Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 24 augusti 2015

Många anledningar

Av D - 24 augusti 2015 18:51

... Nu skriver jag mitt kvällsinlägg, ÄVEN om klockan bara är sju..

För att känslan inombords just nu. Det tjocka huvudet. De tröga tankarna... Den dova luften(rent psykiskt)... Nästan så att man får lite klaustrofobi(stavning)...

... Nej, jag måste helt enkelt skriva av mig...

 

Eehmm... Jag minns inte när jag kvällsbloggade sist..

Men jag börjar från i lördags...

 

Jag åkte tidigt iväg, på morgonen. Halv åtta.

Luften var frisk. Fuktig... Och det var så tyst. Så tyst..

Härligt. Harmoniskt.

ALLTID härligt att gå ut och åka buss, när alla andra sover :)

 

... Väl i stan, var det två timmars väntan... Och jag KUNDE bara inte sluta fundera. Tänka efter.. Diskutera med mig själv..

Jag ville ha någonting MED mig till 14åringen(nu 15åringen) när jag kom dit, att ge honom i dörren.

 

.. Jag visste jag ville köpa ett par TRISS... Men jag visste inte VART jag ville köpa dem... Eller ifall det ens kändes NÖDVÄNDIGT.. "Jag HADE ju redan en present"..

Men det var ju just glädjen i att sitta och SKRAPA dessa lotter tillsammans med honom.. Det var DET jag såg fram emot.

 

Till sist gick jag iallafall och köpte lotterna.. Och så åt jag en choklad och drack kaffe, till frukost...

 

Väl hos föräldrarna, klockan tio, skrapade jag och 15åringen skraplotterna... Och...

Ja, det blev ingen vinst denna gången. Blir det ju aldrig. Inte för oss iallafall. Men chansen finns ju alltid. Kunde ha blivit en stor present, det där :P

 

... Resten...

Eller resten och resten. Två av syskonen missade bussen, respektive tåget. Och kunde därför inte komma..

Så det blev bara 22åringen och hennes kille som kom... Till en början.

 

... Vi åt tårta...

... Och sent, men ändå.. så kom 20åringen.

Han hade lyckats få skjuts av sin chef... Så det var ju kul. För 15åringen iallafall ;)

 

...

Jag har nog inte så mycket mer att SÄGA om det.

Jag kan ju säga att, vid det här laget, hade jag fått mess ifrån 26åringen, som undrade om hon kunde komma över imorgon(igår)... Och jag hade fått förslaget av mamma och pappa, att jag skulle följa med DEM hem igen efter grillfesten, och se på JohanFalk med dem, som de hade hyrt.

 

... Så redan NU, hade jag blivit lite stressad. Då jag kände att mina egna planer sprack... Ja, eller rättare sagt, att oförutsedda händelser skulle ske.. Och alltså ett hopp ifrån vardagen, som jag INTE hade räknat med..

 

Men ja..

Jag skjutsades hem av 22åringen och hennes kille. När de ändå skulle till byn för att grilla tillsammans med mammas kusin, och släkt...

... Och så...

 

Ja, jag var trött. Orolig...

Jag MINNS inte riktigt. Så det korta inlägg jag skrev då, får säga sitt..

Så går jag vidare istället...

 

... Efter en stund, kommer iallafall 20åringen, 15åringen och 24åringen och ringer på dörrklockan..

Festen hade varit tråkig och alla hade bara suttit och pratat med de som de hade kommit DIT med..

Det hade tydligen varit väldigt stelt... Och ja.. TRÅKIGT.

 

... Så vi satt i mitt kök. Muntra.. Och JAG, lite smått orolig för grannarna, under 24åringens "höga" musik :P

 

... De tittade på lägenheten.. som ingen av dem hade sett möblerad... Och 20åringen hade inte sett den ALLS...

 

Och sedan så tog vi en promenad upp till grillfesten..

... Jag kände mig spänd och nästan lite rädd, där jag satt... Jag var orolig. Vågade inte ta ögonkontakt... Ville helst inte andas...

 

Det var så mycket, för mig okända personer. Många blickar som kunde skära mig sönder och samman. Mycket uppmärksamhet man kunde riskera få, om man råkade lyfta blicken åt fel håll...

 

... Så jag höll min blick i knät.. På marken... Eller på någon ifrån min egen familj... Såg till att undvika dess blickar som kände mig någorlunda, men som jag inte vågade bli sedd av... De människor som jag riskerade MEST att behöva öppna min MUN till om de SÅG att jag SÅG dem...

 

... Jag längtade efter att vi skulle åka. Lämna festen för att åka hem och se på film...

Och när DET väl blev dags... Ja, då mådde jag bra igen..

Trött, tyst...

Men jag kände mig lugn.

 

... När vi kom hem, var jag egentligen för TRÖTT för att orka SE på någon film.. Och så var även mamma och pappa.. Egentligen..

Men vi SKULLE se på den där filmen!

 

... Och efter att... åtminstone PAPPA och jag hade sett klart på filmen... Mamma sov sig igenom den :P.. Så somnade jag nästan bums.. Efter att ha bäddat rent i gästsängen...

 

Dagen därpå.

Frukost... Och sedan åkte 15åringen och jag därifrån.

Han skulle jobba. Och jag skulle hem och vila så mycket jag bara hann, innan 26åringen skulle komma.

 

... Väl hemma.. la jag mig på sängen.

Låg på sängen och halvsov... Nästan HOPPADES lite grann, att 26åringen skulle lämna återbud...

Jag var helt enkelt för trött. Bar på för mycket oro... Och kände mig för SPÄND för att orka umgås med någon ALLS... ALLRA helst någon med den intensiviteten som 26åringen har!

 

Men när klockan blev 12.05, messade 26åringen och sa att hon var på väg.

Vi går direkt in och sätter oss på soffan. Pratar...

 

Till en början, var det egentligen INGEN av oss som visade någon speciell glädje... Vi pratade bara lite...

.. Och för MIG berodde det nog mycket på att jag var inne på första dagen av RödaVeckan. Och kände mig dels trött på grund av DET. Dels på grund av gårdagen(fredagens) ståhej. Och att jag hade lite smått ont i magen... Och inte är det heller särkilt HÄRLIGT när man läcker :P

 

... Men efter ett tag, när vi lämnade lägenheten för att gå och handla fika, så släppte det hela lite grann.. Vi blev lite mer avslappnade och glada...

Men diskussionerna. Samtalsämnena vi hade, var mer allvarliga än roliga...

 

Det var först till kvällen. När vi hade varit på pizzerian och köpt pizza, som vi började skratta och flumma lite grann.. Inte sådär som vi brukade göra när vi hade syskonkontakt och var rätt så nära varandra.. Men ändå lite skratt.

 

... Jag längtade nästan hela dagen, efter att hon skulle vilja hem. Så att jag kunde lägga mig och vila. Sova..

Men hon å andra sidan, var mer intresserad av att "stanna så sent som möjligt", som hon skrev till sin sambo... Och så ville hon komma nästa helg och sova över någon natt...

Vilka ord, gjorde mig VÄLDIGT stressad inombords. Dock ingenting som jag visade.. Jag vek mig bara undan genom att säga "Ja, vilken helg det än blir, ska vi se till att laga ChilliConCarne tillsammans då ;)".. För att FÖRSÄKRA henne om att jag VILL ha hit henne, men samtidigt inte råka LOVA att det blir nästa HELG.. "Vet ju inte om jag orkar"..

 

... När hon väl gick, mådde jag såå dåligt, psykiskt och känslomässigt..

Allt som vi hade diskuterat.. Allt som jag känt, upplevt och tänkt... Det bara snurrade runt i mitt huvud... Samtidigt som jag inte orkade tänka...

 

Jag orkade inte ta tag i skräp och disk efter dagen... Vilken FORTFARANDE "pryder min diskbänk"...

Det enda jag orkade GÖRA, var att lägga mig på sängen och stirra...

 

26åringen messade, några minuter.. Timme senare... och överöste mig med kärlek och uttryck om hur KUL hon hade haft. Och hur mycket det BETYDDE för henne...

 

... Och efter en stund, klev jag upp istället, och la mig framför tv:n..

Jag åt lite mer godis... Utan att det var någon egentlig måltids-tid... Utan att jag var hungrig eller sugen...

 

Låg framför tv:n resten av kvällen. Vad jag minns...

Och så orkade jag inte blogga, på grund av stressen inombords.. Den sega skallen... Tröttnaden efter all social tillvaro... Och RödaVeckans onda krafter.

 

... Så jag gick och la mig istället.

 

... Och idag. Jag höll på att glömma "idag".

 

Men jag tror inte att jag orkar skriva så mycket om det..

Drar det snabbt.

 

Frukosten gick bra. Som vanligt. Kliva upp när klockan ringer. Äta och gå och lägga sig igen..

Kliva upp igen när jag vaknar. Lägga mig framför tv:n...

 

Sedan åt jag lunch.. Lite grillrester som jag fick från syskonen när de kom över igår...

Mer tv... Några godisar och en Giffel(eller vad nu dessa bullar heter) till middag...

 

Tv. Tv.. Tv...

Försök till att skriva mail till Personligt ombud, om vad jag behöver hjälp med. Vad gäller mina funderingar kring "livet efter aktivitetsersättningen"... Men utan framgång..

Jag VET inte riktigt vad jag vill veta.. Vet inte heller vad jag ska besluta... Vad som är bäst för mig. Rätt... Vad jag klarar och inte klarar... Ifall aktivitetsersättning vore att ta den enkla vägen.. fastän jag skulle klara ett arbete, bara jag FÖRSÖKTE... Och att det då snarare skulle BEGRÄNSA mig, än att GAGNA mig.. att ansöka ny ersättning...

 

... Men samtidigt. "Blir kraven för höga för mig, för att jag inte ska bryta ihop och "bli sjuk?"...

"Men om jag INTE avstår en ansökan, kanske jag ALDRIG kommer ut i arbetslivet.. Jag träffar ju inte vården... Så jag kan ju inte RÄKNA med att allt kommer att bli mirakulöst bättre"...

 

... Ja-a... DET har varit mina funderingar IDAG...

Men jag lyckades aldrig skicka IVÄG några frågor om "livet efter" till Personligt Ombud..

Ska väl försöka skicka iväg ett mail, så fort som huvudet känns mer öppet. Så att jag vet vad jag TÄNKER ordentligt...

 

God natt med er <3

 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22
23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se