... Visst. Nu  har jag gjort en förändring igen... och ångesten kommer sitta i ett tag... Men ångesten som jag hade innan, vet jag inte om den NÅGONSIN hade tagit slut.. Nej, jag tror nog att detta var mer rätt.. För att, trots den isittande ångesten, så känns det som om allt är mer "helt" nu :)

... Men jag börjar ifrån början..

Nuför tiden, känns det som om jag i regel går och lägger mig i någorlunda tid.. Antingen väldigt tidigt eller iallafall inte så sent..

Jag ligger vaken och funderar. Vrider och vänder mig, i några timmar. Innan jag till slut somnar...

Och sedan, vaknar jag väldigt tidigt. I regel innan sju på morgonen.. Okej. Inte tidigt för någon som jobbar eller pluggar. Men för mig, som kan kliva upp precis när jag vill, är det tidigt..

... Och sedan ligger jag. Vaken. Vrider och vänder mig. FÖRSÖKER att sova mer.. Men det GÅR inte.

Nätterna är kalla. Ligger fullt påklädd. I mjukiskläder såklart. Morgnarna ofta lika kalla, de också...

Men ointressant. Ointressant.

Natten inatt(igår natt) var iallafall ingen skillnad...

Dock så minns jag inte hur jag mådde igår kväll.. Mer än att dagen kretsade kring gardinångest.. Så jag minns inte hur natten var..

Vaknade tidigt imorse.. Idag skulle jag iväg till stan.. Och då jag ändå sedan länge, legat vaken i sängen, så kom jag på att det kanske inte är lika mycket ungdomar på den tidigare bussen. Eftersom att den inte går lika lång sträcka. Och de yngre barnen som BRUKAR åka denna sträckan, knappast börjar skolan vid halv tio.

... Så. Jag klev upp. Och tog den bussen istället.

Skulle inte träffa Personligt Ombud förrän klockan elva. Men jag kunde lika gärna vänta i stan. Kanske orkade/lyckades jag köpa hem gardinringar. Så att jag kunde hänga upp dessa gardiner...

... Och jag hade RÄTT! HÄRLIGT. Bussen var nästan tom. Bara jag. Två till. Och så busschauffören..

Otrevlig, by the way.. Vissa är såå trevliga och tillmötesgående. Och vissa pratar till en som om man vore dum i huvudet.. Eller som om man borde veta allt, utan att de SÄGER det till en... Men vissa gånger kanske det är samma chaufför i båda fallen.. men med olika humör? Den möjligheten finns ju också.

Lite ångest för det. Men någonting som jag, efter lite funderingar, bara släppte.. Han hade nog en dålig dag. Och jag kommer ändå inte att känna igen honom nästa gång. Då jag är dålig på både ansikten och röster :P Ansikten, mest för att jag nästan aldrig tar ögonkontakt i mer än ett par sekunder.

Väl i stan.. Ja, galleriorna hade ju iallafall öppnat.. Så jag satte mig vid en stol och bara stirrade en stund.. Och sedan, när affärerna öppnade, gick jag in på ClasOlssons och sökte med hököga efter gardinringar... Och BARA gardinringar!

... Det var svårt att hitta. Och jag gick, med envisheten i sinnet, flera VARV, innan jag äntligen hittade vad jag sökte.. TÄNKTE väl att de borde ha dessa ringar ;P

... Köpte dem. Tre paket, med tio ringar i varje... Vilket jag just nu, i skrivandets stund, kom på att jag måste gå och köpa en till av.. Eftersom att jag inte räknade med den andra tjocka gardinen som till en början hängde i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet.. Hmm.. Jaja. Bara att gå dit igen då.

Sedan gick jag fram och tillbaka en stund i gallerian.. Hade fortfarande lite tid att slå ihjäl innan jag skulle möta Personligt ombud utanför banken...

Bestämde mig för att ta en promenad runt huset medans jag väntade... Och DÄR. Ja, där stötte jag på Jobbcoach.. Hon pratade lite. Och jag fick reda på lite hur långt hon hade kommit.. Hon försöker nämligen fixa en samtalskontakt till mig. Då vi nu har tagit en paus i praktikletandet.. Eftersom att jag ÄNDÅ inte vågar mig ut..

... Jag själv, dock.. Jag stirrade rakt ut i luften, och kände mig VÄLDIGT osäker till att säga någonting alls.. Medans jag, om jag hade behövt prata en snabbis. Några ord.. med en helt okänd människa, hade kunnat känna mig MYCKET mer avspänd! ... VARFÖR känner jag mig så UTSATT?

...Tack och hej. Och så fortsatte jag min väg runt huset.. Ställde mig sedan inne på en annan galleria. Vartifrån jag kunde SE banken.. Och alltså, även när hon KOM. Och väntade...

Och när jag såg henne komma, gick jag ut och följde efter henne in på banken..

Det var skönt att hon var med. För att jag hade aldrig vågat själv. Då jag inte vet hur man GÖR. Hade ju aldrig SJÄLV ställt mig... Tagit en kölapp och haft sinnesro nog till att stå och vänta i en halvtimme, utan att veta om jag ens var på rätt spår!

... Men hon tog en kölapp. Vi väntade. Ja, i flera minuter.. Och sedan gick jag fram och fick det fixat.. Behövde inte ens använda AUTOMATEN för att sätta in pengarna! Så HIMLA SKÖNT! Tack, Personligt ombud =)

Ja-a.. Efter det, blev det ett toalettbesök. Och sedan en vända till affären, för att köpa lunch.. Tillbaka till busstationen.. Och sitta ute och vänta. Passa på att äta min macka, när jag väl blev ensam i "mitt" bås för en stund.. Och gick sedan in och satte mig i väntsalen. Då det var en timme kvar till bussen skulle gå.. Eller mer..

.. Väntade. Väntade... Väntade.

Och sedan kom bussen. Jag åkte hem.. Och på vägen, när jag hade klivit av bussen, hämtade jag ut mitt sista paket.. från Macken.

Min fönsterlampa till köket.. Men den hade en sådan där stickpropp som taklampor brukar ha.. Och inte en sådan där vanig kontakt... Så får se om pappa kan hjälpa mig med det... Eller hur man nu ordnar DET.. För att jag har inget "uttag?" ... "intag?" för det vid fönstret...

... Och efter det... Ja, jag kan ju säga att gardinångesten har varit ÄNNU värre IDAG, än igår! ... Jag har mått så DÅLIGT. Och jag har inte ALLS kunnat slappna av!

... Jag har bara suttit på datastolen, in mot väggen, och STIRRAT på dessa gardiner.. Försökt läsa AV dem, för att få ett SVAR på ifall den känner sig halv eller hel.. Ifall den behöver sin själsfrände på sidan om sig.. Eller ifall att dörröppningen kan få LÅNA en av dem.. utan att det ser KONSTIGT ut..

Och ångesten har bara drivit mig någonstans där jag INTE orkar vara, idag...

... Så jag bestämde mig för att gå till affären.. Ja, jag kommer att bli fattig om jag håller på såhär :P

Jag gick till affären och handlade på mig en MASSA godis! Som jag skulle proppa i mig så mycket jag bara orkade av.. För att, den här ångesten.. Nej, jag visste inte hur jag skulle hantera det!

... Kom hem. Åt. Medans jag kollade igenom en massa avsnitt av "ExtraExtra"..

Halvt koncentrerad.. Eller till en början, helt.. Men sedan började jag ofrivilligt, älta gardinerna igen.. och längtade istället efter PAUSERNA.. Då jag kunde kolla upp på gardinerna istället. Utan att missa någonting.. För att, sätta på "stop".. Det ville jag INTE :P

När jag märkte hur mycket jag bara stirrar.. Hur jag hela tiden backar undan från fönstret för att inspektera gardinerna från håll.. Ja, till slut slet jag bara ner gardinen från dörröppningen.. Trädde ringarna genom den.. och hängde upp den bredvid sin kompis i fönstret.. Fixade. Och ordnade.. Kollade på håll. Fixade lite till.. Och kände ÄNTLIGEN ångesten lätta lite grann.. Någonting la sig tillrätta inom mig.. Och nu kändes fönstret helt. Det fanns ingen obalans. Inte en sida som vägde tyngre än den andra... Inget ologiskt eller ojämt.. Fönstret var nu "fullbordat" ..

... Ja, ångesten sitter ju kvar.. Men det är ju bara den där vanliga "Oj, det här är nytt"-ångesten.

... Och dörröppningen.. Ja, den är tom.. Men den ska få sin gardin en dag.. Har inte råd just nu bara.. Och när jag väl HAR det, ska gardinen vara flerfärgad.. Och inte likadan som någon av dem i fönstren ;)

... Ja-a.. Det var nig MIN dag :) ...

God natt med er <3

Tittar på gardinerna i fönstret... Tittar på gardinen i dörröppningen.. Som var TILL för fönstrets andra sida, ifrån början... "Ser det konstigt ut med endast EN tjock gardin över de tunna? ... Att ha en tjock gardin på bara ENA sidan av fönstret... Ser det konstigt ut?" ...

Ja, jag kan inte bestämma mig... ÄLSKAR gardinen i dörröppningen! ... "Men borde den hänga i sitt fönster istället? ... "BEHÖVS den där?"

... Jag vill bara att någon kommer hem hit och säger "gör så.."

Men jag vet inte om jag är beredd att ta BORT gardinen från dörröppningen... Det måste väl BETYDA någonting? ... Men den viktigaste frågan... "Ser fönstret konstigt ut? .. Ser det naket eller halvklart ut? Och är det bättre med två?" ...

Ja. Vilket liv man har, när GARDINERNA är ens största problem :P Men det brukar som TUR är, gå över ;)

... Idag har fokus legat på gardinerna, härhemma. Helt klart.. Och jag TROR mig nyss ha kommit över en beslutsångest"attack"...

Idag har jag nämligen jobbat och slitit för att få upp åtminstone TVÅ av de åtta längderna som ska upp i vardagsrummet.. Klippt och knutit.. Klippt upp och gjort om...

Ja, jag fick mig ju en liten känslomässig chock tidigare idag. När jag upptäckte att jag hade köpt SKJORTDYRA gardiner, som saknade hängen! ... Japp. Dessa skulle jag INTE ha råd att köpa NU!

... Tårar i ögonen.. Lite smått panik.. Ångest... Nu fick det väl RÄCKA med problem och negativa överraskningar!

Och så messade 22åringen precis då också.. Vilket gjorde mig stressad.. Och så en gång till, sekunden efter... *ÄNNU mer stressad*!

... Men jag ignorerade dessa glada sms med frågor i, tills jag hade kommit på en åtminstone TILLFÄLLIG lösning på mitt problem..

Nu åkte det gamla hederliga resårbandet fram.. Ja, jag kan ju säga att DET och garn, hamnar lite här och var, när JAG stöter på problem.. När jag var liten, STICKADE jag till och med med ett tunt vitt snöre och två färgpennor :P I brist på annat så.

Jag klippte till dessa resårbitar och knöt det med jämna mellanrum runt gardinstången och genom gardinens "flärpar"... Tog LÅNG tid. Och det var svårt att göra så att alla band var knutna varken för hårt eller för löst runt stången.. Och efter att jag har kommit HALVVÄGS, så kommer jag på ett bättre sätt att göra det på! ... Bara att klippa bort alla band och börja om från början igen... Och ändå var jag HELT ovetandes om ifall det ens skulle se KLOKT ut med dessa banden i gardinen! ... Och att resårbanden höll på att ta slut, gjorde ju inte oron mindre!

... En längd färdig.. Upp i fönstret med gardinstången och den färdiga längden.. För att mer orkar jag inte idag...

Men då jag, när jag har kommit igång med någonting eller gjort en förändring, får svårt att slappna av och koppla bort.. Bara stirrar, funderar och ältar... Ja, jag började med nästa längd också..

... Sedan blev det till att stresshandla lite... Ja, jag tror att jag precis hade satt upp en av de röda "tjockgardinerna" i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet... Och blev såå NÖJD! ... Ja, det är verkligen URSNYGGT!

... Men att sätta upp gardiner i fönstren och att få dessa nya intryck av mitt vardagsrum.. Kanske lite nya ideér, och att sedan BEARBETA vad jag nyss har åstadkommit... Ja, jag behövde gå hemifrån en stund... Och jag behövde ÄTA!

Handlade mig något litet att äta och en havredryck.. Och så gick jag hem igen.. Fortfarande lika glad över gardinen i dörröppningen... Och nu även tillfreds med hur mina "skogsgardiner" såg ut utifrån..

Jag satte mig på datastolen mot väggen, och under stress, funderade och ältade dessa gardiner... Upphängningen av de tjocka gardinerna... Ja, och vad det nu var min hjärna rullade... Medans jag stirrade stint på dem.. Halvtsom nöjd.. Halvtsom osäker.. Och åt. Drack.

... Annars har jag suttit en del vid datorn idag.. Jag har försökt koppla av framför lite serier.. Jag har kollat blocket. Läst bloggar. Kollat mailen. Och sådär..

Jag skickade ju även, under upprördhetens stund, iväg ett mail till BonPrix och frågade om hur jag ska hänga upp gardinerna. Och blev då visad till deras upphängen.. 

Så jag antar att det blir till att köpa till sådana till "tjockisgardinerna", och de två övriga tunna "skogisarna" tar jag resårband till.. För att det FUNGERADE! Mer jobb... Men billigare.

... Dock så tror jag att jag köper dessa i fysisk butik istället. Om jag kan hitta.. Vill inte ha hit fler paket nu!

Jag satte mig i köket ett stund, för att försöka slappna av.. Ja, trots att jag är nöjd, så stör dessa gardiner mitt sinne. Och jag får ångest och blir orolig.. Antagligen en viss osäkerhet, för att "det kanske KAN bli BÄTTRE"... "Är jag NÖJD med det jag gjort?" ...

Och så är det ju så mycket ANNAT inom mig också, som stör. Men eftersom att jag har skrivit om det VARJE dag nu, så hoppar jag den biten idag.

... Satte mig iallafall med en kopp te och tända ljus... Stirrade en stund... Och gick sedan in till datorn igen.. Och för att undvika att stirra på gardinerna och älta, så började jag se på lite komikserier..

.. Och kom helt plötsligt att tänka på något som för en stund raserade mitt lugn... "Borde jag ha TVÅ "tjockisgardiner" i fönstret ändå?" ... Jag satte ju nämligen en av de röda tjocka, i dörröppningen, idag.. Bara för att testa.. Då jag kände att jag inte ville dölja för mycket av skogisgardinerna i det lite mindre fönstret... Och så tyckte jag att det var såå SNYGGT..

... Men nu när jag börjar(började) tvivla på ifall två stycken i fönstret kanske ändå BLIR snyggast.. Ja, jag har ju inte råd med en TILL! Och vill inte heller "sno" den ifrån dörröppningen...

Kunde inte längre koncentrera mig på serien som jag såg... Ville bara stirra på gardinen.. För att försöka se.. Se vad som skulle se mindre dåligt eller mer bra ut... Och kom till slut fram till att det nog skulle fungera med bara en.. Och om inte. Så får jag köpa till en till, senare..

Men ångest. Japp. Fortfarande, känner jag...

... Men det BORDE funka med en ;)

Ja-a... Det var nog MIN dag...

God natt med er <3

... Jag sa upp boendestöd idag. För att jag inser att det inte kommer att gå att ta EMOT stöd och hjälp i vardagen just nu. När jag inte är säker på vart jag vill. Nu när den ena sidan av mig drar STENHÅRT mot h*vetet.. Mot döden.. Mot att må skit och att... Ja, att inte ha något liv alls. Skada sig själv... Det verkar vara det viktigaste..

Och när det endast är en LITEN, alltför mycket svagare del som vill ta sig FRAMÅT och uppnå LYCKA och MENING...

... Och jag vet inte ens hur jag ska FORTSÄTTA det här inlägget, i gråtandets stund.. För att grejen är den, att det känns inte som någon MENING att blogga.. Inte när jag är såpass nära att ge upp.. När jag inte längre känner att jag orkar..

Men jag fortsätter.. Det VET jag ju redan. Med allt fortsätter jag.. Kampen om livet.. Strävan mot... döden.. Eller vart det nu är jag strävar mot.. Och bloggningen.. ALLT fortsätter. För att ALLT är viktigt.. Likaså inredningen.. Längtan efter kärleken.. Den INNERLIGA saknaden efter att dela m... Nej, det är inte det.. Kärleken vill jag bara ha för att jag tror att det kan HJÄLPA mig.. Jag är en ensamvarg.

Nej, jag vill inte framåt.. Inte hela jag.. Den starkare delen vill bakåt.. Vilket jag övertygas om gång på gång. Flera gånger om dagen.. Gör jag någonting som tar mig framåt.. Som gör att jag mår bättre.. Ångest.. Svälter jag.. Då är sinnet nöjt... Men inte så mycket kroppen.. Och oron över vad som händer inom mig.. Med dessa viktiga organ.. Om hur det ska bli när jag, helt slut på energi, ska träffa min familj nästa gång... Men annars är hjärnan helt nöjd..

Äter jag.. Ja, det går i perioder.. Hjärnan är väl aldrig helt nöjd. Men det tillåts ändå... Om min hjärna har mer andra saker att fokusera på.. Att älta och diskutera...

... Men att samtidigt inte längre orka ha det som jag har det.. och inte fullhjärtat heller vilja BAKÅT... Ja, det känns som en mardröm.. Och sålänge som jag känner såhär, så kommer jag att få nöja mig med att se livet svischa förbi i backspegeln...

... Och jag önskar jag inte orkade längre.. Bakåt är ingenting omöjligt... Framåt är allt mycket större och tyngre...

... Jag behöver hjälp... Och jag tror att jag vill ha den... Men min andra sida...

.. Sedan STÅR man där och inte längre vill ha den... Och när man väl har öppnat munnen, ser ingen annan på det som man själv gör... Kanske händer det inte... Men jag vågar inte riskera något...

... Och nu när jag sitter här och inte heller IDAG, orkar skriva om gårdagen... ELLER dagen idag! ... Ja, det är frustrerande.. Allt känns så onödigt jobbigt, om jag inte ens har något MINNE av det sedan.. Och det händer ju trots allt BRA saker också.. Saker värda att minnas...

... Men jag kan ta det väldigt kort...

Igår natt... Ja, natten som var INNAN den som var. Hade jag väldigt svårt att somna...

Eller jag vet inte. Jag kanske ljuger.. Så jag börjar från igår morse istället.

Jag klev väl upp någon gång. Gick iväg till bussen vid halv elva.. Och var påväg till min barndomsstad vid elva.

Jag hade lite sms-kontakt med 26åringen på vägen dit..

Och så sågs vi. Hon hade båda sina hundar med sig. En liten vovve. Blandning mellan Lhasa Apso, Jack Russel, Chihuahua och Tibetansk Spaniel. En liten hane. Och så en Goldentik. Båda under året. Så. Spralliga, om andra ord.

De blev mer vilda än tama i kopplet, när jag klev av bussen. Och 26åringen hade svårt att få kontroll över två fladdriga hundar i koppel.

Så jag tog goldentiken och så gick vi en lång promenad. Hon anses av dem, dragig i kopplet och svårhanterad. Och jag kan till viss del, hålla med. Men hon gick väldigt lugnt och fint, stundvis. Men problemet var hennes spurtryck i kopplet. Då hon hoppades på att kunna KASTA sig in på kanten. Och så hundmötena såklart. Var det inte den stora som stressade upp den lilla, så var det tvärtom.

Men det var en rätt så härlig känsla ändå. Att gå på promenad med 26åringen och hennes hundar. Och till en början, mådde jag inte dåligt i och över huvud taget..

26åringen pratar ju så mycket. Vilket gör att man inte fokuserar för mycket på en och samma sak hela tiden.

Jag testade att hålla BÅDA hundarna medans 26åringen var inne på affären.. Och fastän jag stod STILLA, var det en utmaning i sig!

DET var däremot stressande! Men så fort som jag hade fått ordning på kopplen. Så att de varken var långa, trasslade eller befann sig i den stora hundens mun.. Ja, då satt de båda så fint och väntade på matte.

Hem för lunch och fika. Till en film. Som vi by the way inte såg mer än någon sekund då och då på. Då vi mest pratade och skrattade. Flummade, under filmens gång..

Sedan blev det en promenad till..

Men jag var trött. Och ångesten för att det hade hänt för mycket.. Och jag hade dragit på mig en massa tankar och sådant, gjorde att jag inte kunde låta bli att känna ångest och osäkerhet under andra promenaden.. Vilket jag är bombsäker på att hunden som jag höll, kände av.. Och det gjorde mig ju inte desto mindre osäker..

Men 26åringen pratade på. Och jag svarade. Var dock lite svårare denna gången, att koncentrera sig på vad hon sa..

Även denna gången gick det bra med vovven. Men jag mådde som sagt sämre AV det.

Hem igen. För middag. Hennes sambo kom hem. Vi åt. Pratade lite grann.. Och sedan bestämde jag mig för att åka hem. För att slippa byten under bussresan. Klockan var nu sex.

... Väl hemma. Ja, jag hann sätta mig vid datorn.. Stirra på skärmen. För att försöka tvinga mig själv till att blogga.. Men tröttheten. Ångesten och mitt spända sinne... Ja, jag bestämde mig för att gå och lägga mig...

Klockan var halv åtta.

Somnade dock inte på BRA länge.. Låg och funderade. Och mådde väldigt dåligt.. Både fysiskt och psykiskt, vill jag minnas.. Och när jag säger "väldigt"... Nej, det VAR inte så illa.. Inte egentligen.. Det där beror ju alltid på vart ens egna gränser går.. Och nuför tiden.. är lite jobbigt, jättejobbigt.

Somnade väl till slut, och vaknade JÄTTETIDIGT imorse.. Kändes det som iallafall.. VILLE sova mer.. Men KUNDE inte.. Vred och vände på mig. Önskade att få sova vidare.. Men låg istället vaken. Timme efter timme.. Och bara var. Ville ju inte kliva upp. Till vad, liksom?

Klev dock upp till sist. Efter att ha "löst" problemet med boendestöd. Hon ringde nämligen idag(svarade dock aldrig). Skulle ju komma imorgon. Och då var jag ju tvungen att älta och älta. Diskutera med mig själv.. Och känna något av den VÄRSTA beslutsångesten och tvivlet som jag "någonsin" känt.. Överdrivet alltså. Och sedan så kom jag fram till att avsluta. Som situationen ser ut nu.. Som jag fungerar.. Nej, jag orkar inte ens FUNDERA, liksom.. Säkert så KAN jag. Och säkert så är spärren MYCKET mindre än vad jag gör den... Men jag vet inte HUR. Hur jag ska hantera mig själv.. Eller LIVET!

Klev iallafall upp. Hämtade ut mitt sista paket från posten.. Ja, nu har jag ETT ligger på macken.. Och sedan får det vara NOG! För att GUD vad dessa paket TYNGER mig hela tiden!

Och efter det... Ja, jag har suttit här. Tråkat. Läst bloggar. Kollat blocket. Mailen.. Och jag har skrivit av mig i min textsamling..

Jag har även kämpat med och EMOT den där mixern! Skulle mosa upp min frukt från frysen i mixern idag, tänkte jag. Då jag var sugen på NÅGONTING. Och jag har typ bara pasta och korv hemma.. Om jag inte skulle äta knäckebröd utan smör eller pålägg...

Först förstår jag inte hur man gör.. Börjar lukta bränt och allt vad det är.. Men sedan när jag väl har LYCKATS och jag är nöjd.. Smaken URGOD... Ja, då häller jag hälften på både bänk och golv! *Suck* ...

... Efter det, har jag gråtit lite. Övertygelsen om vart man vill och är påväg.. Om vart man samtidigt ÖNSKADE att man ville och var påväg.. Samtidigt som man är OSÄKER på vart man är påväg. Och vare sig VILKET, hamnar där man INTE vill... Ja, jag vet inte...

Kunde jag lösas upp till en pöl på golvet, hade jag gjort det nu.. Det KÄNNER jag! .. Och att vara ENSAM inom mig själv, med tankarna och känslorna... Att vara ENSAM genom livets utmaning... Ja, jag ser inget hopp... Jag behöver en hand som rycker upp mig när jag ligger...

... *Och att allt EGENTLIGEN är så enkelt*...

God natt med er <3

.. Jag önskar jag inte behövde säga godnatt.. För att god natt innebär också att det senare kommer ett god morgon...

Helt slut. Spänd. kluven. Jag har ångest.. Och jag skriver imorgon istället.

... Men helt klart en bra dag tillsammans med 26åringen idag ;)

... Jag kan inte börja gråta nu... För att jag ska till min syster imorgon.. och tänker INTE åka dit med svullna ögon!

Jag känner mig bara såå... Ja, TYNGD.

... Och jag vet inte vad jag ska säga... Det finns såå många sätt att leva sitt liv på... Det kan se ut på HUR många sätt som helst.. Jag kan vara PRECIS vem jag vill.. Må HUR bra jag bara vill...

Men såhär ÄR det...

Sitter hemma hela dagarna.. Har nästan ingen som HELST kontakt med omgivningen, som inte innebär att knappa på tangenter.. Och tyda bokstäver och andra tecken på en skärm..

Jag lämnar lägenheten ibland, i ett par timmar.. Bara för att få komma ut lite.. Eller för att busskortet ska vara värt sina kronor...

Men då träffar jag inte folk.. Inte en enda människa! .. Nej, jag promenerar lite grann.. Njuter av bussresan fram och tillbaka.. Och tittar på andra människor röra på sig i naturen.. Prata och skratta..

Och mitt prio ett i vardagen, som min hjärna fokuserar på, är hur livet faktiskt ser ut.. Och hur det SKULLE kunna se ut!

Jag oroar mig och ältar.. Det är inredningen.. Det är ätandet... Det är praktiken som aldrig blir av... Och det är rätt och fel.. Där jag alltsom oftast VÄLJER att göra FEL.

... Även när jag INTE svälter, är min hjärna en svälthjärna... Och det är ju inte så konstigt att jag inte orkar någonting nuför tiden.. Att allt blir en utmaning... och att jag bara vill ge upp. Sväva iväg... Inte så konstigt att dagarna trots allt BÖRJAR lite bättre än vad de slutar... Jag menar...

Ja, jag vet inte...

... Jag är iallafall HELT slut.. Och jag bäddar ärligt talat hellre ner mig under täcket och blundar hårt... Ignorerar hela SKITEN, än att kämpa på med samma dagar om och om igen.. Utan någon framtidssikt alls.. Smutsen i framrutan, har skymt min sikt såå länge nu.. Och jag vet inte hur mycket den här resan BETYDER, när jag inte kan se vart jag är påväg... Och åtminstone få en HINT om att utsikten är vackrare lite längre fram på gatan!

Men om jag bara stannar... Stannar och tittar omkring mig RIKTIGT noga, så kan jag SE alla dessa vackra ting utanför mitt fönster. Dessa vackra, underbara ting, som jag inte hinner med att se. Att ta till mig.. Som jag inte bryr mig om.. VÄLJER att avstå..

... Och bakom mig, ser jag allt det goda som jag fått ta del av, men aldrig riktigt uppskattat. Då jag hellre fokuserar på att ha det förjävligt och FORTSÄTTA köra min bil, längre och längre in på den mörkaste väg.. För att... Det är där jag är bekväm...

... Ja-a... Just nu sitter jag här och känner att det viktigaste just nu, är att få ägna mig åt det som skadar mig mest... För att det är då min hjärna blir nöjd... Då JAG och mina känslor blir nöjda... För att även under de BRA perioderna, saknar jag de dåliga...

Vilket gör att jag skäms en smula(En JÄTTEsmula!) .. Då folk har det sämre... Då folk som UPPSKATTAR sitt liv mer än jag, inte kan få det HÄLFTEN så bra som JAG kan... Och här önskar jag BORT det hela!

... Ja, jag kan ju diskutera det här hur länge som helst... Och jag känner bara att jag borde hata mig själv mer... För att det HÄR är vad som tynger mig denna kväll!

.. Jag blir bara så slut till kvällen, att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.. Men jag kan inte ge upp nu.. Inte förrän jag har TESTAT det liv som jag strävar efter! ... Trivs jag inte med det HELLER... Ja, då...

Ja. Dagen idag. Kort..

Alltså. Jag mår så dåligt av dessa inlägg. Då de verkligen TYNGER mig. Och jag önskar jag ville sluta skriva eller åtminstone LÅSA inläggen.. Men faktum är.. Att jag vill dela med mig.. Då det är YTTERST frivilligt att läsa, så känner jag att "kan dessa tunga texter påverka NÅGON annan människa, så är iallafall inte allt förjäves" ..

Ja-a... Idag skulle pappa komma. Han och jag skulle hämta hem min tv från posten tillsammans..

Så jag klev väl upp runt.. Ja, jag hade satt klockan på halv elva. Då jag skulle diska då.. Jag var ju såå stressad inför idag! Då pappa skulle komma. Disken skulle diskas.. Och jag skulle även hinna hämta ut ANDRA paket innan dess!

Ja, det var ju inte så JÄTTEMYCKET.. Men jag blir stressad bara jag har NÅGONTING på schemat. Och denna veckan finns det någonting i princip VARJE dag! PLUS de saker som jag vet att jag borde göra, men ändå inte gör, som följer med mig från vecka till vecka!

Ja, jag hade målat upp en jättebild av idag. Och gårnatten i sängen, gick åt till att ha ångest och tunga tankar om... Ja, egentligen ALLT! ... Jag skrev nog den längsta texten NÅGONSIN, i anteckningar på min mobil.. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.. Livet brakade samman framför mina ögon..

Klev iallafall upp.. Halv tolv tror jag.. Och började göra mig iordning.. Behövde städa också.. Åtminstone badrummet, såg jag..

Men jag började med disken.. Efter att ha öppnat posten som jag fick... ÄNTLIGEN kom min avi! Pappersavin som jag hade väntat på.. Från den saken som jag köpte på tradera.. Men där på NÅGOT vis, både E-mailadressen OCH mobilnumret hade blivit fel! ... Och OJ, vilken klump som lossnade!

... Och så ett beslut om nytt bostadstillägg.. Minus en krona... OJ, HUR ska jag klara mig nu?! :P

Diskade.. Och städade sedan badrummet..

Nu blev det lite dator medans jag väntade på pappa... Och jag var NERVÖS! Vet inte varför.. Men himla nervös. Och spänd inför att få hämta ut paketet..

Och att vara ovetandes om ifall pappa skulle ha glömt. Då jag inte hade HÖRT någonting av honom på flera dagar, och inte heller fått någon TID... Ja, det kändes inte bra..

"När skulle han komma?" .. "Vart skulle vi mötas?" .. "Hade det ens blivit BESTÄMT att vi skulle göra det idag?" ... "Och vad förväntades av MIG?" ... "Var det någonting som jag borde ha läst mellan raderna, så att jag borde STÅ där en speciell tid?" ..

Ja, jag såg på lite serier på datorn.. Under nervositet och pressat mående.. Ville bara få det gjort, så att jag kunde slappna av sedan..

Klockan blev ungefär den tid då jag trodde att han borde vara här.. Så jag bestämde mig för att CHANSA på att vi skulle mötas där.. Kunde ändå inte sitta inne längre.. Kände mig för spänd för det..

Promenerade iväg. Tog den längre vägen. Så att han skulle kunna SE mig ifrån bilen när han kom...

Och mötte honom mycket riktigt på vägen.. Och det såg UT som om han hade tänkt åka hem till MIG och hämta mig..

Hämtade ut tv:n... Och eftersom att jag inte är i mitt bästa skede av hälsan just nu, så sa jag att vi kan hänga upp tv:n och småfixa lite någon helg framöver istället.. Han ville hem och äta, efter jobbet.. Såklart.. Och jag ville bara koppla av. Vila.. Hade ingen större lust med att ha min pappa här och borra och socialisera idag..

"Tack och hej"... Och så blev det mer dator. Fler serier... Och en MASSA godis! Japp.. HAR jag så ÄTER jag.. Men inte för att det är gott.. Utan mer på grund av min svälthjärna... Jag vill få slut på det, så att jag slipper äta igen.. Och när jag inte orkar något mer... Ja, då blir jag orolig och frustrerad... För att "då måste jag ju äta imorgon OCKSÅ"

.. Men jag har lärt mig det nu... "Godis är ÄCKLIGT" ..

.. Jag är grå i huvudet... Men det beror nog mest på hur jag hanterar mig själv.. Så jag kan inte skylla på någonting annat än min egen dumhet... Och jag VET vad som finns tillgängligt för mig.. Bara jag öppnar mitt sinne för det..

God natt med er <3 Jag får nog kul hos 26åringen imorgon iallafall.. Vi ska äta lunch tillsammans och gå ut med hennes hundar =)

God natt <3