... Känner ingen glädje i att dela med mig, längre... Snarare tvärt om.. Då det känns så jobbigt att hänga ut samma inre svaghet gång på gång.. Alltmer ofta..

... Kom på att jag ju kan låsa bloggen ett tag. Om jag vill kunna vara HELT privat och "ifred" och samtidigt inte vill få någon glugg i bloggen.. Men vi får se.

Det är trots allt en del glädje i att andra kan dela min vardag med mig... Även om det inte gör så stor skilnad i sig..

Dagen idag.. Ingenting att vara stolt över precis.. Och det känns som att... Nu finns det ingenting kvar. Ingenting av värde.. Jag VET att jag är svag och att jag inte HAR den viljan som krävs... Och nu ser jag bara inte några fler lyckade möjligheter framför mig...

Jag klev upp imorse... Röda veckan hade "äntligen" kommit... Och funderingen kom direkt. Tvivlet blev ytterligare lite starkare... "Skulle jag skjuta upp det hela några dagar?" ... "Men jag måste ju ändå in till stan. Då jag har brev att posta... Och föräldrar "att lura"... Ja. Låter kanske fel.. Men jag ville bara inte ha några som helst frågetecken eller konfrontationer när de märkte att jag var hemma och inte på hunddagiset...

Så. Jag åkte iallafall. Utan att vara helt säker på att jag skulle gå dit... Eller ifall jag bara skulle posta brevet och sedan gå och sätta mig utanför bibblan... Och springa ut och in från toaletten..

Bussen som jag tog, var JÄTTEFULL.. Och min röda vecka och oron för läckage, lättade från mitt huvud... Ja, jag glömde nog nästan BORT det.

Då bussen var så full med ungdomar som skulle till skolan, så fick jag precis se min nästa buss, åka förbi oss när vi anlände till busstationen...

SÅ.. Japp. En anledning att faktiskt TA beslutet att skriva till min jobbcoach.. Det sa liksom klick. Och jag hade bestämt mig.. Inget mer tvivel. Jag skulle till bibblan. Och låna toaletten. Låna toaletten... Och ja. Låna toaletten några gånger till.

Men när jag messade jobbcoachen och frågade om det fanns möjlighet att skjuta upp det, fick jag bara till svar att det var lika bra att få det gjort...

Och så kom hon och hämtade mig på torget..

Men jag kan ju inte säga att jag var särskilt PIGG på att vara på hunddagiset idag. Att behöva känna att jag måste vara social.. Att behöva TITTA på människor eller svara när de PRATAR med mig..

Nej. Jag kände mig EVEN MORE tillbakadragen. Osäker och rädd. Idag..

Vågade inte titta upp. Stirrade bara åt ett annat håll... Och ville mest av allt, bara fly. Springa iväg... Men då jag kände att det inte var dags för något beslut som blir fel vad jag än gör, vågade jag inte heller riskera denna praktikplatsen. Denna möjligheten...

Så. Vi åkte dit. Jag. Fortfarande lika orolig och osäker. Innerst ovillig till att vara varken bland hundar eller folk... "Det var LÄSKIGT"... Och det faktum att jag läckte och inte skulle våga gå på toaletten... Ja, tanken låg ju där och lurade i bakhuvudet.. Trots att pressen och oron över själva PRAKTIKEN. KRAVEN. Och det SOCIALA, var det som tog över...

Väl där, gick vi trots allt in.. Men det kändes INTE okej. Jag såg människorna i ögonvrån... Men jag ville hålla mig så LÅNGT ifrån dem, som möjligt.. Och jag ville inte titta rakt PÅ dem.. Inte heller riskera att behöva SÄGA någonting... Och rädslan i blotta TANKEN på den uppmärksamhet som jag kanske kunde utsättas för(!)...

... Nej. Jag ville inte. Jag vågade inte... Och frustrationen över vetskapen om att jag faktiskt bara gjorde det hela STÖRRE än vad det ÄR... Jag menar. De är ju bara MÄNNISKOR. Inga MONSTER! ... Ja, den gjorde att jag kände mig ÄNNU mer misslyckad... och gav mig ångest för att jag sabbade den här chansen och visste med mig att jag skulle göra det igen och igen... och IGEN.

För att i gymnasiet hände något... Jag upptäckte att det inte var farligt att ge upp... Under HELA min uppväxt har jag varit tapper och kämpat... Tillåtit mig själv att må dåligt... Bara för att jag trodde att... Ja, jag tror inte ens att jag visste OM någon annan verklighet... Hade ju aldrig TESTAT att ge upp.. Antagligen i rädslan för konflikter..

.. Men nu.. Ja, jag är MÄSTARE på att backa! För att det GÅR... För att det är ENKELT.

... Men jag rusade iallafall ut därifrån istället.. Och så promenerade jag med raska steg tillbaka till biblioteket... Ja, det var stängt när jag kom på morgonen..

Men nu var det öppet. Tog mig in på toaletten, det första jag gjorde.. Satt sedan på bänken i stensalen... Tills jag fick ONT i rumpan! Men ändå satt kvar ytterligare någon timme..

Toaletten igen... Säkert några gånger.. Och sedan vidare till gallerian en stund. För att sitta DÄR och glo lite ytterligare..

Tillbaka till bibblan, för ett sista toalettbesök... Och sedan bestämde jag mig för att trots allt köpa lunch.. Klockan var halv ett... Och jag hade redan bestämt mig för att det inte var så viktigt trots allt, att äta...

... Men som sagt. Lunch skulle det bli. Annars sabbar jag YTTERLIGARE en sak, ÄN en gång..

Tvivel på vägen til affären. Men köpte mig lite plocksallad.. Gick till busstationen.. Och med lite otrygghet i själen, åt jag min lunch bland allt folk. Ja, det fungerade. Men det är ingenting som jag gör om det går att undvika..

... Men skulle jag hinna med lunch innan middag... Ja, då var det dags nu.

Åkte hem.. Och så gick jag direkt upp hit och la mig på sängen.. Jag var JÄTTETRÖTT. och behövde bara sova..

Satte på musik på mobilen... Och slappnade av..

Men då jag visste att hyresvärden skulle komma med en målare, vågade jag inte tillåta mig själv att somna till.. Småsjöng lite grann för att undvika att somna. Då ögonlocken "flimrade"... Om man nu kan säga så(?)...

Och så kom de.. Sena. Efter mycket om och men.. Jag kände mig ändå rätt så trygg när de kom och knackade på min dörr.. Osäker inför det hela.. Men det var inte så farligt.. De gick ju nästan på en gång igen..

Och DÅ... DÅ kunde jag slappna av.. Men det gjore jag inte.. Jag klev upp. In på toaletten... Och även ner på nedervåningen för att äta middag tillsammans med mamma. Diskade iordning den lilla disk som var... Och gick sedan upp och la mig under filten... Utan musik, denna gången... Och ja. Jag somnade.

Vaknade igen klockan sex.. Och gick då ner och såg på tv. Och där blev jag sedan sittandes till strax innan jag skrev detta inlägget.. Det var också NU som datorn slogs på för första gången..

Vid tv:n åt jag bulle. Kakor.. Och yoghurt med kakao, russin, nötter och frön.. Bobbade i mig... Och bestämde mig för att SLUTA med alla rutiner.. Bara äta när det faller mig in.. För att jag orkar inte bry mig... Inte just nu... Då jag kommit underfund med att hundar inte ALLS är vad jag vill jobba med.. Jag ORKAR inte.. Och jag tror mig inte klara AV det... Har varken kunskap eller lugn och trygghet.. Och jag kräver alltid ALLDELES för mycket av både mig själv och hunden...!

Så. Nu blir det natten... Och det ska bli såå skönt att SOVA.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...