... Jag hade gått och lagt mig, efter en ren skitdag. En dag full av tankar. Full av funderingar och kokande känslor... En dag som började bra, men stegvis stegrade sig sämre och sämre. Hjärnan blev tröttare och tröttare. Mer seg ju längre jag grävde...

Men jag var hela tiden FULLT medveten om VARFÖR...

Jag sitter HEMMA. I lägenheten... HELT ensam... HELA dagarna... Och gör INGENTING! ... Ja, mer än att stirra ut genom fönstret, sitta vid köksbordet och stirra på brinnande ljuslågor... Eller ligga på sängen... Under filten... Ja, och BARA fundera! Leva mitt liv innanför mitt pannben...

Ja, ni förstår vad hjärnan kan ställa till med för dumheter när man låter den jobba för mycket med ingenting(?)... Ja. JAG blev iallafall osäker på mig själv. Kluven och förvirrad.. Och mer och mer vilsen, ju längre tiden gick...

Men till saken.

Jag hade iallafall bäddat ner mig sängen för natten... Eftersom att det gick så långt att jag satte mig och närapå GRÄT av frustration och hjälplöshet, här på golvet mot väggen.

Jag bestämde mig för att svälta igen. Då det kändes som min enda utväg. "Kan jag inte gå åt ETT av två håll, så får jag väl gå åt det hållet där vägbommen står öppen".

... Ja kontrollbehov deluxe nu alltså. Tappar man kontrollen, så söker man extra mycket efter den... Känner extra starkt behov av den.

... Jag var inne här på bloggen en vända innan jag la mig. Då jag hade ångest för att jag skrev igår.. och  inte kände att jag orkade skriva idag också... "Vill inte HA en massa glapp i bloggen! Blogga varje dag... Eller inte blogga alls!"...

Men kom inte på någonting att skriva. "Vad var den här skiten som varit idag, värt att skriva om?" ...

Så lite halvt uppgiven och frustrerad, ut från bloggen igen...

... Men när jag hade legat nerbäddad en stund och anat dessa nyligen uppkomna sömnproblem, besöka mig även DENNA natten... Kom jag på, med ett RYCK, att jag inte kunde TRIVAS med att tillåta mig själv sluta blogga nu! "Varför kämpar jag DÅ så mycket för att få internet till datorn?!" Bloggen var ju det VIKTIGASTE i mitt liv. Det enda jag LEVDE för där, ett bra tag! ... Och slutar jag med den... Nej, jag kände att jag svek mig själv... Jag ville BLOGGA... Jag VILL blogga. För att det är viktigt för mig att få dela med mig. Dela min resa med någon annan. Även om det blir indirekt. Då jag inte HAR någon att prata om allt med, som det ser ut nu!

Så. Upp ur sängen for jag. Jag mådde(mår) fortfarande dåligt. Och tänkte(tänker) fortsätta med kvällens påbörjade proppande under mättnad... Ja, jag vill få slut på ALLT jag har! ... Jag ORKAR liksom inte längre!

Men förutom det, om jag ska berätta lite om dagen. Så har funderingarna handlat väldigt mycket om hur jag ska ta mig framåt. Vilka vägar jag kan gå... Och vem jag är, vad jag klarar av... och vart jag befinner mig...

Jag har känt mig frustrerad. Uttråkad och uppgiven... Men har trots det, försökt finna dessa lösningar. FÖRSÖKT peppa mig själv till att fortsätta framåt... Hitta anledningar till varför det skulle funka...

Jag har tvivlat. Och skrivit hela ÅTTA A4-sidor i min textsamling!

... Och så har jag diskat. Gjort rent diskbänk...

... Och ja-a... Det var nog min dag, känns det som. Ingen utgång idag.

Men däremot planerar jag att köpa busskort. Så att jag kan tvinga ut mig själv till stan varje dag. DÅ kanske jag kan undvika att sitta hemma och må dåligt... Bli frustrerad på mig själv, min situation och hela livet ;D

God natt med er <3

... Jag känner att jag VERKLIGEN behöver blogga just nu. Så jag fyllde halvt motvilligt på mitt mobila bredband igen.. TROTS att jag inte vet när jag kan få igång adsl!

Jag vet inte ens vart jag ska börja... Med tanke på att jag inte minns vad jag redan har berättat. Vad jag sa sist. Det har ju blivit så konstigt. Nu när jag inte har haft internet och istället har skrivit på Word för att sedan föra över hit... Varför jag tänkte sluta blogga.

Men nu känns det bara som om jag... Ja, jag vill blogga. Men jag tänker däremot INTE lägga ut alla texter som jag tidigare skrivit till denna bloggen. Det orkar jag inte.

Så jag får helt enkelt ha det här glappet i bloggen. Och de som vill läsa, får ta det ifrån nu istället.

Så. Till situationen. Sedan jag flyttade hit, har det varit VÄLDIGT mycket familjesammankomster. Då det har varit jul och nyår och sådär... Och mitt uppi alltihopa... FLYTTEN! Både mina föräldrars och min egen!

... Jag har även diskat, städat och tvättat.. Försökt mig på att handla. Men inte fått det gjort mer än en gång. Då det känns omständigt att konka tunga kassar på bussen. Dock några småhandlingar på denna dyra, pyttelilla butik i byn.

Tvättningen var en stor utmaning. Då hjärnan började rulla rundor och jag inte kunde slappna av för en SEKUND. Inte heller sitta stilla. Hela tiden ville jag kolla upp någonting.. Eller söka fakta... Jag mådde verkligen JÄTTEDÅLIGT. För att jag inte visste så mycket. Blev osäker på hur jag skulle göra. Hur jag BORDE göra... Vad som var det BÄSTA, mest miljövänliga... Hur jag skulle sortera tvätten... OM jag skulle sortera den!

Ja. Det var hårt. Och det var en dag av tårar.

Diskningen har såklart inte varit något problem. Då jag hade med mig DET hemifrån.

Däremot källsorteringen bubblade också upp ordentligt. På grund av perfektionismhjärnan och osäkerheten..

... Men trots att det är stort att flytta, har jag kommit såpass långt med mig själv, att jag nu VILL ta mig framåt. VILL ha ett liv. Och VILL mot framtiden. TROTS att jag inte ännu kan se den!

Jag känner mig stark och rätt så positivt ställd...

Och tråkigt nog, måste jag säga att ätandet fortfarande är mitt största problem. Ätandet och att faktiskt TA mig framåt i livet. Att VÅGA satsa.

Just nu är jag inne, inte i en svältperiod. Utan i en hetsätarperiod. Om man nu kan kalla det så. Jag äter. Och äter... Och äter! HELA tiden! Och det räcker inte med att bli mätt. Illamående... Eller bara inte SUGEN längre! Utan jag blir mätt. Mättare. Ännu mera mätt... Illamående. Spänd i magen. Börjar ångra mig... Men först när det känns som om maten pressas upp för att det är så FULLT, slutar jag äta... OM det jag äter, tagit slut!

Detta får mig att känna mig utom all kontroll. Vilket uppmanar till svält...

Men då jag inte alls är INNE i någon sådan period. Då jag varken "aktivt" vill dö... eller ens vill ge upp för stunden, så har jag inte heller den starka viljan som krävs för att hålla mig borta från ätandet.

Utan det jag VILL, är att komma igång med livet. GÖRA saker. UPPNÅ saker. Och må bra. Träffa folk. Skratta och le... Bara känna mig sådär fantastiskt stark... Som jag vid det här laget, nästan kan LITA på att jag kan vara! ... Om jag bara får lite stöttning på vägen.

Jag kanske inte kan nå ENDA fram dit jag vill. Uppnå alla... eller ens NÅGON av mina drömmar! Men jag kan HELT klart uppnå ett drägligt liv. Ett VÄRDIGT liv.

Men orkar jag inte kämpa, kan jag lika gärna ta dödens utsträckta hand direkt(som jag fortfarande hade valt vid aktiva alternativ).. Dock känner jag mig ju som sagt stark just nu. Så det ska nog gå bra.

Kortkort om dagen idag då.

Dagen har mest bestått av att äta.. Och att i ett desperat försök att få kontroll på ätandet, räkna kalorier. Vilket funkade. Men pressen och mitt eget förstånd, gjorde att jag istället gjorde upp ett schema över både ätandet och över vad som behöver fixas i mitt liv. Att ta emot stöd och hjälp. Ja. Vad jag steg för steg, ska göra för att uppnå ett liv som jag orkar leva med.

... Sedan gick jag tyvärr till affären ändå. Och köpte en massa onyttigheter och nyttigheter... Och FROSSADE. Som F*N! Ont i magen. Spänd. Bubblig...

Ja, och så ångrar man sig.

Skriver en MASSA pepp till sig själv. Sätter upp nya regler och riktlinjer... Och känner faktiskt lite hopp för en stund...

Det är svårt i kontakten med ALLA som man behöver för att få en trivsam vardag just nu, tycker jag... Vilket är lite frustrerande. Likaså att internet inte blir fixat härhemma... Och att det vuxna livet innebär så mycket ansvar och stora beslut hela tiden...

Men jag klarar allt BRA mycket bättre än vad jag hade trott! Så. Det kunde varit värre ;)

Jo. Mina dagar består av att titta ut genom fönstret, kanske ska nämnas också. Jag sitter och stirrar. Dricker en kopp te... och bara stirrar. Tittar någon in, vänder jag bort huvudet eller backar undan stolen som jag sitter på...

Ja. Det får nog räcka. God natt med er <3

... Snabb bloggning nu då..

Jag mår dåligt och vill bara äta tills jag storknar...

Vet inte ens VARFÖR jag mår dåligt, egentligen. Jag känner mig bara tyngd.. Lite smått deppig och uppgiven...

Det är nog bara så mycket som händer just nu. Inte en lugn stund att slappna av... Som jag är van att få göra.. Mitt liv har väldigt fort gått från att inte hända någonting, till att vara upptagen i princip varje dag...

Och visst trivs jag... Men samtidigt inte. Allt var lugnare och mindre kravfyllt när jag "inte hade något liv"...

...Men jag tar dagen idag. Så får vi se hur det ter sig.

Jag klev upp imorse när pappa messade. De skulle hämta mig härhemma, så att jag kunde hjälpa dem att flytta... Japp, ännu en gång.

Klev upp. Klädde på mig och gjorde mig iordning.

Ingen frukost. Men det löste sig ändå.

... Det var bara pappa som kom och hämtade. Och han hade inget släp med sig. Så vi åkte hem till dem. Till deras nya hus. Där de bor nu. Och så åt vi en liten brunch och drack kaffe.

... Och efter det, packade pappa och jag in oss i bilen, och åkte för att hämta det första lasset för dagen.

Första vändan var rätt så svår. Man visste inte riktigt vad man skulle ta... Och jag var nästan tvungen att kolla med pappa, lika många gånger som jag sprang fram och tillbaka mellan släp och hus.

Men det gick nog rätt så effektivt ändå...

Sedan hem igen, med lasset. Plocka ur det. Vilket gick bättre. Då det bara var att ta vad som fanns i släpet. Inga frågetecken.

14åringen hade kommit hem ifrån skolan, när pappa och jag kom tillbaka. Så han hjälpte oss att tömma släpet.

Sedan blev det en paus för fika... Lite vila. Prat. Toalettbesök för pappa..

... Ja, och sedan åkte pappa, jag och 14åringen till gamla huset en vända till.. Den här gången skulle vi bara ÖSA på med kartonger och säckar. Inte bry oss om så mycket vad vi tar. Så det var enkelt. Och allt gick supereffektivt. Nästan fööör effektivt!

Vi fyllde släpet. Mer än väl. Pappa blev nästan lite orolig för vikten :P

Och sedan åkte vi åter hem igen.

Tömde släpet... Och åt sedan middag.

... Och efter det, hjälpte jag 14åringen lite med hans tekninska prylar... Eller ja. Hjälpte och hjälpte :P Han är ju bättre på sådant där än vad JAG är :P Han tyckte bara att jag var korkad xP

Jaoww...

Så skjutsade pappa hem mig igen...

Och sedan dess, har jag testat hastigheten på mitt internet... och märkt att med trådlöst, kommer jag inte upp i NÄRHETEN av den hastighet som är utlovad! ... Vilket innebär att jag ska få bredbandet inkopplat med sladd i datorn.. Och sedan ska jag testa hastigheten igen... Och så byter jag ner mig istället, om jag inte kommer upp till den hastigheten som jag beställde. Dumt att betala för mycket, för en hastighet som jag inte kan uppnå...

Det kan ju vara min dators prestanda som är dålig också... För att jag VET att min dator har sina brister!

... Jag har ätit... Japp. Ätit en hel del...

När jag inte är inne i någon svältperiod och därmed inte äter ALLS, kan man ge sig fan på att jag kommer in i en hetsätarperiod istället! ... Men det är lugnt. Ändå bättre att äta för att man mår dåligt... än att svälta för att man mår dåligt... Jämnar väl iockförsig ut sig då.

... Diskat en hel del, har jag iallafall gjort. Fick mammas och pappas gamla diskställ. Bättre än det som redan fanns här. Så idag tog jag lite ur skåpen också. Som inte ännu blivit diskat efter flytten...

Tjockt i mitt huvud. Ångest och ängslan i bröstet... Och på min tavla kan jag läsa "SE LIVET. HA KUL. GE ALLT ETT VÄRDE. LE. SKRATTA. DU KAN! ;p  KOM IGEN! DU KLARAR DET! DU ÄR STARK!" ... Sedan några dagar tillbaka... Ja, sedan jag tvingade mig själv att börja kämpa och äta igen. Och DET har ju funkat iallafall!

... Men det känns inte som om jag orkar ta till mig det som står...

Men den jobbiga känslan är nog borta imorgon. Då ska jag och mamma till IKEA.

God natt med er <3

Nu har bredbandet kommit. Blivit kopplat. Och installerat.

Så. Här kommer gårdagens inlägg :)

När man stöter på ett bekymmer…

Ojjj, vad jag INTE har någon lust att släppa in elektrikern imorgon. Får mig att känna mig stressad.. Som om jag inte kommer att ha tid med någonting på hela dagen. Fastän han säkert bara är här i någon minut… Men det är ju att inte veta NÄR han kommer.. Blir ju lite låst… Mellan åtta och fyra, liksom. Ett ganska långt(stort?) spann…

Men till mitt bekymmer nu då…

Jag har varit och handlat lite med mamma idag. Innan vi och pappa skulle flytta möbler från hus till hus… Var inne på JYSK… Och jag visste PRECIS vad jag ville ha. Började kolla olika lakan… Bestämde mig för färg och tyg…

… Men Ingenting blev som jag trodde att det blev, märkte jag när jag kom hem…

Det påslakanset som jag trodde var siden, var något helt annat… Mamma köpte siden till mig… Och jag blev såå förälskad! Men detta var något annat. Säkert inget fel på det heller. Men oväntat…

Det drapålakan som jag köpte i brunt, så noga utvalt… Med färgkombinationer till det övriga och allt… Ja, det visade sig vara till själva sängstommen och inte madrassen!

… Så då började funderingarna samla sig. Tankarna snurra.. Jag började älta… Hur skulle jag kombinera färgerna? Vad skulle jag nu med TVÅ drapålakan till stommen till? … Och vad för färg på drapålakanet till madrassen skulle jag ha ISTÄLLET till den färgkombinationen… nu när det blir för mycket med brunt BÅDE på madrassen och stommen?

… Accepterade till slut läget, efter att ha slitit upp alla lakan och örngott ur sina förpackningar… Och beslutade mig för att senare köpa ett ljusbrunt och ett lila drapålakan i stretch(om jag nu kan hitta det) till madrassen. Vilka kommer att passa både stommens lakan och mitt bäddset… Och så ska jag köpa till ett brunt örngott också.

Men i alla fall. Dagen idag.

Jag sov väldigt konstigt inatt. Hårt kanske(?)… Jag vet inte vilket. Men drömde så himla konstigt… Jag drömde TILL OCH MED att elektrikern kom :P

Vaknade sedan några gånger… Men bestämde mig sedan för att gå upp och diska och göra iordning frukost, vid sex på morgonen.

Tänkt och gjort.

En riktig pangare till frukost. Kokade till och med perfekta ägg ;P

Sedan gick jag och la mig igen. Sov vidare en stund… Och så kom pappa och mamma och hämtade mig vid strax efter tio… Idag skulle vi flytta! Ja. Eller de, egentligen.

Men först åkte vi in till stan. Mamma och pappa hade ärenden att göra… Och mamma och jag passade på att strosa omkring lite på JYSK. Kollade både det ena och det andra… Och att det blev mycket fel, vet ni ju redan.

Men två saker prickade jag också in väldigt rätt. Duschdraperiet och badrumsmattorna. JÄTTESNYGGT. Såå nöjd ;D Draperiet var vitt med ett stort svart träd på. Och mattorna var röd – och vitrandiga. Nu felas en röd och vitprickig(om jag hittar någon) tvålpump. Och kanske något liknande toasitslock(eller vad det nu kallas… ring?)…

Sedan en snabbis in på City Gross. Jag passade på att handla en till yoghurt. En juiceflaska… Och så RUSSIN! Som jag har glömt varje gång som jag handlat!

Japp. Sedan har det bara varit flytt. Lyft. Och lyft. Stapplande steg, när man bar det tyngsta… Men annars gick det bra. Och det var bara resorna som tog tid.

En lunch på stan, tillsammans med 23åringen, hann vi också med… Och senare, varmkorv i det nya huset… Lite husesyn… Och sedan vidare för att gå på 14åringens och hans klass konsert.

.. Och efter det, blev det hem. Jag blev hemskjutsad av mamma och pappa.

Satte mig vid datorn. Åt någonting litet. Drack lite grann…

… Och kände mig sedan tvungen att kolla igenom sakerna jag hade köpt, då det kändes så fel. Ville ju veta vad det var jag hade köpt… Vilket var fel, fel, fel… Men det finns inget fel.. Allt är ju efter tycke.. Men jag hade velat ha sidenpåslakan(som mamma hade köpt)… Och även drapålakan i stretch(som också mamma hade köpt)… Och fastän mamma var MED idag och hjälpte mig, lyckades vi inte pricka rätt.. Och jag som hade allt så noga valt. Noga uträknat… Med brunt underlakan och allt… Men jaja. Inte hela världen :) Nu har jag ett svart och ett brunt lakan till sängstommen istället. Ett i stretchfrotté och ett i bomull.

Dåligt självförtroende. Oro och en del ångest. Misslyckandekänslor, har jag känt av idag. Kommit som små attacker… Vilket har medfört flyktkänslan… Men det har inte varit så farligt. Allt löser sig nog tids nog… Annars får det vara… Då får jag leva olycklig och ofullbordad istället…

Japp. En enda röra i mitt huvud, bland alla dessa lakan, färgkombinationer och tyger… Men nu ska jag försöka koppla av… Vill egentligen inte somna, då jag kommer att vakna till en morgondag som innebär ”elektriker”… Och sedan sätter pressen igång, vad gäller att få igång internetet härhemma…

God natt med er <3

15/12 – 14 23.35

Okej. Mitt internet är JÄTTEsegt. Då surfen är slut, men surftiden fortfarande har några dagar kvar.

Så. Här kommer gårkvällens inlägg:

Jag vill ju skriva ett inlägg nu… Fast jag är såå trött…

Ja. Min surf på kontantkortet är slut nu… Gick fort denna gången… Så tror inte att jag ska fylla på igen.. Utan väntar istället tills jag har bredbandet kopplat.

Idag har jag… Ja, först åt jag frukost. När jag väl orkade kliva upp. Runt halv elva någon gång.

Messade mamma för att höra när jag kunde vara hemma ikväll. Då jag hade lovat att passa Vovve en stund på kvällen. Och nu hade blivit såå osäker på ifall jag ens skulle hinna HEM innan mammas kusin med sambo var hemma igen…

Så jag messade henne. Ville egentligen inte fråga. Då det kan verka som om jag vill hem innan jag ens har kommit dit… Till 21åringens födelsedagsfirande alltså.

Sedan messade jag lite grann med Bästisen. Som frågade om jag hade flyttat och sedan undrade om hon kunde komma över och sova någon dag under julen. Eftersom att hon ändå skulle hem till trakterna och fira jul med sin pappa…

Samtidigt försökte jag diska. Torkade nog av händerna, var och varannan minut. Då jag behövde svara på ett sms hela tiden.

Men jag var på bra humör. Och mådde idag bättre än vad jag gjort på LÄNGE. Kände mig vuxen, självständig och ansvarsfull… Jag åt en bättre frukost än vad jag gjort på flera, flera år… Och det kändes som om den här LÅNGA perioden av självskadebeteende eller behovet av att skada sig själv, var över. Glad. Framåt. Uppåt.

Vid strax efter tolv, kom sedan föräldrarna och hämtade mig… Och så for vi till syrran.

Åt gott och pratade en del… Inte jag så mycket… Men det var trevligt ändå J

Inte så mycket mer att säga om DET… Så nu går vi vidare.

Pappa och mamma skjutsade mig direkt till morskusins(eller vad man nu kallar det:s) hus…

Jag låste, efter mycket om och men(j*vla dörr :P) upp ytterdörren och gick in.

Möttes av en superduperglad liten vovve med långa pälstussar udda placerade över kroppen(Jack Russel, både slät och sträv), när jag steg in.

Studs, och vift på svansen. En del dans också.

Vi gick ut direkt. Han var superstressad och uppspelt. Och då jag bestämt mig för att hädanefter ta det LUGNT på promenaderna och inte tjata för mycket på hunden, så lät jag honom hållas. Han flög fram och tillbaka… Och jag tillät honom jaga vad det nu var han var ute efter. Stannade dock och tog kontakt med honom ibland. Likaså vände håll och gick baklänges… Och jag stoppade honom när han började stojja upp sig och bita i kopplet… Pratade med honom ibland…

Men mer än så, gjorde jag inte… Funderar till och med på ifall jag ska ignorera honom ännu lite mer…

Men det viktigaste i MIN kontakt med hundar, är att jag är lugn och trygg… Och att jag i övriga situationer(UTOM när det gäller beteendet i kopplet, som jag tycker att är såå svårt), är envis och bestämd… Humöret och sinnesfriden, är vad jag kommer att satsa på :) För att det är ju trots allt inte MIN hund. Träna honom, får de göra själva :) Ska JAG ha honom lugnare på promenaden, så får det växa fram ;) i takt med vår relation.

Kom hem till mig i alla fall. Strugglade med att få Vovve att sitta ner medans jag låste upp dörren. Tog sitt lilla tag… Men denna spidade lilla kille, var tvungen… För att man BLIR ju lite nervös när hunden dansar omkring i porten när man ska öppna.

Sedan gick vi in. Släppte in honom direkt, så att han fick nosa sig omkring. Kopplet tog jag av när jag kommit in ordentligt.

Han sprang omkring och fnös åt olika ljud som han hörde… Runt, runt, runt. Men ingenting jag brydde mig om. Brukar jag inte reagera på ljud, så ska jag inte heller göra det nu, bara för att HAN gör det.

När jag började laga mat, varvade han sina fnysningar, med att sitta vid spisen och vänta på smakbitar. Gnällde omkring lite grann. Nervöst. För att sedan komma tillbaka och sätta sig.

Samma sak när jag åt…

Efter att jag hade ätit… och lite innan. Tränade vi lite ”fot” här i vardagsrummet. Med en liten godbit i handen.. Han är lite småuppspelt… Men han klarade det rätt så bra. Syftet var ju att lära honom känna igen ORDET, så att man någon gång, när han har blivit lugnare, kan leka lite grann med det på promenaderna också.

Vi låg och myste en stund på sängen… Ja, på hela kvällen, låg han tätt intill mig och kopplade av, i kanske TIO minuter… Men dessa tio minuter, var guld värda… SOM jag hade saknad sådana ögonblick!

Ut på promenad igen. En tjugo minuters kanske.. Han var även denna gången, den jagande uppspeltheten själv… Men en GNUTTA lugnare och mer mottaglig för kontakt. Kopplet var i alla fall slakt i några sekunder NÅGRA gånger. Och inte ALLS lika svårt att få honom att sluta leka dragkamp med kopplet ;)

Men han fnyser och blir rädd för allt som låter… En spökålder, gissar jag på… Men minns inte i vilken ålder dessa skulle komma… Annars är han bara larvig :P

Lite lek och spring fram och tillbaka i lägenheten. Lite ”sitt, stanna” *Jag går iväg* och ”kom”… Vilket han rusar efter mig…

… Och sedan kom Husse och hämtade…

Jag åt lite godis… Fick ont i magen… Började, trots att det gick så bra idag, oroa mig över hur jag kommer att klara kommande dagar med Vovve.. Då jag vet hur stressad jag BLIR som perfektionist… med en stressad Vovve…

Men lugnade mig själv. Och konstaterade att det inte ät MITT ansvar att LÄRA honom någonting. Jag tar honom på promenader och ger honom min kärlek och trygghet :) … Det ska räcka. Och kanske ÄR han mycket lugnare med dem? Och då är det ju ingen fara. JAG bryr mig inte hur han är… Han är ju i alla fall liten och ”lätthanterlig” ;P

Försökte se på film… Men insåg att internetet REDAN tagit slut…

Så nu ska jag krypa i säng. Ny dag imorgon. Och på måndag ska jag hjälpa till att flytta :)

God natt med er <3

13/12 – 14 23.10 

Inget internet igen... Men inlägget kommer in nästa vecka.

En bra dag idag... Bättre än på många, många dagar.

Jag har känt mig fri, vuxen, ansvarsfull och framåt... Ja, till och med LUGN, om man jämför med det normala  ;)

Hundvakt.. Vilket, trots hundens stress och osäkerhet, gick förvånansvärt bra :) Inga presskänslor eller misslyclandekänslor idag inte :P Jag var nästan lugnet själv. Och vid gott mod  ;)

Men som sagt. Inlägget kommer.

God natt med er <3

Okej. Internet segar som f*n. Och jag vet inte varför...

Men testar att lägga ut inlägget som jag nyss skrev.

Jag vet inte vad FAN det är för fel på internetet! Men jag tänker inte hålla på att kämpa med det i alla fall.. Så jag lägger in detta när jag har lust någon dag…

Frustrationen är hög…

Men jag har ju bestämt mig för att kämpa. Jag har peppat mig själv som FAN under dagen! Och jag har gjort klart för mig själv vad jag ska vilja hädanefter…

… Men jag kan inte säga att det får mig att må bra. Inte heller att jag litar på det. Att det kommer att fungera. Att jag kommer att klara det…

Jag känner mig ensam… och vill bara ha någon att dela mina problem och bekymmer med. Mina funderingar. Framgångar… Och dessa små glädjeämnen och förhoppningar…

Jag vill ha någon att prata med närhelst jag känner för det. Någon som lyssnar. Såväl som pratar och delar med sig.. Jag vill ha någon som har tid för mig… Utan att ha det inplanerat eller bokat.

… Någon som vet ALLT och det mesta om mig. Så att jag slipper känna att jag går igenom allt helt själv…

Jag lever FÖR min familj.. Men inte så mycket MED dem. Träffar dem ibland. Har kul. Men ser ingen som jag kan förlita mig på och dela en del av mig själv med…

Ibland känns det som om ensam är stark… Och ibland inser jag bara tvärt om… För att sedan åter övertalas av tanken att ensam visst måste vara starkast… När lusten och orken att luta sig mot andras axlar, börjar ta slut… När man VET att man är fullt kapabel att klara av sitt eget liv. Att leva och må bra. ÖVERLEVA.

… Om man bara ville.

Idag har jag varit en vända in till stan. Bestämde mig för att ÄNTLIGEN ta tag i det här med handlingen, som jag nu så länge skjutit på.

… Bussen kom. Och jag klev på, med en liten osäkerhet inombords. Vart skulle jag kliva av? Skulle jag hinna plinga? Skulle jag komma på nästa buss sedan? … Och hur skulle jag klara av att få hem alla varor sedan? …

För att inte TALA om att lyckas VÄLJA varor!

… Innan jag lämnade hemmet. Ja, när jag fortfarande låg i sängen, ringde min mammas kusin. De bor här, en bit uppför gatan bara… Men jag svarade inte.. Hade ingen lust att prata i telefon, efter gårnatten.

Men sedan messade han mig. Några timmar senare. Han ville att jag skulle vara hundvakt imorgon kväll…

Vi messade lite fram och tillbaka. Och så ringde han mig. Denna gången svarade jag. Han ville bara berätta att hunden var väldigt stöddig nu. Och bits och morrar en del.. Men det visste han ju, att det var inga problem för mig… Det är ju ingen jättehund. Som tur är.

Sedan gick jag till bussen. Fick vänta ett tag…

Okej. Nu är jag tillbaka där jag började.

Jag kom i alla fall in till stan. Lyckades kliva av på rätt ställe. Men blev sedan väldigt osäker på vilken sida av vägen jag skulle stå och vänta på nästa…

Men chansade.. Och chansade rätt…

Men inte heller HÄR, kunde det bli problemfritt. Bussen som jag skulle med, var full.. Och den plockade inte upp några fler.

Okej. Aldrig igen denna resa för handling, konstaterade jag, och började gå mot stan.

Satte mig i stensalen utanför biblioteket igen. Och trots min motvilja till ”onödig” kontakt, messade personligt ombud. Ville bara berätta hur det gick… Eller inte ALLS gick!

Fick sedan förslag på vilken butik jag kunde gå till istället… Och tog, efter en del brist på lust och ork.. Efter en del tvivel, mig i kragen och började gå mot affären.

Själva handlingen gick rätt så bra. Jag orkade inte tänka. Så jag bara grabbade tag i lite av varje och fyllde hela korgen med vad jag hoppas var nödvändigheter… Och gav mig direkt på nästa utmaning.

TUNGA kassar i både plast och papper. De skulle bäras från butik till busstation. Och sedan släpas med på bussen, för att på ett eller annat sätt, kunna förflyttas från busshållsplats till lägenhet.

Det var en LÅNG bit. Och med ingen näring i kroppen. Inte från dagen i alla fall, var jag både hungrig och trött… Och mina muskler halvt förtvinade efter dagarnas knappa svält…

Men jag klarade det till slut. Och kände att jag hade uppnått någon slags vuxen framgång… Och mina krav att börja ta tag i mitt liv och ta eget ansvar. Tillåta mig själv att må bra… Och TVINGA mig själv att vilja ha en framtid… Ja, det kändes nästan lite som en vilja idag. En stund… Men bara nästan.

Jag såg lite ljusare på det, helt enkelt. Kände mig starkare.. Och insåg att det bara var larv att jag inte skulle klara av dessa vardagliga ting själv…

… Men fortfarande med tvivlet hur jag skulle klara det NÄSTA gång… Jag menar. Det där kommer jag INTE att orka fler gånger!

Väl hemma, har jag ätit en del. Nu har jag ju så att det bara är att välja…

Men känslan av brist på kontroll… och den där motviljan som trots allt fortfarande ligger där och sjuder… har gjort att jag inte heller idag, har gått utan tvivel…

Jag har gjort en del pepptexter. Jag har satt upp ”regler”… Och jag har gjort klart för mig själv vad som gäller. Vad som måste ske från och med nu.

Jag har oroat mig. Tvivlat. Känt mig ensam… Och jag har lyft upp mig själv gång på gång… Allt under en och samma dag!

… Nej, jag litar inte på mig själv. Inte på någonting, just nu… Men jag är stenhård på att försöka! Nu ska jag klara detta! Annars vet jag inte VAD jag gör. Detta SKA betyda någonting nu!!! … Mitt liv… ska bli värt att levas…

12/12 – 14 22.30

Jag vill ju gärna att man ska kunna följa med mig på min resa... Men för var dag som går, blir det ytterligare lite mindre viktigt.

Jag mår illa. Fysiskt illa. Efter den briljanta idén att börja äta igen... Och det är ju inte heller VAD som helst jag äter. Nej. Fett. Nästan bara fett. Men fett är ju typ det enda jag har hemma. Och kommer så att vara tills åtminstone imorgon.

... Jag har en djup känsla inombords. Tröttnad på situationen. På livet. Mig själv. Tröttnad på hur jag hanterar allt, och vad jag tvingar mig själv och andra att tro...

Trött på att svälta för ingenting. Att gå mot en död som jag iochförsig innerligt välkomnar mer än livet... TRÖTT på att ena sekunden vilja ha hjälp och känna att den behövs... För att nästa, ångra mig. Inte se något behov alls... Ena sekunden vilja svälta till döds... För att nästa, känna mig så illa tvungen att ta tag i situationen(kanske till och med vilja).. Ena sekunden, med bra självförtroende... Nästa...

Ja. Ni förstår.

... Men... Jag jag vet inte... Allt är bara ett stort "men" ... och "jag vet inte" ...

Dagen idag, iallafall.

Om jag nu är tillräckligt klar för att minnas.

Svårt att sova... Inget onormalt. Med tanke på mitt nästan ständiga sängliggande(förutom idag)...

Vaknade tidigt imorse. Men ville BARA somna om. Sova en stund till.

Personligt ombud kom vid halv elvatiden någon gång. Då jag bad henne komma, under natten(per sms), då jag mådde som sämst...

Hon hade med sig en massa godis och yoghurt och sådant till mig... Någonting som jag inte visade det MINSTA tacksamhet för. Dåligt samvete? Ja, lite.

Vi pratade en stund. Om det mesta. Både tråkiga och lite roligare saker...

Och så, innan hon gick, efter sådär en timme, bad jag henne ta med sig grejerna härifrån igen... Jag KUNDE bara inte ta emot det! ... Mådde för dåligt just då.

När hon hade gått, satte jag mig på sängen och funderade lite. Funderade länge...

Gjorde som varje dag.. Raderade alla mina och personligt ombuds sms och hennes nummer... Ville inte tynga henne något mer... Eller behöva riskera att ångra mig mer fram och tillbaka hela tiden. Oroa henne för ingenting...

Sedan tog jag med mig en penna och mina två block, in i köket...

Minns inte. Men jag satte igång ugnen och... Ja, jag skulle nog äta någonting. Och dricka kakao kanske..

Men om det ska stämma, så hade jag redan skrivit i mitt block. Talat allvar med mig själv... och tvingat mig själv att LOVA ett och annat...

Skrev ett sista mess till personligt ombud, där jag säger att allt är okej nu. Och att jag inte kommer att höra av mig igen, om det inte verkligen behövs.. Och avslutade med att jag bara behövde säga det, så att hon slipper oroa sig i onödan...

Ja, jag tänker mycket på de omkring mig, just nu.. På vad jag gör mot dem...

Och det faktum att jag känner att jag bara lever för ANDRAS skull just nu, men egentligen vill ge upp... Ja, det ger mig också dåligt samvete...

När de någon gång får veta...

Så. Jag åt iallafall. Och vid gott mod, gick jag iväg en vända till affären. Den dyra, lilla affären, här bortom hörnet.

Jag skulle inte handla mycket. Men bara några få saker, så att jag kunde frossa i någonting...

Hämtade även ut mitt paket, när jag ändå var där. Mitt bredband.

Och så gick jag hem igen. Paradisask, kladdkaka, ägg, mölk och tejp, var några av de saker som jag fick med mig hem...

Jag åt ett par bitar choklad. Drack lite soyamjölk... Och satte mig sedan och tittade på film på datorn. Två stycken.

Gjorde iordning en kopp kaffe mitti.. Men drack bara halva. Då jag inte fick ner en DROPPE till.

Tog mig efter en stund, en liten kladdkakebit... Började med ens må lite småilla...

Efter filmerna. Eller om det var innan.. gjorde jag iordning några punkter att hålla mig efter. Vad gäller vardagssysslor och ätandet. Fortfarande vid gott mod... Ja, så det borde ha varit innan filmerna... Kanske.

När filmerna var slut, var så även jag. Mådde dåligt. Psykiskt. Fysiskt... Och jag behövde BARA skriva av mig lite.

Så. Istället för att skriva på någon av mina tre bloggar, skrev jag idag i min textsamling.. DET var vad jag hade lust med!

... Och efter det, började jag läsa igenom några av texterna, med start på en slumpvis skrollad sida.

Trots iallamående av allt fett, la jag in några köttbullar i ugnen, medans jag proppade i mig chokladbit efter chokladbit... och önskade att jag aldrig behövde äta igen... "Det var ett misstag att äta..."

... Men jag känner mig dock fortfarande tvungen att försöka. Då jag INTE tänker tillåta mig själv att oroa någon igen! Och jag tänker INTE bli inlagd! ... INTE svika och såra min familj!

... Men däremot ska jag försöka äta efter schema. Så att jag inte äter så fel och slumpmässigt...

... Det skrämmer mig en smula... Motviljan inombords... Att riskera att misslyckas igen...

... Morgondagens handling, skrämmer mig inte desto mindre... Men det måste göras...

God natt med er <3