... Ja, jag är trött. Svag... Och dagarna blir bara längre och längre...

- Detta är mitt liv... och jag kan ändra på det. Göra dagarna roligare. Kroppen starkare...

... Men det GÖR jag inte. För att sinnet bryts ner, mer och mer för vart dag som går...

... Och jag orkar inte försöka igen... Vågar inte längre tro...

Just nu ligger mycket tankar kring det faktum att jag kan ta nya tag och satsa ÄN en gång på ätandet. På att handla mat... Och på att få rutiner på det hela. Bli lätt och glad. FRI.

... Men för att orka GÖRA det, måste jag...

Ja, jag kan inte ha TVÅ tunga saker pågång samtidigt. TVÅ saker som ska ta plats i min hjärna och göra mig stressad.. TVÅ saker att se fram emot en lösning från...

... Men så funderar jag... "Ska jag satsa en gång till, på ätandet? Göra mig av med psykiatrin och mötet med läkaren därframme? ..."

Men jag blir VARJE gång attackerad av tanken... Av KÄNSLAN... Brist på tro.

"Klarar jag det inte denna gången HELLER, så börjar kampen OM igen. Och fortsätter det enligt mönstret, så blir den ÄNNU hårdare och jobbigare DENNA gången... Och psykiatrin återigen för långt bort...

"Nu är det bara några dagar kvar.." Några LÅNGA dagar...