Jag slänger in ett inlägg nu på en gång. Så att jag kan krypa ner och läsa min bok sedan... Vilket typ hela dagen idag, har bestått av.

Vet egentligen inte hur jag ska börja. Dagen har varit händelselös, grå och tråkig. Jag har känt mig unken, och jag har haft ångest utan anledning. Eller iallafall har mitt huvud varit så trött och segt av alla snurrande tankar, att jag inte har orkat fundera på anledningen. Jag har bara accepterat Herr Ångests närvaro... Tillåtit mig själv att känna mig deppig en dag som denna, och gottat ner mig i någon annans värld. Just Torey Haydens. "Vackra Barn" är boken jag läser.

Dagen har bestått av att jag har pendlat mellan sängen och datorn, här i mitt lilla lagom stora rum. Nedervåningen brydde jag mig inte om. Det var bara mamma hemma, och jag kände inget intresse för att vara social med en mamma som jobbade natten igår.

Jag satt här vid datorn. Bloggade. Läste bloggar. Kollade vovvar på blocket... Jag spelade Bejeweled i ren uttråkning... Ja-a... Och så läste jag min bok. Bara för att få någonting och göra, och bli av med alla tankar för en stund. Jag har HELT klart insett tjusningen... Hmm. Upptäckt tjusningen med att läsa böcker. Livet känns mycket enklare, med en bok under näsan. Att bara "stå bredvid" och se andra tampas med sina egna liv. Inget ansvar på mig, och ingen anledning till rädsla eller ångest. Oro. Det är avslappnande, helt enkelt. Fly verkligheten, och bara ta en paus...

När jag suttit här vid datorn och bara stirrat, har jag även funderat. Min trötta hjärna vet inte riktigt på vad, just nu. Den känns ärligt talat som ett russin under press. Tung som betong.

Men det har iallafall handlat mycket om maten. Ätandet. Om vad jag vill och inte vill. Vad som händer och inte händer i mitt liv... Jag har tittat ut genom fönstret. Sett regnet ösa ner, och inspekterat den gråa, näst intill vita himmelen. Hört fåglarna kvittra, men inte kunnat glädjas av det. Eller finna inre ro.

Tankarna har snurrat, och att fånga dem, har varit och är en ren kamp. Har inte energin till att försöka. En grå dag. En deppig, och tung dag att bära.

Men jag har även känt mig positiv. Jag känner mig bara så mycket STARKARE nu när jag har börjat äta efter schema igen och dessutom för loggbok över det. Det har gett mig ny styrka och jag mår bara bra av att känna att jag har struktur och lyckas följa de regler som jag har satt upp. Det höjer självförtroendet lite, att märka att jag har självkontroll.

När klockan blev ungefär... Ja, strax innan sju, gick jag för första gången ner på nedervåningen(förutom vid måltiderna) och satte mig vid tv:n. Det var tråkigt och inget program som jag tyckte om. Men jag orkade inte läsa mer just då. Fick ingen ro till det. Då pappa ändå snart skulle komma hem. Och då skulle det bli film.

Och det blev det. Vi fikade lite och såg på film. Jag smakade Baylies(stavning) för första gången. Är inte så mycket för alkohol. Rätt så feg när det gäller, faktiskt. Varav jag alltid tackar nej när de frågar mig härhemma. Men idag övertalades jag att testa. Rätt så gott. Men jag tog bara kanske en halv tesked sammanlagt. Verkligen pyttelite. En ny sak. Både gott och äckligt. Lite läskigt.

Och nu ska jag läsa lite i min bok och bli av med den konstiga ångesten och vila min "träningsvärkhjärna"... Eller kanske bara spända hjärna... lite.

God natt med er <3

Skönt man man fly någonstans, en dag som denna. Helgen blir nog bättre. Är vädret bra, ska jag klippa gräset =)

Nej. Mitt huvud är fullt av skit, känns det som. Det segar och snurrar tankar. Men jag orkar inte ens hålla koll på vilka tankarna är... Jag får inte ro till någonting. Lusten säger "promenad i kvällsatmosfären. Den friska luften, och naturens musik"... Men den störande känslan står ivägen för min dörr...

... Vad är det som är fel(?)... Ingen aning.

Så vi går vidare och försöker sammanfatta dagen.

Idag klev jag upp vid strax efter halv nio. Hade ställt om larmklockan till klockan nio istället för halvtio. Förbereda mig lite mer för att kliva upp till arbete sedan. Men vaknade som sagt innan. Och klev upp. Vägde mig och upptäckte att jag hade gått ner ungefär ett kilo de senaste dagarna.

Åt frukost, och gick sedan upp hit och klädde på mig lite kläder(hade morgonrock innan. Så gick inte naken :P). Sedan minns jag inte så väl. Kollade säkert allt det vanliga på datorn. Bloggar, blocket. Lägenheter...

Ja, sedan tog jag min bok och satte mig på stentrappan ute på gården. Läste. Stördes av surrande humlor, kvittrande fåglar, folk som pratade, och naturens egna brus. Fick läsa om meningarna några gånger. Men det var det värt. För att vädret var HELT underbart! Solen precis sådär lagom varm, vinden perfekt fläktande... Och naturens musik. Ja, den är lugnframkallande...

Jag läste ut boken, med en paus för lunch.

Sedan vet jag inte VAD jag gjorde. För att snart var det dags för middag. Åt, och funderade sedan på att börja läsa en ny bok... "Vackra Barn" av Torey Hayden. Har läst den förut. Tyckte att den var bra DÅ, men när jag började läsa, fastnade jag aldrig riktigt för den, där här gången.

Gick upp på övervåningen och skrev min recension av boken... Och satte mig sedan vid tv:n. Såg film med mamma och pappa. Ja-a. Diskade och gick sedan upp hit igen...

Hmm. Blev kort idag. Men det har nog mycket att göra med min nya kategori här på bloggen "Loggbok-Matkampen". Där jag skriver om hur det går med att äta. Vilket mina senaste inlägg mycket har handlat om.

Så. Med det säger jag god natt. God natt med er <3

Nu har jag läst ut boken. Ja, hur lång tid kan det ha tagit. 4... 5 tillfällen(?)... En av de bästa böcker jag har läst. På delad plats med "Osalig väntan" som jag läste när jag var liten. "Venus"... Minns inte om den hette någonting mer... Och "Pojken som kallades Det".

Boken heter "Bedragen"(Skriven 2006 & utgiven 2007 & och utspelar sig delvis på 2000-talet), och är en sann historia, skriven av Lyndsey Harris(en pseudonym), som mamman i familjen som boken handlar om.

Första sidan jag läste, fick jag mig att bara vilja vända blad efter blad. Trots en supertrött hjärna och ögon som inte riktigt kunde fästa sig i texten, kunde jag inte sluta läsa. Spänning är ordet. Man förs verkligen med på en resa igenom en familjs mest smärtsamma tid. Med en massa frågetecken, tvivlel, och handlingar med förklaringar som inte går ihop. En familj som blir dragna bakom ljuset, fullständigt. En stark kärlek som med ens, sakta med säkert, slås i spillror.

Stress, ilska, frustrationer och hjälplöshet. Obegränsad kärlek. En lång kamp för någonting som verkar såå konstigt, obegripligt och fel.

Boken är skriven av en mamma som försöker hålla ihop sin familj i stora motgångar, och som sedan mot alla odds lyckas, när allt verkar som mest hopplöst. När allt är nära att rasa samman.

Boken handlar om mamma Lindsey, pappa Mike, sonen Luke, och dottern den sexåriga Sarah(vars underliga, oförklarliga beteende sätter familjen i stora problem). Även Lindseys bästa väninna(Tanya) under 14 långa år, och Den goda vännen Andrew(Tanyas make), med deras två barn, är en väldigt stor del i boken.

Vänskap, förtroende, kärleksfull blindhet... En nära kamp på lögn. Och en bok man inte kan sluta läsa. En stark och grym, sann berättelse, som får dig att känna för de här familjerna och lida med dem.

Ja, jag älskade boken, och ska läsa fler böcker ur samma serie. "En sann historia".

Okej. Det har hänt en del idag, inom mig...

Vi börjar så. Och så går vi vidare till morgonen idag. För att kvällen och natten igår, minns jag inte så mycket av. Vet att jag läste lite ur den här jättebra boken och lyssnade på musik innan jag somnade...

Ja. Men dagen idag.

Jag klev upp vid halv tio som jag alltid gör nuför tiden. Kände mig så illa tvungen att äta frukost, så att jag inte skulle bli misstänkt, påkommen av mina föräldrar, att jag inte äter som jag ska... Att jag närmare bestämt svälter.

När jag satt där och skulle ta youghurt i min lilla plastskål, var jag väldigt nervös och orolig. För att mamma var i rummet intill och gick fram och tillbaka. Ville inte att hon såg hur lite youghurt jag tog. Hällde upp ungefär halva skålen... Åt några tuggor. Ja, kanske 7teskedar... Och väntade sedan på att pappa skulle lämna köket. Sedan gick jag, snabbt som attan, och sköljde ner resten av youghurten i slasken. Och gick lugnt och tryggt. Lättad, som om jag fått godkänt på ett väldigt jobbigt prov... upp på övervåningen och satte mig vid datorn.

Bara några minuter senare, kommer pappa upp och frågar om jag vill ha kaffe. Med tuggummi i munnen, tackade jag nej. Fortsatte kolla på datorn. Läste säkert lite bloggar. Kollade nog blocket. Och kikade antagligen in en vända på lägenheterna som jag står på kö till. Var det något annat som min dator hade att bjuda på idag, så har jag redan glömt det. Så. Vi säger att det inte var det ;)

Efter att ha tråkat häruppe en bra stund, gick jag ner och satte mig runt matsalsbordet, tillsammans med mamma och pappa. Pratade lite med dem, tills det var dags att gå... Ja, till bussen.

Men idag hade jag varken ork eller lust till att vara hemifrån. Svälten hade satt sina spår. Och jag ville bara dega ner mig någonstans...

Så jag tänkte bara åka in och handla till mamma och pappa. Och sedan ta första bussen hem igen... Ja, om jag nu skulle hinna med den. Lite uppstressad kände jag mig... Men inte ALLS så farligt som förra gången! Nej, jag var rätt så lugn ändå, faktiskt =)

Jag gick lugnt in i affären. Stressade dock på den kortkorta promenaden dit. Plockade det jag skulle ha. Frågade personalen... Om de nu kallas så... vart jag kunde hitta det jag skulle ha... och frågade en annan ifall det fanns en annan sort och med en viss mängd i.

Sedan lämnade jag affären. Kom på att jag ville ha Dextro. Kanske kunde jag åtminstone tillåta mig själv att äta DET! Om inte annat. Köpte tre paket.

Men när jag kom hem, verkade det omöjligt. Jag bara ältade det faktum att jag så gärna ville äta men inte fick. Inte kunde... Mådde rätt så dåligt. Var trött och sliten. Tom i magen och rörig i sinnet.

Skrev av mig på min tredje blogg, skrev till personligt ombud och frågade om hon fick tag i dietisterna... och ringde sedan min Xsambo för att prata av mig lite...

Ja, det var skönt att prata med honom. Han har absolut inte de bästa svaren och är ingen person som jag skulle ringa för att få svar eller goda råd... Men han, när han vill, är bra på att lyssna, och den enda personen som jag vågar prata med om allt. Han är trygg och jag vet att det inte blir några konsekvenser eller konflikter genom att prata med honom. VAD jag än säger! Jag kan prata med honom om ALLT, utan att behöva skämmas för mig själv eller känna mig dum. Tack, min kära Xsambo <3

Efter samtalet med honom, ville jag såå gärna ha en lunchmacka. Klockan var två, och jag var sugen. Inte så värst hungrig. Men trött och sugen.

Så. Jag loggade återigen in på min tredje blogg och började skriva. Högt och ljudligt. Bestämt och med många utropstecken. "Nu får det vara nog!". "Nu ska jag en gång för alla, börja äta. STRUNTA i vad hjärnan vill, och vilka konsekvenser hjärnan kan hitta på!". "Jag vill må bra och vara glad, och det är inte värt att vika sig såhär resten av sitt liv"... Nej, jag ska helt enkelt vinna det här nu. Sista chansen. För att jag är starkare än vad jag visat mig vara...

Messade Xsambon och skrev "Tack för att du finns". Och åt en lunchmacka med smör och ost. Tänker inte skriva om hur jag mådde av det. Då det står i föregående inlägg.

Satte mig vid datorn en stund till. Gjorde mitt allra sista matschema. Och hoppas nu starkt på att jag orkar hålla igång denna gången!

Läste sedan några till kapitel ur min bok, och mådde relativt bra i situationen.

Gick ner och satte mig framför tv:n med mamma och 17åringen... Tills det blev storbråk mellan dem och jag kände mig väldigt illa berörd. Mamma drog in mig direkt, så att jag kände att jag hamnade i kläm mitt emellan dem. Vilket alltid är en jobbig sits.

Jag gjorde iordning maten. Åt maten. Och satte mig efter en vända på mitt rum... Skrev loggboken tror jag... vid tv:n och höll för öronen för att slippa höra 17åringen och mamma prata om saker som var jobbiga att lyssna på. Ja, jag lider av det. Mår jag dåligt själv, så gör sådana samtalsämnen, lätta som svåra, att jag mår ÄNNU sämre. Och idag orkade jag VERKLIGEN inte lyssna!

Sedan när pappa kom hem från jobbet, blev det fika. Jag åt en kanelbulle. Fanns två sorters kakor också. Men NÅGON måtta på det hela, får det ju ändå vara! ...

Ja-a... Och nu blir det nog lite till "läsa bok", efter att ha kikat lite på datorn. Lite musik i mitt öra i mörkret, nerbäddad. Och sedan sova. God natt med er <3

Tänkte att jag för denna gången, skulle göra verklighet av min ätarkamp. Föra en loggbok, så att jag själv kan se hur jag tänker och känner efter varje måltid. Och därmed även komma ihåg de gånger som jag faktiskt mått BRA av att äta. Och även kunna följa mina framsteg ;)

Tänkte även lägga ut loggboken här, om jag kommer ihåg det. Från och med imorgon, kommer även vikten att stå med. Mitt mål kommer att väga ca 54kg. Nuvarande vikt ligger på omkring 50.5kg Jag är 171cm lång.

Detta ska bli spännande!

Nu är det allvar! Nu gäller det ;D