Okej...

Här sitter jag.. Ofrivilligt utomhus.. på en bänk, och vill bara gråta...

… Allt kan ALLTID bli värre!

… Och jag tänker inte försöka öppna den där JÄVLA dörren igen!!

Jag har tid på mig, att försöka mig på en hel promenad till stan... Men utan varken muskler eller teknik, tänker jag inte utsätta mig för mörkrets gator...

Vad ska jag göra?

… Jag har använt SAMMA nyckel, PRECIS VARENDA JÄVLA GÅNG som jag har kommit hem till en låst port! Men idag FUNKAR den inte!!

… Först soprummet... och nu DETTA!

Vad ÄR det här för ett skitställe?!

… JAG som trodde att mitt största bekymmer var morgondagens läkarmöte... Tänk så fel man kan ha.

… Men jag måste ju IN inatt.. Har ingen lust att lösa det problemet bara...

... Ja, jag vet inte...

Jag råkade ramla in på glas och koppar. Sugrör och sådant, igår. Vet inte hur... Men det slutade iallafall med att jag blev väldigt fixerad...

Nu kan jag inte sluta fundera drycker och glas. Koppar och liknande.

Stressad...

Och stressen med "äta-dricka"-grejer, gör att jag ramlar in på inredningen igen, som inte ännu är klar. Press på det...

.. Och det för mig automatiskt till gardinerna som ännu inte hänger uppe. Fönstret som ännu inte blivit fixat... Och så vidare till sovrummet som ännu inte blivit uppackat helt... Det skitiga golvet... Och tvätten som inte blivit tvättad på MÅNADER!

... Och sedan, förutom det, har jag problemet med ätandet, som jag inte ens är SÄKER på att egentligen är något problem!

... Övertrött, fixerad, stressad, och problem att lösa.

... Och jag VET att hur jag behandlar mig själv och min kropp, påverkar min hjärna och framhäver dessa problem ÄNNU mer! ... Onödigt.

Alltså... PRECIS somnat efter en tung sömnlös natt.. kvart i nio på morgonen... Och så får man ett mess..!

*Suck*...

... Säger inte mer än så...

God natt <3

... Ja, jag är trött. Svag... Och dagarna blir bara längre och längre...

- Detta är mitt liv... och jag kan ändra på det. Göra dagarna roligare. Kroppen starkare...

... Men det GÖR jag inte. För att sinnet bryts ner, mer och mer för vart dag som går...

... Och jag orkar inte försöka igen... Vågar inte längre tro...

Just nu ligger mycket tankar kring det faktum att jag kan ta nya tag och satsa ÄN en gång på ätandet. På att handla mat... Och på att få rutiner på det hela. Bli lätt och glad. FRI.

... Men för att orka GÖRA det, måste jag...

Ja, jag kan inte ha TVÅ tunga saker pågång samtidigt. TVÅ saker som ska ta plats i min hjärna och göra mig stressad.. TVÅ saker att se fram emot en lösning från...

... Men så funderar jag... "Ska jag satsa en gång till, på ätandet? Göra mig av med psykiatrin och mötet med läkaren därframme? ..."

Men jag blir VARJE gång attackerad av tanken... Av KÄNSLAN... Brist på tro.

"Klarar jag det inte denna gången HELLER, så börjar kampen OM igen. Och fortsätter det enligt mönstret, så blir den ÄNNU hårdare och jobbigare DENNA gången... Och psykiatrin återigen för långt bort...

"Nu är det bara några dagar kvar.." Några LÅNGA dagar...

... Skrev lite grann...

Skriver ofta, men delar inte med mig av allt.

... Men denna platsar.

Nyss skrivet i min textsamling...

Jag sitter på busstationen. Inombordsligt stressad. Missnöjd i det tysta.

Ångest. Osäkerhet... Och en på något sätt, sårad själ..

Socialt svag... Lite lätt ångerfull...

…Orolig för vad som komma skall.. Komma kan...

Skyldig... Vill säga.. "oviktig"... Dum.

… Känslorna är många. En lång dag, rent socialt. Saker som jag sett. Annat som jag hört... Något som blivit sagt... Annat som blivit antytt... Sådant som man kanske uppfattat, men som man inte är säker på..

… Intryck som jag fått... Och saker som jag är rädd att kommer inträffa...

… Jag har haft jättekul idag... Men just nu, i skrivandets stund, vet jag inte hur jag ska förhålla nig till framtiden. Om ett par timmar. Imorgon. Övermorgon. Eller on några veckor. Vet inte vad som förväntas av mig... Av ingen anledning alls... Efter en trevlig familjesammankomst...

… Jag har varit hos mina föräldrar sedan halv elva imorse. Umgåtts med mamma. Pratat. Blivit trött..

Fått lite energi när resten av familjen kom. Pratat lite grann. Ätit. Blivit trött.

… Fått ångest. Blivit osäker. Känt mig lite ensam.. Men ändå socialt pressad..

Ångrat men ändå inte.

Haft trevligt till största del...

Åkt därifrån.. Och njuter nu av ångesten och andra känslorester i min ensamhet.

God natt med er <3

... När rädslan sätter stopp... När man är rädd att misslyckas... Inte få grepp... I brist på kontroll...

... När man borde äta idag... men väntar tills imorgon.. För att inte svika rutinen.. För att inte vifta bort den enda trygghet man lyckats bygga...

... För att inte svika sig själv.. Studdsa igen...

För att man är vilsen. Svag.

... Den mest smärtsamma och längsta dagen hittills, sedan jag började med "dagens mat" igen...

Hade jag haft en plan... som ger mig trygghet och stabilitet... Då hade jag gett ett regelbundet och varierat ätande en tjuttioelfte chans. För att jag VILL...

... Men nu håller jag ut...

... Om jag bara hade vågat känna styrka igen...