...Jag VET inte om dagen idag..

Jag bäddade ner mig vid sjutiden. Då jag kände att dagen REDAN hade varit för mycket. Och jag behövde ta en paus..

Och en tanke som passerade min trötta hjärna, var "Jag är ledig hela dagarna.. Men det känns som om jag jobbar 24 timmar om dygnet.."

... Och så ÄR det. Jag känner mig verkligen UPPTAGEN. Och det, HELA tiden! Min hjärna går i ett, och allt är superviktigt. Livet som vuxen kräver mer av mig än vad jag varit tvungen att prestera på BRA länge!
... Var dag känns som en kamp. En kamp emot mig själv. Och inte minst en kamp mot livet..

Jag går omkring hela dagarna och känner mig orolig och spänd. Känner hopplöshet, krav och ångest.. För saker som egentligen inte är mer än normala.. Och KNAPPAST någonting som förstör något om man inte gör på ett visst sätt!

Att orka med vardagssysslorna. Ja, visst. Det är jobbigt. Krävande... Men INGENTING mot vad dessa krav som kommer inifrån min egen osäkerhet, är!

Jag menar. Handla mat. Det är inte FULLT lika jobbigt att ta sig till affären, plocka alla varor... och sedan SLÄPA dem hem på bussen! .. Som det är att bestämma mig för VAD jag ska handla. HUR jag ska handla. Vad som ska handlas när... Och varför just det, det eller det ska handlas. Och inte istället det, det eller det! ... Och hur man handlar för mer än en maträtt åt gången... Ja, det är inte HELLER någonting som jag behärskar! ... Eller rättare sagt. Det BEHÄRSKAR jag inte! Resten behärskar jag säkert. Men mår onödigt dåligt av medans... Och därför stoppar upp mig själv...

Men idag var det inte maten som var problemet. Inte inhandlingen. Då jag, efter att ha legat mitti natten och finjusterat min handlingslista för femtioTREDJE gången! Utan att kunna känna mig det MINSTA mer trygg och säker! Efter att ha ältat och funderat... Utan några som helst svar på framgångar(om man nu kan säga så)... Ja, då RADERADE jag ALLA varor från listan! Förutom vad vi skulle till att behöva i helgen. Listan blev kortare.. Och ångesten försvann i ett nafs. Samma ångest som jag gick och bar på HELA dagen... Ja, den försvann.. TÄNK vad mycket några bokstäver kan väga.

... Men jag tror att det är dags att rabbla dagen ifrån början. Så att jag får med allt...

Efter att ha skrivit det där inlägget igår... Ja, jag HADE ju tänkt gå och lägga mig. Då jag inte ville HA mer dag nu! ...

Men jag gjorde mig en kopp te. Och tror jag tog mig en smörgås. Och så la jag näsan i korsordsboken...

Ja-a.. Och där satt jag fast ett tag sedan. Jag var TRÖTT i huvudet efter gårdagens intensiva tankemaraton... Och egentligen var jag färdig att sova, BRA mycket tidigare än vad jag kände mig redo för!

Jag satt kvar. Löste korsord efter korsord.. Ja, jag har hittat ett PAR sorters kryss som jag faktiskt klarar AV att slutföra! Vilket känns UNDERBART! Då når man iallafall en VISS framgång på NÅGON punkt!

... Tröttheten blev mer och mer påttagande. Men jag trivdes där jag satt. Tankarna fokuserade på annat. Och jag tänkte inte längre på det som tyngt mig hela dagen.. "Ja, så varför gjorde jag inte SÅ, tidigare?" ... Jo, för att tidigare hade jag inte den tiden. Nu hade jag gjort kväll. Avslutat dagen "för idag" ... Ingenting skulle fixas. Och nästa fajt... Alla bekymmer. Allt som måste tas omhand och lösas... Ja, det vilade på morgondagen.

Blev till slut spänd i nacken. Fick spänningshuvudvärk. Inte så att det gjorde HISKLIGT ont. Men ändå så att det störde...

Så. Trots rädslan för ångest innan insomning, klev jag till slut i säng.

... Det var nu jag funderade sönder mig själv till att radera handlingslistan och bestämma mig för att ta mig igenom den här veckan... Och sedan leva på SVÄLT om det så krävs! För att detta orkade jag INTE... (Är dock fortfarande inställd på att NÅGON gång få grepp om det hela... Om ALLT det vuxna livet innehar!)..

Vaknade imorse... Ja, tidigt. Minns dock inte när.

Klev upp och åt frukost. En bra sådan. Med både yoghurt, musli och smörgås... Ja, de värsta är iallafall över, med ätarproblemen. Känner KNAPPT av dem :)

Men vet inte. Idag önskade jag att efter denna veckan, skulle hjärnan rikta in sig på DESSA igen istället.. Om den nu vill ha NÅGOT att störa sig på! ... För att nästa vecka ska bli en händelselös vecka, utan yttre krav. Helst utan inre också! ... Tänkte väl kanske försöka beställa hem något till lägenheten.. Och tjata på internetsnubbarna...

Minns inte vad jag gjorde...

Jo, just det! DAGENS bekymmer. Japp, det har ju funnits ett IDAG också..

Det var lakan. Sängkläder. Jag minns inte sådär exakt(utan att tänka efter. Och det orkar jag inte), men det var gästsänglakan. Täcken och kuddar. Jag försökte reda ut hur jag skulle lösa allt med luftmadrassen...

Ja, det är krångligt att förklara när man inte minns...

Men det var ett HIMLA ältande! Jag sökte på internet. Kollade olika alternativ. Och försökte komma fram till ett beslut som kändes bra. Som skulle funka... Ja, som kändes tryggt..

Men då jag höll på att försöka kriga fram ett vinnande i GÄSTBÄDDSdilemmat, så ramlade jag ju såklart in på lakan till mig SJÄLV också! Vad skulle JAG ha för lakan... Hur VAR nu storlekarna? Vad var skillnaden mellan de olika lakanen? Och hur skulle jag veta ifall ett specifikt skulle vara till resårbotten eller till bäddmadrassen? ... Och VAD var fel med dessa som jag köpte, som stod i min sängs storlek... Men som var VÄLDIGT för stort?!

Försökte förstå lakanens värld... Samtidigt som jag ältade vad jag skulle köpa när.. Hur jag skulle lösa underlakansproblemet till bäddmadrassen... Då den är i HELT fel storlek mot vad gästsängen sedan kommer att vara!

... Ja-a... På NÅGOT sätt fick jag det där kriget. Dessa funderingar, att hålla min hjärna upptagen i princip HELA dagen! Ja, fram tills jag skrev den sista avgörande anteckningen, vid fyra, när jag hade kommit hem från stan!

... Och det känns fortfarande inte hundra!

Men iallafall. Klockan ett, till stan.

Idag skulle jag handla mat.. Till helgen. Det var inte mycket. Och det borde jag klara av.

... Det var en relativt lång promenad, i kyligt väder, till Willys, där jag ville handla.

Men jag gick den. Plockade de varor som stod på listan, från hyllorna. Utan större beslutsångest. Ja. Fanns inte så många beslut att ta. Dessa hade jag redan tagit mig igenom.

Betala, och sedan konka på kassarna, som inte var alltför tunga, till busstationen..

Och gissa vad! ÅTERIGEN var det NÅGON som läste mina tankar och visste att jag skulle vara redo att åka hem nu! .. För att PRECIS när jag kommer till busstationen, ska bussen ha gått för sju minuter sedan. Förbereder mig på att vänta i en halvtimme... Men så kommer bussen! EN MINUT hade jag stått där!

Den var försenad. Snacka tajming!

Väl hemma...

Ja, jag skrev ju lite fler anteckningar och trygghetsplaner... Det vill säga struktur gånger tio, typ.. Och lyckades till slut lugna ner mig lite angående lakan, lakan... LAKAN! Lite grann lyckades jag släppa det...

Alla lakan får helt enkelt bli ett senare problem. Och jag köper BARA kuddar och tjocktäcke till gästsängen imorgon!

... Sedan jag kom hem, har jag även ätit lite. Druckit desto mer. Ja, mjölk då.

... Och så har jag suttit vid datorn och låtit hjärnan haka upp sig på ÄNNU en sak! Efter sak, efter sak... Ja, just nu är den på hugget!

VARJE litet intryck.. VARJE liten sak som passerar mina ögon eller tankar... Ja, det etsar sig fast. ..BETYDER allt så himla mycket för mig just nu?!

Kollade lite på det som för tillfället borrade sig genom min hjärna...

Och ja. Vid sju. Efter att precis ha ätit den där korven till middag, bäddade jag ner mig. Då kände jag mig slutkörd för dagen. Och längtade desto mer efter nästa vecka. Då livet kan bli tråkigt, betydelselöst och hjärnan kan älta mindre "rädslerelaterade" saker.

Efter en stund, fick jag för mig att tända lite ljus. Började diskutera lite tavlor med mig själv. Försöka se mitt vardagsrum framför mig... Ja, låta hjärnan arbeta ÄNNU mer!

... Ljusen är fortfarande tända. Och jag passade på att ta mig en kopp te. JÄTTEGOTT. Verkligen. ÄLSKAR verkligen det blåbärstet!

... Och även om jag inte mindes allt jag HADE velat minnas, i dagens inlägg. Så känner jag iallafall att bloggen har fått en inblick.

Så nu säger jag god natt. God natt med er <3

... Jag bloggar nu, för att jag mår väldigt dåligt idag... och dagen har inneburit mer ångest. Mer stress och oro... En tjockare och mer fullproppad skalle... Och mer hjälplöshet och uppgivenhet i själen... Ja, jag vill nästan säga "än någonsin" ... Jag känner... Ja, jag tror mig inte kunna hantera livet, helt enkelt.. Och känner mig rädd.. Liten... Och jag vet inte hur jag ska hantera nästa dag.. Dagen efter den... Och nästkommande efter det..

Kan inte tänka på annat. Vet inte hur jag ska prata, om jag skulle få tillfälle att prata med någon.. Då min hjärna känner sig stressad. Pressad till att tänka på de saker som just nu känns "livsnödvändiga"...

Men som vanligt, tar jag det från början. Börjar med gårnatten. Och så...

Även om jag egentligen inte har lust att blogga något mer. Då jag alltid känner att jag bara gnäller. Vill inte "smitta av mig"... Vill inte heller få det att verka "mer synd om mig" än vad det egentligen är..

Nej, jag formar ju mitt liv. Jag väljer vad som är tillräckligt viktigt för att stressa upp för. Vad som får bli "omöjligt"... Och vad jag bara kan ta som det kommer(Vilket inte är mycket just nu) ...

Det är JAG som sitter vid rodret! ... Och jag har tyvärr en tendens att vara ALLDELES för hård mot mig själv! ... Och därför bara snurra runt i cirklar istället...

Igår natt. Ja, jag gick och la mig vid tjugo i åtta.. Somnade någon timme senare...

Och vaknade sedan... Ja, ganska tidigt imorse...

Men klev nog inte upp förräns... Minns inte...

Jag kan typ inte minnas dagen idag. Mer än all oro över att handla mat. Ja, jag skulle ha åkt till stan idag, för att göra min första runda av shopping på mataffären. Nästa skulle bli på onsdag. Ja, och så fram tills jag hade allt jag behövde för två veckor framåt. Ja, med "möjlighet" till att småhandla något litet på butiken här i byn...

Men jag ältade och ältade. Stötte på bekymmer efter bekymmer. Och frågetecken efter frågetecken..

"Vad skulle jag köpa?" "Och hur mycket? ... Och om jag delar upp listan.. "Varför just DET idag.. och inte det? ... "Och är verkligen listan fullbordad?" ... "Hur vet jag att det inte felas något? Är någon sak för mycket?" ...

... Och mycket, mycket mer.. Och när jag sedan kom att fråga mig... Ja, den STORA frågan! ... Jag kom att tänka på att om jag nu handlar för 14dagar... Ja, då vill jag ju kunna äta OLIKA maträtter dessa 14dagar! "Och HUR handlar jag för DET!?" ...

Jag satte mig vid datorn. Började skriva upp hur mycket av pasta, ris och potatis. Kött, kycklig och korv. Grönsaker, rotfrukter och baljväxter... Ja, med mera. Som skulle gå åt på ett ungefär under två veckor!

Tog LÅNG tid att göra denna alltför utförliga lista, som bara gav denna redan spända och nervöst oroliga, studdsande själ, ÄNNU mer ångest!

... Ja, FÖR mycket struktur... FÖR många bokstäver och siffror.. FÖR mycket att uppnå... Ja, jag blev bara än mer uppgiven och säker på att jag inte skulle klara det här... "Efter denna veckan, kommer det inte att BLI mer shopping! Jag får må extra dåligt, de gånger som det ska komma folk istället. Då jag MÅSTE ha saker i skåpen!" ...

Jag får helt enkelt inte grepp om shoppingen. Och jag förstorar upp det mer och mer, ju fler dagar som går. Det är helt enkelt ALLDELES för mycket råvaror! Man måste även veta hur mycket. Vad man redan har hemma... Och när man kan köpa nytt ÄVEN om man har det hemma... Bara för att få en annan sort!

... "Och hur får jag varation?" ...

Så. Jag har väl suttit HÄR i princip hela dagen!

Har diskat lite av disken. Och ska försöka ta resten på torsdag. Då jag ska försöka mig in till stan och handla imorgon(Stressad när jag säger det. Då hela den här veckan går åt.. Och internetsnubbarna har inte varit här ännu! Det internet som jag fortfarande betalar! Utan att kunna använda!) ..

Och så har jag messat några mess med Xsambon. Då han ville ha pengarna insatta. Bad honom att ringa mig...

Men då jag ändå var för spänd för att prata(Hade tänkt lugna mig själv genom att prata av mig om alla bekymmer), bestämde jag mig efter mycket om och men, för att gå till affären. Bara här i byn..

Hade flera gånger idag, intalat mig själv att "Jag kommer inte att DÖ av det" .. Och att "Snart kan jag få stöd i det här och "lära mig" hur man handlar. Finna trygghet.." ..

Handlade de ibockade sakerna från min lista... Och ja-a.. Ingen förändring i känslor. Lika förvirrad, uppgiven och ångesttung.. Så att det blev inte värre iallafall ;)

... Men det där var typ en bråkdel av allt. Och värre blir nästa gång jag ska handla. Ju närmre slutet av listan jag kommer. Desto mer osäker kommer jag att bli, på ifall jag gör rätt. Skulle kunna göra saker annorlunda. Behöver mer eller mindre. Andra saker... Inte alls behöver det jag köper... Hade kunnat göra det bättre... "Felas det något?" ...

Så. Jag åt middag. Varmkorv med bröd och tillbehör...

... Och nu ska jag gå och lägga mig!

Känner inte för att se dagens ljus imorgon... *Orkar inte mer* ...

God natt med er <3 

... Man kan ju liksom aldrig bli NÖJD. Nu sitter jag här och känner ångest och oro inför veckan som komma skall. Jag är stressad... Och jag önskar bara att jag kunde få ännu en sådandär TRÅKIG vecka av ingenting. En vecka då jag sitter, timme efter timme, och bara stirrar ut genom fönstret. Stirrar på brinnande ljuslågor... Eller ligger i sängen. Nerbäddad under filten. Och lyssnar på musik. Stirrar ut i tomma intet. In i väggen. Blundar...

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska HANTERA veckan som kommer. Att städa allt som ska städas. Visst. Inte så svårt. Men tungt. Att diska all disk.. Jo, inte så svårt... Om man nu hade hållit efter!

Men min största utmaning till veckan, känns nu att vara att fixa en sovplats till Xsambon. Luftmadrassen kommer ju på torsdag. Pappa lämpar över den.. Men så kommer ju utmaningen med att fixa sängkläder. Drar mig för att köpa nya. Då jag inte vet vad det är jag ska köpa... Och vad det är jag vill ha. Då jag helst ska kunna/vilja använda det SJÄLV sedan! Storlekar och sådant är viktigt... Men även för mig, funktionaliteten..

Förutom den utmaningen, har jag även utmaningen att HANDLA inför att han kommer! Jag känner bara "usch" *suck och stön* ... Det är för mycket. Och sanningen att säga... så kommer det ju inte att bli ENKLARE ju längre tiden går!

... Men grejen är den, att jag har ju internetsnubbarna att invänta också... "När behöver jag vara hemma? ... Vilka dagar" ...

Och så vågar jag inte beställa hem möbler och sådant(även om jag nu har kunnat förövrigt). Då jag även då, känner att jag måste vara hemma... och invänta leveransen...

HATAR att inte veta!

... Men jag börjar från början. Dagen idag.

Sov JÄTTEBRA inatt! Jättebra.

Minns dock inte gårnatten. Men jag vet jag såg en massa möbler i huvudet enda tills jag somnade. Efter gårkvällens möbelsök..

Vaknade vid närmare tolv imorse, tror jag.. Och klev sedan upp, någon timme senare..

... Jag TROR att jag satte mig här vid datorn nästan direkt... Nej, jag började nog plocka med soporna. Tänkte försöka ta tag i saker och ting. Boka tvättid och slänga soporna. Ja, för det STANK i köket imorse! Och jag vet inte riktigt om det var disken eller soporna..

Drog på mig ytterkläder. Gick stressad och orolig. Spänd i hela... Ja, själen. Och slängde dessa sopor, vid huset bredvid...

Det var något av det jobbigaste jag har gjort. Och ångesten i bröstet. Den osäkra känslan inombords... Ja, den levde kvar ett BRA tag därinne!

Skrev direkt av mig i min textsamling. "Skrek" lite grann. Och beklagade mig. Kände bara att det där skulle jag ALDRIG göra om igen! Nu kunde jag helt enkelt inte köpa NÅGONTING som skulle innebära några hushållssopor! Nej, nu fick jag klara mig på att bara slänga retursopor.

Tog iallafall tag i lite av disken idag. Under VÄLDIGT stressade och pressade känslor. Gravt motvillig till detta vuxna livet som jag nu måste tvingas leva.

... Men diska KAN jag. Så det var ingen fara SÅ. Var lite hungrig och slut medans, bara.

... Minns inte riktigt dagen.. Men jag har iallafall suttit en del vid datorn. Försökt hitta nya sängkläder... Men som vanligt kört fast i min osäkerhet. Så. Inga lakan köpta.

Tv och tv-bänk har jag inte ens försökt mig PÅ idag. Då det känns för övermäktigt. Och nu när jag i efterhand kommit på att jag inte vet hur jag ska möta min VECKA, om det kan tänkas komma en LEVERANS närsom helst(!)... Ja, då har jag inte ens haft en TANKE på att fundera tv! ... Eller jo. Tv. Jag har funderat lite och haft ångest. För att jag tror att den ENDA tv:n som jag har hittat, kan vara fel tv för mig. Något som jag inte kommer att trivas med...

Men nu har jag ju bestämt att trots allt vänta med den.

Tvättstugan var by the way upptagen hela veckan. Fram tills på lördag... Och då tänker jag INTE tvätta!

... Så där fick jag ju tänka om! Vilket fick mig att tänka. "Köpa nya... Det är det enda alternativet" ...

... Nästa vecka ska städas. Handlas. Det ska hängas upp lampor. Och jag får besök... Och jag har en MASSA problem att lösa, känns det som!

... Men det jobbigaste är att känna att jag hellre vill få min önskan om att Xambon ska komma, ogjord. För att tanken slog mig idag... Iochförsig mest av ren brist på ork, och desperation! Att jag genomlider allt detta NU, för att sedan ta emot ett besök av någon som JAG har tjatat hit, som varken brukar vara särskilt rolig att umgås med och som jag inte PRATAR med ALLS om dagarna!

... Men även DET, var ju en desperationens handling! ... Jag var ensam. Behöver honom att prata med.

Jag har trots allt ätit lite grann. Rätt så bra ändå. Med tanke på att jag inte har någonting hemma! Har blivit lite pyttipanna. Och så en portion kokta makaroner efter det. Att glas apelsinjuice och en banan har det också blivit.

... La mig under filten en stund, efter att jag hade letat sängkläder på internet.. Stressa ner lite. "Ge upp" för en stund, på mitt eget lilla vis. Vila hjärnan...

Ja, jag kan säga att idag hade varit en dag då jag bara hade velat ge upp. Gräva ner mig.. Deppa ihop för en stund... Men jag har liksom inte TID med det just nu! Samtidigt som jag inte heller kommer till skott med att göra de saker som jag VERKLIGEN skulle behöva göra! Veckan som kommer, känns extra kort... Och ja... Mer stressad?... Nej.. Jag befinner mig på kanten till brytningspunkten..

Gick en vända till affären.. Trodde JAG. Tänkte bara köpa någon smörgås eller något.. Men oroade mig på vägen, för hemsk beslutsångest. Då jag skulle handla imorgon. "Vad behövde jag IDAG?" ... Men den ångesten slapp jag. Då affären redan hade stängt. Så det blev bara en kall promenad istället..

Ska väl försöka strukturera upp veckan som kommer, för FEMTIOELFTE gången! Men det känns som att det är rätt så kört. För att listorna finns. Dagarna utplacerade... Allt uppskrivet...

... Det är i mitt HUVUD som det är rörigt!

"Mer näring" tänker jag. Kan vara det som gör allt så förvirrande segt. Eller så ÄR det bara jag som person! Överspänd och osäker.. Perfektionistisk.

... God natt med er <3

Ja, jag ska väl kvällsblogga innan jag går och lägger mig också..

Jag minns inte riktigt hur kvällen/natten såg ut igår. Mer än att jag la mig VÄLDIGT sent. Att jag satt i köket.. Och att jag bestämde mig för att leva på bara vätska från och med nu..

Men det var gårdagens tankar det. Efter en rätt ut sagt H*VETISK dag!

... Men idag mår jag bättre. Jag behövde nog den där pausen från vardagen.. Den VUXNA vardagen!

Jag tar dagen ifrån början.

... Gick som sagt och la mig VÄLDIGT sent inatt. Hade svårt att somna. Och när jag väl somnade, vaknade jag efter bara någon timme igen. Kollade klockan.. Och det var fortfarande några timmar kvar tills jag skulle gå till bussen...

Jag var trött och sliten. Visste att jag skulle känna mig DÖD hos mamma och pappa idag! ... Men jag såg fortfarande lika mycket fram emot det, som jag gjorde igår..

... Jag vaknade med ett gott humör. Borstade tänderna(Vilket inte alltid händer)... Och kom sedan på att jag ville köpa med mig någon present till mamma och pappa. Eller familjen i det stora hela. En kärleksgåva..

Men det var lördag morgon. Och ingenting var öppet. Så det blev ingenting med  det. Inte för att jag fortfarande var lika pigg på det ändå, när jag väl kom in till stan..

Bussen var sen idag. Jag tror att jag stod och väntade i minst en halvtimme. Då jag var en kvart tidig också..

Det var till en början, bara jag och tre plogbilar ute. Ingen annan kunde ses så långt ögat nådde..

Ja, det kom en till tjej till busshållsplatsen sedan. Typ när bussen SKULLE ha gått.

... Väl i stan...

Ja, jag gick in och satte mig i väntsalen. Klockan var strax efter åtta. Och min nästa buss skulle inte gå färrän fem i tio..

Det var BARA att vänta.

Skönt till en början. Då det bara var jag och kanske ett par till människor i väntsalen... Men så kom två JÄTTEgäng med.. Sådana människor som skulle åka flygbussarna eller vad det nu heter!

... Inte lika lugnt. Blev lite spänd och visste inte vart jag skulle titta. Men annars var det bra. Förutom tröttheten efter natten och hungern i magen dåda.

På bussen.

... Och så en kort promenad hem till mina föräldrar.

Mamma och pappa var ute och skottade snö när jag kom.. Så jag gick in och satte mig vid tv:n och tittade på djurbebisar tillsammans med mormor..

Ja, jag vet inte vilka som har hängt med tidigare. Men jag har iallafall skrivit någon gång, om min och mormors relation. Vad jag känner för henne... Och hur jag inte alls fungerar tillsammans med henne. Då HON är hård och inte ALLS tänker på vad hon säger.. Och JAG är känslig och ofta tar väldigt illa upp.. På grund av dåligt självförtroende, antagligen...

Mormor kan låta väldigt irriterad och som om allt man(eller hon) säger är en självklarhet. Hon, för att "det är klart hon har rätt".. Och någon annan, för att "Ja, men det behöver du ju inte ens SÄGA" ...

... Ja, jag påverkas väldigt mycket av andras humör och energi också..

... Men det var inte så att jag skulle klanka ner på min mormor nu. Utan snarare tvärtom. Även om det fortfarande känns lite jobbigt ibland... och jag antagligen inte i FÖRSTA taget skulle VÄLJA att umgås med henne(exempel. Undvek jag att gå med på teatern(eller om det var musikal) som de flesta av syskonen ska med på, som vi har bjudit mormor på i julkapp... På grund av att jag tycker att det är lite jobbigt)..

... Men faktum är, att jag TRIVS bättre nu. Jag KAN sitta ensam tillsammans med henne. Eller PRATA med henne, utan att känna mig tyngd i både sinne och själ..

Satt iallafall där en stund. Pratade lite grann.. Och inväntade att mamma och pappa skulle komma in. Hälsade på 14åringen och 17åringen... och pratade lite med dem..

Sedan blev det en vända till affären. Mamma och pappa skulle köpa fikabröd. Då vi ju skulle fira 17åringens 18årsdag.

... Och JAG fick äntligen min idominsalva köpt! Så nu ska såren i ansiktet behandlas VARJE dag. Så att jag inte känner lika stort behov av att pilla och riva på dem. Jag menar dessa sår. Samma sår. Har jag haft sedan innan jul! Sedan tiden då vi flyttade! Och allt var så stressigt..

Hem igen iallafall. Och sedan blev det nog fika, tror jag. Minns ju inte riktigt.

... Dock fick jag en liten känslomässig chock, innan vi åkte till affären..

Jag fick höra, bara sådär, att även 23åringen, 20åringen och hans tjej skulle komma idag! Ja, det GÖR ju inte så mycket. Har funderat en del under veckan. Att det skulle vara kul om det inte BARA var jag och mormor som kom! Men jag hade ju inte RÄKNAT med det! Och trött som jag var, blev jag bara lite ångesttyngd.. Vilket gick över så fort som de kom.

Dagen idag har varit bra. Jag har varit trött och seg. Spänd i magen... Och det var KÄNNBART i hela kroppen, att jag hade dragit i mig ALLDELES för lite näring de senaste dagarna!

... Men jag var på bra humör hela tiden... och det var en trevlig dag, med en VÄLBEHÖVLIG paus från vardagen, och lättnad!

Efter lunchen, blev det iallafall...

Ja, då kom ju resten av syskonen. Alltså 20åringen med tjej, och 23åringen. Det blev tårta och bulle. Även kakor. Men det var jag inte så sugen på...

... Det pratades..

Och ja-a.. Kanske inte HAR så mycket mer om det att säga.

... Men efter fikat, försvann iallafall alla syskonen in på 14åringens rum. Och jag blev sittandes på köksstolen och pratade med mamma. Mormor la sig på soffan och tittade på tv...

... Och ja. Mamma lagade mat. Och pappa, vet jag inte VAD han gjorde!

Jag har iallafall fixat så att pappa kommer över med luftmadrassen till mig på torsdag nästa vecka... Och sedan så kommer de över, mamma och pappa, på lördag nästa vecka. För att åtminstone sätta upp en gardin och några lampor... Ja, hur många lampor jag nu har som är redo att hängas upp..

Visst Xsambon är här då.. Men det får han stå ut med. Det blir ju inte så länge. De kommer. Jobbar. Fikar lite(deras önskemål)... Och sedan åker vi nog med dem in till stan. Tar skjuts dit, liksom. Eller så, beroende på när de kommer, åker vi med dem HEM från stan när de är på väg HIT istället..

Jag passade på att ta stöd och diskutera lite grann, det här med gardiner och tv... Ja, sådana saker där jag känner att jag vill ha någon annans synpunkt. Bara se deras reaktion, höra deras råd, vad gäller både smak och funktion..

Middag. Köttfärssås och spaghetti. Och ALLA stannade för att äta. Vilket var trevligt. Och inte nog med DET! Jag kunde även sno skjuts hem av 20åringen, och hans tjej som har körkort.

... Det var ju iochförsig lite jobbigt. Kände mig så spänd när jag skulle fråga. Satt bara med osäkerheten i kroppen och väntade in det rätta tillfället. Men det kändes aldrig rätt. Och jag var beredd att ta bussen istället. Men så frågade mamma. Och jag kunde direkt ställa frågan själv också..

Jag menar. Jag KÄNNER ju tjejen nu! Jag kan ju liksom prata med henne. Inte stora diskussioner. Och inte heller samtal.. Men ändå så att jag kan flika in med någon mening bara sådär random.. Utan att känna obehag..

... Men det var ändå svårt...

Så. Efter middagen, packade vi oss in i bilen och körde iväg. Jag, Tjejen, 20åringen, 23åringen och 14åringen. 14åringen har nämligen fått jobb på en typ snabbmatrestaurang av något slag. Och jobbar där varannan helg.. Eller varannan lördag kanske det var. Och han är så STOLT och glad! Kul att se! ... Hans första lön... Ja, han verkade så stor.. Han trodde sig vara redo att ta över 23åringens lägenhet :P Han är så vuxen ;P

Vi körde in på City Gross på hemvägen. Då syskonen ville handla godis..

... Och sedan åkte vi hem.

.. När jag kom hem, började jag direkt kolla lite på vad för tv-bänk jag ville ha... Ja, eller jag kollade tv först. Blev helt snurrig i huvudet av allting. Så jag struntade i pappas råd vad gällde lcd eller plasma, och körde mitt eget rejs istället. Har dock inte bestämt mig helt ännu. Men imorgon beställer jag den som jag har tänkt mig, om jag inte har något bättre förslag då!

Kollade tv-bänk. Började mäta väggen för att se hur stor den jag hade tänkt mig, skulle bli mellan min fikus och golvlampan.. Men fick inte speciellt hum om det ändå. Så svårt att se bilden framför sig bara, av hur det kommer att se ut.. Men det känns som om jag har bestämt mig för den iallafall.

... Kollade soffbord som skulle passa till.. Ja, hela vardagsrummet.. Sparade en hel del. Men tog sedan bort en efter en. Tror att det lutar åt den i inlägget nedan. Och så soffa. Ja, den har varit en självklarhet sedan innan jag flyttade!

... Gardiner har jag dock INTE orkat titta idag! Men var ju inte hemma förrän... Ja, efter nio iallafall!

.. Åt lite pyttipanna som jag värmde i micron. Direkt ur frysen. Värmde den på för hög grad, ALLDELES för länge! Så blev lite krispig.. Men såå god!

Ja, idag har varit en bra dag. Pausen från vardagen gjorde mig gott. Och jag har återfått krafterna och viljan. Lite av entusiasmen över att inreda lägenheten igen. Påmints om kärleken och glädjen i att umgås med familjen.. Ja, det var härligt.

... Och jag känner inte för tillfället, någon motvilja till diverse näring ;)

Med det säger jag god natt. Är såå trött!

Lite smått stressad inför veckan. Men WhiteBoarden är bombad med allt som ska göras och kommer att hända under veckan. Så det ska nog gå bra.

God natt med er <3

... Ja-a.. Vad HÄNDE nyss? Det kan man undra(om man nu var den som upplevde det)...

Jag vet inte riktigt själv.. Nu är jag bara så TRÖTT på hela skiten! Vardagen är en kamp. Ett rent missnöje. Och det värsta är ändå att ha den här INSIKTEN. Insikten i hur man lever. VETSKAPEN om vad man GÖR mot sig själv. Och vad man BORDE göra. KUNSKAPEN... Ja, det sunda FÖRNUFTET som talar om för en vad som är rätt och fel. Och gör en MEDVETEN om vad det är som ska TILL för att man ska kunna förändra situationen till det bättre...

Ja, det jobbigaste och allra mest sura och frustrerande i det hela, är att VETA att man såå enkelt kan uppnå någonting bra... Men att man ÄNDÅ inte GÖR det! Att VETA att det håll som man ständigt, varje sekund av varje minut av varje dag, kämpar åt, är det håll som ändå GÖR att man mår som man mår...

Att VETA att det är bara JAG som har kontrollen över mitt eget liv...

Och att jag väljer DETTA!

... Ja-a... Det var nog DET och mycket mer, som gjorde att jag tappade greppet. Att jag kände för att skita i allt, då jag inte längre orkar MED denna vardagen. Att ÅTERigen känna, efter närmare två år, att man inte hör hemma i det här livet. Att man inte klarar av det...

Ja, jag känner inte att jag mäktar med. Jag är ingen självständig människa. Jag känner mig inte vuxen... Och jag gör STÄNDIGT klart för mig själv, att jag inte heller är INTRESSERAD av något J*VLA liv!

... När jag satt här. Frustrerad för det mesta. Hur livet ser ut. Att jag inte orkar med det vuxna liv som jag så länge LÄNGTAT efter och KÄMPAT för.. När jag inte ens kunde komma på en j*vla FÖRSTA MENING till bloggandet(!) på grund av det jag utsätter min hjärna för(som jag by the way kan KÄNNA FORMEN av i mitt huvud!) ...

... När jag kände dessa frustrerandets tårar pressa på från insidan av mina ögon...

... Ja, då sprang jag som blixten, in i köket, och tog fram ALLA burkar med onyttigheter, och utan att varken vara hungrig, sugen... eller ha varken lust eller vilja... Började jag proppa. Snabbare än vanligt. Och utan att smaka. Tankarna sprang sitt vildaste maraton innanför mitt pannben... Och jag kunde inte uppfatta en enda en av dem..

Jag var bara så FRUSTRERAD. UPPGIVEN. Men ändå inte.

... Ja, förvirrad. Mer än någonsin... "Ville jag DÖ nu?" "Eller vad menades med det här?" "Vad KÄNNER jag nu?"

... Ja, problemet är nog att jag funderar för mycket...

Men om jag tar dagen idag då.. By the way. Ibland önskar jag bara att jag kunde flytta hem igen..

... Igår natt, efter inlägget, tror jag mig minnas att jag proppade igen..

Eller så var jag bara himla mätt...

Så jag drog iallafall på mig ytterkläderna, och för att slippa äta MER, gick ut på en promenad..

När jag var hemma igen, minns jag inte. Men jag vet att jag satte mig och proppade knäckebröd med smör på, när jag kom hem.. Mest för att det var gott.

En efter en, efter en. Upp till ungefär tio stycken.

Jag mådde ju som vanligt inte så bra av det, rent psykiskt. Bestämde mig för att från och med imorgon(idag), svälta. Eller iallafall hoppa över att äta, om jag inte kunde FÖRSÄKRA mig själv om att jag skulle äta LAGOM mycket och inte börja vräka efter första tuggan.

... Somnade sedan till slut.

Och vaknade tidigt, tidigt imorse..

Minns inte när jag klev upp... Och jag kan inte heller minnas dagen särskilt bra idag.

.. Men jag minns jag satt och löste korsord i ungefär en timme..

Ja, just det. Klev upp vid halv ett..

Drack ett glas juice. Och sedan gjorde iordning mig en kopp te. Och fastnade med näsan i korsordsboken..

... Messade mamma. Bara för att höra efter ifall mormor fortfarande skulle komma i helgen. Och så meddelade jag att jag kommer att vara hos dem runt tio imorgon. Och åka hem eftermiddag/kväll någon gång.

Xsambon messade mig när jag fortfarande satt där och kopplade av framför korsordsboken. Jodå, jag var avslappnad. På bra humör och trivdes med tillvaron. Just då. Var dock lite hungrig. Men med korsordsboken framför näsan, var inte detta någonting som störde mig.

Han skulle iallafall beställa resa hit till mig. Och undrade vart han skulle kliva av.

Så på fredag nästa vecka, ska jag möta honom i stan.. Och gissa vad. Ångest på det!

... Jag blev stressad. Orolig. Och fick ångest. Fortfarande ett bra humör. Men inte ALLS lika lugna känslor inombords!

... För det första. Kände mig desperat. Att jag tjatar hit en kille, vars förhållande med mig, aldrig fungerade när vi bodde tillsammans. Den kille som under alla de år(fyra) som vi spenderade under samma tak, för "kärlekens" skull, inte ville ge en blick åt varken våran bebis(hunden) eller mig... Den kille som dock gjorde ALLT för mig, men som ALDRIG såg mina eller Vovvens behov..

... En DEL av allt det som gjorde att jag gång på gång ville in i döden...

Ja, jag tar HIT HONOM av alla människor! ... Men det HAR ju sin förklaring. Den enklaste förklaringen NÅGONSIN! HAN är den personen som jag känner mig ALLRA närmast.. Som känner mig ALLRA bäst av ALLA på denna jorden! Bättre än min egen mamma! HAN är den personen som jag kan vara HUR korkad som helst med! Utan att han ger en ENDASTE dum kommentar eller elak blick!

... Och jag KÄNNER ingen annan.

Så. Jag kände mig desperat. Då jag VET att jag ALLTID får ångest, åtminstone den första dagen tillsammans med honom. Då han inte ÄR den jag önskar att han vore. Den kille som jag blev förälskad i vintern 08(om jag inte missminner mig)..

Men han kommer då. Och stressad är jag för att jag kom på att det nu finns en MASSA som jag måste fixa innan han kommer! Nu kan jag inte skjuta på dessa saker längre!

Tvätt behöver tvättas. Då jag inte har några rena sängkläder. Madrass måste blåsas upp. Då jag inte har någon extra sovplats.. Disken måste diskas... Och åtminstone FRUKOST måste inhandlas innan han kommer!

... Och jag är bara såå stressad!

... Sänghäng. Ja, jag har inte ens tagit på mig kläderna idag. Har suttit/legat med morgonrocken hela dagen.

Lite radio.. Och sedan komma på med ett hastigt ryck, att jag ju måste DUSCHA idag också! Om jag inte vill åka SKITIG till föräldrarna imorgon! Då jag går hemifrån vid sju på morgonen..

Låg kvar en stund och lyssnade klart på radion som jag höll på med. Ville ju inte missa finalen i baktävlingen(baknings-?)!

Duschade..

Ja-a.. Sedan MINNS jag inte så mycket mer.

Jag har haft en bra dag i hjärnan(till skillnad från annars) den mesta delen av dagen. Har känt mig lite extra ensam... Och som vanligt, uttråkad... Lite tankar kring ätandet... Men ändå inte så farligt. Då det gick bra att äta som jag ville idag..

Ja, den enda stunden som var lugn och bra, var väl i och för sig då jag satt vid korsorden.. Men bättre det, än inget alls.

Ser fram emot dagen imorgon. Då jag ska få slippa allt vad krav eller krig heter och få känna trygghet för en stund...

God natt med er <3

Jag försökte precis blogga. Började. Det gick trögt. Kändes inte rätt. Inte bra. Inlägget blev bara mer och mer fel. Och jag märkte hur många gånger jag bara raderade vad jag hade skrivit. Mening för mening.. Vilket gjorde att hela inlägget kändes falskt. Påhittat. Fastän det inte VAR det, såklart. Så jag raderade hela inlägget.. Och nu testar jag igen.

... Anledningen är ju att jag har såå mycket funderingar i huvudet, these days.. Och en dag som denna. Då jag knappt sovit under natten. Har suttit på möte och samlat på mig funderingar... och när jag har ÄTIT såpass fel några dagar, att jag är alldeles konstig inombords och märkbart segare i huvudet... Ja, jag orkar inte tänka. Tankarna är sega, och tunga att släpa på.. Det känns som att släpa på en elefant. (När jag säger det, ser jag Världens Starkaste Man(som brukade gå på tv), släpa på dessa lastbilar)

Så. Ni vet ju att jag hade bestämt mig för att kämpa. Att återigen ta mig an kampen att vända på mina tankar och tvinga mig gå fullt ut åt ett och samma håll... Ja, idag var det ju bara att lycka till med!

Jag fick ångest. Kände mig seg. Stressad. Jag visste jag hade funderingar... Men orkade inte pressa fram en TANKE! ... Och att försöka mig på NÅGOT slags schema... NÅGON slags lista... Struktur.. Ja, det gav jag upp med innan jag ens hade börjat.

Det känns för hårt. För tungt. Och när man inte orkar tänka... Hur ska man då kunna tänka rätt? ... Men tanken slog mig... "Men då kanske jag inte heller orkar tänka fel... Och DET är ju bra"... Då får helt enkelt livet ta mig dit livet vill ta mig... Och kanske BLIR det åt rätt håll! Kriget tar ju iallafall slut...

Ja. Men vi tar dagen idag. Så får ni veta mer.

... Igår natt var ingen vidare natt. Efter att jag hade bloggat, fick jag för mig att proppa igen. Jag var redan illamående. Konstig inombords av allt det dåliga jag hade ätit under dagen... Och så proppar jag ÄNNU mer!

... Jag kände INGEN som helst kontroll...

Ja, nu minns jag ju inte hur gårdagens inlägg såg ut rent känslomässigt. Så är svårt att minnas övergången mellan inlägg och incident.

.. Men iallafall. Så. Frustrerad går jag in på datorn igen. Gör ett sådant där kort som det var såå länge sedan jag gjorde sist(till bloggen iallafall) ... Och sedan satte jag på mig ytterkläderna och tog mig en promenad. Klockan var halv elva.

Det var härligt. Lite lätt avslappnande. Jag funderade ju fortfarande. Men frisk luft. Mörker... Och inga folk! ... Ja, det var lugnande.

.. Kom in igen vid kvart över elva. Fortfarande med en jobbig känsla inombords.. Allra helst i magen!

Satte mig vid datorn en stund till. Och klev sedan i säng..

Men det var inte slut HÄR. Nej, för att klockan halv tre, klev jag upp igen. Halv tre på morgonen, och jag kunde inte sova, på grund av känslan i magen.. Och antagligen tankarna i huvudet också... Och energin från godiset, kanske. Inte för att jag brukar påverkas av det...

Satte mig i köket, med morgonrocken på. Bara stirrade. Hade lust att proppa. Bara för stressens skull. För ångesten det innebar att inte kunna sova på grund av någonting som man SJÄLV utsätter sig för!

.. Kunde inte äta igen. Ville, men kunde inte. Eftersom att jag REDAN var för mätt. Illamående. Och inte alls sugen. Bara trött på att äta. "Det hade inte varit rätt", helt enkelt.

Satte mig istället och löste lite korsord. Ett efter ett. Ja, ord alltså. Tror att jag har minst TJUGO påbörjade men ej avklarade korsord i den boken! Och det, för att jag inte har ro till att klura på EN ruta i mer än tio sekunder!

Så. Nästa. Nästa. Nästa. 

Till slut gav jag upp(klockan var halv fyra) och gjorde ett nytt försök till sömn... FORTFARANDE med samma unkna känsla! Instängd i mig själv. Ångest. Och illamående...

Somnade iallafall. Och vaknade igen vid femtiden. Japp, ingen bra natt inatt. Men klev inte upp. Låg kvar och vaknade en gång i halvtimmen ungefär, fram tills klockan sju. Då jag inte längre kunde sluta ögonen...

... Nu var det bara att vänta på att bussen snart skulle gå. Så att jag kunde promenera dit.

Väl i stan, var jag där en halvtimme för tidigt. Usch, tänkte jag...

Satte mig på busstationen, i väntsalen, och väntade... Jag var RIKTIGT nervös. Mådde riktigt dåligt av att skulla dit. Vet inte varför. Jag är van vid att gå på möten... Och jag BRUKAR inte känna mig i NÄRHETEN av lika spänd innan! ... Men... Ja-a. Känslan av tvivel, som har rört sig inom mig det senaste, satte väl sina spår.

... Till slut, orkade jag inte vänta längre. Så jag gick. Tre minuter tidigare än vad jag hade tänkt. Men det blev rätt så lagom ändå. Jag kom dit i samma veva som tjejen från boendestöd gjorde...

Dock vågade jag inte ringa på porttelefonen idag. Då jag hade glömt hur det gick till... och därför inte vågade testa.

Väl på mötet. Ja, jag var ju mig själv... Eller INTE mig själv, om man så vill! Nuför tiden, är jag inte så säker på vem som ÄR jag själv!

... Jag satt tyst. Stirrade. Och kände mig allmänt obekväm... Kunde inte säga någonting. VILLE inte säga någonting! Och egentligen kände jag bara att det inte var någon mening. "Jag VILLE ju uppenbarligen inte" ...

Men samtidigt ville jag. Precis som det har sett ut de SENASTE dagarna..

... Ja. Det här är det svåra. Det jag ska försöka beskriva NU. För att det känns så RÖRIGT alltihop. Och jag VET egentligen inte ens vad som hände! MINNS inte i skrivandets stund, vad jag kände... Ja, när jag kom ut därifrån..

Jag VET bara att jag inte kände mig bekväm med vad som sagts. Och att det där "ABSOLUT inte var något för mig" .. Jag VET att det öppnade upp mitt sinne och fick mig att känna att jag kunde uppnå ALLT jag bara ville! Och att jag skulle klara det SJÄLV! Att jag har PRECIS samma möjlighet till att uppnå det jag vill åstadkomma, bara jag gav mig FAN på det och FÖSÖKTE tillräckligt!

... Och ja. Jag MINNS också hur SJÄLVKLART valet kändes i den stunden. "DETTA var början på mitt nya liv!" ... Och ju längre tiden gick och jag fick leva i mina egna tankar, desto mer självklart var det. "Det var ju klart att jag skulle klara det" ... "Strukur, struktur och struktur" ... "Listor och scheman" ... Och en j*vla vilja att tänka åt rätt håll!" ...

Jag tog första bästa buss hem...

Och väl hemma, satte jag mig vid datorn. Jag VISSTE att det skulle bli en utmaning att orka med. Att UTFORMA alla dessa listor och känna mig TRYGG med dem sedan... Så jag tog mig lite skräp att äta... Och så började jag göra ett par kort till, till datorn. Mest för att det redan hade börjat kännas lite rörigt i huvudet, av alla funderingar och den nya förändringen inombords, som nu hade kommit så plötsligt..

"Nu var det MYCKET pågång!" ... Men humöret var bra. Och modet likaså..

... Men så hände något. Det blev bara ALLDELES för rörigt i skallen. Och dessa LISTOR som skulle komma att göras IMORGON(!), blev redan för mycket att stå i. "Hur skulle jag orka?" ... "Hur skulle jag få dessa att gå ihop?" "Kunna LITA på dem?" ... Och "HUR skulle jag sedan orka med att övertala mig själv om att FÖLJA dem(!?), när jag inte orkade tänka ALLS?" ... Och att orka med att ständigt övertala sig själv om hur man ska tänka. Hur man ska känna.. Och vad man ska sträva efter... "Nej, energin fanns inte. Och lågan som så nyligen tänts... Ja, den slockade igen. På samma sätt som jag själv, efter lite musik, slocknade i sängen..

Men nu är jag vaken igen. Jag har suttit en stund i köket. Funderat. Proppat lite till onyttigheter... Samtidigt som jag har funderat över "SKA man kanske chansa på boendestöd ändå?" ... För att, visst. Saker kan vända fort. Och innan jag vet ORDET av, kanske jag klarar allt själv igen.. Som jag hela tiden TROR att jag ska göra! ... Och kanske KLARAR jag redan av det själv, om jag som jag säger, bara FÖRSÖKER hårdare.. Kanske ÄR det som jag TROR, att jag kan men bara inte VILL det tillräckligt. Att allt är ENKLARE än vad jag TILLÅTER det att vara!

... Men sanningen ser ändå ut så, att jag inte TAR mig dit jag vill. Att jag inte GÖR dessa saker "som jag såväl klarar av" ... Jag går RUNT i denna h*vetescirkel... Och trots tjat och gnäll i frustration, från min egen sida, så TAR jag mig inte ur det...

... Så. Kanske ska man chansa.. Vad har jag att förlora? Det enda jag kan förlora, är min vilja att hetsäta, för att sedan svälta... och hetsäta igen... För att jag HAR ju ingenting annat just nu! Mina problem i vardagen, är mitt enda liv.. Tur man har sin familj att byta av det med ibland.

... Och SKULLE det nu gå för långt... Ja, då avbryter jag alltihop.. Det KAN ju faktiskt göra gott också. Och då är det VÄRT det!

... Vi får se. Skriver inte till min kontakt på kommunen förrän jag känner mig någorlunda klar i huvudet..

... Men just nu, känns det bara som om jag vill ha någon snabb lösning som tar bort all ångest.. Men vet att denna lösning(iallafall en del av den) är en hälsosam kost och en fungerande vardag. Att prata med någon trygg och stabil person, hade dock inte varit helt fel...

God natt med er <3

Jo. Har kollat tv idag också. KANSKE har valt en. Men jag kan ju ingenting om sådant där. Bokstäverna säger mig ingenting..

Idag har inte grejen varit viljan. Eller brist på vilja..  Idag har grejen varit att våga. Eller i det här fallet.. Att INTE våga..

Emmh. Vi börjar med gårnatten... Om jag nu kan minnas vad jag gjorde då...

Nej, just det. Det var detta jag skulle skriva..

Jag åt ju burgare på Max igår... Var mätt när jag kom hem. Inte så konstigt. Var mätt innan jag gick och la mig... Och var FORTFARANDE mätt när jag skulle sova! Såpass mätt att jag inte kunde sova. Bara låg där och vred och vände på mig.. Liksom KÄNDE hamburgaren därinne!

Önskade att den bara kunde försvinna, så att jag kunde få sova... Japp. Snacka fett!

Vaknade imorse, tidigt. Ja, jag tror att den var antingen sex eller sju... Och somnade aldrig riktigt om efter det... Låg bara halvvaken och... Ja. Jag varken tänkte eller kände. Bara låg där. Död. Men ändå levande.

Klev väl upp någon gång runt nio. Då jag inte orkade ligga kvar längre. Efter att ha slagits av tanken... Ja, denna ÅNGEST för soptunnorna igen!

... Jag kunde inte slappna av.. Orolig. Spänd. Osäker... Ja, jag trivs inte med tanken på att jag inte VÅGAR gå ut och slänga mina sopor! Bara för att jag inte vet i vilken soptunna! "Är det dem i huset rakt över vägen?" ... "Är det kanske den i huset bredvid...?" Och alla dessa hus som inte har någon soptunna. Dessa är så många... Vart SLÄNGER de sina sopor?!

Idag la jag den TREDJE avfallspåsen över matsoporna. Då jag är så orolig att den ska börja läcka av förmultning. Innan jag har hunnit få ut dem! ... Och inget svar från hyresvärden. Är det så självklart... Dumt? ... Så att hon tror att det är en fråga som inte kräver svar? För att i sådana fall, är inte hon den ENDA som tror att man ibland ställer frågor utan att vilja ha svar!

... Inte heller från internetsnubbarna har jag hört ett knyst. Men tålamod. Tålamod. Jag har iallafall lagt av med att skriva arga mail dit. Dessa ger ju inga resultat. Nu kör jag istället på strategin att skriva som om det var BESTÄMT att de skulle komma! Skriver att det bara är att höra av sig någon dag innan... Vilka dagar jag är borta och så vidare..

Får väl se.

Men när jag klivit upp, åt jag iallafall en smula. Och satte mig vid datorn. Kollade väl bloggar och sådär. Ja, det gamla vanliga...

Men jag kände mig grubblande.. Orolig...

Ja, ni vet.

Så jag bestämde mig för att jag MÅSTE få dagen att gå! ... Funderade på att åka till stan. Men det var några timmar kvar tills den bussen som jag i SÅ fall ville ta, gick!

... Så jag tog mig en promenad.

Långsamt.- Långsamt. Gick jag där. Visste inte hur långt jag skulle gå. Men finner inte många promenadvägar i den här lilla staden...

Långsamt. Långsamt. Myrsteg...

När jag funderade på att börja gå på den stora vägen och riskera att bli nedstänkt av diverse bilar... Ja, då gav jag upp och vände hem istället...

Lite halvt motvilligt.. Men men. Orkade ändå inte gå längre... Och var så mäkta medveten om att jag inte ens borde ha promenerat såpass långt som jag ändå GJORDE, idag när jag hanterade ätandet som jag gjorde..

Väl hemma... Ja, då satte jag mig nog vid datorn igen..

Och nu tar vi allt pö om pö. För att nu minns jag inte ordningen längre.

Jag har iallafall spelat lite småspel på datorn. För att få tiden att gå. Då jag var uttråkad. Rastlös. Grubblande. Stressad... Och BARA pillade sår!

... Jag har även druckit några koppar te, kaffe och kakao...

Ja, vad kan man MER säga om dagen?

... Jo, jag bäddade ner mig i sängen en stund. Bara under filten.. Efter att ha suttit och stirrat ut genom fönstret i några minuter. Timme?

... Lyssnade på lite youtube.. Lisa Ekdahl. Jag ÄLSKAR henne! Men ärligt talat så tycker jag bara att hon har några få låtar... som faller MIG i smaken!

Upp ur sängen.. Mer grubbel. Men jag var ju såå hungrig! Lite te... Eller om det var kaffe?

... Och nu när jag satt där i köket. Hade fått för mig att ändå messa min Xsambo och se om han hade tänkt komma ÖVER snart, som han lovade. Har funderat på det i många dagar.. Men vägrat höra av mig. Då han alltid är lika ointresserad av mig... och jag nästan får SLITA i honom för att han ska ge mig en blick!

... Men jag kände verkligen att jag BEHÖVDE honom idag. Vare sig HAN är värd det eller ej... Så känner jag att den enda tryggheten jag känner... Ja, den är jag värd just nu. I detta krig. Allra helst nu när det känns som om allt eskalerar!

Så. Vi messade lite. Och han hade som vanligt inte råd. Och hade nog inte heller tänkt berätta det för mig, om jag inte hade frågat.

Men det är ju skit samma. Han gör ju som han vill. Ser dock ut som om han ska komma ändå. Jag betalar hans resa sålänge... Så får jag HIT min kära vän ändå! Japp. Jag köper hit honom ;P

Ja, men iallafall. När jag satt där i köket och messade, slogs jag så många GÅNGER av tanken, känslan att...

Ja, eller rättare sagt. Jag har slagits av den tanken hela dagen idag. Som små stötar. Små snabba, övergående stötar. Att jag vill kämpa mig framåt. Att det inte ÄR så svårt. Och att det BORDE vara värt det!

... Ja, viljan har det inte varit något FEL på idag! Jag har velat. Det HAR jag verkligen. Jag har känt mig redo... Ett FLERTAL gånger! ... Men så stoppar jag alltid upp mig själv ifrån att tillåta mig själv att FÖRSÖKA. Då jag känner mig trött. Utmattad på att hela tiden vända håll. Lita på att en positiv förändring ska ske... För att sedan ALLTID några timmar senare, vända håll igen och ge upp. För att den där viljan som jag tidigare kände, inte ALLS var någon vilja.. För att viljan.. Ja, den ligger FORTFARANDE åt det andra hållet!

Jag orkar det inte igen. Skenet bedrar mig liksom hela tiden.

Och jag kom fram till, idag, att det jobbigaste med detta kriget, inte är att misslyckas eller lyckas... Utan det jobbigaste är att ständigt tvingas inse... Leva med att ingen av sidorna VINNER! ... Ja, jag skulle skita FULLSTÄNDIGT i ifall jag gick bakåt eller framåt. Mådde skit eller superbra... Ifall jag... 

Ja, ni förstår. Men det jag INTE orkar med, är att leva med att båda sidorna är lika starka. Att båda viljorna går på samma turbo... Jag orkar helt enkelt inte stå och vingla. Vibrera på stället... EN sida kan gärna få vinna! ... Så att jag kan finna frid i mig själv..

Idag har iallafall, FÖRUTOM soptunnorna och långtråkigheten, en ständigt återkommande känsla, varit HUNGERN. Jag har känt mig hungrig. Tom. Men inte kunnat äta.. Eller kunnat. Det är klart att jag har kunnat. Men jag har inte vågat tillåta mig själv. På grund av att jag bara skulle ångra mig direkt det var gjort... Och därmed "behöva börja om igen" ...

Men nu till kvällen, slutade det ändå med att jag åt lite till. I tanken att allt skulle ordna sig snart. Att det inte var värt att svälta. För att... Ja, det ÄR nog möjligt att ta sig ur det hela till slut. Och uppnå något slags LIV. .. Men med hjälp då såklart..(Och så var ju såå hungrig!)

... Dock med ett mäkta tvivel... Då jag var beredd på att jag kanske skulle sluta i någon slags svält ändå...

Men just nu, svälter jag ju inte. Jag snålar på näringen om dagarna, och hetsäter till kvällarna...

Men det är så det ser ut... Med en LITEN förhoppning att jag kanske inte ska BÖRJA svälta med hjälp... Utan få det lite ENKLARE att INTE göra det ;D

... God natt med er iallafall <3

... Okej. Vi får se hur DETTA går. Har nämligen noll megabit kvar att surfa för. Vilket innebär... SEGT internet! Men det ska nog gå. Måste fylla på det igen imorgon. Om jag ska kunna blogga då... Men hör internetsnubbarna av sig om mitt adsl, så struntar jag nog i det. Och bloggar när jag fått tillbaka DET istället.

Men. Dagen idag.

Vi börjar med igår.

Efter att jag hade bloggat, blev jag med ens mycket piggare. Som alltid. Vet inte varför. Men det känns som om jag bara sitter och spänner mig och känner att jag vill bli av med bloggningen för att få gå och lägga mig. Men så när jag väl har bloggat... Ja, då kan jag sitta uppe minst en timme till!

.. Jaja. Gick och la mig iallafall. Där vid elva någon gång kanske... Men klev även inatt, upp en gång... För att göra vadå? ... Jo, äta, såklart.

... Jag vet inte. Jag hade legat där i sängen. Funderat. Känt mig sådär motvillig till... Ja, allt. Men samtidigt himla mån om att få ett slut på dessa känslor som jag så ofta känner. På denna desperation, och missnöjet...

Ja, jag tyckte inte om att vara i krig med mig själv. Ville göra mig själv nöjd för en gångs skull. Bli tillfreds med det jag gör... Ja.. Ta den enkla vägen.

... Kom upp med en ny plan. En ny struktur. Och raderade alla gårdagens larm från mobilen... Japp. Nu var det nya regler som gällde!

... Vilket till slut gjorde att jag klev upp. "Ny struktur imorgon", är oftast lika med... "Äsch, skit samma" idag...

Upp för att äta, alltså. Äta i massor. Vilket betyder, lite ont i magen efteråt. Eller inte ont, kanske... Men man känner sig lite proppad... Om ni förstår vad jag menar. För mycket på en gång..

Sedan gick jag iallafall och la mig igen..

Bäddade ner mig... och somnade till sist.

Larmet stod på klockan nio och klockan halv ett. Bara för att jag inte visste ifall jag ville ta den tidiga bussen(vilken innebar att jag skulle vara hemma igen alldeles för tidigt... Mer krig).. Eller ifall jag skulle ta den senare bussen(vilken innebar hemfärd antagligen tillsammans med en hel DRÖSE ungdomar!)...

Första klockan ringde.. Men jag hade tidigare redan vaknat. Halvsov.. Men klev inte upp. Nej, den tidigare bussen, orkade jag inte ta...

Jag klev väl upp någon gång runt halv elva, kanske. Åt då maten som blev kvar från igår. Bara för att bli av med den..

Satte mig sedan vid datorn en stund. I väntan på att klockan skulle bli kvart i ett. Så att jag kunde gå till bussen...

Fick på NÅGOT sätt tiden att gå. Minns dock inte hur. Läste ju såklart bloggar. Kollade blocket och sådär, som jag ALLTID gör... Men annars minns jag inte.

Kollade säkert bara ut genom fönstret...

När klockan blev... Ja, bara LITE för tidigt, så började jag klä på mig. För att gå till bussen.

... Där, femton minuter för tidigt. Satte mig i båset och väntade. Halsduken var virad runt halsen på ett sätt som gjorde att jag inte behövde hålla upp huvudet. Kände hur jag nästan kunde SOMNA där jag satt! ... Inte heller var möjligheterna så stora att titta åt sidorna.. För att då behövde jag vända på HELA kroppen :P ... Ja, hur jag lyckades :P

Väl i stan... Ja, jag hade en plan. Ett halvklart upplägg över dagen... Men jag visste inte RIKTIGT vart jag skulle börja, bara. Och inte heller riktigt hur jag skulle våga. Hur jag skulle få det att fungera...

... Nu kommer ju allt att låta väldigt hemlighetsfullt. Men jag HAR ju en textsamling. Så PRECIS vad jag gjore i stan, sparar jag till den. Då vissa saker som händer. Som man tänker och gör, är saker som man vill hålla för sig själv.

... Men jag gick iallafall till några affärer... Fixade. Vågade. Det gick bra. Problemfritt. När jag väl hade kommit fram till, när, var och hur...

På vägen ifrån affären... Ja, eller på vägen TILL, också! Sneglade jag mot Max. Ja, hamburgarna ni vet... Funderade. VILLE våga. Jag SKULLE bara ha hamburgare idag! Ville passa på. Men JAG... Ja, jag tycker att det är väldigt jobbigt med just att beställa mat i kassan.. Allra helst på ställen där det finns mycket att välja på. Där allt ser likadant ut... Men ändå smakar olika... Ja, där det finns såpass många tavlor, med säkert tio saker att välja på, på varje... Ja... SER man ens allt vad där finns?! Allra helst på Max, vet jag... Nu kollade jag aldrig ens tavlorna idag.. Men sist jag var där, med pappa... Ja, då var tavlorna rörigare än rörigast! Minns jag berättade det här på bloggen också..

Så vi går vidare.

Jag gick iallafall förbi Max. På vägen TILL affären.. Och även på vägen därifrån sedan... Men när jag kommit några... kanske femtio meter, vände jag om igen... "Jag SKULLE bara ha min hamburgare!" ..

In. Men extra osäker var jag. Då det var så lite folk. Två barnfamiljer... Och de gick när jag kom. Stress. "Då var det MIN tur DIREKT!" ... "Och så skulle jag ÄTA ensam bland all personal också!" ...

Gick fram till kassan iallafall. Då hon stressade fram och välkomnade mig direkt. Och så beställde jag bara den första affischen jag hade sett. Enkelt. Hon frågar om jag vill ha menyn på den. Okej, såklart. Enkelt att bara svara ja. "Antar det", liksom. Och så frågar hon om någon dipp.. "Okej, varför inte".. "VILKEN?!?! ...

Ja, jag tog bara den första hon nämnde. Avklarat. Japp.

Jag åt min burgare och pommes frites(eller är det två "t"?) ... Utan något större obehag.. Om ens NÅGOT! Satte mig med ryggen mot personalen.

... Och sedan packade jag ihop mig och gick igen. Nu mättare än NÅGONSIN! Nej, inte riktigt kanske. Men mätt. Japp.

Nu gick jag tillbaka till busstationen. Hade varit borta såå länge... Enligt mig. Och nu ville jag åka hem.

När jag kom till busstationen, såg jag att klockan var halv fyra. Ganska lagom, tänkte jag.

Och som en skänk från ovan. Precis som om de VISSTE att jag skulle vara klar just då, stod bussen och väntade på stationen.

... Och den var inte särskilt FULL, heller! Yeeey ;D

Jag fick sitta ensam. Fundera i mina egna tankar. Känna hur jag bara ÄLSKADE att åka buss... Fantisera. Visionera(om det nu är ett ord) ... Ja, bara diskutera med mig själv, i lite lugnare tankar denna gången. Det enda som störde lite grann, min sinnesro, var väl att jag vet MED mig att jag gör någonting fel just nu... Ja, den kan ni inte förstå.. Men det har ju sin förklaring.

Så vi lämnar det.

Hem och in. Och sedan jag kom hem... Ja, jag satte nog på datorn direkt. Kollade det vanliga en gång till.. Och tog mig sedan... Hmm. Nej, just det ja.

Jag började kolla gardiner också. För att på hemvägen kände jag mig så missnöjd för att jag inte ännu har lyckats köpa hem en enda GREJ till lägenheten.. Och det är ju såå mycket jag behöver!

Som jag sa till mig själv.. "Jag vill ha en f..."... Haha. Ja, så kan det gå :D Det tog stopp. Jag MINNS inte vad jag sa till mig själv :P Men det hade iallafall med livet, mig själv och lägenheten att göra ;P

Jaja. Mer fick ni väl inte veta då ;D

Men gardiner iallafall. Började kolla lite. Sparade ett par i "bokmärken" ... Men beställde ingenting. För att jag kände bara... "Nej, vad jobbigt det blev" ... För mycket gardiner. För mycket osäkerhet... Ja...

... Efter det, gick ju såklart hjärnan igång.. Jag började fundera på inredning. Känna att jag måste köpa en tv snart. Och till den, ett tv-bord.. Vilket gjorde att jag ÄNNU mer kände att jag inte orkade!

Började försöka se mitt vardagsrum framför mig igen. Skriva ner idéer och låta skallen knyta några knutar om sig själv..

Ja, jag blev trött. Tog en kopp te. Under en del ångest... Och bäddade sedan ner mig under filten i sängen.. Funderandes över inredningen!

... Att försöka se en bild i sin skalle när man är trött och inte riktigt kan finna tankar... Ja, det var krävande...

Men tror att jag har släppt det för en stund nu.. Och nu tror jag att jag ska gå och lägga mig.. God natt med er <3