... Jag vet inte vilken mening jag ska använda som förstamening...

"Jag önskar att jag bodde med någon"...

... "Ett faktum är att detta inte fungerar"...

Eller... "Kanske ska man ge praktiken en till chans"...

... Men en sak jag VET är att jag inte orkar. Att det känns som om jag har kört fast. Men endast till den grad att jag fortfarande med hjälp av ALLA mina krafter, kan glida lite framåt hela tiden...

Men jag vet inte om jag VILL framåt..

Jag menar. Vore det inte för rädslan för ett fortsatt grovt håravfall... och kala fläckar på huvudet, så hade jag bara gett upp. Backat..

För att jag är inte RÄDD för svälten. Och "dagens mat" fungerade väldigt bra. Jag kände mig trygg. Jag hade struktur. En fast linje... Och jag visste vad som gällde... Det fanns liksom inga frågetecken. Inte större än vilket "skräp" jag skulle välja vid mitt enda mattillfälle...

... Jag känner bara att jag inte får grepp.. Jag har stunder då jag känner hopp. Då jag känner att på NÅGOT vis kan jag nog klara det här. Bara jag kämpar. "Jag är stark".

... Men faktum är... att jag känner mig inte trygg... Allt känns väldigt osäkert. Och vägen som jag går på, känns instabil på fler en ETT sätt...

... Till en början ligger funderingarna. Osäkerheten.. ÅNGESTEN, i att jag inte kan förstå hur jag ska kunna finna en måltid till varje dag i veckan. Utan att det slutar med att jag äter samma sak VARJE dag. Dels för att jag inte orkar variera mina matvaror i affären. Och dels för att jag inte ork...

... Nej. Jag vet inte... Men så, efter att ändå ha klarat det rätt så bra. Att åtminstone hålla på rutinerna och varken hamna i svält eller hets... Ja, till slut tappar man styrkan. Självdiciplinen... Och ja... 

.. Jag orkar helt enkelt inte..

Livet betyder för lite för mig för att jag ska kunna finna såpass mycket inre styrka att det känns värt att kämpa emot sina känslor....

Och det värsta ÄR, att jag blir inte besviken på mig själv eller känner mig hjälplös och svag när jag går på svält. Hoppar ÖVER att äta. Utan DET känns OKEJ. Det gör liksom ingenting. "Jag äter nästa gång"... Men när det kommer till att jag hetsar för en gång. Och inte känner att jag vill sluta äta. Trots en ÅNGEST utan dess like, som säger att det är fel... Ja, då... Det är en helt annan sak..

Faktumet är... att jag hellre dör av svält än av fetma. Och just nu känns det som om, oavsett vad, är jag påväg åt NÅGOT av hållen. För att jag får inte kontroll. Grepp...

Och jag bor själv. Så inte heller i någon MÄNNISKA, kan jag finna min stolpe.

... Jag befinner mig på omöjlighetens väg just nu...

Jag kan inte sluta äta riktig mat. Inte ge upp om att finna mina rutiner och börja äta tillräckligt... För att jag vill, om inte annat för mitt HÅRS skull, bli mer hälsosam...

... Men samtidigt så orkar jag inte riktigt... Allt har blivit så STORT och jag orkar inte ensam. Inte utan någonting att greppa tag i så att jag inte flyger iväg. Inte utan något som ger allt en mening...

Jag behöver någon att BO med...

Och jag behöver något att GÖRA om dagarna. Så att jag...

Ja, jag vet inte... Kanske kan det reducera riskerna till att börja hetsa... Eller kanske göra mig hungrig, så att jag kan ÄTA när det väl är tid för det...

... Men just NU, känner jag inget hopp... Vet inte hur jag ska klara det... Och det känns inte heller som om jag VILL.. Det BETYDER ingenting. Om det inte vore för flinträdslan...

Undrar om man ska ge praktik en ny chans... Men vad säger att det går bättre DENNA gången? Hur vet jag att jag verkligen VILL den här gången?..

... Men dagen idag.

Jag vaknade vid... strax innan elva imorse.. Mobilklockan ringde klockan elva...

Jag städade lite. Bara smått. Slängde skräp och sådär... Och så blev det frukost. Tredje dagen med frukost..

Tv, i väntan på att mamma skulle höra av sig. Så att jag visste om mormor och hon skulle komma eller inte...

Mamma hörde av sig vid... Ja, kan det ha VARIT kvart över tolv? ... Ja, men något sådant.

Och så kom de någon timme senare..

Vi pratade. Mormor och mamma kollade på mina nya saker. Soffan och gardinerna och sådär... Och så satte vi oss till bordet i köket.. Jag gjorde iordning en varsin kopp snabbkaffe... Ja, det enda jag hade.. Och mamma och mormor hade med sig en varsin mazarin till oss, som de fick från syskonens jobb..

Vi satt och pratade. Inget speciellt EGENTLIGEN. Men jag höll mig fokuserad. Och pratade ungefär lika mycket som de själva gjorde...

Ungefär en halvtimme innan de gick, började jag tröttna och ville bara börja med min mat. Köttfärssås skulle jag göra..

Väntade. Pratade lite mindre. Men höll mig ändå engagerad...

Och så, när de gick, började jag direkt med maten... Tog väl... Ja, jag kollade aldrig klockan. Men närmare en timme kanske... Och mitt mål att få den att smaka som mammas, men med exra ingredienser... Ja, det blev faktiskt förvånansvärt bra..

Jag åt... Och sedan blev det tv igen...

... Och där blev jag sedan sittandes resten av kvällen. Med några pauser för hämtande av något att äta, och diskning efter diverse förberedelser...

Och ja-a... Jag har hetsätit... Och jag vill bara äta mer...

Mer... Och mer.

... Och allt jag BER mig själv om, är lite självrespekt och STRUKTUR.

... Jag orkar inte HANDLA någon mer mat nu... Så får väl se om jag gör slut på det jag HAR och sedan återgår till tryggheten igen...

Men i den bästa av två världar, BLIR det inte så...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...