Idag har inte grejen varit viljan. Eller brist på vilja..  Idag har grejen varit att våga. Eller i det här fallet.. Att INTE våga..

Emmh. Vi börjar med gårnatten... Om jag nu kan minnas vad jag gjorde då...

Nej, just det. Det var detta jag skulle skriva..

Jag åt ju burgare på Max igår... Var mätt när jag kom hem. Inte så konstigt. Var mätt innan jag gick och la mig... Och var FORTFARANDE mätt när jag skulle sova! Såpass mätt att jag inte kunde sova. Bara låg där och vred och vände på mig.. Liksom KÄNDE hamburgaren därinne!

Önskade att den bara kunde försvinna, så att jag kunde få sova... Japp. Snacka fett!

Vaknade imorse, tidigt. Ja, jag tror att den var antingen sex eller sju... Och somnade aldrig riktigt om efter det... Låg bara halvvaken och... Ja. Jag varken tänkte eller kände. Bara låg där. Död. Men ändå levande.

Klev väl upp någon gång runt nio. Då jag inte orkade ligga kvar längre. Efter att ha slagits av tanken... Ja, denna ÅNGEST för soptunnorna igen!

... Jag kunde inte slappna av.. Orolig. Spänd. Osäker... Ja, jag trivs inte med tanken på att jag inte VÅGAR gå ut och slänga mina sopor! Bara för att jag inte vet i vilken soptunna! "Är det dem i huset rakt över vägen?" ... "Är det kanske den i huset bredvid...?" Och alla dessa hus som inte har någon soptunna. Dessa är så många... Vart SLÄNGER de sina sopor?!

Idag la jag den TREDJE avfallspåsen över matsoporna. Då jag är så orolig att den ska börja läcka av förmultning. Innan jag har hunnit få ut dem! ... Och inget svar från hyresvärden. Är det så självklart... Dumt? ... Så att hon tror att det är en fråga som inte kräver svar? För att i sådana fall, är inte hon den ENDA som tror att man ibland ställer frågor utan att vilja ha svar!

... Inte heller från internetsnubbarna har jag hört ett knyst. Men tålamod. Tålamod. Jag har iallafall lagt av med att skriva arga mail dit. Dessa ger ju inga resultat. Nu kör jag istället på strategin att skriva som om det var BESTÄMT att de skulle komma! Skriver att det bara är att höra av sig någon dag innan... Vilka dagar jag är borta och så vidare..

Får väl se.

Men när jag klivit upp, åt jag iallafall en smula. Och satte mig vid datorn. Kollade väl bloggar och sådär. Ja, det gamla vanliga...

Men jag kände mig grubblande.. Orolig...

Ja, ni vet.

Så jag bestämde mig för att jag MÅSTE få dagen att gå! ... Funderade på att åka till stan. Men det var några timmar kvar tills den bussen som jag i SÅ fall ville ta, gick!

... Så jag tog mig en promenad.

Långsamt.- Långsamt. Gick jag där. Visste inte hur långt jag skulle gå. Men finner inte många promenadvägar i den här lilla staden...

Långsamt. Långsamt. Myrsteg...

När jag funderade på att börja gå på den stora vägen och riskera att bli nedstänkt av diverse bilar... Ja, då gav jag upp och vände hem istället...

Lite halvt motvilligt.. Men men. Orkade ändå inte gå längre... Och var så mäkta medveten om att jag inte ens borde ha promenerat såpass långt som jag ändå GJORDE, idag när jag hanterade ätandet som jag gjorde..

Väl hemma... Ja, då satte jag mig nog vid datorn igen..

Och nu tar vi allt pö om pö. För att nu minns jag inte ordningen längre.

Jag har iallafall spelat lite småspel på datorn. För att få tiden att gå. Då jag var uttråkad. Rastlös. Grubblande. Stressad... Och BARA pillade sår!

... Jag har även druckit några koppar te, kaffe och kakao...

Ja, vad kan man MER säga om dagen?

... Jo, jag bäddade ner mig i sängen en stund. Bara under filten.. Efter att ha suttit och stirrat ut genom fönstret i några minuter. Timme?

... Lyssnade på lite youtube.. Lisa Ekdahl. Jag ÄLSKAR henne! Men ärligt talat så tycker jag bara att hon har några få låtar... som faller MIG i smaken!

Upp ur sängen.. Mer grubbel. Men jag var ju såå hungrig! Lite te... Eller om det var kaffe?

... Och nu när jag satt där i köket. Hade fått för mig att ändå messa min Xsambo och se om han hade tänkt komma ÖVER snart, som han lovade. Har funderat på det i många dagar.. Men vägrat höra av mig. Då han alltid är lika ointresserad av mig... och jag nästan får SLITA i honom för att han ska ge mig en blick!

... Men jag kände verkligen att jag BEHÖVDE honom idag. Vare sig HAN är värd det eller ej... Så känner jag att den enda tryggheten jag känner... Ja, den är jag värd just nu. I detta krig. Allra helst nu när det känns som om allt eskalerar!

Så. Vi messade lite. Och han hade som vanligt inte råd. Och hade nog inte heller tänkt berätta det för mig, om jag inte hade frågat.

Men det är ju skit samma. Han gör ju som han vill. Ser dock ut som om han ska komma ändå. Jag betalar hans resa sålänge... Så får jag HIT min kära vän ändå! Japp. Jag köper hit honom ;P

Ja, men iallafall. När jag satt där i köket och messade, slogs jag så många GÅNGER av tanken, känslan att...

Ja, eller rättare sagt. Jag har slagits av den tanken hela dagen idag. Som små stötar. Små snabba, övergående stötar. Att jag vill kämpa mig framåt. Att det inte ÄR så svårt. Och att det BORDE vara värt det!

... Ja, viljan har det inte varit något FEL på idag! Jag har velat. Det HAR jag verkligen. Jag har känt mig redo... Ett FLERTAL gånger! ... Men så stoppar jag alltid upp mig själv ifrån att tillåta mig själv att FÖRSÖKA. Då jag känner mig trött. Utmattad på att hela tiden vända håll. Lita på att en positiv förändring ska ske... För att sedan ALLTID några timmar senare, vända håll igen och ge upp. För att den där viljan som jag tidigare kände, inte ALLS var någon vilja.. För att viljan.. Ja, den ligger FORTFARANDE åt det andra hållet!

Jag orkar det inte igen. Skenet bedrar mig liksom hela tiden.

Och jag kom fram till, idag, att det jobbigaste med detta kriget, inte är att misslyckas eller lyckas... Utan det jobbigaste är att ständigt tvingas inse... Leva med att ingen av sidorna VINNER! ... Ja, jag skulle skita FULLSTÄNDIGT i ifall jag gick bakåt eller framåt. Mådde skit eller superbra... Ifall jag... 

Ja, ni förstår. Men det jag INTE orkar med, är att leva med att båda sidorna är lika starka. Att båda viljorna går på samma turbo... Jag orkar helt enkelt inte stå och vingla. Vibrera på stället... EN sida kan gärna få vinna! ... Så att jag kan finna frid i mig själv..

Idag har iallafall, FÖRUTOM soptunnorna och långtråkigheten, en ständigt återkommande känsla, varit HUNGERN. Jag har känt mig hungrig. Tom. Men inte kunnat äta.. Eller kunnat. Det är klart att jag har kunnat. Men jag har inte vågat tillåta mig själv. På grund av att jag bara skulle ångra mig direkt det var gjort... Och därmed "behöva börja om igen" ...

Men nu till kvällen, slutade det ändå med att jag åt lite till. I tanken att allt skulle ordna sig snart. Att det inte var värt att svälta. För att... Ja, det ÄR nog möjligt att ta sig ur det hela till slut. Och uppnå något slags LIV. .. Men med hjälp då såklart..(Och så var ju såå hungrig!)

... Dock med ett mäkta tvivel... Då jag var beredd på att jag kanske skulle sluta i någon slags svält ändå...

Men just nu, svälter jag ju inte. Jag snålar på näringen om dagarna, och hetsäter till kvällarna...

Men det är så det ser ut... Med en LITEN förhoppning att jag kanske inte ska BÖRJA svälta med hjälp... Utan få det lite ENKLARE att INTE göra det ;D

... God natt med er iallafall <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...