23åringen som nu även hon, behöver bostad, bad mig att fundera på ifall vi kunde bo TILLSAMMANS i en lägenhet, när jag väl får en... Hon och hennes kille har nämligen precis gjort slut. Så det vore ju konstigt om hon då bodde kvar i hennes före detta svärmors stuga!

Visst...

Nej.

... Hmmm. Jag vet inte ens hur jag ska skriva. Kan ju säga som så, att det förslaget, gav mig knip i magen, tjock skalle och ett vagt tryck över bröstet..

Jag känner bara att jag inte skulle klara av att bo tillsammans med något syskon.. Det skulle bara ge mig dålig självkänsla. Få mig att känna mig ensam och nedtryckt. Jag skulle ständigt påminnas om vem jag är och hur långt jag inte har tagit mig i livet... Och jag skulle känna mig pressad till att göra en det ena, en det andra..

Jag behöver bo själv. Ta allt i min egen takt. Och inte känna mig tvungen att umgås med NÅGON, prata med NÅGON... eller LYSSNA på någon, om jag inte känner för det. Och jag vill vara den enda som tar ansvaret på hemmaplan och ser till att saker blir gjorda.

Visst. Jag ville, för en vecka sedan, flytta ihop med Xsambon igen.. Men det är annorlunda. Honom känner jag mig trygg med... Och jag får aldrig känslan av att vara sämre än vad jag är...

... Men samtidigt, känner jag mig skyldig, om jag själv tar en bostad, och sedan låter min lillasyster gå "hemlös"...

Nej, jag vet inte.. Men hon får väl ställa sig i bostadskö som alla andra... Egentligen.

Förutom det, har den höga volymen och min(eller egentligen 21åringens, än sålänge) systemkamera stört mina känslor lite grann...

Men vi tar dagen idag.

Även inatt, hade jag svårt att somna. Låg vaken och bara vred och vände mig. Klev upp flera gånger. Började trixa med kameran. Testa olika funktioner...

..Somnade väl till slut, efter klockan två någon gång... Igen.

Vaknade tidigt, av ytterligare mardrömmar om psykiatri och sjukhus. Om hur jag flyr. Springer från människor som jagar mig. Över berg och in i skog. Upp på hustak, och in i garderober... Ja, säkert upp i träd, också!

Hemska drömmar. Men dessa har jag vant mig vid, i det här laget. De kommer lite då och då. Var och varannan natt.

Men iallafall. Jag klev upp klockan nio. Och åt frukost.

Sedan blev det direkt till att börja städa. Hade mycket att hinna med, innan klockan två. Då 21åringen och hennes kille. 20åringen och 23åringen, skulle komma.

Städade mitt rum. Lite sådär slarvigt. In med "skräpet" i garderoben, bara. Dammsuga och damma. Ja, flugan som legat på mitt fönsterbräde sedan i våras, fick nu resa första klass genom dammsugarröret :P

... Sedan blev det badrummet. Städa grundligt. Så att allt blev fräscht. 

Och så vidare till hall och trappa. För att sedan köra sista rycket med dammsugaren på nedervåningen.

Lunch på det. Och en BRA mycket gladare mage.

Sedan blev det lite datahäng. Kolla allt det vanliga. Såsom blocket. Mailen. Och lite bloggar.

Sedan blev det lite Bejeweled tills syskonen fick för sig att komma. Då gick jag ner till dem.

.. Morfar och hans tant, var sena. Då de körde vilse på vägen. Ja, de har närmare tre timmar att resa. Inte det enklaste att hitta alla gånger, då :)

Men när de väl kom, blev det lite kramar, och sedan åt vi fika. Hög volym och många som pratade samtidigt. Själv sa jag som vanligt, inte mycket... Men det var trevligt att sitta med, ändå ;) Lite högljutt emellanåt, bara. Längtade lite smått tills det skulle vara dags för alla att lämna oss. Vila, ni vet.

När alla hade åkt, blev det film tillsammans med mamma och pappa. Till vilken jag SKULLE ha ätit någon form av middag! Men lusten eller orken, fanns inte...

Ingen fara skedd. Jag äter ju bra i övrigt ;)

Nu blir det sängen. Äntligen måndag imorgon!

God natt med er <3

Ännu en dag avklarad. Saker att skriva om. Dokumentera för att minnas...

... Men jag vet inte vad jag ska skriva. Allt är bara så tråkigt just nu. Och det enda som mitt liv består av, är mina innerliga drömmar...

Ja, det pågår allt mycket i mitt liv, innanför mitt pannben. Drömmar och önskemål. Föreställelser och planer...

... Det är så enkelt att få allt att ske inuti sitt eget huvud. Men att få ut det i verkligheten, är så mycket svårare. Och tar såå mycket längre tid. Tid som jag inte har. Tid som jag inte orkar ge det..

Jag har det inte dåligt som jag har det nu. Jag har familjen nära mig. Och jag kan skratta och le...

Det jag kan känna att är lite jobbigt, är att ständigt låta tankarna löpa. Att...

... Nej, jag vet inte vad jag gör... Vad jag ska skriva om..

Vi tar dagen idag, istället.

Igår natt. Ja, natten som var, hade jag VÄLDIGT svårt att somna. Jag låg bara och lät ögonen tårfyllas av trötthet. Funderingarna snurrade runt i min skalle. Och jag kunde inte få dem att stanna.

Klockan två någon gång, tar jag fram dagboken. Skriver lite grann. Men märker att jag faktiskt inte har någonting att skriva om. Ingenting som egentligen rör sig därinne...

Ytterligare någon timme går, och jag ligger vaken...

Men somnade tids nog. Då jag vaknade imorse.

Jag vaknade rätt så tidigt. Men klev inte upp förrän klockan nio. Åt frukost. Plockade iordning efter frukosten. Och smet sedan upp och la mig i sängen igen.

Låg fram tills klockan elva, och blev sedan tvungen att kliva upp för att hinna duscha innan lunchen.

Sedan blev det nog en del dator. Bejeweled har spelats flitigt. Likaså har blocket blivit väl besökt av mig idag. Jag har läst lite bloggar... Skrivit en lista över allt som jag har i huvudet...

Jag har fotat en del med systemkameran. Inte riktigt kunnat få den att fokusera rätt. Känt lite ångest och oro. Antagligen på grund av perfektionisthjärnan...

Ja, och så har jag varit på festival och lyssnat på 14åringens(tidigare 13åringens) rockmusikband, tillsammans med mamma, pappa, 17åringen och hennes kille, och 20åringen.

Det är alltid kul att lyssna på levande sång och musik. Blir alltid så GLAD av det. Och ÄN bättre blir det när man har någon när och kär som uppträder!

... Jag kände mig dock ensam och utstött. Som om jag inte hörde till resten av familjen...

Hem igen. Och äta nästan en hel pizza!

Och sedan blev det en film tillsammans med mamma och pappa, till kvällen.

.. För övrigt, har jag suttit en HEL del vid datorn! Bara suttit för att få tiden att gå... Vilket liv man har! Längtar såå till måndagen! ... Men dock inte till imorgon. Då får vi besök av morfar och hans tant. Och även 21åringen och hennes kille, 20åringen och 23åringen, tror jag att kommer. Det blir fullt hus... och jag känner mig lite... Ja, man kan ju säga att jag skulle ha klarat mig lika bra UTAN den lilla sammankomsten. Men det det brukar nog allt bli kul ;)

God natt med er <3 Från en tom D.

Nu får klockan vara dags att blogga. Ångesten klämmer sönder mitt hjärta... och allt jag vill göra, är att sova.

Jag har skrivit och skrivit idag. Men det tycks inte hjälpa. Herr Ångest bråkar, och huvudet känns tjockt och tungt... Vart jag än tittar, ser jag grumligt och grått... och framtidens dörr som var såväl synligt öppen, har nu slagit igen framför mina ögon...

... Ja, jag befinner mig inte på någon god plats.

Dagen idag.

Jag vaknade tidigt imorse. Låg kvar i sängen. Kollade min mail på mobilen, några gånger. Men låg fortfarande kvar...

Klockan halv tio... Eller om den var halv elva. Åkte mamma och pappa iväg på ännu en husvisning. Då passade jag på att smita ner och äta frukost. Så att jag kunde hinna upp på rummet igen, innan de kom hem.

Ja, jag undviker all kontakt med dem, just nu. Jag bävar mig inför att behöva prata med dem om en eventuell flytt till H*vetets stad. Det orkar jag inte. Jag har inte den psykiska styrkan till att diskutera och försöka stå upp för min sak. Att försöka övertyga dem om att jag kommer att klara mig bra och att detta är det bästa för mig just nu... Inte när jag inte kan lita på det fullt ut själv.

... Plus att jag orkar inte ljuga. Rädd att det ska spricka. Rädd för ytterligare konfrontation...

Sedan, efter frukosten låg jag iallafall kvar i sängen... Ja, länge.

Hade inte lust med någonting. Inte ork med någonting. Jag bara grubblade. Kände mig ensam, vilsen och kluven...

"Kan jag inte ta mig framåt, vill jag inte leva alls..." - "Hade jag inte haft så ont, hade jag trott att jag redan vore död..."

Men jag behövde iallafall kliva upp till slut. Tvinga mig själv att möta mamma och pappa, bara för en liten stund. Då jag behövde iväg till posten och hämta mitt paket. Som redan har legat där i två veckor och väntat på mig...

Iväg jag for. I spöregn och rusk. Utan någon jacka. Proppfullt på bussen...

... Ja-a. Hämtade ut mitt paket, köpte ett par mjölkpaket till mamma... och tog sedan första bästa buss hem.

Efter det, har jag mest legat på sängen. I fosterställning. Lyssnat på lite musik... Halvsovit. Slumrat till då och då. Funderat, funderat, funderat. Jag har ett såå stort behov av att prata med någon! ...

Jag har spelat en del Bejeweled. Kollat blocket. Läst bloggar... Ja-a. Plockat ur min resväska. Och messat fram och tillbaka med Xsambon.

Det var nog min dag... Ser INTE fram emot imorgon!

... Jo, jag har ju gjort en ny header också ;)

God natt med er <3

Jag har gjort någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra! ... Jag har ljugit för att... Ja, det räcker väl med att säga "för min egen skull"...

Jag vet inte om jag vill gå in på det mer. Men jag kan ju säga som så, att samvetet tryter och ångesten pressar just nu... Jag känner bara att det är så fel... Jag ska inte behöva komma upp med lögner för att kunna göra egna val i livet. Andra oroliga själar som måste lägga sig i för att skydda mig. Nej, jag vet vem jag är. Och jag vill själv komma fram till vart jag hör hemma och med vem. Göra mina egna misstag och framsteg... Jag vill testa för att märka...

... Och just nu vill jag bara prata med någon opartisk. Någon som egentligen inte bryr sig om vilket. Någon som inte vet så mycket... Som inte varit med från början. För att jag vill tillåtas lita på mig själv. TRO på att även jag kan bli bättre och göra framsteg. Klara vad jag tidigare inte klarat...

...Och tvivlet från min egen sida, är det värsta...

Jag önskar personligt ombud fanns tillgänglig... Men semester, ni vet.

Ja. Som ni kanske märker, är jag väldigt kluven just nu. Väldigt vilsen i mig själv. VILL en sak, men sviker.. Samtidigt som jag inte riktigt vågar... Kanske inte ens vill...

Men vi tar dagen idag, istället ;)

Jag klev upp imorse klockan sju. Mötte Brorsan i hallen, väntade in att han skulle "nosgrimma" Vovven, och så traskade vi tillsammans iväg till bussen. Japp. Idag skulle jag åka hem.

... Han satt kvar med mig och väntade tills bussen kom, och sedan skildes vi åt. Jag på bussen och han hemåt till sig igen.

Resan gick jättebra, och jag var faktiskt inte orolig eller nervös en enda gång. Jag hade väl för mycket annat att tänka på, antar jag. Allt det här med flytten till H*vetets stad, som kommit så plötsligt, och alla oenigheter mellan A-K och mig, har gjort att DET är det enda jag kan tänka på. Ja, det och en massa framtidsdrömmar- och syner om hur det kan komma att se ut OM nu Xsambon och jag skulle flytta ihop igen! Oron över hur jag ska berätta det för mamma och pappa. Vad de ska säga... Ångesten över att svika och göra mina närmaste oroliga... De som betyder allra mest för mig...

Men annars gick resan jättebra. Förutom att det regnade oavbrutet. Det blåste och var kallt. Men det var ju bara under väntetiderna som det var någonting som jag kunde lida av.

Väl hemma, klockan tre, gick jag direkt upp hit på övervåningen. Gladdes(ett ord?) åt att mina växter fortfarande levde, och blev ännu gladare av att de hade växt som självaste F*N :D

Jag har suttit vid datorn. Skrivit av mig på min tredje blogg. Läst bloggar. Kollat blocket. Och så har jag spelat lite Bejeweled. Ja, och jag har gjort en plus-och minuslista över att flytta inom detta området respektive H*vetets stad. H*vetets stad vann konstigt nog. Men det var ju det jag satt och hoppades på. Så det måste väl betyda något.

När jag väl tog mod till mig för att prata med mamma, så tog hon det PRECIS som jag hade trott. Hon blev tystlåten och "deppig"... Antagligen av oro. Hon sa att hon tyckte att det var en väldigt dum idé... Och ja... Men det är ju mitt beslut. Samvetet kan dock inte låta bli att värka... Men vem lever jag för? Dem eller mig själv? ...

Idag har jag även testat 21åringens systemkamera, för att se om jag ska köpa den... Den låg på min säng när jag kom hem. Men än sålänge, efter en liten "testrunda", fattar jag inte mycket alls. Jag förstår inte hur man får fram bilden på skärmen. Jag kan TA foton, men jag kan inte se bilden på displayen innan jag knäpper av ett foto. Utan jag får kika i "hålet" eller vad man nu ska kalla det...

Ja, men jag lär mig nog ;) Hade bara inte ork att joxa för mycket och för länge idag...

Nu till kvällen, såg jag på lite musik på tv:n och åt godis som krymt till hälften så mycket medans jag har varit borta i två veckor. Ja, men jag får skylla mig själv. Lämnar jag det i kylskåpet där vem som helst kan se det, får man räkna med att gottegrisarna norpar :P Ingen skada skedd. Jag har allt råd att köpa nytt om det skulle vara så ;P

Nu säger jag god natt. God natt med er <3

Natti natti nu... Det här är en dag som jag bokstavligt talat, bara lidit mig igenom. Jag gick och la mig stressad igår kväll.. Och jag vaknade lika stressad idag morse...

Xsambon var som vanligt svårväckt och svår att få liv i imorse. Jag gick ju som vanligt ner på nedervåningen med både kudde och täcke.. Ja, och min lilla bruna ryggsäck. Min trogna följeslagare :P

Bäddade ner mig i soffan... Nej, det gjorde jag inte. Jag satte mig bara i högen av täcke och lutade mig mot kudden.. Sedan när Brorsan kom upp, började jag försöka jaga liv i Xsambon. Tjata. Tjata, tjata och tjata. Stressen lurade inombords, och Xsambon var seg. Vi behövde hinna äta någonting innan vi skulle börja röja i kartonger här på övervåningen för att hitta alla MINA saker... som enligt honom, redan skulle vara sorterade... Men ledsen att behöva säga det... Han säger ofta vad han vet att man VILL höra, men han ljuger av ren lathet... Han är för trött. För lat... och för fäst vid sitt dataspel... för att ta sig tid till någonting annat...

Så idag skulle vi gå igenom det tillsammans. Då det kan hända att mamma och pappa kör hit med mig så att jag får hämta hem resten av mina saker, någon vecka framöver.. Och då måste ju allt vara i sin ordning...

Xsambon skulle iallafall sitta på bussen, vid 16.20 Och i den här takten skulle vi inte hinna någonting...

Till slut fick jag upp honom, trots allt, och vi åt lite frukost. Jag skickade ut Brorsan med hans stackars hund som endast får promenad och aktivitet när Brorsan själv orkar eller har lust... Och så släpade jag med mig Xsambon upp på övervåningen...

Det gick bra till en början. Jag var på någorlunda humör... trots tvivlet som så plötsligt uppstått angående hela gårdagens härliga vändning.

Jag orkade dock inte själv röja i några kartonger. Utan satt mer med som ett stöd, och hjälpte till med vad som var vad, och vad som kunde slängas...

Men ju mer saker som kom fram... Ju fler kartonger som fyllde vårt golv... Ju mer "skräp" som lades på hög... Ja, desto rörigare och tyngre blev jag inombords. Jag kände mig tung och deppig. Mer stressad... och lättirriterad än på länge... Xsambon var trött, hade ont i ryggen, och var lättirriterad även han.. Och jag mådde bara ännu sämre av att tjafsa med honom och känna mig bortknuffad och oönskad. Jag visste såväl att han ljög för mig. Ljög för att ha en anledning att göra annat än att umgås med mig. Jag insåg alla hans tidigare lögner på en och samma gång. Och hans aggressivitet och onaturliga trötthet, gav mig ett hjärta tyngre än bly...

... Men det som gjorde mig allra mest less och kluven. Som fick mig att känna mig som mest vilsen och borttappad, var det faktum att jag så väl VET att det inte kommer att funka heller DENNA gången, här i H*vetets stad tillsammans med Xsambon... Nej, vi kan inte bli sambos igen. Xsambon är inte mer intresserad av mig än av NÅNGONTING annat runtomkring honom... Och jag själv kände redan idag, att jag helst av allt, ville ha en dödlig injektion.. Bara efter två dagar med honom!

Men jag vill. Jag vill. Jag vill!

Vi mådde nog dåligt båda två idag. Det kändes iallafall som det... och det borde inte vara värt det... KAN jag verkligen chansa på det här livet en gång till? ÄR det som Xsambon försöker intala mig? Att allt är annorlunda nu? Att det faktum att vi har pengar, han har jobb, och vi inte har någon hund, ska göra att vi får ett bättre liv tillsammans än innan? Kan jag lita på hans ord, när han säger att han ska umgås mer med mig denna gången, och inte få mig att känna mig ensam och oviktig... där jag gräver ner mig i soffan och gnager på mina egna känslor? ...

Nej, jag vet inte. Dagen har varit skit.. Men jag fortsätter.

Efter en del tjafs.. Ja, och ångest och stressätande från min sida, försonades vi iallafall och gick ner på nedervåningen för att försöka pressa i oss den sista tårtbiten. Trots att det tog emot för mig, att behöva inse att vi inte blir klara med allt jobb med kartongerna denna gången. Nej, det får vänta tills nästa sommar... :(

Det illaluktande måendet(kom inte på något bättre :P) fortsatte iallafall resten av dagen också. Brorsan och jag, följde Xsambon till bussen. Kramade honom hejdå... Ja, jag iallafall... och sedan var jag bråttom hem för att få gå och lägga mig i min ensamhet här på övervåningen...

Jag bloggade på min andra blogg. Någonting som mitt tunga hjärta, tjatat om hela dagen. Men som inte kommit till tillfälle... Sedan knarkade jag mig full på chips och godis. Vilket inte ens var gott.. Men det stillar alltid ångesten och hjälper mot deppet, lite grann iallafall. Efter det, la jag mig i fosterställning på sängen och bara låg. Gjorde ingenting. Grubblade inte något nämnvärt. Kände mig bara ensam och förvirrad. Vilsen i en svart värld utan möjligheter... Ja, detta var den värsta dagen på länge. En dag som påminde såå mycket om det förflutna! ...

Ner på nedervåningen en stund. Ligga och dega i soffan... Bli rastlös av ångesten... Upp till sängen igen. Somna till... Ner till soffan... och upp igen. För att nu blogga och sedan sova...

Jag har ätit för mycket och jag mår skit av det.. Men jag skiter i vilket. Just idag, spelar inte ens jordens undergång, någon större roll!

Vill inte åka hem... Vill inte vara här. Vill varken bo åt det ena eller andra hållet. Allt är fel, och jag vet inte vem jag är...

Detta är min dag... Mer kan jag inte säga om det.

Nu blir det iallafall sängen... God natt med er <3 Imorgon är min sista dag här... I H*vetets stad..

Okej, nu har jag väntat hela dagen, på att få skriva av mig om vad jag har inom mig idag...

Det har varit en lång kväll, med en del ångest i mitt trötta sinne, nu de senaste timmarna...

Och nu ska jag ÄNTLIGEN sova, inför en stressad morgondag.

Men jag tror att jag börjar med dagen från början, idag..

Jag klev upp imorse. Tog med mig täcke och kudde och så vidare, ner på nedervåningen, och la mig och myste på soffan intill den där Xsambon låg och sov.

När Brorsan vaknade, sattes tv:n på, och jag jagade liv i Xsambon. Killen som alltid är för trött för att orka sätta sig upp...

Jag åt lite frukost. Vi såg på film, åt en munk, och sedan promenerade Xsambon och jag iväg till stan... Ja, om man nu vågar kalla det "stan" i den här lilla byhålan :P

Vi skulle äta på fik och sedan kolla i lite affärer. Efter det, var det meningen att vi skulle gå på restaurang innan vi gick hem igen. Då Xsambon åker hem igen, imorgon...

Men efter fiket, var vi båda mätta, och bestämde oss för att BARA gå i affärer och sedan gå hem emellan...

Sagt och gjort.

Men då vi gick där i affärerna, kom... Eller så var det på fiket som vi kom på det(?).. Ja, men då började vi iallafall att prata om hur det hade varit om vi båda flyttade hit igen istället. Tillbaka till staden där vi båda hade det skit. Ja, hur det skulle vara om vi kanske gav oss själva en andra chans. Liksom denna staden. Vi diskuterade om ifall vi skulle flytta ihop igen... Och GUD vad bra det kändes!

Ja, jag trodde ALDRIG att jag skulle få tänka denna tanken själv... Om ÄN mindre, höra den av Xsambon. Han som ALLTID har velat härifrån! Och nu när han har tagit sig härifrån... Ja, då funderar vi båda på att flytta TILLBAKA hit!

Det som tar emot lite grann, är väl mina föräldrar då. Att kunna erkänna för dem, att jag vill flytta TILLBAKA hit(35mil bort) och ÅTERIGEN gå in i samma liv som skjutsade mig rakt in på psykakuten för långa inspärrningar gång på gång!

Ja, hur säger man DET till sin förut alltför oroliga mamma?!

Men mitt hjärta säger "Gör det!"... Det känns verkligen som det rätta. Och jag ÄLSKAR Xsambon! Det gör jag verkligen. Jag vet inte om det är kärlek. Men han är varm och gó... Han är trygg, och den person som jag känner mig allra närmast. Han gör ALLT för mig, när det verkligen gäller! Han VET allt om mig!

...Ja, och så suger jag efter någonting eget...

Jag bara LÄNGTAR såå ;D

Vi gick iallafall hem igen. Var ute en stund på gården. Bröderna lekte av sig med fotbollen. Och jag dagdrömde om framtiden. Längtade. Såg framåt...

Jag har saknat att ha hund, idag. Trots att jag vet att det inte är vad jag egentligen vill. Jag vill vara fri, och inte proppa mitt huvud med mer besvär än vad jag mäktar med.. Men önska. Drömma, kan man ju göra ;) ... För mig, är hundvakt bättre =)

Vi diskuterade det lite granna. Drog upp gamla minnen, och drömde tillbaka. Tillbaka till när vi var hundvakter. Gav våra gamla hundar, några kärlekens ord, medans vi gick på vår väg tillbaka till hemmet...

Ja, det blev iallafall lite mer film. Ja, vad gör man inte med Bröderna Slö :P

Sedan gick vi iallafall iväg igen, Xsambon och jag. Vi skulle nu gå på restaurang. Det var väl trevligt i sig. Men vad som var RIKTIGT kul, var när vi var påväg hem. Vi gick nere vid sjön och busade med varandra. Vi kramades och skrattade tillsammans. Och jag kände mig bara så lycklig och fri. Äckligt mätt, men fri. Och det kändes närapå som när vi var nykära(förutom saknaden av parkärlek). Samma glada och varma känsla... och inga krav i världen. Vi drömde båda om samma sak. Ville samma sak... Och två hade återigen blivit en =) ...

Mer häng på gården när vi kom hem, och sedan film på det. Film igen. Och tvinga i sig lite av tårtan som vi köpte igår. Det var ju idag eller aldrig... För att imorgon åker han.

Ja och nu till kvällen, har huvudet varit tjockt, och jag har känt saknad och ångest.. Det har dånat lite lätt i bröstet på mig, och tröttheten har gjort mig otålig och tyst...

Så nu blir det sängen. Ny dag imorgon...

God natt med er <3

Jobbig promenad. Samtal. Ångest. Depp och svävande vilsen. Xsambo på besök. Alldeles för mycket godis och mat. Ångest. Vilken dag!

Ja. Som sagt. VILKEN DAG.

Dagen började på samma sätt som den gjort VARJE morgon. Släpar med mig mitt täcke, kudden och den lilla bruna ryggsäcken, ner på nedervåningen. Och bäddar sedan ner mig i soffan. Ja, efter lite frukost, såklart. Vilken innehöll mer än vad jag brukar äta. Ja, rutinerna kraschar lite grann, när jag bor här. Jag känner inte att jag klarar av att leva under samma kontroll som jag gör på hemmaplan. Då det inte ser ut likadant här. Inte samma saker att äta. Inte samma människor omkring mig. Och denna bristen på kontroll, gör mig orolig och får mig att tvivla...

Såg på lite film på NetFlix fram till strax innan ett. Då jag skulle träffa A-K för en promenad. Vår andra och sista. Sedan skulle jag inte få se henne igen. Iallafall inte på minst(eller närmare) ett år...

Så. Vi drog oss iväg nerför backen. Brorsan, Vovven och jag. Satte oss och väntade utanför socialkontoret... Och när A-K kom, gick vi iväg tillsammans, och Brorsan med Vovven, stannade kvar och väntade. Precis som förra gången.

Den här promenaden var inte i närheten av lika "snäll". Vi pratade om saker som kändes så jobbiga. Saker fyllda av både skam och rädsla. Både undanpressad ångest och gammal frustration... Vi pratade om saker som jag gjort... Dumma saker. Korkade saker. Saker svåra att förstå. Liksom enklare. Vi diskuterade vården... Hur jag tänkte och kände...

... Och ja. Jag kände mig bara så dum. Kände att jag hade öppnat mig för mycket... Att jag hade låtit för hårt undanpressade känslor och minnen, komma mig för nära igen... Rädslan att falla tillbaka, jagade fram viljan att fly. Denna vaga viljan. Jag började tvivla på mig själv...

Jo. Jag ÄLSKAR A-K! Det GÖR jag verkligen! Hon är guld värd. Och förutom min Xsambo, den personen som vet allra mest om mig. Och som förstår mig allra bäst. Vill mig som mest väl. Ja, hon är verkligen en av de underbarste, mest VARMA människor jag har träffat. Och hon vill MIG, en tjej som hon egentligen inte har skyldighet att bry sig om längre, MER än väl! .. Ja, A-K är en ängel från ovan. Och jag önskar att alla ställen kunde ha sig sin egen A-K =)

Mötte upp Brorsan igen. På sämre humör. Och med känslorna och den tusenkluvna hjärnan, virvlandes inombords. Det var ett mindre kaos. Hade inte lust att prata. Och orkade knappt lyssna på vad Brorsan sa, när han pratade på som vanligt. Korta svar, var det enda jag lyckades få fram...

Brorsan gick in på affären. ICA. Jag stannade utanför med Vovven. Han kom ut. Behövde in på Konsum istället. Jag stannade ute med Vovven, än en gång...

Sedan gick vi hem. Känslan inombords. De snurrande, men ändå så frånvarande tankarna, höll mig fortfarande sällskap.

Satt i soffan en stund. Skrev dagbok. Åt en vaniljmunk som Brorsan bjöd på...

... Tröttnade efter en stund. Jag behövde få rätsida på mina tankar. Dagboken hjälpte inte...

Så jag gick upp hit. Tog fram min lilla bärbara resedator... Och bloggade lite på min tredje blogg. Kollade blocket. Mailen... Ja. Kanske var det något mer...

Sedan skickade jag iallafall iväg ett mail till A-K. Där jag skrev lite kort, hur jag kände efter vårt samtal, och frågade henne vad hon menade med en viss sak som hon sa. Att "det finns andra vägar" till eget boende, än dem som jag redan hade testat...

Och så beskrev jag hur mycket hon egentligen betyder för mig.. Även det, i korta ord...

Jag fick tillbaka ett mail, någon timme senare. Där hon förklarade hur hon tänker... Vilket inte hjälpte mig. Men ändå. Och så tackade hon för de fina orden..

... Lite mer tv, efter det. Lunchmacka... Ja, och så film, tror jag. Innan vi gick iväg för att möta Xsambon. Jag, Brorsan och Vovven.

Kul att se honom? Ja. Det var det väl. Men det känns aldrig som man TROR att det ska kännas. Nej, det är ingen värme. Ingen kärlek. Och jag reagerar väldigt inombords, på hans aggressivitet. Han blir väldigt aggressiv i närheten av sin bror. Och... Ja-a. Förutom det, var han även hängig och trött. Så ingen rolig person att möta efter sådär... Ja, några månader. Då man förväntar sig lite glädje och vänskaplig närhet...

Men det släppte. När vi satt där i vardagsrumssoffan och såg på tv, latjade(stavning) med mobilen, och såg på film. Åt för mycket godis, drack för mycket läsk, och så vidare.. Ja, då blev han piggare och mycket mindre aggressiv. Mot hunden, var han fortfarande helvild. Men... Ja. Ändå lugnare.

Jag led av allt ätande. Då jag kände att jag tappade kontrollen. Och jag ville bara fly bort någonstans. Inte BARA på grund av ätandet! ... Utan också på grund av hur vilsen jag känner mig idag. Och med tanke på de minnen som kommer upp. Känslorna som förföljer mig bara för att situationen nu, är spökligt lik då jag bodde med Xsambon! Denna HEMSKA tid.

Ja, en hård dag. Men så fort som jag kommer hem. Hem till tryggheten igen, så börjar min resa framåt. Då ska jag återigen börja kämpa för ett bättre jag. Ett hälsosammare och starkare jag. Kämpa för ett lyckligare och mer meningsfullt liv... För att. Tar jag mig inte dit... är det inte värt att fortsätta leva...

Inte om allt ska börja om igen...

Nu blir det iallafall God natt.

God natt med er <3

Vad kusligt det känns bak i ryggen nu. En liten vag, darrande rädsla i bröstet... Ja, sådär så man inte vill blotta rygg och nacke...

Men jag börjar med dagen idag :)

Hmmm... Om det nu finns någonting att säga om den. Den började som vanligt. Med att jag vaknade, och tog med mig kudde och täcke, ner på nedervåningen, och la mig i soffan. Men denna gången, vaknade jag inte förräns strax efter tio. Så det blev frukost direkt.

... Ja. Sedan blev det, i vanlig ordning, bara häng framför tv:n. Tråk, tråk, tråk.

Tills Brorsan fick pengar av sin mamma, att handla mat för... Ja, han försörjer Syrran nu, som egentligen borde betala för mat, med sin egen lön. Men men. Det är ingenting som jag lägger mig i...

Då tog vi iallafall med oss Vovven, och gick ner en vända till affären. Vi skulle handla sådan där lösviktssallad. Där man kan plocka ihop lite vad man vill, i en bytta, och sedan betala per vikt. Ja, typ som lösviktsgodis :)

Så. Vi knöt fast Vovven utanför konsum. Mitt på torget. Inte det perfekta stället för en hysteriskt skällande hund. Men men. Så fick det bli.

Sedan medans Brorsan betalade för det vi/han hade "köpt", gick jag ut till Vovven, så att hon fick stressa ner... och alla stackars hörande öron därute, fick en paus från "oljudet" :P

När Brorsan kom ut till oss, ville han även in på ICA en sväng. Så. Då han hade matkassarna, fortsatte jag att hålla i kopplet. Nosgrimma på = kortkort lina. Japp. Så är det. Jag tycker att hundar ska få röra sig så fitt som möjligt under en promenad. Få vara fria djur. Men med nosgrimma på, är inte det något alternativ. Skydda Vovvens nacke. Nosgrimman är INTE hälsosam. Allra helst inte för en hund som Vovven, som gärna slänger sig i den också, om hon blir stressad! En annan sak vore ju om hunden faktiskt HÖLL sig lugn ;)

Halsband är lite bättre... Men sele är bäst =)

Så. Det jag skulle komma till, var iallafall att jag höll linan kort. Och vid det enda tillfälle som det gick förbi en liten hund, gick det faktiskt väldigt bra. Vid detta tillfället som Vovven EGENTLIGEN brukar slänga sig hej vilt... till den grad att jag håller mig själv om nacken(inte bokstavligt), utan någon kontroll, då Brorsan eller Syrran håller i kopplet... Ja, så stannade jag bara till en gång. Sa ett lugnt nej, och ett vänligt "här går vi", så kunde vi sedan bara fortsätta gå som ingenting :) Inget släng i grimman ;D

Väntan utanför affären, och sedan en promenad utan stressad hund, under min strikta kontroll.

Visst trivs jag med nosgrimman. Men Vovven blir ju inte speciellt fri. Och jag ÄLSKAR ju att använda långt koppel och långlina på hundar! I sele såklart =) Det är roligare att träna och socialisera med hunden då ;D För att inte TALA om att se deras glada gumpar i "frihet"! =D

Väl hemma iallafall, har jag bara ätit och sett på tv. Haft tråkigt, och väntat på morgondagen. Det vill säga Xsambon och A-K.

Jag har grubblat en del... Minns inte över vad. Tills jag kände att jag åt för mycket, och började tvivla. På vad, vill jag inte ens gå in på. Orkar inte med en sådan runda till...

Sedan blev det tre filmer på rad, på NetFlix. Då tv:n här, börjar krångla när det blir en gnutta oväder. Vilket det har varit VARJE dag, de senaste dagarna!

Men jag led inte av lite film. Först en romantisk komedi. Och sedan två skräckisar i rad... Och nu ska jag försöka SOVA, efter det! :D

Imorgon blir det en promenad till, med A-K, klockan ett. Och sedan kommer Xsambon hit över helgen, klockan halv sex på kvällen...

God natt med er <3