Det har verkligen GNAGT inombords idag. Nu har jag vänt mig emot mig själv igen... Eller jag KÄNNER hur jag BÖRJAR göra det.. Hur jag VILL en sak. Känner att jag MÅSTE, BORDE... Och även VILL en HELT annan...

Och jag har svårt för att acceptera NÅGON av vägarna...

 

Men jag VET att imorgon måste jag försöka ta TAG i allting igen. Från och med imorgon, måste jag försöka börja planera middagar. Inköp... Försöka börja LAGA mat igen... Försöka komma ÖVER den där nya känslan av... Ja, att svälthjärnan är påväg tillbaka...

 

Jo. Jag känner den. För att, hur mycket jag än ÖNSKAR att allt fortfarande var som för några dagar sedan. Att jag bara åt tills jag var mätt... Och sedan ändå kunde känna mig rätt så nöjd. Jo, visst. Osäkerhet och en del frågetecken på mina känslor före, vid och efter ätandet... Men ingen hjärna som direkt sa TILL mig att jag inte vill äta längre.. "inte egentligen..".

 

Nej, jag hade haft en PAUS ifrån det. Sådär som jag BRUKAR få... Men den här gången KÄNDES det verkligen som om det var över. Att det enda jag NU skulle behöva kämpa med, var att få till vardagen, och allt rumtOMKRING ätandet. Det vill säga. Inköp, matlagning... Och att hålla kreativiteten och upptäckarglädjen, vad gäller matlagning, vid liv...

 

Men nu när allt till slut blev för mycket att orka med.. och jag började ruckla på tider och så vidare... Slutade laga mat...

Ja, då tycks hjärnan börja bråka på gamla plan igen...

... Jag BEHÖVER dessa rutiner. klart slut.

 

... Men iallafall. Jag ska berätta om min dag idag, också.

 

Jag klev upp även imorse, till klockan. Vid åtta. Men jag hade redan VAKNAT några gånger tidigare. Om jag inte minns fel.

Åt frukost. Diskade efter mig... Tror jag. Men jag kan inte SVÄRA på det. För att även DISKNINGEN är någonting som jag börjar tappa greppet om nu. Jag orkar liksom inte under alla dessa tankar och känslor jag upplever runt måltider. Och så den stress jag bygger upp i att alltid vilja iväg till stan... Antagligen för att koppla av i solen...

Så disken får oftast stå några måltider. Innan den tas.

 

Sedan gick jag och la mig igen. Sov vidare en stund...

Och så klev jag upp... Minns inte när.

Åt lunch... Men "gick ifrån lunchbordet", fortfarande hungrig... Japp... Det tar emot att göra så. Nu när allt har gått så BRA i några veckor... Men jag ska... ta tag i det.

 

Sedan, när klockan blev närmare halv ett, satt jag och med halv koncentration, halv beslutsångest, och tittade på RolfLassgård på tv:n...

Jag VILLE verkligen åka iväg till stan. Så att jag kunde koppla av en stund. Komma hemifrån... Och slippa rastlösheten. Ältandet... Det gråa..

Men samtidigt slutade den där JÄTTESPÄNNANDE berättelsen om RolfLassgård, fem minuter EFTER att bussen hade gått.. Och... Nästa buss skulle inte gå förrän flera TIMMAR senare.

 

Jag hade alltså att välja på att se klart dokumentären och sedan sitta hemma.. RISKERA att må dåligt av för lite att göra och för mycket ältande tankar... ELLER att åka iväg, och missa tjugo minuter av dokumentären.. som jag hade såå fäst mig vid!

... Men å andra sidan... Hur mycket UPPFATTADE jag under alla tankar fram och tillbaka i beslutsångesten :P

 

... Jag bestämde mig iallafall för att åka iväg. Trots att jag inte visste vad jag skulle GÖRA i stan i en och en halv timme. JAG ville ju bara åka buss. DET var MITT begär idag..

... Förutom det, hade jag också i bakhuvudet att jag kunde bli väldigt HUNGRIG av att åka till stan, när jag slarvade så med lunchen...

 

Men men. Iallafall.

När jag kom in till stan, efter att ha väntat på bussen som var tio minuter sen, gick jag direkt en långsam promenad...

Genom torget, promenerade jag... Jag satte mig på en parkbänk mitt på torget, en stund. Tills jag sedan bestämde mig för att promenera vidare. Över en timme hade jag kvar tills bussen gick hem igen..

 

Jag kom fram till glassbodarna. Men gick aldrig in bland folksamlingen... Utan bara förbi. Och så satte jag mig på andra sidan kanalen. Och tittade på folket som rörde sig mittemot.

Satt där en stund och bara... Jag vet inte om jag vill säga "smälte bort i värmen"... Eller att jag NJÖT av det härliga vädret..

Men jag kan ju säga att jag njöt av vyn, iallafall..

 

... När klockan blev lagom att gå tillbaka till busstation... Ja, då gjorde jag det. Långsamt gick jag.. Ja, till en början iallafall.. Hade en halvtimme på mig... Men ifall jag hade beräknad tiden för "promenad utan stress" rätt eller inte.. DET kan jag ju aldrig vara säker på.

 

Väntade på bussen. Åkte hem..

Och när jag kom hem var jag såå hungrig. Jag drack ett glas citronvatten, som jag satte i halsen. TVÅ gånger :P

Och så satt jag vid datorn och kollade lite...

.. Ja, vad kollade jag?..

 

... Det minns jag inte..

Men sedan blev det middag. Några pannkakor ur frysen...

Jag tror helt enkelt att viljan börjar krascha, vad gäller att ta tag i situationen igen... Jag menar. Jag VILL inte laga mat. Jag VILL inte äta.. Inte egentligen... Och det MÄRKS så väl...

Jag börjar bara tappa uppfattningen om när det är orken och när det är viljan som tryter... Tror att dessa går IHOP väldigt mycket.

 

... Jag har legat på soffan och lyssnat på musik. Jag har känt mig ensam.. VÄLDIGT ensam... Och jag har desperat längtat efter en hund... Även om jag inte vågar ta hand om en... Inte för hundens skull... Och ALLRA helst inte för min egen!..

 

Jag har kommit underfund med känslan att livet inte är VÄRT något. Och att jag bara vill att det tar slut. Eller att det tar en ny början. För att även om jag bara lever på. Mår bra stundvis.. Så innerst inne så VILL jag inte ha det såhär... Och hade jag varit... någon annan, hade jag med största sannolikhet, redan för länge SEDAN, tagit tag i det och gjort förändringar.. Kommit FRAMÅT..

Då hade jag inte ACCEPTERAT livet som det är. Jag hade inte kunnat VARA glad i ett sådant här liv. Ett ensamt och... innehållsfattigt liv...

 

Men nu är jag "jag".. Och jag vet inte VARFÖR jag inte kommer igång. VARFÖR jag... KÄNNER för lite för att bry mig om att puscha på...

Men jag antar att jag försöker... Och jag HOPPAS att mina små snigelsteg, kommer att göra märkvärd skillnad, INNAN jag ligger på dödsbädden om sådär... Ja, hur många år det nu kommer att ta...

 

... Annars...

Jag har suttit vid tv:n...

Och så har jag ätit kvälls"fika"... Inte HUNGRIG ifrån "bordet"... Men inte heller mätt.. En rätt så BEHAGLIG känsla ändå..

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag ska försöka blogga på en timme nu.. Ja, det brukar TA så lång tid, med kategoriseringen av inlägget...

.. För att då börjar en film som jag vill se. Hoppas att jag orkar se KLART den, bara.

 

Eemmh...

Idag har varit en seg dag. En grå och tung dag. En dag då lusten har varit på noll, och ångesten har ekat inombords... Bara av ingen anledning alls...

Vilket har gjort att även APTITEN har varit på noll.. eller strax däröver.

 

... Jag ÅT frukost imorse. Även om jag hade funderat på att STRUNTA i det, innan jag gick och la mig igår...

Men grejen är ju... Börjar jag SLÄPPA på något av målen. Börjar äta FÄRRE mål... Eller MINDRE vid de mål jag äter... Ja, då kan jag tänka mig att det inte dröjer länge förrän jag sitter och hetsar eller tvingar mig själv att svälta, sedan...

 

Men jag gick som vanligt och la mig efteråt... Och klev upp lagom till lunch. Precis som jag brukar...

 

... Lunchen. Ja, här hade bristen på matlust, satt in...

Men jag skulle ÄNDÅ äta...

 

... Vet inte om jag har så mycket om DET...

Har nog inte så mycket att säga ALLS idag. Förutom en hel del antagligen, lite längre FRAM i det här inlägget..

 

Så jag hoppar en bit.

Jag tyckte iallafall att allt bara var skitjobbigt. Jag kände mig tung och grå... Och livet var svart...

Så jag kunde helt enkelt inte sitta hemma längre.

 

.. Så även fast jag VISSTE att jag skulle få ALLDELES för lång tid i stan, om jag åkte på en lördag. Inga bussar.. typ. Så bestämde jag mig för att åka ändå..

"Riskera att lida DÄR... Eller garanterat lida här".

 

Gav mig iväg till bussen när klockan blev... Ja, runt halv tre, tror jag.

Väl i stan, tog jag mig en kort promenad..

Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag hade tre och en halv timme att slå ihjäl. Innan första bussen hem, skulle gå...

 

... Och även om jag funderade en del på att ta en promenad till AFFÄREN idag. Och få HEM de där varorna som jag har behövt i snart en vecka nu, så var det för TIDIGT att börja gå på en gång..

 

Så jag gick där och funderade. Jag visste jag behövde ÄTA något för att sedan orka gå till affären...

Så jag gick in på närmaste affär... Funderade på vägen DIT, på ifall jag bara skulle SKITA i att det var dyrare där, och handla DÄR istället. Slippa gå den där långa stressiga promenaden...

Men då var problemet... "Om tre timmar kunde jag handla".. Eftersom att kylvarorna inte ville vara i värmen så länge...

 

... Och jag orkade inte vänta.

Men jag gick in där iallafall.. Gick rundor i affären några gånger. Fick med mig en ProViva-flaska ut... Men inte NÅGOT ätbart kunde min aptit tillåta mig... Jag var inte sugen. Ville helt enkelt inte HA något...

 

Så, dryck fick räcka.

Satte mig på en bänk en bit bort, och drack...

Och sedan bestämde jag mig för att LÅNGSAMT, LÅNGSAMT, gå mot affären... "Kanske skulle det bli rätt så lagom då. Tidsmässigt"...

 

... Men jag hamnade på busstationen... Ångesten och bristen på aptit, gjorde att jag inte hade vare sig någon ork att gå DIT.. eller att köpa hem någonting som jag kanske ÄNDÅ inte skulle vilja äta...

... Samtidigt som jag diskuterade med mig själv... Och mådde dåligt över att inte kunna ta något beslut. Att inte varken vilja ha HEM varorna... äta, eller svälta... Att BÅDE känna att jag MÅSTE handla... Och känna att jag inte alls ORKAR eller VILL...

 

... Men då jag hade över två timmar kvar att vänta på bussen, fick jag VÄLJA på pest eller pina...

Så jag började gå mot affären, ändå... Med tvivlet i högsta hugg, över ifall jag ens skulle klara av att gå IN på affären...

 

Gråtfärdig. Trött... och uppgiven... promenerade jag mot mitt suddigt blurriga mål...

Satte mig på en bänk efter vägen... Ångrade mig... Eller inte...

Jag visste inte riktigt. Jag visste bara at jag varken ville gå dit eller tillbaka...

Jag ville helt enkelt inte KÖPA någonting när aptiten låg på noll... Ville inte KÖPA någonting när jag kanske inte ville äta det...

 

... "Men samtidigt VILLE jag"...

Jag började gå mot mitt mål igen. Tjatade på mig själv. Rabblade förnuftiga meningar. Om och om igen. Diskuterade...

Samtidigt som jag gick med raska och bestämda steg mot mitt mål.

 

Jag sa till mig själv, där jag gick. Att "om jag inte vill svälta, så måste jag äta. Och då måste jag handla".. "Om jag vill leva.. Om jag vill må bra, måste jag äta ordentligt. Och då måste jag handla"..

.. Och detta gjorde att beslutet måste stå klart. Jag behöver få hem dessa varor. Och jag behöver kämpa med rutinerna...

 

Ja, nu får det helt enklet BLI så. Jag måste HA mina dagar då jag BARA åker in för att handla. Jag måste ÄTA mina speciella tider. Vilket låser mig till hemmet väldigt mycket... Och jag måste, de dagar som jag handlar, nöja mig med att "bara vara", här hemma i byn.

... För att det har ju bara kraschat mer och mer. Och jag har tappat mer och mer ork...

Och jag VET inte om det beror på att jag har släppt på tider och rutiner... Men VILJAN har iallafall blivit svagare...

 

Men dessa "förnuftiga meningar"... Att rabbla dessa på vägen dit, gjorde att jag inte vände om. Och jag slutade älta att jag egentligen inte ville handla.. Även om ÅNGESTEN fortfarande kändes inombords..

 

Jag kom dit. Handlade det jag skulle ha. ALLT som stod på listan..

Och så gick jag tillbaka till busstationen..

VARMT! Riktigt jobbigt VARMT!

 

Åt en liten Snickers som jag köpte med mig, då jag inte hade ätit någon middag. Och så väntade jag på bussen hem. Den skulle komma kvart över sex.

 

... Väl hemma...

Jag satte mig och förde in siffror i min budget...

Och sedan så åt jag lite kvällsfika...

Men mådde INTE bra utav det...

Det är antagligen så det få kännas nu ett tag...

Vet inte om svälthjärnan håller på att sätta in... Men jag KÄNNER samtidigt att svälten inte ÄR någonting som jag vill ge mig IN på igen...

 

Det är väl SÄKERT bara tungt, allt runtomkring, just nu...

Jag har ju FORTFARANDE ingen plan för hur jag ska orka börja laga MAT igen... Ingen DIREKT plan på hur jag ska få mig själv att må BRA av att äta igen.. Om det inte bara HÄNDER, såklart. "Plötsligt vänder det".

... Och hela LIVET känns väldigt meningslöst och tomt, just nu...

 

MEN. Jag fick ju ÄNTLIGEN hem mina tetror med mjölk och yoghurt bland annat, idag ;D DET var ju iallafall ett framsteg! Efter fyra eller FEM tidigare försök!

 

Med det, säger jag god natt.

God natt med er <3

 

 

... Jag tänker bara.. "Jaja. Jag fick ju må bra i några veckor iallafall"...

... Och egentligen. Det är ganska mycket, för att vara jag. Jag kan ju inte sticka under stolen med att dessa veckor har varit hårda och en viss kamp. Men jag klarade det. Och för en stund. En ganska lång sådan, fick jag känna att jag hade kontroll över mitt liv. Att jag tog mig framåt... Och att jag kunde hantera min vardag... Jag kände mig vuxen...

 

... Men nu...

Nej, det KÄNNS verkligen som om jag håller på att tappa det. Och jag kan inte AVGÖRA ifall det är av vilje eller inte...

Det enda jag VET med säkerhet, är vad jag KÄNNER..

Jag är trött. FYSISKT trött. Ligger gärna på soffan... Och strugglar med att orka diska... Jag orkar inte promenera en längre tid... Och de stunder som jag TÄNKER mycket...

 

... Ja, jag...

Jag blir bara så VARM och utpumpad, nuför tiden...

 

... Men förutom tröttheten, så vet jag också att jag börjar misstrivas mer och mer med ätandet... Jag mår inte bra av mättnaden. Känner inte för att äta för ätandets skull...

Jag är oftast sugen när jag börjar äta... Men efter första tuggan.. är det bara för att det ska ätas...

Visst, det är GOTT... Men... Ja.. jag vet inte.

 

... Men summan av det hela, är iallafall att allt börjar kännas så mycket HÅRDARE nu...

Jag är ju van. Det är ju såhär det ALLTID går... Att jag känner mig stark. Börjar.. Trivs med min nya vuxna känsla... Jag känner kontroll... Saker rullar på...

Och så sakta.. sakta, börjar det vända... Tills det slutligen bara fallererar...

 

Men jag tror inte att det har kommit till det stadiet då det fallererar ännu. För att den här gången, har jag hela tiden FÖRHINDRAT det... Jag håller mig kvar på att jag sakta men stadigt, ser golvet sjunka undan under mina fötter... Och orken... Ja, den tynar...

 

... Jag VILL... Det VILL jag...

Men jag känner mig VÄLDIGT liten i en stor situation, just nu...

 

Dagen idag.

... Jag klev upp till klockan, vid åtta på morgonen. Åt frukost. Men mindre än vad jag brukar. Lusten...

Diskade efter mig.. Och klev i säng igen...

 

Sov antagligen en stund till...

Och klev upp.. La mig framför tv:n... Och åt sedan lunch... Mycket mindre än vad jag brukar.. Lusten, igen...

 

Sedan tog jag bussen in till stan. Kände för en stund, ett visst ljus inombords... Jag bestämde mig nu för att jag skulle handla idag. Jag hade ju mat i frysen. Både "strö-saker" som kan tillagas, och några få matlådor kvar... Och "det fanns ju ingen direkt ANLEDNING till att jag skulle börja fundera på svält eller att sluta KÖPA YOGHURT och sådant redan NU.. Ingen anledning att ta ut krisen. Bekymren i förväg"...

 

Jag skulle åtminstone kämpa på som vanligt, tills jag verkligen KROCKAR i problemen. Stöter PÅ hindret...

För att, visst. Jag har slutat laga mat. Slutat göra matlistor... Och därmed slutat göra inköpslistor till matlagning.. och köpa mat... Men... jag kan ju fortsätta köpa det jag klarar av, fram tills maten jag har hemma, tar slut.. iallafall.

 

... Så att, idag skulle det handlas!

Den där mjölken. Den där naturella yoghurten... Och den där juicen, som har stått på listan under TRE dagars försök!

 

... Men ja-a...

Nu har jag iallafall LÄRT mig...

Åker jag in till stan.. Allra helst en varm dag. En unken dag... Eller en GRÅ dag...

Promenerar. Njuter i solen... Eller bara av naturens sköna...

... Ja, då ORKAR jag inte vidare till en affär sedan.

 

Det hände idag. Jag vill ju gärna LEVA mina dagar. Det är något nytt. Men så ÄR det. Jag vill inte HA dessa uppstakade dagar längre. Dessa tider att passa. Dessa egenuppställda regler. Tänka, tänka. Tänka. Stressa.

 

Utan jag vill bara VARA för en stund. Men att KOMBINERA att "bara vara" och att få någonting GJORT sedan... Nej, energin är redan slut efter en timmes "bara vara"... Och sedan vill jag hem igen... Och "bara koppla av"...

 

... Jag tog mig en promenad ner till forsen. Skrev ett kort blogginlägg här på bloggen... Och tog sedan en omväg, medans jag funderade på vilken TID jag skulle behöva... Eller som vore LAGOM att börja gå till affären, om jag skulle kunna ha KYLVAROR i påsen, utan att de blev förstörda.. Men samtidigt inte skulle behöva stressa utav H*VETE..

 

... Och inte heller hade jag lust att jäkta iväg för TIDIGT. Sådär "hinna med nästa buss", eller så... För att jag var inte färdig med att "bara vara"...

 

Själva ältandet inombords, tog ju bort själva NJUTNINGEN i min "bara vara-stund"... Då jag hela tiden försökte PLANERA. Samtidigt som jag tyngdes av det faktum att jag var FYSISKT slut. Varm... Och rent PSYKISKT slut till den grad att jag inte skulle orka med STRESSEN som en promenad mot ett visst mål, brukar innebära för mig..

 

Så varken fysiskt eller psykiskt, kändes det okej att gå till affären idag...

Jag funderade på att handla på en NÄRMRE affär. Men förutom att det blir dyrare med min strama ekonomi, så innebar det OCKSÅ att jag precis skulle missa min första buss.. Och därmed måste VÄNTA med att handla, så att kylvarorna klarar sig. Och alltså behöva strosa omkring ÄNNU längre.. med noll energi...

 

Nej, jag bestämde mig efter mycket om och men, för att åka hem istället...

Väl hemma, åt jag matlåda.. som jag bara kokade pasta till...

Mådde dåligt efter maten. Är nog mycket PSYKISKT... Men det är FYSISKT som jag känner AV det. Jag TRIVS helt enkelt inte...

 

Jag minns inte riktigt vad jag kände IDAG av ätandet... Men det var INTE positivt...

 

Förövrigt, har jag rivit upp dessa sår i ansiktet... Tårögd..

Jag har funderat fram och tillbaka, på hur jag ska ta mig vidare. Orka FORTSÄTTA...

... Känt både hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Klarhet och tvivel...

 

... Energin... Energin och motiveringen. DET är nyckelorden, just nu. DET är vad jag saknar och behöver...

Och jag känner bara att det är DAGS nu. Jag vill ha ett liv som jag TRIVS med. Älska och bli älskad... Jag vill sluta kämpa under ångest och tvivel...

 

.. Men SKULLE det vara så, att det är SÅHÄR livet ser ut. Att det HÄR är vad ett LIV innebär... Ja...

... Jag vet inte...

 

... Men perioden var ju ganska lång.. Då jag gick från förtvivlan och hopplöshet, till framgång och kontroll... Iallafall några VECKOR lång.. Och kanske blir nästa gång ÄNNU längre :D

Jag trivs bara inte i denna berg-och dalbana...

 

Jag vill ha stabilitet. Och jag vill UPPNÅ någonting. Men då JAG står vid rodret.. ser jag inte att det skulle hända.

Jag behöver en vän. En kärlek som skjuter på.

 

Nu blir det mer tv... Och sedan ett kvällsmål...

Och en till dag imorgon...

God natt med er <3

 

 

... Nu sitter jag här vid forsen...

Jag har bestämt mig för att, idag ska jag handla. Köpa den där mjölken. Den där yoghurten som snart tar slut...

Jag har bestämt mig för att, jag måste fortsätta. Iallafall tills maten i frysen tar slut. Tills jag har tillagat på ett eller annat sätt, de frysta råvaror jag redan har...

Jag ska inte ta ut krisen. Problemet... Bekymret i förväg...

Men när det väl kommer... Ja, då vet jag inte...

För att jag vill aldrig svälta igen...

Ja, DoctorPhil kan vara nyttigt att se på. Man får SE med egna ögon, de farhågor jag haft varenda svältperiod. Och det blir så verkligt, vad jag utsätter mig själv för...

Jag vill inte dra på mig NÅGRA livsbestående skador.. Än mindre utsätta min familj för det...

Dock behöver jag fortfarande finna motivation, för att orka hålla fast... Och jag behöver hitta en strategi...

... Ja-a...

Detta med rutiner... Just nu STRUNTAR jag lite grann i dem.. Trots oro. För att jag känner för att bara VARA för en stund... MÅSTE ju gå att kombinera detta... Måste ju gå att få ihop vardagen ändå...

Äntligen, säger jag bara!

Det är nog ett tvång som många har.. Att man måste se klart på programmet som man börjat se...

Nu, den senaste halvtimmen har jag bara suttit och LÄNGTAT efter att programmet ska ta slut, så att jag kan blogga av mig och sedan gå och lägga mig...

 

Visst för att jag har bloggat några gånger idag. Men det har varit så korta och ofullständiga inlägg. Inlägg för stunden...

Nu kommer dräneringen ;)

 

Jag bloggade aldrig igår kväll. Då jag hade ont i huvudet. Lite lätt. Och kände mig... Ja, konstig. Nästan illamående. Eller så att jag behövde dricka något... men det hjälpte inte...

Jag fick för mig att det berodde på att jag hade råkat få i mig av det där medlet som jag baddar ansiktet med. Jag tar det nämligen för nära munnen ibland... Och nu har jag lärt mig hur det smakar :P ... Och det är INTE gott.

 

... Men... Ja-a...

Mina känslor och tankar får bäddas in i inlägget.

Och då jag inte MINNS gårdagen så väl, börjar jag från idag istället...

 

... Igår bestämde jag mig för att jag skulle vara HEMMA idag. Då jag behövde hinna duscha.. Och INTE kunde tillåta mig själv att lämna hemmet en gång till, i samma kläder som jag har haft i flera DAGAR...

 

... Och ja-a.. Jag vet inte. Det är väl bara stressen som gör att jag inte känner att jag kommer att hinna ta en dusch på en halvtimme, om jag sedan ska till stan.. Eller orken kanske. Lathet.. Eller en ren felprioritering..

Jag menar. Min händelselösa vardag innehåller för många saker som jag inte vill avvika ifrån för att ta en dusch... Meningslösa saker. Men som ändå är såpass innötta att jag inte vill byta ut dem...

 

... Jag vaknade imorse. Åt frukost... Och gick sedan och la mig igen...

Vaknade igen lite senare... Klev upp och la mig framför tv:n...

 

Jag åt lunch... Såg klart på programmet jag följer. Men bara ett avsnitt.. Orkade inte se ett till... Minns inte varför.

Men jag gick och satte mig i badet istället. För att få koppla av. Bara vara...

 

... Och så, när jag sitter där, kommer jag på att jag kanske hinner med nästa buss in till stan, om jag duschar och klär på mig fort.

 

... Så det gjorde jag. Ingen stress. För att DET orkade jag inte. Men jag skyndade lite grann..

Kollade klockan när jag kom ur duschen... Och satsade på att hinna med bussen, på busshållsplatsen här ovanför...

 

... Men jag stod och väntade med blött hår ett tag... Och konstaterade sedan, efter ett tag.. Ca tio minuter.. Att den nog redan hade åkt förbi...

Men ovissheten störde mig. "Ibland är den ju faktiskt ÖVER tio minuter sen"..

 

Så jag gick hem igen. Tog en glass.. som frångick matrutinerna. Och sket FULLSTÄNDIGT i att det var enligt mig, fel.

... Sedan skrev jag lite till bloggen... Och satte mig vid tv:n...

 

Jag bäddade rent i sängen. Då den började kännas ofräsch... Och så satt jag och glodde vid tv:n...

 

... Och så åt jag lite mannagrynsgröt till middag...

Diskade efter mig... Satt vid datorn lite grann...

... Och så fick jag för mig att ta nästa buss till stan...

 

Jag tog med mig min isflaska ifall att jag skulle få för mig att handla något.. Den mat som jag behövde. Eller rättare sagt. De tetror som jag behövde. Som tar slut imorgon...

 

... Men ja-a...

*Suck*...

Jag är slut. Jag känner bara hur det hela glider mig ur händerna. Den styrka som jag för... Ja, till en början kände. När jag precis hade lyckats vända på det hela... Den veknar alltmer hela tiden... Och nu känns det som om halva jag har gett upp...

 

Det känns som om både VILJAN och orken tryter... Som om jag inte längre är SÄKER på ifall jag vill lyckas. VARFÖR jag skulle vilja göra det... Och det hela känns helt MENINGSLÖST, så länge som jag inte har någon klar anledning... Något MÅL att ta mig till...

 

Jag känner att jag behöver motivation. Jag behöver veta vart jag vill... Och jag behöver känna en KLARHET i huvudet...

För att just nu vet jag ingenting...

Jag ser min familj i huvudet. Det gör jag. Men det känns ändå inte som om det räcker. Jag har ett stort behov. Ett gnagande sådant, att få känna att jag gör det för MIG... För att orken den finns inte, att kämpa mot min svaghet... Inte utan en ljusare framtid...

 

Samtidigt som jag fortfarande har mitt förnuft närvarande. Jag VET vad jag borde göra. Och jag VET vad jag borde vilja...

Jag VET vad som händer om jag väljer "det"... Och jag VET vart jag hamnar(känslomässigt) om jag gör "så"...

Jag VET vilka problem som uppstår av vilken hantering...

 

... Och det är ju DET som gör det hela så himla svårt...

Hjärnan och hjärtat drar inte åt samma håll... Vilket ger beslutsångest. En SVÅR sådan. Där jag SJÄLV kan SE svaret... Ett svar åt BÅDA hållen. Där jag VET vad jag borde välja... Men ÄNDÅ är lika osäker på beslutet...

 

Jag gick iallafall omkring lite i solen. Satte mig. Bloggade..

Och kände mig VÄLDIGT stressad för att jag under tidsbegränsning, nu skulle försöka komma fram till detta självklara, omöjliga beslut.. "Handla eller inte handla". Samtidigt som jag BARA ville sitta. Gå omkring och njuta av solen. Av naturen... Av SOMMAREN..

 

Ja, jag tror att problemet är att jag börjar prioritera LIVET nu. Jag börjar prioritera VARDAGEN. Lägger NER min perfektionism. Mina tvång.. lite grann nu...

Vilket gör att jag känner att jag måste KOMPROMISSA på någonting annat.. som då inte längre få PLATS i varken hjärna eller vardag...

Och att inte ORKA både njuta lite grann av livet... OCH hålla ording på vardagen... Ja, det ger prioriterings-och beslutsångest.

 

... Visst är det BRA att vilja njuta av livet. Men förutom haken ovan, så har det ju OCKSÅ fått mig att börja FUNDERA väldigt mycket igen. Att tänka ÖVER hur jag har det. Vad jag SAKNAR. Vad jag inte känner att jag kan UPPNÅ... Och vad jag tvingar mig själv att NÖJA mig med..

Jag PÅMINNER mig själv STÄNDIGT, om att jag inte HAR det värdiga liv som jag vill ha... Och hur min vardag ser ut.. och alltid har sett ut... Det talar om för mig att detta är vad jag har att erbjuda mitt liv... För att längre KOMMER jag inte...

.. Och det är mest socialt, just nu... Som jag känner.

 

... Men ja-a... Jag bestämde mig för att inte handla idag, iallafall. Under en del ångest... Jag BEHÖVDE ju handla...

.. Men jag kände bara att jag behövde hem och fundera på.. Fundera UT en bra och självklar.. En STARK anledning till att jag ska fortsätta kämpa. Ge mig IN på det där JOBBIGA måltidsplanerandet.. Inköpsplaneringarna... Matlagningen... Och att tänka, tänka, tänka igen...

Finna STYRKAN till att få allt att fungera...

 

Jag behövde finna motivation. Glädje i någonting...

Och jag VISSTE.. En kärlek vore svaret. Kärlek som i hund... Eller kärlek som i vän eller sambo...

 

... Men än sålänge har jag inte ens orkat fundera. Jag KÄNNER mina tankar snurra i huvudet. Men jag kan inte.. ORKAR inte riktigt ta TAG i dem. Utan dessa lämnar bara efter sig en unken känsla av ångest och ängslan.. En OTRYGG känsla, där JAG är boven i dramat... Där jag KÄNNER att jag börjar göra fel igen. Glida mot någonting som knappast kommer att gynna mig...

Och skuldkänslorna. Det dåliga samvetet... Ja-a...

 

... Och sedan.. Att jag har bloggat så många gånger idag, stressade mig. Rörigt.

 

Men jag åkte hem. Åt kvällsfika.. Och såg på tv...

 

... Hoppas väl på att orka hinna motivera mig själv och komma fram till ett klart beslut IDAG innan jag lägger mig. För att imorgon måste jag handla mat om jag ska fortsätta kämpa.. Jag har redan åkt till stan TRE gånger utan att ha lyckats köpa dessa saker. Och imorgon BEHÖVER jag dem. Så.. Ja-a..

.. Ingen beslutsångest imorgon, tack.

 

God natt med er <3

 

 

Jag sitter i värmen. Smälter bort... Äckligt.

Men...

Ja, det stör mig...

Såren i ansiktet, som jag inte vet om jag kommer att få leva med även framöver...

... Men också... det faktum att jag är trött. Blir tröttare. Både fysiskt och psykiskt..

Längtar efter ett liv bortom detta.. Ett betydelsefullt och lyckligt liv...

.. Men jag orkar inte riktigt anstränga mig...

Jag vet jag blir starkare och får mer energi.. om jag ler. Tänker positivt... Och är glad...

... Men just nu... Jag vet inte om jag riktigt har viljan...

NÅGONSTANS har jag nog den.. Eftersom att jag har svårt att lyda min brist på ork och tro... Jag har svårt att backa ich tillåta mig själv förstöra...

Men hur ska jag orka fortsätta... när jag inte orkar?

… Snart spricker det.. Jag känner det..

För att, jag tappar greppet om det enda som höll allt samman... En godtagbar kost...

Trött...

Jag blir ALTID trött runt nio på kvällen, nuför tiden.

Vet inte vad det beror på... Men.

 

... Ehhmm... Om jag ska försöka sammanfatta min dag då.

Börjar med den HEMSKA drömmen jag drömde i natt..

Minns den inte så väl. Men ungefär.

 

... Det var ren tortyr. Och för första gången... Jag vet inte... NÅGONSIN!.. Så blev jag lättad och GLAD av att vakna!

... För att denna drömmen var inte som mina andra drömmar. Mina drömmar brukar vara konstiga. Jobbiga... Och ALLTID handla, mer eller mindre, om flykt.. eller konflikter..

 

... Men denna drömmen. Den var obehaglig. Mörk. Elak. Och jag fruktade för mitt liv... Eller iallafall för att bli misshandlad..

Uppe i luften, på en planka mot en vägg, stod vi. Jag och flera andra. Rörde vi oss. Börjde på huvudet... eller krökte med ryggen(eller heter det så?)... Ja, då... HEMSKT!

 

Det var ELAKA snubbar. Och på något sätt, kändes det som ett koncentrationsläger... Eller något..

Men när jag vaknade och drömmen slutade, tog misshandeln slut... Och jag pustade ut. Kastade mig upp ur sängen... och LOG...

 

Jag åt frukost. Diskade efter mig... Och la mig sedan framför tv:n. Ingen extra sömn idag. För att snart skulle mina föräldrar komma, och jag skulle kanske behöva småfixa lite innan.. Eller åtminstone vara vaken och redo!

 

Ju närmre tio, klockan blev. Desto mer otålig och nervös BLEV jag.

Jag hade ju ÖNSKAT att tv-bänksnissarna skulle ringa eller messa om en lite mer EXAKT TID, INNAN mina föräldrar hade behövt lämna hemmet. Och jag kan ju säga att jag hade lite dåligt samvete när jag tvngades inse att detta inte skulle bli fallet...

 

Mina föräldrar kom där vid tio någon gång. Pappa började med att hjälpa mig få upp min fönsterlampa i köket. Borrade och sådär...

Och sedan kom vi fram till att det nog vore klokt om jag försökte RINGA tv-bänksnissarna för att se om jag kunde få veta ungefär när de skulle komma..

 

Så jag tog fram block och penna. Ringde numret som stod i sms:et, som man skulle ringa ifall man hade portkod... Och så frågade jag om min leverans...

... Men sändningsnummer behövdes för att knunna finna beställningen...

Och jag blev stressad... VÄLDIGT stressad...

 

Där satt kvinnan i luren. Väntade medans jag sökte förjäves efter rätt mail, under en stress som gjorde att jag knappt kunde SE...

Men då tanten säkert inte hade TID att sitta i luren och vänta, la vi på sålänge. Och så ringde jag upp igen, när jag hade hittat numret..

 

Hon kunde inte säga när leveransen skulle ske. Men hon kunde fixa så att chauffören skulle ringa en kvart innan han kom...

"NU kunde vi lämna huset för en promenad och handla lite fika. Skönt".

 

Vi gick först upp till mammas kusin och tittade på deras nybyggda altan. Dock ringde vi aldrig på. Då vi inte var säkra på om han hade jobbat natt.. och då sov...

... På vägen dit, var jag lite smått stressad. Spänd... Orolig. Men inte sådär så att det gjorde ONT..

Nej, jag kände bara att... "En KVART ifrån huset, får vi gå... Hur långt är detta?".. Lite orolig att de skulle komma när vi inte var hemma...

 

Efter det, gick vi till affären. Pappa och mamma köpte lite fika. Och så gick vi hem till mig och drack kaffe. Pratade.. Och åt bulle och kaka...

 

... Och så ÄNTLIGEN ringer Nissen.

Jag svarar.

"Han kommer om två till tre minuter"...

"En kort kvart, detta :P"

Men det gjorde ingenting. Vi var ju hemma.

 

Vi gick ut. Mötte upp Nissen. Som för den delen, inte var ALLS lika trevlig och gó som de ibland kan vara..

Rätt så tystlåten och med korta svar.. Typ.

Men jag fick min tv-bänk. Fick skriva under två gånger...

Och sedan bar pappa och jag in bänken.

 

Den var inte så jättetung. Den skulle enligt kartongen, väga 40kilo...

Och GUD vad stor den var när den kom ur kartongen! Så J*VLA STOR!

... Men inget fel med det. Snygg färg. Underbart utseende... Men OJ vad stor. Hög.. och kraftig...

 

Mamma och pappa lämnade mig direkt. Och då klockan var halv ett redan, kunde jag inte VARA mer tacksam för deras tid. Och förstod att de ville lämna mig och fara hem till sitt eget projekt så fort som möjligt.

 

... Själv började jag diska efter fikat... Och bestämde mig sedan för att dra iväg till stan..

Fast först var jag tvungen att städa bort kartongresterna från vardagsrummet... Och därmed röra till lite extra i sovrummet igen... Det kommer då ALDRIG bli klart därinne, om jag hela tiden fyller PÅ vartefter jag har fått bort lite grann :P

 

... Iväg till bussen. Och då jag var sen, blev det busshållsplatsen här uppe på gatan idag...

 

Planen var att jag bara skulle åka till stan för att njuta. Göra ingenting... Bara STRUNTA i rutiner och sådant. Lära mig att det finns annat BORTOM dessa strikta regler. Och att, att bryta dessa ibland, inte kommer att göra att allting spricker. Går åt helvete... Jag är STARKARE än så, nu.. Eller?

Jag måste ju utgå ifrån det iallafall. Spricker det, så spricker det. Men jag måste ju våga FÖRSÖKA :)

 

... Så jag åkte in till stan. Gick sedan ifrån busstationen... till köpcentret där jag brukar handla. Förbi det, och vidare till köpcentret ännu ett steg bort..

Jag gick långsamt. Långsamt. Och nu fick jag chansen att se hur lång tid det tar att gå DIT..

 

Jag...

Ja, jag kände bara för att kolla runt lite idag. Kolla växter. Kolla i lite olika butiker... Bara vara.. UTAN att känna mig tvungen att handla MAT för det..

 

Dock så var jag hungrig. Jag hade inte ätit lunch än. Och klockan var, efter ett par timmars långsam promenad, redan runt halv tre-tre, när jag kom fram till mitt mål..

 

Jag kollade lite i de olika butikerna. Och gick sedan in på affären. Jag fick med mig en smoothie att dricka. Och så även lite städartiklar och naturgodis... Ja, och hushållspapper. Vilket jag ALDRIG förut har köpt.

Vad jag minns, hade aldrig jag och Xsambon det hemma, heller..

Men jag tänkte, mamma och pappa vill ju ha det... Lika bra att ha hemma. Iallafall till de gånger det kommer gäster :)

 

Sedan åt jag lite ute i solen. På busshållsplatsen... Men bestämde mig efter det, för att chansa på en PROMENAD därifrån. Då jag kanske hade en CHANS att hinna med kvart över fyra-bussen hem..

Jag gick raskt. VÄLDIGT raskt.

Och till första bästa busshållsplats, tog det ungefär... mellan en kvart och tjugo minuter...

 

Sedan blev det tio minuters väntan i HETTAN. SOL. Japp.

.. Och så hem.

 

... Väl hemma...

Ja-a...

Förutom att ha känt ett tryck över bröstet... Ja, iochförsig hela dagen... så har jag funderat en del över ifall tv-bänken och de övriga möblerna verkligen passar ihop. Stirrat mig blind... Men samtidigt varit nöjd. "Det är snyggt".

Jag flyttade dock soffan och bordet lite längre ifrån väggen. Närmare tv-bänken...

 

... Jag har även haft ont i ansiktet. Ältat medlet som jag använder... Och funderat på om det kommer att FÖRVÄRRA symtomen.. Eller ifall jag använder det fel... "Eller kanske har det inte hunnit göra verkan ännu?"...

 

... Men förutom det, har jag mått bra idag. Faktiskt. Jag har känt mig levande. Fått en paus ifrån de värsta och mest intensiva funderingarna i min vardag... Och det absolut ENDA som stört, har varit en nätt ängslan. Ett litet tryck över bröstet... Och en KÄNSLA av att jag har funderingar påväg.

 

... Så det har varit skönt.

 

Nu, efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i ett par timmar extra, på grund av en serie, så ska jag gå och lägga mig...

 

..Jag måste fundera på ifall jag måste handla mat imorgon, också...

 

... Men god natt med er sålänge <3

 

 

 

... Eftersom att jag är såå trött nu, ska jag ta och blogga.. och sedan gå och lägga mig.

 

Sist jag kvällsbloggade, måste ha varit i torsdags. Men som vanligt, så kommer jag att få väldigt svårt att komma IHÅG alla dessa dagar... Så jag sammanfattar någorlunda.

 

I fredags morse, när jag vaknade...

Eller jag VET inte om jag redan hade VAKNAT en gång. Varit uppe och ätit frukost.. Och gått och LAGT mig igen...

Men jag fick iallafall ett mess..

Ja, just det. Halv åtta kom messet från Tv-bänksnissarna... Och VILKEN lättnad! Ja, något sånär iallafall.. Nu fick jag veta att de skulle komma på tisdag mellan 10 och 14...

 

Det kändes rätt så jobbigt ÄNDÅ. Då jag kände att jag inte ville ta upp mammas och pappas tid en hel DAG, bara för att vänta på en tv-bänk som kan komma allt mellan tio minuter och fyra TIMMAR framåt!..

 

... Men jag låg kvar en stund. Somnade om efter frukosten... Och skrev sedan, direkt jag klev upp, ett mess till pappa, och meddelade att jag hade fått besked...

 

Dagen fortsatte, vad jag MINNS, som vanligt sedan.

Jag åt lunch... Satt vid tv:n... Småplockade kanske lite grann...

Och när klockan blev dags att gå till bussen, bestämde jag mig för att ta DEN bussen och inte den senare.. Som jag tidigare funderat på.

 

... Men jag hade dåligt samvete. Kände mig osäker... Och ja-a.. På NÅGOT sätt SKYLDIG.

Jag var rädd att jag trängde mig på om jag kom för tidigt. Orolig för att de inte ens ville HA mig där.. Inte EGENTLIGEN. Att de kanske ville umgås med mig.. men inte så länge som JAG fick det att bli...

 

.. Obekväm med att jag aldrig kan vara SÄKER på hur andra tänker. Vad de KÄNNER... Och vad de MENAR när de säger si eller så. När de suckar eller tittar bort... När de kanske verkar det MINSTA lilla "off"... "Vad FÖRVÄNTAS det av MIG?.. Borde jag ha FÖRSTÅTT någonting?.. Vilken är RÄTT reaktion i en viss situation?"...

 

... Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta ska jag ta upp SENARE i inlägget..

Men iallafall. Grejen med det hela, var att... ÄR att jag inte lyckas TOLKA vad de KÄNNER för mig... och vad de TYCKER om att jag befinner mig hemma hos dem... Ifall de önskar mig en liten STUND, men sedan vill bli lämnade IFRED.. Bara ställer upp för att de VET de är de enda jag HAR...

Eller ifall de uppskattar när jag kommer, och verkligen TYCKER att jag får komma när jag vill.. Vara hur länge jag vill...

... Vilket håll är en MISSTOLKNING?

 

... Men iallafall.. Jag valde att ta ettbussen ändå. Och därmed vara hos föräldrarna vid tre.

Kom dit...

... Mamma och pappa stod ute i trädgården och hade tagit bort hela stentrappan utanför ytterdörren. Höll på och jobbade med...

Ja, de skulle bygga ny. Men nu skulle det vara i trä...

 

Själv fick jag ju direkt en känsla av att vara ivägen... Och gick istället in och satte mig i vardagsrumssoffan...

Där tror jag bara att jag satt sedan... Minns inte att jag satte igång tv:n...

 

Sedan kom mamma...Kanske även pappa, in....

 

Jag MINNS faktiskt inte...

Men det blev middag någon gång därefter...

Och sedan säkert tv efter det...

 

Minnet.

Men det blev kvällsfika, och film tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle ju se på JohanFalk i fredags. Det var ju därför jag kom.

.. Och det gjorde vi. Två filmer...

 

Och efter det, var jag så himla trött, att jag.. och alla andra gick och la sig.

 

... Dagen efter. På lördagen...

Vi åt frukost... Och sedan skulle mamma och pappa köra in 14åringen till jobbet... Så jag följde med... Och efter det, gick vi på marknad en stund. Pappa, mamma och jag.

... Och så hem igen. Till dem...

 

Även HÄR, kände jag mig rätt så osäker på ifall jag var önskad eller inte önskad. Ifall de ställde upp för MIG... Eller ifall JAG ställde upp för DEM...

... Jag erbjöd mig nämligen att hjälpa till med den nya trappen på framsidan... Men för DERAS skull... Men jag hade svårt att avgöra ifall de var TACKSAMMA för det... Eller ifall de bara inte ville AVFÄRDA mig...

 

När vi stod därute och "jobbade"...

Ja, det började rätt så lugnt... Förutom att jag mest stod och stirrade mellan varven... Vilket under tiden, kändes väldigt obekvämt. Jag kände mig spänd och osäker. Då jag inte visste vad som förväntades av mig... Om jag förväntades tänka, prata.. Ifall jag skulle gå åt det eller det hållet. Höja eller sänka min blick... Ifall jag STOD på fel ställe...

Ja, ALLT kändes obekvämt.. rent socialt...

Och min själ SKREK efter klara direktiv! "Vart vill ni HA mig?".. "Vad TÄNKER ni?"... "Är det HÄR en sådan där situation då jag förväntas läsa tankar?.. Läsa det oskrivna?.. Höra det osagda?.. SE det som inte finns?.. Är det HÄR en sådan situation då det finns någonting VÄLDIGT självklart, och någon snart kommer att sucka eller titta snett?"..

 

Efter en stund, kom ju dessa problem som man alltid ska stöta på någon gång under ett bygge...

Föräldrarna blev lite mer lättirriterade och stressade. Sådär som man BLIR när man kör fast och inte finner svar...

Inte irriterade på MIG dock.. Men osäkerheten över ifall JAG förväntas ge någon SPECIELL hjälpande hand, blev ju mer intensiv...

Fast jag försökte lugna mig själv med att tänka... "Ja SA att jag ville jobba med musklerna och inte huvudet"...

 

Det var trots allt skönt när vi gav upp för dagen... Dock mindre skönt när jag kom in till mamma som hade börjat med maten...

.. Och kände att hon var väldigt lättirriterad. Hon tycktes med sitt kroppsspråk, säga att hon inte ALLS var nöjd med att vi kom IN igen utan att ha blivit KLARA med det vi gjorde...(återigen, överstressad och orolig mamma)..

 

... Vilken jobbiga känsla inombords, gjorde att jag undvek köket... Ville inte riskera att höra några suckar. Se ett skrumpet ansikte... Eller fånga en eldande blick som nästan skulle döda...

 

Det blev middag... Och efter den, gick jag och satte mig vid tv:n...

Pappa gick ut och försökte komma fram till en lösning på problemet... Och mamma kom, efter att hon hade diskat, och satte sig med mig vid soffbordet...

 

Vi pratade. Ja, lite sådär allmänt bara. Pratade om livet. Situationen... Och bara delade minnen och erfarenheter...

Och när pappa kom in igen, hade han löst problemet. Vilket gjorde mamma lättad och stolt...

.. Och så såg vi på film.

 

Jag hade nämligen.. även IDAG(igår), osäker och med ångest, bestämt mig för att stanna en natt till. Jag var såå trött.. Och även om jag inte lyckades läsa av mammas känslor i det hela, så kändes det behövligt. Jag ville åka hem idag istället. Tidigt skulle jag åka. Så att jag inte stod ivägen för länge...

 

När jag vaknade och klev upp idag vid halv nio, åt vi frukost tillsammans. Pratade och lyssnade på musik...

Och så, sådär utan förvarning, kommer mamma in med en hundring till mig :O

MIN snåla och överspända mamma! Hon som gärna låter andra betala för henne. Men som skrumpnar och suckar. Visar missnöjen om hon någon gång betalar för någon ANNAN(ekonomisk oro)... Hon som är MER mån om att få TILLBAKA pengar, än att...

 

Samma mamma kom idag in med en hundring till mig för att jag kommer över så ofta och att jag då betalar för resan varje gång...

På NÅGOT sätt borde ju det innebära att de uppskattar att jag kommer... Men jag mådde ÄNDÅ dåligt av det. För att det kändes inte rätt. Det kändes bara som om...

 

Ja, jag vet inte. Jag antar att jag inte kunde förstå anledningen. Inte kände igen min mamma i det.. Och därför inte kunde finna något svar på vad som just hände... "Och förväntade hon sig något speciellt av mig nu? Någon speciell reaktion?..".

 

Ja, jag visste inte.

Men jag tackade.. Och FÖRSÖKTE sedan se det hela som något POSITIVT och ingenting som jag ville ge igen så fort som möjligt. Sådana här saker ska jag inte göra till någonting av press och ångest...

 

"De tycker om när jag kommer, helt enkelt".

 

Ja-a... Sedan åkte jag snart hem. Sa "hejdå" och fortsatte under resans gång, känna mig spänd och fundera över dessa dagars jobbiga sociala press och ångest. Alla frågetecken.. All osäkerhet...

 

Sedan jag kom hem, har jag... Jag har ätit. Diskat.

Jag har tagit en kort promenad. Tagit ut sopor. Och bokat ny tvättid...

Och så har jag bråkat bakom tv:n(som hänger på väggen), för att försöka få in en HDMIkabel därbakom. Så att jag kunde se på film. Jag köpte min favoritfilm häromdagen. Eller EN av mina favoriter. Den som jag har i sidomenyn här på bloggen, som tips.

 

Så DEN såg jag på...

... Men annars har det nog inte HÄNT så mycket idag...

Jag har haft lite social ångest. Då 24åringen ringde idag. Men jag svarade inte. Först vågade jag inte riktigt. Ville inte PRATA i telefon. Och ville inte BESTÄMMA någon träff. Inte idag. Jag kände mig pressad. Trängd av samtalet...

... Men jag får ju dåligt samvete när jag INTE svarar...

 

.. Och sedan kom jag att tänka på julkapparna i år. 22åringen håller på att fixa med det här med "hemliga tomten" igen. Som hon gjorde FÖRRA året... Och hon är såå exalterad!

... Men JAG. Ja, jag känner mig stressad. Får ångest när jag TÄNKER på det.

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att fixa julklappar! Och även om det bara blir EN nu, så ligger det STOR VIKT i den julklappen. Eftersom att den personen bara FÅR EN julklapp från EN PERSON i familjen... Ja, iallafall vi DET tillfället...

Det MÅSTE ju bli BRA, liksom...

 

... Men det ÄR ju ett tag kvar...

 

Undrar om det var allt från mig.

I så fall säger jag god natt nu. Och ser fram emot att sova bort den knappa ångesten :)

God natt med er <3