Min kamp om livet, börjar igen. Och likaså mitt kvällsbloggande... Ja, jag ska iallafall ge det en chans, vad gäller båda.

... Så det känns bra. Jag har saknat det. Och jag har saknat den här lite klarare och friare känslan som jag känner i både huvud och själ just nu...

Visst. Jag känner ångest och ängslan, nu på kvällskvisten. Men det är ju sådant som jag räknar med när jag ska göra stora förändringar och ta risker och chanser igen...

Just nu är det gardinerna som stör mig lite grann.. Att jag för några dagar sedan, hängde upp dem i fönstret igen. För att jag gav upp om att någonsin ta hit någon att fixa det läckande fönstret...

Ja, jag hängde tillbaka dem ändå. Var trött på att ha dem ligga över köksbordet medans fönstret hängde kalt... och med obehagligt tillgängligt för insyn.

... Men jag stör mig OCKSÅ på alla ideér om de förändringar jag vill göra och på vilket sätt... På den ändå knappa rädslan eller oron för att allt ska spricka igen... De försiktighetsåtgärder jag vill göra...

Ja, det är lite läskigt. Känns som om jag står och balanserar på en ranglig bräda..

Men denna gången har jag en STARK vilja att klara det! Äntligen vågar jag SÅPASS mycket iallafall. Att CHANSA :D

... Ja, jag har gjort några cheman och planer idag. Ett peppkort till mig själv. Där jag övertygar mig själv vad som är rätt och fel. Och för vems skull som jag egentligen gör VAD.

Jag har listat upp alla punkter som jag vill, ska eller borde göra för att få ett värdefullt liv.. Eller ett liv av värde. Får ju inte ha för höga krav :P

... Men jag var också väldigt noga med att lägga till att "allt ska göras i MIN takt". Ingen stress.

Jag försöker hålla kraven nere. Och för en stund, bara ta det lugnt och NJUTA. Allt kanske inte blir SUPERBRA eller KÄNNS superbra till en början. Men så måste det få vara.

Min plan är att ha en matklocka, för att slippa sitta och TÄNKA på ätandet hela tiden. Och även att försöka ta mig UT så mycket som möjligt. Helst träffa folk eller utöva något intresse. Och så ska jag inte ha någon struktur över mina inköp, vad gäller mat. Utan bara handla när jag har lust och VAD jag har lust med. Hålla koll på ekonomin såklart.

... Ja. Och jag ska kämpa HÅRT med att inte svika mig själv vad gäller hetsätandet! För att på så sätt riskerar jag inte heller att hamna i svältläget som jag har suttit fast i, i några dagar nu!

... Ja, jag vet inte. Det finns så mycket att SÄGA. Så mycket som jag vill få UT. Så MYCKET som pågår i mitt huvud just nu.

Förutom det jag redan sagt, har jag även allt som ska göras i hemmet, i mitt huvud just nu. Städningen i sovrummet. Kartonger och skit. Tvätta kläder. Dammsuga... Ja, men allt det där.

Men jag ska inte tjata mer om det nu. Nej för att, från och med idag är det kvällsinlägg. Så att nu ska jag rabbla dagen. Innan inlägget blir OLÄSLIGT långt.

... Eeehhmm... Det känns egentligen som om jag borde rabbla flera VECKOR. Då jag annars börjar mitti.. Men det får ni/jag stå ut med ;P

Börjar från imorse, tror jag bestämt.

Imorse vaknade jag som vanligt nuför tiden, rätt så tidigt. Kollade som alltid, mobilen. "Kanske har fått mail".. Ett mail från min kära handläggare på kommunen. Ja, vi har mycket kontakt. Men idag var hennes sista dag innan semestern... Tråkigt. Men jag TROR att det på något sätt fick mig att ta mig i kragen... Vet inte hur. Men NÅGON anledning måste det väl ha, att jag vände håll och blev fri just idag?

... Hon skrev iallafall, då vi försöker kolla upp lite olika alternativ till stöd och hjälp på psykiatrin, att det inte fanns möjlighet till mailkontakt mellan dem och mig. Vilket jag redan visste och kunde ana. Men värt en försök. Och så sa hon att de hade givit förslaget att ha en större möte mellan psykiatrin, habiliteringen, henne och mig...

Vilket jag inte svarade på.. Men vi får se hur jag tar emot stödet. Om det ens behövs sedan, när HON väl kommer tillbaka.. Kanske LYCKAS jag denna gången! ;D

... Jag klev iallafall upp... minns inte när. Och så satte jag mig direkt vid datorn. Jag började skriva det där kortet till mig själv. Sådana som jag brukar lägga ut på bloggen. För att peppa mig själv och FÖRKLARA mig mig själv ... Eller rättare sagt, FRÅGA mig själv vad som är viktigt här i livet..

Vilket har fått mig att öppna ögonen för HUNDAR igen, också. Ja, det känns lite ljusare idag, fastän läskigt och obehagligt. Och med ett lite VAGARE hopp än vad jag hade önskat...

.. Men lite i taget ;)

Efter det, satte jag mig i soffan och uppmärksammade hur mycket(MYCKET) segare tiden gick idag än vad den BRUKAR göra. Minuterarna kändes som TIMMAR... Och jag TROR att jag vet varför. Fastän jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle VÅGA. Och fastän jag ältade väldigt mycket om hur, när och varför...

Ja, jag skulle ÄTA idag! Med största sannolikhet. Det var iallafall vad jag hoppades på. Men trots att jag hade saker HEMMA, vågade jag inte riktigt. Så därför längtade jag mig till bussen... som skulle gå om ett par TIMMAR! ... ... Där hoppades jag nämligen på att kunna handla någonting att äta... Ja, i stan alltså.

Ja, dessa JÄTTELÅNGA timmar och minuter, gick iallafall till slut. Och jag kunde ÄNTLIGEN gå till bussen.

Satt och väntade en stund på hållplatsen. Och åkte sedan iväg. Hungrig, svag och trött...

Jag åt någonting litet.. som jag gör VARJE dag. Och tog mig sedan i kragen, för att bryta det mönstret som innebar ett litet mellanmålsstort mål om dagen.

Köpte det jag skulle ha, och oroade mig en gnutta för de kyl-och frysvaror som jag ändå fått med mig hem. Delat med tanken och den ynkliga känslan av att detta kanske är ÄNNU en sak att ångra sedan.

Men jag har varit vid gott mod idag. Och jag tror att jag kan klara detta. Då viljan känns stark. Och det känns ändå som om jag HAR någon slags plan.. Fastän jag har tankar som snurrar i huvudet. Alldeles för många för att inte göra mig stressad och ängslig...

Men samtidigt. "Jag ska ta det LUGNT nu. Nu GÄLLER det! Så jag måste se LUGNET som mitt viktigaste verktyg, om jag inte ska ge upp"..

Jag ska vänta med hundar och fritidsintressen. Vänta med aktivitet och att tvinga mig ut och träffa folk. Jag ska VÄNTA med att stressa på med städning och tvätt... Jag ska bara laga mat när jag känner mig peppad till det. Endast handla någonting när jag vet vad jag vill ha...

Ja, nu ska jag helt enkelt bara satsa på att äta vid fasta TIDER och i lagom MÄNGD. Resten får komma de dagar jag orkar, närhelst det faller mig in. Helt enkelt.

Jag ska dock skaffa mig en almanacka. Där jag kan peppa mig själv(räkna hur många dagar jag lyckas hålla på matrutinerna). Kanske skriva ner ideér till maträtter. Kanske någon bakdag(bakningsdag?).. Om jag planerar att TRÄFFA någon... Ja, men bara sådär enkelt...

Ja. Jag åkte iallafall hem igen, med första bästa buss. Men det känns ändå skönt. Nu när det är sommarlov, går inte den första bussen längre. Så att jag slipper stressa för att jag vill hinna med en så tidig buss som möjligt. Nu kan jag ta det lugnt och NJUTA istället. De dagar som huvud och hjärta tillåter det ;)

Väl hemma...

Ja, jag ÅT. Och jag NJÖT. Jag åt LÅNGSAMT. Vilket betyder mycket för mig...

Eftersom att jag är en svältare, med en hjärna som vet OM det.. så är jag också en stressätare. Inte BARA att jag äter när jag är STRESSAD.. Utan jag STRESSAR också när jag ÄTER...

Men idag.. då jag mådde BÄTTRE, fokuserade jag på att äta LÅNGSAMT. HIMLA skönt. Och MYCKET GODARE ;D

... Ja, jag åt några gånger till, efter det. Tillät mig till och med att äta en gång extra nu på kvällen. Då svälten har varat så länge. Och så börjar jag från början med matklockan, imorgon ;)

Det har varit tv hela dagen, sedan jag kom hem. Som alltid.

Men jag har OCKSÅ fyllt i budgeten på min dator, som jag inte har gjort på flera VECKOR! ... Ja, halva iallafall. Jag har NÅGRA kvitton kvar att föra över...

... Och nu när jag nämner det.

Nu när jag ska börja ÄTA ordentligt och sådär, kommer även EKONOMIN att bli sämre. Så jag oroar mig lite för DET.

Samtidigt som jag har saker som jag måste KÖPA. Tillexempel regnkläder och nya skor... Och då jag har en STOR rabatt hos Vattenfall, på elprylar.. så vill jag även utnyttja den...

Och förutom det, alla saker till LÄGENHETEN, som jag ännu inte köpt!..

... Men ja. Det löser sig nog till slut. Det viktigaste just nu, känns ändå att vara regnkläder och skor. För att skorna läcker in ur minst tre hål... BÅDA! Och regnkläderna är sedan jag gick i sexan eller sjuan.. Några regnskor HAR jag inte ens...

Men för allt... femtusen spänn... Skulle säkert kunna få det billigare...

Eller jag vet inte.. Vad vet JAG om pengar :P

Hmm.. Ja-a. Det var nog det. Mitt första kvällsinlägg på länge. Men nu KÖR vi!

God natt med er <3

... Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag tror att jag har svårt att acceptera livet(och mig själv) som det ÄR, liksom...

Jag TROR att jag har svårt att acceptera DET... Och jag VET att jag har svårt att acceptera upp-och nedgångar i humör och mående...

Jag känner bara att varje gång som någonting förändras i sinne och själ utan någon anledning... Utan att jag kan förstå VARFÖR... Så kan jag bara inte acceptera det. Vilket innebär att antingen hjärnan eller hjärtat... Alltså känslorna eller tankarna, stretar åt HELT fel håll.. Dessa hänger liksom inte ihop då...

... Ett rakt sträck, vore det bästa... Men så ser ju inte livet ut... Så ser ingenting ut, när det gäller levande varelser... Om man nu kan kalla oss det...

... Vet inte om det verkar vettigt på något sätt...

Så därför går jag vidare..

Trots en HEL del ångest över just bloggandet, nu på kvällen, ska jag ta och rabbla min dag..

För att imorse lovade jag mig själv att jag skulle tillåta mig själv att inte blogga när jag inte orkar... Utan bara skriva en snabb "såhär ser min vardag ut just nu-uppdatering", och sedan blogga igen först när det händer någonting NYTT i min vardag...

Och ja. Saker HAR varit annorlunda idag. Så jag antar att jag måste svara till mitt "tvång" att blogga idag. Ge vika för min ångest. För att... Ja-a... Saker har ju förändrats lite grann... På sätt och vis...

... Igår natt, innan jag somnade, hade jag väldigt mycket ångest. Iallafall som jag minns det. Då handlade det om mötet på psykiatrin... Jag kände ett behov av att veta redan nu, vad som skulle hända då... Men samtidigt ville jag nog inte veta alls...

.. Somnade iallafall ifrån...

Och vaknade tidigt imorse. Vilket inte var så konstigt, då jag gick och LA mig rätt så tidigt igår.

... Klev dock inte upp förrän efter... Ja, vid elva. Då jag skulle gå till bussen...

22åringen messade mig imorse, och...

Ja-a... Kom på varför jag inte kan säga vad hon ville...

Men det gjorde iallafall att när jag somnade om, så sov jag väldigt oroligt. Då jag behövde fylla på pengarna på mobilen, för att kunna svara henne.. Och jag har ingen lust att ignorera ÄNNU ett syskon! ...

Men även ångesten för hur lång vår konversation skulle bli om jag svarade, "oroade" mig lite grann...

Jag klev iallafall upp i god tid för att fylla på med pengarna och skickade iväg mitt svar..

Sedan betalade jag räkningen som jag hade fått från Boendestöd... Ja, ännu en anledning till att jag inte borde söka hjälp när jag inte tar emot den... Det kostar pengar.

Nu blev inte den här så dyr som tur var... Men när jag låg inne... Ja, tänk er en sjukhusräkning för flera månader.

... Så blev det iväg till bussen. Varpå jag funderade väldigt mycket... Säkert mycket det här med att jag kände ett behov av att säga bort det här med psykiatrin och fixa någonting annat... Men inte känna att jag kan. Vågar och så vidare...

... Hmmm. Jag minns inte...

Det känns som om det var något ANNAT som jag funderade över också... Bloggningen? ...

Ja, jag minns inte. Så jag går vidare...

... Jag handlade det jag skulle ha...

Och så väntade jag in nästa buss och åkte hem...

Åt lite grann framför tv:n...

Och nu har jag ångest...

... Och eftersom att dagen har VARIT så KONSTIG idag, kanske jag tar och hoppar lite grann igen...

Jag var ute på en promenad i solen.. Då det blev för varmt i soffan, och...

... Nej, jag ORKAR inte. Jag får ångest bara jag FÖRSÖKER.

Att det ska vara så SVÅRT.

Kan ju säga att ångesten har varit rätt så frånvarande idag. Tankarna har funnits där. Och rent praktiskt i vardagen och livet, har dagen sätt PRECIS likandan ut som den gjort det senaste...

Men rent känslomässigt... Ja, halva dagen var HELT fri ifrån ångest. En lätt känsla inombords, som bara stördes lite smått av mina bångstyriga tankar, och vetskapen om... Eller rättare sagt OVETSKAPEN om hur jag ska ta mig framåt...

Det faktum att jag inte kan se några vägar. Och att jag önskar att någonting kunde öppna sig framför mina ögon nu på en gång. Och fixa allt det här...

... Och sedan det, att när jag mår känslomässigt bättre, så känner jag ju ÄNNU mer att jag borde ta tillvara på det och inte låta det rinna ut i sanden...

Och eftersom att jag är en osäker personlighet som tvivlar så fort som någonting förändras, så kände jag ju även en starkare dragningskraft till att säga upp psykiatrin som jag sakta men säkert, ändå närmar mig

... "Jag skulle ju kunna leva och må bra redan NU."...

... Och så lägger man till det faktum, att så fort jag tänker, så inser jag även att det inte skulle fungera... För att jag inte ser några fungerande vägar och redan har betat av de som jag kan se...

"Jag mådde bra, emotionellt... Men jag tar mig FORTFARANDE inte framåt PRAKTISKT. Och hjärnan sätter sig fortfarande på tvären... Liksom det faktum att jag inte får till ätandet. Inte sköter några hushållssysslor... OCH inte kan ta emot STÖD för det!

... Nej, det funkar helt enkelt inte...

Och att åter ha börj... Eller rättare sagt. Efter att ha tänkt för länge. För intensivt. Så kom ångesten smygandes. Men vad kunde jag förvänta mig? Jag praktiskt taget, ROPADE ju på den!

... Nej, inte så mycket tankar på döden idag. Tänkt det, har jag väl gjort. Men då hjärtat gett mig en liten brake, så har allt känts mindre desperat iallafall. Vilket har varit skönt..

Sa till mig själv, under promenaaden, att jag nu verkar ha tagit mig ur den här krisen.. Men att jag oroar mig en del. För att under tre veckor, kan jag komma in och ut ur den MÅNGA gånger. Och om jag har tur.. Och BARA då.. Kan jag få komma in i en ANNAN slags kris istället! För att denna "psykiatri-krisen" är nog något av de JOBBIGASTE! ... Hellre kärlek-,husdjur-, praktik-, eller matkris i så fall.. Eller vad nu hjärnan kan hitta på... Inredning?

... Eller så får jag bara VILA i några veckor. Det vore ju snällt av mig själv i så fall :P

... Men till kvällen som sagt. Ångest. Mycket grubbel. Det gamla vanliga... Men ändå lite mer avtaggat(eller vad man nu säger) än vad det varit de senaste dagarna...

Velat säga upp psykiatrin. FÖRSÖKT att komma på andra vägar... Men insett gång på gång... "Nej. Detta är min chans" ... Vet bara inte hur jag ska orka... Några veckor till... Minuter blir till timmar. Timmar blir till dagar.. Och dagar, till veckor...

Men. Tänker jag inte framåt, så blir det enklare... Eller?

God natt med er <3

Jag bloggar ifrån sängen. För att jag kunde inte tillåta mig själv att inte blogga.

Kortkort..

Jag sov bättre inatt... Kanske var det bra att ge upp helt.

... Jag vaknade vid ettiden. Hade fått kallelse till psykiatrin, på posten. Ungefär tre veckor framåt...

Och att inte tänka och bara vara, blev med ens svårare.

Skärande ångest. Jobbiga tankar...

Gråt framför tv:n. För att jag inte orkade titta... Ett hjärta av bly... SMÄLTANDE bly. Och en hjärna med mjölksyra...

"Dagens mat", på affären här i byn...

Skriva av sig i textsamlingen, när jag inte orkade mer...

… Och omöjliga funderingar utan slut... Med ett dilemma som kunde döda... ALDRIG har jag längtat så mycket efter vad som helst att döva min smärta med.. Vad sägs om en strömbrytare till hjärnan?

Problemet är...

Jag orkar inte längre. Vill se en förändring. Förbättring... Jag vill må bra. Komma framåt... Slippa se döden som en öppen dörr..

… Och jag vill göra det NU. BEHÖVER det... NU.

… Men samtidigt orkar jag inte MED att ta tag i någonting som kan fixas NU, om jag redan HAR någonting pågång.. Psykiatrin...

Och ska jag då orka leva min vardag utan att göra någonting åt den eller mig själv... i TRE VECKOR?!

… Det är liksom psykiatrin ELLER en annan väg...

Någon annan väg, SER jag inte...

Och psykiatrin känns för långt borta...

… Det där med att sluta tänka... Fungerade inte särskilt bra.

… Vill nog bara undvika döden just nu... Måste finna en bra väg...

Hjärtat blöder fortfarande... Kan det brista på riktigt?

God natt med er <3

... Idag har HELT klart varit en dag full av tvivel. Det börjar gnaga ordentligt nu... Och jag funderar ALLTFÖR mycket...

Men det är svårt att låta bli... Det känns liksom som att hela mitt LIV bygger på hur jag hanterar den här situationen här och nu. Vilka val jag gör... Och vad jag säger, tycker och tänker...

Det känns som om jag spelar på liv eller död... Vinna eller förlora...

Och det känns som om jag har alldeles för många val, där de flesta av dem är omöjliga att välja... Det kan bara inte bli rätt...

Ja. Jag har ältat väldigt mycket, hur jag ska gå vidare nu... Psykiatrin eller ej... Och om inte psykiatrin.. Vad ska jag göra istället? Hur ska jag DÅ hantera... livet?

... Men även DEN vägen, känns omöjlig på så många sätt... Det finns fler än EN anledning till att jag egentligen inte borde välja den stigen.. Utan istället försöka mig på någonting annat...

Men samtidigt är den dörren fortfarande LITE enklare att få upp, än vad alla andra vägar jag kan se, är just nu...

... Och jag kan bara inte låta BLI att SE alla dessa motstridigheter i att åter slänga mig in i vården... Någonting som jag tidigare dessutom har VÄLDIGT dåliga erfarenheter av...

Det finns så mycket som säger EMOT att det skulle vara en bra idé och hjälpa mig åt rätt HÅLL denna gången...

Och jag vet ärligt talat inte ifall jag är redo att göra så mot mig själv igen...

... Men att INTE göra det... Vågar jag chansa på DET? ... För att inte heller att ge upp, känns som om det skulle gynna mig just nu...

Visst. Jag kan fortsätta med "dagens mat"... Fortsätta spendera mitt liv framför tv:n... Jag kan fortsätta tillåta mig själv att ta mig igenom dessa jobbiga stunder då jag... Ja, då min hjärna bråkar och hjärtat känns som bly...

... Men jag VILL inte.

Jag VILL inte... Jag vill ha ett RIKTIGT liv om jag ska leva. Jag vill VETA att jag kommer att ta mig UR det här så småningom... Inte gå omkring i OVISSHETEN om ifall det här ÄR och FÖRBLIR mitt liv. Min vardag... Att risken finns att allt bara kommer att kännas jobbigare och jobbigare.. Mer och mer misslyckat... Och jag blir bara olyckligare och olyckligare... Utan att kunna göra någonting ÅT det...

Nej. Hittar jag ingen lösning på mina problem... På mitt LIV...

.. Då SER jag inte heller MENINGEN med att fortsätta...

Vilket gör det hela ÄNNU eländigare! ... För att jag VET ju... Döden blir inte mycket mer än en önskan till flykt...

Men. Dagen idag.

När jag gick och la mig igår, blev jag som inte är så ovanligt nuför tiden, attackerad av någon av alla anledningar till att jag borde... EGENTLIGEN BORDE dra mig undan nu... Dra mig tillbaka, innan jag gör någonting som jag kommer att ångra...

... Och jag skrev till min kontakt på kommunen...

... Det är jobbigare än jobbigast... när alla alternativ är dåliga alternativ... När alla vägar kan leda mig... till HELT fel plats... Det känns som om jag går in i en dödsfälla, vart jag än går...

Men ÄNDÅ känns det som om, utanför detta fönster kan jag finna det liv som jag vill ha... och BEHÖVER! ... Det är så enkelt.

Jag klev iallafall upp imorse... Eller den var nog närmare halv ett... Kanske..

Och så TROR jag att jag gick iväg till bussen, rätt så per omgående... Idag skulle jag iväg och köpa "dagens mat"... Och även nytt kaffe, om jag skulle komma ihåg..

Jag var orolig att möta syskonen i stan... Och ju fler dagar som går, desto mer osäker BLIR jag på ifall jag kommer att orka FORTSÄTTA åka in till stan... Det blir bara jobbigare och jobbigare, att oroa sig varje dag för att behöva vara glad mot någon. Prata. Skratta... Eller ens ha kravet på sig att på NÅGOT sätt visa intresse för någon annan människa..

Jo, jag älskar mina syskon. Älskar min familj... Och nu i vuxen ålder, har jag kommit alla så mycket närmare...

Men nej. Just nu...

Väl där, gick jag iallafall till den affären som jag skulle till. Köpte det jag skulle ha... Och gick sedan tillbaka till stationen...

... Då jag har blivit väldigt trött de senaste dagarna. Antagligen kroppens svar på den drastiska förändringen av näringsintag och mängd.. Så orkar jag inte längre promenera särskilt. Utan nu väljer jag hellre bussen.

Alltså. Inga bussar som stannar vid trafikplatsen. Och imorgon planerar jag att åka TVÅ bussar för att ta mig till den affär som ligger ett köpcenter bort... Dit jag i vanliga fall brukar gå..

Jag väntade iallafall in den buss som gick hela vägen hem till mig... Och när jag kom hem, åt jag hälften av "dagen mat"... Ja, DET anser jag däremot att är lite konstigt. Jag känner mig mätt fortare nu. Trodde att det skulle bli tvärt om. När jag är van att äta så mycket..

... Men men. Jag förväntar mig dock att det ska bli jobbigare och jobbigare med tiden.. Jag menar. Det måste ju ha funnits NÅGON anledning till att jag gav mig in i kampen att börja äta bra ifrån första BÖRJAN! INNAN jag åter började med "dagens mat" ... Och jag ANTAR att det var smärtan... Eller så var det att jag mådde bättre just då... Jag minns faktiskt inte...

Men iallafall...

Jag blev sittandes framför tv:n... Drack lite kaffe. Och åt...

Diskade efter mig... Diskade igen... Försöker beta av lite grann nu...

Och sedan gick jag ut på en promenad. Då jag kände att jag behövde frisk luft och en lugnare plats för att fundera... SKOGEN, tänkte jag...

Tog med mig ett par av de soppåsar som stått vid sidan om ytterdörren i några dagar nu, för att ta tag i att SLÄNGA dem... "Det måste ju göras" ...

Jag mot sopförrådet... "Vi möts igen" ...

... Det hade blivit en del förändringar därinne. Och det kom som en chock. Till en början, blev jag lite förvirrad... "Jaha... Nu FINNS dessa soptunnor igen! ... Den finns, men har aldrig funnits förut... Och den här... Ja, den hade funnits tidigare, men var borta sist jag var här..."

Men så såg jag en lapp på dörren. De skulle göra en del förändringar i förråden.. Alla soptunnor som hade felats skulle läggas till... Och även en tunna för matavfall skulle hädanefter finnas.

... Skönt, tyckte jag. En viss lättnad la sig över mig... Ordning och reda. Lite logik över det hela...

Men däremot var säkert soporna som jag hade påbörjat i mitt eget sopskåp, nu felsorterade... Och jag hade inte heller känt mig tillräckligt lugn inombords för att orka stanna i soprummet och KOLLA hur sorteringen skulle se ut... Så, inom mig... Fortfarande lika kaotiskt..

Jag promenerade en bit, och satte mig sedan på en bänk för att blogga... När jag gick ut, var tanken att jag skulle blogga om de ältande funderingar som jag hade haft hela dagen idag... Men så blev inte fallet..

Efter att ha bloggat, tog jag mig en långsam omväg hem igen... Och sedan blev det mer tv..

En kopp kaffe... Och nu bloggning..

Mer tv efter detta... Ja-a... Eller kanske sängen. Vi får se.

God natt med er <3

Jag sitter här.. Inte i skogen. Jag SKULLE ha suttit i skogen. Men jag orkade inte gå längre. Behövde skriva..

Nej, jag sitter här. På bänken. Vid bilvägen. Jag har lite ångest.. Eller om det är ängslan jag känner...

Det började bra. Kände mig relativt lättad... ÄNTLIGEN skulle soprummet make some sense. Äntligen skulle jag slippa dra mig för att slänga sopor av den anledning att soptunnor felades.. byttes ut... eller mystiskt försvann... ÄNTLIGEN skulle det bli lite klarhet i saker och ting...

Men...

Ja-a... Det betyder ju också att jag måste lära mig sortera enligt ett nytt soprum... Och idag tog jag mig aldrig tid att studera det.. Vilka soptunnor som fanns... Så än sålänge känns det FORTFARANDE lika jobbigt.. "Hur ska jag sortera sålänge?".Och "Har jag sorterat fel i mina påbörjade påsar?" ...

Men annars. Gick ut för att rensa tankarna... Funderar en del just nu...

Men det tar vi ikväll <3

Grejen är den, att jag går hela tiden omkring med en känsla av att någonting är fel. En undanskymd ångest. En ängslan...

Jag känner av min hjärna. Känner hur den jobbar... Och jag VET ju vad problemet ÄR.. Jag har börjat TÄNKA fel igen... Min hjärna har åter vänt sig EMOT mig. Jag KÄNNER det...

Det var så länge... Ja, några veckor iallafall... Sedan jag KÄNDE det. Trodde nästan att det var över. Ett berg bestiget... Att jag nu, efer en lång kamp... Under två år, nu hade lyckats övervinna den delen av mig själv... Och helt och fullt, kämpar åt rätt håll...

... Men ja-a... Det är kanske lite mycket att begära...

Men förutom det, har idag varit en lugnare dag. Efter några MINST sagt HEKTISKA dagar, rent emotionellt och psykiskt, har det nu lugnat ner sig lite... Vilket känns både bra och dåligt... MINST sagt förvirrande...

... Jag tror... Eller rättare sagt VET, att det beror mycket på att jag nu har blivit av med den mat som störde mig... Jag slängde den sista yoghurten igår... Och nu kan jag återgå till tryggheten med "dagens mat"...

Det finns både bra och dåliga saker med det.. 

Jag tillåter mig själv att ÅTERIGEN gå tillbaka till att MEDVETET skada mig själv. Genom att äta både fel och för lite. Tillåter mig själv att RASA i vikt och att än en gång genomlida kroppsliga smärtor på grund av för lite näring..

Men samtidigt så innebär det kontroll för mig. Smärtan fysiskt kommer inte i NÄRHETEN av lika intensivt, som den gör när jag hetsar dag efter dag, timme efter timme.. Jag får också enklare att veta hur jag ska HANTERA maten. Matlagningen... Och ätandet. Det finns ingen risk att jag tappar kontrollen över mig själv och gör någonting som jag egentligen inte vill göra... Och jag får i mig EXAKT samma sak varje dag.. Eller ja. Ungefär iallafall.

... Det finns ju såklart PSYKISKT negativitet i det hela, OCKSÅ. Men inte lika mycket nu, som förra gången. För att nu har jag FÖRSÖKT äta normalt. TESTAT många vägar... och GETT mig själv en chans... Men upptäckt vart det ledde mig. Hur INTENSIV min hjärna blev.. Och hur många FRÅGETECKEN som dök upp...

Och jag kunde inte hantera det. Orkade inte...

.. Och visst. Det var nog mycket annat också. Allt annat som inte fungerar... Men jag TROR... att detta var en stor del i att det hela sprack. Till att döden återigen blev närvarande.. Hjälplösheten... Vägarna som bommade igen framför mina ögon... Bristen på ork... Och den fysiska smärtan som uppkom VARJE dag på grund av brist på kontroll... Och den PSYKISKA smärtan därav.

... Men som sagt. Idag har jag haft det lite lättare, rent känslomässigt. Inget lika tungt hjärta... Och trots att hjärnan min, återigen sänker mig, har jag kunnat känna mig glad och framåt...

Och visst. Det beror ju mycket... Och då MENAR jag MYCKET, på "dagens mat". Att jag åter har tagit kontrollen tillbaka...

Men det beror också på att jag har VÄRLDENS underbaraste kontakt på kommunen, som stöttar mig och hjälper till, HUR många gånger jag än backar och fösöker. Backar och försöker. Jag känner att hon respekterar mig och mina känslor och vill mig väl.. Min nya A-K.. Fast mindre spänd.. -Får jag känslan av.

... Och jag känner nu att jag har öppnat en dörr som KAN göra saker mer möjliga... Ja, då alla andra dörrar nu har smällt igen i ansiktet på mig... och jag har gett upp hoppet om att själv klara mig ur och förbi detta... Jag BEHÖVER denna dörren.

... Psykiatrin.

... En dörr som länge varit stängd, låst och bommad. Av mig själv till största del. Jag har inte vågat. Inte orkat... Men nu, TROTS att allt kan spricka, bli värre, och enligt MIN hjärna, rent utav FARLIGT(för mitt liv), är jag nu redo att satsa. För att alternativet är döden... Jag ORKAR inte mer. Att kämpa utan framgång. Och att leva ett "omöjligt" liv i rädsla...

... Och det här är min sista väg att testa...

Känner mig konstigt nog, hoppfull. Har jag aldrig gjort förut, vad gäller den sak som min hjärna gör svår att hantera.

... Ojoj.. Ska jag ta dagen idag också.

Vet inte riktigt..

Vaknade imorse. Det var en varm och... Vet inte om jag vill säga "orolig" natt... Och morgonen blev even varmare...

Mailkontakt med min kontakt på kommunen, medans jag låg och halvsov i sängen...

Höll på att återigen backa ifrån den hjälp som nu är den enda anledningen till att jag bryr mig om att fortsätta kämpa... För att det var jobbigt. Hela grejen ÄR ju såklart jobbig. Men den blir ju BRA mycket jobbigare när man inte riktigt vet hur allting ska gå till..

Men jag tror att det håller på att ordna upp sig. ANTAGLIGEN, om jag klarar det.. Vågar och inte backar... Sålänge som jag TILLÅTS av min tvivlande hjärna... Ja, då kommer det KANSKE... ÄNTLIGEN att gå vägen... Och jag kanske har chansen till ett "normalt" liv trots allt.. Det är väl på tiden i så fall!

... Jag känner inget större hopp. Vågar inte ens TÄNKA på HUR det skulle gå till! Inte HOPPAS på att hela jag kommer att kunna samarbeta med mig själv åt SAMMA håll.. Men det finns en chans :) Det får duga sålänge.

Ja. Jag klev upp...

Mådde ganska dåligt imorse. Då min hjärna bestämmer sig för att bråka.. Och jag både kände AV det och kände mig DUM på grund av det... Såklart. "Kan man må bra.. Så varför inte bara GÖRA det?"..

... Men rent emotionellt MÅDDE jag nog rätt så bra ändå..

Jag åkte in till stan med en senare buss idag. Då jag egentligen inte ville åka in ALLS. Var orolig. Rädd att möta något av syskonen. Den "risken" finns ju alltid när man åker till den stad som även FAMILJEN har som närmsta... Om man säger så.

... Och jag hade ingen ork med det. Ville inte prata. Inte SE någon. Bara gömma mig. Vara ifred... Mest ville jag nog inte "bli konfronterad" över, få en massa FRÅGETECKEN om vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Att de har försökt få tag i mig och så vidare.. "Vad skulle jag säga?"..

... Och så ville jag ju gärna bara åka in dit. Köpa "dagens mat", och sedan åka direkt hem.. Inte få frågan om jag vill ta en fika. Inte stå och prata eller förväntas föra en konversation. Vara GLAD när vi möts...

... Ja, ni kanske förstår.

Men jag gjorde iallafall en satsning. "Möter jag någon, så GÖR jag. Då får jag hantera det"..

Klädde på mig. Och gick till bussen...

Väl i stan, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha... Kände en lättnad över... En STOR lättnad över att jag nu skulle åter få kontroll över mig själv...

... Men också ville jag gå ner i vikt...

... Jag måste säga...

Jag är såå GLAD när jag ser mig själv i spegeln. Såå GLAD. Mina kinder är rundare. Jag ser både hälsosammare och bättre ut. Och jag känner mig lite närmre sådär rund och gó ut, som jag alltid ville göra när jag var liten...

Alltså, jag är inte tjock. Nu ligger jag faktiskt PRECIS på min normalvikt. Vilket jag ser som väldigt positivt. Och med håret som jag klippte igår... Jag trivs.

MEN. Faktum är... För det första, har ju hjärnan vridit sig fel...

Men så känner jag även en RÄDSLA. Bristen på kontroll, som gör att jag antingen går ner... eller UPP, utan stopp... Den gör att jag hellre väljer smärtan och oron i att gå NER, än väljer smärtan och oron... som är så mycket STÖRRE, både fysiskt och psykiskt, i att gå UPP..

Hellre DÖR jag i svält eller pajade organ, än att uppleva den där bristen på kontroll och det dåliga samvetet, DAG efter DAG... Ja, jag vet inte HUR länge! ...

Men det är ju klart. Jag önskar mig ju hälsosam kontroll och att stanna på en normal vikt. Det vore ju det bästa... Både för kropp och själ...

Hoppas att jag håller med.. HELA jag! Annars blir det svårt...

Jag åkte iallafll hem igen, med första bästa buss... Bestämde mig för att ta en buss som tvingade mig att PROMENERA en stund idag. Klev av vid Trafikplatsen. Och det kändes jättebra. Av en viss anledning.

... Väl hemma, satte jag mig vid tv:n, med en JÄTTEGOD kopp kaffe, och "dagens mat"...

Och där blev jag sedan sittandes..

Diskade..

Har bestämt mig för att diska det jag har använt, plus en eller två saker till, för varje gång som jag har använt något. För att jag har ingen energi till att ta ALLT på en gång. Men tids nog blir nog allt klart. Om jag bara håller ut.

Och då ska jag även försöka ta tag i det här med fönstret. Så att gardinerna kan hoppa upp på sin plats och sluta reta mig till ångest hela tiden.

... Jag tog en kort promenad, innan SofiasÄnglar skulle börja. Ungeför tjugo minuter bara.. Kände inte att det räckte. Så ska gå ut igen, efter att jag har bloggat klart.

Efter det, blev det iallafall SofiasÄnglar.. Och nu bloggningen.

God natt med er <3

Dagen idag började nerbäddad under tjocktäcket i soffan... Panikslaget varmt... Och en ångest utan dess like...

23åringen ringde igen... Och det senaste. Nej jag har inte kunnast svara i telefon ALLS. Varken när HON har ringt. Eller när arbetsförmedlingen ringde härom dagen...

... Att inte svara när arbetsförmedlingen ringer... Det ger mig inte dåligt samvete... Men GUD vad nervös och stressad jag blev när jag för andra gången, inte svarade när en FAMILJEMEDLEM ringer! ALLRA helst eftersom att IDAG var tiden för 21åringens födelsedagsfirande! ... Och jag IGNORERAR!

.. Ja-a.. Samvetet. Det var inte kul. Jag kunde bara inte sluta oroa mig över vad familjen skulle tro, tycka, känna... Skulle de känna sig övergivna? Oviktiga?.. Skulle de bli OROLIGA? .. Ringa igen.. och jag inte heller DÅ svara?.. Skulle de börja HATA mig?

... Ja, jag kände mig skyldig... Och jag slungades mellan att hoppas på att hon inte skulle höra av sig IGEN, och att själv känna mig väldigt pressad till att JAG borde höra av mig!

... Jag låg i soffan i några timmar. Skrev lite grann i anteckningar i mobilen... Och åt. Yoghurt.. I massor!

... Jag minns inte så mycket... Men NÅGON gång därefter, tog jag mig i kragen och fick för mig att gå och bada. Duscha... Det behövdes.. VERKLIGEN!

... Ett LÅNGT och härligt bad... Eller härligt... Jag vet inte... Jag funderade mycket döden...Och hade nog egentligen inte så stor lust att lämna badkaret igen...

Men så duschade jag. Klippte mitt hår... Ja, rakt av bara. Så att det nu istället för tunnt och ojämt. Kluvet, hänger en decimeter ner från axlarna, bara räcker till axlarna... Och det var såå skönt! Att bli av med det...

Det blev mer tv... Kaffe. Tv. Tv... Tv..

... Och så småplockade jag lite grann. Orkade inte diska och så. Och har inte heller gjort någonting ANNAT. Men jag slängde lite skräp.. Måste ju komma igång på NÅGOT sätt...

... Ja-a.. Det tog nog stopp där...

... Så.. God natt med er <3

Jag har funderat terapi, by the way. Och jag är nog redo nu... Känner att jag MÅSTE vara det! Då DET tycks vara det enda som kan ge mig en GNUTTA hopp.. Ja, några andra vägar FINNS ju inte just nu!

... Det är ju inte hållbart, när jag det finns så många bommar, att den enda vägen jag kan se är döden.

... Visst ska jag väl klara det här? ... Visst ska det väl ordna sig till slut? Till det bättre?

Visst ska jag väl få må bra? Bli kompis med mig själv? ... Finna min väg i livet...

... Visst ska jag väl NÅGON gång få slippa alla inombordsliga krig? All rädsla? .. Alla frågetecken och vassa hinder? ...

Visst kommer jag väl NÅGON gång bli fri och känna att allt bara är som det ska vara?

... Idag slog det mig. Det slog mig hårt men vänligt... Jag gör inte längre någonting för att medvetet skada mig själv. Jag kämpar inte för att må dåligt. Jag strävar inte efter att ha det så dåligt som möjligt. Och i framtiden ser jag inte BARA en svart vägg... Nej, jag kan se en möjlighet till en ljusare framtid... Och jag har nu 95-procentigt börjat kämpa mig mot den...

Min hjärna vänder sig inte emot mig lika ofta...

Nej, nu kämpar jag rätt.. Jag VILL rätt.. Och DET är ett framsteg.

Men under flera dagar nu, har jag kämpat HELT rätt.. Utan några som HELST tankar på att jag borde eller vill gå åt det andra hållet. Det, där jag får lida. Må dåligt...

Men jag... Ja, haken är att jag inte vet HUR. Jag testar vägar efter vägar. Och trots att jag försöker och VILL.. Trots att jag stundvis känner mig stark och peppad... så är det tufft. Och jag känner inte att jag räcker till. Orkar med. Jag tappar greppet.. Ångrar mig. Undrar och funderar.

Jag gör förbättringar. Justeringar. Försöker finna vad som fungerar bäst för MIG. Vad som gör mig nöjd... Får mig att känna mig RÄTT..

... Jag snubblar över tröskeln. Slår mig... Men ställer mig upp igen... Försöker en annan väg...

Ja, jag vet inte vad jag vill säga. Men om jag rabblar min dag, så kanske det visar sig...

... Jag vaknade imorse... Nej, jag minns inte. Några gånger, tror jag. Men klev sedan upp när jag fick ett mess ifrån 22åringen..

Åt frukost. Som vanligt. Men idag var det lördagsfrukost. Den enda dagen då variationen på måltiderna är... finns.

Gott... men som jag idag märkte, väldigt rörigt och ostrukturerat. Vilket gjorde att dagens ätande inte slutade särskilt bra. Om man summerar hela dagen..

Efter frukosten... Jag minns inte... Måste tänka efter, när jag lämnade hemmet...

Jo, tjugo över elva åkte jag. Vilket betyder att jag precis hann äta frukost och göra mig klar, för att sedan gå till bussen..

Väl i stan...

Det började med att jag funderade väldigt mycket. Och tankarna gick snabbt, snabbt... SNABBT.

Jag gick med raska steg. Och visste inte riktigt vart jag skulle göra AV mig själv. Beslutsångest för huruvida jag skulle gå in och köpa ost och yoghurt eller inte...

Men hakarna var.. Ett. Jag hade inga kylklampar. Eller om det heter "frysklampar". Så eftersom att båda är mejeriprodukter, skulle de säkert bli dåliga innan jag kom hem. Vilket betydde att jag inte kunde handla förrän det var en viss tid kvar tills bussen skulle gå.

Två. Den största och mest gnagande frågan.. "Ville jag handla? Behövde jag ha dem hemma? ... Skulle jag ÄTA dem sedan, eller bara må DÅLIGT av dem?" ..

Jag bestämde mig trots allt för att strunta HELT i både yoghurten och osten. Tills det kändes okej att köpa dem. Helt rätt.

"Det skadar ju inte om jag får klara mig UTAN i ett par dagar sedan"..

Istället gick jag ner till hamnen och satte mig. Funderade på att köpa glass... Men kändes bara obehagligt... Så jag gick vidare. Tänkte gå in på gallerian. Ett fik, och köpa den där "Frozen Yoghurt" som jag hade velat köpa så länge men aldrig vågat. Eller kunnat tillåta mig själv... Beroende på hur mitt sinne har verkat, när..

Men det kändes osäkert. Och när jag gick IN där, var jag också beredd på att jag skulle gå ut därifrån lika tomhänt som jag var innan..

Men jag gjorde det. Jag köpte min Frozen yoghurt. Och det enda som störde mig. Förutom att jag inte RIKTIGT kunde finna den klara anledningen till varför jag inte satte mig på fiket istället för tog med glassen ut.. var att det blev typ TRE gånger så mycket i bägaren än vad jag hade tänkt mig! SÅÅ hungrig var jag inte! ...

... Dock så var kaffet JÄTTEGOTT. Något av det godaste jag har smakat. Och det tog slut ALLTFÖR fort.

Jag satte mig iallafall på en bänk i skuggan. Och åt min glass.. Godisarna som jag hade tagit som topping...

.. Lyssnade på två tjejer som satt på bänken bredvid och pratade finska...

Jag njöt inte av allt folk runt omkring mig. Och anledningen till att jag tog med mig fikat ut, var att jag ville vara lite ifred. Men orkade inte leta mig till ensamheten medans glassen smälte...

Så det blev en bänk mitt på torget.

När jag hade ätit upp glassen, promenerade jag lite till... Hamnade vid forsen, i solen... Och lyssnade till fåglarnas kvittrande, bakom vattnets hårda brus..

Det var solsken och jag kände trots allt en lugn och glad känsla inombords...

Bloggade lite grann... Bara för att jag KÄNDE för det...

Och sedan satt jag och försökte njuta. Men funderingarna hade kapplöpning innan för mitt pannben... Och när bussen snart skulle gå, drog jag mig tillbaka till busstationen...

Jag messade Xsambon, för att jag fick lust att gå på tivoli eller liknande med honom i sommar... Men fick ett svar som gjorde mig besviken... Han har helt enkelt gott vidare. Och han bryr sig varken om att kontakta mig för ROLIGA saker.. eller om han mår dåligt...

Men jag antar att det är rätt... Känns bara tråkigt. Då han är(var) min själsfrände. Den person jag kände bäst. Kände mig TRYGGAST med... Och som visste de mest LÅSTA hemligheter om mig, som jag HAR.

... Och han och jag, har varit "vi"...

... Men han har inget intresse av att prata med mig. Träffa mig... Inte om jag inte tjatar... Och så ska det ju inte vara...

Han svarade mig(när jag sa att jag tyckte att det var tråkigt/synd att vi hade tappat kontakten) "Vi kommer aldrig att sluta ha kontakt med varandra. Jag har bara mått väldigt dåligt psykist de senaste"... Eller något sådant...

Men det är inte därför. Inte egentligen. För att han har inte visat något intresse på MYCKET, MYCKET längre än så...

Men men..

Jag ska iallafall ringa honom någon dag. Få veta mer om vad som har hänt. Då han verkade må så BRA sist vi träffades. Var SÅ NÖJD med livet och vardagen... Och nu verkade det som om han mådde eller hade mått VÄLDIGT dåligt ett tag...

Väl hemma... Då har jag...

Jag plockade undan varorna... Och sedan minns jag inte... vad jag gjorde INNAN jag gick iväg igen för att handla yoghurt och ost...

Men det gjorde jag iallafall sedan.

Köpte även med mig lite soppa. Och några munkar...

Hem. Och så har det blivit tv och ätande...

Och jag kan ju säga att idag har varit en YTTERST rörig dag... Känns som om jag HELT har tappat greppet om de rutiner som jag har byggt upp, vad gäller ätandet... Har inte haft kontroll över NÅGONTING...

Och när det var måltid och inte, har jag inte haft någon som HELST koll på...

Vilket har känts både skrämmande och förvirrande... Och vilket resulterade i att jag har ätit ALLDELES för mycket idag!

... Och den alltför stora godisskålen gjorde att mitt tidigare så starkt lydande sinne som har uppkommit av dessa strikta rutiner, nu tillät mig att äta MYCKET mer godis än vad jag orkade med eller var SUGEN på...

... Men nu har jag tagit fram en mindre skål. Så nästa gång häller jag bara upp så mycket godis som... Ja, den skålen rymmer..

För att faktum är, att jag har fortfarande godis i skafferiet. Men det godis som stressade mig, var det som låg i skålen och var tänkt att bli uppätet.

... Annars.

... Ja, jag vet inte... Det kanske inte VAR något mer...

Jag såg på en film.. Två filmer, nu på kvällen. På 3:an...

Och jag har även läst bloggar...

Ja, jag minns inte.. Så...

God natt med er <3