... Okej. Jag tänker inte göra NÅGONTING, förrän jag vet hur och känner mig trygg i det.. Just nu har jag bara gjort allt så stort att jag inte orkar med förändringen... TROTS att jag då och då ser fram emot den.

... Men jag får fortsätta som förut sålänge... För att... jag känner att allt bara blir för stort...

 

Men. Dagen idag. Har ju positiva saker att berätta :D

Tung natt... Eller ja. Kväll, egentligen. Igår.. Ni vet. Jag hade ju proppat. Hade inte sovit sedan på morgonen dagen innan...

... Och ja. När jag sedan gick och la mig där någon gång efter bloggningen. Så somnade jag rätt så omgående.. Vad jag minns... OCH. Jag sov mig igenom hela natten! ... Vaknade första gången klockan kvart i tolv... Och jag blev såå glad. Såå lättad... Och jag kände mig såå NÖJD ;D

 

Det var bara så länge sedan jag fick sova bra en hel natt.. Länge sedan jag fick vakna utvilad och kunna kliva upp direkt. Då dagen hade börjat.

Ja, jag började iallafall söka upp vilket företag som skulle leverera min soffa idag.. Letade nummer. Och kollade vilka de var...

Och sedan... RINGDE jag dem! Japp. Självmant. En kvart efter att jag hade vaknat, stod jag frivilligt i telefon med en snubbe som jag inte visste vem han var eller egentligen vad jag skulle säga TILL.. Vad han skulle svara...

 

Ja, men...

Det gick bra. Jag ville ju mest veta ungefär lite mer exakt NÄR de skulle komma idag. För pappas skull.. Och min egen såklart. Så att jag slapp sitta här och oroa mig... Och ville jag veta... Ja, då var jag ju tvungen att fråga... Trots obehag.. Och ovisshet.

.. Och jag blev så glad när jag insåg att jag på något vis VÄXER och blir modigare, ju längre jag tvingas leva i vuxenlivet :)

 

Efter det... Ja, jag tror att jag satt vid datorn en stund, och åt av det som trots allt blev kvar från gårdagen...

Och sedan småstädade jag badrummet. Och småplockade i köket. Vattnade växterna och sådär...

 

Och när jag väl fick för mig att åka in till stan. Då jag kände att alla mina "sysslor" för dagen, var avklarade. Duschad och klar...

Ja, då insåg jag att klockan var för mycket för att jag skulle kunna vara säker på att vara hemma tills sex igen. Då soffan planerades vara här...

 

... Så. Jag drog på mig kläderna och gick ut på en kort promenad istället...

Funderade på att svänga in på affären och köpa något litet att äta. Men då jag inte kände behov av det, hejdade jag mig själv och gick rakt förbi istället. Kändes bra att stå emot. Då det jag köpte, bara hade blivit en del i en upprepning av gårkvällens hetsande...

 

Väl hemma igen... Ja, jag minns inte riktigt. Men satt väl kanske vid datorn igen... Kanske låg jag på sängen en stund... Jag minns inte...

Men jag fick iallafall efter en stund, för mig att gå och köpa en portionsmåltid bland frysvarorna på affären här i byn...

 

Gick iväg... Och precis när jag kommit dit. Står och stirrar bland alternativen, så ringer min telefon. Jag svarar.

Det var pappa. Han undrade vad jag hade tänkt äta idag. Och ifall han skulle stanna någonstans på vägen hit och äta. Eller ifall vi skulle gå på pizzerian här i byn när han kommer...

Och det KUNDE ju bara inte komma mer lägligt! .. Det har hänt så MÅNGA gånger nu de senaste dagarna. Allt bara faller på plats. Som om de hade varit menade att hända.

 

... Ja, men det var ju klart jag ville! ÄNTLIGEN skulle jag få min kebabrulle som jag så länge längtat efter! Jag har bara väntat på att få en anledning. Någon att GÅ med.

... Det enda som kändes lite obehagligt i DETTA fallet, var att gå dit och riskera att det skulle kännas stelt att sitta ensam på en pizzeria tillsammans med pappa...

 

Jag gick bort till pizzerian och stod utanför och väntade på honom...

Och så gick vi in. Jag visste redan vad jag skulle ha. Så beslutsångesten var mig besparad, denna eftermiddag.

Vi åt. Pratade lite då och då... Men kunde likväl sitta tysta emellanåt. Utan att det kändes ALLTFÖR spänt.

 

Och så åkte vi hem till mig. Gick in och lämnade saker. Och sedan ut för att stå och vänta på soffnissen..

Väntade. Väntade och väntade. Mestadels tysta. Men några meningar då och då...

Och... När soffsnubben kom. Det KUNDE inte ha blivit enklare än så! Inte för MIG iallafall :P

... För att snubben var jättetrevlig och fick min största önskan att gå i uppfyllelse, utan att han ens visste vilken det var ;D

 

... Som om det var meningen, började han och pappa, tillsammans bära in soffan. Och jag själv höll bara upp porten till dem :)

Det var såå skönt. Mina största och tyngsta orosmoment har bara lagt sig för mig det senaste. Och SÅ, även idag :)

 

Soffan är på plats. Tv:n likaså. Lägenheten ser ut som ett hem... Och trots mycket kvar att fixa, kan jag nu lägga mig till ro en stund och ta en paus. Jag vill inte fixa någonting mer nu. Inte på ett tag. Nu vill jag bara försöka koppla av och finna lite ordning i livskaoset ett tag...

 

När pappa hade åkt, tryckte jag i mig den sista delen av min kebabrulle. Framför datorn.

Och sedan la jag mig tillrätta på soffan. Och försökte acceptera den och dess placering. Själva soffan... ÄLSKAR den! Perfekt färg och utseende. Passar UTMÄRKT in i rummet! ... Men. Placeringen. Jag vill inte ha den mot väggen. För att då ser jag ut till grannarna. Vilket betyder att DE ser IN till mig. Och det är obehagligt. Så nu har jag soffan lite på sniskan...

 

Men vi får se. Det blir nog bra till slut.

 

... Annars. Jag har försökt planera "nya dagens mat"... Men jag har helt klart övertänkt det och gjort det alldeles för stort. Och flera frågetecken har dykt upp..

Så. Väldigt motvilligt, tänker jag fortsätta ett tag till, med "dagens mat"... Motvilligt, för att jag såg såå FRAM emot att få börja äta tillräckligt och nyttigare...

 

... Men det kommer nog. Jag måste bara veta HUR...

 

På Onsdag, musikföreställning med bland andra, 14åringen på scen...

Men imorgon. BARA vila. Och "dagens mat" såklart =)

 

God natt med er <3

 

 

... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

 

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

 

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

 

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

 

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

 

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

 

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

 

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

 

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

 

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

 

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

 

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

 

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

 

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

 

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

 

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

 

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

 

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

 

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

 

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

 

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

 

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

 

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

 

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

 

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

 

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

 

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

 

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

 

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

 

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

 

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

 

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

 

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

 

God natt med er <3

 

 

Ojoj..

 

Mer om det, ikväll :)

En kort uppdatering bara.

 

… Jag sitter i vardagsrumssoffan hos mina föräldrar.

En stupfull lillasyster precis hämtad i stan av pappa och mig, i gästrummet...

 

… Men det gör ingenting.

För att, innan det...

För stark doft i gästrummet, spänd och obekväm i hela kroppen... Och pressade känslor inför soffleveransen och det sociala faktum att jag ska på 14åringens musikföreställning...

Så jag klev upp igen.

 

… Så nu sitter jag här med osäkerhet, spänd själ och ångest... Fortfarande stressad inför kommande aktiviteter...

 

Men mer om hur jag hamnade här, och dagen i sig, imorgon kväll.

God natt med er <3

... Trots att det är ett av mina mål. Egentligen det viktigaste av dem just nu.. så är jag TYDLIGT inte redo.

... Eller rättare sagt. Jag ÄR nog redo.. Men jag KÄNNER mig inte redo. Jag är rädd.. Osäker... Orolig... Ja, utgången är så oviss...

 

Jag är hungrig. Trött... Orkeslös... Jag har viljan till förändring. Samtidigt som jag inte riktigt vågar satsa. Gå ifrån min noga uppbyggda rutin. Måla utanför strecken... Sträcka mig utanför ramarna...

Jag vågar inte riktigt "förstöra" vad jag byggt upp. Ifall att jag bara vill ha det återyppbyggt igen sedan... Denna egenvållade smärta av trygghet...

 

Ja, jag pratar ju om ätandet..

Det här med "dagens mat" som jag håller på med... Det är varken nyttigt, om man ser till näring... Eller tillräckligt mycket, när man ser till... Ja, mängden jag får i mig varje dag... MEN. Det är tryggt. Samma sak varje dag... Vilket gör att jag slipper fundera för mycket. Slipper planera...

 

Nej det gör jag inte. Egentligen inte...

Jag har beslutsångest varje dag... Jag oroar mig varje dag... Undrar ifall jag ångrar mig, varje dag... Och dagen innan(varje dag) funderar jag över morgondagens "dagens mat"...

 

Så egentligen. Ingen lättja i detta heller. Men det är trygghet... Allt blir inte så stort. Och jag vet EXAKT vad jag får i mig.

 

... Men nog om just DET.

Ett faktum är iallafall... att på sätt och vis, så VILL ju börja äta bra. Äta rätt.. Äta normalt. Jag VILL få rutiner på det hela, och få i mig tillräckligt mycket. Så att jag både fysiskt och psykiskt, slipper må som jag gör nu...

Men en spärr gör att jag inte vågar.. Att jag inte kommer till skott... Och att jag därför inte vill...

Vill fortsätta som nu. Hålla mig inom ramarna...

 

Men. Dagen idag.

Jag gick och la mig igår efter inlägget, istället. Hade ingen ork till att ta en till promenad. Efter min timme i stan igår. Ingen fysisk ork.. Och inte heller någon LUST till att se på tv eller sitta vid datorn.

Så vid halv nio igår kväll, klev jag i säng.

 

.. Någon timme eller två, senare, messar 23åringen och säger att hon inte hinner träffas idag... Och... Ja, jag kan bara säga.. "lättnad"...

Det var som om en lite blybit lossnade från sin bas och lättade mitt hjärta några hekto.

"Imorgon skulle bli en dag för vila och avkoppling. Inga sociala krav. Inga tider att passa. *Pust* ...

 

Så somnade jag... någon gång... Ja, jag började se på typ två eller tre filmer på youtube först. Men kunde inte koncentrera mig... Så det fick vara.

 

Vaknade tidigt imorse.. Men somnade om flera gånger.. Det kom ett par mess från 23åringen som undrade om jag ville följa med på 14åringens och musikklassernas musikföreställning på onsdag... Lite fundering.. Men så blir det! Jag följer med. Jag menar. Rent socialt kommer det att bli en jobbig stund... En jobbig sammankomst att se fram emot... om jag inte har en riktigt bra DAG.. Men musik. LEVANDE musik. Ja, det sitter ALDRIG fel! ÄLSKAR. Blir glad. Lugn. Och mår bra =)

Det bli jag, mamma, pappa, 18åringen och 23åringen.. Och så 14åringen på scen såklart ;D

 

... Klev upp... Ja, senare än vanligt. Då jag faktiskt kunde vila och koppla av lite grann idag...

Och så blev det någon... Ja, kanske en timmes tv, innan jag gick till bussen.

Väl i stan... Efter att LÄNGE ha funderat över vad jag skulle köpa. Och haft ångest över den affär som jag skulle gå till, så gick jag ändå iväg till den schemalagda affären, och löste det hela på bästa sätt.

 

Tillbaka till busstationen.. Eller ja. Bara NÄSTAN enda fram. Då bussen gick typ två minuter innan jag skulle hunnit dit.. Så jag stannade istället och satte mig på en bänk. Åt ett par rutor choklad. Men då en kille var tvungen att sätta sig några bänkar bort och "störa mig" med sin närvaro... Ja, jag fick svårt att slappna av..

 

Så. Efter en stund flyttar jag på mig. Går vidare till busstationen och sätter mig där.. I folksamlingen istället.. Där kanske jag lättare skulle kunna känna mig bekväm. Eftersom att vi blir så många. Och då kanske inte lika stor "risk" att någon fokuserar på och lägger märke till just mig.

 

... Nja.. Det blev LITE bättre.. Men... Ja, människor. Önskar jag hade hela busstationen för mig själv :P

 

Hem iallafall..

Och så in genom dörren. Kaffe. Och "mat" framför datorn.

 

... Hmmm..

Ja, hur VAR det nu då?

... På NÅGOT sätt ramlade jag in på att göra en lista. Över de saker som jag behöver få gjorda. Behöver UPPNÅ för att få det bättre. Och ha en anledning... och GLÄDJE(!) av att leva det här livet..

Minns bara inte hur..

 

Men det gjorde jag iallafall. Jag skrev min lista.. Två gånger. En till bloggen också.

Och så började jag röja bland alla retursopor i form av papp, kartonger och plast i sovrummet...

 

Ja, just det ja. Tror jag fick upp gnistan lite grann när jag höll på att småstäda lite grann i kök och vardagsrum. Och gav mina växter lite omvårdnad och kärlek...

 

Ja, det KAN ha varit därför iallafall.

 

... Jag orkade dock inte så mycket röj och stök IDAG.. Men listan finns ju. Så det finns ju en anledning att bli klar. Kommer att ÄLSKA att bocka inom paranteserna(stavning) och räkna ut i procent ;D

 

Sedan blev det lite slö framför datorn.. Minns inte vad jag gjorde.. Läste väl bloggar och kollade blocket... Eller något.

... Lite tv efter det... Men inget kul med någonting...

... Jag var nog för hungrig för det... Önskade bara att någon kunde komma hit och ge mig trygghet och stabilitet i maten. Just idag... Därför kändes en kärlek extra viktigt just nu...

 

... Men jag SKA ta mig igenom alla punkterna! Och för att göra det ena, så måste det andra bli gjort.. TILL OCH MED de svårare och jobbigare sakerna. Annars kör jag fast.

... Så, visst ska jag lyckas! Jag måste bara våga FÖRSÖKA först.

 

God natt med er <3

 

 

... Så nu är frågan.. Vad ska jag börja med?

 

Idag har jag påbörjat punkt nummer 1.

Det är retursopor. Kartoner och plast efter flytt och inredning, i hela sovrummet. Men får ta lite i taget. Kanske enklare nu när jag kan bocka av i en lista. Och skriva i PROCENT =) Jag ÄLSKAR att räkna i procent!

... Motivation. Motivation. Bocka av. Bocka av ;P

Kommer även att bocka av i denna lista på bloggen :)

Jag har ingen lust att berätta för världen hur jag känner, nu när jag sitter här på golvet. Ihopkurad. Med hakan på knäskålarna... I sällskap av en ÅNGEST som känns så INTENSIV att jag tror att revbenen ska spricka vilken minut som helst... En ångest som gör att viljan, lusten... ORKEN att leva en dag till.. Att vakna ännu en morgon... bara inte FINNS längre...

 

Nej, jag har inte lust att berätta om den känslan... Om hur min dag har varit. Hur jag ser på livet... Om hur lite jag har ro till att träffa mina syskon... Om än för en liten fika...

Har ingen lust att berätta varför framtiden känns suddig, grå och grumlig... Smutsig... Varför det känns såpass OMÖJLIGT att... Ja, ta sig varken BAKÅT eller framåt i detta livet, att jag bara vill lägga mig ner pladask... och ge upp...

Berätta om varför jag nu, i skrivandets stund, inte vet vart jag ska ta vägen. Då hjärtat snart exploderar och huvudet kokar över...

 

... När jag blundar hårt...

 

Några korta punkter om dagen...

- Imorse. Attackerad av både sms, telefonsamtal och mail... Och med "attackerad", menar jag inte att folk var otrevliga. Utan att det aldrig slutade komma. Stress.

- Jag tänkte inte åka till stan. Då "dagens mat" skulle köpas i byn idag...

Men då Soffnissarna ringde och jag blev hjälplös och förvirrad, bestämde jag mig ändå för att åka in.. Alltid LITE lättare att bära både hjärta och hjärna, när man lämnar hemmet.

- 23åringen och jag bestämde fika imorgon, på stan.. Ångest. Press.. Ingen större ork. Men måste ju FÖRSÖKA hålla kontakten.

- "Dagens mat" har stört mig... Men det är ju inte så ovanligt. Förutom att jag nu när jag har funnit rutinen och tryggheten i det hela, även dras med känslan att jag VILL ha det såhär. Att det blir SÄMRE med det bättre...

- Ja, annars. Tv. Dator. Ångest på golvet. En timmespromenad runt stan. Och lite att äta.

 

Ja, det var väl det. Såhär fick det bli idag. Nu blir det nog en promenad. Jag kan ju knappast gå och lägga mig... Och HÄRINNE är ångesten för tung att bära... Om inte hjärtat ska spricka och forsa över!

 

... God natt med er <3

 

 

... Fick precis "höra" från mamma att det löser sig(efter att jag skrivit detta kortet). Och att hon skriver upp "måndag klockan 18" ...

Så, bra med DEN saken.

... Men jag kan inte sluta oroa mig för EXAKT vilken tid det var... Och att det verkligen VAR MÅNDAG de sa! Tänk om det är något jag har snappat upp i luften... Och att det var någon ANNAN dag!!

 

... Jag åker in till stan ändå... Vad jag nu ska göra DÄR..