Okej, vad jag har längtat efter att skriva det här inlägget nu.

Jag menar. Jag har ju kunnat skriva egentligen hur mycket jag vill idag. Men jag har inte känt att jag orkar pressa fram tankarna. Så att jag tror att det blir enklare med ett kvällsinlägg. Då beskriver jag ju dagen nerifrån och upp... Eller heter det "nedifrån"? .. Brukar flyta på bättre på det viset.

 

...

 

Natten var rätt så hård. Då jag inte hade ätit på över ett dygn. Jag hade ont i bröstkorgen. Smärtsamma bubblor i magen... Och spänningshuvudvärk...

 

... Vaknade imorse väldigt tidigt, som jag brukar göra. Vaknade även till nästan varje gång som personalen öppnade dörren under natten...

 

Jag var inte säker på ifall jag skulle äta någon frukost idag eller inte. Och såg då inte fram emot kriget som skulle bli inuti mitt huvud. Eller känslorna av hjälplöshet och frustration som detta innebär...

 

...

 

Det kommer in någon på mitt rum, vid 07.50 Talar om vem som är min kontaktperson, och att denne snart kommer in med frukost till mig...

Jag var inte särskilt intresserad, och hoppades nästan lite grann på att bli bortglömd. Som jag har gjort de flesta dagar den senaste tiden...

Men trots det, känner man sig väldigt ensam och nästan lite sårad när de väl glömmer... Inte för matens skull... Inte när man lever med den här ätstörningen. Utan som person. För att "man inte är viktigare än så"...

Jag menar. Det har ju hänt flera gånger... Och på många avdelningar... Och de är bara så slarviga...

 

Antagligen trodde min kontaktperson idag, att någon annan tog in frukosten. Utan att se till att denna "någon annan" visste om att det förväntades...

 

...

 

Jag låg kvar i sängen. Skrev några inlägg på mobilen... Och diskuterade sedan fram och tillbaka med mig själv... Innan jag vågade trycka på signalknappen... Japp. Jag skulle hem på permission.

Fömedlade min önskan till min kp som nu frågade om jag hade ätit frukost... Mitt svar blir ju såklart nej...

Men denna gången struntade jag helt i att säga att de hade glömt bort mig. Då de ändå alltid tycks tvivla på mitt ord när det gäller den saken. "Såklart de inte kan ha glömt"...

 

...

 

Jag blev tillsagd att äta åtminstone en del av lunchen "för att du tror väl inte att läkaren släpper hem dig annars?"... "Jo, det tror jag", blev mitt svar...

För att det trodde jag faktiskt.

En läkare som är beredd att släppa hem någon.. Skriva ut någon som vill svälta. Och ofta svälter utan stopp... Någon som är helt inställd på det... Ja, hon släpper hem mig i några dagar på permission.

 

... Men trots det, tvingade jag i mig hälften av lunchen. För att slippa råka på en mindre nöjsam överraskning... Det var väldigt viktigt för mig att komma hem ett tag. Helst fram tills vårdplaneringen. Så att jag kunde ha den... och samtidigt slippa vara på avdelningen något mer... För att på måndag efter vårdplaneringen, skriver jag ut mig...

 

...

 

Klockan tolv, kommer läkaren in på mitt rum. Säger "självklart" till permission. Och gör mig påmind om att stället finns kvar. Platsen finns kvar(ifall jag vill tillbaka innan permissionens slut, antagligen). Och eftersom att jag inte kommer att träffa henne mer, att ifall jag börjar må illa eller känner mig svimfärdig, ska jag åka in akut igen...

 

Och en, kanske tjugo minuter senare var jag påväg till busstation.

Eller ja. Det skulle ha varit busstation. Men bussen skulle inte gå på ett tag. Så mina kalla händer sa åt mig att gå och köpa ett par vantar av tunnare sort. Då jag har ett par tjocka redan.. Fast hemma.

 

...

 

Jag fick med mig, efter lite letande, två par vantar... I mocka... Ett par fingervantar. Och ett par tumvantar...

Sedan rusade jag halvt som halvt till bussen...

Men då jag kollade fel rutt. In till stan istället för hem, så var jag en halvtmme tidig. Så jag köpte mig en wrap och en kaffe på Pressbyrån.

Och så satte jag mig och väntade...

 

...

 

Väl hemma...

Känslan som jag fick, var inte som jag trodde, tung och negativ. Den var inte överväldigande på något sätt... Det var snarare en lättnad att komma hem. Och jag kände mig munter för första gången på länge..

 

.. Jag minns dock inte riktigt vad jag gjorde...

Jo, jag kollade lite post som hade kommit. Satte igång datorn. Skickade iväg mail... Och läste ikapp lite bloggar...

 

Jag bloggade. Och sedan blev det tv... Och alldeles för mycket choklad... Alldeles för mycket choklad!

 

... Jag tände lite värmeljus också...

Proppade i mig de sista bitarna choklad. Borstade mina tänder och munsköljde. Och såg nu fram emot svälten, med en gnutta vemod...

 

...

 

Ja, det ska bli skönt att inte äta. Men samtidigt känns allt väldigt rörigt just nu... Jag känner av min elaka hjärna... Och bredvid den, min svaga och röriga hjärna... Som sällskapar med min lite lugnare och mer... Jag vet inte om jag vågar säga "levnadsglada" hjärna...

 

... Det är bara så mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Orkar liksom inte hålla allt kvar i huvudet... Orkar inte prioritera rätt tankar... Och just nu känns det som om det enda jag orkar göra, är att inte tänka alls...

 

Jag har skrivit på den vita tavlan, vad jag har för planer för dessa dagar. Inte när jag vill göra det. Utan bara att...

... Det står "åka till stan", "diska", "bada"...

 

... Det är inte mycket..

Men det som gör mig stressad, är väl resten av alla tankar som sitter och borrar sig fast i mitt huvud just nu... Jag ser mina föräldrar... Jag ser livet och vardagen. Framtiden...

Jag ser vårdplaneringen. Sjukhuset... Jag ser boendestöd...

... Och jag ser hur omöjligt allt kan(fortsätta) komma att bli...

 

... Jag ser min syster som jag inte orkar höra av mig till. Då hon är rätt så krävande...

... Och jag ser smärtan som svälten kommer att ge... Kriget som åter kommer att väckas till liv när jag kommer tillbaka till avdelningen... Svårigheterna med att hantera mig själv och min stretiga hjärna...

 

... Jag ser en vovve... Kärlek...

... Och jag vill inte se något mer. Det är för mycket...

 

...

 

Samtidigt som allt detta, känns det som om jag lever på sidan av livet... Det känns som om jag lever i en mardröm. En tjock och immig mardröm. Och jag hittar inte ut. Luften är tät och kvav. Jag är vilse...

 

... Jag har bara levt i det här så länge nu, att jag har glömt att det faktiskt går att leva ett liv. Att det finns ett liv, bortom denna dimman... Men jag bara dansar en smärtsam dans med döden... Dag efter dag. År efter år... Och de gånger som jag faktiskt skrattar och ler... Ja, det känns bara som ytterligare en dimenssion bredvid livet...

 

... När ska jag vakna upp till verkligheten?

När ska mitt liv bli ett liv?

När ska tilliten.. Tron och hoppet..? När ska glädjen, värmen och lyckan väckas till liv?

... När... ska jag få känna att jag lever? Få uppleva klarhet..?

 

... Och kommer det att ske i detta livet? ... Eller hinner jag ge upp?.. Fara vidare?

 

...

 

Det är klart att jag är glad över att ändå ha det som jag har. Men jag kräver mer av mitt liv. Av mig själv. Någonting som jag ännu inte vågar titta åt...

Och det känns verkligen som en annan värld. Någonting för stort och ljust för att en enkel person som jag, att kunna uppnå...

 

... Kanske får jag nöja mig med det jag redan har...

Det är bra och kan ge mycket glädje... om jag bara accpterar det och tar tillvara på det...

 

...

 

God natt med er<3

Jag ska väl försöka koppla av nu. Men jag känner mig egentligen för ängslig och tom, för att se någon sömn eller morgondag...

... Det är ju klart att jag ska fortsätta äta, liksom... Eller?

 

... Sedan jag kom hem, har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit...

Utan hunger, har jag bara proppat. Sak efter sak. Godis efter godis...

Och nu har jag en fiskgratäng(fryst) påväg in i ugnen...

 

... Jag kan inte sluta...

Jag har tråkigt. Känner mig lite smått ängslig och svävande...

Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Min tid...

 

... Och i skrivandets stund, längtar jag efter att sluta äta...

Min själ ropar efter stöd "nuuu!"...

 

... Och i desperationens stund, har jag lust att messa 27åringen. Fråga om hon vill komma i helgen... Bara för att få tänka på annat, fram tills livet ska ordna upp sig "och bli värt någonting"...

... Men jag vågar inte riktigt. Då jag inte vet om jag är redo. "Är min själ. Mitt sinne, redo för den sociala pressen igen?"... "Är min vardag. Mitt liv.. Min lägenhet redo för besök under en hel helg ännu?"...

 

...

 

Det var inte för tidigt att skriva ut mig själv. Inte alls. Snarare "väldigt på tiden". Då jag mådde väldigt dåligt av att vara inlåst bland alla krävande människor... Utan egen kontroll...

Men samtidigt vet jag inte vart jag är, just nu. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera mig själv och vardagen... Eller min tid...

 

...

 

Jag känner mig mer än desperat till att få det där stödet i vardagen nu... Vilket i och för sig är något positivt. Kanske har jag nu ändå mognat på något sätt, under min kortare period på avdelningen. Kanske har jag ändå insett någonting.

.. Förutom att jag vägrar bli inlagd igen...

 

Men samtidigt som det är positivt att jag nu känner mig strävande efter hjälpen på hemmaplan, så är det jobbigt. För att sådana känslor kommer alltid på fel tidpunkt. Under helgdagar eller semestrar. Då det inte är möjligt, eller iallafall väldigt svårt att få igång det direkt... Och jag vet ju inte ens egentligen om eller när någon vårdplanering kan ske. Inte heller hur!.. Eller vart...

... Och när den sker. Kommer jag att kunna tillåta något alternativ alls? Kommer jag fortfarande att känna av behovet när det väl är dags?

 

...

 

Dagen idag.

Sedan jag kom hem, har jag som sagt ätit. Ätit, ätit och ätit.

Var även iväg en snabbis till affären. Då jag ville köpa grädde till mitt te och kaffe...

 

Jag har sett på film. Skrivit lite grann...

Och så har jag suttit vid datorn och desperat försökt få tiden att gå...

 

Funderat på det här med ekonomin. "Måste lösa detta nu... Men hur?"...

Ja, jag blir ju inkomstlös efter januari... Och har ännu inte orkat ta tag i det...

 

Jag har funderat över morgondagen. "Ska jag åka till mina föräldrar eller inte? Kanske bara över dagen. Så att jag får sova hemma(?).."...

 

... Och jag har haft tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Men jag ska inte gnälla... Det var bra mycket jobbigare på avdelningen!

 

...

 

Jobbigt att inte veta om eller när allt ska lösa sig... Om eller när jag ska ta emot något stöd eller hjälp... Och på vilket sätt det i sådana fall skulle ske...

Att inte veta om jag kommer att falla ner igen... Om jag redan är påväg... Eller hur många gånger till, det kommer att ske...

... Och ifall det kommer att sluta med att jag lämnar allt... Hur lång kampen i sådana fall kommer att bli innan jag tar steget... Och hur många gånger jag kommer att behöva kämpa... Kämpa mot mig själv och livet... Kämpa för mig själv och livet...

 

... Och "Hur länge kommer jag denna gången att få känna att jag vill ha stödet? .. Hjälpen?"...

"Hur länge kommer jag nu att få känna att jag vill någonting med livet? Att jag i och över huvud taget har lust att vara social igen?"...

Ännu tror jag inte på livet. Litar jag inte på vardagen, när jag tänker efter... "Men kommer jag ändå att klara det här? Finns det ändå någonting för mig?"... "Och kommer jag någonsin att släppa på min envishet och bjuda in det värdiga livet intill själen? In i vardagen? ... Lita på andra? ... På mig själv?"...

 

...

 

Ja, jag har så många frågor. Så många funderingar. Som egentligen kan buntas ihop till några få stora...

 

Funderar på att maila kuratorn. Nu när jag har blivit utskriven. Men vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva...

 

Sköterskan nämnde även en psykolog som egentligen hade planerat att träffa mig innan jag åkte hem... Som hon tyckte att jag skulle ge en chans. Men där har jag ingen aning om hur kontakten skulle "startas upp", eller vad man nu ska säga... Om det skulle vara någonting som de fixar... Eller vad...

Eller ens varför...

 

Men i skrivandets stund, är jag nog tillräckligt desperat till förändring, att jag är beredd på det mesta...

 

...

 

Nu ska jag snart fortsätta proppa. Det blir färdigköpt fiskgratäng. Gott.

Men dock inte så bra för kroppen. Nu när jag redan är fullproppad...

"Hur ska jag klara det här?"... "Kommer jag någonsin att besegra den här utmaningen?"...

 

God natt med er <3

 

 

...

 

Jag är kroppsligt slut. Fryser... Och har ont runt bröstkorgen... En jobbig känsla i magen... Nästan lite illamående...

 

... Och egentligen vill jag bara sova. För att slippa...

Men sinnet, det är fortfarande för piggt. För vaket för att kunna sova redan nu... Då mina dagar börjar såpass sent inpå dagen...

 

...

 

Det har inte hänt så mycket idag...

Jag klev upp när HemTillGården skulle börja...

Såg på den...

 

Satt kvar framför tv:n. Väntade på att det skulle bli lite mer eftermiddag, kväll.. Innan jag kunde ta mitt kaffe... Kaffet med en skvätt grädde i...

 

...

 

Jag har mått dåligt, fysiskt...

Så att jag till slut skrev till MinKontaktPåKommunen. För att kanske lugna ner mig själv lite...

 

Vi pratade lite utredning...

Men det är ingenting som jag orkar skriva om, här och nu...

.. Mer än att... Det, liksom annat stöd, eller hjälp, är en omöjlighet för mig att ta mig an...

 

...

 

Nu väntar jag bara på att dagen ska ta slut. Min dag, det vill säga...

.. Så att jag sedan kan gå och lägga mig... Vakna upp till en ny dag...

Inte för att det känns som någonting att se fram emot. Men ändå... Det är ju inte den här dagen heller, att leva i här och nu...

 

...

 

Jag messade Xsambon, för att ha någon att prata med. Någonting annat än smärtan jag upplever fysiskt, att fokusera på... Och oron inför vad jag egentligen gör mot mig själv... Oron för när det hela ska vara över.. Och på vilket sätt...

 

...

 

Men han var inte särskilt rolig...

Vilket gjorde att, med känslan jag har just nu, blev jag mer och mer fåordig... Och nu har vi lagt ner för denna gången.

 

...

 

Jag har fortfarande känslan av. Vetskapen om, att jag behöver duscha...

Men ingen ork... Inte heller mod. Men det skrev jag ju någon rad om i förra kvällsinägget.. Så att...

 

...

 

Oroar mig fortfarande över när pappa ska komma. Att jag inte kommer att orka städa tills dess. Inte heller följa med honom hem till dem...

 

Oroar mig inför helgen, då 27åringen kommer att höra av sig och vilja träffas...

... Att vistas här. Att hon sover över.. Nej, det kommer inte att funka... Då jag inte har någon som helst mat i skåpen...

.. Och orkar jag inte städa, vågar jag inte heller släppa in henne...

 

... Men kanske att jag orkar träffas i stan, över lördagen. Hon nöjer sig nog med det...

 

...

 

Ska jag skada mig själv såhär, resten av mitt liv, vill jag gärna försvinna...

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det att däcka framför tv:n... Och bestämma mig för ifall jag ska dricka ett glas isvatten eller inte...

 

 

...

 

Nej, det blir ingen HelleniusHörna för mig...

Jag orkar helt enkelt inte. Behöver skriva...

Annars tycker jag om DavidHellenius väldigt mycket. Han är härlig...

 

...

 

.. Mitt bröst...

Hjärtat känns tungt att bära. Sådär ansträngt...

Nästan så att andningen blir svår... Fast ändå inte...

 

... Svimningskänslan rusar över mig i några sekunder, när jag ställer mig upp... Magen spänner...

... Och benen, de darrar lite lätt...

 

...

 

Det är jag som gör detta. Det är jag...

... Och fastän jag känner hela tiden. "Att svälta, det är inte vad jag vill"... Så är det där jag hamnar... Och jag accepterar det bara...

 

... För att. Då är den större delen av mig nöjd... Den större delen, trygg...

... Ja-a... Och den större delen vardagliga bekymmer och besvär, ur vägen...

Hela grejen med planering.. Vardagssysslor.. Såsom handling, matlagning och diskning...

 

...

 

Men jag är orolig...

Varje gång jag kommer in i en period av svält. Full svält, eller bara ytterst lite näring...

... Varje gång så har jag i åtanke... En gnagande vetskap...

Ett förnuft...

 

"Jag riskerar kraftigt håravfall".. Vilket är ett faktum..

"Jag riskerar att trötta ut min kropp till den grad att den inte längre orkar återhämta sig..."

"Och jag riskerar att dra på mig olika hjärnskador".

.. "Synen, hörseln... Talet, kan påverkas likaså"...

 

... Ja.. Om det går såpass långt...

 

...

 

Än sålänge har jag ju sluppit allt det där...

Jag har haft smärtsamma perioder...

Perioder då jag har fått kraftiga stötar i magen... Bara en period, dock...

Perioder då jag har blivit illamående. Hållit på att svimma...

Behövt sitta på golvet och vänta ut det värsta. Dricka någonting. Bara för att ha en chans att ställa mig upp igen...

 

... Och mitt hår... Ja, det är väldigt, väldigt uttunnat... Och har alltid.. Trots rädslan för hjärnskador, varit den största anledningen till min samtidiga ovilja till att svälta igen...

 

...

 

Men trots det...

Jag gör det igen... Igen, igen och igen...

 

Av olika anleningar varje gång, utsätter jag mig själv för det...

För att. Det är hårt. Tungt, att inte göra det...

 

... Och alla problem och bekymmer som ligger på sidan om. Runt omkring svälten och hetsen, gör att jag många gånger inte ser något annat alternativ än att svälta...

 

...

 

Idag har det, likt igår, bara blivit en kopp kaffe med grädde i, på hela dagen...

Jag har funderat mycket, och ältat under ångest, vad jag ska göra med den mat som ligger och blir dålig...

 

... Skar upp vattenmelonen. La in den i frysen...

Skrev datum på alla tetror... La i frysen...

Och hade sedan den där runt ett kilo tunga osten, att älta...

 

... Den störde mig länge. Där jag satt i soffan och sökte på insidan av mitt huvud, efter en lösning på dilemmat...

 

Jag skrev upp på VitaTavlan, "Osten"...

Och så ältade jag ett par timmar till... Utan framgång. Och sköt bekymret till en annan dag...

 

Ost blir inte så bra att hyvla, efter att ha varit fryst...

Och det kändes inte heller bra att tärna eller riva ett helt kilo ost. När jag inte vet när perioden kommer att vara över... Ifall den kommer att hinna bli dålig eller inte...

 

...

 

Idag vaknade jag flera gånger, innan jag klev upp...

Märkte starkt av, att jag nu sover för mycket. Då jag nästan kände att jag tvingade mig själv till att somna om...

 

Klev upp vid halv två... Tror jag... Men jag är inte säker...

 

Började skära frukt...

Lägga saker i frysen...

Och satte mig sedan framför tv:n och ältade ost...

 

Sedan.. När jag kände mig tillräckligt lugn i sinnet, gjorde jag mig en kopp kaffe med grädde i... Och drog i mig, vad jag visste var den enda näriungen för dagen...

 

...

 

Jag har suttit vid tv:n hela dagen...

Gått in i badrummet, då och då...

... Frågat mig själv vad jag håller på med...

Och oroat mig lite grann för min fysiska och... "blir det "neurologiska?" hälsa...

 

...

 

Såg på JävulenBärPrada, som gick på tv...

Och såg en glimt av ljus, i att börja sminka mig och köpa snygga kläder...

Kände att "Jag är inte modeintresserad. Tycker inte om när människor tittar på mig.. Oavsett anledning till det... Och jag har aldrig varit särskilt intresserad av mitt utseende... Men jag tror mig ändå kunna bli gladare av att veta att jag ser bra ut. Och att jag trivs med hur jag ser ut.. Bara för mig själv... Och såkart utåt sett, till viss grad.. Vem gör väl inte det?"...

 

...

 

Jag har diskat den lilla disk som jag har använt idag. Det vill säga. Kopp och tesked...

Och även diskat ett par matlådor, när jag ändå höll på...

 

Jag har känt att jag behöver duscha.. Stanken. Fettet i håret. Det torra ansiktet...

Ja, jag säger inte mer än så...

 

... Men jag har inte orkat...

Inte heller riktigt vågat...

Då jag är rädd för att värmen i vattnet, ska ge mig svårt att fortsätta stå upp. Andas ordentligt...

Ge mig panik...

 

...

 

Jag har tänkt på mina föräldrar, som redan är lite oroliga...

Vad jag gör mot dem, indirekt. Varje gång som jag utsätter mig själv för det här...

 

... Och jag har ett antal gånger, tänkt tanken "Ska jag göra såhär mot mig själv. Mot mina nära.. Så kan jag lika gärna aktivt ta livet av mig istället... Det besparar mig en hel del oro, panik och smärta... Det besparar mina föräldrar oron.." ...

 

... Nej. Fel sagt av mig. Dumt. Och onödigt...

Mina föräldrar mår nog mycket(mycket) bättre av att jag mår dåligt och är vid liv. Än av att jag förvinner för gott... På grund av hur jag hade det...

 

...

 

Jag vet inte när jag hittar tillbaka...

"Hur ska jag veta "om"?"

... Det blir hårdare och hårdare för varje gång... Men än sålänge har det alltid vänt... "innan det har blivit för sent"...

 

... "Men till vilken mening?.. När jag ändå inte ger mig själv en chans?"...

 

...

 

God natt med er <3

Jag ska sätta mig vid tv:n igen...

 

 

...

 

Jag TROR...

Eller rättare sagt.

ÄN sålänge har det varit en lugnare dag i sinnet, vad gäller ätandet...

Jag har inte känt det här STORA behovet av att äta, äta, äta utan stopp. På grund av stress eller ångest... På grund av TVÅNG...

 

... Men jag VET samtidigt att jag bör vara FÖRSIKTIG med när jag känner att jag PROPPAR och inte...

För att... Jag VET inte om det ÄR VARJE gång som jag KÄNNER att jag proppar, som jag faktiskt GÖR det...

... Ibland får jag bara en känsla av att mitt "proppande" har väldigt mycket att göra med att jag "äter när jag inte vill. Borde"... Att jag "äter trots ångest och brist på hungerkänsla"...

 

... Men det är ju klart...

OFTAST när jag KÄNNER att jag proppar, så GÖR jag ju även det...

Sådär så att det gör ONT i magen...

 

... Även de gånger jag äter FEL saker, känns det automatiskt som om jag proppar. Hetsäter... För att det är så onyttigt. Och att då "äta utan stopp", gör mig orolig. Nervös...

 

...

 

Vidare.

Jag gick och la mig vid kvart över sex imorse. Efter att ha legat i soffan framför tv:n och kämpat med att hålla mig vaken, i ungefär en halvtimme...

 

... Jag VILLE inte gå och lägga mig... VERKLIGEN INTE..!

För att. Jag ville inte möta en ny dag...

 

... Jag känner FORTFARANDE så.

För att. Varje dag är en utmaning. Varje DAG riskerar att bli en dag utan kontroll... En UPPGIVEN dag... Med NOLL tro på varken mig SJÄLV eller LIVET...

... Och den känslan... är jag RÄDD för...

 

...

 

Jag klev upp vid halv tolv. Eftersom att klockan ringer för HemTillGården då...

Åt någon halvdan lunch...

Och såg på alla mina program på tv:n...

 

Ja. HALVSÅG på dem iallafall...

Jag hade inte så gott fokus. Inte just på DET, iallafall...

Var ju mycket funderingar... Med tanke på situationen...

 

...

 

Jag har lite SVÅRT att MINNAS...

Ja, men hela DAGEN idag... är typ blurrig...

 

... Jag kan se att jag skrev i min textsamling vid 16-tiden idag...

... Och det ser ut att ha handlat om ätstörningen, även DÅ...

Även IDAG, har jag alltså tyngts av den där hjärnan... Känt mig uppgiven. Hjälplös... Och under FULL kontroll av FEL del av mig själv..!

 

...

 

Jag gick iväg till affären någon gång... precis INNAN det inägget.. Eller precis EFTER det...

MINNS inte riktigt...

Köpte mig en liten påse med lösgodis, som jag gör VARJE fredag.

.. Ungefär... Ja, men knappt ett och ett halvt hekto...

 

.. TROTS mina svårigheter med hetsätandet som jag går igenom just nu!

... Men det känns ändå okej. För att jag hinner inte PROPPA på såpass lite ändå...

Den enda risken EGENTLIGEN, är ju allt SOCKRET.. Att det ska få mig att börja proppa på ANNAT..

Men nej. Inte än sålänge. Men dagen är ju inte slut. Inte på långa VÄGAR..!

 

...

 

Någon gång därefter. Minns inte när.. Messade 27åringen igen.

Hon skulle ju höra AV sig idag, för att höra om vi skulle TRÄFFAS IMORGON. På stan...

 

... Press. Ångest... Och en vilja att bara FÖRSVINNA...

Tung i bröstet. Tjock i sinnet... En varm STORM som ruschade inom mig...

 

... Nej, "jag ORKADE inte!"...

Jag hade "FRUKTAT" inför det där. Då jag inte känner att jag får vardagen att gå IHOP just nu. Då jag inte orkar planera för middagar. Inte orkar planera för INKÖP... Inte orkar LAGA middagar... Inte orkar koka enklaste gröt...

 

... Då jag inte orkar DISKA. Inte orkar STÄDA... Och då, bara att komma in i DUSCHEN, känns som någonting att skjuta framför sig!

 

... Då mitt ANSIKTE är prickigt, ömt och buckligt...

Då jag inte vill lämna lägenheten...

Än mindre, SE på någon annan! .. Bli SEDD...

 

...

 

Så jag fick ångest...

Visste inte vad jag skulle svara... Jag kände skuld hit och dit. Brist på ork.. Som blandades med dåligt samvete, till en enda tjock GRÖT...

 

...

 

Men jag svarade till sist. Ljög.

Jag sa att jag inte hade sovit någonting. Och att jag inte var säker på ifall jag skulle orka vara VAKEN imorgon...

 

Dåligt samvete. Japp. Självklart.

Men jag ORKADE bara inte lova att vi skulle SES. Jag orkade inte tvinga mig själv ifrån hemmet... Orkade inte ta tag i disken. Inte dra dammsugarröret fram och tillbaka över golvet...

 

... Och det faktum att skåpen blir mindre och mindre fyllda med ÄTBART...

Nej, jag vill inte ha några frågor...

 

...

 

Men jag var ju bara TVUNGEN att ställa in henne på NÄSTA helg, istället...

Så att hon skulle känna lite värme i den kyla jag kände att jag sände ut...

 

... Så att. Nu måste jag på NÅGOT sätt, hitta TILLBAKA tills nästa helg. Om jag inte bara ser till att ställa IN mig såpass mycket på en TRÄFF, att jag orkar kämpa mig iväg till STAN en vända och träffa henne!

 

...

 

Efter det messet, la jag mig ner i soffan...

Eller så åt jag godis...

Eller skrev i min textsamling...

Minns som sagt var inte ORDNINGEN över DAGEN idag...

 

Men NÅGON gång där vid fyra-fem-sex-tiden, somnade jag iallafall på soffan. Sov ett tag... Tvingade upp ögonen då och då. För att se så att jag hade kontroll över vilka program på TV:N som började och slutade... Och för att se till så att inte min dator gick i viloläge. Eftersom att den LÅTER JÄTTEHÖGT, om den råkar stängas av... och sätts IGÅNG för TIDIGT efter det!

 

...

 

Efter att jag hade sovit. Messet var skickat. Godiset uppätet.. och jag inte hade utsatt mig själv för något propp "ÄN SÅLÄNGE"... Så kändes det mesta lite lugnare.

Jag kände mig gladare. Lättare inombords...

 

... Ja, till JÄMFÖRELSE iallafall...

Jag FUNDERADE fortfarande väldigt mycket... Känner mig FORTFARANDE tyngd över situationen. Och jag HOPPAS lite lätt på att få FORTSÄTTA vilja dö...

 

... Jag vet. Fel. Konstigt.

Ja, kanske det.

Men för MIG har det länge sett UT så...

Det är ENKLARE att vilja dö...

 

...

 

Jag FUNDERADE på det lite grann idag. När jag lät tankarna passera, om en behovsmedicin. Bara en desperat tanke. För att orka leva ett LIV "om jag ändå ska leva"...

 

... Då kände jag liksom den här MOTVILJAN. Den här RÄDSLAN fylla mig, med ens...

"Men, tänk om det FUNGERAR... DET vill jag ju inte!"...

Jag menar. Det är ju jätteläskigt. Helt främmande... "Och någonting som jag inte ALLS känner mig BEKVÄM i..!"..

 

"Hur hanterar jag ett liv där JAG mår BRA?"... "Vad gör jag av min vardag... om jag nu ska ha ett LIV?" ... Och "Hur ska jag orka MED ett sådant stort, främmande och FLYGANDE liv som det blir?"...

"Ett liv som jag aldrig förut har varit tvungen att hantera... Att VÄNJA mig vid..?"...

 

...

 

Nej... Det är läskigt...

Och jag vet inte om jag är redo. Om DET är vad jag VILL... Om jag ORKAR...

Jag känner ingen TRYGGHET i det. Vanemänniska som jag är...

 

...

 

Och det är nog inget konstigt ALLS. Många... Alla, till viss DEL, är nog det. Vanemänniskor. Och nya saker är läskiga för många...

 

... Men just NU, känns det som om det behövs mer VILJA än vad jag har, för att kunna gå emot min rädsla...

Och vill jag inte gå emot DEN... Ja, då finns det inget hopp...

 

... Jag ser inte hoppet NU...

Men HADE det funnits ett... Om så bara en SKUGGA av det... Så försvinner även DET... Om jag varken vågar eller VILL...

 

...

 

Nu till kvällen, har jag sett på Idol. Och ska snart se på utröstningen. Jag hoppas på killarna...

Men det känns som om tjejen är för bra för att åka ut...

Har bara aldrig fattat TYCKE för henne. Medans just DESSA två killar, har varit mina favoriter redan från första stund...

 

...

 

Funderar på att våga ta mig en kopp kakao, te eller kaffe...

Men jag tror inte att jag vågar. För att. "Tar jag "det".. så kan jag väl ta "det" också... "DET skadar väl inte.."...

 

... Och så är det igång... Kanske...

 

... Jag äter så OKONTROLLERAT och HELT utan "REGLER" nu... Så att jag LIDER varje gång som jag äter någonting ALLS...

 

Jag BEHÖVER dessa stolpar som säger mig "rätt" eller "fel"...

ÄVEN om det så bara är mina EGNA rätt och fel!

... Men nu har jag INGENTING..!

Jag FLYGER! ...

 

... Så att... Jag tror att jag ska strunta i det.

Kanske ett glas isvatten... DET vore iallafall gott.

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Det känns som om jag går in i väggen. Backar för att det gjorde ont... Och går in i den igen...

Gång på gång på gång...

Känner mig så... DUM...

 

...

 

Igår var en jobbig kväll... Jobbig dag...

Slutade jobbigt...

 

... Men idag kändes ändå VÄRRE...

 

Jag antar att jag tappar hoppet...

.. Sedan länge har det varit borta...

Men samtidigt kommer det ju stunder då saker kanske fungerar LITE bättre... Eller åtminstone gör MINDRE ONT medans de "inte fungerar"...

 

Men det är ju först när man känner att man faller... Utan att kunna se något stopp. Utan att finna någonting att ta TAG i för att sluta falla...

Det är först DÅ som man mår som jag gör NU...

 

...

 

Imorse klev jag.. inte HELLER upp till frukosten. Eftersom att jag FORTFARANDE inte har fått diskat...

Och nu ser diskbänken ÄNNU rörigare ut..!

Äcklig... Och tung som bly, att ta TAG i...

 

... Jag sov enda fram tills strax innan klockan ringde. Fast jag var i och för sig HALVVAKEN redan tidigare imorse...

 

Klev upp till HemTillGården.

Åt brunch.

Samma sak som jag BRUKAR. Fast utan Granolan. För att den var slut. ÄR slut.

 

...

 

Hela natten, funderade jag på, innan jag somnade, vad jag skulle göra med all mat som blir DÅLIG medans jag inte vill äta. Inte KAN eller ORKAR äta...

Inte vågar TILLÅTA mig själv det...

 

För att. När jag kommer IN i sådana här perioder, är ALL mat jag HAR, som kan bli DÅLIG, bara IVÄGEN. Den skapar stress och ångest. Press till att utsätta mig själv för någonting som jag inte har LUST med... Inte VÅGAR... Och ABSOLUT inte vill GÖRA!(!)...

 

...

 

När mina program på tv:n var slut. Vilket är fler nu. Då det har börjat ett program TILL, som jag tycker att är intressant. Inte LIKA intressant som HemTillGården. Men ändå helt okej...

 

... Jag tycker ju även om...

... Ja, vad nu sjukhusserien som kommer efter HemTillGården, heter...

Men det är inget som jag följer...

.. Men tycker ju även om CoronationStreet(fick jag till stavningen?)... Som har börjat nu...

 

Jag har iallafall suttit lite vid datorn.

Spelat ett parti(om man säger så om detta spelet) Bejeweled, som höll på ALLDELES för länge!

Jag kom TRE gånger så långt som jag NÅGONSIN har gjort! Alltså. Tredubblade mitt rekord!

... Och jag kan ju säga att jag BAD om att få förlora, till slut. Då jag ville se på ÄntligenHemma, som jag följer... Men jag missade nästan halva programmet...

 

... Jag har även suttit och sovit i soffan...

Vet inte VARFÖR jag är så trött om dagarna. Men den senaste tiden, har jag kunnat sova SITTANDES... FRAMFÖR TV:N!

 

... Jag kunde ALDRIG sova framför tv:n förr!

Vilket gjorde att jag frustrerade upp mig på Xsambon flera gånger dagligen. För att jag fick PUFFA på honom hela tiden...

HAN somnade..! Och DET, OFTA! Han kunde inte hålla sig vaken, HUR mycket jag än TJATADE... Och inte heller ville han SITTA upp.. För att KANSKE kunna hålla sig vaken!

... Men så hade ju jag iochförsig sömnproblem vid DET tillfället. Sov inte mycket ALLS..

 

...

 

Annars.

Jag har ätit. Proppat.

Jag har ältat disken. Ältat städningen som behöver göras...

Och jag har ältat 27åringen. Då jag känner mig pressad att SVARA på hennes mess om helgen..!

 

... Och jag har... mått DÅLIGT för att jag har proppat... PROPPAR...

 

...

 

27åringen skrev ju igen, IDAG...

Vilket gjorde mig såpass stressad, att proppet gick igång DIREKT..!

Jag MINNS inte om jag redan hade HAFT mig en omgång INNAN det...

Men EFTER det, blev iallafall ångesten och PRESSEN såpass stor, att jag oavbrutet började äta knäckemacka efter knäckemacka med Nutella...

... Efter KNÄCKEMACKA!

 

...

 

Och jag ser inte fram emot morgondagen...

 

Jag orkar inte MED en dag till av denna hjälplöshet...

I detta LIVET...

 

Orkar inte med mig SJÄLV en dag till...

Orkar inte med det jag TÄNKER och KÄNNER. Den VARDAG jag lever. Vad jag GÖR... Och vad jag INTE gör...

 

... Tycker inte om vart jag BEFINNER mig...

HAR befunnit mig! ... Vart det känns som om jag KOMMER at befinna mig!

 

... Och jag ORKAR ingenting..!

 

...

 

Jag svarade iallafall 27åringen, till slut.

Skrev att jag hade svårt att orka med VARDAGEN just nu. Och att jag inte mår bra för tillfället...

Men så fort som jag har fått ORDNING, ska vi såklart träffas igen. Och ha sådär KUL tillsammans.

 

... Hon förstod det. Antagligen för att hon vet mer än många ANDRA, om hur jobbigt saker kan kännas...

Och hon föreslog att vi kunde träffas på STAN på lördag, istället. Om jag orkade...

Vilket låter rätt så bra.

Men vi hörs på fredag. Så skulle vi bestämma oss DÅ, för om vi vill ses en stund eller inte.

 

...

 

Det måste ÄNDÅ städas och diskas.

Jag måste ÄNDÅ hitta tilbaka och få ORDNING...

Och jag måste ÄNDÅ börja lita på mig själv och LIVET... För att få allt att hålla ihop... Och STANNA samman efter det!

 

... OCH...

Jag måste ta TAG i alla dessa PUNKTER på schemat, som har stått i flera MÅNADER!

 

...

 

Inget svar från kuratorn...

Men det tog ju närmare tre veckor för MIG att svara HONOM. Så att...

 

... Däremot var någon från KOMMUNENS datorer inne på min blogg idag igen...

Ingenting som jag orkar älta...

.. Undrar bara om det var ett sammanträffande... Eller en slump.

 

... God natt med er <3

 

 

Jag känner mig helt DÖD..!

Ja, inte död på det sätt som jag skulle VILJA känna mig...

 

... Jag skulle gärna svälta tills jag slutade andas.

Skulle gärna avsluta det hela, på snabbaste bästa sätt...

Men det ska jag inte...

 

... Jag måste fortsätta leva. Leva tills LIVET det självt vill lämna mig...

... Hade jag varit ensam i välrlden... Eller åtminstone utan någon som brydde sig OM mig, hade saker sett annorlunda ut...

 

Men nu är det HÄR jag har hamnar. HÄR jag har försatt mig...

Och det är HÄRIFRÅN jag måste TA det..!

 

...

 

Nej, jag har inga självmordstankar nu...

Har inte TÄNKT särskilt mycket på döden.

Klart tanken svischar förbi några gånger om dagen.

.. Bara en känsla av hur det hade varit att LÄMNA det hela. AVSLUTA...

 

... FLY... GÖMMA sig... SOMNA...

... Och sedan ALDRIG vakna igen...

 

... Men jag är samtidigt INSTÄLLD på... Att detta är mitt LIV. Och jag kommer att leva det i MÅNGA år till!.. OAVSETT ifall det innebär år efter ÅR av KAMP.. Upp-och nedgångar...

Eller ifall jag på NÅGOT underligt sätt.. NÅGON gång får ett LIV!.. Ett LIV som jag TRIVS med och mår BRA i...

Ett LIV där jag ÄLSKAR mig själv..!

 

...

 

Nej. Jag nar inte ropat efter döden. Inte allvarligt. Inte på ett tag.

Men en bloggvän jag har, skrev att hon ville dö...

Och jag kunde inte annat än känna...

.. Att "jag hade gärna stått där bredvid dig. Hållit din hand. Och gått mot en friare plats tillsammans med dig"...

Hade gärna lämnat all smärta... Och gjort det i trygghet vid någon annans SIDA...

 

... Men ja.

Nej. Jag vet vem i mitt liv, som kommer att lida MEST av VAD...

Jag kan inte göra så.

... Hoppas att det lättar för dig snart, käraste bloggvän =}

 

...

 

Dagen idag.

 

Jag har HELT tappat kontrollen över allt i min vardag.

 

.. Jag lämnar helst inte lägenheten...

 

Jag vill helst inte köpa hem någon mat. Då jag inte orkar diska... Inte orkar bära ut sopor...

... Då jag inte orkar planera för middagar. Inte orkar LAGA middagar... Inte förbereda de enklaste måltider...

 

... Jag får inte kontroll... Då ORKEN till detta brister när jag inte orkar det ena...

ORKAR jag inte "det", så faller också "det"...

 

... Och när jag inte längre orkar äta rätt NÄRING, hamnar jag också i hetsätning. Vilket även kommer sig av att jag sitter hemma och mår dåligt. Är stressad. Ältar LIVET och mig SJÄLV.. Istället för att LEVA och göra det BÄSTA av vad jag HAR eller kan FÅ!

 

... Hetsätandet leder till att jag vill ta kontroll på det enda sätt som jag klarar av... och orkar VILJA...

SVÄLTEN.

... Reducera vad jag får i mig, till en sådan STRIKT grad, att min hjärna har YTTERST TYDLIGA linjer att förhålla sig till. Att STANNA inom.

Inga frågetecken. Inga om och men.

Bara EN regel. "Ät så LITE som möjligt, EN gång om DAGEN"...

 

...

 

Ja-a... Allt spricker för mig, nu...

Men jag har inte BÖRJAT svälta. Inte denna gången. Inte än...

Jag har bara kommit så långt som till hetsätandet... Och känslan av att inte våga köpa HEM någon mer mat som går att PROPPA på igen...

Känslan av hjälplöshet. Otillräcklighet... Och UPPGIVENHET...

 

...

 

Jag klev aldrig upp till frukosten imorse. Då jag inte hade diskat... Och FORTFARANDE inte HAR!

... Utan jag klev istället upp när klockan ringde, vid halv tolv.. För att. Då skulle jag se på HemTillGården...

 

Jag åt brunch. Som, som VANLIGT bestod av en liten skål med Naturell Yoghurt och Granola. Ett glas ProViva. En smörgås... Och så idag.. En mugg banansmoothie eller shake... Vilket det nu hamnar på...

 

... Det har blivit lite Bejeweled. För att försöka koppla av lite...

... Och jag har tänkt lite på 27åringen. Då jag borde SVARA henne nu. Säga ifall jag orkar eller har tid att TRÄFFA henne i helgen...

 

Men jag är TRÖTT. Och HAR redan svaret på den frågan...

Men så tänker jag. "Jag orkar inte träffa henne NU i helgen. Nästa helg ska jag tvätta kläder... Och helgen efter DET... Ja, då har jag nog RödaVeckan igen!"...

"Hur länge ska jag avfärda henne?!"...

 

... Jag har skullat ta ut soporna... Men har inte orkat...

Jag har inte ens FÖRSÖKT orka laga mat. Eller komma på vad jag ska äta. Inte på flera DAGAR..! .. Och har inga PLANER på det, HELLER...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mail till kuratorn... Efter VÄLDIGT mycket avväganden hit och dit... Och många frågetecken om VARFÖR.

Då jag ju faktiskt inte vet på vilket SÄTT det skulle kunna hjälpa mig! En person vars VILJA.. Eller BRIST på vilja, är vad som sätter krokben för henne hela tiden!

... "Det GÅR inte att hjälpa någon som inte VILL"...

 

... "Och DESSUTOM, så går det inte att hjälpa någon med ett problem som inte FINNS. Ett mående som är helt okej..."...

Ja, DET är vad jag känner. Vilket kanske låter lite KONSTIGT på en blogg som denna. Men det är ingenting som jag tänker skriva vidare om NU...

Har dock skrivit en del om det FÖRUT...

 

...

 

Men jag skickade som sagt IVÄG mailet...

Och efter det. Även INNAN, iochförsig.. Proppade jag mig mättare än mättast. Under ånger och dåligt samvete...

 

...

 

Jag borde diska idag...

Men nu när jag knappt vågar ÄTA, kanske jag kan skjuta på diskningen ett tag...

Men på schemat måste jag skriva. "Diska" och "Städa"...

För att. Pappa ska trots allt komma och hämta min HemligaJulklapp någon dag nästa vecka...

 

... Och ska syrran komma över igen, måste MYCKET mer upp på den där listan!

Däribland "Handla"... Och att börja äta enligt rutiner...

... Guuud vilket rejs utan drivkraft! ...

 

... God natt med er <3

 

 

Hmmm...

 

Jag har inte orkat ha datorn på, sedan igår när jag skrev det där korta inlägget...

Men nu ska jag väl försöka mig på att beskriva min helg.

 

... I fredags.

Jag vaknade på morgonen, som vanligt. Åt frukost klockan nio...

Och sedan...

 

... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag hade ställt klockan på halvnio istället. Då jag skulle hinna äta frukost innan det var dags att gå till bussen.

 

Diskat hade jag inte gjort. Inte på ett par dagar.  "Och inte heller att jag skulle orka det... SÅ tidigt på morgonen!"...

 

...

 

... När klockan blev...

Ja men strax efter nio, tror jag.. Så gick jag iväg till bussen.

Jag var glad. Jag var lättad... "IDAG skulle jag hem till mamma"... "Och ATMOSFÄREN utanför mitt fönster, såg alldeles UNDERBART harmonisk ut!"..

 

Väntade på bussen...

Fick åka en redan medvetet FULL buss till stan.

Jag förstår inte hur alla ungdomar.. i typ gymnasieåldern, kan åka bussen som är i stan vid TIO... Och så ska de VIDARE med tåget!

... "När BÖRJAR dessa ungdomar?"...

 

... Det var iallafall tvunget att sittas BREDVID någon. Då alla såklart sprider ut sig så gott det går...

... Satte mig bredvid en harmlös SOVANDE kille. "DET blir bra"...

 

Dock så kände jag mig inte särskilt lugn...

Killen bredvid mig, kändes bara obehaglig till en början. Men då jag märkte att han satt YTTERST stilla... Och bara fortsatte sova, lugnade jag ner mig ganska fort, när det gällde honom...

 

Dock så var det fortfarande obehagligt med RESTEN av alla människor runt omkring mig...

Så jag satt rätt så spänt... Och kunde inte RIKTIGT slappna av på det sätt som jag gör när jag åker mina NORMALA bussar...

 

... Men det var bättre än vad det BRUKAR vara...

De flesta satt ju och nickade till, på sina platser...

Så det kunde ha varit värre :)

 

... Väl inne i stan, kliver jag av på tågstationen... "Bara ifall ATT killen bredvid mig, vill kliva av där"..

"Och så KAN jag ju kanske MISSA nästa buss, om jag kliver av på busstationen"...

 

Fick vänta i en kvart.. tror jag...

 

...

 

Väl hos mamma...

Ja, vi började prata, rätt så per omgående.

Då det första hon frågade när jag KOM, var hur det var MED mig...

 

Jag märkte redan DÅ, på hennes RÖST, att hon kanske hade varit lite orolig den sista tiden...

... Och det kom även FRAM under dagens gång...

Hon och pappa hade reagerat på hur jag hade svarat på messen, och på att jag inte hade känt för att komma ÖVER, den senaste tiden...

 

... Och under helgen som VAR nu, har jag och mamma pratat VÄLDIGT mycket om min situation och hur jag mår och sådär...

Det kändes liksom helt naturligt...

 

Det är dock inte ALLTID som det har GJORT det...

Jag menar. Jag pratade knappt ALLS med mamma och pappa när jag växte upp...

Och den första och ENDA gången som en klasskamrats mamma hade ringt hem till oss för att uttrycka sin oro för MOBBNINGEN som pågick i SKOLAN, så FÖRNEKADE jag det bara...

 

Jag ville inte ALLS prata om sådant.

Jag ville inte ha någon uppmärksamhet... Ville inte heller ge någon ANNAN problem...

 

... Det var inte förrän jag flyttade HEM igen, efter att ha bott i H*vetets stad i fyra år, som jag BÖRJADE känna mig lite mer trygg och öppen med mina föräldrar...

"Det gick ju liksom ÄNDÅ inte att förneka att man mår DÅLIGT, längre".. Med tanke på sjukhusvistelserna...

 

Pappa, till den grad att jag kan PRATA med honom. Säga fler ord än vad som ingår i EN mening...

Och mamma till den grad att vissa känsliga saker faktiskt KAN berättas.. "Även om de kan skapa oro eller skilda meningar"...

 

...

 

Pappa kom hem vid femtiden. Då satt mamma och jag fortfarande vid tv:n och pratade. Pratade och smågluttade lite grann...

 

Det blev middag...

Och när pappa ställde samma fråga som MAMMA hade gjort. Och nästan SÅG lite orolig ut, kunde jag inte denna gången svara...

 

Det var inte ALLS lika lätt att uttrycka känslor när det gällde honom. Även om mamma fortfarande SATT där bredvid...

... Nej, så det blev inget med DET... Jag blev bara stel som en pinne. Och började istället berätta PRAKTISKA saker som jag hade gjort sedan sist vi träffades... Vilket var typ en MÅNAD sedan!

 

...

 

Efter middagen, tror jag att vi satte oss vid tv:n..

Vi dukade upp med glass, muffins, bulle och pepparkakor...

 

... Och blev sedan sittandes där, fram till klockan elva på kvällen.

Då mamma och pappa började göra sig klara för sängen...

Och jag satt kvar vid tv:n... i TVÅ minuter! ... Innan jag insåg att jag nog var för trött för att sitta kvar...

 

...

 

Det blev ingen sömn för mig på ett par-tre timmar...

Först lyssnade jag på naturljud på mobilen, i form av skvalpande, brusande vågor... Som jag ibland brukar använda mig av i hopp om att kunna koppla av och somna... Funkar ibland. Ibland inte... Men det ÄR trots allt det ENDA ljudet som har funkat ALLS för mig... Alla andra har verkat uppstressande istället!

 

... Efter det, lyssnade jag på lite radio...

För att sedan gå över till att kolla på YouTubeVideos...

 

Låg vaken och funderade en stund. Vred och vände på mig...

Och somnade sedan...

 

Sov inte särskilt tungt. Och jag var medveten om varenda rörelse jag gjorde...

Men när klockan sedan ringde och väckte mig vid niotiden, så hade jag redan vaknat till när mamma och pappa klev upp... Och valde även nu, att ligga kvar...

 

...

 

Vid halv tio, knackar mamma på dörren...

Nu blev det kaffe, om jag ville ha...

 

Jag klev upp... Och satte mig vid köksbordet.

Drack lite kaffe... Och fick till SLUT i mig en smörgås och en lussebulle...

 

...

 

Nu fortsatte mamma och jag prata lite...

Minns inte om vad. Men lite ditt och datt, antagligen...

Och när klockan blev kvart i tolv, åkte vi iväg till stan...

 

Jag SOV hos dem inatt, eftersom att...

Ja, jag VET egentligen inte varför...

 

Men nu skulle jag iallafall hem en vända emellan att vi skulle på StandUpFöreställning på kvällen sedan.

Och på morgonen, hade pappa även föreslagit att vi skulle äta på pizzeria innan.. "Eftersom att jag skulle vara inne i stan redan två timmar INNAN föreställningen!

 

... Jag HADE ju kunnat stanna hos DEM tills det skulle börja...

Men jag var trött. Och det kändes som att SÅ många timmar till, skulle bli väldigt LÅNGT att orka med..

 

...

 

Jag VAR lite stressad och STÖRD av att jag nu skulle hem. Få vila lite grann. Kanske stressa ner... "Förhoppningsvis SOVA en blund"... Och sedan stressa IVÄG igen, efter några timmar...

"Träffa föräldrarna IGEN.."...

 

...

 

När jag kom hem, blev det iallafall en kopp varm kakao... Och en skål yoghurt med Granola...

Jag kröp upp i soffan... Och halvsov till ÄntligenHemma... Nickade till. Gång på gång...

 

Nuför tiden, är det OFTA som jag tjatar på programmet som jag ser, att det ska ta en paus. Bryta för reklam... "Så att jag kan få SOVA en stund. Sluta mina ÖGON för några minuter"...

... Men det slutar ändå alltid med att jag halvsover sittandes. Vilar huvudet mot axeln... Och bara blundar. Och antagligen SOVER jag lite lätt. För att jag HÖR tv:n. Men jag UPPFATTAR ingenting. Hänger inte MED... Och HÖR egentligen inte vad de SÄGER...

 

... Jag skrev ett kort inlägg till bloggen...

Och när klockan blev runt fem, gick jag iväg igen, till bussen.

... Nu skulle jag träffa mamma och pappa, utanför pizzerian.

 

...

 

Jag visste inte RIKTIGT vilken gata jag SKULLE till... Men jag visste UNGEFÄR. Då jag frågade mamma och pappa, innan jag lämnade dem...

 

Så jag började bara gå. Sneglade in på alla gator som jag gick förbi. Och såg sedan med ENKELHET, vart jag skulle in...

... "Jag går ju en del i stan", liksom...

 

...

 

Mamma och pappa blev lite sena. Och jag fick inte heller någon sms. Fastän jag hade sagt att de kunde messa när de närmar sig...

Så jag blev lite osäker på om de hade börjat BRÅKA eller något...

 

... Men till slut, kommer de. Vi går in på pizzerian... Och jag märker ganska FORT, en slagt stelhet i luften...

De verkar lite tysta och... "ointresserade"...

Sådana saker som gör MIG osäker. Osäker på vad de förväntar sig av mig. Vad jag ska säga... OM jag ska säga någonting...

... Och när jag väl SÄGER någonting, blir jag osäker på vad de KÄNNER för det jag sa...

 

... Jag ignorerade dock den känslan. Och fortsatte som vanligt.

 

...

 

Vi åt vår mat. Mamma betalade...

Och det här med betalningen... Det störde mig såå mycket!

"Vad förväntades av mig HÄR?"... "Var det en självklarhet att jag skulle betala för mig, både vad gällde maten(som pappa i och för sig, SA att de bjuder på).. och vad gäller BILJETTEN?"... "Vilket skulle verka mest SKAMLIGT för MIG?.. Att FRÅGA om jag ska betala, FASTÄN det kanske inte ÄR så..? Eller att INTE erbjuda mig... och då verka ta dem FÖRGIVET?"...

 

... Jag kände mig en GNUTTA osäker och... "frustrerad" på detta...

Jag visste ju inte hur jag skulle HANTERA det. Vad som FÖRVÄNTADES av mig...

Och jag kände mig bara SKYLDIG.

SKYLDIG för att jag aldrig ERBJUDER mig att betala någonting... SKYLDIG för att alla ANDRA är så bra på det där. Och alltid tycks VETA hur man TER sig i sådana här situationer...

 

Alla andra verkar så mycket SÄKRARE...

Det VET när de själva borde erbjuda sig att betala... Och de är inte RÄDDA för att säga vad de tycker... Eller att SJÄLVA våga FRÅGA...

 

.. "Och INGEN säger rakt ut, vad som FÖRVÄNTAS!

 

...

 

Vi gick nu vidare till videobutiken en vända. Då pappa ville spendera några minuter innan föreställningen, på att kolla igenom begagnade köpfilmer...

 

Sedan gick vi vidare till stället där föreställningen skulle äga rum...

 

... När den väl började...

Bästa stunden i mitt liv...

Eller ja. Det var att överdriva...

Men jag har LÄNGE velat gå på StandUp, live. Och DESSUTOM med en komiker som jag känner IGEN och har SETT på en del!

 

... Jag tror jag skrattade så att jag kunde få TRÄNINGSVÄRK i magen! ...

Skrattade så att jag blev HES och behövde HOSTA :D

 

...

 

Efter showen, som slutade en halvtimme TIDIGARE än vad vi TRODDE, frågade pappa om jag hellre ville komma hem till DEM och sova över natten. "Så att jag slipper vänta UTE, på BUSSEN, i en timme. När det var så mörkt och kallt"...

 

Jag följde dem till bilen, medans jag funderade...

Men valde sedan ÄNDÅ att vänta på bussen istället... "TROTS att jag var lite småosäker av att det var lördagkväll "och många som festar på stan"...

 

Det var faktiskt rätt så HÄRLIGT ute...

Och jag ÄLSKAR ju atmosfären och den friska LUFTEN om sena vinterkvällar...

 

Jag kände helt enkelt att jag ville HEM nu. Koppla av. Och inte behöva UMGÅS med någon. Inte behöva PRATA mer...

Bara hem till MIG.. Och VILA...

 

...

 

På vägen hem, när jag sitter på bussen, messar 27åringen... Hon undrar om jag vill träffas på STAN imorgon(idag).. "eller hemma hos DIG"...

Och jag kände bara att... "Nej, jag ORKAR inte"... "Jag behöver en paus.. En VILODAG"...

 

... Så när jag kom hem. Hade gjort iordning en kopp kanel-te med grädde i...

... Så skickade jag iväg ett mess till henne. Och svarade att det inte funkar så bra imorgon...

Svarade så gott jag orkade, på hennes nästkommande mess... Tills jag kände att "det där behöver jag inte svara på"...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mess till mamma, och skrev att jag hade kommit hem.. Som hon önskade...

... Och kopplade sedan av, framför en film...

Men det var kallt. Så jag tände en massa värmeljus...

 

...

 

Jag hade säkert orkat blogga igår kväll. Men prioriterade nog att koppla av framför tv:n istället...

Och efter det, gick jag och la mig...

 

...

 

Imorse klev jag inte upp när klockan ringde. Då det kändes meningslöst. Bara stressigt...

Jag menar. Jag hade hoarna fulla med disk... Hade inte orkat diska på LÄNGE... "Och att äta FRUKOST på morgonen, skulle inte göra diskbänken MINDRE full!"...

 

... Sedan vaknade jag iallafall vid halv ett, av att 27åringen messar och säger att "Det var SYND att vi inte kunde träffas på stan idag.." och sådär...

Vilket jag inte ännu har svarat på...

 

...

 

Jag klev upp...

Satte mig vid tv:n...

... Gjorde iordning lite brunch... I form av en skål med yoghurt och granola. En smörgås med smör, ost och medwurst... Och en kopp(hade inga rena glas) ProViva... En kopp kall kakao...

 

... Sedan har jag suttit klistrad vid tv:n hela dagen...

Jag har nickat till, i soffan...

Halvsovit sittandes. Tills jag till slut LA mig ner...

 

Jag har frysit(frusit? fryst?)... Och jag har försökt få upp värmen lite grann, med hjälp av filtar och värmeljus...

Vet att det är fönstren som inte är täta. Och som måste underhållas...

Men som sagt. ETT fönster har behövt tätas på grund av läckage, ganska LÄNGE nu...

 

...

 

Jag gick iväg till affären en snabbis. För att köpa godis till kvällen...

Ett tvång som jag kände "för att jag inte har KÖPT veckans godispåse ännu"...

Jag menar. Jag köper i regel ett hekto lösvikt varje fredag...

Och även fast jag åt godsaker hemma hos mamma och pappa, kände jag att jag SAKNADE något "när jag inte fick godis köpt i fredags"...

 

Det blev ett hekto godis. 110 gram, närmare bestämt...

Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

När kvällen kom, började jag diska all disk, under pauserna av programmen...

Några saker åt gången...

För att. "SKULLE jag kunna äta frukost imorgon.. Och DÄRMED kunna tillåta mig själv att handla mer MAT.. Så MÅSTE jag ha diskat upp "åtminstone det MESTA av disken", innan imorgon!"...

 

... Jag kämpade och kämpade och kämpade...

Och nu är NÄSTAN all disk diskad.

Diskstället är fullt... Och jag känner mig nöjd för dagen...

 

...

 

Jag ska bara nämna vad som har tyngt mig idag, innan jag avslutar detta inlägget...

 

Mamma och pappa...

Det stör mig att de verkar oroliga...

Det stör mig att de känner att de behöver "hålla lite koll"...

... Och därmed STÖR det mig att jag berättade såpass mycket för mamma, som jag GJORDE igår... Och att HON sedan pratar med PAPPA...

 

... Jag VILL inte att de är oroliga... Att de tror saker som kanske inte stämmer...

Jag menar. JAG BERÄTTAR på ETT sätt. Säger hur jag känner, tänker och fungerar.. Hur jag UPPLEVER saker och ting...

... Och den som sedan LYSSNAR, uppfattar saker på ANDRA sätt. KÄNNER annorunda... Och SER det från ett annat håll...

.. Har inte samma NÄRHET till det... Samma KONTROLL eller FÖRSTÅELSE för det, som JAG har... Såklart...

 

Och det är DET som gör det så SVÅRT, när man delar med sig...

... "Jag kan inte kontrollera hur de UPPFATTAR saker och ting...

 

Visst har jag legat inne och sådär...

Och att de då inte ens kunde TRÄFFA mig. Eftersom att jag var över 35mil BORT...

 

.. Men ja. Jag har det bättre nu :)

... Men jag är samtidigt GLAD att de bryr sig. Bara de inte tror att jag ramlar ner igen "utan deras vetskap" :)

 

...

 

Så det är LITE jobbigt. Eftersom att JAG inte tänker som DE tänker... Känner som DE känner...

.. Eftersom att DE inte tänker som JAG tänker... Och känner som JAG känner...

... JAG kan inte kontrollera DEM... Och DE kan inte kontrollera MIG...

 

KOMMUNIKATION.

Viktigt...

Men såå svårt...

 

...

 

Nu blir det lite mer tv för MIN del...

Sedan ska jag väl försöka sova...

 

Jag känner mig lite pressad och orolig över allt som HÄNDER just nu...

.. Så vi får väl se hur det går med DET...

 

God natt med er <3