Natti natti nu... Det här är en dag som jag bokstavligt talat, bara lidit mig igenom. Jag gick och la mig stressad igår kväll.. Och jag vaknade lika stressad idag morse...

Xsambon var som vanligt svårväckt och svår att få liv i imorse. Jag gick ju som vanligt ner på nedervåningen med både kudde och täcke.. Ja, och min lilla bruna ryggsäck. Min trogna följeslagare :P

Bäddade ner mig i soffan... Nej, det gjorde jag inte. Jag satte mig bara i högen av täcke och lutade mig mot kudden.. Sedan när Brorsan kom upp, började jag försöka jaga liv i Xsambon. Tjata. Tjata, tjata och tjata. Stressen lurade inombords, och Xsambon var seg. Vi behövde hinna äta någonting innan vi skulle börja röja i kartonger här på övervåningen för att hitta alla MINA saker... som enligt honom, redan skulle vara sorterade... Men ledsen att behöva säga det... Han säger ofta vad han vet att man VILL höra, men han ljuger av ren lathet... Han är för trött. För lat... och för fäst vid sitt dataspel... för att ta sig tid till någonting annat...

Så idag skulle vi gå igenom det tillsammans. Då det kan hända att mamma och pappa kör hit med mig så att jag får hämta hem resten av mina saker, någon vecka framöver.. Och då måste ju allt vara i sin ordning...

Xsambon skulle iallafall sitta på bussen, vid 16.20 Och i den här takten skulle vi inte hinna någonting...

Till slut fick jag upp honom, trots allt, och vi åt lite frukost. Jag skickade ut Brorsan med hans stackars hund som endast får promenad och aktivitet när Brorsan själv orkar eller har lust... Och så släpade jag med mig Xsambon upp på övervåningen...

Det gick bra till en början. Jag var på någorlunda humör... trots tvivlet som så plötsligt uppstått angående hela gårdagens härliga vändning.

Jag orkade dock inte själv röja i några kartonger. Utan satt mer med som ett stöd, och hjälpte till med vad som var vad, och vad som kunde slängas...

Men ju mer saker som kom fram... Ju fler kartonger som fyllde vårt golv... Ju mer "skräp" som lades på hög... Ja, desto rörigare och tyngre blev jag inombords. Jag kände mig tung och deppig. Mer stressad... och lättirriterad än på länge... Xsambon var trött, hade ont i ryggen, och var lättirriterad även han.. Och jag mådde bara ännu sämre av att tjafsa med honom och känna mig bortknuffad och oönskad. Jag visste såväl att han ljög för mig. Ljög för att ha en anledning att göra annat än att umgås med mig. Jag insåg alla hans tidigare lögner på en och samma gång. Och hans aggressivitet och onaturliga trötthet, gav mig ett hjärta tyngre än bly...

... Men det som gjorde mig allra mest less och kluven. Som fick mig att känna mig som mest vilsen och borttappad, var det faktum att jag så väl VET att det inte kommer att funka heller DENNA gången, här i H*vetets stad tillsammans med Xsambon... Nej, vi kan inte bli sambos igen. Xsambon är inte mer intresserad av mig än av NÅNGONTING annat runtomkring honom... Och jag själv kände redan idag, att jag helst av allt, ville ha en dödlig injektion.. Bara efter två dagar med honom!

Men jag vill. Jag vill. Jag vill!

Vi mådde nog dåligt båda två idag. Det kändes iallafall som det... och det borde inte vara värt det... KAN jag verkligen chansa på det här livet en gång till? ÄR det som Xsambon försöker intala mig? Att allt är annorlunda nu? Att det faktum att vi har pengar, han har jobb, och vi inte har någon hund, ska göra att vi får ett bättre liv tillsammans än innan? Kan jag lita på hans ord, när han säger att han ska umgås mer med mig denna gången, och inte få mig att känna mig ensam och oviktig... där jag gräver ner mig i soffan och gnager på mina egna känslor? ...

Nej, jag vet inte. Dagen har varit skit.. Men jag fortsätter.

Efter en del tjafs.. Ja, och ångest och stressätande från min sida, försonades vi iallafall och gick ner på nedervåningen för att försöka pressa i oss den sista tårtbiten. Trots att det tog emot för mig, att behöva inse att vi inte blir klara med allt jobb med kartongerna denna gången. Nej, det får vänta tills nästa sommar... :(

Det illaluktande måendet(kom inte på något bättre :P) fortsatte iallafall resten av dagen också. Brorsan och jag, följde Xsambon till bussen. Kramade honom hejdå... Ja, jag iallafall... och sedan var jag bråttom hem för att få gå och lägga mig i min ensamhet här på övervåningen...

Jag bloggade på min andra blogg. Någonting som mitt tunga hjärta, tjatat om hela dagen. Men som inte kommit till tillfälle... Sedan knarkade jag mig full på chips och godis. Vilket inte ens var gott.. Men det stillar alltid ångesten och hjälper mot deppet, lite grann iallafall. Efter det, la jag mig i fosterställning på sängen och bara låg. Gjorde ingenting. Grubblade inte något nämnvärt. Kände mig bara ensam och förvirrad. Vilsen i en svart värld utan möjligheter... Ja, detta var den värsta dagen på länge. En dag som påminde såå mycket om det förflutna! ...

Ner på nedervåningen en stund. Ligga och dega i soffan... Bli rastlös av ångesten... Upp till sängen igen. Somna till... Ner till soffan... och upp igen. För att nu blogga och sedan sova...

Jag har ätit för mycket och jag mår skit av det.. Men jag skiter i vilket. Just idag, spelar inte ens jordens undergång, någon större roll!

Vill inte åka hem... Vill inte vara här. Vill varken bo åt det ena eller andra hållet. Allt är fel, och jag vet inte vem jag är...

Detta är min dag... Mer kan jag inte säga om det.

Nu blir det iallafall sängen... God natt med er <3 Imorgon är min sista dag här... I H*vetets stad..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...