Jag blev stressad. Nervös. Detta var ett fruktat samtal... Med mycket oro för hur jag skulle få fram en leveranstid och sedan lyckas förmedla den till mamma och pappa...

... Och nu ringde soffsnubben... Tiden blev luddig... och beskedet om den tiden skulle funka, inte glasklart... Hur ska pappa veta när han ska vara här?

... Och så är det fika på stan med 23åringen imorgon... Inte MINDRE uppstressande!

Jag är trött.. Jag är hungrig... Och min hjärna kan inte sluta fundera. Älta.

Så det blir väl en halvdan bloggning idag...

... En VÄLDIGT halvdan, känns det som!

Jag vet inte ens hur mycket jag minns. Men dagen igår var ju iallafall en bra dag. SÅ långt är jag med...

Vaknade tidigt imorse. Som jag alltid gör nuför tiden. Jag tycks vara inställd på en viss tid, när jag än lägger mig... Kanske för att jag trots när jag lägger mig, alltid ligger vaken till samma tid innan jag somnar(?).. Jag vet inte...

Klev upp vid halv elva, tror jag. Och satte mig vid tv:n en stund... Men hade svårt att fokusera. Då det enda JAG satt och väntade på, var att klockan skulle bli tolv, så att jag kunde gå till bussen.

... Jag fick tiden att gå. Genom att stirra på rörliga men rätt så ointressanta blider på tv:n...

Och så när tiden var inne, och jag skulle slippa vänta för länge på busshållsplatsen, drog jag på mig kläderna och gick...

Väl i stan. Jag skulle bara köpa dagens mat. Vilket idag var en rätt så lång promenad... Jag, trots att jag försökte gå lugnt och kanske NJUTA av promenaden lite, kände mig väldigt ansträngd i värmen... och gick ALLDELES för fort för min nuvarande fysiska hälsas skull!

Men det gick bra ändå. Och när jag hade fått någonting i magen, blev tillbakavägen till busstationen inte ALLS lika jobbig och ansträngande! Dock ÄNNU varmare! Och fleecejackan och scarfen åkte av..

Jag valde att stå och vänta på bussen, i skuggan. Då... Ja, jag är väl inget fan av värmen.. Inte just nu iallafall..

Och så när bussen kom, åkte jag hem igen...

Väl hemma, har jag ätit...

Ja, just det ja. Boendestöd ringde mig när jag satt på bussen... Men jag svarade inte... Kändes inte lägligt... Och när jag kom hem, kändes det heller inte... Ja, vad ska man säga.. ENKELT att svara på det mess hon skickade, HELLER...

Hon skickade och sa att hon ville att jag hörde av mig för att vi inte hade bestämt någon plats för vårt möte imorgon... Men faktum är...

... Ja, det började med osäkerhet. Beslutsångest från min sida... Jag ville inte kontakta henne.. Säga vart det passar mig... Egentligen spelade det ju ingen roll... Men varje gång som jag funderade på att SKRIVA just DET... så kändes det bara väldigt fel.. Jag ville inte träffa henne alls.. Det var så det kändes... Jag ville inte träffa henne någonstans... Ta en promenad.. Varför då? ... Och om jag nu hellre träffade henne och bara satte oss ner och pratade... "Varför då?" ...

... Ja, jag kunde inte svara på hennes mess...

Hela veckan hade jag ändå RÄKNAT med det här mötet. Det var liksom inplanerat. Men en sådan liten sak som att...

Ja, det gjorde att jag började fundera... Och så gick det bara upp för mig igen.. "Varför?"

... Och ju mer jag funderade... Desto mindre klarhet i det hela, FICK jag..

Samma sak som i förrigår med praktikplatsen... "Varför..? ... Men varför inte?" ...

Och då jag inte, i just det HÄR läget, kan se anledningen till VARFÖR... Så...

Ja, jag vet inte.. Det kändes iallafall mycket bättre efter att jag hade sagt upp boendestödet igen... Och jag kunde sluta fundera..

Dock så måste jag finna någon väg som fungerar, snart. För att ett faktum ÄR, att trots allt så ÖNSKAR en del av mig att allt kunde bli annorlunda. Bättre.. Att allt kunde fungera. Och att jag inte skulle behöva LEVA som jag gör nu. Fastän en del av mig bara vill fortsätta som nu. För att det är tryggt. Jag trivs...

Önskar bara att det gick att kombinera de båda... Men hur kombinerar man att leva på ett skadligt sätt, med att leva på ett hälsosamt? Hur kombinerar man att njuta av livet, med att... lida sig igenom det? ...

... Jag KAN inte få det åt båda hållen... Jag måste välja.

... Men att välja är svårt... Det är VÄLDIGT svårt. Då jag trivs med det jag inte trivs med. Och jag mår dåligt av det jag mår BRA av. Och vice versa..

Men jag ska nog finna min väg. Tids nog.

Det är praktiken.. som jag vill få ordning på. Det är ätandet... Alla hushållssysslor.. och då i första hand, matlagning och inköp... Och det är ett liv med kärlek och lycka, i sig.

... Jag har det här året på mig... Sedan vill jag ut på arbetsmarknaden. Och jag vill ha ett fungerande liv.. För att jag planerar INTE att söka om aktivitetsersättning all over again!

... Men resten av dagen då...

Jag satte mig här och åt..

Jag kollade lite serier. Gick till tv:n då och då. Jag läste bloggar. Och kollade blocket husdjur... Jag lyckades till slut deklarera... Och jag har fört in siffror i budgeten, efter att ha betalat min första radiotjänstavgift...

Jag har legat på sängen och funderat... Och till slut tagit ett beslut... Och jag har(lite lätt) försökt komma fram till hur jag ska ta mig vidare... Fastän viljan inte känns tillräckligt stor för att jag ska ta tag i det inom den NÄRMASTE tiden!

... Men nu blir det iallafall sängen...

God natt med er <3

... Nu börjar det äntligen klara upp sig lite.

Soffan är helt betald och snart påväg hem hit. Tv:n är upphängd på väggen.. och vissa av kanalerna har till och med bra mottagning..

Vardagsrumslamporna har ÄNTLIGEN hittat hem hit! ... Och "min" vovve som besvärade mig så mycket för några dagar sedan, har nu försvunnit ifrån blocket... Och då krisen tycks vara över, känns det inte ens ett JOTA jobbigt ;D

... Ja, det har varit en lugn dag idag... Klart det funnits jobbiga känslor... men det hör ju till..

Jag tar dagen ifrån början. För att göra det enkelt för mig... Ja, så väl jag kan komma IHÅG iallafal!

Igår natt, slutade ändå känslorna rätt så bra... Jag hade ju ångest och kände mig tung och missnöjd, i bloggskrivandets stund igår.. Men sedan satte jag på tv:n igen.. Och fann att kanal 3 hade superbra mottagning utan några ränder alls... Och jag blev bara lugn inombords.

Sedan blev det sängen.. Svårt att somna. Och vaknade sedan tidigt på morgonen.. Väldigt tidigt... Vet inte varför. Då jag somnade... Ja, också väldigt tidigt.. på morgonen.

... Klev väl upp runt... Den var nog elva, tror jag.. Då klev jag upp och såg på tv en stund. Då jag inte orkade ligga kvar längre... Vänta på att bussen skulle gå..

Klockan fem över tolv... Eller ja. Det var då jag gick. Så lite tidigare än det, fick jag för mig att ta en promenad medans jag väntade på bussen.. Som skulle gå klockan ett.

... Gick ut. Och så när jag går där och precis har kommit på att jag ska gå till trafikplatsen om jag hinner så långt.. Ja, då ringer lampbutiken.. Den butik som jag var till igår och frågade efter min kundbeställning.. Lamporna hade nu kommit. "Ja, men vad bra. Då kommer jag över i eftermiddag" ..

Och. Lättnad.

Jag fortsatte gå.. Men rent fysiskt var jag inte heller idag, stark.. Orklös..

Men ja. Jag gick ju långsamt. Så skulle jag inte hinna hela vägen, så fick jag stanna vid nästa busshållsplats.

... Så kommer en tjej bakom mig. Går jättefort. Med raska steg.. Och att se henne försvinna längre och längre fram på gatan, fick mig att helt automatiskt och ofrivilligt, öka på mina steg... Vilket kändes väldigt ansträngade i hela kroppen...

Men antar jag blev stressad..

När hon väl hade gått såpass långt att jag inte längre såg henne, slappnade jag av en ANING.. Men fortfarande så att jag blev ansträngd...

Och så kom jag fram.. Funderade på vilken buss jag skulle kliva på. Då det gick en in till stan TIDIGARE också..

Och när jag ändå satt där... Ja, jag klev på den istället..

Jag hade ett par ärenden. Det första var "dagens mat".. och det andra var lamporna.

Så jag började med "dagens mat". Och då det var en bit att gå till den butiken, så var jag inte SÄKER på att jag skulle hinna med nästa buss hem.. Men det var målet.

Och. Ja-a. Det gick bra. Jag fick handlat det jag skulle.. Jag fick mina lampor uthämtade... Och jag hann hela vägen tillbaka till busstationen innan bussen skulle gå.

... OCH. Hem.

När jag väl kom hem, började jag min eftermiddag med att äta.. Medans jag satt vid datorn och kollade det vanliga. Mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur... Och även lite kläder på BonPrix.

... Sedan så minns jag inte riktigt..

Jo. Det var nog nu som jag började packa upp mina lampor... och såg hur himla BRA de passade i mitt fönster! ;D SKITBRA.

Däremot så stötte jag på ett problem.. Sladden var för kort för att nå fram till ett sådant där uttag i väggen... För BÅDA fönstren! ... Men EN... Hmmm. Jag vet inte vad dessa heter. Men en kontakt med en massa sådana uttag i... Jaja. Förstår ni inte vad jag menar, så är det skit samma.

Jag använde iallafall den som förlängning till ena lampan. Men ska byta ut den till en förlängningssladd istället. Och även köpa en till det andra fönstret.

Så nu fungerar iallafall EN av lamporna.. Och jag är såå nöjd!

Efter det, blev det lite tv. Ja, trots kvalitén, trivs jag bra med att nu kunna kolla på tv:n och sappa mellan de kanaler som ändå finns.. Trots att det bara är basutbudet.. Men det duger för mig. Iallafall för nu.

Och så... Ja, av någon anledning, gick jag till spegeln. Kollade. Ja, vad annars :P

Och så såg jag bara... Ja, det är så konstigt.. Jag har samma ansikte och samma hår IDAG som jag hade igår.. Och förra veckan.. Men idag var jag snygg. Vacker.. Ja, jag var nöjd med hur jag såg ut. Och jag fick bara lust att sminka mig lite. Passa på, liksom... Och denna gången, INTE för att jag var frustrerad eller stressad! Uppgiven. Nej, jag ville bara.

Och sedan stängde jag av tv:n. Och gick ut.

Det var härligt väder. Fåglarna kvittrade. Och jag mådde bra. Kände mig lugn och glad.

Jag vet jag sa till mig själv. Där jag gick och lyssnade på musik. Nynnade. Sjöng.. Att det var så SKÖNT att jag nu äntligen har fått komma ur den där KRISEN.. Att jag nu ÄNTLIGEN får känna mig lätt och FRI. För en stund.. Visst det är fortfarande saker pågång.. Och man mår ju inte prima hela tiden.. Men det är ÄNDÅ en sådan SKILLNAD och befrielse när man väl får släppas från en stor kris. En kris som man kanske inte alltid insett att man är inne i, förrän man plötsligt befrias från den.

... Jag hamnade i skogen, på ett elljusspår... Och jag bara ÄLSKADE att gå där! Höra fåglarna sjunga. Se den härliga naturen. Solen som sken upp mellan träden. Då den precis börjat gå ner.. Frisk luft... och en BRED stig...

Ja, det var underbart.

... Väl hemma igen... Det blev en kopp kaffe, framför sista delen av Jordskott på webben..

Och så upptäckte jag även att jag hade fått en faktura från soffnissarna, med den sista delen av frakten. Så nu är hela soffan betalad. Och vilken dag som helst, har jag en soffa i vardagsrummet! Vilket betyder, paus från inredningen ett tag. Ja, nu ska jag låta mig själv vila en stund. Njuta av sommaren som är påväg. Glass på stan... Ja, det blir nog bra =)

Undrar om det ska bli lite tv nu. Eller... Sängen?

... Vilket fall.. God natt med er <3

...

När jag har fått hem min soffa, ska jag bara lägga mig ner framför tv:n, och inte tänka mer. Inte göra någonting... Inte bry mig...

... Möjligtvis åka iväg en vända varje dag, för att köpa "dagens mat" ... Men annars.. Nej.

Det är bara så tröttsamt. Alltihop. Och aldrig kan det kännas helt bra.. Någonting...

Men jag tar dagen ifrån början...

Igår natt... Ja, jag minns inte så mycket. Mer än att jag inte somnade förrän efter fyra på morgonen.. Att jag låg och funderade och funderade. Oroade mig, utan att kunna sluta...

Allt som behövde göras... Allt som händer var överrumplande... Och jag kunde inte hantera allt som försigick(stavning) i min hjärna...

... Och praktiken... Ja, jag skulle inte orka... Inte just nu... Den kommer alltid olägligt... och saker hinner gå från olidligt långtråkigt, till för mycket på en gång... Innan jag hinner reagera...

... Men jag kunde inte heller skriva till Jobbcoach och ställa in... Inte igen... För att, om några dagar skulle jag ångra mig och återigen känna det där DESPERATA behovet av att komma ut!

... Och så fanns det ingen direkt anledning att INTE åka "imorgon"...

Somnade till slut. Och vaknade av mig själv, vid halv sju på morgonen...

Låg vaken. Vred och vände på mig... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle ställa in praktiken eller inte... Men fann inga anledningar till att göra det...

Förutom att jag nu grubblade så mycket, och hade gjort så länge, att jag inte orkade fundera längre... Och DÄRFÖR ställde in det hela...

Men Jobbcoach frågade om vi inte skulle försöka ändå... Varpå jag inte svarade. Då 23åringen samtidigt messade och gjorde mig stressad och smått frustrerad... "Varför just IDAG?" ... Hon undrade om vi skulle ta en fika på stan tillsammans idag.. Varpå jag svarade att jag var upptagen hela dagen... Jag var ju stressad och i mitt huvud var allt så överväldigande att allt skulle ta åtta timmar(MINST) att fixa!

... Jobbcoach ringde... Jag kunde inte svara... Eftersom att jag inte var beredd att ta något beslut till praktik eller ej, eller tala om hur jag kände och tänkte... Då jag inte visste. Då det var tomt i huvudet... Och allt var både rätt och fel samtidigt... Nej, det gick inte...

Men däremot messade jag henne direkt efter, och sa att jag inte visste hur det skulle gå. Men att jag kan väl testa iallafall... Ja, som sagt. Jag såg ju ingen fullgod anledning att INTE göra det..

... Så. Nu gjorde jag iordning mig... Det vill säga. Klädde på mig en tröja över mjukiskläderna som jag sov i(japp..)... Och gick sedan iväg till affären. Där Jobbcoach snart skulle hämta upp mig...

... Och så åkte vi iväg...

Jag var som vanligt... Om inte ÄNNU mer(!) väldigt tyst och ovillig till att prata. Jag stirrade åt ett annat håll... och att svara på tilltal... var svårt... Ville helst bara springa därifrån. Fly. Ge upp... Utan någon direkt anledning. Då jag innerst inne, ändå kände mig rätt så lugn och tillfreds.. Det VAR bara något som inte stämde... Kanske det faktum att jag har så mycket att TÄNKA på i livet och vardagen just nu... Mycket som händer... Många förändringar som sker och ska till att ske... Mycket som ska fixas... Mycket vuxet ansvar som ska tas itu med...

När vi kom dit, till slottet... Ja, det verkade nästan som om jag redan hade bestämt mig. Det skulle inte funka. Det skulle inte passa mig... Och jag skulle inte orka...

Jag kände mig extra obekväm i situationen... och att bara vara i NÄRHETEN av dessa OBEHAGLIGA(väldigt trevliga) människor... Gjorde att jag var nära på att gå upp i rök. Lösas upp till en genomskinlig dimma... och bara flyga iväg...

... Jag ville bokstavligt talat, bara lägga benen på ryggen och skrikandes springa därifrån. Längs den långa grusvägen.. Och sedan ALDRIG vända tillbaka igen.. ALDRIG titta bakom mig... Och ALDRIG NÅGONSIN möta NÅGON av dessa människor igen... INKLUSSIVE Jobbcoach! ... Och faktum är... att de hade inte gjort NÅGONTING fel. De hade pratat med mig(på ett lugnt och trevligt vis)... Obehaget låg hos mig... Jag var inte på rätt sida idag, helt ekelt.

... Nej, det gick inte att "fjäska" med mig idag... Jag ville inte in och fika. Ville inte vara i närheten av Jobbcoach... Och när hon frågade om jag ville att vi åkte eller ifall vi skulle stanna ett tag till, kunde jag inte svara... Jag visste vad jag borde... Och jag såg inte heller NU, någon anledning till att INTE stanna... Och jag var inte heller säker på att vad jag ville, var att åka därifrån... Inte heller ifall jag skulle klara av att börja praktisera där...

... Nej, jag kunde inte svara.

Jag kände mig pressad. Trängd.. Och jag tyckte inte om att hon försökte kommunicera med mig...

Jag var TVUNGEN att komma undan.. Bara för ett tag... Så jag gick undan. Tog mig en kort promenad, under funderingen på ifall jag skulle börja gå hem istället... Men respekten för Jobbcoach som ändå försöker och VILL hjälpa.. och det faktum att jag inte visste vägen... Ja, jag gick och satte mig på ett berg istället.. Jag var vilsen. Lugn och tillfreds... Men samtidigt på en dålig plats(i sinnet) ...

... Jobbcoach ringde...

Jag satt fortfarande på berget... och hon undrade nog vart jag var... Jag hade sett henne därborta. Gå runt huset och kollat efter mig... Men hon såg mig nog inte...

Jag svarade inte när hon ringde... Idag var helt enkelt ingen dag för prat... Men däremot gick jag tillbaka till henne...

Och så åkte vi hem... Det var så det slutade helt enkelt... Det blir ingenting... Och jag kände mig dum... Jag såg det inte som något misslyckande. Då jag inte hade misslyckats. Jag VISSTE ju inte hur det skulle gå(om jag hade fortsatt). Hur det kändes... Eller vad jag ville... Så jag hade ju inte misslyckats... Jag hade gjort ett val... Ett val som jag egentligen inte var nöjd med... Inte alls... Ett val efter en vilsen hjärna...

Väl hemma... Ja, jag gick och la mig för att sova..

Men jag hinner inte mer än att NÄSTAN lägga huvudet på kudden, så ringer Bromölla Möbelaffär.. Och DET var jag ju iallafall tvungen att svara på! ... Samtalet blev kort. Och vad han sa till mig, kändes inte alls varken svårt att förstå eller att ta in..

Sedan så blev det att sova i ett par timmar. För att sedan, under ångest och dåligt samvete, ta bussen in till stan...

Jag var orolig att träffa på 23åringen, och då behöva känna skuld för att jag åker in till stan men inte hade tid att träffa henne... Men å andra sidan. Det var ju dessa saker som jag skulle göra i STAN, som gjorde mig stressad!

Och så var jag orolig att råka träffa på Jobbcoach. Jobbig situation.. Men det var ju saker som bara var TVUNGNA att tas tag i.. Så jag fick lov att åka ändå...

Väl i stan... Ja, jag började med det som jag bävade MEST inför... Lampaffären.. Jag skulle nu ta tjuren vid hornen och fråga efter mina kundbeställda lampor... Riskera att känna mig tjatig eller dum..

Men det gick bra. Och han kollade upp när de skulle komma... och lugnade mitt nervösa hjärta...

De har inte lurat mig.. Lamporna ska komma denna veckan. Och de ringer mig...

Dock kände jag mig lite skyldig och dum... som hade tjatat på dem, både per mail och mobil... Men de får skylla sig själva! De har ju inte svarat på NÅGOT av dessa! ... Kanske har de inte ens LÄST dem?!

... Sedan var det in på Clas Olsson. Köpa antennkabel till tv:n...

Det gick smärtfritt.. Fastän jag var osäker på vad det var jag var ute efter.. Vad det var jag skulle köpa.. Hur den skulle se ut.. Hur lång den skulle vara.. och allt det där..

Vidare för att köpa "dagens mat" ... Och sedan tillbaka till busstationen, för att vänta på bussen...

Och det HÄR var näst intill OLIDLIGT. Det var varmt.. MASSOR av folk... Ingenstans att sitta... och en HUNGRIG mage! Jag blev alldeles TRÖTT inombords... Och jag ville bara att alla människor skulle försvinna. Så att jag kunde koppla AV!

Men till SLUT kom bussen! Efter att ha stått upp i ungefär en timme..

Och så åkte vi hem. Och till min förvåning och lättnad, blev inte bussen så full att det blev jobbigt att åka den..

... Väl hemma.. Lite att äta...

Minns inte vad det var jag fixade med innan jag gjorde min kopp med kaffe... Men jag vet det tog tid innan jag satte mig ner och kopplade av. Åt och drack kaffe..

Jag kollade säkert det vanliga på datorn..

Fyllde på mobilen. Skrev över siffrorna i budgeten...

Och började sedan försöka mig på att sätta kablarna i tv:n... Vilket inte var det ENKLASTE när den hängde på väggen.. och jag inte hade någon ANING om var de olika sladdarna skulle sitta!

Jag messade pappa, efter att jag hade försökt ett tag. Och om jag inte klarade det själv, skulle han komma imorgon efter jobbet, och hjälpa mig...

Jag fortsatte försöka. Envis som jag är. Bläddrade igenom instruktionsboken, om och om igen... Läste och kollade på bilderna.. Kände på tv:n för att hitta rätt hål... Gång på gång..

... Och lyckades så småningom hitta rätt hål... UTAN att braka tv:n i golvet!

... Sedan var det inställningarna. Nästa sak som jag hade bävat inför. Då det känns som om det skulle dra MUSTEN ur mig!

... Bara att få fram kanalerna, var en utmaning till en början. Det gäller att inte kryssa i någonting som där inte ska vara.. Och det gäller att veta vad man håller på med!

... Men jag lärde mig sakta men säkert... Och kanalerna tittade fram, en efter en... Och så inställningarna av bilden... Inte så svårt att finurla ut...

Däremot känns allt bara jätteskit. Då bilden är sämre än på min dator.. Och det känns inte värt att ha tv, om jag ändå väljer datorn..

Men jag tror inte att det är tv:n i sig. För att vissa kanaler har bättre kvalitet än andra... Ja, eftersom att jag lever i en stenåldersstad, utan varken fiber eller(i detta huset) tillgång till parabol.. Alltså jag kan inte ha några tilläggskanaler. Som ComHem eller sådant. Utan det är bara antennkabel...

Så jag vet inte ifall det är antennen det beror på. Då det blir skakiga ränder över halva tv:n..

Dock såg jag på den ändå... Ränderna märks ju.. Men jag är inte så knusslig i kvalitet och sådant. Bara jag får vänja mig... och kan FÖRSTÅ VARFÖR det är som det är! ... Så jag måste prata med pappa sedan.

... Men som sagt. Jag har lust att bara lägga mig framför tv:n och däcka(decka?)... Det känns som att, nu är det inte värt det längre... Jag vill bara koppla av och strunta i allt för en tid... Bara låta livet gå... utan mig...

God natt med er <3

Ångesten gnager på mitt hjärta.. Försöker hugga det i tusen bitar, med ett trubbigt föremål...

Det värker...

Dilemmat när man verkligen behöver praktisera för att dagarna är olidligt långa.. Men samtidigt inte orkar, för att det är så mycket annat på en gång, som suger musten ur en...

Vet inte hur jag ska hantera detta. Men ska jag skjuta på praktiken, så måste jag meddela Jobbcoach innan jag somnar...

... Jag stressar ihjäl mig på det faktum att tv:n nu hänger på väggen. Sladdar som ska kopplas. Golv som måste städas noggrannare. Inställningar som ska göras...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan snart är påväg hem till mig. Att DHL kan ringa vilken dag som helst, när som helst...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan sedan ska pressas in genom en hälften så stor dörröppning...

Jag stressar också ihjäl mig på att imorgon är en fullspäckad dag. Med praktik som jag inte litar ett JOTA på. Att jag har ärenden i stan, som jag inte alls ser fram emot... eller egentligen orkar ta tag i... Och att jag för 54:e gången i rad, ska gå för att med beslutsångest och stressade känslor, så att det bara SNURRAR i hjärnan, handla "dagens mat" som oftast till kvällen, FORTFARANDE snurrar däruppe!

Stressar ihjäl mig på det faktum att Vovven som jag vill ha, som jag redan ser som min, när som helst kan vara borta ifrån Blocket... Den vovve som jag ändå inte kommer att kunna köpa... HUR mycket den än hamnar på plussidan när jag gör min plus-och minuslista!

... Ja, jag stressar ihjäl mig... Och trots att det enda jag egentligen VILL, är att få ett liv och komma igång med någonting, så känns det som om jag bara vill lägga ner allt.. För att det känns så överväldigande..

Att för en dag, behöva gå till en lampbutik och ställa en fråga, kanske behöva ta ett fem minuters telefonsamtal.. gå till affären och köpa ett par produkter... och gå till ClasOlssons för att köpa en kabel... Ja, det känns som en omöjlighet att mäkta med... när jag DESSUTOM ska praktisera tre timmar på morgonen!

... Men jag tror att det är för att det inte bara är morgondagens sysslor på g. Jag har så mycket annat att ta tag i och att uppnå just nu... Så jag vet inte...

... Men jag kanske ska ta och beskriva dagen idag, också...

... Om jag nu kan minnas hur den började.. Eller hur gårkvällen slutade...

Orkar dock inte tänka efter..

Så jag gör en lite blurrig beskrivning bara...

Idag har jag suttit mycket vid datorn.. Dagen började med mycket funderingar på min lilla vovve, som natten även slutade med...

Jag låg nämligen med ångest och en SÅDAN SAKNAD efter henne hela natten inatt! Den hund som jag aldrig träffat. Som jag inte vet vem hon är, mer än till ett foto... Men som det ändå känns som om jag känt i hela mitt liv... Som om hon hör hemma i mitt hjärta..

Ja, jag har fäst mig. Fäst mig ordentligt.. Och jag mår dåligt i tanken på att hon nästa gång jag kommer in på blocket, kan vara borta... Trots att jag inte ser hur jag NÅGONSIN skulle kunna ta henne till mig, mer än i mina drömmar...

Men jag har suttit här vid datorn... Och i ovissheten över när och OM mamma och pappa skulle komma idag, suttit och stirrat på ett foto på vovven och gjort en utförlig plus-och minuslista..

Stirrat ut genom fönstret. Förflyttat mig från rum till rum.. Tittat mig i spegeln och pillat mina sår.. Rivit upp dem gång på gång..

Väntade. Väntade och väntade.. Och ju mer klockan blev, desto mer undrade jag ifall jag skulle hinna åka in till stan med fem-bussen idag... Eller när skulle föräldrarna komma? SKULLE de komma? .. Lite lätt frustrerad över att de inte kunde ge mig lite framförhållning...

Jag var hungrig och ville bara försäkra mig om att jag även IDAG, skulle kunna köpa "dagens mat" ... Jag är inte längre lika redo för att svälta en hel dag, som jag för några veckor sedan, bara ÖNSKADE att jag kunde få göra. Att en sådan situation skulle uppstå...

När klockan blev fem över tre, messade mamma. Och de hade nu lämnat hemmet...

Jag började räkna på tiden.. Försöka föreställa mig när de skulle vara här och hur lång tid det sedan skulle ta.. Att sätta upp tv:n, menar jag..

Tog mig en liten promenad medans jag väntade... Och kom på tanken att jag ju faktiskt kunde köpa någonting att äta, här i BYN idag.. Men jag ville inte. Kunde inte förmå mig.. Då idag var en annan affär på schemat... Och jag VERKLIGEN ville till stan idag.. Och varför åka, om jag ändå redan har handlat.. tänkte jag..

Så jag fortsatte hoppas istället. På att vi skulle hinna klart innan fem.

De kom hit.. Pappa började borra.. Och det pratades en del... Men jag kände mig inte lika lätt och pratglad som jag det senaste har blivit när vi har träffats.. Nej, jag var..

Ja, jag vet inte... Känslor som störde... Hela situationen i sig, låg nog och gnagde inom mig, skulle jag tro.

Men jag var glad. Och när de skulle åka, så åkte jag istället med DEM in till stan. De åker ju ändå FÖRBI där när de ska hem!

Jag handlade det jag skulle ha... Tog en kort, kort promenad... Och satte mig sedan på busstationen, med ältande känslor och ångest...

Golvet hemma var dammigt av betong... Likaså min växt... Det störde mig lite grann.. Då orken är slut... Men när jag kom hem, började jag ändå sopa lite grann... Och sedan, trots att klockan kändes vara för mycket för att vilja dammsuga, stressade jag fram dammsugaren och hastigt och nervöst, dammsugade golvet. Det värsta..

Tog sedan trasan och torkade golvet lite snabbt... Innan jag satte mig framför datorn med en kopp kaffe, och åt vad jag hade köpt...

Serier på datorn...

... Och sedan, ett inlägg i min textsamling...

God natt med er <3

Nej. Ska man ta och blogga nu, kanske. Så att man kan göra slut på dagen.

Visst för att det här har varit en lugnare, lite bättre dag. Men denna hundångesten, alltså. Ja-a...

Igår natt... Jag minns inte vad jag fastnade i. Eller vad som gjorde att klockan blev så mycket innan jag gick och la mig... Men jag ÄLSKAR det! ÄLSKAR att jag nu har lyckats börja gå och lägga mig senare och då även kliver UPP senare ;)

... Men det jag skulle säga var... "Usch!" ..

Jag mådde ju som sagt väldigt dåligt igår kväll.. Hade proppat... Och min mage var FULL av socker! ... Illamående... och rent utav en PROPPAD känsla inombords.. Och så ångesten och oron såklart. Det gamla vanliga.

Men jag somnar iallafall.. Tror inte ens att det var lika SVÅRT som tidigare nätter... Men så vaknar jag. Av mig själv. Halv fem på morgonen...

Märker att jag mår illa och magen bubblar. Är orolig. Och det kändes som om allt bara åkte MARATON inuti min mage, och snart tänkte ta vägen UPP!

Jag satte mig upp och började försöka andas... Ja, mer. I hopp om att kanske lugna ner magen och slippa spy... Som jag HATAR att göra! En STOR FARHÅGA!

... Men det gick inte över. Och det spelade ingen roll hur jag andades... Jag stapplar iväg till badrummet. Sätter mig på golvet... Och fortsätter, ansträngt andas.. OBEHAGLIGT..

Och då det inte hjälper, sätter jag mig uppgivet på toaletten... Men blir inte lugnare... Stapplar tillbaka in i sovrummet. Sätter mig på det iskalla golvet och önskar att det skulle vara över.. Tar några klunkar vatten.. och ger sedan upp.. Går och lägger mig i sängen igen...

Vattnet hjälpte nog trots allt... För att efter en stund, lugnar illamåendet ner sig såpass att jag SLIPPER göra till min andning... och till slut somnar om..

... Och när jag vaknar igen... Minns inte ens när det var.. Men då mådde jag iallafall lite bättre.. Jag hade fortfarande en äcklig "för-mycket-socker-känsla" i magen. Inombords.. Och jag visste, ALDRIG ville jag proppa igen! ... Men så känner jag ju så VARJE gång som jag har proppat... Och gör alltid om samma sak ändå. Så...

.. Annars. Dagen idag.

Jag klev väl upp någon gång runt ett, kanske. Och började då städa lite slarvigt. Mina föräldrar skulle ju kanske komma idag. Och då ville jag göra iordning lite...

Drog fram dammsugaren och slarvade igenom golven.. Våttorkade badrumsgolvet.. Finade till lite i köket...

... Ja, och sedan satte... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag gick och la mig igen efter det.. Vilade... Jag kände mig helt SLUT! ... Och hade FORTFARANDE den äckliga känslan inombords!

DET, tillsammans med att jag inte visste OM eller NÄR mamma och pappa skulle komma idag. Så jag kunde inte gå ut.. Inte åka iväg... Ja... Jag kände mig låst...

Låst och osäker. Då jag gärna hade velat skriva till mamma och FRÅGA om och när de tänkte komma.. Men jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Och vad jag än hade för idé om det, så kändes det som om det skulle tolkas fel i andra änden...

Jag ville varken att de skulle tro att jag inte ville att de skulle komma eller att jag RÄKNADE med att de skulle komma.. Att de skulle känna sig TVUNGNA! ...

Jag satte mig efter en stund, vid datorn... Kollade väl det gamla vanliga... Och när det var gjort, satt jag bara och väntade... Väntade... Och väntade..

Stirrade ut genom fönstret. Stapplade från rum till rum... Kollade mig i spegeln i badrummet... Och så tillbaka till datastolen och mitt fönster...

Jag ville gå ut. Det var fint väder ute... Och jag hade såå tråkigt! Dagen var lång. Och ovissheten ifall föräldrarna skulle komma imorgon eller idag... Eller inte alls! Ja, den tog KÅL på mig!

... Så till slut messar jag mamma ändå.. Så får de känna sig pressade eller oönskade. Vilket som nu hände...

Jag skrev "Hej. Tänkte höra efter ifall ni planerar att komma hit idag eller imorgon. Bara så att jag vet" ... Och det kunde då uppfattas som att jag RÄKNAR med att de kommer NÅGON av dagarna.. Eller som att jag UNDRAR ifall de tänkte komma NÅGON av dagarna... Det kan också uppfattas som om jag har andra planer och då kanske helst inte vill att de kommer ALLS(?) ... Ja, eller så behöver jag bara veta.

Jag förstår inte riktigt... Nog för att jag är flexibel och alltid säger att de kan komma när de vill. Då jag inte har några tider att passa och då kan hålla mig hemma den tiden... Men jag säger också ALLTID att de ska säga till i förväg, när de tänker komma. Så att jag vet.. Men det går aldrig riktigt fram..

Det känns liksom som om det borde vara en självklarhet att jag ska få veta iallafall några TIMMAR innan de kommer.. Och gärna kanske iallafall vilken DAG, när det finns två att välja på! För att, även om jag kan vara hemma när de än vill komma, så kanske jag vill kunna åka iväg när de INTE ska komma.. Och det går ju inte om de bara skriver innan de åker!

... Men ja. Nästa gång får jag väl vara tydligare, och säga att jag vill veta dag och ungefärlig tid, dagen innan. Alla tänker ju inte som jag :)

Men de kommer iallafall imorgon, fick jag veta..

Eller jag TROR att det var det jag fick veta iallafall! Men efter mammas svar, blev jag osäker på ifall de kände sig TVUNGNA.. Att de hade RÅKAT lova någonting som de nu inte kommer våga bryta... Men när jag funderade på mitt svar. Ungefär "Okej, men hör av er om ni inte kommer. Eller om det blir ändrade planer"... Ja, då kändes det som om det skulle låta som om jag tänkte åka IVÄG i så fall.. Och att de då skulle tro att jag stannar hemma fastän jag vill iväg...

Så jag skrev inte tillbaka... Bara "Okej, då vet jag" .. Vilket kändes kort... och nästan lite vasst...

Klockan var nu ungefär halv tre... och jag hade precis missat bussen in till stan.. Nästa skulle gå klockan fem...

Ångest på det... Dagen kändes lång. Och jag ville bara åka iväg...

Kollade upp trafikplatsen ungefär en halvtimme(promenad) härifrån.. Men därifrån gick en buss "NU" .. Och jag skulle inte hinna gå dit på en minut... *suck* ...

Men jag gick ut ändå... Tänkte att jag får väl promenera lite. Få tiden att gå... Och sedan sitta så kort tid som möjligt på busshållsplatsen och vänta..

Men jag orkade inte promenera någon längre runda.. Jag ville hålla mig nära busshållsplatsen...

Och ja. Det blev den korta rundan. Och så hem för att hämta mina hörlurar. Lite musik skulle ju inte sitta fel..

Nu var det en timme kvar. Drygt. En timme och en kvart. Och jag började promenera långsamt, långsamt, till busshållsplatsen.. Med musiken i mina öron..

En timme och tio minuter.. Ja, ungefär. Innan bussen skulle gå, nådde jag busshållsplatsen... Och nu var det bara att VÄNTA...

Det tog lång tid... Lång tid...

Men fastän det tog just lång tid, så mår jag alltid bättre när jag sitter utomhus. Och jag kom att fundera på om jag kanske ALLTID ska gå och sätta mig på busshållsplatsen, istället för att sitta inne vid fönstret eller datorn...

Väl i stan. Ja, jag lämnade inte ens busstationen. Jag gick bara in på pressbyrån. Gav mig själv en smäll av beslutsångest, nervositet och stress... När jag skulle försöka välja någonting att äta, fastän jag fortfarande kände mig såpass äcklig, att jag inte var sugen på NÅGONTING..

Men jag valde till slut. Och gick sedan och funderade på det jag hade köpt. Ältade och diskuterade.. Där jag gick och drack mitt kaffe. Njöt.

... Ja, det var HÄRLIGT ute idag. Så FRIDFULLT. Så FRISK luft. Och det är något ALLDELES EXTRA med att vara ute i stan om kvällarna och känna doften av SOMMAR i luften. Ja, det doftade sommarkväll. Och alla ljuden påminde mig om grillkvällarna med familjen... En UNDERBART lätt känsla. Och jag fick bara lust att bo i stan. Så att jag kunde ta härliga kvällspromenader om somrarna och andas in den härliga doften och lyssna till alla lugnande ljud av människor och trafik... Det inte inte ALLS samma sak här i byn..

... Bussen hem...

Äta framför datorn... Och sedan bara sitta och stirra på skärmen. Ut genom fönstret. Gå mellan kök och vardagsrum. Sovrum och badrum. Kolla mig i spegeln. Riva upp de sår som jag lyckats låta vara, någorlunda under hela dagen...

Jag har funderat hund. Den hund som jag vill köpa.. Funderat. Funderat... Och funderat..

Jag har haft ångest för att mina föräldrar ska komma imorgon. Då jag egentligen inte orkar. Inte har lust... Inte vill träffa någon... Människor känns bara så svarta och vassa. Spetsiga, just nu... Det är en känsla jag får... Och jag har inte lust att SE någon. Prata med någon... LYSSNA på någon...

... Men så blir det säkert HELT annorlunda när de KOMMER.. Och säkert inte ALLS jobbigt eller ansträngande...

Men hunden är ändå mitt ångest nummer ett, just nu...

Så är det.

God natt med er <3

Ja, jag tror att det var sockerkoma...

... Idag har varit en... låt oss säga, hemsk dag.. Önskar jag inte ville säga det... Men det är så det känns just nu..

Det händer liksom inte mycket upplyftande just nu. Och min lilla kvava bubbla, blir bara mindre och mindre. Tätare och tätare... Och jag inser bara mer och mer vad jag har och vad jag går miste om... Ja, verkligheten kommer ifatt mig.

... Igår natt... Ja, igår i och över huvud taget... Jättejobbigt... Önskar jag inte ville säga det heller... Men än en gång. Det var så det kändes... Även om jag ÖNSKAR att jag ville... Att jag ORKADE vara mer positiv.. för min egen skull.. Men sanningen är... Livet. Det... Jo, det kanske FINNS en mening. Men den är inte närvarande just nu... Jag kan inte SE den... Inte NÅ den... Och allt blir bara mer och mer tröttsamt..

Men iallafall.. Gårnatten. Frustration.. Oro, och ångest i MASSOR.. Allt som jag behöver göra.. Ta tag i... Allt som jag gör så gott jag kan med, men som inte går framåt... Och alla frågetecken... Allt tvivel.. och allt MISSTRO som hänger i luften och tynger min själ...

Ja, jag kände mig väldigt känslig...

Och så ligger jag där. Nerbäddad. Och håller NÄSTAN på att somna ifrån ångesten... NÄSTAN...

Och så hör jag "Vad fan är det frågan om!?" uppe ifrån lägenheten ovan mig... Och igen.. "Vad fan är det frågan om!?" ... Han lät påverkad... Och hans röst kunde inte skära vassare i mina öron.. "Håll käften", viskade jag irriterat och frustrerat.. "Kan ni bara hålla KÄFTEN!" ... Han blev tyst däruppe... Jag började koppla av och "njuta" av min ångest. Den skärande smärtan som försökte slita upp min böstkorg så att hjärtat kunde hitta ut...

... OCH... så började det knarra. KNARRA.

Jag vet inte VAD de gjorde.. Men det lät som om de stod en FLOCK människor däruppe och gungade fram och tillbaka för att knarra det där golvet i hopp om att väcka ALLA grannar!

... Nej, men det lät nog inte så högt... Men det störde... Det störde EXTRA mycket igår. Dessa småljud från grannen ovan...

Frustrationen och ångesten. Oron och tvivlet... Ovissheten. Och att behöva leva flera dagar till... Grannarnas knarrande...

Ja, jag klev upp igen. Klockan var mellan tolv och ett.

Jag tände ljusen i köket. Och så satte jag mig och bara stirrade. Fortsatte försöka skriva av mig alla känslor, i mina anteckningar på mobilen... Och skrev ett kort inlägg på bloggen...

Jag hoppades att grannarna nu skulle ha lugnat ner sig... Och så gick jag och la mig igen...

Jag tror att jag efter en stund, satte på mitt favoritnaturljud som jag har på mobilen. Den som får mig att bäst koppla av... Och så vilade jag. Och när jag kände mig tillräckligt trött.. Stängde av ljudet.. och somnade någon gång därefter...

... Grannarna var tidigt uppe.. Och jag vaknade igen, redan... Ja, jag minns inte när. Men kan tänka mig att den var runt sex någon gång...

Men jag låg kvar. Jag messade dock butiken som jag gjorde kundbeställningen av lamporna... och betalade i förskott för några veckor sedan. Då jag såg att de även hade ett MOBILnummer och inte bara mail.

... Mailen svarar de ju inte på... Men KANSKE mobilen(?)...

... Ja, meddelandet gick fram iallafall... Så NÅGON mobil tog emot mitt mess...

Så nu vilade jag lite till.. Rätt så avkopplad. Då det nu fanns en CHANS att jag kunde få svar på min fråga och låta en av alla tyngder lätta från min bröstkorg...

Somnade om. Och vaknade... Ja, egentligen hela tiden..

Men då jag inte skulle åka in till stan idag. Ja, inte med tio i nio-bussen som jag BRUKAR göra. Eftersom att jag idag skulle handla "dagens mat" i den lilla affären här i byn.. Ja, då låg jag istället kvar.. Jag klev inte upp förrän halv elva.

... Och inget svar från lampbutiken...

Inget svar från soffnissarna... Och egentligen ingen framgång på NÅGONTING. Dagen skulle bli ÄNNU en dag i mängden..

*Suck* ... "Vill bara gråta.. Slänga mig ut.." ...

Jag gick iväg till affären, där vid elvatiden... Handlade det jag skulle ha. Och gick i vanlig ordning, hem. För att sätta mig vid datorn, göra mig en kopp kaffe. Och börja äta vad jag hade köpt.. Medans jag blint stirrade på den händelsefria skärmen...

Läste sedan alla bloggar som jag följer.. Kollade blocket husdjur..

Vilket påminner mig.. Kanske ska skriva vad det var kvällen slutade med igår, som gjorde att den blev nästintill ohanterbar.

HUND.

Jag hittade MIN hund. Jag blev så KÄR och hon kändes så RÄTT för mig. Det var så att jag till och med började PLANERA för vad jag behövde skaffa hem. Hur mycket jag behövde ha i hundbudget. Och hur resan för att hämta valpen, skulle gå till..

... Men det var ju såå TUNGT att bära. Hela grejen. Eftersom att det inte KÄNNS HELT optimalt. Jag har ju STORA cravings för kärlek. Ett STORT behov att att väcka livets mening och den sovande lyckan, till liv. Ett STORT begär av att få någonting... Ja, att LEVA för, helt enkelt..

Jag behöver ÄLSKA. Och jag behöver en anledning till att andas. En anledning till att kämpa mig igenom allt skit...

... Ja. Men allt måste ju stämma. Och jag vågar inte slänga mig in i någonting som KAN komma att smärta mitt liv ännu MER än vad det gör UTAN dessa 24-timmars krav och kärlek. HUR mycket det än smärtar att INTE våga göra det!

... Men iallafall..

På något sätt fick jag tiden att GÅ här framför datorn.. Jag vet jag...

Ja, jag är tillbaka till dagen idag, nu.

.. Jag vet att jag var, även idag, frustrerad.. Då jag sminkade mig.. Och det gör jag ju aldrig annars. En ren(ny) frustrationssyssla..

Men jag skickade iväg ett mail till soffnissarna.. Igen. Som jag senare fick svar på. Messade några mess med mamma... Och beställde sedan hem soffan.

Fyllde i budgeten som hade blivit. Det vill säga. Drog fram alla kvitton ur min bruna lilla ryggsäck. Och började fylla i alla summor. Inklussive summan för soffan..

... Och så blev klockan halv ett... Jag kom på att ifall jag skulle åka med fem över ett-bussen till stan idag, behövde jag gå snart..

Men vädret var tråkigt. Ingen lust till promenad i stan.. Det kändes onödigt att åka in för att bara sitta på busstationen.. och sedan ta nästa buss tillbaka igen...

Jag kollade klockan lite då och då.. Tvekade. Och velade..

Och så blev klockan.. fem minuter innan bussen skulle gå. Och jag kommer på en anledning att åka in! ... Om nu mina föräldrar skulle komma någon dag i helgen, för att hänga upp min tv.. Vilket de ska. Så är det ju lika bra att jag åker in till stan och köper "dagens mat" för DEN dagen, redan NU.. För att det skulle jag inte våga pressa in just då. Eftersom att jag inte vet riktigt när de kommer..

Så. Jag drog på mig en keps. Och så min bruna lurvfleecejacka.. Grabbade åt mig min lilla bruna ryggsäck... och så SKYNDADE jag mig iväg till bussen!

Jag var inte SÄKER på ifall den skulle ha gått redan när jag kom dit. Men då fick jag ta nästa i så fall..

... Det regnade ute. Det var kallt... Och jag valde HELT fel kläder, i all hast. Då jag inte hann kolla ut genom fönstret ordentligt.. Men det fick gå ändå.

Väl i stan. Ja, jag gick till butikerna som jag skulle in på. Handlade den "mat" jag skulle ha.. Och sedan, under funderingarna på ifall jag borde gå till lampbutiken och slänga frågan direkt i ansiktet på dem istället, gick jag tillbaka till busstationen..

Bussen skulle gå tillbaka hem om fem minuter...

Väl hemma igen. Ja, jag tog omvägen hem. Så att jag fick promenera lite. I vetskapen om att jag med största sannorlikhet skulle proppa idag. Och jag redan hade ätit..

... Satte mig vid datorn igen. Med en kopp kaffe. Och lite av det som jag hade köpt... Minns inte vad jag gjorde. Kanske kollade jag bara det gamla vanliga en gång till.. Kanske stirrade jag stint på "min" valp som jag bara LÄNGTADE efter att få hem om knappt två veckor... Kanske lät jag bara ögonen falla på en icke rörlig och helt ointressant skärm...

Jag minns inte så mycket mer...

Jag har kollat igenom lite kläder på BonPrix.. som jag har gjort de senaste dagarna. Sedan jag fick deras katalog i brevlådan.. Men nu kollar jag på deras webbutik.

Och så har jag kollat fram en sele till Vovven(som jag antagligen inte ska köpa.. Vovven alltså... Och inte selen heller, såklart).. och en långlina. Jag har redan hittat koppel och en liten expander, tidigare...

... Jag gick och la mig på sängen... Jag hade proppat.. Ätit MASSOR. Och felet med när JAG äter MASSOR, är inte att jag just äter mig SPRÄNGANDE FULL! Utan det är att jag äter JÄVLIGT FEL också! ... Socker. Socker i massor. Blev man inte illamående av att låta magen spänna sig likt en balong, då man fortsätter proppa fastän både lusten försvunnit.. det har blivit ÄCKLIGT... och det faktiskt inte finns en KUBIKMILLIMETERS yta kvar att fylla... Ja, då blir man iallafall illamående av allt ÄCKLIGT SOCKER!

Jag bestämde mig för att promenera av mig lite illamående... Promenera bort den proppade känslan... Och ta mig BORT ifrån den "mat" som jag nu mådde så DÅLIGT av att bara SE, att jag hade den goda lusten att(återigen) SLÄNGA den. Den mat som jag köpt...

... Jag promenerade långsamt, långsamt. Jag mådde dåligt. Inte bara fysiskt. Utan även psykiskt och känslomässigt..

Jag var olycklig.. Ja, just DEN känslan har inte riktigt gått UPP för mig förut. Visst. Jag tror inte att jag har varit lycklig på så, så länge... Men det är först NU som jag faktiskt REAGERAR på det. Att det är DET som mitt hjärta försöker säga mig..

Väl hemma igen...

Ja, jag tror jag satte mig vid datorn.. Men bara  några få minuter. För att jag hade ingenting att göra.. Så jag gick istället och bäddade ner mig igen..

Kände mig desperat. DESPERAT. Jag kände ett EXPLODERANDE behov av att PRATA med någon. Jag behövde VERKLIGEN PRATA! Men vem jag än funderade på, så var det aldrig passande. Jag HAR ingen nära som kan hjälpa mig.. Stötta mig i den här livets stora fråga.. "Hur skulle jag bli lycklig? ... Hur mycket borde jag chansa och riskera för att nå lyckan och ett värdigt liv? ... Och borde jag följa mitt hjärta... Eller "fegt" lyda förnuftet?"

... Ja, det var det stora frågetecknet om hundens inverkan på mitt liv... Var det rätt att chansa? ... Eller borde jag motvilligt kämpa mig vidare och hoppas på att även en ANNAN väg till slut kan göra mig lycklig och berika mitt liv med kärlek?

... OCH vad skönt att jag somnade!

Ja, jag somnade. Klockan var sju när jag la mig.. Jag var säkert smärtande olycklig och desperat i en halvtimme.. Knappt. Och sedan fick jag somna ifrån en stund... Och DET var skönt!

Vaknade strax innan nio igen... Öppnade ögonen vid nio. Och såg att det nu hade blivit nattsvart ute...

Kom på mig själv med att ha sovit i nästan två timmar och började då bäva inför natten..

.. Men så klev jag iallafall upp... Satte mig här... Och bloggade. Då jag hade fått en första mening till mig...

God natt med er <3 ... Nu blir det nog Ack Värmland :)