Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dagen idag... Men så säger ju jag alltid. Och ändå blir inlägget meterlång :P

Men jag tänker inte börja med samma mening som jag brukar göra. För att idag klev jag INTE upp när klockan ringde. Vaknade upp mitt i natten(om jag inte minns fel) och satte igång alarmklockan på mobilen igen. Så att jag inte skulle "försova mig"... Drömde konstigt hela natten. Minns inte vad. Men jag har en känsla av att jag flydde från något eller någon... Vaknade sedan av alarmet, och blev skitstressad när det inte gick att stänga av. Struntade i att kliva upp, och sov vidare istället... För att, frukost tänkte jag INTE äta! Inte lunch heller. Lite lite middag var det enda jag tänkte tillåta mig själv idag...

22åringen knackar på min dörr vid 11tiden. Uppmanade mig att komma ner och äta frukost tillsammans med henne, 13åringen och mamma. Erbjöd mig även att åka med 13åringen och henne in till stan. Varpå min reaktion blev "Jamen JAG hade ju tänkt åka till stan...". Lite sådär missnöjd. Ja, jag hade tänkt åka iväg, dels för att undvika att andra såg mitt "ätarproblem"... och dels för att slippa umgås med syskon eller familj idag. Hade liksom varken ork eller lust...

Klev iallafall upp ur sängen. Tog min vitamintablett med mig och drack ett glas vatten på nedervåningen. Sedan försvann lusten att äta... Eller försvann och försvann. Den fanns ju aldrig. Men att 13åringen satt på den platsen som JAG alltid sitter på, gjorde att jag tog chansen och smet upp på övervåningen igen istället...

Skrev av mig lite på min tredje blogg. Eller om det var den andra. Jag har skrivit av mig så mycket idag, att jag inte minns vilken blogg. Men någon av bloggarna har jag iallafall skrivit på. Bland annat den tredje.

Spelade lite Bejeweled, och läste bloggar. Kollade hundar på blocket. Däremot tror jag... Jo, kanske förresten. Jag har säkert kollat lägenheter på kölistorna som jag står i också.

Jag har legat en del på sängen, och så har jag försökt få ihop en bra text att skicka iväg till personligt ombud, som beskriver mitt bekymmer som jag vill ta upp med en dietist eller liknande. Så att jag kan bli lugnare vad gäller maten.

Jag fick ihop en text... men har dock inte skickat iväg det än, då jag tvivlar och är rädd. Jag har liksom svårt för vården. Och ger jag mig in i det nu igen, när jag precis kommit upp på fötter igen efter förra gången, så KAN det blir svårt att ta sig ur det igen. Jag menar. Risken finns ju att samma sak händer, som alltid hänt förut. Att vi står på två olika båtar. Jag tänker på ett sätt och de på ett annat. En risk att DE ser på saken allvarligare än vad JAG gör...

Jag vet ju inte. Har ju aldrig tagit kontakt med vården av NÅGON anledning förut. Så jag vet ju inte om det kanske kommer att gå bättre den här gången... Allt är ju inte lika allvarligt som det var sistgång(är det ett ord?)... Så kanske blir detta den befrielse och det samarbete som jag ser fram emot.

Ja. Så rädslan, osäkerheten och oron, har stoppat mig från att skicka mailet. Men kanske skickar jag iväg det ikväll eller imorgon. Blundar och satsar hårt. Tar ett djupt andetag och klickar på "skicka".

Jag bestämde mig iallafall för att ta någonting liiitet att äta. Då mamma var hemma och jag inte ville riskera några konflikter(jobbiga frågor). Tog ett kokt ägg med mig upp hit, och även en mellanmålsbars. Åt upp dem båda. Men det störde mig mäkta(ord?) att det var socker i barsen. Att den var för stor... Och att jag ens hade ätit. Då tårtan imorgon, stör mig och ger mig ångest. Hur ska jag komma undan den utan att såra någon eller verka konstig?

Men fick för mig att gå ut på en LÅNG promenad i den stekheta solen. Det var ju länge sedan jag promenerade, och det kanske skulle lugna ner min missnöjda och oroliga hjärna lite.

Promenaden tog ungefär två timmar. Kunde aldrig riktigt njuta, och funderingar snurrade karusell i mitt huvud, och armarna sved av solexemen som de senaste somrarna... Sådär tio somrar, har besökt mig.

När jag kom hem, satte jag mig framför tv:n tillsammans med mamma. Och där satt jag fram tills middagen. Då jag åt... Ja, återigen ångest-alldeles-för-mycket. Det är helt omöjligt att äta tillräckligt lite nuför tiden. Allra helst när jag fortfarande bor hemma! Men jag menar. Det blir ju ingenting PÅ tallriken om jag ska ta mindre och mindre!

Efter middagen, gick jag upp hit och bloggade igen. Och gick sedan ner på nedervåningen för att se på lite mer tv. Tillsammans med mamma och pappa. Tackade nej till att smaka godis av 13åringen. Tackade nej till att smaka en chokladbit av pappa. Tackade nej till lite glass... Ja, inte en enda TUGGA kunde jag tacka ja till! Även om jag tycker att det är såå gott! I vissa avseenden, bra, men inte just i denna situationen kanske...

Så såg vi på en film, mamma, pappa och jag. 13åringen kikade förbi några gånger. Men blev aldrig långvarig. "Roger the Rabbit" blev det idag. Såå kul film och jag ÄLSKAR att den är både tecknad och "vanlig"! Och sättet den görs på!... Såå kul! Underbar film. BigLove på den <3

Såg på lite tv innan jag nu har gått upp hit för att lägga mig. Så. God natt med er <3

Nu tar vi dagen idag lite snabbt. Ögonen bränner och faller snart ihop. Ångesten och oron spökar inombords... Ja-a. Depp, depp, depp. Någonting känns HELT klart fel och upprörande just nu...

Klockan ringde aldrig imorse. Det var jag medveten om att den inte skulle göra. Då jag hade stängt av den. Men vaknade vid halv fem någon gång och klev upp och hämtade vatten. Jag var såå törstig och uttorkad! Gick och la mig igen, och somnade med ens om. Vaknade sedan flera gånger till, innan halv tio. Varav en gång vid halv sju.

Klev iallafall upp strax innan halv tio. Åt frukost fastän jag bestämt att jag skulle hoppa det idag. Då jag åt fööör mycket igår! Fel jag vet. Men jag gör vad jag kan för att pussla ihop livet. Åt ju iallafall frukosten. Mindre än jag brukar. Men bättre än att hoppa över alla måltider, som jag hade TÄNKT göra. Men bara för en dag.

Sedan gick jag in och tog en dusch. Efter att ha valt ut kläder med omsorg denna gången. Vilket jag ALDRIG annars gör! Tar första bästa, liksom.

Satt vid datorn en stund. Som vanligt minns jag inte vad jag gjorde. Vill ni ha en hum... Kolla in vilket som helst av mina andra inlägg ;)

Sedan gick jag iväg till bussen. Solen värmde ordentligt denna dag, och blåsten var i full färd. När jag kom in till stan... Oj, jag minns inte vart jag gick. Sådant brukar jag komma ihåg. Men eftersom att jag inte skulle äta idag, och satt på typ... Ja, en MASSA olika bänkar, så har jag nu glömt vart jag gick!

Men jag har iallafall skrivit lite dagbok, och jag har skickat ett mess till personligt ombud. Där jag frågade om hon kunde hjälpa mig att kontakta en dietist eller liknande. Då jag nu är TRÖTT på att känna som jag gör, varje gång som det kommer till att äta... Eller funderingarna på det! Snurret i huvudet... Ångesten... Och det starka medvetandet om vad jag gör mot mig själv! Men samtidigt okunskapen som gör mig sådär extra orolig.

Ja. Hon svarade iallafall och frågade om det var något speciellt som jag ville att hon nämnde för dem, eller om hon bara skulle boka en tid. Men då jag inte ens vet vad det är som jag vill ta upp med en dietist eller liknande, så kunde jag inte riktigt svara på det. Så det slutade med att jag ska skriva ett mail till henne, där jag beskriver mitt bekymmer... Eller försöker iallafall! Det är alltid svårt när det kommer till kritan, och problem faktiskt ska lösas. Hon får antagligen följa med mig på själva mötet också. Annars blir det bara "Nej, jag vet inte varför jag är här. Jag mår ju bra och äter bra. Så det kanske bara var onödigt...". Varav dietisten inte fattar någonting.

Jag gick iallafall runt i stan och bara tråkade. Gastade i solen och flyttade mig från bänk till bänk. Tog en paus från solen, inne i gallerian, och bestämde mig sedan, i en hel del tvivel, att gå och köpa en dricka åtminstone. DET borde jag ju kunna tillåta mig själv.

En LOKA fick det bli. Och därefter åkte jag hem.

Väl hemma, satt jag en stund vid datorn... IGEN. Kollade allt det vanliga. Lägenheter och sådär. Och sedan la jag mig på sängen och vilade. Åt middag gjorde jag faktiskt. Kände mig väldigt... Ja, jag vet inte. Jag var inte så nöjd efteråt. Kändes som om jag hade ätit för mycket... Trots att jag tog så lite som möjligt! Ja, det känns som om jag stormar upp i vikt. Men jag vet ju att det bara är obefogad rädsla.

Sedan har jag bara sett på tv... Iallafall om jag inte har glömt något. Pratat lite grann med 22åringen som kom över oväntat nu på kvällen. Lite sådär smått ofrivilligt social blev jag då. Glad att nu kunna slappna av i mitt eget rum. Sova. För att DET behöver jag.

Ja. God natt med er <3 Kanske slutar min ätarmardröm snart :)

Jag orkar inte ens skriva om min dag idag... Då det känns som om det har varit så mycket, och jag har annat i mitt huvud just nu. Går och bär på tunga känslor. Angående kost, onyttigheter... Ja, kalorier, fett, proteiner. Mängden jag äter... Och det stora hela med missnöjdheten och rädslan när det gäller vad jag tuggar i mig...

Ja, jag vet. Jag har blivit som besatt. Och det har ju inte BARA med vikten att göra! Jag är smal. Kanske för smal. Det ser jag. Och jag skulle gärna vilja säga som jag för några månader kunde göra "Jag vill gå upp i vikt. Tycker att det är gulligt med lite hull"... Ja, jag kunde säga det, med handen på hjärtat, när jag låg inne och de trodde att jag hade någon slags anorexia eller något.

Så var inte fallet, då. Men jag tror inte att jag kan säga samma sak nu. För att ska jag hålla handen på hjärtat, blir jag tvungen att säga att jag är livrädd, orolig... får ångest i blotta TANKEN på att gå upp minsta lilla kilo... trots att jag är underviktig.

Men det jag skulle säga. Det är inte BARA vikten som spelar in i min oro och ångest för ätandet. Utan det har även med min perfektionism att göra. Nu när jag har gått in för ett matschema(till en början för att gå upp i vikt), så vill jag att allt blir perfekt. Nyttigt ska det vara. Exakt samma mängd varje dag. Den perfekta mängden... Superhälsosamt eller ingenting alls...

Och ja-a... Varje gång som jag mår dåligt eller känner mig misslyckad. Uppgiven. Så sätter min självsvältarhjärna igång... Självskadebeteendet.

Men till dagen. Ska väl rabbla den kort, iallafall.

Vid nio imorse, gick jag hemifrån, efter att ha ätit frukost. Mötte personligt ombud utanför hennes kontor och kämpade mig sedan in innanför "aktivitetshusets" dörrar. Kändes tungt och otryggt. Jag klev in i som ett skal av osäkerhet. Sa inte mycket. Svarade kortfattat på frågor. Varenda rum vi beträdde(är det ett ord?), kändes läskigt och otryggt. Människors blickar, ville jag inte möta. Ville helst undvika all social kontakt och bara komma därifrån.

Men grejen är den att det VAR inte så läskigt. Jag kände mig rätt så lugn. Bara sådär extra osocial och otrygg i situationen. Där jag var på ett ställe där jag inte riktigt kände att jag passade in...

Men killen som visade mig/oss runt var jättetrevlig. Charmig och trygg i sig. Ja, jag skulle vilja säga underbar ;)

Jag hade säkert kunnat börja trivas där ordentligt. Då man hamnar som i en slags gemenskap där alla sitter i samma båt och där alla är supermysiga och trevliga. Omhändertagande och mottagande. Men känner jag mig inte trygg i situationen och "hemma" på stället, så känns det inte så lockande. Så vi får se hur jag gör. Kanske går jag dit någon dag och ser om jag kan våga vara lite social. Vore ju skönt.

Ja. Efter mötet, gick jag och satte mig vid forsen och åt min lunchmacka och drack min kakaomjölk. Skrev lite dagbok för att räta ut mina tankar. Ja eller försöka iallafall!

Solade lite grann, och gick sedan vidare upp mot stan. Satte mig på en bänk på torget och bara stirrade. Funderade säkert lite fram och tillbaka. Sedan bestämde jag mig för att gå och köpa någon dricka på affären. Tänkt och gjort. Och därefter iväg till busstationen för att åka hem.

Jag hade en himla tur. PRECIS när jag kom till stationen, kom min buss! Och jag kunde med glädje, sätta mig på bussen direkt, och åka hem.

Satte mig vid datorn en stund. Kollade typ hundar och lägenheter på blocket. Läste bloggar... och skickade iväg ett mail till förskolechefen här i området. Jo, ju närmre det där aktivitetshuset jag kommer, desto viktigare blir det för mig att komma ut på en riktig praktik. En plats där jag känner att jag inte underprestrerar... Eller vad man nu ska kalla det. Jag vill jobba. Visa mig själv och andra att jag kan. Att jag är stark och kan ta emot livets utmaningar med öppna armar. Något som jag VET att jag klarar av! Bara jag ger mig F*N på det ;D

Så nu hoppas jag på en praktikplats där =)

Ja. Oron och osäkerheten. Min dåliga självkänsla och självförtroendet... Ja, jag gick och la mig på sängen och halvsov en stund. Det behövdes!

Sedan åkte pappa, jag och 17åringen, för att äta mat på ett kebabställe. Ångest. Japp ångest. Oro... Lite smått stress. Men jag ville äta för pappas skull. Ville han vara snäll och bjuda på utemat... Ja, då SKA jag äta!

Ville köpa sallad. Men det blev kebabrulle. Och när jag kände att jag åt för mycket, pressade jag bara i mig den andra halvan nu på kvällen, för att slippa äta den imorgon. Den här dagen var ju ändå redan förstörd. Från och med imorgon, blir det hårda, strikta tag.

Ja. Efter maten, åkte vi hem och hämtade mamma, för att sedan åka iväg och titta på 13åringen och hans klass, framträda med sång och musik. Alltid trevligt. Och jag njuter och längtar tillbaka till när jag själv sjöng i kör. Jag blir så glad av sång och musik. Allra helst levande... Får liksom ett leende på läpparna. Harmoniskt på något vis. Och vissa i hans klass, sjäng himla bra också. Applåder i massor! Och en helt UNDERBART trevlig och rolig, scenvan musiklärare hade de med sig. Ja, han gjorde mycket med föreställningen.

Jo. Och sedan vi kom hem igen, har jag deckat(däckat?) framför tv:n. Hockey(okej. Den stavningen såg fel ut) tyvärr. Men trött som jag var, brydde jag mig inte riktigt. Smällde i mig en kokosboll(eller något liknande) för lite mer ångest skull :P

Och nu blir det sängen. Japp, långt detta, för att inte ha någon lust att skriva alls =P God natt med er <3

En pånyttfödelse...

Ville bara säga det. Nu tar vi dagen idag =)

Ja. Idag ringde klockan vid 08.15 på morgonen. Ja, för att vid tio över nio skulle min buss gå. Det var ju gemensam kartläggning på arbetsförmedlingen idag!

Klev iallafall upp. Som vanligt, direkt när klockan ringde. Ja, jag är väldigt duktig på det, nuför tiden. Pigg som en... Ja, jag vet inte vad :P studdsar jag upp ur sängen =)

Sedan åt jag frukost. Ja, frukost och frukost. Jag drack upp det sista ur min flaska med smoothie. Ett och ett halvt glas, pressade jag i mig! Mätt. Kanske inte en sådan bra frukost, men ville ju bli av med den. Så att jag kunde sluta med mellanmål sedan. Och frukost ville jag egentligen inte ha... Egentligen inget mål alls... Ja, ni kanske läste gårdagens inlägg(?)...

Efter frukosten, gick jag iallafall upp hit och satte mig vid datorn en stund. Gjorde mig iordning och sådär. Kollade lite grann på datorn... VAD, minns jag då inte :P

Ja, och när tiden var inne, packade jag ner mitt paraply och drog på mig fleecejackan och en keps(var rädd att håret var skitigt)... och så gick jag min väg mot bussen. Fåglarnas kvitter, gav mig ett lugn inombords och ett leende på läpparna =)

Och så när jag står där och väntar, så kommer min granne och hennes fem veckor gamla son, och ställer sig på busshållsplatsen. Jag säger "hej", och hon hälsar tillbaka. Jag har träffat henne en gång förut, men aldrig fört ett samtal med henne. Knappt öppnat min mun.

Men så börjar hon prata. Spänd som jag blir, hoppas jag på att hon snart ska tystna och "dra sig tillbaka"... Men hon fortsätter prata. Jag svarar så gott jag kan, och hon hittar ämne efter ämne, att prata om...

Jag fortsätter svara, men ser hela tiden fram emot henne att finna mig ointressant. Med ett leende på läpparna och ett intresse för henne, i blicken, gör jag så gott jag kan för att inte avvisa henne. Gör så gott jag kan för att föra ett vuxet, vänskapligt samtal.

Bussen kommer. Och vi stiger på. "Jag kommer snart. Jag går på här bak" säger hon... Och sedan satte hon sig bredvid mig, och jag bara tar det som det kommer. Hon fortsätter prata och jag fortsätter svara intresserat.  "Jahapp. Det tar inte slut", tänker jag, och... Ja-a. Jag hade ändå trevligt. Det var läskigt, spänt och obehagligt(för mig. Inte mellan oss)... Men en del av mig, trivdes ändå med situationen. Första gången på länge, som någon visar intresse för att prata med MIG.

Ja. När vi sedan klev av bussen, så utan att tänka, följde jag henne åt det hållet som hon gick. Kanske för att jag inte ville avvisa henne... Eller kanske för att det faktiskt var just "trevligt".

Följde vid hennes sida. Hon pratade och jag lyssnade och svarade kortfattat. Vi(hon) var tidiga till vårdcentralen. Så vi gick ner till forsen och satte oss på bryggan en stund. Pratade lite till. Och sedan följde jag med henne tillbaka till vårdcentralen, och vi skildes åt där utanför, med mig sägandes orden "Ja, jag kommer över någon gång snart. Hejdå!"

Ja. Sedan var jag bara glad att vara ensam igen. Tillbaka i tryggheten. Varför jag sedan tog en så tidigt buss som möjligt efter att ha ätit lunch. För att slippa vara social på hemvägen också.

Ja. Själv gick jag vidare och satte mig på en bänk. Väntade ut tiden en stund, tills mitt möte skulle börja. Tog sedan en liten promenad, och kom till arbetsförmedlingen tio minuter innan start.

Jo. Mötet gick väl rätt så bra... TROR jag. Jag förstod inte så mycket. Och jag vet fortfarande inte vad en gemensam kartläggning är för något! Nej, vi pratade lite. De frågade vad jag kunde tänka mig att jobba med, och hur jag hade tänkt mig det. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, och kom fram till att det kunde bli svårt att hitta någonting, och att det skulle ta TID innan vi ens kunde börja SÖKA någonting(!)... Då de ville träffa mig några gånger först. Arbetsförmedlingen alltså.

Ja-a... Jag var ju inte HELT nöjd efter mötet. Långdraget, långdraget... Fööör långdraget i en otålig tjejs själ... MEN jag fick någon slags STYRKA inombords. Jag kände mig starkare än på LÄNGE! Och jag ville både börja stå på egna ben OCH ta nya tag med mitt matschema! MEN med tillåtelse till små förändringar då och då! Och DET är stort för mig!

Jag bestämde mig för att jag SKA börja söka egna praktikplatser. Slita mig loss från alla de som jag hittils tillåtit tro att jag inte klarar det, det och det. Sluta luta mig mot andra... och bara köra på! Nu, starkare än någonsin!

Så. Söka praktikplats. Söka lägenhet. Äta bra. Tillåta mig själv att göra förändringar... Ja-a... Bli stark, självständig och VUXEN ;)

Ja, jag köpte mig till och med en stor Baghuette med brieost och typ salami idag! Japp. "Bara idag", tänkte jag. Och en jätteäcklig sötare än sötast, kall kaffe, på Lidl. INTE god! Föööör söt och sliskig. Hade lika gärna kunnat dricka sockervatten eller något :P Och så köpte jag en ny sorts smoothie. Bara för att testa. För vet fortfarande inte hur det blir med mellanmål. Det var ju bara för jobbigt.

Ja. Efter att ha proppat i mig den STORA lunchen, åkte jag hem. Tog en dusch. Och satt vid datorn en stund. Kollade hundar på blocket. Lite lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så har jag skickat iväg ett mail till hunddagiset här i stan. Nervöst och oroligt. Osäkert... Men jag tryckte på "skicka". Japp, jag GJORDE det! =D

Sedan har det blivit en del tv. Film med mamma och pappa... Och så har jag känt att jag har gjort en riktig fuskdag, vad gäller ätandet... Är osäker på hur jag ska hantera sötsaker... Men det löser sig nog :) FÖRSÖKER tänka "Var inte en sådan perfektionist. Tillåta sig, var det ju" =) Det dör jag inte av ;) Bara det inte blir för ofta.

Japp. Pånyttfödelse. Igen. Det var min dag. God natt med er <3 Ja, ni som tog er igenom alla dessa bokstäver :P

Okej. Man kan ju säga att jag är väldigt splittrad. Dagen idag har varit rätt hemsk. Måendemässigt. Men. Ja-a. Splittrad. Jag är iallafall glad att jag har klippt mina naglar nu. För att det är såå mycket enklare att skriva! Det var ju ett rent handikapp att knappa på tangenterna och få till ett helt ord utan att missa varannan bokstav, med METERlånga fingernaglar :P Men nu så. Frisk ;D

Ja. Dagen idag.

Jag klev upp imorse, till det mörka och unkta vädret. Drog i mig min morgonyoughurt med musly och russin. Och passade även på att svälja min vitamintablett med smoothie istället för vatten. Då jag inte ska äta mellanmål längre, och smoothien som jag köpt, måste ta slut. Japp. Ingen ångest för det. Lite småfunderingar fram och tillbaka, om att jag åt mer till frukost än jag brukar. Men lugnade mig själv genom att konstatera "Men, det blir ju bara tills denna är slut. Inte för alltid"...

Och det var gott ;P

Efter frukosten, satte jag mig som vanligt, häruppe vid datorn, och väntade in tiden tills jag skulle åka till stan. Kollade upp vädret, Japp, det skulle regna. Det skulle inte bara vara trist och grått. Sådär deprimerande och tung luft... Nej, man skulle bli blöt och äckligt fuktig också. Men iväg skulle jag ändå. Måste ju få tiden att gå idag. Då jag har gemensam kartläggning med försäkringskassan och arbetsförmedlingen imorgon. Yes, det ser vi fram emot ;) Har längtat sååå. Snart kan jag se skymten av min praktikplats, av mitt värdefullare liv, i slutet av denna långa mörka tunnel =)

Satt iallafall här en stund. Minns som vanligt inte vad jag gjorde. Men säkert inte så långt ifrån det vanliga. Kollade hundar på blocket. Sökte lite lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så spelade jag säkert lite Bejeweled. Var det något mer, så får ni inte veta :P För att det har jag i så fall glömt.

Sedan gick jag iallafall iväg till bussen. Drog på mig en gammal omodern, läckande och lite smått unken regnjacka, och promenerade min väg igenom duggregnet... Var lite tidig till bussen. Så väntade på den i sådär tio minuter. Och så när jag klivit på och ska ladda om mitt busskort för en ny månad, börjar krånglet... och mitt rejält mycket sämre mående. Ja, min psykiska och emotionella hälsa, är extra skör just nu. Sinnet bryts sakta ner till ett grått och torrt pulver på marken. Ja. Och tålamodet mot mig själv och omvärlden, är väldigt litet. Trött, trött, trött...

Ja. Men tillbaka till saken. Så vad var det då som körde ihop sig i min skalle, på bussen? Ja, dessa bussar. Dessa busschaufförer... Skulle ladda om kortet. Säger till snubben att jag ska åka "härifrån och in till stan". Han knappar på sin maskin. Och summan visas på displayen. "Ja, men det där stämmer inte. Det ska kosta "så" mycket"... Han kollar, och jag förtydligar. "Jag ska från det zonnumret till det zonnumret". Så tydligt det bara kan bli i en busschaufförs huvud. Och så skriver han in det. Visar mig att det står rätt... Och gissa vad. Samma summa visar sig ÄN en gång på displayen framför mig!

Ja, jag accepterar ju såklart. Finns ju inte så mycket att göra. Men jag VET summan var fel. Och jag hinner inte mer än sätta mig, och så ropar jag högt och tydligt. "Men nu tog du ju betalt från ---- till ---- ändå!". Och så gick jag fram. Visade kvittot. Och han visade mig än en gång displayen på sin maskin. Och det står rätt där, men fel på mitt kvitto. Jag har betalat fel... ÄNDÅ.

Han kunde inget göra åt saken... och jag gick irriterad och frustrerad, därifrån.

Ja. Och där började jag må skit. Kände mig unken och grå. Ville aldrig mer stoppa en tugga i min mun. Ville bara sluta äta helt och... Ja, jag vet inte. Tankarna bara for genom mitt huvud, och jag kände mig uppgiven och nedstämd. Det berodde nog inte så mycket på bussincidenten. Utan mer på att jag nu fick nog. Var trött på det ständiga inombordsliga kriget, vad gäller mat och ätandet i det stora hela. Trött på att vilja åt två håll, men att bara stå och vingla i mitten... Frustrerad över att vara jag och göra vad jag gör mot mig själv...

Ja, jag vet inte. Minns faktiskt inte så mycket. Jag mådde dåligt. Men resten är deg i mitt huvud. Kan väl konstatera att jag fick nog idag. Och jag kunde inte komma fram till "äta eller svälta". Båda har både negativa och positiva sidor.

Men vidare.

Jag gick iallafall och satte mig i min favvogalleria. Skrev lite dagbok och funderade över ifall jag skulle gå och se om jag kunde rätta till busskortproblemet, på pressbyrån eller något. Men orkade inte. Ville inte. Det var inte värt det. Livet var inte värt någonting.

Satt där en stund och kollade på folk. Väntade på att bussen skulle gå. Och gick sedan tillbaka till busstationen och väntade där istället. Satte mig i bussbåset och bara väntade. Sedan gick jag på bussen, och behövde INTE dra kortet i läsaren(!). För att den var trasig! Vad ÄR det med deras bussar egentligen?

Jaja. Inte mig emot egentligen.

Väl hemma, gick jag direkt upp hit och skrev av mig. Hade lust att bara PROPPA i mig godis och liknande, i ren desperation! Äta till jag dör, typ. Samtidigt som jag ville hålla mig borta från ALLT som man kan stoppa i mun! Dubbelt. Och jag skrev. Skrev igen... Och en gång till. Blev inte mycket klokare för det.

Spelade lite Bejeweled. För att få tiden att gå. Kollade allt det jag nämnde tidigare, en gång till. Åt middag. För mycket, enligt mitt huvud. Ännu mer ångest. Frustrationen kokade. Mer skrivande. Och sedan lite musik och att krypa ner under filten i sängen. Där somnade jag... Och när jag vaknade, blev det tv tillsammans med mamma och 17åringen.

När jag satt där vid tv:n, lättade mitt humör mer och mer. Sakta men säkert. Jag pratade mycket med mamma, om näringslära. Ja vi diskuterade mat, fiber, protein, kolhydrater, fett... Ja, och att laga egen mat, göra eget godis, baka m.m

Det är så intressant. Jag ÄLSKAR näringslära. Och att veta vad jag bör stoppa i mig och inte. Och att göra nyttigare alternativ till det som man köper... Ja, det får mig att känna mig trygg och glad. Kreativiteten får blomstra lite grann ;)

Men detta är svårt. Allt blir bara till en enda röra i huvudet på mig. Varav jag ger upp, då jag inte orkar hålla på. Jag funderar på att träffa en dietist. Så att jag får ett RIKTIGT schema upprättad efter mig. Ett PERSONLIGT schema. DÅ kanske jag kan känna mig trygg! Och så kan jag ställa frågor och sådär ;)

Ja, jag mår bättre nu. Men huvudet är pajk, känns det som. Det känns såå överarbetat, instängt och spänt. Ja, jag känner mig som en trött och deprimerad fånge i min egen kropp.

Ja. Men nog om det. Jag har en morgondag att se fram emot ;D God natt med er <3

Härliga stunder när man kan gå i skjorta ute klockan elva på kvällen... och det bara är LIIITE kallt ;D

Jag tog precis en promenad med soporna... och det var såå underbart härligt! Frisk luft. Sådär harmoniskt mörkt... Alldeles lagom svalt... och ja, träden var såå vackra mot den mörka blå himmelen <3

Jag fördes tillbaka en bit i tiden, där jag gick i min egen takt och lät den friskaste av luft, rena mina lungor. Med lugnet i både kropp och själ, kände jag mig för första gången på länge(känns det som), fri från mig själv...

Ja, så vad togs jag tillbaka till? Jo, jag påmindes om känslan som jag hade när jag var i de jobbigaste av tider. Mitti alla sjukhusinläggningar... Alla oförstående... Alla åsikter som gick isär. Kluvenheten. Förvirringen... Den starka flyktkänslan, och ensamheten... Ångesten. Känslan av att vara fången. Hjälplösheten.

Ja. Så kvällens korta promenad. Denna härliga känslan av frihet. Det var PRECIS denna känslan jag hade på en av mina härligaste promenader. Den natten då jag kände mig friare än friast. På min promenad iväg från sjukhuset <3 Naturens härliga musik. Trädens brus. Syrsorna. Fåglarnas knappa kvitter. Trädens silhuett(stavning) mot den nästan svarta himmelen...

Oj. Detta blev långt. Nu tar vi dagen idag ;)

Dagen började rätt jobbigt. Jag kände mig bortstött mina käraste. Kände mig ensam och oönskad... och jag BÄVADE inför vad dagen hade att komma med. BESÖK(!). Jag ORKADE inte! Jag ville inte ha spring och stoj, onödigt höga röster. Folk i desperata försök att överrösta varandra. Högljudda skratt och diskussioner... Nej, jag ville inte behöva vara social alls...

Jag åt iallafall min frukost. Musly och russin till min naturella youghurt, denna gången. Allt i sin ordning. Men jag visste också att måltiderna skulle bli väldigt vridna idag. Då vi skulle äta middag vid två. Så jag fick strukturera om lite för dagen bara. Blev lite orolig men jag lyckades, och kände mig sedan helt okej. Det blev alltså frukost, mellanmål, middag, mellanmål, lunch. Istället för frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Som jag BRUKAR äta.

Men det gick bra ändå. Min hjärna kunde snällt acceptera ;) Och gissa vad! Min hjärna har varit VÄLDIGT snäll idag! HÄRLIGT! Jag har kunnat äta vad som enligt mig, är ALLDELES för mycket idag, och jag har inte behövt må dåligt av det ;D Jag har ju funderat lite och känt en tvist av misslyckande... Men det har inte varit jobbigt! Tjohoooo!

Jag hade jättetråkigt den första delen av dagen. Satt på min datastol och bara stirrade. Ut genom fönstret, och på klockan. Vattnade mina växter. Och stirrade på den elektroniska skärmen. Samtidigt som jag oroade mig för när alla skulle komma. Satt även ute på stentrappan och njöt av solen, och bäddade rent min säng. Tog en härlig dusch med nya uppfräschande dofter <3

21åringen och hennes kille, och 22åringen kom vid tvåtiden. Sedan satt vi länge i vardagsrumssofforna och pratade, innan vi ÄNTLIGEN(enligt min mening), bestämde oss för att börja äta. Trerätters idag. Och GISSA då varför jag blev paff när min hjärna utan vidare TILLÄT det =O =D ;D

Jag åt ju såklart så lite som jag ville tillåta mig själv när det var såå gott. Men lite av varje rätt. Först var det scones med skagenröra. Sedan var det lax och potatissallad. Och efter det, var det tårta och kakor. Japp. Jag åt. En rätt så stor tårtbit, en "blöt hund", och en syltkaka. Sedan till kvällen, åt jag ju såklart min lunchmacka OCH lite lördagsgodis och en klick glass på det(!!!). Och ÄNDÅ kunde jag känna mig L-U-G-N ! ! ! Det enda var väl att nu känner jag att jag måste vara ÄNNU mer strikt på mitt matschema hädanefter. Men den kampen börjar imorgon. Nu njuter vi =)

Förutom att sitta tillsammans med allihopa och mot alla förväntningar, känna mig lugn och glad, tog vi en härlig promenad, alla "barnen" härhemma. Ja, det blev ju lite högljutt och jobbigt, i typ en timme eller något. Men ingenting att gnälla över. Jag mådde bra, och det var kul att träffa allihopa igen.

Nu till kvällen, såg mamma, pappa och jag, på en film. "Robocop" den första filmen. Bra, men brutal... Nu blir det sängen. God natt med er <3

Ja-aww... Klockan är snart halv tio, och mitt huvud är redo för sängen. Det småbråkar lite med mig idag. Lite smått huvudvärk. Men det kunde varit värre. Kommer ihåg när man var liten och ibland inte ens kunde gå i trappan utan att hjärnan höll på att studsa ut ur huvudet på en :P Sådan huvudvärk har jag iallafall inte haft på ÅR! Nu känns den bara ;)

Ja. Min dag idag.

Jag klev i vanlig ordning, upp vid halvtio när klockan ringde. Kände mig piggare än igår. Åt samma frukost som jag gör varje dag, och gick sedan som vanligt, upp hit och satte mig vid datorn, i väntan på att ta bussen till stan, som även DET har kommit att bli något av en liten rutin...

Här vid datorn, spelade jag som varje dag, Bejeweled. Kollade hundar på blocket. Lite lägenheter och sådär. Läste bloggarna som jag har lagt till som bokmärken... Ja-a... Undrar om jag gjorde något mer vid datorn idag(?)... Hmm. Hmm. Hmmm...

Då vi inte hade någon Rågkuse hemma. Mackan som jag äter till varje lunch, så fick jag åka iväg till stan, även idag, utan någon lunch med mig. Fick köpa ute igen. Och på vägen till stan, var mitt största bekymmer, vad jag skulle äta till mellis. För att jag ville ju ha smoothie som jag äter VARJE dag. Då rädslan att byta mellanmål för rutinens skull(vänja kroppen osv.), gjorde att tanken på annat mellanmål, knöt en knut i skallen på mig.

Väl i stan, gick jag direkt till en affär för att köpa lunch och mellanmål. Men på den affären hade de inte några lunchmackor som jag kunde tänka mig att köpa. De hade bara baghuetter(stavning)... och jag ville ju ha ost-och skinfralla som VARJE dag.

Så jag köpte mig en smoothie till mellanmål, som jag alltid gör, och en Latte Kaffe på tetra... som jag även DET, gör VARJE gång. Sedan gick jag vidare till min standard affär och köpte samma mackar som jag alltid köper... och även samma smoothie fast i större format... För att kilopriset var nästan hälften så högt på den.

Ja. Så satte jag mig på samma bänk som jag de senaste dagarna suttit på, och åt min lunch. Tog sedan första bästa buss hem. Ja, hade tänkt gå på Cubus och kolla lite idag. Men orken och lusten fanns inte. Och kassen kändes jobbig att släpa på. Så jag såg ingen anledning att INTE åka hem.

När jag kom hem, satte jag mig här och spelade lite till Bejeweled. Ren rutin, har det kommit att bli. Tycks det som :P Läste lite mer bloggar. Och kollade lite mer blocket. Lite lägenheter som jag står på kö till. Sedan gjorde jag iordning ett mellanmål. Smoothie med äpple, banan och apelsin... med lite annat gott.

Och så började jag kolla upp lite grann, hur min ekonomi kan komma att se ut när jag har flyttat. Sökte lite på internet, och gjorde upp en någorlunda budget. Svårt det där. Men jag har nog precis råd att leva. Så det blir när man går på aktivitetsersättning. Ska ju precis klara sig. Men. Ja-a... Jag blir glad bara av att få känna mig fri och vuxen. Bara av att få något eget =)

Ja, och så har jag, då jag mådde dåligt efter maten, finslipat mitt matschema lite. Så nu vet jag ungefär PRECIS hur MYCKET och VAD jag ska äta till varje måltid! Inga frågentecken och ingen ångest... Ja, det är ju min förhoppning. MÅDDE ju mycket bättre efter det schemat iallafall ;D

Och nu till kvällen, har jag legat i soffan och sett på tv. Eller ja. Stirrat. Men knappast tittat. Är trött och ska krypa ner i sängen. SKÖNT ;) God natt med er <3

"Vad är det som luktar banan?". "Det är mina fötter. Och det luktar INTE gott!"... *Skratt* *Skratt* *Skratt* =D Japp. Jag och 13åringen =P

Jag börjar bli såå trött av dessa dagar i "rymden". Denna svävande ovetskap om vem jag är...  Om vad jag klarar av... Det känns bara som om jag svävar i rymden, utan stopp. Jag mår bra. Är glad och framåt... men tar mig ingenstans. Jag känner mig starkare än någonsin, men mitt innerliga krig, gör mig förvirrad och kluven... Och kontrasten mellan den person jag föddes till att vara och sedan lärde känna, och den person jag nu lärt mig att utvecklas till att vara, får mig att känna mig mer vilsen än någonsin... Där jag vandrar på en okänd, nu så mycket ljusare väg...

Ja, som ni er, har detta varit en dag... som så många andra. Då jag inte riktigt kan få tag om mina känslor. Jag vet inte vem jag är eller vem jag VILL vara. Jag vet inte vart jag är påväg eller ifall jag kämpar åt rätt håll... Vilket håll jag VILL kämpa åt! Ja, jag vet egentligen ingenting idag. Och begäret att få flytta till eget, för att finna mig själv och lära känna vem jag är, har idag känts... Ja, lika stort som det allt som oftast känns :P

Men det är den där känslan av att vara glad och må bra. Den kontrasten, som lägger alla frågetecken till min själ... Men det är ju en positiv sak... Att må bra, menar jag. Så släpp på dina bekymmer, kära D. Du dör inte av att inte kunna förstå =)

Oj, nu blev detta långt. Så vi tar dagen idag.

... Om jag nu kan minnas den =P

Jo, just det. Klockan ringde ju aldrig imorse. Då jag stängde av den igår när jag hade det som jobbigast. Men jag vaknade typ hundra miljoner gånger, innan klockan halv tio, ändå. Antar att min egen inombordsliga väckarklocka satte in, när jag stängde av den andra.

Men jag klev iallafall upp, efter mycket velande fram och tillbaka, vid kvart i tio imorse. Jag kände inom mig, att detta matschema har fått ett STARKT grepp om mitt sinne. Ja, jag tycks äntligen ha lyckats! Ja, antagligen inte helt, med tanke på dagens kluvenhet och förvirring. Men tycks ändå ha lyckats ta kontrollen över min hjärna någorlunda. Till den grad att även DEN nu tycker att det är en bra idé att ÄTA regelbundet ;D Heja mig!

Så jag klev upp och åt frukost. Gjorde iordning efter mig, och gick sedan upp på övervåningen igen. I STARK vetskap om att jag egentligen borde ta en dusch! Skitig i håret, som jag var, visste jag att jag VERKLIGEN behövde duscha(för typ tre dagar sedan). Men inte heller idag, hittade jag orken och lusten... meningen till att hoppa in i duschen...

Jag gick istället och la mig igen. För första gången på BRAAA länge, bäddade jag ner mig i sängen igen, efter att ha klivit upp! Ville helt enkelt inte vara uppe, på grund av kriget in ombords...

Klev upp igen vid kvart i tolv. Åt lunch tillsammans med pappa och mamma... Och sedan åkte de iväg på middag hos mammas morbror och kusiner. Jag ville inte följa med. Inte så mycket för middagar... Och allra helst inte nu...

Men annars har jag suttit här vid datorn. Gjort några inlägg på denna bloggen. Spelat Bejeweled. Kollat blocket. Läst bloggar... Och jag har... J-a. Vad har jag mer gjort? ...

Jag har iallafall sett på tv... en BRA stund! ... Och så har jag pratat med 17åringn. Eller ja, HON har pratat! Jag har mest lyssnat och försökt svara. Men grejen är den att, osocial som jag är... otrygg i mig själv, som jag känner mig, tycker jag att det är rätt så jobbigt att prata med folk. Sitter helst tyst för mig själv och dagdrömmer. Om jag inte sitter med någon som gärna också sitter tyst en stund. Som jag inte behöver känna mig tvungen till att prata med och lyssna på. Där jag kan umgås utan press...

Men det går bra. Jag gör det gärna för syrrans skull ;) För att. Alla är ju inte som jag. Vissa behöver prata... Och hon pratar MYCKET och ofta! Jag gör bara så gott jag kan, och pustar ut när jag har klarat mig igenom det ;)

Ja-a... Det kanske var min dag. Även om det känns som om jag har glömt något... Jo, jag tog en dusch också! Precis innan lunchen :)

God natt med er <3