... Ja-a.. Vad HÄNDE nyss? Det kan man undra(om man nu var den som upplevde det)...

Jag vet inte riktigt själv.. Nu är jag bara så TRÖTT på hela skiten! Vardagen är en kamp. Ett rent missnöje. Och det värsta är ändå att ha den här INSIKTEN. Insikten i hur man lever. VETSKAPEN om vad man GÖR mot sig själv. Och vad man BORDE göra. KUNSKAPEN... Ja, det sunda FÖRNUFTET som talar om för en vad som är rätt och fel. Och gör en MEDVETEN om vad det är som ska TILL för att man ska kunna förändra situationen till det bättre...

Ja, det jobbigaste och allra mest sura och frustrerande i det hela, är att VETA att man såå enkelt kan uppnå någonting bra... Men att man ÄNDÅ inte GÖR det! Att VETA att det håll som man ständigt, varje sekund av varje minut av varje dag, kämpar åt, är det håll som ändå GÖR att man mår som man mår...

Att VETA att det är bara JAG som har kontrollen över mitt eget liv...

Och att jag väljer DETTA!

... Ja-a... Det var nog DET och mycket mer, som gjorde att jag tappade greppet. Att jag kände för att skita i allt, då jag inte längre orkar MED denna vardagen. Att ÅTERigen känna, efter närmare två år, att man inte hör hemma i det här livet. Att man inte klarar av det...

Ja, jag känner inte att jag mäktar med. Jag är ingen självständig människa. Jag känner mig inte vuxen... Och jag gör STÄNDIGT klart för mig själv, att jag inte heller är INTRESSERAD av något J*VLA liv!

... När jag satt här. Frustrerad för det mesta. Hur livet ser ut. Att jag inte orkar med det vuxna liv som jag så länge LÄNGTAT efter och KÄMPAT för.. När jag inte ens kunde komma på en j*vla FÖRSTA MENING till bloggandet(!) på grund av det jag utsätter min hjärna för(som jag by the way kan KÄNNA FORMEN av i mitt huvud!) ...

... När jag kände dessa frustrerandets tårar pressa på från insidan av mina ögon...

... Ja, då sprang jag som blixten, in i köket, och tog fram ALLA burkar med onyttigheter, och utan att varken vara hungrig, sugen... eller ha varken lust eller vilja... Började jag proppa. Snabbare än vanligt. Och utan att smaka. Tankarna sprang sitt vildaste maraton innanför mitt pannben... Och jag kunde inte uppfatta en enda en av dem..

Jag var bara så FRUSTRERAD. UPPGIVEN. Men ändå inte.

... Ja, förvirrad. Mer än någonsin... "Ville jag DÖ nu?" "Eller vad menades med det här?" "Vad KÄNNER jag nu?"

... Ja, problemet är nog att jag funderar för mycket...

Men om jag tar dagen idag då.. By the way. Ibland önskar jag bara att jag kunde flytta hem igen..

... Igår natt, efter inlägget, tror jag mig minnas att jag proppade igen..

Eller så var jag bara himla mätt...

Så jag drog iallafall på mig ytterkläderna, och för att slippa äta MER, gick ut på en promenad..

När jag var hemma igen, minns jag inte. Men jag vet att jag satte mig och proppade knäckebröd med smör på, när jag kom hem.. Mest för att det var gott.

En efter en, efter en. Upp till ungefär tio stycken.

Jag mådde ju som vanligt inte så bra av det, rent psykiskt. Bestämde mig för att från och med imorgon(idag), svälta. Eller iallafall hoppa över att äta, om jag inte kunde FÖRSÄKRA mig själv om att jag skulle äta LAGOM mycket och inte börja vräka efter första tuggan.

... Somnade sedan till slut.

Och vaknade tidigt, tidigt imorse..

Minns inte när jag klev upp... Och jag kan inte heller minnas dagen särskilt bra idag.

.. Men jag minns jag satt och löste korsord i ungefär en timme..

Ja, just det. Klev upp vid halv ett..

Drack ett glas juice. Och sedan gjorde iordning mig en kopp te. Och fastnade med näsan i korsordsboken..

... Messade mamma. Bara för att höra efter ifall mormor fortfarande skulle komma i helgen. Och så meddelade jag att jag kommer att vara hos dem runt tio imorgon. Och åka hem eftermiddag/kväll någon gång.

Xsambon messade mig när jag fortfarande satt där och kopplade av framför korsordsboken. Jodå, jag var avslappnad. På bra humör och trivdes med tillvaron. Just då. Var dock lite hungrig. Men med korsordsboken framför näsan, var inte detta någonting som störde mig.

Han skulle iallafall beställa resa hit till mig. Och undrade vart han skulle kliva av.

Så på fredag nästa vecka, ska jag möta honom i stan.. Och gissa vad. Ångest på det!

... Jag blev stressad. Orolig. Och fick ångest. Fortfarande ett bra humör. Men inte ALLS lika lugna känslor inombords!

... För det första. Kände mig desperat. Att jag tjatar hit en kille, vars förhållande med mig, aldrig fungerade när vi bodde tillsammans. Den kille som under alla de år(fyra) som vi spenderade under samma tak, för "kärlekens" skull, inte ville ge en blick åt varken våran bebis(hunden) eller mig... Den kille som dock gjorde ALLT för mig, men som ALDRIG såg mina eller Vovvens behov..

... En DEL av allt det som gjorde att jag gång på gång ville in i döden...

Ja, jag tar HIT HONOM av alla människor! ... Men det HAR ju sin förklaring. Den enklaste förklaringen NÅGONSIN! HAN är den personen som jag känner mig ALLRA närmast.. Som känner mig ALLRA bäst av ALLA på denna jorden! Bättre än min egen mamma! HAN är den personen som jag kan vara HUR korkad som helst med! Utan att han ger en ENDASTE dum kommentar eller elak blick!

... Och jag KÄNNER ingen annan.

Så. Jag kände mig desperat. Då jag VET att jag ALLTID får ångest, åtminstone den första dagen tillsammans med honom. Då han inte ÄR den jag önskar att han vore. Den kille som jag blev förälskad i vintern 08(om jag inte missminner mig)..

Men han kommer då. Och stressad är jag för att jag kom på att det nu finns en MASSA som jag måste fixa innan han kommer! Nu kan jag inte skjuta på dessa saker längre!

Tvätt behöver tvättas. Då jag inte har några rena sängkläder. Madrass måste blåsas upp. Då jag inte har någon extra sovplats.. Disken måste diskas... Och åtminstone FRUKOST måste inhandlas innan han kommer!

... Och jag är bara såå stressad!

... Sänghäng. Ja, jag har inte ens tagit på mig kläderna idag. Har suttit/legat med morgonrocken hela dagen.

Lite radio.. Och sedan komma på med ett hastigt ryck, att jag ju måste DUSCHA idag också! Om jag inte vill åka SKITIG till föräldrarna imorgon! Då jag går hemifrån vid sju på morgonen..

Låg kvar en stund och lyssnade klart på radion som jag höll på med. Ville ju inte missa finalen i baktävlingen(baknings-?)!

Duschade..

Ja-a.. Sedan MINNS jag inte så mycket mer.

Jag har haft en bra dag i hjärnan(till skillnad från annars) den mesta delen av dagen. Har känt mig lite extra ensam... Och som vanligt, uttråkad... Lite tankar kring ätandet... Men ändå inte så farligt. Då det gick bra att äta som jag ville idag..

Ja, den enda stunden som var lugn och bra, var väl i och för sig då jag satt vid korsorden.. Men bättre det, än inget alls.

Ser fram emot dagen imorgon. Då jag ska få slippa allt vad krav eller krig heter och få känna trygghet för en stund...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...