Mina ögon faller nästan ihop. Men att jag ska kunna somna tidigare än vanligt, betvivlar jag starkt...

Ångest. Misslyckande. Svag. Ensam... Och värdelös. Dagens alla känslor...

Men jag börjar med dagen idag.

Vaknade tidigt imorse. Men somnade sedan om, för att vakna klockan tjugo över åtta och kliva upp..

Vid det laget hade jag redan fått mail från kommunen om en tid för möte. Och två mess från personligt ombud, om samma möte..

Klev upp, åt frukost. Och gick sedan och la mig igen. Mötet blev bestämt till den... Ja, på fredag klockan tio. Personligt ombud följer med.

Men så fick jag frågan... Eller uppmaningen(?) att hon(kommunen) gärna ville veta lite mer om mina tankar och funderingar, INNAN mötet. För att enklare kunna svara på frågor och sådär..

Men det mailet har jag ännu inte kunnat svara på... Av den enkla anledningen, att jag inte riktigt VET. Jag HAR typ inga tankar eller funderingar längre. Om VARFÖR jag vill ha ett möte där... Eller vad jag FÖRVÄNTAR mig.

Det enda jag VET är ju hur dåligt allt går för mig just nu. Hur jag känner att jag bara börjar må sämre och sämre. Hur jag hela tiden ser ljuset slockna lite ytterligare, ju längre tiden går. Ju fler gånger jag misslyckas. Saker går fel... Ju fler gånger jag backar. Viker för rädslan... Ju fler gånger jag känner mig missförstådd eller osynlig. Oviktig...

... Ja... .. Ju fler gånger som jag förstör för mig själv genom att tänka och känna fel.

Låg iallafall kvar i sängen en stund. Halvsov, och drömde jättekonstigt. Fick sedan ett mail från A-K. Min gamla socialsekreterare från H*vetets stad. Då jag skrev till henne samma dag som arbetsförmedlingsmötet uteblev..

Hon skrev då en massa förslag på vart jag borde vända mig. Och huruvida hon faktiskt tyckte att jag borde öppna mitt sinne för de "ställen" som kan hjälpa mig, nu...

Och ja.. Det är ju min plan :) Jag ska verkligen försöka. Det SKA jag. Och just nu känns det som att, FINNS det någonting som kan hjälpa mig, så ska jag FÖRSÖKA tillåta det. TROTS osäkerhet och ångest. TROTS att det känns allt utom rätt ;)

Klev sedan upp. Åt lunch. Och såg att försäkringskassan också hade svarat idag. På mitt mail där jag begärde(och ifrågasatte) att jag ville ha mer uppdatering om vad som händer. Och en bättre kontakt... Ja, och så vidare.

... Hon hade sina saker att skylla på.. Men bad om mitt mobilnummer som hade försvunnit ur deras(tydligt URDÅLIGA) databas.. Och så ringde hon klockan kvart i ett.

En obehaglig och stel person att prata med.. Kanske berodde mycket på mig också. Men vi beslutade iallafall att jag skulle köpa ett klippkort på tre gånger. Bara för att testa. Så att de inte betalar för ett år... och så var det ingenting för mig... Och DET kunde jag ju förstå =)

... Men osäkerheten kom... Med uppgivenheten(och de ovan nämnda känslorna) i släptåg... Vilka sedan stannade hos mig resten av dagen.

... Jag vågar inte. Ingenting vågar jag, som det ser ut just nu. Jag har blivit svag. Och alla krafter som jag förbrukade som barn... Ja, det tycks ha varit de enda jag hade råd med.. Jag kan inte FÖRSTÅ hur mycket skit jag kämpade mig igenom då. Och HUR J*VLA bra jag lyckades dölja det för andra(!)... Av vilken anledning jag nu gjorde det(?)!

... Men nu. Nej jag har kört fast i djupaste av lera(vad skulle jag dit att göra?), och jag kommer inte loss! ...

Mycket dator idag. Spelat BubbleShooter.. Jag har tagit en dusch. Läst bloggar, såklart. Kollat min mail några gånger...

.. Och jag har suttit och legat på sängen. Känt av mina känslor. Och låtit dem vibrera hål innanför min bröstkorg.

Men då. Då messar man Xsambon ;D Bråkar lite med honom. Busar och retas. Japp. Bättre humör kommer lassat :D Han är bra han. Min Xsambo. Jag får retas lite grann. Och han lyfter upp mig med sina larviga knäppissvar :P

Snart var det middag.

Och efter det, blev det att diska. För att sedan sätta mig en stund vid datorn..

Ner till tv:n för att "lätta på trycket". Skriva lite dagbok. Och ta mig igenom fem minuter av att lyssna på 17åringen. Japp självkänslan och samvetet spricker, när jag känner att jag avvisar dem hela tiden... Det är bara att försöka så gott som ;)

Endast en punkt i punktlisteboken idag.. Den löd exakt såhär "*Jag FINNS inte... Men ÄNDÅ gör det så ont..."

När mamma och pappa kom hem från affären, hjälpte jag mamma att packa upp varor och lägga dem på sina respektive platser...

.. Sedan blev det film tillsammans med mamma och pappa. Fika såklart.. Och efter det, tv tillsammans med mamma. Innan hon for till jobbet. Och jag blev kvar framför "Criminal Minds"..

Nu blir det natten. God natt med er <3

Jaha. Dagen idag då, kanske.

... Ja, det lilla jag kan minnas =)

Igår natt, efter att ha försökt sova ett bra tag, satte jag hörluren i örat och började lyssna på låtar av Lisa Marklund och Lars Winnerbäck...

Vaknade imorse, rätt så tidigt. Men klev inte upp förrän runt niotiden.. Frukost tillsammans med mamma och pappa. Naturell lättyoghurt med bara russin, istället för nöt-och fröblandningen som jag BRUKAR ha. Vilken idag var slut..

Men det var gott. Nästan godare. Renare smak på yoghurten, liksom..

Efter frukosten, blev det sängen igen. Jag... minns inte riktigt. Det känns som om jag hade mycket i tankarna just då... Men mitt minne om dagen, är i det stora hela, grumligt..

Så. Jag gör så gott jag kan :)

Jag har suttit en del vid datorn...

...

... Oj. Oj. Vad jobbigt detta blev. Dagen är typ som bortblåst och jag har ingen kraft att tänka efter.

Men jag ska rabbla några korta "fakta" iallafall.

Jag har kollat allt det vanliga på datorn. Förflyttat mig mellan sängen och datorn. Sett på parlamentet i TIMMAR, på grund av att det nu har blivit som en slags flykt från verkligheten för mig. Det har fått samma verkan... Ja, jag vet inte..

Men den mesta delen av dagen idag, har bestått av att jag har känt mig lite smått uppgiven och hjälplös. Handfallen. Jag har vetat vad jag VILL, men inte haft en ANING om hur jag ska TA mig dit. Jag har tagit formen av ett frågetecken. Frustrerad över att folk tycks ta mig för en tankeläsare, vart jag än vänder mig..

Undrat ifall det var dags att höra av sig igen. Eller om det är att tjata alldeles för tidigt... "Har de inte TID?" ... "Upptagna?"... "Är mina frågor dumma?" ... "Onödiga?" .. "Betydelselösa" ... "Gör min aktivitetsersättning att de med gott samvete, faktiskt bara kan skyffla mig åt sidan tills vidare?" ... "Eller ÄR det helt enkelt bara mitt sätt att hantera det hela, som gör att de drar sig undan?" . "Det KAN ju faktiskt också vara så, att de håller på?" ..

Men frågan är.. Hur ska jag veta, när de inte berättar? Förklarar? Eller ens har tid/lust att skriva ett ord?

... Efter mycket om och men, slank det iallafall iväg ett litet mail till min kontakt på försäkringskassan. Där jag tog upp just det här. Och "önskade" att bli informerad om vad som händer, lite då och då... Dock var klockan fyra. Så det får jag ju inte svar på förrän efter helgen..

Däremot fick jag svar av kommunen idag. Klockan halv fem, hade jag fått post i inkorgen. Hon skrev att, med tanke på våra tidigare samtal, trodde hon att det var till dem jag skulle vända mig. När det gäller stöd och hjälp.

Fram tills klockan halv sex, mailade vi fram och tillbaka. Hon var som tidigare känt, VÄLDIGT trevlig och omhändertagande. Stöttande, och tycktes vilja hjälpa mig komma tillrätta.. Olik många andra, som är VÄLDIGT korta i kontakten.

Henne tycker jag om. Dock verkade hon ha någon slags chefsposition nu. Så jag får träffa en annan handläggare. Men men. Kanske har jag tur med även henne =)

Annars. Jag känner mig lite osäker. Vet inte riktigt vad det är jag vill eller förväntar mig av detta möte. Vad det är jag behöver... Vad det är jag ska dit för.. Inte egentligen. Men det är någon desperat slags känsla jag har... Så det blir väl att gå dit, för lite info.. Och kanske komma fram till om jag egentligen BEHÖVER något från dem... Eller om det bara är att gå därifrån, lika "tomhänt" som jag kom dit, sedan.

Annars har jag tagit en promenad idag. En tom promenad, med en del tankar..

Jag har spelat lite BubbleShooter(kanske)...

.. Och jag har kollat upp Friskis&Svettis. För att kunna meddela försäkringskassan, vilken aktivitet som skulle passa.. Och det blir bra det :)

.. Mamma och jag, har pratat en del. Och jag har känt mig förstådd, liksom borttappad och mäkta missförstådd. Desperat och missnöjd... Men samtidigt skitit i vilket.. Ibland är det bara bättre att försöka SLÄPPA begäret av att känna sig förstådd.. Iallafall för ett tag. Då det har kommit till den punkten då man bara vill gömma sig, alltför många gånger..

Drog iväg några mess till Xsambon.. Och har skrivit lite dagbok, några gånger..

Tv nu till kvällen. Lite fika och godis.. Längtan till veckan.

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

Borde jag skriva om dagen som varit, nu?

Vet inte ens om jag kan. Dagen har varit för händelselös och lugn..

Men ska försöka ;P

Eftersom att jag har gett min sömn en sådan konstig rytm, med sen insomning och sova efter frukost.. så hade jag ju även igår natt, svårt att somna. Så. Jag tittade på några fler avsnitt av Parlamentet. Alltid lika kul. Och jag ÄLSKAR att ligga och småfnittra tills jag får ont i både magen och kinder, om nätterna =D MYCKET härligare än att ligga och vrida och vända sig, med en överarbetande hjärna och ångest ;D

Vaknade iallafall imorse. Klockan halv åtta.. Men inte klev jag upp och åt frukost. För att just nu, hade jag fått för mig att jag inte borde äta så tidigt. Då det blir så långt mellan frukost och lunch... Och mellanmål kunde jag ju inte fylla upp med!

.. Så. Jag låg kvar. Klockan nio vaknade jag igen. Klev då upp för att äta frukost.

... Och klev sedan som vanligt i säng igen. Med en GNUTTA klump i magen. Ångest i bröstet... för någonting som mamma hade råkat insinuera(om det nu är ett ord)... Vad det var, har jag dock förträngt.

Låg och vilade.. och messade lite grann med personligt ombud. Någonting som varken gjorde till eller från, egentligen. Men vad gör väl det? ...

Klev upp klockan tolv. Då jag hörde att mamma och pappa, höll på med lunch därnere. Alltså kaffe på G :D

Åt min restrerande pyttipanna med stekt ägg, från gårdagens middag. Och drack kaffe till en pepparkaka..

Japp. Känslan av att... Eller rättare sagt RÄDSLAN för att äta för mycket... Att äta när jag inte är hungrig. Tycks ha försvunnit nu. Och på sätt och vis, känns detta bra. Då mitt kontrollbehov har lämnat mig lite grann... Nu när jag inte orkar bry mig. Hälsosamt eller skadligt. Illamående eller känslomässigt fri... Jag har helt enkelt släppt på precis ALLA krav, vad gäller maten! Och äter för mycket och onyttigt. Utan att knappt ge det en TANKE.

... Ja. Så DÄRFÖR tror jag att jag nu är mer redo att börja äta regelbundet och hälsosamt igen. Nu när jag inte längre behöver gå till överdrift. Jag kan äta frukost, lunch och middag... Möjligtvis ett mellamål eller två... Varje dag. Utan att för den sakens skull, inte kunna tillåta mig själv någon bulle eller kaka ;D Och inte heller vara besatt av att endast äta tills jag blir PRECIS mätt.

... KANSKE kan jag till och med börja variera frukosten(?).

Efter lunchen, satt jag här vid datorn. Hade lite funderingar, fram och tillbaka. Om hur jag skulle ta mig vidare. Vad eller vem som kunde hjälpa mig att få iordning... Eller rättare sagt. Komma IGÅNG med livet. Det vuxna livet. Så att jag lyckas LEVA det!

... Gav upp en smula, om både praktikplats, gym, och ett vuxet, självständigt liv... Men mailade sedan ändå, kommunen. Där jag frågade vem jag skulle prata med om vad det finns för olika stöd och hjälp. Och vem som kan hjälpa mig att komma fram till vad jag behöver och vad jag har rätt till...

Jag har spelat lite BubbleShooter. Och även lite Bejeweled, idag..

Och så har jag sett på flera, flera avsnitt av Parlamentet, på datorn..

Jag har tagit en dusch. Passade på när mamma lämnade huset... Alltid bekvämare att duscha när jag blir ensam hemma. Får en sådan ENERGI då!

Mamma och jag har pratat lite. Kändes för en gångs skull som om hon förstod mig lite grann. Iallafall för en stund.

... Annars. Vad har jag mer gjort?

.. Ätit en massa! Jag har sett på tv tillsammans med mamma.. och delvis 14åringen..

Ja-a... Har jag inte glömt någonting nu. Så var det nog det.

Så jag säger väl, med en känsla av glömska i bakhuvudet, god natt. God natt med er <3

Just det, ja. Glömde nästan! Jag tog en skitläskig promenad ner till soptunnorna precis. Det var KOLSVART ute. Och träden var det enda som kunde ge mig en HINT om vart vägen var! Jag blev nästan lite vinglig. Där jag kollade upp mot träden och var rädd att ramla eller gå in i någonting =P K-O-L-S-V-A-R-T ! ! !

Jag ska skriva "några rader", nu i uppgivenhetens stund...

Jag börjar som vanligt, från morgonen(eller natten) och jobbar mig framåt... Uppåt.

Jag hade i vanlig ordning, svårt att somna igår natt. Men inte så konstigt. Med tanke på de två timmarna som jag sov igår eftermiddag.

Istället för att ens ge sömnen någon vidare chans, började jag efter ett någon gång, titta på "Parlamentet" på youtube, via mobilen.

Såg flera avsnitt. Tills jag bara kände att både nacke och bakhuvud hade en sådan sjujädrans spänningsverk(!), och jag ville inte vara med längre...

Somnade till sist, och vaknade sedan vid halvåttatiden. Blev skrämd av 14åringen som satt och "kröp" nere i hallen, med mobilspelet i högsta hugg. Redo att gå till skolan..

Åt frukost, och gick sedan upp och la mig igen..

Drömde även denna gången, JÄTTEkonstigt. Det har varit mycket gamla klasskamrater, nu på senaste. Inatt var det samma två klasskamrater som i tidigare dröm. Alltså två tjejer som jag umgicks med i perioder, som vänner. Och i andra, kände mig både bortstött och självvalt ovillig att umgås.

Men inatt var de såå elaka. En av kompisarna drygade och var väldigt otrevlig. Och den andra kompisen hatade mig bakom min rygg... För anledningar som jag inte minns...

Vi satt iallafall på ett tåg. På skolresa. Det minns jag!

Klev iallafall upp vid.. Ja, strax efter elva. Efter att ha legat nerbäddad och väntat på att försäkringskassan skulle ringa. Men det gjorde hon dock inte..

Packade ner min lunch, och gick iväg till bussen.

Idag, mindre trafik, och lugnare i det stora hela.

När jag kom på bussen, fick jag åka gratis. Trots att det bara verkade som om chauffören LJÖG om att kortläsaren var trasig(???)! Men inte mig emot ;)

Väl i stan, hade jag två timmar att slå ihjäl, innan mötet skulle börja. Satte mig en stund vid forsen, och bara glodde. Men behövde sedan röra på mig. Så tog en lång och härlig promenad. För att sedan gå in på affären, för en liten mellis. Efter lite beslutsångest, fick det bli en drickkvarg igen.

Vidare till arbetsförmedlingen, för mitt möte med min handläggare. Där vi skulle göra en kartläggning inför praktik. Vad jag klarar av. Och vad jag vill..

Kommer dit. Nervös och osäker. Det var dovt ljus. Trångt och mycket folk. Någon som pratade överallt. Folk som gick ut. Folk som kom in. Frågor som ställdes åt alla håll och kanter. Och blickar som brände hål i min både kropp och själ...

Ja, det kändes väldigt obehehagligt. Jag var stressad. Osäker. Jag kände mig inträngd och väldigt obekväm. Hade det inte sett konstigt ut, hade jag bara flytt in i ett hörn och tryckt in mig så nära jag bara kunde komma.

Jag önskade så VÄL, att det hade funnits en liten röd knapp som jag hade kunnat trycka på för att bli osynlig. Och sedan, när min handläggare kommer, trycker jag mig synlig igen...

Men men. En halvtimme gick. En kvart senare än vår bokade tid. Jag hade väntat i osäkerhet. Inte vetat om hon skulle komma. Om det skulle bli av. Jag hade känt mig övervakad och "på fel ställe"... Och jag fick bara nog. Ställde mig upp och gick.

Frustrerad, sviken och med ögonen närapå exploderande av tårar. Hon hade inte hört av sig. Hon hade inte visat sig. Och bristen på kommunikation, gjorde mig... Ja-a. Bara irriterad. Säger hon 14.00 Så KOMMER jag 14.00

Henne ville jag iallafall aldrig träffa. Jag har ingen ork över till att gång på gång, försöka med folk som inte kan kommunicera och hålla kontakten. Jag är såå beroende av dem. Men det är inte värt det, när man får kämpa som F*N, men alltid märker samma sak... Rena kampen för att ens få dem att öppna MUNNEN!

Jag var lite upprörd. Uppgiven... Och hade ingen som helst lust att åka hem efter detta. Skrev några rader till personligt ombud. Och satte mig sedan i hamnen en stund. Lugnade ner mig. Och började fundera på alternativet "kommunen" istället. Jag orkar inte med arbetsförmedlingen längre. Och det hjälper ju inte att jag är LIVRÄDD för detta steget med en praktik, HELLER! ... Men KANSKE om jag ger en aktivitet/praktik via kommunen, en sista chans(?)... Förra gången hoppade jag ju av det, och "anslöt mig till" arbetsförmedlingen istället. För att inte heller min jobbcoach på KOMMUNEN, var villig att kommunicera med mig. Svara på frågor eller förklara hur hon tänker...

Men där fick jag iallafall möten. Och nu är jag ju starkare än då. Så kanske har jag mer tålamod med tiden som det tar(?) ...

Efter ett tag, bestämde jag mig för att börja gå hem. Jag hade nämligen ingen lust att åka buss.. Och det tar ju bara tre timmar att gå...

Men jag var helt slut i kroppen. Kände mig tom på näring. Trots att jag hade ätit hur mycket som helst under dagen!

.. Så. Jag bestämde mig för att gå till busstationen och kolla läget... Men. För mycket folk.. Och jag orkade inte stanna.

Promenaden hemåt, började. In på affären och köpa en MASSA onyttigheter. "För att nu bryr jag mig VERKLIGEN inte längre!!!"... Och sedan bara PROPPA. PROPPE. PROPPA.

Tog dock bussen från nästa lilla samhälle, ungefär en timmes promenad från köpcentret.

Väl hemma, hade jag insett en sak. Jag är helt enkelt inte stark nog att klara detta själv. Jag måste bara inse det. Annars är mitt liv snart förbi. Utan att jag har hunnit leva det...

Men vem ska hjälpa mig? Vem kan få mig att gå åt rätt håll? Hjälpa mig bli stark, och jaga bort min fastklamrade rädsla? Vem kan vända detta envisa nylle åt hjälpens håll, istället för bort från den? ... Hur ska jag våga? ...

En del ångest. Uppgivenhet. Depp. Intagande av soffan(om man nu kan säga så). För att sedan, istället för mat, gå upp hit för att proppa i mig resten av godiset som jag köpt. Illamående. Både fysiskt och psykiskt. Ett tvång att äta...

För att sedan gå ner på nedervåningen, för så mycket mat som fick plats. Ofrivilligt. Men har man en mamma. Så har man.

Ja-a... Sedan har det blivit lite tv, tillsammans med mamma och 14åringen... Och för min del, en del funderingar på hur jag ska ta mig vidare, och med hjälp av vem... Har nu officiellt gett upp om hoppet att klara detta själv. Att bli en starkare människa..

Jag är den jag är. Och det är den jag är, jag måste utveckla till det bättre... Men hur? ...

Med det säger jag god natt.

God natt med er <3

... Jag ska dra dagen idag, nu. För att sedan, om jag orkar, tänkte jag sätta mig ner på sängen och börja sticka lite grann på ett par nya benvärmare... För att jag har bara två par som mormor har stickat. Och jag är väl inte överförtjust i färgerna. Får se om jag har några snygga garner =) Och så pimpar man till dem lite. Precis som man vill ha dem ;D

... Får se om jag fullföljer detta projekt. Eller om det blir som alltid. Flera påbörjde stickningar. En intensiv start... och sedan brist på ork och intresse.

Men. Dagen idag.

Jag hade rätt så svårt att somna igår natt. Precis som de flesta nätter. Men vad kan man förvänta sig, när man lever som jag gör...

17åringen hade, även hon, svårt att sova. Överaktiva hjärnor som vi har. Men i hennes fall tror jag ju iochförsig att det snarare berodde på spindeln i hennes rum, att hon höll till i allrummet. Störde mig med det blinkande ljuset från tv:n, i dörrspringan..

Men men. Efter ett tag, bestämnde jag mig för att lyssna på lite musik istället. Ja, jag låg ju kvar såklart. Jag har upptäckt att just Gospelmusik är väldigt effektivt för mig när jag ska sova.. Lugnande musik och naturljud gör mig stressad. Och dessa populära låtar som spelas på radion och så vidare, fastnar i skallen. Då jag gärna hänger med och sjunger till dem(på talan om fastna i skallen. Jag har haft samma låt rabblandes i huvudet, i snart en vecka nu... Minst! ... Mer om det, snart.) ...

Men just Gospel. Avslappnande, och enligt mig, vackert =) Jag är ju inte troende. Inte ett dugg. Men jag älskar musiken!

Efter ett tag, somnade jag iallafall. Och vaknade av väckarklockan imorse vid halv nio. Jag skulle ta bussen som gick tio över nio..

Så. Klev upp och gjorde mig iordning. Och traskade sedan iväg. Det var dimmigt som f*n. Man kunde väl se ungefär 25 - högst 30 meter fram..

Det var högtrafikerat uppe vid vägen. Stora långtradare. Charterbussar. Traktorer och personbilar. Långa led som kom åkandes i halvfart.

Det är nämligen som så att motorvägen är avstängd. Och alla dessa fordon måste nu åka på... Ja, den mindre vägen. För att ta sig mellan städerna..

Så stod jag där. Oroade mig lite grann för att inte bli sedd. Men då jag ändå blivit lite lugnare och mindre rädd för fel och förändringar. Konflikter och så vidare. Så var jag ändå rätt så lugn..

Dimman störde mig. Och likaså alla fordon som kunde skymma bussens sikt eller ta ifrån honom uppmärksamheten från busshållsplatserna..

... Och inte nog med det! ... Sedan ska helt plötsligt denna jättestora långtradare av någon anledning in på denna smala lantväg av grus, som gick in precis vid busshållsplatsen... SAMTIDIGT som våra hyresvärdars son ska UT därifrån med sin pickup-liknande bil! Det blir trafikstockning precis där vägarna delar sig. Och att få in lastbilen och ut pickupen, tog sin lilla tid på tre minuter, kanske. Och sedan när det väl hade löst sig, skulle pickupen stå på busshållsplatsen och skymma sikten, lika länge till. För att det bara fortsatte komma bil efter bil, där han skulle ut på vägen!

DÄR blev jag lite stressad!

Men allt löste sig till slut. Bussen åkte en femton meter för långt.. Jag skyndade efter och klev på.

.. Träffade personligt ombud utanför hennes "ställe".. och så gick vi tillsammans in till detta aktivitetshuset som jag kallar det..

Och jag kan väl säga att DETTA var den absolut minst givande gången hittills! Jag kände mig trött, energilös, seg... och inte alls social. Jag ville helst inte SE någon. Inte HÖRA någon... Och än mindre, PRATA med någon!

Varje gång som någon ville hälsa eller tilltalade mig, kände jag bara att jag var färdig där. Redo att gå.. Alla var jättetrevliga. Men det var ju inte människorna i sig, som var problemet. Utan just att orka eller våga vara social.

.. Jo, det var många gånger, jag var beredd att gå. Många gånger som jag hade vänt på klacken och gått min väg, för en lugnare runda i hamnen.. Men anledningen till att jag inte gjorde det, var rädslan för att dra till mig uppmärksamhet..

Så jag stod kvar.

Dock så fick jag ingenting gjort därborta. Jag stirrade mest rakt ut. Och väntade på att tiden skulle gå. Stirrade på klockan i köket. Där jag stod vid dörröppningen medans personligt ombud diskade.

Ja, meningen hade ju varit att jag SJÄLV skulle medverka idag... Men det blev inte så. Och jag hade helt glömt bort att jag ju skulle ta fram mitt modigare och mer "framåta" jag från och med nu..

Men det blir nog inget mer aktivitetshus för mig. Jag behöver bli mer självständig. Slänga mig ut i ett liv där jag MÅSTE bli mer framåt! För att annars kommer aldrig det att hända! Och den enkla vägen, kommer att vara den mest promenerade..

Vi satt ute i solen på gården en stund. Stirrade en del medans de övriga pratade..

Och sedan tog personligt ombud och jag, en runda runt huset. Innan vi skildes åt.

Jag bestämde mig, i noll lust att åka hem igen, för att gå en runda i hamnen. Vädret var ju alldeles underbart =)

Satte mig på en bänk och skrev lite dagbok.. Och efter det, bestämde jag mig för att ändå kanske äta en brunch. Hade egentligen tänkt hoppa både frukost och lunch idag. Av ren vilja, bara. För att hungern fanns där..

Men så gick jag där, på väg till busstationen, och kom på mig själv med att tänka att jag måste bli mer självständig. Att jag ska ordna upp mitt liv och bli mer vuxen... Att jag måste börja använda mina egna vingar, och därför från och med nu, inte kontakta personligt ombud varje gång som jag blir "rädd" för att ringa dit, dit eller dit. Eller göra det, det eller det". För att det stoppar bara upp min inre styrka. Och gör att jag inte behöver använda den.. och därmed blir ÄNNU svagare.

Och då kom jag på. Ja, just det. Vuxen, ansvarsfull... och hälsosam! Alla hänger de ihop, om jag ska klara mig här i livet.

Så. En fralla. En drickkvarg.. och en smoothie, fick jag med mig ut från affären. Åt allt utom smoothien, som blev kvällsmål istället.

Sedan. Hem.

Var hemma vid ettiden, och började kolla det vanliga på datorn. Kanske gjorde jag någon av bilderna i föregående inägg, då(?)..

Sedan la jag mig på sängen.. Kände att jag höll på att somna, och satte mig upp med ett panikartat ryck. Men så beslutade jag, att "Skit samma. Jag FÅR sova nu. När jag sedan har kommit igång med livet, kommer jag inte att göra så mer, ändå." ...

La mig ner igen.. och somnade om. Drömde skitkonstigt. En gammal klasskamrat(eller flera. Minst två) var med. Jag minns jag bollade med en lite äldre kvinna. Japp. Jag låg på backen utomhus. Min gamla klasskamrat stod bredvid mig. Och så kommer den här kvinnan, som började som hund, och jag började slänga omkring med henne som en trasdocka, med mina ben..

Men det hemska var att detta var en mardröm. Min mobiltelefon hade nämligen lyckats hoppa ut ur min lilla ryggsäck, och hamnat UNDER mig.. och den hade då KROSSATS i flera småbitar!

Panik. Och klasskamraten och jag, försökte komma på hur jag NU skulle ta mig hem(!), utan biljetten!

Japp. Skitkonstigt.

Vaknade iallafall efter två timmar ungefär.

Satt vid datorn lite till. Gjorde typ bild nummer två. Inlägget nedan.

Åt middag.. Lite mer dator. Bloggläsning. BubbleShooter. Mailen..

Ja-a. Det kanske var det.

Sedan intog jag vardagsrumssoffan tillsammans med mamma, och senare 14åringen.

Hjärtat lättade. Piggheten slog in. Och jag blev mer pratig än vad jag varit på BRA länge!

Jo, jag berättade saker för mamma. Diskuterade. Log, och höll med..

Och jag var på skojarhumör mot både 14åringen och mamma... Ja, jag mådde bättre ;D

Gjorde iordning en lunchmacka och en flaska kakaomjölk till imorgon. Då jag ska till arbetsförmedlingen, och då inte hinner äta lunch..

Och nu ska jag sova.

God natt med er <3

Jag fick precis... Eller jag fick den igår, såg jag. Men jag fick en kommentar från en tjej idag. En väldigt trevlig kommentar. Som frågade om jag ville börja chatta med henne. Jättekul att höra lite från de som läser. Från dessa vänliga och förstående själar =) Det tackar vi för!

... Dock så kom en "förfrågan" om chatt, som en ren chock. Vet inte varför. För att jag ÄLSKADE att chatta förr! Då det var det enda(i princip) sättet som jag kände mig trygg i att kommunicera..

Men nu efter flera år "på avstånd", kändes även DET som en helt ny värld!

Träffade Xsambon på det sättet, by the way.

Men kanske. Det vet man ju aldrig. Glad blev jag för den kommentaren iallafall. Visar att någon bryr sig :)

... Men nu till det som jag TÄNKTE skriva. Inte lika positivt.

Jag mår ILLA. Så ÄCKLIGT.

Jag fattar inte det här. Ena dagen, är man JÄTTENOGA. Nästan PERFEKTIONISTISK i vad man äter. Oro och press läggs på hög. Ångest och osäkerhet... Och man bara grubblar och grubblar och grubblar. "Vad är bäst för mig? ..

... Jag menar. Jag vågar ju inte ens äta en TUGGA till, när jag inte längre känner av hungern. Jag vågar inte variera min frukost. På grund av att näringsintaget inte blir det samma. Jag får ÅNGEST om jag äter någonting onyttigt på vardagarna... Och jag gör SCHEMAN efter SCHEMAN för att kunna hålla koll på hur jag lever. Inte bli förvirrad. Känna kontroll...

... Men så plötsligt släpper jag allt. Jag skiter i vilket och kunde inte bry mig MINDRE om vad jag gör mot min kropp och hälsa. Jag äter tills jag mår illa. Bara för ätandets skull. Samtidigt som jag sitter och har ångest, under bristen på kontroll. Fortsätter äta, fastän jag VET att det kommer att få mig att vilja svälta(som även DET, är ICKE hälsosamt!). Inte äta någonting alls. Efter det.

Men jag måste nog ta dagen idag, nu.

Jag har varit tjock i huvudet. Känt mig tung och... Ja, tung.

Men annars har det, förutom långtråkigheten, varit en ralativt bra dag.

Jag har suttit vid datorn, i princip hela dagen. Förutom när jag städade och var ute på promenad...

Dagen började med att jag klev upp efter en LÅNG natt, vid niotiden.. Eller var den halv nio?

Åt frukost, och gick sedan i vanlig ordning, och la mig igen.

.. Min handläggare på försäkringskassan, hade svarat på mitt mail som jag skrev igår under ren frustration. Där jag sa att jag VERKLIGEN behövde börja träna och därför undrade hur lång TID den här utredningen skulle komma att ta.

Hon hade svarat att jag skulle ringa henne, så att vi kunde planera tillsammans..

Efter frukosten, låg jag där i sängen och funderade och funderade. Och funderade. Vågade jag eller vågade jag INTE ringa? Vad skulle hända OM jag gjorde det? Vad var jag RÄDD för?

... Jag kände efter. Gång på gång. Ända ner i benstommen(okej, det lät inte som om man kunde säga så). Och kom fram till att det nog skulle bli ett kaosartat misslyckande i min skalle. Hur skulle jag veta vad jag skulle säga, liksom? Under stressen att tänka klart? Men bad henne tills slut att ringa mig när hon får tid istället.. Och så hoppas jag att jag är redo då... För att VILL jag framåt, så måste jag ju kunna klara av detta enkla steg som kan leda mig dit ;)

En hel del dator. Städning av badrummet här på övervåningen. Läst bloggar. Kollat mailen. Spelat BubbleShooter... Ja, och sedan blev det musik i öronen och en promenad. En RASK sådan. Då jag var kroppsligt stressad. Ja, det verkade som det iallafall. Eftersom att jag inte hade ro att gå långsammare.

Håll i magen... Så saktade ner efter att det började "klämma" lite föör mycket.

Efter två och en halv timme. Kanske. Släpandes på en systemkamera som ändå fick slut på batteri efter bara två minuters promenad. I en nästan gastande sol. Kom jag hem igen.

Mer dator.. Ännu mer dator. Tråk. Tråk. Tråk...

Tv under tystnad. Tillsammans med mamma, som gärna gav några sociala försök under de timmar som var.

Och sedan PROPPA i mig av en massa sötsaker.

Börja må illa...

Ja, och nu bara se fram emot en bättre dag imorgon..

God natt med er <3

Ingen gosig(eller vad jag nu ska kalla det) känsla inombords just nu. Jag vill inte ens skriva HÄLFTEN av vad jag har gjort idag! Halva dagen gick åt till en sak som jag inte vill nämna... Och jag känner mig både tjock i skallen, tung i hjärtat.. Stressad , och instängd i mig själv.

Det är bara för mycket i skallen. För många funderingar.. Och allt blir bara så tungt att bära...

Men kanske ÄR det inte så konstigt. Jag menar. Jag påminns ju ständigt om vem jag är. Vem jag har varit... Ja, hur livet HAR varit och KAN komma att bli... Nu när jag känner att jag hela tiden måste älta mig själv för att ta mig framåt i livet..

Och nu har jag kommit till en punkt där jag ser tillbaka mer och mer. Gräver ner mig i det gamla. Undrar och försöker förstå... Kan jag inte ta mig framåt, så ängnar jag mig åt det förflutna... Eller?

Men dagen idag. Det lilla som jag faktiskt VILL berätta.

Jag minns inte gårnatten. Hur den var och sådär. Minns inte heller ifall jag hade svårt att somna eller ifall jag somnade direkt..

Men jag vaknade iallafall utvilad, imorse klockan tjugo över sju. Klev direkt upp och duschade. Tänkte att det kanske var bra att passa på. Då jag tycker att det är så jobbigt att duscha när det är mycket folk som springer omkring i hemmet. Inte för att vi är fler än högst fem stycken hemma(mig inräknat) om dagarna, i en tiorummare... Men ändå!

Efter duschen, som innehöll mycket av ett litet obehag... En liten "rädsla" för att störa och väcka föräldrarna.. Gick jag och la mig igen.

Låg halvvaken fram tills klockan halv nio, och klev sedan upp till en frukost tillsammans med mamma och pappa.

Frukosten var större än vanligt.. Men mängden mat i sig, var inte så jobbig. Det kändes helt okej. Nej, det var mättnaden som blev, som störde mig lite grann...

Efter frukosten, upp och lägga mig i sängen en stund till. Fram tills halv tolvtiden... eller tolvtiden någon gång.

Slog igång datorn. Och kollade det vanliga. Vid det här laget, hade jag redan börjat ängna mig om den sak som jag inte vill nämna(på grund av de människor som vet vem jag är... Japp därför som det är en GNUTTA jobbigt att ha gett ut den). Fortsatte då att utforska detta, på datorn. Kollade även mailen. Och läste lite bloggar och sådär...

Annars har jag spelat lite BubbleShooter idag. Känt mig mer och mer stressad, ju längre jag grävde ner mig i den här "hemliga" aktiviteten... Så jag bestämde mig för att gå ut en stund. Rehabilitering it was ;) Japp. Som vanligt, satte jag musik i öronen. Youtube. Och sjöng ut ordentligt. Det hjälper verkligen! Jag kände mig lugnare och lite lättare i själen. Kände mig fortfarande rätt så proppad i huvudet... Men.. Ja. Gladare.

In och upp till datorn igen. För ÄNNU mer ältande på det förflutna. Mig själv. Omgivningen... Framtiden. Ja, hela situationen! LIVET. "Kommer jag NÅGONSIN att bli kvitt mig själv?" ... "Kommer jag NÅGONSIN att kunna börja leva?" ... "Och VARFÖR är jag så envis?" ...

Annars... Vad har jag MER gjort idag. Jag har ju lärt känna mig själv... Kanske... Eller inte...

Men vad har jag MER gjort?

Vi såg iallafall på en film idag. Jag kände mig stressad. Ofokuserad. Tankspridd... Och ingenting blev bättre av en YNKA liten ANTYDAN till att någon inte tyckte och tänkte som jag. Inte kände som jag(Då kände jag mig missförstådd och osynlig..). Och inte heller att det förekom störande ljud i bakgrunden när jag(vi) skulle se på film. Japp. Lättstött och känslig idag.

... Men det var nog det jag kunde komma på, iallafall.

God natt med er <3

Glömede att säga att jag gjorde iordning en bild på mig, med tillhörande text om situationen som var då. Som jag tänkte lägga ut på bloggen... Men är inte ännu riktigt säker på att denna bloggen NÅGONSIN får bli offentlig... Så den får vänta. 

Hmm.. Vart ska jag börja? ...

Gårnatten...? Minns inte vad det var med den...

Jo. Jag låg och lyssnade på lugn musik. Sång. Och naturljud. På youtube. På mobilen dåda. Och den laddade ju i typ fem minuter innan den satte igång. VARJE gång som jag bytte video!

Men annars. Bytte "låt" efter "låt" efter "låt". Eftersom att jag tyckte att varenda en utav dem, verkade mer stressande än lugnande på mig. Men hittade några bra, som jag också sparade i favoriter. Ska lära mig lyssna på avslappningsljud =)

Vaknade många gånger imorse. Sov väldigt oroligt. Men varje gång jag kollade klockan, var den ALLDELES för lite för att kliva upp och äta frukost..

Så vaknade jag vid halv åtta. Klev upp. Började som vanligt, äta frukost vid matbordet.. Men då mamma skulle komma hem ifrån jobbet när som helst, och jag som vanligt ville undvika kontakt, så tog jag med mig resten av frukosten, upp på övervåningen.

La mig sedan för att sova vidare. Halvsov och kollade på mobilen, titt som tätt..

Och klev sedan upp vid elva- halvtolv- tiden.

Satte igång datorn, och vattnade växterna..

Nu börjar jag rabbla. Då jag inte minns ordningen.

Jag har iallafall kollat en hel del möbler idag. På nätet. Kollat lite soffor och bord. Ja, mestadels det...

... Jag har haft kontakt med arbetsförmedlingen.. Ja, vilket inlägget nedan, skvallrar om. Och efter att det inlägget skrevs, hade jag alltså kontakt med min handläggare, som då bestämde att vi skulle ta ett möte, hon och jag, istället. Och kartlägga vad jag klarar av och vill. För att hon inte ville få mig att känna mig otrygg.

Så då kändes det bättre ;)

Jag har spelat en del BubbleShooter, och lyssnat på lite av den här "lugnande musiken". Inte särskilt lugnande, dock. Men det kanske kommer =)

... Jo. Och så har lägenheten som jag var på visning på häromveckan, tagits bort från hyresbolagets sida nu. Utan ens ett litet meddelande om ja eller nej. Jag menar. En liten uppdatering om vad som händer... eller ett "tyvärr", borde man väl kunna få iallafall(?)... Men "poff" borta...

Jaja, jag skrev iallafall till dem och ifrågasatte. Får väl se om de svarar mig. Annars får jag ju skriva igen. Ett svar borde jag ju åtminstone kunna få!

Annars. Vad har jag MER gjort idag?

Jag glömmer nog en massa nu. Men kan ju nämna att jag har kollat det vanliga på datorn. Såsom mailen. Läst lite bloggar... Ja, det var nog det.

Till kvällen, åkte pappa, jag och 14åringen, iväg till Max och åt middag. Och GUUUD vad jag inte gillar deras(ja, just den här's iallafall) menyplansher som de har på väggen! Såå svåra att förstå. Såå krångliga och röriga. Och såå många och utspridda bilder och texter. Och inte kan man se vad de olika målen innehåller eller innebär, HELLER.

Ja, det var svårt. Och stressad som jag blev. "Isärdragen" som hjärnan blev, var det svårt att få klarhet i någonting alls. Och så när jag väl väljer någonting(fortfarande utan någon aning om vad), så frågar den unga tjejen i kassan, "är du säker?"... Osäkerheten kom som en bomb från ovan. Vadå, är du säker? Vad menade hon med det? Varför skulle jag INTE vara det?

Då skulle hon iallafall försöka förklara vad de olika menyerna innebar... Vilket hon själv inte var säker på!

En ung tjej i "kassan bredvid", ryckte in och förklarade allt på ett JÄTTETREVLIGT sätt. Hon var glad och framåt. Väldigt folkkär. Men hon pratade såå fort! Så jag hann inte med att förstå någonting. Jag HÖRDE vad hon sa. Jag hörde orden som kom ut ur hennes mun... Men jag kunde inte få ihop det.

... SÅ jag satsade bara på en meny. Utan en aning om vad det var... Men det var gott ;D

Hem igen. Och direkt på kaffet och fikat, i hemmasoffan framför tv:n. Jo, förståeligt nog, blev det inget fikabröd för mig. Utan bara ett halv kopp kaffe. Och en Wallanderfilm tillsammans med mamma och pappa.

Efter filmen, gick pappa och spelade lite musik i "hobbyrummet".. Och mamma och jag blev kvar framför "Parlamentet". ÄLSKAR serien! Man skrattar verkligen så att man får ont ibland! De är JÄTTEBRA och så himla fiffiga. Misstagen deras, är inte heller helt fel att skratta ner sig i xP

Ja, och nu blir det sängen. Får se om jag har glömt någonting. Men men. Glömt är glömt.

God natt med er <3