... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...