Jag åkte in till stan.. Egentligen inte för att handla. Men jag behöver handla...

Nu sitter jag här. Stressad. För att jag har bara knappa två timmar på mig, innan bussen går hem... Och jag vill egentligen bara koppla av. Njuta...

Men beslutsångesten vad gäller handla eller inte, gör mig stressad...

Allt kraschar om jag börjar ge upp nu... Om jag börjar hoppa över att köpa sådant som jag behöver...

För att då finns inte maten hemma när jag ska äta...

... Så varför känns det så svårt?

Jag börjar helt enkelt tröttna.. Eller?

… Är det tvivlet på att orka fortsätta? … Är det ren lathet? … Eller börjar viljan bara vända igen?

… Är det kanske bristen på hopp för framtiden? Eller bara tristheten i livet i nuet?

Jag vill njuta i solen, tills kvällen kommer med sin underbara atmosfär...

Jag sitter i värmen. Smälter bort... Äckligt.

Men...

Ja, det stör mig...

Såren i ansiktet, som jag inte vet om jag kommer att få leva med även framöver...

... Men också... det faktum att jag är trött. Blir tröttare. Både fysiskt och psykiskt..

Längtar efter ett liv bortom detta.. Ett betydelsefullt och lyckligt liv...

.. Men jag orkar inte riktigt anstränga mig...

Jag vet jag blir starkare och får mer energi.. om jag ler. Tänker positivt... Och är glad...

... Men just nu... Jag vet inte om jag riktigt har viljan...

NÅGONSTANS har jag nog den.. Eftersom att jag har svårt att lyda min brist på ork och tro... Jag har svårt att backa ich tillåta mig själv förstöra...

Men hur ska jag orka fortsätta... när jag inte orkar?

… Snart spricker det.. Jag känner det..

För att, jag tappar greppet om det enda som höll allt samman... En godtagbar kost...

Trött...

Jag blir ALTID trött runt nio på kvällen, nuför tiden.

Vet inte vad det beror på... Men.

 

... Ehhmm... Om jag ska försöka sammanfatta min dag då.

Börjar med den HEMSKA drömmen jag drömde i natt..

Minns den inte så väl. Men ungefär.

 

... Det var ren tortyr. Och för första gången... Jag vet inte... NÅGONSIN!.. Så blev jag lättad och GLAD av att vakna!

... För att denna drömmen var inte som mina andra drömmar. Mina drömmar brukar vara konstiga. Jobbiga... Och ALLTID handla, mer eller mindre, om flykt.. eller konflikter..

 

... Men denna drömmen. Den var obehaglig. Mörk. Elak. Och jag fruktade för mitt liv... Eller iallafall för att bli misshandlad..

Uppe i luften, på en planka mot en vägg, stod vi. Jag och flera andra. Rörde vi oss. Börjde på huvudet... eller krökte med ryggen(eller heter det så?)... Ja, då... HEMSKT!

 

Det var ELAKA snubbar. Och på något sätt, kändes det som ett koncentrationsläger... Eller något..

Men när jag vaknade och drömmen slutade, tog misshandeln slut... Och jag pustade ut. Kastade mig upp ur sängen... och LOG...

 

Jag åt frukost. Diskade efter mig... Och la mig sedan framför tv:n. Ingen extra sömn idag. För att snart skulle mina föräldrar komma, och jag skulle kanske behöva småfixa lite innan.. Eller åtminstone vara vaken och redo!

 

Ju närmre tio, klockan blev. Desto mer otålig och nervös BLEV jag.

Jag hade ju ÖNSKAT att tv-bänksnissarna skulle ringa eller messa om en lite mer EXAKT TID, INNAN mina föräldrar hade behövt lämna hemmet. Och jag kan ju säga att jag hade lite dåligt samvete när jag tvngades inse att detta inte skulle bli fallet...

 

Mina föräldrar kom där vid tio någon gång. Pappa började med att hjälpa mig få upp min fönsterlampa i köket. Borrade och sådär...

Och sedan kom vi fram till att det nog vore klokt om jag försökte RINGA tv-bänksnissarna för att se om jag kunde få veta ungefär när de skulle komma..

 

Så jag tog fram block och penna. Ringde numret som stod i sms:et, som man skulle ringa ifall man hade portkod... Och så frågade jag om min leverans...

... Men sändningsnummer behövdes för att knunna finna beställningen...

Och jag blev stressad... VÄLDIGT stressad...

 

Där satt kvinnan i luren. Väntade medans jag sökte förjäves efter rätt mail, under en stress som gjorde att jag knappt kunde SE...

Men då tanten säkert inte hade TID att sitta i luren och vänta, la vi på sålänge. Och så ringde jag upp igen, när jag hade hittat numret..

 

Hon kunde inte säga när leveransen skulle ske. Men hon kunde fixa så att chauffören skulle ringa en kvart innan han kom...

"NU kunde vi lämna huset för en promenad och handla lite fika. Skönt".

 

Vi gick först upp till mammas kusin och tittade på deras nybyggda altan. Dock ringde vi aldrig på. Då vi inte var säkra på om han hade jobbat natt.. och då sov...

... På vägen dit, var jag lite smått stressad. Spänd... Orolig. Men inte sådär så att det gjorde ONT..

Nej, jag kände bara att... "En KVART ifrån huset, får vi gå... Hur långt är detta?".. Lite orolig att de skulle komma när vi inte var hemma...

 

Efter det, gick vi till affären. Pappa och mamma köpte lite fika. Och så gick vi hem till mig och drack kaffe. Pratade.. Och åt bulle och kaka...

 

... Och så ÄNTLIGEN ringer Nissen.

Jag svarar.

"Han kommer om två till tre minuter"...

"En kort kvart, detta :P"

Men det gjorde ingenting. Vi var ju hemma.

 

Vi gick ut. Mötte upp Nissen. Som för den delen, inte var ALLS lika trevlig och gó som de ibland kan vara..

Rätt så tystlåten och med korta svar.. Typ.

Men jag fick min tv-bänk. Fick skriva under två gånger...

Och sedan bar pappa och jag in bänken.

 

Den var inte så jättetung. Den skulle enligt kartongen, väga 40kilo...

Och GUD vad stor den var när den kom ur kartongen! Så J*VLA STOR!

... Men inget fel med det. Snygg färg. Underbart utseende... Men OJ vad stor. Hög.. och kraftig...

 

Mamma och pappa lämnade mig direkt. Och då klockan var halv ett redan, kunde jag inte VARA mer tacksam för deras tid. Och förstod att de ville lämna mig och fara hem till sitt eget projekt så fort som möjligt.

 

... Själv började jag diska efter fikat... Och bestämde mig sedan för att dra iväg till stan..

Fast först var jag tvungen att städa bort kartongresterna från vardagsrummet... Och därmed röra till lite extra i sovrummet igen... Det kommer då ALDRIG bli klart därinne, om jag hela tiden fyller PÅ vartefter jag har fått bort lite grann :P

 

... Iväg till bussen. Och då jag var sen, blev det busshållsplatsen här uppe på gatan idag...

 

Planen var att jag bara skulle åka till stan för att njuta. Göra ingenting... Bara STRUNTA i rutiner och sådant. Lära mig att det finns annat BORTOM dessa strikta regler. Och att, att bryta dessa ibland, inte kommer att göra att allting spricker. Går åt helvete... Jag är STARKARE än så, nu.. Eller?

Jag måste ju utgå ifrån det iallafall. Spricker det, så spricker det. Men jag måste ju våga FÖRSÖKA :)

 

... Så jag åkte in till stan. Gick sedan ifrån busstationen... till köpcentret där jag brukar handla. Förbi det, och vidare till köpcentret ännu ett steg bort..

Jag gick långsamt. Långsamt. Och nu fick jag chansen att se hur lång tid det tar att gå DIT..

 

Jag...

Ja, jag kände bara för att kolla runt lite idag. Kolla växter. Kolla i lite olika butiker... Bara vara.. UTAN att känna mig tvungen att handla MAT för det..

 

Dock så var jag hungrig. Jag hade inte ätit lunch än. Och klockan var, efter ett par timmars långsam promenad, redan runt halv tre-tre, när jag kom fram till mitt mål..

 

Jag kollade lite i de olika butikerna. Och gick sedan in på affären. Jag fick med mig en smoothie att dricka. Och så även lite städartiklar och naturgodis... Ja, och hushållspapper. Vilket jag ALDRIG förut har köpt.

Vad jag minns, hade aldrig jag och Xsambon det hemma, heller..

Men jag tänkte, mamma och pappa vill ju ha det... Lika bra att ha hemma. Iallafall till de gånger det kommer gäster :)

 

Sedan åt jag lite ute i solen. På busshållsplatsen... Men bestämde mig efter det, för att chansa på en PROMENAD därifrån. Då jag kanske hade en CHANS att hinna med kvart över fyra-bussen hem..

Jag gick raskt. VÄLDIGT raskt.

Och till första bästa busshållsplats, tog det ungefär... mellan en kvart och tjugo minuter...

 

Sedan blev det tio minuters väntan i HETTAN. SOL. Japp.

.. Och så hem.

 

... Väl hemma...

Ja-a...

Förutom att ha känt ett tryck över bröstet... Ja, iochförsig hela dagen... så har jag funderat en del över ifall tv-bänken och de övriga möblerna verkligen passar ihop. Stirrat mig blind... Men samtidigt varit nöjd. "Det är snyggt".

Jag flyttade dock soffan och bordet lite längre ifrån väggen. Närmare tv-bänken...

 

... Jag har även haft ont i ansiktet. Ältat medlet som jag använder... Och funderat på om det kommer att FÖRVÄRRA symtomen.. Eller ifall jag använder det fel... "Eller kanske har det inte hunnit göra verkan ännu?"...

 

... Men förutom det, har jag mått bra idag. Faktiskt. Jag har känt mig levande. Fått en paus ifrån de värsta och mest intensiva funderingarna i min vardag... Och det absolut ENDA som stört, har varit en nätt ängslan. Ett litet tryck över bröstet... Och en KÄNSLA av att jag har funderingar påväg.

 

... Så det har varit skönt.

 

Nu, efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i ett par timmar extra, på grund av en serie, så ska jag gå och lägga mig...

 

..Jag måste fundera på ifall jag måste handla mat imorgon, också...

 

... Men god natt med er sålänge <3

 

 

 

Jag skriver nu på en gång.. För att jag är såå trött! Såå trött.

 

Jag klev upp till klockan, imorse. Åt frukost. Diskade.. Och gick och la mig igen.

Somnade om, och drömde jättekonstigt. Jag var på en förskola. Och så blev jag utskälld av ett par barns mamma, för att jag inte visste vad barnen hette. Hon frågade och frågade. Hon nämde namn och ville att jag skulle peka barn..

Hon blev frustrerad. JAG blev frustrerad. Skällde på henne...

 

Och sedan MINNS jag inte. Men det blev ett hopp i drömmen...

Och så försvann min chihuahua... Någon random kille, började packa en massa mat till mig... och min lillebror(14åringen. Men då var han bara toddlare). För att vi skulle ut och leta efter hunden...

Och så slog det mig. Och under panik. Med ett skutt, kom jag på att det var den där MAMMAN som hade tagit hunden. Och sökandet efter henne, började.

 

Japp. Konstig dröm.

Men så vaknade jag igen. Klev upp.. Och satte mig vid tv:n.

 

... Minnet finns typ inte... Men jag åt iallafall lunch. Som jag inte kan minnas nu.. men ändå VET att jag gjorde. Då jag iallafall ÄN sålänge håller mina rutiner.

 

... Vid ett, gick jag iväg till bussen. Idag gick jag SENARE än vad jag brukar. Då det känns som...

Eller EGENTLIGEN beror det väl mest på att DrHouse slutar inte förrän dess.. Och jag vill ju se klart avsnittet.

Så att jag halvstressar till bussen. Och så kommer den ca fem minuter efter att jag kommit dit... Rätt så lagom ändå.

 

Idag på min bussresa, var jag inte under gott mod.

Jag hade ångest och kände mig osäker. Kluven och tyngd... Och egentligen orkade jag inte handla ALLS...

Grejen var egentligen att jag körde fast på det faktum att jag nu har tappat greppet HELT om matlagningen. Om att föra matlista... Och om att orka göra någonting ALLS som är matrelaterat.. Förutom att äta.

 

Jag VILL ju fortsätta äta... Men det känns så tungt, när jag inte orkar alla dessa saker runtomkring. Jag orkar inte laga mat. Orkar inte kolla recept. Jag orkar inte vara kreativ och försöka komma fram till en maträtt för varje dag... Orkar inte heller KÖPA för många ingredienser till matlagning...

Och även om det känns SKÖNT nu, när jag har matlådor i frysen fortfarande... Så VET jag ju att dessa kommer att ta slut... Och jag vill inte börja äta snabbmat eller snacks och godis på heltid...

 

Så att... Visst. Jag åkte till affären idag, för att jag skulle handla andra saker OCKSÅ. Som INTE är matrelaterade. Men det faktum att jag även hade yoghurt och sådant på listan, gjorde att jag blev väldigt kluven... Jag ville handla hälften av sakerna på listan... Men den andra hälften gav mig ångest för att det inte kändes BRA att handla hem snabbmat och frukost, när jag inte längre såg någon riktig matlagning framför mig...

 

... Men jag ville inte ge upp... Jag kände mig helt enkelt TVUNGEN att köpa allt som stod på listan. Så att jag åtminstone hade MÖJLIGHETEN hemma, att äta fyra gånger om dagen, enligt rutinerna.. MÖJLIGHETEN att inte svika mig själv och att bestå stark... Ja-a... Möjligheten att undvika hets och svält...

 

... Så maten måste helt enkelt FINNAS hemma iallafall.. Även om det så må vara bara yoghurt och liknande till slut.

... Men jag hade trots det beslutet, ångestrelaterade funderingar under HELA min långsamma promenad till affären i hettan, idag...

 

Jag handlade det jag skulle ha, och sprang sedan omkring en stund under beslutsångest i affären, innan jag betalade och gick därifrån.

Tog apoteket på vägen ut också. Då jag ville ha någonting till mitt ansikte... Jag brukar ju använda idomin.. Eftersom att jag bara vill mjuka upp och undvika att riva sönder såren...

Men under mina stressigaste och mest ångestfyllda perioder, får jag så ONT i ansiktet... att jag ibland får huvudvärk eller blir på dåligt humör... Just för att jag pillar upp och infekterar dessa sår hela tiden...

 

... Efter det, gick jag till bussen. Väntade på den... Och åkte sedan hem...

Jag minns att jag funderade väldigt ältande över något, på busshållplatsen... Men jag minns inte VAD...

Så jag går vidare...

 

... Jag hade fått ett mail ifrån min kontakt på kommunen idag. Hon är tillbaka från semestern. Dock har jag inte svarat ännu.

.. Det HÄNDER ju inte bara. Svaret kommer TILL mig när jag minst anar det... Det är inte så svårt att svara PÅ... Men det har låst sig lite.

Vi tar det senare :)

 

Jag kom hem. Slängde in en matlåda i mikron...

Och sedan har det bara blivit tv...

Ätit... Men samtidigt känt mig otillräcklig... Som om jag snart ska SLUTA äta... "Så varför inte sluta nu på en gång?"... Men det som tynger, är svaret.. "Jag vill ALDRIG sluta... Ser bara inte hur jag ska orka...".

... Dilemma.

 

Imorgon kommer mina föräldrar, och förhoppningsvis min tv:bänk rätt så tidigt...

Och nu ska jag se på tv tills jag ska sova...

God natt med er <3

 

 

... Eftersom att jag är såå trött nu, ska jag ta och blogga.. och sedan gå och lägga mig.

 

Sist jag kvällsbloggade, måste ha varit i torsdags. Men som vanligt, så kommer jag att få väldigt svårt att komma IHÅG alla dessa dagar... Så jag sammanfattar någorlunda.

 

I fredags morse, när jag vaknade...

Eller jag VET inte om jag redan hade VAKNAT en gång. Varit uppe och ätit frukost.. Och gått och LAGT mig igen...

Men jag fick iallafall ett mess..

Ja, just det. Halv åtta kom messet från Tv-bänksnissarna... Och VILKEN lättnad! Ja, något sånär iallafall.. Nu fick jag veta att de skulle komma på tisdag mellan 10 och 14...

 

Det kändes rätt så jobbigt ÄNDÅ. Då jag kände att jag inte ville ta upp mammas och pappas tid en hel DAG, bara för att vänta på en tv-bänk som kan komma allt mellan tio minuter och fyra TIMMAR framåt!..

 

... Men jag låg kvar en stund. Somnade om efter frukosten... Och skrev sedan, direkt jag klev upp, ett mess till pappa, och meddelade att jag hade fått besked...

 

Dagen fortsatte, vad jag MINNS, som vanligt sedan.

Jag åt lunch... Satt vid tv:n... Småplockade kanske lite grann...

Och när klockan blev dags att gå till bussen, bestämde jag mig för att ta DEN bussen och inte den senare.. Som jag tidigare funderat på.

 

... Men jag hade dåligt samvete. Kände mig osäker... Och ja-a.. På NÅGOT sätt SKYLDIG.

Jag var rädd att jag trängde mig på om jag kom för tidigt. Orolig för att de inte ens ville HA mig där.. Inte EGENTLIGEN. Att de kanske ville umgås med mig.. men inte så länge som JAG fick det att bli...

 

.. Obekväm med att jag aldrig kan vara SÄKER på hur andra tänker. Vad de KÄNNER... Och vad de MENAR när de säger si eller så. När de suckar eller tittar bort... När de kanske verkar det MINSTA lilla "off"... "Vad FÖRVÄNTAS det av MIG?.. Borde jag ha FÖRSTÅTT någonting?.. Vilken är RÄTT reaktion i en viss situation?"...

 

... Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta ska jag ta upp SENARE i inlägget..

Men iallafall. Grejen med det hela, var att... ÄR att jag inte lyckas TOLKA vad de KÄNNER för mig... och vad de TYCKER om att jag befinner mig hemma hos dem... Ifall de önskar mig en liten STUND, men sedan vill bli lämnade IFRED.. Bara ställer upp för att de VET de är de enda jag HAR...

Eller ifall de uppskattar när jag kommer, och verkligen TYCKER att jag får komma när jag vill.. Vara hur länge jag vill...

... Vilket håll är en MISSTOLKNING?

 

... Men iallafall.. Jag valde att ta ettbussen ändå. Och därmed vara hos föräldrarna vid tre.

Kom dit...

... Mamma och pappa stod ute i trädgården och hade tagit bort hela stentrappan utanför ytterdörren. Höll på och jobbade med...

Ja, de skulle bygga ny. Men nu skulle det vara i trä...

 

Själv fick jag ju direkt en känsla av att vara ivägen... Och gick istället in och satte mig i vardagsrumssoffan...

Där tror jag bara att jag satt sedan... Minns inte att jag satte igång tv:n...

 

Sedan kom mamma...Kanske även pappa, in....

 

Jag MINNS faktiskt inte...

Men det blev middag någon gång därefter...

Och sedan säkert tv efter det...

 

Minnet.

Men det blev kvällsfika, och film tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle ju se på JohanFalk i fredags. Det var ju därför jag kom.

.. Och det gjorde vi. Två filmer...

 

Och efter det, var jag så himla trött, att jag.. och alla andra gick och la sig.

 

... Dagen efter. På lördagen...

Vi åt frukost... Och sedan skulle mamma och pappa köra in 14åringen till jobbet... Så jag följde med... Och efter det, gick vi på marknad en stund. Pappa, mamma och jag.

... Och så hem igen. Till dem...

 

Även HÄR, kände jag mig rätt så osäker på ifall jag var önskad eller inte önskad. Ifall de ställde upp för MIG... Eller ifall JAG ställde upp för DEM...

... Jag erbjöd mig nämligen att hjälpa till med den nya trappen på framsidan... Men för DERAS skull... Men jag hade svårt att avgöra ifall de var TACKSAMMA för det... Eller ifall de bara inte ville AVFÄRDA mig...

 

När vi stod därute och "jobbade"...

Ja, det började rätt så lugnt... Förutom att jag mest stod och stirrade mellan varven... Vilket under tiden, kändes väldigt obekvämt. Jag kände mig spänd och osäker. Då jag inte visste vad som förväntades av mig... Om jag förväntades tänka, prata.. Ifall jag skulle gå åt det eller det hållet. Höja eller sänka min blick... Ifall jag STOD på fel ställe...

Ja, ALLT kändes obekvämt.. rent socialt...

Och min själ SKREK efter klara direktiv! "Vart vill ni HA mig?".. "Vad TÄNKER ni?"... "Är det HÄR en sådan där situation då jag förväntas läsa tankar?.. Läsa det oskrivna?.. Höra det osagda?.. SE det som inte finns?.. Är det HÄR en sådan situation då det finns någonting VÄLDIGT självklart, och någon snart kommer att sucka eller titta snett?"..

 

Efter en stund, kom ju dessa problem som man alltid ska stöta på någon gång under ett bygge...

Föräldrarna blev lite mer lättirriterade och stressade. Sådär som man BLIR när man kör fast och inte finner svar...

Inte irriterade på MIG dock.. Men osäkerheten över ifall JAG förväntas ge någon SPECIELL hjälpande hand, blev ju mer intensiv...

Fast jag försökte lugna mig själv med att tänka... "Ja SA att jag ville jobba med musklerna och inte huvudet"...

 

Det var trots allt skönt när vi gav upp för dagen... Dock mindre skönt när jag kom in till mamma som hade börjat med maten...

.. Och kände att hon var väldigt lättirriterad. Hon tycktes med sitt kroppsspråk, säga att hon inte ALLS var nöjd med att vi kom IN igen utan att ha blivit KLARA med det vi gjorde...(återigen, överstressad och orolig mamma)..

 

... Vilken jobbiga känsla inombords, gjorde att jag undvek köket... Ville inte riskera att höra några suckar. Se ett skrumpet ansikte... Eller fånga en eldande blick som nästan skulle döda...

 

Det blev middag... Och efter den, gick jag och satte mig vid tv:n...

Pappa gick ut och försökte komma fram till en lösning på problemet... Och mamma kom, efter att hon hade diskat, och satte sig med mig vid soffbordet...

 

Vi pratade. Ja, lite sådär allmänt bara. Pratade om livet. Situationen... Och bara delade minnen och erfarenheter...

Och när pappa kom in igen, hade han löst problemet. Vilket gjorde mamma lättad och stolt...

.. Och så såg vi på film.

 

Jag hade nämligen.. även IDAG(igår), osäker och med ångest, bestämt mig för att stanna en natt till. Jag var såå trött.. Och även om jag inte lyckades läsa av mammas känslor i det hela, så kändes det behövligt. Jag ville åka hem idag istället. Tidigt skulle jag åka. Så att jag inte stod ivägen för länge...

 

När jag vaknade och klev upp idag vid halv nio, åt vi frukost tillsammans. Pratade och lyssnade på musik...

Och så, sådär utan förvarning, kommer mamma in med en hundring till mig :O

MIN snåla och överspända mamma! Hon som gärna låter andra betala för henne. Men som skrumpnar och suckar. Visar missnöjen om hon någon gång betalar för någon ANNAN(ekonomisk oro)... Hon som är MER mån om att få TILLBAKA pengar, än att...

 

Samma mamma kom idag in med en hundring till mig för att jag kommer över så ofta och att jag då betalar för resan varje gång...

På NÅGOT sätt borde ju det innebära att de uppskattar att jag kommer... Men jag mådde ÄNDÅ dåligt av det. För att det kändes inte rätt. Det kändes bara som om...

 

Ja, jag vet inte. Jag antar att jag inte kunde förstå anledningen. Inte kände igen min mamma i det.. Och därför inte kunde finna något svar på vad som just hände... "Och förväntade hon sig något speciellt av mig nu? Någon speciell reaktion?..".

 

Ja, jag visste inte.

Men jag tackade.. Och FÖRSÖKTE sedan se det hela som något POSITIVT och ingenting som jag ville ge igen så fort som möjligt. Sådana här saker ska jag inte göra till någonting av press och ångest...

 

"De tycker om när jag kommer, helt enkelt".

 

Ja-a... Sedan åkte jag snart hem. Sa "hejdå" och fortsatte under resans gång, känna mig spänd och fundera över dessa dagars jobbiga sociala press och ångest. Alla frågetecken.. All osäkerhet...

 

Sedan jag kom hem, har jag... Jag har ätit. Diskat.

Jag har tagit en kort promenad. Tagit ut sopor. Och bokat ny tvättid...

Och så har jag bråkat bakom tv:n(som hänger på väggen), för att försöka få in en HDMIkabel därbakom. Så att jag kunde se på film. Jag köpte min favoritfilm häromdagen. Eller EN av mina favoriter. Den som jag har i sidomenyn här på bloggen, som tips.

 

Så DEN såg jag på...

... Men annars har det nog inte HÄNT så mycket idag...

Jag har haft lite social ångest. Då 24åringen ringde idag. Men jag svarade inte. Först vågade jag inte riktigt. Ville inte PRATA i telefon. Och ville inte BESTÄMMA någon träff. Inte idag. Jag kände mig pressad. Trängd av samtalet...

... Men jag får ju dåligt samvete när jag INTE svarar...

 

.. Och sedan kom jag att tänka på julkapparna i år. 22åringen håller på att fixa med det här med "hemliga tomten" igen. Som hon gjorde FÖRRA året... Och hon är såå exalterad!

... Men JAG. Ja, jag känner mig stressad. Får ångest när jag TÄNKER på det.

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att fixa julklappar! Och även om det bara blir EN nu, så ligger det STOR VIKT i den julklappen. Eftersom att den personen bara FÅR EN julklapp från EN PERSON i familjen... Ja, iallafall vi DET tillfället...

Det MÅSTE ju bli BRA, liksom...

 

... Men det ÄR ju ett tag kvar...

 

Undrar om det var allt från mig.

I så fall säger jag god natt nu. Och ser fram emot att sova bort den knappa ångesten :)

God natt med er <3

 

 

Jag har kommit in i någonting igen, då jag är väldigt kluven. Då jag tvivlar och inte riktigt vet vad jag vill. Vad jag anser är rätt och fel... Vad jag mår bäst av...

... Jag har börjat tvivla på min vilja. Tvivla på hur mycket jag ska orka. Hur mycket jag VILL orka... Och vad som egentligen BETYDER något...

 

Imorse klev jag upp precis innan klockan ringde. Åt frukost. Och klev sedan som vanligt i säng igen...

 

Jag väntade på samtal eller sms från tv-bänksnissarna HELA dagen. Men idag, lite mindre spänd än tidigare... Kanske för att jag tror mindre och mindre på att det kommer att hända...

 

Jag åt som vanligt lunch.. Och pallrade mig sedan iväg till bussen... Jag var ju bara TVUNGEN att handla. Jag är vilket fall som helst, inte redo just NU, för alla tankar som kommer att komma om jag ger upp igen...

Nej, SKULLE jag bestämma mig för att göra det, så måste jag ha ANNAT på sidan om, i vardagen, att fokusera på... För att kunna hantera mina tankar och känslor.

 

På min stressade promenad mot affären. Även IDAG, den affär som jag måste stressa till och från, för att hinna med bussen.

... Det blev varmt. Jag var stressad... Och jag kände mig, precis som HELA dygnet sedan samma tid igår, orolig och tyngd av det faktum att jag kanske även IDAG, kommer att stöta på missnöje eller problem på affären...

 

När jag väl kom dit, tog jag ändå ett beslut angående det tvivlande dilemma som jag har burit på i några dagar nu... Och IGEN bestämde jag mig för att jag ville köpa hem frukt och se om jag kan få den att gå åt.. Ta reda på hur länge den håller... Och se om jag kan hitta något intressant sätt att äta den på...

 

Jag plockade på mig de varor jag skulle ha, och gick sedan i rask takt därifrån. Till bussen.

 

Väl hemma, var det till att laga mat. DIREKT. Nu var det bråttom. Eller iallafall KÄNDES det så. Jag var stressad... Och under hela matlagningens gång, kände jag mig osäker och otillräcklig... Missnöjd...

 

... Jag minns inte riktigt vad jag kände och tänkte. Men det hade inte BARA med matlagningen att göra.

Jag minns bara att jag efter maten... Efter att ha diskat under ångest.. skrev av mig i min textsamling. Mådde dåligt...

 

Det var mycket bekymmer. Och jag tror att hela den här, numer KAOTISKA vardag, har blivit för mycket... Jag får vatten över huvudet hela tiden... Och jag vet inte hur länge till jag orkar fortsätta kämpa för att hålla mig över ytan...

Tänka, tänka, tänka. Tvivla. Beräkna...

Ångest, osäkerhet...

 

... Och så tv-bänken på det.

De sociala livet på det...

Och så det faktum att jag blir äldre och äldre.. men ser FORTFARANDE inget liv framför mig...

 

Men det värsta är nog ändå att...

Jag är RÄDD för att... det HÄR är LIVET...

Och jag ORKAR inte ta tag i det här.. Låta detta rulla i år.. efter år... efter ÅR.

 

Det har blivit tv. En MASSA tv. Kvällsfika. Där jag testade mig på att göra en Smoothie istället. Men då jag är HELT ny på även DET, så blev jag inte heller NU, nöjd. Tillfreds.

... Jag vet inte hur jag ska få till smaken... Och på NÅGOT konstigt sätt, tycks HUR mycket smak av olika slag jag än har i.. bakning eller matlagning, inte göra någon skillnad...

Ja, det kan ju bli för starkt också, såklart. Men då är ÄNDÅ smaken dov...

 

Men men. Okunskap, helt enkelt. Känner mig bara för lat för att orka kolla förslag.. Lite orolig att dra sökandet för långt. Fixera...

Och så ångesten i.. att jag borde.. VILL gå efter eget huvud. Experimentera...

.. Och då får det ta sin tid, helt enkelt.

 

Jag fick undan all mat som blev över, i frysen, till slut...

Och så efter att jag hade sett säsongsavslutningen på SecretsAndLies, tvingade jag in mig själv i duschen. Då jag inte ville riskera att missa om Tv-bänksnissarna hör av sig imorgon.. bara för att jag står i duschen.. 

.. För att på eftermiddagen åker jag hem till mamma och pappa för att se på filmerna som de har hyrt, med dem...

 

Det är ju klart att jag UPPSKATTAR det och tycker att det är KUL...

Men samtidigt så känns det faktiskt väldigt SKÖNT att semesterarna snart är över. Så att folk blir upptagna igen.

Då krymper den sociala pressen... Och byts i och för sig ut mot total ensamhet... Men man kan ju inte ha det åt båda hållen.

 

... Jag vet inte vad jag trivs bäst med...

Men just NU handlar det nog mest om(när det gäller mina föräldrar) att jag är hemmabekväm. Och känner att min vardag rubbas om jag åker iväg...

Och inte så mycket det sociala i sig. Nej, det är en trygg och bekant tillvaro nu... Ett tryggt och bekvämt sällskap.

 

... Nu ska jag låta håret torka lite till... Och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har en till dag att tackla imorgon.

God natt med er <3

 

 

Gud, vilken DAG...

Och även om jag måste vakna till en ny dag imorgon, så ser jag såå fram emot att sova, NU...

 

Morgonen började med att jag som vanligt klev upp. Åt frukost..

Samtidigt som jag försökte räkna lite grann på och komma FRAM till vad jag behövde köpa nytt av idag. Hur länge olika saker i kylskåpet skulle räcka. Och så vidare...

 

Sedan diskade jag efter mig, och klev i säng igen.

Sov en stund till... Kollade mailen, och såg att jag hade fått svar från kundtjänst angående tv:bänken... Ett svar som inte alls hjälpte mig. Inte dög...

Men jag väntade lite till. Och hoppades på att ett lite mer informativt svar skulle komma...

Vilket också, när jag klev upp för andra gången, hade kommit... Dock inte såpass att jag har någon ANING om vilken dag denna leverans kommer att SKE...

 

Jag satte mig vid tv:n en stund. Som vanligt. Medans jag väntade på att det skulle bli dags för lunch. Vilken jag ALLTID stressar som F*N med under alla reklamer i programmet jag följer...

Ja, jag kan ju säga att det inte är någon direkt NJUTNING i att äta, när jag stressar som jag gör... Över SKITSAKER som att jag inte vill missa handlingen i mina favoritprogram!..

 

Medans jag satt där vid tv:n, kunde jag inte sluta fundera... Såklart. Jag behövde komma fram till ifall jag skulle åka och handla mat idag... och LAGA morgondagens mat IMORGON... Eller ifall jag skulle laga mat till imorgon, IDAG... Och sedan både handla mat och tvätta kläder IMORGON...

SAMTIDIGT som jag dessutom visste MED mig att antingen idag eller imorgon, skulle tv-bänksnissarna ringa! Och DÅ ville jag INTE vara hemifrån!.. Men hur skulle jag veta vilken DAG?

 

... Jag funderade och funderade. Försökte bestämma mig... Men stressen inombords, gjorde att jag inte kunde tänka alls. Och något beslut kunde omöjligt tas...

 

När klockan blev dags att gå till bussen, och jag hade sprungit till kylskåpet och försökt räkna ut mängd och åtgång på diverse råvaror... ett ANTAL gånger...

Ja, då hade jag FORTFARANDE inte bestämt mig!

 

Klockan var fem minuter kvar tills bussen skulle gå, när jag trots allt bestämde mig för att åka idag. Då morgondagen REDAN känns oövervinnerlig med allt som ska göras..

"Om de ringer när jag är i stan, har jag block och penna i byxfickan"... Gjorde mig inte SÄRSKILT mycket lugnare. Men det var bättre än ingenting...

 

På väg till stan, hade jag inte heller ännu bestämt mig för vilken AFFÄR jag skulle gå till. Ifall jag skulle kliva av på det ena eller det andra stället...

Men idag kändes det bara som om jag ville handla i en butik som jag kände igen och kände mig trygg i. Där jag VISSTE vart det mesta FANNS...

 

Så jag tog butiken där jag har som minst tid.. och får stressa som mest för att hinna fram och tillbaka innan bussen går...

Promenerade fort. Blev varm. Mådde dåligt fysiskt... Sådär så att jag frös, men ändå svettades...

 

... Och så kommer jag till affären. Jag plockade idag, för FÖRSTA gången sedan jag började äta, på mig lite FRUKT. "Jag måste ju chansa. Försöka."... Och det kändes bra. Inget tvivel. "Och det BEHÖVER ju inte betyda att jag ALLTID måste köpa det nu"... Om ni undrar varför det är svårt, får ni läsa förra kvällsinlägget...

 

Och så går jag vidare. "Har ju saker på listan också"...

... Jag kommer fram till den ENDA sak som egentligen var ANLEDNINGEN till att jag behövde åka in idag eller imorgon. Den ENDA sak som tar slut nu...

.. Och... Hyllan var tom.

 

.. Jag SÅG ju att, här och där i butiken höll de på för fullt och plockade upp varor... Och jag KUNDE ju gå fram och FRÅGA någon...

Men inombords var jag stressad. Mådde inte hundra... Och så frustrationen på att PRECIS just DEN varan som JAG kom för, inte fanns på hyllan... "Och jag behövde tillbaka till bussen NU, NU.. NU!"...

 

... Ja, jag sprang omkring som en yr höna ett tag. Försökte, i mitt röriga, uppstressade sinne, avgöra ifall jag skulle fråga någon.. Bara ta varorna som jag redan plockat och betala... Eller ställa korgen på golvet och gå därifrån.. tomhänt...

 

Det ena kände jag inte ALLS för... Orkade inte få ett "Nej, tyvärr".. Som skulle få mig att må ÄNNU sämre...

Det andra kunde jag bara inte acceptera. Då det skulle innebära att jag fick med mig ALLT UTOM det som jag kom DIT för! "Och när, var, hur och varför skulle jag köpa det senare?".. "Borde jag då inte istället handla ALLT senare?"...

 

Till slut, bara STÄLLDE jag korgen där på golvet, och lämnade i uppgivenhet och frustration, butiken, tomhänt. Med känslan av att denna stressfyllda resa, som jag inte ens var SÄKER på att jag ville göra, var HELT onödig...

Och jag ville inte åka hem igen. Inte tomhänt. Inte på en gång...

 

Nu ville jag istället sega och dega. Jag ville ta en promenad. Hoppa över den första bussen... och därmed MEDVETET försena middagen med en timme... Om jag ens skulle ÄTA den!..

Jag skulle göra resan till någonting ANNAT än en misslyckad inköpsrunda...

 

... Jag var frustrerad. Såå frustrerad. Och jag tror att jag såg anledningen till att jag ÄNTLIGEN skulle kunna SLUTA med dessa rutiner igen. Detta nya sätt att leva... Denna KAMP som egentligen inte ger mig NÅGONTING. Då det enda jag kommer att kunna UPPNÅ med mitt liv, är att få vardagen att gå ihop. Kanske om jag har tur, även utan stress och oro. Ångest. Och en trött skalle...

 

... Jag skrev till min Jobbcoach och sa att jag ville börja praktisera. Men egentligen av ingen annan anledning än att jag inte ville sitta hemma och hela tiden TÄNKA på vad jag gör emot mig själv och hur misslyckad jag är. Hur DUM och svag jag nu åter tillåter mig själv att vara.. När jag nu slutar med rutinerna... och riskerar att hetsa och svälta om vartannat... ÄN EN GÅNG.. "Villket(medvetet) MISSTAG jag gör"..

 

Jag ville hemifrån. Tänka på annat... Och av en FULLGOD anledning, låta allt spricka... Jag kände nog någonstans att DET skulle minska mitt dåliga samvete jämtemot min FAMILJ... Att bristen på ork att FÖRSÖKA, berodde på att det fanns så mycket ANNAT runtomkring...

 

... Jag TOG mig en promenad... Och tog sedan nästa buss hem. Tjugo över fyra... går bussen som inte finns med i länstrafikens app... Denna "mystiska" resa...

 

När jag kom hem, slängde jag in en matlåda i mikron. Inte den mat som stod på listan. Inte idag. För att jag var TRÖTT på listan.

Den gör mig stressad... Och jag ORKAR inte längre. Bara av att TITTA på den, känner jag mig pressad och planerings-och funderingshjärnan slår igång... Jag orkar inte längre PLANERA middagar. Orkar inte planera INKÖP... Och jag orkar inte se alla dessa punkter som skrivs när det blir saker att göra... För många på en dag...

 

... Jag åt...

Och sedan har jag bara suttit vid tv:n...

Känt mig uppgiven. VETAT att jag måste FORTSÄTTA... Men samtidigt inte kunnat SE hur det ska gå TILL. Hur jag ska orka fortsätta vara kreativ. Orka fortsätta planera och räkna efter... Hur jag ska orka FORTSÄTTA stressa fram varje måltid... Och alltid känna mig mer eller mindre missnöjd över HUR det hela har gått till. Känslan som jag har i kroppen... Hur SNABBT jag har ätit... Och så vidare...

 

Jag orkar inte tänka längre, helt enkelt...

Men inte heller att ge upp HELT, känns det MINSTA rätt. Lockande, jo visst. Men inte rätt... För att, trots brist på ork(som bara tycks bli värre och värre). Stressen.. Så HAR jag fortfarande ett ansvar. MEDMÄNNISKOR. Mitt liv handlar inte BARA om mig...

... Och om jag ska vara ärlig... Känslan som jag får när jag är elak mot mig själv medvetet, är inte så lockande i sig.

 

... Men jag vet inte... Vet inte hur jag ska orka...

.. Vet inte...

 

God natt med er <3

 

 

Jag tampades med beslutsångesten.. Jag kämpade mig iväg i sista minuten...

Jag stressade och mådde fysiskt dåligt...

... Kommer dit... och ser allt spricka...

... Och så inser jag bara...

"Jag gör inte det här för min egen skull... Jag lever inte för min egen skull... Jag ser TILL att överleva... Men inte för min skull... Inte ens när jag träffar FAMILJEN, gör jag det för min egen glädjes skull...... Och jag gör INGENTING för att göra det här livet till någonting mer än en överlevnad".

Jag måste leva. Försöka att må bra. Så att jag kan finnas kvar för min familj.. Inte svika dem...

Men jag MÅSTE få någonting nytt att fylla mina dagar med... Så nu blir det praktik, trots allt... Och jag kompomissar gärna på alla mina vardagsrutiner och styrkan i dessa.