Det är för tråkigt, alltså. Och jag trivs inte med mig själv eller tillvaron... Inte just nu...

Saker går inte direkt som jag vill, och jag får ångest för minsta lilla. TROTS att jag nu är lugnare i den här situationen än på länge!

Idag har bara varit en sådan tråkig dag. Och vad som betyder mest för mig, orkar jag inte bry mig om...

Jag har typ bara legat nerbäddad i soffan, suttit och degat... och väntat på att dagen ska ta slut... Minut för minut. Lååånga timmar... Något annat har jag inte orkat med. Inte haft lust med...

Jo, jag längtar hem. Bort från denna stökiga villan. Bort från denna bekanta tillvaro där den enda möjligheten till mänsklig kontakt, sitter med näsan fastklistrad vid dataskärmen...

... Bort från omöjligheten att göra någonting alls för att ta mig någonstans i livet...

Tillbaka till den näst intill omöjliga kampen på hemmaplan. Där jag tar små myrsteg i rätt riktning hela tiden... Stället där avsaknaden av hund, får mig att känna mig ofullbordad... Tillbaka hem. Till min kära familj. Mitt eget mysiga sovrum... Och alla vaga blickar framåt... Hoppet. Styrkan.

Ja, det är vad jag vill.

Men detta är dagen idag:

Jag vaknade tidigt imorse. Det var kallt och jag frös. Men kände ändå att jag ville ligga kvar i sängen en stund till. Huvudkudden fick mitt öra att värka, åt vilket håll jag än låg. Då den är lite i hårdaste och tjockaste laget...

Men jag var trött. Och jag ville inte kliva upp ur sängen för att sedan bädda ner mig i den trånga soffan på nedervåningen... med Vovven som sällskap.

Men klockan typ halv tio, klev jag upp. Bäddade ner mig i soffan en stund... Ingen tv på. Då jag inte vet hur man sätter på den... och inte ville kalla på Brorsan.

Åt frukost vid tiotiden... För att sedan vänta in tiden då jag skulle promenera iväg till socialkontoret, rakt nerför backen... Ja, man skulle kunna rulla dit.

Där skulle jag sedan möta upp A-K. För att ta en promenad tillsammans med henne, och prata lite.

När klockan blev nästan lagom att gå, fick Brorsan för sig att han och Vovven kunde göra mig sällskap till kontoret. Vilket resulterade i att jag blev lite stressad. Då han skulle göra SÅÅÅ mycket innan vi kunde gå... Och snacka att dessa bröder(Brorsan och Xsambon) är Bröderna Seg! De tar såå lång tid på sig när man ska iväg någonstans... Och de kommer alltid på allt de ska göra, när man precis ska gå...

Men vi kom iväg. Ja, jag kollade aldrig klockan. Men kan tänka mig att det var fem minuter kvar tills vi skulle mötas. "Okej. Vi hinner. Bara vi går med lite tempo"... Så jag hamnade före, men försökte ändå sakta ner lite, så att Brorsan skulle hinna med.

Väl där, satte vi oss på bänken utanför och väntade.

A-K kom efter cirka fem minuter, och jag vinkade av(om man kan säga så) Brorsan och Vovven, och gick iväg med A-K.

Vi pratade om allt som tidigare hänt. Hur jag mådde då, och vart jag befinner mig nu, i mående och livssituation.

Hon förstår mig. Och jag känner bara att det är så skönt att prata med henne. För en gångs skull, får jag prata med någon som faktiskt VET och FÖRSTÅR hur dåligt jag kan må ibland, och hur mycket jag kämpar... MED mig själv, MOT mig själv... och FÖR mig själv. Någon som inser och har erfarat hur jag reagerar på den, den och den påfrestningen... 

Ja, det är härligt att få prata med någon som inte tvivlar på mig... i NÄRHETEN av lika mycket som jag själv gör!

Nog om det.

Efter vår lilla promenad, undrade A-K om vi kunde ses på Fredag igen och prata lite till. Och det vill jag ju gärna. För att det blir ju vår sista chans att ses på minst ett ÅR! Så, jag ska maila henne imorgon, och fråga om hon fortfarande har tid att ses på fredag ;) Önskar bara att Xsambon kunde ha varit med på den promenaden. Hade varit bra att reflektera över allt som vi varit med om tillsammans, alla tre... Men han kommer tyvärr inte att vara här förräns vid halv sex(tror jag att det var) på fredag...

Mötte iallafall upp Brorsan igen, utanför socialkontoret. Där han fortfarande satt och väntade. Sedan satt jag kvar där med Vovven. Medans han gick in och pantade flaskor. Vovven var lugn och snäll. Lite sådär halvmysig =) Och hon fick inte alls den där separationsångesten som hon normalt sätt brukar få ;) Idag, har hon till och med kelat i mitt knä. Japp. Vi kommer allt lite närmare varandra för var dag som går... Om det inte beror på löp eller skendräktighet? Vet inte hur hundar reagerar i dessa tillstånd... Jag har aldrig snappat upp... registrerat någon erfarenhet där :P

Hem igen iallafall... Och sedan har jag bara ätit och haft tråkigt. Skrivit lite i min punktlistebok... och längtat efter natten. Bävat inför två lååånga dagar, innan Xsambon kommer... Och reflekterat över samtalet som jag hade idag...

Nu till kvällen, kom Syrran hem från en kompis. Lite skratt tillsammans med henne och Brorsan... Tjata ner Vovven ur soffan. Så att jag kunde sno med mig mitt täcke och gå upp hit... Och nu blir det sängen.. med en gnutta ångest i bröstet och störande känslor...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...