Vi tar och skriver det där inlägget, nu då. Jag och min icke så samlade hjärna :P

Det var en såå härlig start på dagen idag! När jag satt där i bussen, med solen i fönstret, och bara kände mig så glad. Jag kände mig fri och lättad. Levande på något sätt. Det har nu gått upp för mig... ÄNTLIGEN, kan man väl säga! Att det går att öppna upp en helt ny värld, bara genom att få saker att hända om dagarna.

Jag menar. Det har väckt underbara känslor till liv, nu när jag tar mig tiden och orken att lämna hemmet och trakterna, lite då och då. För att, vad är det egentligen för ett liv, att bara sitta ensam ihoptryckt mot en vägg hela dagarna?

Jag visste det inte då... Men idag gick det upp för mig, hur mycket bättre jag mår av att komma ut bland folk. Även om jag inte så uttrycker ett ORD till andra människor! Men jag SER annat. HÖR annat. Jag UPPLEVER saker!

Ja, jag mådde bra, där jag satt i bussen. Kände mig fri och lycklig. Idag hade jag bara klätt på mig en brun och lila fleecejacka, och min bruna lilla ryggsäck. Och det var alldeles lagom klätt ;) På huvudet hade jag satt en svart keps... Och jag kände mig än en gång, snygg. Jag trivdes med hur jag såg ut och hur jag var klädd. Och det var inte ALLTFÖR obehagligt att se andra människor i ögonen. Liite skiner ju den dåliga självkänslan igenom. Sådär så man slutar andas för några sekunder och inte vet riktigt vart man ska titta, när man upplever att någon stirrar eller så... Men i det stora hela, kändes det helt okej idag ;)

Idag var jag relativt stressad under mitt stadsbesök. Först lämnade jag mammas och pappas hyrfilmer på filmbutiken. Sedan promenerade jag som vanligt, ner mot hamnen. En annan väg än vad jag brukar gå. Men att testa på nya vägar är aldrig fel. Det är någonting som jag mår bra av =)

Jag kände mig orkeslös och tom i magen. Men någon tanke på mat eller annat att äta, fanns inte. Jag satte mig som vanligt på en bänk i hamnen och kollade på hundarna i hagen. Betraktade dem när de lekte... Satt där en stund, med endast strumporna på fötterna, och bara stirrade. Ja, jag är inte rädd för att sitta och bara stirra på ägarna och dess hundar, längre. De får se mig om de vill. För att, vad spelar det för roll om jag iakttar dem? Det är ju hundarna jag är intresserad av! Nej, det är inte jobbigt längre. Jag trivs med att glo =P

Efter en stund, började jag känna mig stressad. Så jag bestämde mig för att gå en lång omväg och komma till bussen lagom tills den skulle gå... Men efter halva omvägen blev jag rädd att jag kanske hade missbedömt tiden. Så stressad och med snabba steg, gick jag på tom mage, tillbaka mot busstationen.

Funderade på att gå in på matbutiken och köpa en glass, men hoppade det och fortsatte gå. För att jag var inte säker på att jag skulle hinna. Men väl på busstationen, var jag 50 minuter tidig! Så jag köpte mig min glass på pressbyrån istället.

Idag har jag tänkt en del på framtiden. Hundar, egna barn... sambo... Ja, mest det. Kommit fram till att jag antagligen aldrig kommer att våga skaffa egna barn. Då jag inte litar tillräckligt på mig själv och min hjärna. Att jag ska klara av att tänka rätt och förtå vad som är viktigast i livet. Att jag inte ska kunna ta hand om det här barnet på bästa sätt. Inte skulle BRY mig om det, när jag kommer in i sådana perioder. Perioder då hjärnan styr mig och jag inte har någon större kontroll...

Men jag har ändå drömt. Det mår jag bara bra av. För att, trots att tilliten till mig själv, är mer än förstörd, är allt möjligt i drömmarnas värld. Där kan jag leva och må bra. Klara allt och lite till. Utan att hjärnan förstör för mig =)

Nej... Livet är underbart. Nu när sommaren är påväg och solen skiner. Folk är glada. Barn som jollrar, leker och tjoar. Hundar som skäller och bugar i lekinviter. Och folk som sitter och dricker kaffe på trästolarna utanför fiken... Ja, det är UNDERBART <3 Och nu när även JAG lever, kan även jag ta del av det ;)

Så. Trots en del tvivel(som jag inte ens tänker NÄMNA idag), har dagen idag, öppnat mina ögon för de dörrar jag nu ställt på glänt :) Kanske klarar jag detta livet. Kanske kan min hjärna börja samarbeta med mig. Eller varför inte lägga sig lite i bakgrunden :P Hur allt ter sig, lär vi få märka. Nu är det iallafall bara två dagar kvar till Tisdagen. Då jag förhoppningsvis får mitt läkarintygintyg ;)

Annars. Jag har spelat Bejeweled. Kollat hundar på blocket. Läst lite bloggar... Och så såg vi på "Candyman", mamma, pappa, 13åringen och jag. Vilket tar mig tillbaka... Mer än så, säger jag inte =)

Det är en jätteläskig nattfjärill härinne, som stör min koncentration. Så jag hoppas att inlägget blev någorlunda läsbart iallafall :P

God natt med er <3

Idag känns det lite svårt att veta vad jag ska skriva. Då jag känner mig så svävande i sinnet, på något sätt. Vet inte riktigt vad jag tänker och känner. Om jag har mått bra eller dåligt. Vart jag vill eller är påväg. Vet inte vad som väntar mig i slutet av den tunnel som jag nu har valt att kämpa mig igenom...

Ja, ni har ju "hört" allt detta förut... Men idag har alltså varit ännu en sådan dag. En dag då jag har känt mig vilsen... En dag som kan ha varit dåligt, men samtidigt så bra.

Men det ska nog inte vara så krångligt som det verkar, att skriva om dagen som varit. Då jag inte har gjort så himla mycket. Så jag börjar från början... Alltså morgonen. Och fortsätter mig framåt ;) Så ska det nog gå bra =)

Jag klev iallafall upp ur sängen vid  halvtolvtiden "imorse". Satte mig vid matbordet tillsammans med mamma och pappa. Åt en liten sockerkringla till frukost... Jag vet. Ingen nyttig eller särskilt näringsrik frukost. Men jag kände mig stressad. Skulle ju med bussen.

Sedan slängde jag iallafall på mig tjocka vinterjackan och en mössa. Ja, förra gången FRÖS jag ju, när jag gick ut! Och när jag kom till stan, märkte jag att det var närapå SOMMAR ute! Ja, så av med vinterjackan och mössan. Fick alltså gå och släpa på en tjock och tung vinterjacka i sommarvärmen, hela dagen! Ja. Men positivt ändå :) Solen sken, fåglarna kvittrade, och folk var ute och gick i sommarvärmen.

Jag fick en sådan härlig känsla inombords när jag lämnade vårt hus! ... Hmm. Där tog det stopp. Minns inte såpass mycket, att jag kan säga mer om det just nu :P

Men jaja. Jag började iallafall med att gå och titta igenom galleriorna efter ett ställe där man kunde köpa ramar. Mamma behövde en A4 ram till familjefotot som jag gav dem i påskpresent. Men otålig som jag är, och "affärspanik" som jag har... Brukar kalla det så. För att jag är så stressad igenom affärer. Får ont i magen. Känner mig instängd och stressad... Otålig. Ja. Jag orkade iallafall inte leta.

Så jag började istället promenera ner mot hamnen igen. Ångesten... Eller ja. Tankarna att jag inte borde äta någonting. Ingenting alls. Hade redan börjat besöka mig. Men jag hade ändå bestämt mig för att ge mig själv en chans idag. "Jag BORDE klara det här! SKA jag ha en praktiklats, egen lägenhet... Ja, SKA jag ta vitamintabletter för mitt hårs skull, tvinga mig själv från huset, och kämpa mig fram mot ett bättre liv... Ja, då MÅSTE jag ju även kunna tillåta mig själv att ÄTA. Det känns ju såå dubbelt annars! Jag kan ju inte tillåta min hjärna att dra åt två håll samtidigt!

Nej. För jag sa till mig själv idag. Det är ju en sak att känna att man inte vill äta för mycket. Att man vill hålla sig i form och äta hälsosamt och så vidare. Och en HELT annan att inte vilja äta alls! För att, DET är ju vad min hjärna försöker övertala mig till! Hade den fått bestämma, hade jag ju inte tillåtits äta en SMULA per dag!

Nej, Så jag gick iallafall till min standard matbutik. Köpte mig en ost-och skinkfralla, en äppelmunk(som visade sig vara en vaniljmunk) och en liten tetra fruktdryck. Ut därifrån, gick jag med vetskapen om att jag antagligen inte skulle få i mig någonting av det. Men köpt var det. Så kanske skulle ändå "detta onödiga slöseri" få mig att proppa i mig detta(?)...

Och det gjorde det. Med tanken att "jag kan ju svälta närsom helst. Denna gången gjorde jag tabben att köpa något när jag egentligen inget skulle ha. Men nästa gång kanske jag tänker annorlunda"...

Nej, jag menar faktiskt det jag säger... SKA jag kämpa mig framåt mot ett bättre liv och är såpass viljestark till det, fastän jag inte ens kan SE vad jag kämpar emot... Ja, då kan jag ju inte SAMTIDIGT hålla på och svälta mig själv! Jag MÅSTE ju bestämma mig för EN väg. Och just nu är ju detta "ett bättre liv" ;) Så jag får allt kämpa mot dessa "matvägrardemoner" ett tag till ;)

Ja-a. Annars. Jag gick iallafall och satte mig på bänk efter bänk, som jag alltid gör. Solade mig i värmen, och tittade på alla hundar som lekte i hagen. Skorna hade jag tagit av mig och satt upp fötterna på bänken. Ja, det var en underbart härlig atmosfär idag <3 Första riktiga sommardagen som jag har upplevt detta år. Att sitta där med bara tunn tröja på sig, och ÄNDÅ vara varm! Vindarna var varma och att sitta i skuggan, var inte heller fel denna dag ;D

Men det blev inte långvarigt ändå. Tröttnade rätt så fort. Och mina förvirrade, kluvna tankar om liv och död, eller allt vad det var, gjorde att jag till slut bara ville hem. Så jag gick tillbaka till busstationen, märkte att det var över en timme kvar tills bussen skulle gå. Så gick och köpte en ram på Clas Olssons, och sedan till pressbyrån och köpte ett busskort. Vilket ÄNDÅ visade sig vara fel, när jag kom hem! Hade "reserverat" fel resa på mitt kort. Så jag betalar för mycket för den resa som jag nu kommer att åka på det. Men men. Det gnager lite grann när jag tänker på det. För att det känns så ONÖDIGT! Men inte mycket att göra åt. Jag har ju iallafall ett busskort nu. Vilket jag BEHÖVER för att kunna åka såpass ofta som jag planerar ;)

På busstationen mötte jag 13åringen som också skulle hem. Och när vi kom hem, åt vi middag. Sedan såg vi på sista delen av "Den fördömde", mamma, pappa och jag...

Ja, det var väl typ min dag. Undrar om inlägget låter lika rörigt som mitt huvud är idag :P Men i så fall bjuder jag på det :P Eller kanske borde jag ursäkta mig för det =P

God natt med er, iallafall <3

Okej. Nu gör vi en kraftansträngning och försöker minnas den här dagen :P

Jag blev väckt av pappa imorse, efter att ha drömt en MASSA konstiga drömmar om både det ena och det andra! Dock minns jag dem inte nu, men ändå. Det var mycket som jag kunde säga "det där drömde jag om inatt", imorse vid frukosten.

Jag blev iallafall väckt klockan... Ja, strax innan tio imorse. Klev direkt upp och åt en rostad macka med ost. Diskade och gjorde iordning efter frukosten. Pratade med mamma lite. Funderade på att ändå åka iväg till bästisen. Men bestämde mig för att stanna hemma. Kändes bara stressigt att ge sig iväg, för att sedan ta bussen hem igen på lördag morgon.

Sedan fick jag ett mail från försäkringskassan. Min handläggare. De hade fått läkarintyget nu, och hon skulle skicka en kopia till mig, så att även jag fick det. Så det låter ju bra =) Synd bara att jag inte får se det förrän tidigast på tisdag :( Men men. Jag vet iallafall att hon planerar en gemensam kartläggning för mig nu. Som ska göras mellan mig, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Så. Positivt, positivt ;) Det verkar ju skitbra!

Efter den goda nyheten, blev humöret bra. Och jag gick från att sitta och spela Bejeweled och ha tråkigt som vanligt, till att börja kolla upp vilket busskort jag skulle köpa. Komma fram till vilket och bestämma mig för att köpa det ;D

Sedan skrev jag ut ett foto på vår härliga familj, från i somras då vi för första gången på BRA länge, träffades allihopa! Ja, det blir ju inte så ofta längre. Nu när de flesta har flyttat hemifrån. Det fotot redigerade jag härom dagen. Gjorde det sådär drömmande "suddigt". Gjorde det i svartvitt istället för färg och satte en passande ram runt det. Blev skitbra! Och idag skrev jag ut det på fotopapper i hög kvalitet. Och blev RIKTIGT nöjd! En fin påskpresent till mamma och pappa ;)

Sedan så började jag packa 13åringens och 17åringens påskgodis i sina respektive påskägg, och la 17åringens inne på hennes rum och 13åringens precis utanför hans(för att han var i sitt rum just då). Lutande mot deras påskägg, la jag ett varsitt hemmagjort(med fotoprogram) påskkort. Jättenöjd blev jag även med dem ;) ... Och så var det bara att vänta =)

13åringen blev jätteglad över sin påskpresent =D Sprang fram och sa "O-M-G! Tack!!!", och kramade mig. Såå kärt <3 Och jag kände mig såå glad =)) 17åringen däremot, har varit inne i sitt rum, men inte sagt något. Så kanske har hon undgått att se det(?)... Annars vet jag inte. Lite otrevligt om hon inte ens nämner det sedan... Men jag ger det tid ;) Snart kommer hon springandes med en jättekram ;) Hon som delar ut kramar så fort hon ser en :P

Annars. Jag har kollat hundar på blocket. Jag har gjort ett kollage. Då jag kom att tänka på att jag typ aldrig gör kollage utan ram. Och inte heller låter mina foton vara utan ram. Så jag ville testa lite. Se om jag trivdes bättre med att använda mig lite mindre av ramar. Ramar är ju fint. Men en annan bloggerska som jag följer, använder ALDRIG ramar på sina foton på bloggen... och hennes foton är såå fina!

Ja, och så har jag läst bloggar idag. Kommenterat på min bloggbästis blogg. Jag har fotat min vattenmelonplanta... ...

Ja, var det något mer? Det minns jag inte. Men nu till kvällen, såg vi iallafall på film, mamma, pappa och jag. "Escape Plan" med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. En jättebra film, helt klart värd att se! Sylvester Stallone är utbrytarkungen ;P

Ja, god natt med er <3

Idag har varit en bra dag, där det enda negativa har varit att jag hoppade över middagen och att jag har haft lite lätt huvudvärk sedan imorse... Men ingenting att gnälla på ;)

Jag hade redan igår när jag la mig, bestämt mig för att jag skulle kliva upp tidigt idag, för att hinna duscha och sedan ta bussen till stan. För att. Det känns väldigt viktigt för mig att faktiskt FULLFÖLJA min plan denna gången. Att det inte blir som det alltid blir. Att jag bestämmer mig för att "skaffa mig ett liv", att göra saker om dagarna... men att det sedan inte håller mer än ett par dagar. Som med cyklingen tillexempel. Och även att ta sig ut ur huset varje dag, är något som jag bestämt mig för såå många gånger.

Så. Jag vaknade iallafall tvärt idag, klockan halv tolv. "Tidigt" tänkte jag, och rusade upp ur sängen. Gick ner i källaren och hämtade upp mina rena kläder som mamma hade lagt på hög. Letade fram de kläder jag ville ha. Åt frukost med mamma och pappa. Diskade och hoppade sedan in i duschen.

Sedan var det bara att sätta sig vid datorn och vänta på att håret skulle torka. För att inte ger jag mig ut i halvkylan med rinnande hår!

Jag läste lite bloggar och kollade mailen medans jag väntade på att bussen skulle gå. Spelade nog lite Bejeweled, om jag inte minns fel. För att få tiden att gå. Men jag minns inte. Vet bara inte vad det var jag ANNARS gjorde medans jag väntade :P

Jag gick iväg till bussen, ungefär en halvtimme innan den skulle gå. Då solen sken så underbart utanför mitt fönster. Härliga känslor väcks inombords när man ser våren lura fram sommaren =)

Men ute var det inte särskilt varmt. Solen sken ju underbart... Men den hårda blåsten, gjorde att jag frös, där jag gick med uppknäppt vinterjacka, munkjacka och linne. Det var väl lugnt ett tag. Men desto längre vinden fick tortera mina öron, desto närmre inpå mig, smög sig huvudvärken. Ja, jag fick ont i huvudet. Och där jag stod på vägen och sjöng ut till "Concrete Angel", önskade jag bara att bussen kunde komma och rädda mig. Det dånade lite lätt på insidan av mitt pannben... Men värre än så, var det inte ;)

Väl i stan, hade jag inga planer. Mitt enda krav på mig själv, var ju att ta mig ut, hemifrån en gång per dag. Då till stan. Men vad jag skulle göra där... Ja, det visste jag inte!

Satte mig på en bänk i solen på torget. Tittade på folk, hundar, barnvagnar. Njöt av solen. Spände mig av den kyliga vinden. Kände mig vacker, där jag satt sminkad, med mitt långa blonda hår. Ja, det är inte ofta jag känner mig vacker. Men med kläderna jag hade, som visade min form så himla bra, och mitt idag så perfekta hår, mörka ögonfransar... Ja, jag kände mig kvinnligt fin ;) Det är nyttigt att göra det ibland också. För att det är inte så vanligt för en tidigare flera år mobbad tjej med dåligt självförtroende och minst lika dålig självkänsla. En ljus dag det här =)

Men man behöver ju röra på sig efter en stund. Så jag bestämde mig för att gå ner till mataffären och handla något lätt att äta. Tog en annan väg den här gången... och virrade bort mig ordentligt =P Men jag hittade dit till slut. Jag visste ju ungefär vart jag var, iallafall =D

Gick ner till hamnen och satte mig på en annan bänk och åt och drack. Solade mig. Satt en stund, och gick sedan vidare till den tredje :D Japp. Sitta kan jag allt :P Där satt jag en stund. Den hårda vinden som gjorde att jag fick huvudvärk och har det än, lugnade ner sig efter en stund och tillät solen värma sig med sina harmoniingivande strålar. Jag satt där på bänken, med hakan i händerna och bara njöt av solen i mitt ansikte. Drömde mig bort och lät tankarna föra mig till världen där jag trivs. För att på insidan av mitt huvud, kunde jag göra precis vad jag vill. Ha det precis hur jag ville... Och allt går min väg. ÄLSKAR att promenera, sitta, stå och bara låta tankarna ta mig på en resa. Jag mår så bra av det!

Det är bara så verkligt. Jag drömde om att jag hade min hund med mig. Och det var så starkt för mig, att jag till och med kom på mig själv med att knyta min vänstra hand hårt när jag gick. Jo, jag höll i kopplet :P Jag behöver ingen riktig hund. Mina drömmar är starka nog =P Mindre jobb på det viset ;)

Sedan, efter ungefär två timmar, bestämde jag mig för att börja gå hem. Gick en ny väg, även denna gång. Hamnade vid ett hundcenter. Kollade in omgivningen och började sedan gå mot busstationen. Klockan blev mycket. Missade precis 19.00 bussen. Så. Satt i en timme på busstationen och solade. Och åkte sedan hem.

Ja, jag mådde bra. Kände mig vacker, lugn och harmonisk. Kände att jag LEVDE, för en gångs skull! Jag VAR någon, och jag GJORDE någonting med mitt liv! Utforskade. Ja, det var härligt =)

Väl hemma, satt jag vid tv:n. Huvudvärken gjorde att jag inte orkade någonting annat. Middagen avsade jag mig. Sa att jag åt i stan. Men det gjorde jag inte. Jag har nog lite matproblem kvar ändå. Men jag ska bli bättre på det ;) Måste bara lösa en sak i taget. Nu går det ju ändå rätt så bra ;)

Har även haft kontakt med min bästis. Ska dit på Torsdag och stanna tills på Lördag.

Men nu säger jag god natt. God natt med er <3

Jahapp... Dagen idag.

Den började långtråkigt. Jag satt häruppe på mitt rum. Stirrade rakt in i dataskärmen, som jag alltid gör. Spelade lite Bejeweled som jag också alltid tycks göra nuför tiden. Kollade mailen hundra gånger om, och bara väntade på att tiden skulle gå. Att någonting skulle hända... Som jag alltid gör.

Jag lyssnade på lite musik. Låg i sängen. Kände mig både otålig och uttråkad...

Jag har säkert kollat blocket några gånger. Ja, löst lite korsord har jag faktiskt också gjort. Sådär tre ord på tjugo korsord :P Ja, jag kan ju inte kalla mig själv uthållig =P Finns inget tålamod här inte! Så, jag gav upp efter några stycken :D

Sedan minns jag inte om jag har gjort någonting mer idag innan jag gick ut... Ja, förutom att vänta och vänta och vänta, då da. Det jag har väntat på, är ju det där intyget. Jag vill komma igång nuuu. Men allt tar för lång tid. Och eftersom att jag är tjejen som bara sätter mig på ändan och väntar på vad hon vill ha, istället för att göra det bästa utav situationen sålänge, så har dagen idag(liksom alla andra dagar) känts väldigt lång...

Men vid halv fyra-tiden någon gång, bestämde jag mig för att gå ut en stund... "Jag är TRÖTT på att vänta... Jag behöver GÖRA någonting...".

Och nu börjar den konstiga känslan. Eller kanske inte på en gång. Det minns jag faktiskt inte. Jag minns inte hur början av promenaden var. Hur jag tänkte och kände då... Men jag minns att promenaden kom att bli en väldigt konstig promenad. Jag började föreställa mig saker framför mig. Först har vi den svarta väggen. Ja den var ju faktiskt rätt så smart. När jag mår dåligt psykiskt och känslomässigt, vill jag helst inte SE någon. Inte möta någons blick. Jag vill inte att någon ser MIG, och jag vill bara vara ifred.

Så. Då kom jag på att föreställa mig en svart vägg framför mig, när jag skulle gå förbi någon grannes hus. Och det fungerade! Det gjorde mig lugnare. Och jag kunde med gott självförtroende och lugn i sinnet, gå förbi det som jag annars tyckte var väldigt jobbigt ;)

Så DET var ju inte så konstigt. Men det var hur jag MÅDDE, som var det konstiga. Jag kände mig bara så vilsen. Borttappad. Men ändå så säker och trygg. Jag kunde inte riktigt komma underfund med vilken sida av mig som var starkast... Eller vad inom mig som försökte lura vad. Jag visste inte(vet fortfarande inte) vad jag egentligen vill i livet. Om jag vill leva eller dö... Om jag är svag eller stark. Om jag mår bra eller dåligt. Jag kunde inte bestämma mig för åt vilket håll jag skulle titta. Framåt eller bakåt. Åt höger eller vänster... "Vem ÄR jag? ... och VART är jag?"...

Jag... Äntligen, för första gången sedan jag återfick känslan. Har nu satt mig på en sten i skogen och gjort ingenting. Jag satte mig inte där för att tyna bort, dö, som jag egentligen ofta känner för. Men jag satte mig där för ingenting. Bara satt där och stirrade. Ville inte gå hem. Aldrig någonsin igen. Och det var ju inte så kontigt. Vem skulle INTE bli trött på att leva som jag gör?! Det är ju inget liv...

Men där satt jag. Funderade på vad jag egentligen ville. Om jag ville leva eller dö. Vad jag känner för livet, liksom döden. Men jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Jag känner mig helt likgiltig. Vilket i mitt huvud, känns väldigt jobbigt. Varför kämpa, när man inte känner motivation? Men varför dö, när det egentligen inte finns anledning till det?

Jag försökte föreställa mig ett svart hål i marken framför mig... När jag kunde se hålet klart, så började jag sedan föreställa mig att jag tippade ner från stenen som jag satt på, rakt ner i hålet. Om jag kände mig trygg med den känslan och även VISSTE att det faktiskt var vad jag skulle ha gjort om situationen uppstod, så visste jag om jag ville dö eller inte...

Men nej. Det fungerade inte särskilt bra. Jag föreställde mig det både en och två gånger. Tre och fyra. Men känslan blev olika varje gång. Jag tror inte att jag har något emot döden, om den kommer och knackar på min dörr. Men frågan är om jag skulle haft något emot livet, om jag hade befunnit mig i döden, och DET hade knackat på min dörr.

Ja. Och varför då allt detta snack om liv och död? Det är väl mycket för att jag befinner mig i just den krisen, just nu... Inte mer med det. Vet helt enkelt inte vart jag hör hemma eller vart jag vill vara. Vad jag klarar av, och vart jag kan ta mig... Vad som är bäst för mig... Rätt för mig.

Men nog om det. Efter ett tag, fick jag nog och tog fram min mobil. Började sjunga till Youtube, där jag satt på min nyligen funna bästa vän "stenen". Sedan började jag gå hem, med den beslutna tanken i huvudet. Jag ska ta mig ut VARJE dag. Till stan ska jag åka. Jag ska köpa mig ett busskort och få ett liv! Nu är det slutväntat! För att, SKA jag leva, så ska jag också LEVA!

Japp. Och nu när jag kom hem, har jag sett på finalen i "Junior Masterchef Australia". Sedan var det "Talang", tror jag(om det inte var något emellan), och efter det "En svensk Talkshow". Och GUD vad jag älskar det programmet. Som man skrattar! Tycker om hans svenska =D Även "Talang" är ett nyttigt program, om man tycker om att skratta! Och vem gör inte det =D

Annars har jag sms:at en del med bästisen som jag inte hört från på länge. Och mailat lite med personligt ombud. Så. imorgon blir det en tripp till stan ;)

God natt med er <3

Okej, nu blir det allt ett inlägg :)

Ja, jag vet inte hur många jag redan har gjort idag. Men i mitt huvud känns det rörigt när det blir för många. Mår bättre när jag gör högst två per dag typ. Från början var det ju meningen att jag bara skulle skriva kvällsinlägg. Ett i slutet av varje dag... Men det har expanderat lite. Från och med nu, ska jag iallafall försöka hålla det enkelt, för min egen skull ;)

Just nu, är jag återigen inne i en period av prestationsångest. Ja, som sagt så kommer den och går, lite hur den vill. Inget som jag känner att jag orkar ta kontroll över för tillfället. Idag har inte orken funnits ALLS. Men nu har jag iallafall än en gång kommit fram till att jag måste börja slappna av mer. Allt BEHÖVER inte vara perfekt! Och just när det gäller bloggandet, så är det ju såå onödigt. Då jag faktiskt gör det för min EGEN skull. Men det är svårt att komma ihåg och inse det ibland. När känslorna tar över och man känner sig otillräcklig...

Men nu ska jag verkligen FÖRSÖKA! Jag ska intala mig själv att jag bloggar för min EGEN skull. För attjag själv ska kunna minnas tillbaka och läsa. För att, det GÖR jag ju! Och då är ju meningen att jag SKA skriva tråkigt eller fattigt, när dagen har VARIT sådan. Vart ligger sanningen ANNARS i det jag skriver?

Men dagen idag har inte BARA varit prestationsångest! Utan också en hel del ändlöst stirrande in i dataskärmen. Jag har bara suttit och stirrat. Typ väntat ut söndagen bara. Önskat att den kunde gå fortare... Att Måndagen kunde komma.

Jag har känt mig... Ja, jag minns inte. Men har typ velat bort. Sväva ovan jord och bara vila. Vila från livet och allt vad det innebär. Jag har bara för en stund, gett upp allt. Men bara... Ja, jag vet inte hur man ska förklara. Jag har väl KÄNT för att ge upp och dö... Men samtidigt vetat om att det inte skulle hända. Jag har tittat framför mig, utan att se. Världen har känts grå och tung som bly...

Jag tog en liten promenad mitt på dagen.. Eller ja. Innan middagen precis. Den var inte alls härlig. Och det var då som jag bara längtade mig bort. Bort från allt. Jag gick där på grusvägen. Stirrade rakt ut och sjöng tankspritt...

Ja. Annars. Dagen idag. Jag har suttit här vid datorn och kollat blocket... Ja, lite halvhjärtat sådär. Jag har läst min bloggväns blogg. Åow.. Min kära bloggvän. På något konstigt vis, känns det som om hon är den enda jag har, just nu... Men jag har ju fler... Känner mig bara så ensam. Att hon känns nära, är ju för att vi tillsammans kämpar mot ett bättre liv. Hennes kamp är min kamp och min kamp är hennes kamp... Ja-a. Underbara T (Jag har länkat henne i tidigare inlägg. Så är ni intresserade, kan ni kolla där)...

Ja. Annars har jag läst bloggar. L... Tänkte skriva lyssnat på musik. Men det tror jag inte. Inte idag. Däremot har jag pratat i telefon med min Xsambo. Jag saknade våran första tid tillsammans så mycket, när jag tittade ut på den soliga naturen. Minnen ni vet. Härliga minnen. Gjorde mig ledsen. Eller vad ska man säga? Jag fick ont i bröstet.

Så jag ringde honom och pratade av mig lite grann. Men när samtalet började bli trögt, la vi på. Inte så mycket mer med det :)

Annars vet jag inte. Lite Bejeweled. Ja och så en del bloggning, som ni märkt. En del ängslan... ångest. Största delen av dagen, instängd på mitt rum. Ingen lust till social kontakt. Jag har sett fram emot... längtat till Måndagen. Då jag kommer en dag närmre mitt intyg... Och nu på kvällen, såg vi på en film. Pappa, mamma... Ja hon sov väl mest :P... 19åringen och 13åringen.

Ja. God natt med er <3

Helgerna är ju alltid en dag mittemellan, liksom. En dag av ingenting. Jo, jag trivs bäst med vardagarna just nu, och mina helger går ut på att vänta in måndagen...

Idag sa jag med ett stort leende på läpparna att "Snart är det måndag". Mina föräldrar blev lite förvånade över att jag blev så glad för att MÅNDAGEN ska komma! För att för dem är ju helgerna dagarna som de ser fram emot. De få dagar i veckan, som de faktiskt kan pusta ut och vila. Göra vad de känner för och LADDA inför den nya veckan!

Och jag vet. Jag har ju också haft vardagarna fulla av arbete. Ja, jag har ju gått i skolan. Och då var även JAG en av dem som ÄLSKADE helgerna! Men nu när jag befinner mig där jag faktiskt gör i livet, vill jag bara ha vardag. För att vardagarna är de enda dagar som jag har en chans att ta mig dit jag vill. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan för praktik. Hyresbolag eller liknande för egen bostad. Personligt ombud för hjälp med kontakten... Och om saker VERKLIGEN skulle krisa(!)... Vården för att få hjälp att ta mig upp när jag faller ner.

Helgen är för mig, bara ett par dagar att sega. Att ta sig igenom helskinnad. Ett par dagar där allt står stilla. Ett par dagar av ingenting...

Ja. Nog om det. Det jag egentligen skulle skriva, var att dessa helger HÄNDER inte så mycket! Så det finns inte heller särskilt mycket att SKRIVA om. Inte för att det gör det någon annan dag heller. Men ändå. Det blir ÄNNU mindre på helgen!

Men egentligen bryr jag mig inte. För att jag skriver ju trots allt för mina minnens skull. Och jag skulle lika gärna kunna skriva det i ett dokument att kunna läsa i om några år. Men det är ju så mycket ROLIGARE att blogga! Det blir snyggare. Mer välorganiserat... Ja, och så har ju folk CHANSEN att läsa om mina dagar och ta del av min vardag, precis som jag! OM de nu skulle råka bli eller vara intresserade.

Men det ÄR inte särskilt viktigt för mig. Det är ju klart att det uppskattas om man får känna sig intressant. Men då vill jag ju såklart att de blir intresserade av det jag skriver. Och inte att jag ska skriva någonting så ATT de blir intresserade!

Nej, jag är nöjd bara jag faktiskt skriver. För att det är guld värt. Jag BEHÖVER skriva. Jag BEHÖVER minnas... Och jag BEHÖVER kunna återuppleva. Och dessutom är min blogg som en bebis för mig. Den ligger mig såå kärt om hjärtat. Liksom de få besökare som tittar in då och då. Och kanske slänger in någon kommentar! Tack Käraste Annie och T.

Oj vad långt jag babblar om ingenting =P Men vad har man annars att babbla om på dessa dagar av just ingenting =)

Ja, jag ska ju såklart som bloggen lyder, nämna vad jag gjort idag, också ;) ... Ja och det var ju lättare sagt än gjort :P Minnet är ju som bortblåst ibland. Och jag får väl snällt ta och gissa mig till dagen :P Halvt som halvt!

Jag vaknade iallafall och klev upp imorse när jag hörde att mamma och pappa körde iväg på våran grusväg utanför huset. De skulle och handla. Så jag passade på att sno duschen medans de var borta. Blev sedan pålurad att hänga tvätten. 17åringen kom in till mig och sa att mamma hade sagt att NÅGON skulle hänga tvätten klockan halv ett. Snäll som jag är, tog jag såklart på mig den uppgiften. För att, ska det bli gjort, så ska det bli gjort. Så enkelt ÄR det ju =)

Men sedan när mamma kommer hem och frågar mig om 17åringen hade hängt upp tvätten nu, så fick jag veta att det tydligen var HON som skulle ha gjort det :P Lilla latoxen =D Jaja. Jag gjorde det gärna. Så ingen fara skedd ;)

Efter tvätten, tog jag mig an att plocka ur diskmaskinen, medan jag väntade på att få ett sms från mamma "Kaffe tack". För att då betyder det att de snart är hemma så att vi kan äta lunch. Klockan halv två eller två, kom de hem, och vi åt lunch tillsammans.

Annars har jag suttit härinne på mitt rum idag. Jag har sjungit. Och idag gick det faktiskt bättre. Mindre spänd, kanske :) Jag har läst bloggar. Kommenterat till käraste T. Och fått reda på lite om hur det går för henne på sjukhuset. Fått lite tillbakablickar på hur JAG hade det! Och jag har kunnat relatera till hennes upplevelser. Ja, hon har kommit att bli en viktig vän i mitt liv. Hennes resa känns som MIN resa! Och den är PRECIS lika viktig för mig, som min egen! Därför kollar jag in på hennes blogg oftare än oftast. Måste ju se hur det går och kommentera hennes inlägg på mitt egna lilla vis ;)

Och så har jag suttit och tråkat framför Bejeweled. Kollat hundar på Blocket. Jag har bäddat rent min säng. Skönt att bädda ner sig inatt ;) Och nu på kvällen har vi sett på film tillsammans. Pappa, mamma, jag och delvis 19åringen. Ätit tårta och godis. Fråga mig inte varför tårta. För att det vet jag inte. Föräldrarna mina kände väl för det :P Inte mig emot =P

Nu blir det sängen. Bara en helgdag kvar. Sedan blir det måndag, och ett steg närmre mitt efterlängtade läkarintyg. Vilket tar mig ett minimisteg närmre en praktikplats ;) God natt med er <3

Min käraste bloggvän T är inlagd nu, och hon kämpar på starkt. Hårdare än någonsin! Ni kan själva följa hennes resa om ni vill :)

Ja-a... Dagen idag. Hmm. Har nog egentligen inte hänt så mycket idag. Jag har varit rätt så spänd. Och förutom att tänka på T och hur det går för henne, har jag även känt mig orolig för ett eventuellt läckage. Ja jag mår väldigt dåligt några dagar i månaden. Ni kanske kan gissa vilka :P Och att gå omkring spänd för DET, sänker ju även mitt humör och får mig att känna mig uppgiven.

Men de jobbiga känslorna försvann ganska snabbt, denna gången. Ibland är det värre och ibland är det rätt så lugnt ;)

Jag har iallafall skrivit ett par inlägg på min tredje blogg. Försökt skriva av mig lite ångest och förtvivlan. Och så har jag fått mail från min handläggare på försäkringskassan, som sa att läkaren hade ringt henne och att han skulle skriva det där intyget. Så det verkar ju bra! Nu HÄNDER det äntligen något! ;) Då får man bara hoppas att han skriver något som är för mig positivt, och inte har en massa "säkerhetsinvändningar" eller vad man nu kan kalla det :P

Jag har även läst bloggar... Ja, och nu när jag kommer på det! Jag har även gjort en lite sväng igen! Nu har min "ätstörningshjärna" lämnat mig igen ;) Ja, idag vände det. Jag kom att tänka på mitt dyrbara hår som förra svältperioden, föll som döda flugor från mitt huvud. Tappade ju mer än hälften av mitt hår, den gången! Såå inte värt det! Och så känns det ju lite twistat att proppa i sig vitaminer för hårets skull, men samtidigt vilja halvt svälta ihjäl! Hur dubbelt är inte det!?

Ja. Jag känner ju fortfarande av en viss ovilja till att äta ordentligt. Men jag känner ändå att det är okej att äta lite grann igen ;) Typ frukost och middag. Bättre än ingenting alls ;)

Ja. Annars. Jag har kollat hundar på blocket. Jag har spelat något bubbelspel på datorn. Ja, bara ett par minuter. Sedan tröttnade jag. Och så har jag kollat bebiskläder på Tradera. Jag har lyssnat på musik och sjungit. Jag idag mer falskt än vanligt. Iallafall på vissa låtar. Ingen bra sjungardag idag =P Älskar däremot att sjunga "Concrete angel" av Martina McBride(stavning). Jag bara ÄLSKAR den låten! Och att sjunga den, är alldeles underbart!

Nu på kvällen, har jag pratat lite med mamma. Lite småprat om torsdagens läkare. Om vad som tidigare hänt. Och hur svårt det borde vara att vara vårdpersonal. Och allra helst inom PSYKIATRIN! Vilken ansvar! Man kan ju liksom inte SE felet! Man kan inte TA på felet!

Pappa, mamma, jag och delvis 17åringen har sett på en film idag. Vi såg på "Hungergames 2". Kan inte namnet på den. Men den var bra. Minns inte riktigt ettan. Men jag känner på mig att den inte var lika bra som tvåan iallafall. Minns att ettan var lite långtråkig. Men kanske minns fel :)

Vet inte om det bar något mer idag. mer än att springa på toaletten, på toaletten... På toaletten. Jo, vi började se på "Have you heard about the Morgans"(kan den ha hetat så? Ja något liknande var det iallafall :)) Men både mamma och jag, var för trötta för att orka se klart.

Så nu blir det god natt. God natt med er <3