Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 2 augusti 2015

... med mina föräldrar

Av D - 2 augusti 2015 21:56

... Eftersom att jag är såå trött nu, ska jag ta och blogga.. och sedan gå och lägga mig.

 

Sist jag kvällsbloggade, måste ha varit i torsdags. Men som vanligt, så kommer jag att få väldigt svårt att komma IHÅG alla dessa dagar... Så jag sammanfattar någorlunda.

 

I fredags morse, när jag vaknade...

Eller jag VET inte om jag redan hade VAKNAT en gång. Varit uppe och ätit frukost.. Och gått och LAGT mig igen...

Men jag fick iallafall ett mess..

Ja, just det. Halv åtta kom messet från Tv-bänksnissarna... Och VILKEN lättnad! Ja, något sånär iallafall.. Nu fick jag veta att de skulle komma på tisdag mellan 10 och 14...

 

Det kändes rätt så jobbigt ÄNDÅ. Då jag kände att jag inte ville ta upp mammas och pappas tid en hel DAG, bara för att vänta på en tv-bänk som kan komma allt mellan tio minuter och fyra TIMMAR framåt!..

 

... Men jag låg kvar en stund. Somnade om efter frukosten... Och skrev sedan, direkt jag klev upp, ett mess till pappa, och meddelade att jag hade fått besked...

 

Dagen fortsatte, vad jag MINNS, som vanligt sedan.

Jag åt lunch... Satt vid tv:n... Småplockade kanske lite grann...

Och när klockan blev dags att gå till bussen, bestämde jag mig för att ta DEN bussen och inte den senare.. Som jag tidigare funderat på.

 

... Men jag hade dåligt samvete. Kände mig osäker... Och ja-a.. På NÅGOT sätt SKYLDIG.

Jag var rädd att jag trängde mig på om jag kom för tidigt. Orolig för att de inte ens ville HA mig där.. Inte EGENTLIGEN. Att de kanske ville umgås med mig.. men inte så länge som JAG fick det att bli...

 

.. Obekväm med att jag aldrig kan vara SÄKER på hur andra tänker. Vad de KÄNNER... Och vad de MENAR när de säger si eller så. När de suckar eller tittar bort... När de kanske verkar det MINSTA lilla "off"... "Vad FÖRVÄNTAS det av MIG?.. Borde jag ha FÖRSTÅTT någonting?.. Vilken är RÄTT reaktion i en viss situation?"...

 

... Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta ska jag ta upp SENARE i inlägget..

Men iallafall. Grejen med det hela, var att... ÄR att jag inte lyckas TOLKA vad de KÄNNER för mig... och vad de TYCKER om att jag befinner mig hemma hos dem... Ifall de önskar mig en liten STUND, men sedan vill bli lämnade IFRED.. Bara ställer upp för att de VET de är de enda jag HAR...

Eller ifall de uppskattar när jag kommer, och verkligen TYCKER att jag får komma när jag vill.. Vara hur länge jag vill...

... Vilket håll är en MISSTOLKNING?

 

... Men iallafall.. Jag valde att ta ettbussen ändå. Och därmed vara hos föräldrarna vid tre.

Kom dit...

... Mamma och pappa stod ute i trädgården och hade tagit bort hela stentrappan utanför ytterdörren. Höll på och jobbade med...

Ja, de skulle bygga ny. Men nu skulle det vara i trä...

 

Själv fick jag ju direkt en känsla av att vara ivägen... Och gick istället in och satte mig i vardagsrumssoffan...

Där tror jag bara att jag satt sedan... Minns inte att jag satte igång tv:n...

 

Sedan kom mamma...Kanske även pappa, in....

 

Jag MINNS faktiskt inte...

Men det blev middag någon gång därefter...

Och sedan säkert tv efter det...

 

Minnet.

Men det blev kvällsfika, och film tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle ju se på JohanFalk i fredags. Det var ju därför jag kom.

.. Och det gjorde vi. Två filmer...

 

Och efter det, var jag så himla trött, att jag.. och alla andra gick och la sig.

 

... Dagen efter. På lördagen...

Vi åt frukost... Och sedan skulle mamma och pappa köra in 14åringen till jobbet... Så jag följde med... Och efter det, gick vi på marknad en stund. Pappa, mamma och jag.

... Och så hem igen. Till dem...

 

Även HÄR, kände jag mig rätt så osäker på ifall jag var önskad eller inte önskad. Ifall de ställde upp för MIG... Eller ifall JAG ställde upp för DEM...

... Jag erbjöd mig nämligen att hjälpa till med den nya trappen på framsidan... Men för DERAS skull... Men jag hade svårt att avgöra ifall de var TACKSAMMA för det... Eller ifall de bara inte ville AVFÄRDA mig...

 

När vi stod därute och "jobbade"...

Ja, det började rätt så lugnt... Förutom att jag mest stod och stirrade mellan varven... Vilket under tiden, kändes väldigt obekvämt. Jag kände mig spänd och osäker. Då jag inte visste vad som förväntades av mig... Om jag förväntades tänka, prata.. Ifall jag skulle gå åt det eller det hållet. Höja eller sänka min blick... Ifall jag STOD på fel ställe...

Ja, ALLT kändes obekvämt.. rent socialt...

Och min själ SKREK efter klara direktiv! "Vart vill ni HA mig?".. "Vad TÄNKER ni?"... "Är det HÄR en sådan där situation då jag förväntas läsa tankar?.. Läsa det oskrivna?.. Höra det osagda?.. SE det som inte finns?.. Är det HÄR en sådan situation då det finns någonting VÄLDIGT självklart, och någon snart kommer att sucka eller titta snett?"..

 

Efter en stund, kom ju dessa problem som man alltid ska stöta på någon gång under ett bygge...

Föräldrarna blev lite mer lättirriterade och stressade. Sådär som man BLIR när man kör fast och inte finner svar...

Inte irriterade på MIG dock.. Men osäkerheten över ifall JAG förväntas ge någon SPECIELL hjälpande hand, blev ju mer intensiv...

Fast jag försökte lugna mig själv med att tänka... "Ja SA att jag ville jobba med musklerna och inte huvudet"...

 

Det var trots allt skönt när vi gav upp för dagen... Dock mindre skönt när jag kom in till mamma som hade börjat med maten...

.. Och kände att hon var väldigt lättirriterad. Hon tycktes med sitt kroppsspråk, säga att hon inte ALLS var nöjd med att vi kom IN igen utan att ha blivit KLARA med det vi gjorde...(återigen, överstressad och orolig mamma)..

 

... Vilken jobbiga känsla inombords, gjorde att jag undvek köket... Ville inte riskera att höra några suckar. Se ett skrumpet ansikte... Eller fånga en eldande blick som nästan skulle döda...

 

Det blev middag... Och efter den, gick jag och satte mig vid tv:n...

Pappa gick ut och försökte komma fram till en lösning på problemet... Och mamma kom, efter att hon hade diskat, och satte sig med mig vid soffbordet...

 

Vi pratade. Ja, lite sådär allmänt bara. Pratade om livet. Situationen... Och bara delade minnen och erfarenheter...

Och när pappa kom in igen, hade han löst problemet. Vilket gjorde mamma lättad och stolt...

.. Och så såg vi på film.

 

Jag hade nämligen.. även IDAG(igår), osäker och med ångest, bestämt mig för att stanna en natt till. Jag var såå trött.. Och även om jag inte lyckades läsa av mammas känslor i det hela, så kändes det behövligt. Jag ville åka hem idag istället. Tidigt skulle jag åka. Så att jag inte stod ivägen för länge...

 

När jag vaknade och klev upp idag vid halv nio, åt vi frukost tillsammans. Pratade och lyssnade på musik...

Och så, sådär utan förvarning, kommer mamma in med en hundring till mig :O

MIN snåla och överspända mamma! Hon som gärna låter andra betala för henne. Men som skrumpnar och suckar. Visar missnöjen om hon någon gång betalar för någon ANNAN(ekonomisk oro)... Hon som är MER mån om att få TILLBAKA pengar, än att...

 

Samma mamma kom idag in med en hundring till mig för att jag kommer över så ofta och att jag då betalar för resan varje gång...

På NÅGOT sätt borde ju det innebära att de uppskattar att jag kommer... Men jag mådde ÄNDÅ dåligt av det. För att det kändes inte rätt. Det kändes bara som om...

 

Ja, jag vet inte. Jag antar att jag inte kunde förstå anledningen. Inte kände igen min mamma i det.. Och därför inte kunde finna något svar på vad som just hände... "Och förväntade hon sig något speciellt av mig nu? Någon speciell reaktion?..".

 

Ja, jag visste inte.

Men jag tackade.. Och FÖRSÖKTE sedan se det hela som något POSITIVT och ingenting som jag ville ge igen så fort som möjligt. Sådana här saker ska jag inte göra till någonting av press och ångest...

 

"De tycker om när jag kommer, helt enkelt".

 

Ja-a... Sedan åkte jag snart hem. Sa "hejdå" och fortsatte under resans gång, känna mig spänd och fundera över dessa dagars jobbiga sociala press och ångest. Alla frågetecken.. All osäkerhet...

 

Sedan jag kom hem, har jag... Jag har ätit. Diskat.

Jag har tagit en kort promenad. Tagit ut sopor. Och bokat ny tvättid...

Och så har jag bråkat bakom tv:n(som hänger på väggen), för att försöka få in en HDMIkabel därbakom. Så att jag kunde se på film. Jag köpte min favoritfilm häromdagen. Eller EN av mina favoriter. Den som jag har i sidomenyn här på bloggen, som tips.

 

Så DEN såg jag på...

... Men annars har det nog inte HÄNT så mycket idag...

Jag har haft lite social ångest. Då 24åringen ringde idag. Men jag svarade inte. Först vågade jag inte riktigt. Ville inte PRATA i telefon. Och ville inte BESTÄMMA någon träff. Inte idag. Jag kände mig pressad. Trängd av samtalet...

... Men jag får ju dåligt samvete när jag INTE svarar...

 

.. Och sedan kom jag att tänka på julkapparna i år. 22åringen håller på att fixa med det här med "hemliga tomten" igen. Som hon gjorde FÖRRA året... Och hon är såå exalterad!

... Men JAG. Ja, jag känner mig stressad. Får ångest när jag TÄNKER på det.

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att fixa julklappar! Och även om det bara blir EN nu, så ligger det STOR VIKT i den julklappen. Eftersom att den personen bara FÅR EN julklapp från EN PERSON i familjen... Ja, iallafall vi DET tillfället...

Det MÅSTE ju bli BRA, liksom...

 

... Men det ÄR ju ett tag kvar...

 

Undrar om det var allt från mig.

I så fall säger jag god natt nu. Och ser fram emot att sova bort den knappa ångesten :)

God natt med er <3

 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22
23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se