Hmmmm...

Hur ska jag lägga upp det här inlägget? Börjar med det lite mindre positiva kanske(?). Så att vi avslutar bra med ett leende på läpparna :D För att ett leende har jag allt haft! =D

Just nu känner jag mig dock pressad. Jag tror att jag har lite prestationsångest... Men det är nog mest av beslutsångest... Det är nog bara att inse det, att ångesten. Pressen och alla jobbigt oroliga känslor KOMMER att komma. De KOMMER att besöka mig lite då och då. Det är liksom ingenting som jag kan göra så mycket åt. Det enda jag kan göra är att acceptera det och samtidigt försöka intala mig själv att det inte ÄR hela världen ifall allt inte blir perfekt! Ifall jag inte tar beslut som är så bra de bara KAN bli. Om jag inte har klart i huvudet PRECIS hur jag vill ha någonting! "Det ÄR inte hela världen, kära D.", "Slappna nu av och ta saker som de kommer. Acceptera osäkerheten och ångesten, och gå sedan vidare"... Och visst. Det är ju enkelt att SÄGA... Enkelt att TÄNKA. Men LÅNGT ifrån lika enkelt att KÄNNA.

Och det jobbigaste är ju att besluten som jag pratar om... Ja iallafall det som jag har känt ångest och oro för, osäkerhet, är någonting såå himla onödigt! Och så ÄR det ju oftast. Jag hakar upp mig på det MINSTA. Saker som inte KAN vara perfekta. Beslut som inte KAN vara RÄTT, då jag faktiskt själv väljer PRECIS hur de ska vara och se ut! Men det hjälper liksom inte. Det ÄR bara sådan jag är! Jag vill att allt blir PRECIS som det till en början var tänkt... Och om det då blir som det blev idag, att jag blir osäker på vad jag hade tänkt... Ja, då knyter det sig i skallen på mig, och vilket håll jag än sätter mig åt, blir fel...

Oj, ja. Färdiggnällt. Det blev ett LÅNGT gnällande, det där =P Men då ska jag vara desto gladare nu =) Nu sätter jag på mig mina leende läppar =)

Dagen idag är rätt suddig. Ja, iallafall innan jag gjorde den sak som VERKLIGEN gjorde mig STOLT! Så jag tror att vi hoppar direkt till den saken :) Egentligen vet jag inte om det ÄR så himla mycket att vara stolt över, och den största stoltheten la sig efter bara en liten stund. Men SOM jag var stolt alltså! Jag kände mig såå NÖJD och duktig. Så envis och stark. Det kändes som om jag tagit klivet uppför ett trappsteg ALLDELES för högt för mig att klara av. OCH jag KLARADE det! 

Det kändes bara som att. "Klarar jag detta, klarar jag allt!". Eftersom att jag kände hur fysiskt jobbigt det var, men ÄNDÅ kämpade på för att nå mitt mål. Jag tog i som sjuttsingen HELA vägen fram! Och TROTS viljan att stanna FLERA gånger, var jag FAST besluten att nå mitt eget uppsatta mål! Det slutade med att jag svor och skrek på denna LÅNGA väg, till slutet. Mellan de hastiga andningarna och med hjärtat ljudligt pumpandes, tjatade jag på vägen att den bara MÅSTE ta slut nu. Och till slut, lyssnade den! Och mitt leende blev skinande stort...

Ja, jag tog en PowerWalk. Jag låg hela natten och funderade på vad jag skulle hitta på idag för att undvika ännu en gårdag... Kunde inte komma på någonting. Jag kan liksom inte komma mig FÖR att göra någonting alls. Jag får inte ro i sinnet till att hitta på någon aktivitet... Eller ALLRA helst inte utföra den!

Men funderingarna fortsatte idag. Jag VILLE verkligen göra NÅGONTING med denna dag! Så jag tog på mig kämparglöden och började gå så fort jag bara kunde! Jag skulle gå så fort jag kunde en bit, och sedan skulle jag gå i lugnt tempo tillbaka. Det tog väl ungefär en halvtimme PowerWalk och kanske 45 minuter tillbaka. Helt okej promenad ;) Och jag mådde såå bra av det!

Detta visade ju bara mig att jag klarar av ALLT jag vill, bara jag är VILJESTARK! För att jag ÄR envis. Har jag alltid varit. Men jag har nog bara inte orken att försöka med någonting som jag inte tror att jag kommer att klara av. Men jag är starkare än vad jag tror ;) Det är SÅDÄR jag vill springa livets Marathon :D Med en isfast blick framåt och en gröthet kämparglöd ända tills jag nått mitt mål. För att jag KAN =)

Ja. Dagen idag då. Innan inlägget drar iväg för mig :P

Jag har tagit en härlig dusch, efter denna varma kamp. Jag har kollat blocket efter hundar. Sökt en lägenhet (vet inte om jag ljuger). Läst lite bloggar. Hittat en eller ett par nya bloggar att ge en chans. Kommenterat lite inlägg... Ja-a. och så har jag suttit och räknat ut hur länge det är kvar tills jag får en lägenhet. Men det kan man ju aldrig veta säkert :) Och nu till kvällen satt jag nere i tv:soffan och gluttade lite på tv:n.

Kanske var det. Så god natt med er <3 Ska försöka glädjas åt mina framteg och annat som jag har. Istället för att haka upp mig på småsaker, nu ;)

Okej det kanske liknar en cigarett... *Men usch by the way* :P Men detta är hur långt jag har kvar tills jag får egen lägenhet, om allt fortsätter i samma takt. Inte alls länge kvar, om man räknar med att jag stått som sökande i bara snart sju månader. Så borde ha en till sommaren eller hösten. Inte en dag för tidigt =D

Det röda är hur långt jag har gått =)

Äsch... Vi tar och låtsas igen va :P

Ja dagen är jättetråkig, jättelång och alldeles jättehändelselös =P Så jag orkar inte vänta på att dagen ska ta slut innan det blir dags att blogga. Jag menar. Dagen tycks ju aldrig ta slut. Så vi låtsas helt enkelt att klockan är över halv nio ;)

Ja, som sagt... Dagen idag har varit såå tråkig. Jag har typ bara säckat, och har nu börjat undra om inte mitt liv nu börjar ta tråkighetspriset. Japp. Guldmedalj var det här :P Men det är iallafall NÅGONTING =D

Nej, men fastän jag VET att jag själv med värsta enkelheten, skulle kunna förändra min situation till det bättre. Tillåta mig själv att känna mig gladare, lyckligare, viktigare och mer hälsosam. Att jag bara med en fingerknäppning, skulle kunna ge mitt liv mer av just "liv". Bara genom att hitta på någonting roligt om dagarna. Någonting som BETYDER någonting för mig...

Ja, även om jag VET att jag KAN det och att det är just MIN uppgift, så känns det som om jag sitter fast med fötterna i stelnad betong. Det vill säga. Det blir med ens OMÖJLIGT att ta sig loss utan de verktyg som jag inte tycks ha. Och samtidigt som jag ser mig själv som en tecknad figur, kämpa för glatta livet för att ta mig framåt, så vet jag MED mig att jag egentligen inte alls kämpar så hårt. Inte på just den fronten att ge min vardag en värdighet iallafall. Nej, för att jag är för hårt fastkilad i betongen för att ens orka försöka. Då jag inte vet hur... Hur tar man sig loss ur denna vardagens fälla?

Ja. Så idag har mest, som de flesta andra dagar, bestått utav att vänta. Jag väntar ihärdigt på att nå en praktikplats. Ja, en praktikplats och ett boende. Att äntligen få känna mig vuxen, självständig och ansvarsfull. Att få känna att jag KLARAR dessa saker som hör det vuxna livet till! Lita på mig själv... Vinna andras tillit. Ja-a... Jag är redo att kliva in i det vuxna livet. Ge livet ett värde. En mening... Och bli lycklig...

Men jag väntar. Väntar, väntar och väntar. Mycket tanke, men nästan ingen verkstad. Men visst kommer jag framåt alltid ;) Önskar bara att jag orkade springa så mycket fortare än vad jag gör nu...

Ja. Min dag idag. Vad har jag gjort denna dag av ingenting?

Jag klev upp klockan halv tio imorse, efter en natt som alla andra. En natt svårt att somna...

... Ja, jag kom på varför jag vaknade klockan halv två igår, förresten! Jag hade ju bara sovit fyra timmar natten innan. Då jag klev upp klockan sju för att ta bussen till ett möte på morgonen. En lättnad att ha luskat ut det :P

Ja. Men annars. Jag har suttit vid datorn. Kollat blocket efter hundar, MÅNGA gånger. Och då menar jag MÅNGA! Gud vad jag har tjatat ut blocket! Ja, jag antar att suget och längtan blir extra stor när man sitter hemma och har tråkigt :) Längtar, längtar, längtar.

Jag har skrivit en lista över min framtid. Ja, ungefär hur jag önskar att den skulle se ut. Jag har läst lite bloggar... Och fotat min kära växt. Lekt lite med fotoredigerarprogrammet och blivit positivt överraskad, nu när jag äntligen vågade testa att utmana fotonas gränser lite grann. Jag som ALLTID vill ha alla foton så verklighetstrogna det bara går! Nej, men det var kul.

Jag har även tagit mod till mig och planterat om min nyfödda vattenmelonplanta i en stor kruka. Nu är det bara att HOPPAS att den inte går och dör i sitt nya hem! Det vore tråkigt, då jag lyckats så bra hittills!

Ja-a... Annars då? Jag tog en promenad, i hopp om att liva upp dagen lite grann. Men det gick inget vidare. Det var kallare än vad jag trodde och jag ville bara raska på, så att jag kom hem någon gång. En kortispromenad... Och sedan... Tråkigheten fortsätter :P Men som sagt var. Jag ska inte klaga. Det är ju JAG och bara JAG som kontrollerar hur min dag ser ut! Hur mitt liv levs.

Ja-a... Det var nog det. Minns inte om det hänt någonting mer. Jag har ju bara suttit på min ända och väntat på onsdagen...

Så god natt med er <3

Jahapp. Vill börja med att säga hur mycket jag verkligen UPPSKATTAR att bli sedd. Att få känna mig viktig och värdefull... Att få känna att jag har något att ge. Att dela med mig av, som kan få människor att reagera. Och ni får mig att känna just så. Ni som tittar in och kommenterar. Ni som återkommer då och då. Ni får mig verkligen att känna att jag har något värdefullt... något meningsfullt att ge. Och det är viktigt för varenda människa! Så tack för det, kära läsare <3 Ni är inte många. Men ni finns ;) Och det räcker för mig. Hellre ett par trogna än flera "ströare" =P

Ja. Nu vill jag fortsätta med att säga...

Imorgon är det Måndag, och den välkomnar vi med ett leende på läpparna =) Eller iallafall jag! För att ju fler måndagar som kommer och går... Ju fler VARDAGAR som kommer och går(!), desto närmre mina drömmar, kommer jag ;) Eftersom att jag är "beroende" av att kunna få tag i folk... Folk som bara jobbar på vardagar, typ. Så på helgerna kan man inte ta många konkreta steg för att uppnå någonting alls. På varken praktik-eller boendefronten. Inte heller med vården eller någon annan myndighet... Så helgen välkomnas INTE lika starkt hos mig =P "Men välkommen Måndag!" =D

Idag har jag inte gjort mycket. Faktiskt ingenting nämnvärt som jag kan komma på.

Jag vaknade imorse... "Imorse" hihi :P Nej, men klockan var halv två på eftermiddagen när jag vaknade. Jag blev lite chockad. Fick lov att tänka efter. Fundera... Fråga mig själv... "Vad gjorde jag igår kväll? När somnade jag?"... Men jag kan inte minnas. Hade jag en hemsk natt igår(?). En natt då jag inte kunde somna(?). Men nej. Jag tror faktiskt inte det. Och då kan man ju undra vad som gjorde att jag sov som en stock fram tills HALV TVÅ! Jag har liksom inte vaknat så sent på flera veckor! Säkert åtminstone två MÅNADER!

Men men. Så var det iallafall. Låg kvar en stund. Ca en halvtimme, och drog mig. Kändes inte särskilt lockande att kliva upp när klockan hade blivit så mycket. Ville inte äta "frukost" när det snart var dags för middag... Och så vidare...

Men jag klev upp, duschade, åt lite youghurt och musly (stavning)... och sedan gick jag och satte mig vid datorn. Åt lite godis kvar från igår... Men då jag helt plötsligt börjat tänka på mitt ätande igen, och bara känner för att äta så lite som möjligt, ska jag nu sluta med godis. Hellre DET än maten! För att, svälta mig själv, ska jag INTE börja med igen! ;) Det vore bara korkat från min sida :P

Jag satt iallafall och tråkade. Åt godis efter godis, och funderade över min vardag. Hur lite jag gör, och vad jag önskar att händer här närmast. Spelade lite "Bejeweled" på datorn. Och... Ja-a...

Sedan har jag kollat blocket ett par gånger. Läst lite bloggar... Och skickat iväg ett mail till personligt ombud, om vart hon ska åka för att komma till mig. Hon kommer ju hit på onsdag. Då vi ska ringa psykiatrin för att se vart jag ska få min arbetsbedömning ifrån. Vårdcentralen eller dem. Så det ser vi fram emot :)

Annars så har jag typ bara suttit. Vi såg på en film nu på kvällen. Minns inte vad den hette, men det var en gangster-film.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Då jag inte vågar lägga mig för tidigt, när jag kom upp den tiden jag gjorde idag...

Men jag säger godnatt. God natt med er <3

Ja-aw... Då är det dags för ett inlägg igen då. Känns inte som om det kommer att bli så långt idag. Då det inte hänt något nämnvärt. Och jag typ varken känt eller tänkt...

Men.

Idag har jag insett hur mycket det egentligen betyder för mig att skriva varje dag. Minst en gång om dagen. Det är helt otroligt hur värt det, det är att kunna gå tillbaka till gamla minnen och "återuppleva", reflektera och minnas. Såå värt att kunna se vart man en gång varit och vart man nu har tagit sig...

Idag har jag nämligen... Jag vet inte varför. Men jag fick bara lust att börja läsa bland mina gamla inlägg på datorn, från 2011. Så jag läste sida efter sida. A4 efter A4. Såå mycket text, och tiden bara FLÖG iväg! Jag tror säkert att jag satt i över två... Ja, säkert ÄNNU mer! Timmar. Och bara läste och läste och läste. Det som verkligen slog mig, är hur mycket jag egentligen hade GLÖMT av vad som tidigare hänt mig. Vad jag tidigare känt och hur jag tidigare mått. Jag hade helt glömt bort många av de saker som jag idag så utförligt kunde läsa om. Första gången jag "självskadade" mig själv. När första tanken på att svälta mig själv till döds, kom upp. Min första tvångsinläggning på sjukhus. Hur mycket ångest jag hade. Och hur rädd jag kände mig på denna främmande plats...

Jag läste även om mina och Xsambons problem. Vad jag just då kände för honom och hur VÄL jag försökte flytta därifrån gång på gång. Läste om min första reaktion och erfarenhet av sondmatning... 

Ja mycket gammalt kom upp. Men jag kan nästan bara se positivt på det. För att det blir som ristat i sten, hur långt jag har tagit mig sedan dess. Och att veta att det blev tillochmed VÄRRE efter den tiden... Den tiden jag hann läsa om idag... gör ju att jag känner mig ÄNNU starkare nu!

Ja, runt 80 sidor hann jag läsa idag. Sedan orkade jag inte mer. Då jag har typ sex A4 anteckningsblock med text också, INNAN det åter hamnar på dator, i över 500 sidor till! Ja, jag har allt skrivit må ni tro! MASSOR! Både för hand och på dator. Hade som tanke att skriva över allt till datorn, men det orkas inte med. Började... Men nej tack. Det hoppar vi ;)

Ja, det var typ min dag. Jag har bara suttit och läst. Ja, och så har jag gjort iordning ett par av dessa texter till bloggen. Den om när jag sondades för första gången, och en om min första självskada. Och det tog ju sin tid. Men väntar med att lägga ut dessa. Då jag vill vara helt säker först.

Men viktigt viktigt. Jag är såå glad att jag nu skriver varje dag. För att trots jobbig historia, är jag JÄTTEglad att kunna kolla tillbaka! Det är GULD värt ;)

Annars har jag kollat hundar på blocket. Jag har sökt en lägenhet (om inte det var igår). Och så har jag läst lite bloggar, och fotat min lilla bebisväxt. Fick lite beslutsångest om dessa texter. Blev mycket funderingar...

Ja-a... Och så såg jag på film "polisen som vägrade ge upp", tror jag att den hette. Polisen-serien är såå sevärd. Rekommenderar den starkt. Om man tycker om svenska filmer och inte har något problem med lite sämre kvalitet. Gammal film, ni vet :)

Ja-a. Det var nog det. Måste bara säga. Lite roligt. Ni vet de här chokladtopparna med typ någon vit sörja i. Det är typ en vit sörja med ett chokladöverdrag som är formade som toppar. Ja men iallafall. När jag var liten tyckte jag alltid att dessa smakade blöt hund. När jag säger det, får de flesta ett leende på läpparna. De kan inte förstå vart jag har fått det ifrån :P Men jag har iallafall alltid kallat dessa "bakelser" för just "Blöt Hund". "Jaså ni har köpt blöt hund" :P Och det roliga är att nu har hela familjen börjat nämna dessa vid just "blöt hund" när de pratar om dem =P Och gäster som får höra det, börjar alltid skratta =D Ja, det är lite kul =P

God natt med er <3 ... Jo, det blev rätt så långt det här, ändå :)

Okej. Vi kan väl låtsas att klockan är ungefär halv nio nu, så att jag kan skriva mitt inlägg med en gång =) Och jag ska försöka göra det med ett leende på läpparna. Inte den enklaste utmaningen just idag, kanske! Har svårt att bara tillåta mig själv att göra smilisar... Även om dessa skulle vara "fejk"!

Jag ska försöka göra det enkelt för mig idag. Då min hjärna har bestämt sig för att tröga, de senaste dagarna! ... Så jag börjar från morgonen... eller gårnatten och jobbar mig framåt ;) *Yes! En smilis* =P

Natten var som den alltid har en tendens att bli när man VET att man ska upp tidigt! Man vrider och vänder på sig. Fram och tillbaka. Huvudet ligger inte skönt på kudden... Och man kan bara inte få ro.

Somnade väl runt tvåtiden... kanske. Kollade inte klockan. Vaknade sedan vid sju när klockan ringde. Märkte inte av att jag stängde av den. Men så såg jag texten... Ja, jag minns inte vad det stod. Men att den skulle ringa igen klockan fem över sju. Jag blev väldigt förvirrad och fattade inte hur mycket klockan var. Försökte sätta igång alarmet klockan sju igen... Alltså samma tid som den redan hade ringt. Och kom sedan på... "Just det ja. Jag måste iväg!" ...

Så jag klev upp. Klädde på mig och gick iväg till bussen. Det var skönt ute och solen sken. Sådär strax innan halv åtta på morgonen. Härliga vår :) (Fick mig faktiskt att dra lite på smilbanden i skrivandets stund).

Tog med mig 17åringens kasse som hon hade glömt vid busshållsplatsen, och räckte över den till henne när jag kom in till stan. Och gick sedan direkt till mötet... Som jag by the way lyckades hitta till på första försöket :P

Personligt ombud och jag, gav oss direkt på vad vi var där för att göra. Ringa psykiatrin. Hon satte på högtalartelefon (heter det så?), så att vi båda kunde höra vad som sades och även sticka in med ett par ord, för min del, om jag ville.

Allt gick väl rätt så bra. Jag kände mig lite psykiskt stel. Sådär handfallen. Visste inte vad jag skulle säga... Så jag lät personliga ombudet, ta initiativen till vad som skulle sägas när.

De/vi kom iallafall fram till att vi skulle ringa upp psykiatrin igen på onsdag eftermiddag, för att höra efter deras beslut. Ifall psykiatrin kunde hjälpa till med en ny arbetsbedömning. Eller om det var bättre att vårdcentralen gjorde det.

Så personligt ombud skulle komma hem till mig på onsdag, och så ringer vi tillsammans... Och så tar vi det därifrån sedan ;)

Efter mötet, ville hon gärna visa mig ett speciellt ställe i samma byggnad, dit man kunde gå och aktivera sig om dagarna, om man hade haft kontakt med psykiatrin MINST en gång. Det var gratis och det fanns lite allt möjligt att göra. Bara att komma och gå som man vill :)

Sedan skildes vi åt, och några minuter senare, får jag beskedet av en sköterska, att vi hade ringt till fel mottagning. Ber henne ringa personligt ombud istället. Och började direkt tvivla på om jag egentligen en VILLE det här. Det kommer ju att ta sådan tid, och nu måste vi träffas igen och börja om. "Var det värt det?"...

Började känna mig osäker, kluven och lite smått deppig. Vad skulle jag göra nu? Jag var inte sådär jätte... Ja, inte jätte alls! Men det var en liten besvikelse. Och jag kände att jag även svek mig själv, nu när jag ÄN en gång, funderade på att göra en tvärsväng! FÖR många tvärsvängar, och man åker i cirklar!

Men personligt ombud hörde av sig... och hon hade ordnat det. Så att allt fortfarande blev som vi tänkt oss. Så, då kör vi! Helt enkelt.

Så satt jag i solen bland bussarna och gottade mig. Det var varmt och skönt. Och mycket fina (och lite mindre fina =P) vovvar att titta på. Alltid intressant, tycker jag ;)

Väl hemma... Ja, då har jag inte gjort mycket. Suttit vid tv:n. Ätit fika. Druckit kaffe. Redigerat lite foton, vattnat mina växter, kollat hundar på blocket... Och skrivit, skrivit, skrivit. Ja, jag vet inte HUR mycket jag har SKRIVIT idag! Jag har verkligen inte kunnat bli av med den jobbiga känslan inombords! Känslan av uppgivenhet, osäkerhet på vad jag vill och vart jag är påväg. Ångest och depp för att jag känner att jag trots mitt starka inre, inte riktigt orkar med. Inte VILL orka med! Egentligen inte ser varför det skulle vara VÄRT det! ...

Jag gick ut och gick, bara en snabbis. Kände för att skrika högt. Men det vågade jag inte. Tänkte på grannarna. Så började sjunga istället. Mina favoritlåtar i höga toner. Det var härligt, och en liten paus från alla jobbiga känslor. Kände fortfarande av dem, men tankarna fördes till annat... och dödstankarna slappnade av en stund... Nej, jag har inga självmordstankar. Men känner ändå en viss närvaro till döden...

Men jag ska tänka positivt nu. Jag MÅSTE klara detta! Så ÄR det bara! Och jag är stark! Bestämd och envis som bara sjutton! Jag SKA klara detta! För att ALDRIG att jag går ner mig sådär igen! För att, TROTS all mobbning i skolan, till den grad att jag fäste min blick i golvet, av osäkerhet och ångest... så var sjukhustiden den absolut JOBBIGASTE tiden i mitt liv! Tiden mest fylld av ångest och... Ja, mest ångest. Och uppgivenheten av att ALDRIG kunna få som man vill, att inte ens kunna lämna sjukhuset eller lämna ett bråk med personalen... att folk aldrig förstod en eller lät en säga sitt... Ja, den var hemsk... ALDRIG mer försätta mig i den situationen! ...

Ja, det blev långt detta... Men det är ju inget ovanligt. Nu blir det nog snart film. Sedan blir det sängen. God natt med er <3

Okej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Ta ett djupt andetag nu, kära D.

Idag... Ja, vad ska man skriva? Ska jag börja med hur jag har mått, kanske? Känns så rörigt inombords idag. Och jag har känt mig både rastlös, uttråkad, lite smått deppig... Orolig och nervös. Jag har haft känslan av att det inte HÄNDER någonting... Att jag inte GÖR någonting och att jag inte KOMMER någonstans. Känslan av att uppleva ännu en dag "mittemellan".

Men kanske ÄR det så det KÄNNS, när man faktiskt inte är nöjd med sitt liv(?). Kanske spelar det ingen ROLL vad man gör, vad man uppnår, om man ändå inte spenderar sina dagar med någonting man tycker om(?)...

För att idag HAR jag uppnått saker. Idag HAR jag kommit framåt... Ett steg närmare en praktikplats... Och det HAR hänt saker härhemma...

Jag har bara känt mig så... Ja, jag vet inte. Usch svårt det var att blogga idag... Ingen bra dag, på många sätt idag... och just nu, känns det tomt. Vill bara skrika rakt ut... Men det ska jag inte! För att jag borde känna mig positiv och glad, just nu. TROTS att huvudet känns segt och jag inte riktigt mår som jag önskar, för tillfället...

Men jag borde vara glad. Känna lättnad. För att imorgon ska jag träffa ett personligt ombud klockan 08.15, för att fixa tid hos läkaren för en ny arbetsbedömning. Jag borde känna mig stolt över mig själv, för att jag äntligen gör någonting som jag VET kan ta mig framåt. TROTS att jag egentligen inte alls känner mig trygg med det! Då vården gör mig nervös och förvirrad. Vilsen.

Och att jag har tagit tag i detta helt själv, borde få mig att känna mig tillfreds med mig själv. Glad och framåt. Peppad. Men det gör det inte riktigt. Vet inte vad det beror på. Men mina känslor har tyvärr valt att lägga sig åt det andra hållet idag. Ångest... nervöst pillande... och vad jag än gör och har gjort, känns fel... Saker som inte alls stör mig när jag mår bra!

Idag har 21åringen varit på besök. Då var jag glad. Vi pratade och umgicks lite grann. Tråkigt nog skulle saker härhemma hända och ledsna miner visa sig i huset, medans hon var här. Långa samtal i telefonen och stundvis frånvarande föräldrar... Mycket diskussioner och tröstande hit och dit...

Men annars. Ja, jag har suttit här vid datorn. Läst bloggar. Stirrat ut genom fönstret. Mailväxlat tillsammans med personligt ombud... Ja-a. Och jag har INTE cyklat. Trots att jag bestämt mig för att göra det varannan dag. Kändes bara inte så lockande idag...

Men imorgon tar vi nya tag! Ryck upp dig D! Du har ju ingenting att vara nere för! Ge dig själv ett stort leende på läpparna och se fram emot morgondagen. Dumt att slösa bort ÄNNU en dag av ditt inte alltför långa liv, på att må dåligt och göra ingenting =) Kom igen nu D! Kom igen! =D =D =D

Ja, jag har väl kollat blocket efter hundar och lägenheter, också. Annars vet jag inte om det var så mycket mer. Mer än "Jack the ripper" tillsammans med mamma, pappa och 13åringen, nu på kvällen.

Nu blir det sängen. Ska med 07.35-bussen imorgon.

God natt med er <3

Jag sitter här och funderar... Vad har jag gjort idag, egentligen? Mitt minne är ju inte det bästa och hjärngympa för att träna upp det, hade kanske inte suttit så fel :P Har man svårt att minnas sin dag, vid 24års ålder... Ja, då... Hmm. Vet inte ens vad jag tänkte säga :P Så var det med den saken =D

Men jag ska ge det ett försök.

Dagen idag har varit en sådan där dag mittemellan. En sådan där dag då man redan har gjort vad man kan och måste vänta på att få ta nästa steg. Ja, det har varit en dag då jag har lite lagt saker åt sidan. Gett mig själv en dag att vila och bara inte bry mig om någonting...

Jag låg och drog mig i sängen imorse, då lusten att göra någonting alls och vetskapen om att dagen skulle bli just "en dag mittemellan", gjorde att jag inte såg någon mening att kliva upp... "Jag skulle ju ändå inte få lika mycket gjort, uppnå lika mycket som jag gjorde igår". Så jag låg kvar. Blundade. Vred och vände mig i sängen. Tills jag VERKLIGEN inte orkade ligga kvar längre! För att jag började känna mig rastlös och stel i huvudet. Ja, typ.

Så jag klev upp runt 12-tiden. Åt en "Frukost"... Om man nu kan kalla det det. Det var väl mer som en godisbit. Inte alls mättande. Men ville inte ha något "matigt" heller. Jag ville hellre hålla ut... Vet inte varför. Saknar det väl lite grann. Eller så protesterar min hjärna lite grann, för att framstegen går för fort.

Men när hungern kom, sådär vid tre-tiden, bestämde jag mig för att äta ändå. Jag ska ju göra FRAMSTEG, få ett BÄTTRE liv. Då måste jag ju ta det HELA vägen ;) Förnuft, mina vänner ;) Sunt förnuft. Tur man har det inom sig, undangömt någonstans :P

Men annars. Idag har jag inte gjort särskilt mycket. Men jag har inte heller uppnått ingenting. Jag har mailat fram och tillbaka med ett personligt ombud. Hon ville veta några saker om mig och min situation och sa även att hon kunde hjälpa mig med att kontakta vården. Om jag satt med. Då vården vill prata med personen i fråga också. Så. Ett halvt steg taget ;) Nu är det bara resten kvar =)

Jag har fotat mina växter. Vattnat mina växter. Konstaterat två av mina växter döda, och dragit upp dem och slängt dem i sopkorgen. Jag har även kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Suttit och fikat med mamma och pappa. Sett på FILM med mamma och pappa... Delvis 13åringen...

Ja, vad har jag mer gjort? Jag har läst lite bloggar... Försökt hitta lite nya bloggar att läsa... Tyvärr utan framgång...

Ja-a ni... Som sagt. En dag mittemellan. Så mycket mer kan jag inte komma på att jag har gjort. Säkert glömt något. Men den dagen jag kommer på DET, den sorgen :P

God natt med er <3