Det är för tråkigt, alltså. Och jag trivs inte med mig själv eller tillvaron... Inte just nu...

Saker går inte direkt som jag vill, och jag får ångest för minsta lilla. TROTS att jag nu är lugnare i den här situationen än på länge!

Idag har bara varit en sådan tråkig dag. Och vad som betyder mest för mig, orkar jag inte bry mig om...

Jag har typ bara legat nerbäddad i soffan, suttit och degat... och väntat på att dagen ska ta slut... Minut för minut. Lååånga timmar... Något annat har jag inte orkat med. Inte haft lust med...

Jo, jag längtar hem. Bort från denna stökiga villan. Bort från denna bekanta tillvaro där den enda möjligheten till mänsklig kontakt, sitter med näsan fastklistrad vid dataskärmen...

... Bort från omöjligheten att göra någonting alls för att ta mig någonstans i livet...

Tillbaka till den näst intill omöjliga kampen på hemmaplan. Där jag tar små myrsteg i rätt riktning hela tiden... Stället där avsaknaden av hund, får mig att känna mig ofullbordad... Tillbaka hem. Till min kära familj. Mitt eget mysiga sovrum... Och alla vaga blickar framåt... Hoppet. Styrkan.

Ja, det är vad jag vill.

Men detta är dagen idag:

Jag vaknade tidigt imorse. Det var kallt och jag frös. Men kände ändå att jag ville ligga kvar i sängen en stund till. Huvudkudden fick mitt öra att värka, åt vilket håll jag än låg. Då den är lite i hårdaste och tjockaste laget...

Men jag var trött. Och jag ville inte kliva upp ur sängen för att sedan bädda ner mig i den trånga soffan på nedervåningen... med Vovven som sällskap.

Men klockan typ halv tio, klev jag upp. Bäddade ner mig i soffan en stund... Ingen tv på. Då jag inte vet hur man sätter på den... och inte ville kalla på Brorsan.

Åt frukost vid tiotiden... För att sedan vänta in tiden då jag skulle promenera iväg till socialkontoret, rakt nerför backen... Ja, man skulle kunna rulla dit.

Där skulle jag sedan möta upp A-K. För att ta en promenad tillsammans med henne, och prata lite.

När klockan blev nästan lagom att gå, fick Brorsan för sig att han och Vovven kunde göra mig sällskap till kontoret. Vilket resulterade i att jag blev lite stressad. Då han skulle göra SÅÅÅ mycket innan vi kunde gå... Och snacka att dessa bröder(Brorsan och Xsambon) är Bröderna Seg! De tar såå lång tid på sig när man ska iväg någonstans... Och de kommer alltid på allt de ska göra, när man precis ska gå...

Men vi kom iväg. Ja, jag kollade aldrig klockan. Men kan tänka mig att det var fem minuter kvar tills vi skulle mötas. "Okej. Vi hinner. Bara vi går med lite tempo"... Så jag hamnade före, men försökte ändå sakta ner lite, så att Brorsan skulle hinna med.

Väl där, satte vi oss på bänken utanför och väntade.

A-K kom efter cirka fem minuter, och jag vinkade av(om man kan säga så) Brorsan och Vovven, och gick iväg med A-K.

Vi pratade om allt som tidigare hänt. Hur jag mådde då, och vart jag befinner mig nu, i mående och livssituation.

Hon förstår mig. Och jag känner bara att det är så skönt att prata med henne. För en gångs skull, får jag prata med någon som faktiskt VET och FÖRSTÅR hur dåligt jag kan må ibland, och hur mycket jag kämpar... MED mig själv, MOT mig själv... och FÖR mig själv. Någon som inser och har erfarat hur jag reagerar på den, den och den påfrestningen... 

Ja, det är härligt att få prata med någon som inte tvivlar på mig... i NÄRHETEN av lika mycket som jag själv gör!

Nog om det.

Efter vår lilla promenad, undrade A-K om vi kunde ses på Fredag igen och prata lite till. Och det vill jag ju gärna. För att det blir ju vår sista chans att ses på minst ett ÅR! Så, jag ska maila henne imorgon, och fråga om hon fortfarande har tid att ses på fredag ;) Önskar bara att Xsambon kunde ha varit med på den promenaden. Hade varit bra att reflektera över allt som vi varit med om tillsammans, alla tre... Men han kommer tyvärr inte att vara här förräns vid halv sex(tror jag att det var) på fredag...

Mötte iallafall upp Brorsan igen, utanför socialkontoret. Där han fortfarande satt och väntade. Sedan satt jag kvar där med Vovven. Medans han gick in och pantade flaskor. Vovven var lugn och snäll. Lite sådär halvmysig =) Och hon fick inte alls den där separationsångesten som hon normalt sätt brukar få ;) Idag, har hon till och med kelat i mitt knä. Japp. Vi kommer allt lite närmare varandra för var dag som går... Om det inte beror på löp eller skendräktighet? Vet inte hur hundar reagerar i dessa tillstånd... Jag har aldrig snappat upp... registrerat någon erfarenhet där :P

Hem igen iallafall... Och sedan har jag bara ätit och haft tråkigt. Skrivit lite i min punktlistebok... och längtat efter natten. Bävat inför två lååånga dagar, innan Xsambon kommer... Och reflekterat över samtalet som jag hade idag...

Nu till kvällen, kom Syrran hem från en kompis. Lite skratt tillsammans med henne och Brorsan... Tjata ner Vovven ur soffan. Så att jag kunde sno med mig mitt täcke och gå upp hit... Och nu blir det sängen.. med en gnutta ångest i bröstet och störande känslor...

God natt med er <3

Man kan ju säga EN sak om Vovven, iallafall... Hon är kaxig! Idag... Ja, precis nu innan jag gick till datorn, högg hon mot mig när jag sa till henne att gå ner från soffan. Hon låg som vanligt och sov på täcket som jag skulle ta med mig upp på övervåningen. Det var ingen direkt aggressivitet i "hugget". Utan mer kaxigt. Som ett test typ. Ett nafs kanske man kan kalla det.

Så jag knuffade ner henne ändå. Och lämnade rummet.

Hmmm. Dagen idag..

En lat dag. Där jag har legat nerbäddad i soffan och haft jättetråkigt, typ hela dagen. Vovven har sovit typ hela dagen.. Syrran har jobbat, och Brorsan har suttit vid datorn. Yes! Vilket roligt liv :D

Så jag gick upp hit en stund. Kollade för första gången sedan jag kom hit, det gamla vanliga på datorn. Såsom Blocket. Lägenheter. Mailen...

Ja-a...

Jag har "drömt" lite om hundar. Blickat framåt om hur det hade varit om jag hade haft fullt ansvar för en hund. Eller ja. Kanske inte på heltid. Utan bara några timmar om dagen. Men ändå samma hund VARJE dag. Helst en hund som behöver hjälp på något vis. Så att jag har någonting att jobba med. Men som... Där jag ändå har obegränsat med tid... Bara kan ta det så lugnt som jag känner att jag behöver. "Träna" i min egen takt... Ja, det hade varit perfekt. Eller?

Visst tycker jag om Vovven. Men hon är bara lite för osocial för min smak. För självständig, liksom. Och så vill jag inte lägga mig i henne för mycket. Då det känns som om jag "snor" henne då... Inte snällt mot Brorsan som REDAN känner att han förlorar sin hunds uppmärksamhet åt såå många håll...

Ja, och så bor vi ju sådär 35mil ifrån varandra :P Ingen bra kombo(kan man säga så?) precis =P

Ja. Men tillbaka till dagen.

Tv. Soffa. Tv, tv, tv...

Och så tog jag en dusch. Då jag antagligen ska träffa A-K imorgon. Kära A-K =) Känns lite spänt och nervöst. Länge sedan vi sågs... Och vad ska man säga? Hon var ju socialsekreteraren som körde mig till psykakuten och fick mig inlagd på tvång, typ tre eller fyra gånger i rad. Kvinnan som stöttade mig och hälsade på på sjukhuset. Som hade sin mobil tillgänglig att svara i... som läste sin mail dygnet runt för min skull(Ja, det var så det kändes iallafall)... Men vad säger man när man träffas igen och allt är förändrat? ... Hej?

Ja-a... Ångest som lätt tryckte på, med ojämna mellanrum, hela dagen... En hund som kaxar... En husse som degar framför datorn... En tyst "matte"... Och så jag, ensam med mina tankar...

Det var min dag. Inte så mycket mer att säga.

Lugnare... En GNUTTA bättre självförtroende... Men fortfarande tvivlandes på mig själv... Det är mitt "tillstånd".

God natt med er <3

Jag är såå redo att åka hem nu. Jag känner bara att, trots att detta livet egentligen inte är jobbigare än vad livet därhemma är. Så trivs jag inte riktigt. Och från pausen här, till pausen hemma. Ja. Jag är redo.

Grejen är den att jag spenderar den största delen i soffan. Med huvudet på en kudde, och ett täcke(tecke?) som täcker hela mig. Stirrar jag in i en tv:skärm. Antingen som rör sig eller som är helt svart.

Det är liksom inget liv. Det börjar kännas som om jag har tagit ett steg tillbaka. Samma stad och samma sätt att leva på... Det vill säga... INTE leva!

Visst. Livet hemma, är inte heller mycket till liv. Men där har jag min familj OCH möjligheten till att ta mig framåt! Här är bara semester. En vila från vardagen och livet... Och jag har ingen i närheten som jag har särskilt mycket gemensamt med.

Syrran är tyst och tillbakadragen. Säger ingenting, trots att vi är i samma rum i timmar i sträck. Brorsan pratar på. Pratar och pratar. När han inte gömmer sig i sitt rum, timma efter timma...

Vovven är jättesöt och kär... och jag tror att vi gör framsteg i hennes "träning" till att bli en lugnare, tryggare och mer harmonisk hund. Det går framåt och bakåt. Men vi håller lugnet. Jag menar. Så är det ju alltid. Upp och ner. Tills det plötsligt stadgar sig... För ett tag iallafall =)

Men någonting som är nytt, är ju min förmåga att hålla mig lugn, positiv och glad, under dessa små nedgångar. Visst känner jag av ångest. Men den är oavsiktlig(om man nu kan säga så).... Och den blir enklare och enklare att hantera ;)

Men poängen är att jag längtar hem. Till lugnet. Bort från hundlivet. Ja, iallafall för en stund. Slappna av, tills jag lägger händerna på en hund som jag faktiskt får chansen att hjälpa fullt ut. Där jag i lugn och ro, för mig själv, kan hjälpa en hund, steg för steg, genom vardagen.

För att här är det Brorsan, Syrran och jag, som TILLSAMMANS lägger oss i denna hunden. Och jag kommer att hinna lämna dem innan vi är klara. Men en positiv sak... Både Brorsan och syrran, tycks ha tagit åt sig av mitt sätt att "arbeta". Vare sig det är rätt eller inte(för att det vet ju inte jag)... Så de kan FÖRHOPPNINGSVIS ta sig enda fram med henne... Om de nu fortsätter när jag har åkt.

Men. Till dagen.

Legat i soffan. Stirrat rakt ut. Tagit en promenad med Syrran, Brorsan och Vovven. Sett en hund utanför affären. Varpå Brorsan och jag lugnade Vovven. Vilket slutade i att hon lekte med godis med Brorsan och var JÄTTELUGN, trots att hunden fortfarande befann sig bara tre meter ifrån oss! Ja, Syrran var inne och handlade. Likaså den andra hundens(en Golden) ägare...

Mer Tv. Spöregn. Blixtar och dunder. Film, då tv:ns signal stördes av ovädret...

Och när vädret lugnat ner sig. Fäste Brorsan Vovven i linan utanför huset. Och hon tillät en hund gå förbi utan att bry sig :)

Nästa hund var det annat med. Hon slängde sig på sitt vanliga vis i linan, och flåsade högljutt. Varpå jag, som vanligt, halade in henne samtidigt som jag sa kom på ett lugnt vis. När hon nästan var enda hos mig, vände hon sig till mig och sprang till min sida. Och så fick hon sitta och lugna ner sig. Beröm och sedan följde hon med mig in.

Ja-a.. Sedan har det nog inte varit så mycket mer. Mer än att jag har haft lust att bara ta tåget härifrån imorgon. Hem till mitt lika tråkiga liv hemma. Tv:n. Datorn. Soffan. Sängen. Filmkvällarna med föräldrarna...

Hem och göra en ny kraftansträngning mot praktikplats. Mot egen lägenhet... Och ja-a... MER TRÄNING! LÄNGTAR.

Så. God natt med er <3 

Nu är jag jättetrött. Så jag ska bara skriva ett snabbt inlägg...

Trots att det liv som jag vill ha och såväl önskar, kräver alldeles för mycket av mig, både emotionellt och psykiskt, så är detta livet trots allt inte alls lika psykiskt jobbigt som min förra svältperiod var. Jag menar. Jag känner mig spänd. Känner av det dåliga självförtroendet. Stressen och oron. Osäkerheten. Tvivlet...

Men jag mår ändå rätt så bra, Till skillnad mot vad jag TRODDE att jag skulle göra! Jag menar. Komma tillbaka till H*vetets stad. Staden där allt gick åt, just h*vete. Försätta mig själv i i princip samma levnadssituation vars sätt att leva, drog ner mig under jorden gång på gång, tidigare.

Jag slängde mig nu återigen in i elden. Och jag klarar det ändå rätt så bra. Trots... Ja, dessa känslor som jag nämnde ovan. Känns inte som om jag behöver ta om allting en gång till :P ...

Ja. Dagen idag, iallafall då.

Imorse var de iallafall uppe, både Syrran, Brorsan och Vovven, när jag klev upp. Men det hände inte mer för det. Ute var det lugnt. Så det blev inget springande fram och tillbaka, mellan stentrappan och soffan... Vovven låg mest och vilade. Och jag bäddade direkt ner mig i soffan.

Ja, det blev som vanligt, tv, tv, tv... Tråkade som självaste f*n...

... Tills jag till slut tog styrkan till mig, att knacka på garderoben i Brorsans sovrum... och VÄCKA honom! Japp. Klockan var TVÅ... Typ. Och han hade somnat om!

Nu blev det iallafall en promenad. Vovven behövde röra på sig. Och jag som hade varvat med att sitta ute på stentrappan och ligga nerbäddad i soffan och se på tv, ville såväl ut jag också. Syrran hade inte heller hon, någonting emot en promenad.

Brorsan å andra sidan, fick en smärre missnöjd chock, när jag sa hur långt jag hade tänkt mig att vi skulle gå idag! Det är inte långt. Men tydligen ändå för långt för honom att unna sin hund, en härlig dag som denna.

Men det var klart att han gick med utan värre tjafs. Och det var en härlig promenad. Ja, första delen av den iallafall. Vi fortsatte med att agera lugnande trygghetsstöd till Vovven, när andra hundar och "läskiga människor" skulle passera eller passeras. Och jag fick ett nöjd leende på läpparna, när jag insåg att Vovven tog ögonkontakt med mig, SAMTLIGA gånger som vi satte henne ner och hon lugnat ner sig. Sedan, att hon stressar upp lite grann igen, så fort som vi börjar gå... Ja, det avtar nog med tiden. När hon väl börjar inse tryggheten i att gå på promenad med oss ;)

Men på hemvägen, när vi NÄSTAN gått en hel promenad med positivitet och lyckanden, så ser hon en lös Border Collie komma bakom oss, och blir helvild. Då jag inte var med ifrån början och Syrran höll i kopplet. Hon är liten och inte så jättestark... Ja, då hade ju Vovven redan stressat upp såpass mycket, att hon trots att hon suttit, lugnat ner sig och tagit ögonkontakt, inte klarade av att gå bra i kopplet på BRA länge. Hon skulle efter Vovven.

MEN. En smärre nederlag(okej. Låter fel. Men ni kanske vet ordet jag söker... Hmmm. Det kanske ÄR rätt(?)...

Det kan ju inte ALLTID gå helt rätt =) Men det viktigaste är att jag trots allt lär mig någonting av detta. Och att inse att jag har lyckats hålla mig såpass lugn som jag ändå har gjort, stärker mig ändå. Och Vovven. Ja, hon visar både kärlek och att hon känner sig tryggare och tryggare med mig.. Jo, det ger nog resultat... Men frågan är ifall jag egentligen ens borde ägna mig åt henne... Jag menar. Jag stannar ju inte tillräckligt länge för att hinna bli klar... ALLRA helst inte när jag inte får chansen att jobba med henne ensam!

Jaja. Nog om det. Jag tvivlar ju trots allt på mig själv och hela den här hundgrejen ändå...

Vi kom iallafall hem. Och sedan dess, har det typ blivit tv. Stentrappa. Tv. Stentrappa. Och trött vid tv:n. Vovven har gått in och ut, med långlinan på. Varnat för den enda hund som råkat passera idag. Och varit lugn och stabil... Varit halvt social. Inte tillräckligt för min smak. Men någorlunda. Jag tycker om henne :)

Nu blir det sängen. God natt med er <3 Får hoppas på en bra dag imorgon. Känner mig osäker just nu...

En dag full av stress, osäkerhet. Nervositet. Men även lycka, glädje och stolthet... En dag som nu, såå skönt nog, är över!

Japp. Jag orkar typ inte. Jag orkar inte med livet som jag lever här. Det liv som jag egentligen så gärna skulle vilja ha. Ett liv bland vänner och hundar. Ja, vännerna är väl egentligen inget problem. Jag behöver ju inte vara särskilt social om jag inte vill. Även om jag lite smått längtar tillbaka till ensamheten igen..

Men det som jag spänner mig som mest för och som jag lägger som störst krav på mig själv i, är vovven. Hundar är mitt liv. Bokstavligt talat. Finns de i närheten, så är dessa de enda jag ser. Jag skulle göra precis VAD som helst för de mest underbara varelser jag känner. De mest kärleksfulla och välvilliga djuren jag vet... VAD som helst!

... Och det är ju just det som är problemet. Jag vill den FÖR väl. Och när jag inte lyckas hjälpa dem tillräckligt snabbt. Lyckas få dem att känna sig tryggare och lyckligare än vad de redan är, så blir jag osäker på mig själv. Söker lösningar. Och tvivlar på den insats jag redan gör...

Men det är ju även det faktum att jag inte kan SE någonting annat, TÄNKA på någonting annat... ÄGNA mig åt någonting annat än just vovven...

Ja, och NÄR jag väl gör det, ligger ångesten och gnager lite lätt i bröstet. Typ som nervositet eller oro...

Men trots det, så har det gått bra idag. Det är mitt dåliga självförtroende och mina skyhöga krav som ställer till det. För att, trots allt SER jag klart och tydligt att just Vovven och jag, har kommit MYCKET närmre varandra än vad vi någonsin varit, under dessa få dagar som jag har varit här! Och idag kände jag även, under en kort stund mitt på dagen, att hon vände sig till mig och sökte bekräftelse när hon såg någonting "misstänkt" ute på gården.

... Men som sagt. Osäkerheten, de höga kraven, och det faktum att jag stressar upp mig själv till nervositet utan att egentligen behöva det... Utan att ens TÄNKA på det, gör att jag blir helt utmattad av en dag med hund! ... Så har det inte alltid varit. Jag var lugnet själv framför hundar, fram tills "Jordens Undergång" när allt brakade samman för mig för några år sedan...

Min och min Älsklingsvovvens relation... Min och min Xsambos relation... Våra liv... Ja, allt brakade samman, sådär tio gånger om. Innan jag bestämde mig för att "fly" tillbaka till familjen... Och där står jag nu...

Men. Dagen idag.

Första delen av dagen. Sådär fram tills halv ett, spenderade jag sittandes ute på stentrappan. Eller i vardagsrumssoffan i tystnaden. Brorsan bestämde sig för att sjusova. Så Vovven och jag, tråkade lite grann sålänge. Jag kände mig lite stressad, och obekväm i att göra någonting annat.

Men vi hade allt att göra ändå!

Jag pratade lugnt och lugnade Vovven från onödigt stress. Lyckades hålla mig väldigt lugn och trygg till en början. Ja, det gick faktiskt jättebra. Och det var vid det här tillfället som Vovven vände sig till mig för bekräftelse och beröm, när hon såg dessa misstänkta ting.

Vi(hon) låg eller satt(på mitt kommando) och flåsade(inte mitt kommando :P) högljutt och snabbt, när hundar gick förbi. Och jag satt bredvid och lugnt sa till henne och sitta kvar. Flera gånger om. Och berömde sedan mjukt och lugnt. Glatt. När hon hade klarat det. Satte bestämt men vänligt, ner henne igen, om hon ställde sig upp för att börja stressa ännu mer.

Ja, vi jobbade på. Det kom värre tider. Då hon "högg" efter mig och grymtade till, i stressens och osäkerhetens(hennes) stund. Vare sig det var barn eller hundar som passerade.

Ja. Vovven är en osäker hund... Lugnt sagt. Men hon är helt klart fixbar. Om man orkar hålla på! Vilket mitt psyke inte tycks tillåta just nu... Är ju tillräckligt uppstressad och osäker i mig själv ändå! ... Men så är man ju jag. En hundvän som inte kan hålla sig borta. Jag dras till hundträning helt enkelt. Dras till hundar som behöver "fixas". För att det är vad jag älskar allra mest. Att "fixa" och hjälpa hundar.

Ja. Vi väckte iallafall Brorsan vid halv ett. Varpå han slog på tv:n och försvann in i sovrummet igen. Datorn antar jag...

Jag själv gick mellan tv:n och stentrappan. Då Vovven satt bunden i långlina ute på gården. fäst i huset. Och hon stressade ju upp för saker som gick förbi, vart femte minut typ. Kanske testade hon mig bara. Om jag skulle finnas där för henne varje gång som hon såg någonting misstänkt. Jag vet inte. Men vid det här laget hade hon börjat skälla ifrån ordentligt när andra hundar gick förbi. Från att ha kommit glatt när jag ropar in henne, samtidigt som en hund går förbi.. Japp. Anledningen vet jag inte. Men kanske för att jag inte SATT där med henne längre. Utan satt inomhus i soffan istället(?)...

Det blev iallafall en promenad till Mamman(Brorsans)... Hon jobbade ju. Men vi skulle bara plocka lite fler röda vinbär som Brorsan gör saft av, innan dessa blev övermogna.

Hem igen. Osäkerheten fortsatte för både Vovven och mig. Men min lugna och trygga(Ja, så gott det gick) hantering vid hennes rädsla, stress och osäkerhet, fortsatte. Och trots en del motgångar, känner jag ändå att hon har funnit en viss trygghet i mig =) Det är orken som nu sätter stopp. Egen hund, blir det nog aldrig igen. Inte om jag inte mår bättre i mig själv först. Inte blir så besatt av allt... och kan sluta bry mig för mycket...

Ja. Annars har det i princip bara varit tv för mig idag. Någon kvällspromenad tog vi inte heller. Kände inte att jag orkade det idag... Försvinn ångest. Försvinn. Den bottnar i det förflutna... Kunde den inte stanna där!? Den tiden är förbi!!!

Nu blir det sängen iallafall. Kanske kan jag vakna upp som en lugnare och tryggare. Gladare och lättare människa imorgon.

God natt med er <3

Okej. Nu blir det en snabb bloggning innan jag ska sova... Jag är såå trött. Har inte ätit sedan klockan elva i morse och har rest hela dagen...

Japp. Låter kanske inte jättepositivt. Men första delen av dagen, ville jag äta. Men när jag stod där på stationen och skulle köpa någonting, så kände jag mig bara så obekväm. Jag kände mig utstirrad och övervakad... Och så hade jag beslutsångest på det.

Ja, så jag hoppade det. Iallafall för då, tänkte jag.

Skulle ta någonting på nästa station. Men där... Ingen kjosk!

Tar någonting när jag kommit fram istället... Men nej. Då kände jag helt enkelt inte för det. Ville inte ta någonting ur skafferiet eller kylskåpet HÄRHEMMA. Utan det måste ju vara någonting som jag betalar för eller köper själv...

Inte för att Brorsan har någonting emot att jag äter av hans mat, men har bara inte känt mig bekväm i att ta för mig...

Men imorgon så. Då ska jag se om jag kan handla lite att äta. Frukost och lunch, är ju iallafall inga problem. Middagen är annat. Där slår ångesten till. Hur GÖR man? Vad ÄTER man? Och hur är det med matlagningsmöjligheter i det här huset? LAGAR han någonsin mat?!

... Men iallafall. Dagen idag.

Jag klev upp imorse i samma tid som vanligt. Åt frukost. Samtidigt som jag försökte förstå mig på min nya dator. Den som jag skriver på nu...

Det gick bra till slut. Och jag ÄLSKAR den! Enkel att skriva på. En fröjd för fingrarna... och jag ÄLSKAR ljudet som blir av tangenterna! Helt underbar!

Ja-a.. Efter det, blev det att springa omkring i huset och fixa det sista. Packa ner datorn och lite smågrejer... och se till så att någon vattnade mina blommor när jag var borta.

Sedan bara en massa oro. Oroade mig för huruvida jag skulle hinna till det första tåget eller inte. Stressade upp mig i rädslan för att behöva känna mig panikartat stressad när jag väl kom till stationen... Litade inte fullt ut på att pappa skulle ha planerat rätt eller FÖRSTOD hur bråttom vi hade. Hur stressad jag var.

Men resan gick bra. Jag hade god tid på mig på alla stationer. Och det var bara två byten på hela resan. Jag hade mina reserverade platser. Och väskan var lagom tung att bära ;)

Väl här, mötte Brorsan, Syrran och hunden, upp mig. Jag hade haft en del kontakt med Xsambon under resans gång. Så han såg till att syskonen visste när jag skulle vara inne... Själv har jag inte ännu någon av deras nummer!

Det var JÄTTEKUL att se dem! Mindre kul att gå på dessa gator igen... Men mycket gos med vovven, har det blivit. SOM jag har saknat DET! Kel och mys. Och nu när jag kom hit som en helt ny människa. Istället för den där halvaggressiva, överstressade och irriterade... Så var även VOVVEN, BRA mycket mysigare och mer tillgiven mig! Visst. De flesta hundar tyr sig mer till mig, om jag finns att välja på... Men idag kändes det ÄNNU bättre, även med DENNA hunden!

Häng och halvsov vid tv:n, tillsammans med Syrran, och Brorsan som sprang förbi lite då och då. När han skulle... Ja, vad han nu gjorde i köket hela tiden :P

Bestämde mig iallafall för att ta och sova nu. Ny dag imorgon. Nya utmaningar. Har ju ett ätande att ta itu med då! Kan ju inte gå på noll energi i två veckor framåt!

God natt med er <3

Hmm... Nu har jag inte den där "hjärliga hälsningar"bilden som jag brukar använda. Glömde det... Får se om det går att fixa... Men för nu... God natt <3

Nej. Nu är det dags att blogga. Sedan blir det sängen.

Just nu sitter jag här. Har nyss lagt på telefonen efter att ha pratat en stund med Xsambon. Trygghet. Ett försök till lite lugnande. Tänka på annat. Sådär.

Känner stressen inombords. Nervositeten i bröstet. Nu går allt såå fort!

Dagen idag.

Jag klev upp imorse klockan... Ja, strax innan halv nio. För att det minns jag. Då larmet ringde när jag satt och åt frukost.

Jag var lite stressad redan då. För att jag var halvskitig i håret och skulle hinna duscha innan vi skulle åka. Idag var det dags att köpa en minilaptop. En liten bärbar dator som skulle göra det möjligt för mig att åka på en minisemester till min gamla hemstad. Utan att behöva avstå kvällsbloggningen.

Efter frukosten, gick jag direkt för att duscha. Och satte mig sedan vid datorn... Vad gjorde jag där? Jo, jag kollade vidare lite grann på alternativ till schampo. Ja, jag tänkte ett ekologiskt schampo. Det kanske vore något. Men vilket?

Kollade lite grann. Läste omdömen... och funderade sedan lite över ifall jag kanske borde köpa ekologisk tvål också. Men varför? Hur viktigt är det? Och hur stor skada tar jag egentligen av det vanliga produkterna som jag har NU?

Fundering, fundering. Fundering. Kunde inte riktigt besluta. Stressen blommade. Och pappa knackade på dörren. Dags att åka.

Så jag lämnade sidan uppe och skulle titta på det igen när jag kom hem.

Packade ihop oss i bilen. Pappa, jag och 13åringen. Och iväg vi for.

Åkte först för att köpa min dator. Gick nästan vilse i NetOnNet. STOR butik. Med både genvägar och omvägar! Pappa gick vilse när han letade efter 13åringen och mig, som gick för att få fram rätt dator. Medans pappa letade våffelgärn. Och vi sprang omkring och letade efter pappa, från VÅRT håll :P

Vidare till Elgiganten i en annan stad. För att 13åringen skulle köpa headset till sin ps3.

Och sedan vidare till ClasOlsson. Där pappa skulle köpa en ny högtryckstvätt.

13åringen och jag, har jättekul nuför tiden. Och har kommit såå mycket närmre varandra, sedan jag flyttade hem! Vi tappade ju kontakten helt, när jag flyttade 35 mil bort. Vilket var synd. Då jag faktiskt hade JÄTTEBRA kontakt med honom när vi var små. Eftersom att han är tio år yngre än mig. Och jag både bytte blöja, matade med flaska, klädde på honom, gick ut på barnvagnspromenader ensam med honom, och cyklade till affären med honom i en stol bak på cykeln, själv, när vi var små =)

Nu busar vi. Driver med varandra. Och man verkligen KÄNNER att han ser tryggheten i mig igen! Liksom 17åringen också gör! Och pappa och jag har ALDRIG haft en sådan här bra kontakt förut! Verkligen ALDRIG! Jag som alltid har känt mig otrygg i hans sällskap! Allra helst ensam med honom!

Hem vi for. Åt mat istället för lunch. Klockan var någon gång vid halv tre kanske, när vi kom hem.

Efter maten, hade jag INTE lust att sköta disken! Men vem skulle annars göra det! Så med ögonen nätt och jämt öppna, och stressen i hela kroppen. På grund av snubben och min nya dator, bland annat, tog jag mig an den förb*skade disken.

Sedan direkt upp hit för att maila lägenhetsägaren och tala om att snubben som bor i lägenheten, inte svarar. Får till svar att det var väldigt många som hade hört av sig och att hon hör av sig till mig, om det skulle bli aktuellt...

Kunde han inte ha sagt det då, när jag har frågat och frågat... utan svar?!

Jaja. Sedan beställde jag hår-och hudvårdsprodukterna. Trots osäkerhet. Vilken skada GÖR det liksom? Hallå. Tänk efter :P

Bloggade om det. Och kollade det vanliga på datorn. Typ bloggar, blocket. Lägenheter. Mailen...

Sedan fick jag för mig att ta den där resan till min fd hemstad. Nog för att det var där jag levde den hemskaste och jobbigaste tiden i mitt liv! Och att jag flydde hit för att orka leva. Men nu känner jag att jag behöver en paus HÄRIFRÅN... Och flyr därför DIT igen ;D Det går säkert bra =)

Höll på att stressa ihjäl mig av osäkerhet och nervositet, när jag skulle beställa biljett. Och sprang upp och ner för trappan, mellan föräldrar och dator, likt en yr höna, för att finna trygghet.

Pratade ett par gånger i telefon med Xsambon. Messade fram och tillbaka med honom. Och fick höra att jag var efterlängtad hos Brorsan. Xsambons bror ;) Kul att höra. Och ska bli kul att träffa Brorsan, Syrran(Xsambons), och Vovven igen. Även Xsambons Mamma, såklart. Xsambon själv, jobbar. Så vi kan bara ses under en helg. Men ändå...

Sedan blev det film. Tillsammans med mamma och pappa.

Och nu är jag stressad. Snart ska jag resa 35 mil med tåg och buss. Sedan ska jag bo i en halvrisig villa tillsammans med Brorsan, Syrran och en hund... Men det blir nog bra ;) Hoppas att jag kan få träffa A-K också. Min älskade gamla socialsekreterare *Tack för allt*...

Med det, säger jag god natt. Imorgon blir det packning! Åker på Tisdag.

God natt med er <3

Jag tänkte att jag ska blogga nu. För att sedan ska jag bädda ner mig och lyssna på musik. Då jag inte har lust med någonting annat. Känner mig lite spänd. Utav en anledning som ni kommer att få veta någonstans i inlägget...

Nu får vi se om jag kan minnas dagen och tänka bättre idag än igår :)

Dagen idag.

Jag vaknade av mig själv, imorse klockan halv nio. Samma tid som klockan ringer varje vardag. För att jag TROR inte att den ringde imorse iallafall! Men det kanske den gjorde.

Jag hade iallafall redan varit uppe ett ANTAL gånger inatt. Vilket var lite jobbigt. Då 23åringen låg och sov i allrummet utanför min dörr. Rädd att störa. När jag springer där och öppnar och stänger min gnissliga dörr...

Men. Men. Klev iallafall upp. Åt frukost... Och skyndade sedan i säng igen. Så fort som jag fick möjlighet. Jag har VERKLIGEN etsat mig fast i den rutinen! Kliva upp halv nio. Gå och lägga mig igen. Vakna klockan elva. Och kliva upp för att försöka göra någonting viktigt...

Och idag var inget undantag. Efter att jag hade klivit upp för andra gången, började jag klippa gräset. Resten av det som aldrig blev klippt igår.

Hann klippa ungefär hälften. Sedan bestämde jag mig för att ta en paus. För att gå på toaletten och äta lunch.

Sagt och gjort. Sedan fortsatte jag med resten av gräset.

Efter att ha blivit klar, TROR jag att jag satte mig här vid datorn. Jag kollade det vanliga. Mailen. Blocket. Läste bloggar. Jag kollade lite efter en minilaptop som jag ska köpa för att kunna blogga när jag åker hemifrån under flera dygn. Som jag nu ju tänkte göra. För att annars tar jag mig inte iväg! Jag lämnar INTE hemmet om jag inte kan vara säker på att jag får fortsätta blogga VARJE kväll! Det är liksom inget alternativ. Bloggen är en rutin som är OMÖJLIG att rubba! MÖJLIGTVIS att jag kan hoppa någon DAG, om det skulle behövas... Men helst inte.

Ja, och så kollade jag iallafall lägenheter också. Både på blocket och där jag står i kö. Kölistorna ger ingen större framgång just nu. Men däremot hittade jag en till lägenhet i samma stad som jag var på visning i härom veckan, på blocket. Skrev direkt ett mail till kvinnan som ägde lägenheten. Vilken svarade rätt så direkt. Och gav mig numret till killen som bor där nu. 

Jag skickade på en gång, iväg ett sms till killen... Eller gubben :P Och fick svar efter fem minuter. Skrev att han skulle återkomma i eftermiddag... Ja, och jag väntade. Men inget svar kom...

Klockan sju, skrev jag till honom igen, och frågade om han hade någon möjlighet till visning de närmaste dagarna. Tänkte att han kanske hade glömt mig...

Men inget svar. Och där står jag nu.

Men jag tänkte. Det är ju Lördag. Så han kanske har annat för sig. Så jag tänkte att imorgon bitti, skriver jag till honom en sista gång. Och så hör jag av mig till ägaren igen, om jag inte får kontakt. Jag vill ju inte sumpa chansen, och låta någon annan sno den för mig. Om jag nu har en möjlighet att bli bland de första intressanterna(ett ord?).

Ja. Så nu känner jag mig lite spänd. Vill ju bara få det avklarat. Veta att jag till slut kommer att nå till den visning som ägaren sa till mig att boka med honom. Dumma som inte svarar. Men men. Imorgon så. Det satsar vi på ;)

Ja. Jag tror att det var typ min dag.

Nu till kvällen, har mamma, pappa och jag, sett på en film. Och sedan även Sommarkrysset. Jag har hängt lite i soffan, i väntan på sms från snubben...

Men annars. God natt med er <3 Nu blir det musik =D