... Yoghurten i frysen... Och jag ska motvilligt fortsätta äta smörgås. Då den idag nyöppnade osten, har jag hört, inte blir så bra att hyvla efter att ha varit fryst...

Uppblåst mage. Säkert 10 centimeter utstående(utåtstående?)...

Idag var ingen bra ätardag...

Nej, det har spruckit nu... Spruckit ordentligt...

Och nu blir det tillbaka till "dagens mat" istället...

Jag orkar inte mer...

Screw the hair!

Min mage mår inte bra... Alla mjölkprodukter gör att jag får uppblåst mage och gaser. Ont...

Och att idag ha proppat... Proppat efter att ha ätit regelbundet i flera dagar... Ja, det tär både på kropp och psyke...(Jag kan inte ha någonting hemma, när jag är rädd att äta ihjäl mig..)

... Och jag oroar mig för framtiden... För vad ätandet ska göra mot mig...

Jag vill bara... FUNGERA...

Jag drömmer mardrömmar om nätterna.. Härom natten drömde jag om två små chihuahua(hur skriver man det i fler?) som hela tiden rykte ihop. Så att jag satt där på golvet på helspänn hela tiden, för att vara beredd att ta isär dem... Och att lyfta dem... Nej, då gick de sönder. De var så små och benen så sköra...

Och så igår natt(natten som var), var jag VÄLDIGT elak mot en bebis! ... Usch.

Och jag vaknar väldigt varm...

Dagen idag.

Jag vaknade några gånger imorse. Men klev inte upp förrän... tolv, tror jag. Åt frukost. Diskade efter mig... Och klädde sedan på mig och gick till bussen. Efter en del funderingar och velanden...

.. Jag kom fram till att jag kanske snart går in i röda veckan och det kanske börjar regna igen imorgon... Så lika bra att ta chansen...

... Väl inne i stan... Jag skulle inte handla. Då jag ju för några dagar sedan, beslutade att jag bara skulle ta slut på det jag hade, och sedan... Ja, jag måste komma på en annan lösning. Någonting som fungerar för MIG...

... Så nu skulle jag bara in för ingenting... Och det kändes skönt... Om jag ville, kunde jag bara sätta mig på busstationen och ta nästa buss hem igen...

Jag tog mig en promenad. Satte mig vid forsen... Och där satt jag och bara satt.. Tittade på vattnet. Och lyssnade till... Ja, vattnet.

Solen brände mig i ryggen. Och det blev nästan lite varmt. Men jag ville inte klä av mig fleecen. För att, kändes bökigt med den LÅNGA sjalen som jag hade på mig UNDER...

Efter en stund, tog jag en kort omväg tillbaka till stationen. Kollade alternativen till bussar. Ifall det kanske fanns någon som gick TIDIGARE än den bussen som jag TÄNKTE ta. Men jag visste ju också, att i såfall skulle det bli en som BARA gick till Trafikplatsen. Så fick jag GÅ därifrån sedan. Men det kändes inte som några problem.

Bussen som jag tog, var nästan full.. Men jag fick en plats där ingen satt på det andra sätet... Ja, en stund illafall... Fick en tant bredvid mig, innan vi hade lämnat staden... Lite uppstressande. Då jag skulle kliva av på det enda stället innan sista...

Ja, om man såger så... Bussen gick motorvägen, och med endast ett stopp emellan.. Och där skulle jag av.. Hon skulle av i min barndomsstad.. "slutstationsstaden"... Och jag satt innerst...

Men men. När min hållplats kom, kom jag ihåg att plinga. Trots att jag aldrig åker den bussen... Och sedan började jag min relativt lugna, men ändå någorlunda raska promenad hem...

Väl hemma, en timme efter att bussen lämnat stan, gjorde jag iordning någonting att äta... Och så satte jag mig framför tv:n...

Allt är bara så blurrigt. Och jag minns inte VARFÖR eller HUR allt sprack idag... Tog orken slut? ... Blev frestelsen för stor? ... Jag minns inte...

Och vilka problem jag har på insidan av mitt pannben just nu, kan jag inte sätta ord på... Men jag VET att dessa får mig att vilja gråta. Att de pressar tårarna mot insidan av mina ögon. Att en droppe kan komma ut...

.. Men jag tillåts inte gråta...

... Jag VET att jag inte kan hantera situationen. Att jag inte orkar längre... Och att det är många frågor som behöver svar... Att min stolpe är gjord av sladdrig gummi... Och att min själ SKRIKER efter stabilitet!

... Jag har iallafall suttit vid tv:n sedan jag kom hem. Ätit utan att vilja... Ätit tills magen såg ut som en balong...

Disken ligger i slasken... för första gången på LÄNGE...

Och jag har precis i ren hjälplöshet och frustration, försökt GÖMMA mina flingor.. och lagt undan all yoghurt i frysen... Brödet ger mig ångest. Men det ska jag äta ändå. Då jag inte tänker förstöra närmare ett kilo ost...

... Dagen har inte bara handlat om mat... Den har handlat om hundar. Funderingar om hur jag ska få livet som jag vill ha. Den har handlat om hur jag ska kunna lösa mina problem... Och om att bli LYCKLIG...

... God natt med er <3

... Okej. Det här var sista gången som jag köpte godis på vardagarna. Sista gången som jag handlar "för dagen".. Från och med nu, blir det strukturerad handling av MAT, för åtminstone en vecka åt gången...

För att nu mår jag såå illa... IGEN.

... SÅ. TILLS jag känner mig redo att börja äta regelbundet och mer hälsosamt... så får jag försöka klara mig utan handling. På det sättet kanske jag till slut tvingar mig själv att ta tag i ätandet...

.. Godis... Nej, jag mår inte bra...

Ser såå fram emot att börja äta LAGOM mycket, och vid MÅLTIDER som känns strukturerade och inte bara hipp som happ... Och för att inte TALA om, NYTTIGARE! ... Det ska bli så GOTT!

... Men till dagen idag...

Jag vet jag klev upp igen igår natt... Då jag bara låg vaken och funderade. Kunde inte sova... Tror att jag mådde dåligt. Skrev en massa anteckningar på mobilen...

... Så jag klev upp... Klockan var två eller tre..

Jag satte mig och såg på tv...

Blev tröttare och tröttare. Men ville se klart på programmet som jag höll på att se på... Så inte förrän klockan fyra, kom jag i säng igen...

Och då tror jag att jag somnade rätt så per omgående...

Men jag vaknade VÄLDIGT tidigt igen... Om den var sex kanske... Somnade om flera gånger. Men bara så att jag halvsov. Drömde konstigt.. En mardröm om min mammas kusins hund. Den hund som var tvungen att låtas somna in, på grund av aggressivitet...

Ja, en hemsk dröm. Fast skillnaden var väl att denna hunden(i drömmen) var en DanskSvensk, och mammas kusins var en JuckRussel...

Den var iallafall aggressiv(i drömmen) och jag hade STORA problem med den. Blev biten hela tiden..

Och grejen är den, att jag sov så HIMLA konstigt imorse... Och hela tiden vid medvetande... Ville bara att klockan skulle gå fortare... Men ville samtidigt inte kliva upp...

När klockan blev tolv, och det började spöregna ute... Ja, då klev jag upp och raskade mig iväg till affären. Köpa dagens mat, tänkte jag..

Sedan blev det, äta framför tv:n. Med en kopp kaffe...

Och när tiden blev inne, gick jag iväg till bussen...

... Måste bara...

Jag är alldeles stel i fingrarna. Så att det är väldigt svårt att skriva just nu. Att pressa ner tangenterna och att röra på fingrarna... "Fa-an också!" vill jag bara säga...

... Men så messade jag iallafall 23åringen. Och sa att vi kunde träffas närsom helst mellan tre och sju. För att jag var påväg in till stan nu...

... Väl i stan, gick jag bara omkring. Varvade det med att sitta på en bänk. Eller en stol. Väntade på att 23åringen skulle höra av sig...

Så träffades vi...

Vi satte oss på ett fik. Åt. Och pratade. Pratade... Och.. PRATADE.

Ja, vi satt där i TVÅ TIMMAR och bara pratade. Delade erfarenheter. Och diskuterade tidigare upplevelser... Och jag kände inte för en SEKUND, att det var jobbigt att umgås! Innan gjorde jag det... Men inte när vi väl satt där... Det fanns bara så mycket att prata om. När man inte har pratat på så länge...

... Sedan blev det musikföreställningen... Den var långtråkig...

De var duktiga. Men ärligt talat... Nej, jag kände inte riktigt för det. Längtade bara, från första stund, efter att det skulle ta slut... Antagligen för att jag inte visste vad som skulle hände EFTER.. Och det var det enda jag ville ta reda på..

Och efteråt... Ja, jag följde mamma, pappa, 23åringen och 14åringen, till bilen... Och sedan tog jag en RASK promenad..

Jag försökte hitta en öppen affär. Så att jag kunde köpa "dagens mat" för ANDRA gången idag..

... Ja, det stör mig en smula.. Jag hade funnit struktur. Jag hade funnit stabilitet. En stark vilja. Och jag hade kommit överrens någorlunda med mig själv..

Men så tänker man om. Kanske för att man för en stund, börjar må bättre. Och därför känner att man vill göra förändringen... Till det bättre...

... Och då, när man väl märker utmaningen i det hela... Och känner att man inte orkar... Att det var ett "misstag" att tänka om... Ja, då är det försent... För att nu har man inte längre den starka viljan. Inte längre strukturen och tryggheten i sitt gamla upplägg...

Ja, men iallafall...

Jag gick till två affärer. Stressad. Då den sista bussen skulle gå om en timme. Och missade jag den... Ja...

... Men jag VILLE verkligen HA GODIS! ... Så jag gick. Snabbt.

Och trots att jag krigar en del med mig själv. Vill hålla fast vid tryggheten i en strikt "dagens mat" och därför gärna vill äta så lite som möjligt... Enklare att hålla reda på. Struktur...

Ja, så känner jag mig även NÖJD när jag känner att jag nu kan gå raskt utan att känna mig ansträngd... Och ett plus vore ju om jag även kunde börja äta nyttigare, så att håret kunde stanna på huvudet..

För att grejen är den att många av mina tankegångar under dagarna.. Trots att jag nästan aldrig nämner det på bloggen, handlar just om mitt GROVA håravfall. Och oron för det...

Är rädd att snart inte ha något hår kvar...

Min hy mår inte bra. Mitt hår mår inte bra.. Det enda som inte tar stryk av mitt beteende emot mig själv, är mina naglar... Dessa har ALLTID varit hårda och långa! ...

Men iallafall...

Jag köpte sallad. Jag köpte godis i massor... Och nu i efterhand. När illamåendet kom till mig och jag lyckades hejda mig själv från att fortsätta äta...

Ja, som vanligt, känns struktur och hälsosamt ätande, som en välkommen... Ja, vad man nu ska kalla det.

Sedan jag kom hem, har jag iallafall ätit... för mycket. Druckit kaffe... Och bara HOPPATS på att jag nu ska låta BLI att handla någonting alls, tills jag kan handla och äta... HÄLSOSAMT(eller iallafall regelbundet.. Och mat istället för skräp)..

... Medans jag satt där vid tv:n...

... Nu får det vara bra..

God natt med er <3

.. Jag tänker att bilden som jag precis la ut, ska vara det enda viktiga i mitt liv, just nu... Det ska ju inte VARA mer än så.. Alla problem på vägen dit, borde inte få klänga sig FAST såpass mycket som de hittills har gjort... Och rädslan för att göra fel... eller VARA fel, ska ju inte HELLER få stoppa mig på min väg mot "livet som jag vill ha"... på det sättet som de hittills gjort.

... Men ÄNDÅ så är det så svårt att slappna av.. ÄNDÅ tillåter jag gång på gång, rädslan och ångesten... Dessa brister på logiska förklaringar... Ja, ALLT vad det nu kan vara(!), stoppa mig...

Ja, det är svårt..

Imorse när jag gick på min väg mot bussen. Tog steg efter steg, på denna långa, lite lätt snirkliga grusväg.. Ja, då slogs jag helt plötsligt av känslan... Av TANKEN på hur jag egentligen skulle KÄNNA där jag gick i min egen takt, om jag var ett BARN.. Om livet vore näst intill kravlöst. En lek... Då man inte ens kunde FÖRESTÄLLA sig, hur livet som vuxen, skulle vara... Hur STORT det skulle bli... Hur många livsnödvändiga MÅSTEN som skulle dyka upp framför näsan på en...

Ja, jag tror inte att jag... Att NÅGON skulle må såhär dåligt. Vara såhär stressad och osäker. Rädd.. Om livet FORTFARANDE kunde vara lite av en LEK. Om man inte behövde TÄNKA framåt.. Inte behövde bry sig om pengar eller samhällets krav...

... Förr ville jag bo på en öde ö... Bortom samhället...

Har alltid känt att jag hör hemma på typ stenåldern eller något... Man dog BRA mycket tidigare... Och fick själv kämpa fysiskt för sin mat... Men det var äkta. Som alla andra djur... i det vilda...

Inget vetenskapligt bakom detta... Bara mina egna känslor :)

.. Men nu går vi vidare. Dagen idag.

Vaknade imorse. Bla. Bla. Bla.

Hade drömt om mig och den värsta mobbaren i klassen(när jag gick i grundskolan. Sexårs till nian).. Vi busade(i drömmen) och kramades. Skojjade med varandra. Och umgicks... Ja. Vi TILL OCH MED... HÅNGLADE!

Inget som jag tycker om att göra i VANLIGA fall. Då jag inte ser tjusningen i det. Och har basillskräck.. Xsambon och jag, såklart. Men egentligen ingen större njutning. Och det upphörde rätt så omgående...

Men iallafall. ÄNNU värre när det var just den HÄR killen! Helt osannorlikt!!! :P

Konstigt man kan drömma =P

Klev iallafall upp. Åt frukost. Klev i säng igen.. Fick sedan svar från personligt ombud, som jag messade igår natt och frågade ifall hon tyckte att jag borde gå på dagens möte eller inte. Och varför..

... Hon tyckte att jag skulle gå dit. För att det kunde hjälpa mig i min strävan ut i livet..

Sov en stund. Men klev sedan upp till klockan, vid tjugo över tio. Då jag skulle äta lunch med mamma och pappa, innan jag skulle dra till bussen och pappa till jobbet.

Traskade sedan iväg. Mamma fick ta disken idag..

Nu kom dessa funderingar.. Så jag behöver ju inte berätta mer om det.

Väl i stan, gick jag in på ClasOlsson en vända. Ville bara kolla lite. Få tiden att gå. Tills jag skulle på möte klockan två.

Beslutsångest, som vanligt. Då jag drogs med tanken att jag INTE ville släpa hem någonting nytt, nu när jag snart ska flytta. Bara mer att packa ner och flytta över, då.. Men samtidigt såg jag såå fina saker. Skulle jag passa på... eller bara gå vidare, och antingen hoppas att de finns kvar NÄSTA gång, eller att det finns andra ÄNNU finare saker då?!

Gick ut därifrån..

Över en timme kvar till mötet. Så jag gick in i stensalen utanför biblioteket och satte mig. Väntade. Skrev dagbok. Funderade.

... Bestämde mig sedan för, när det var 55 minuter kvar, att ta en LÅNG promenad medans jag väntade. Gå RUNT alltihop och sedan komma FRAM precis vid omsorgsenhetens kontor...

... Dumt gjort, D.. Dumt gjort.

Jo, man kan ju säga som så, att jag inte är särskilt bra på att bedöma sträckor och tider.. Inte så konstigt, iockförsig. Eftersom att jag ALLTID går för mig, okända sträckor..

Men så. Jag började långsamt. Tänkte. Jag har gott om tid på mig.. Men ju längre tiden gick, och ju mer jag kände mig borttappad. Ja, inte visste vart jag var... Desto mer stressad började jag känna mig... Och det slog mig plötsligt... Hade jag gjort ett misstag? Skulle jag hinna dit i tid? Till mötet som har varit bokat i en månad...

Började ryka under fötterna på mig. Det blev varmt i hela kroppen. Nästan så att det ångade.. Och benen rörde sig BOKSTAVLIGT talat, så fort de kunde bära mig...

Bultande hjärta. Nästan magknip... Och varmt i nacke och ansikte.. allra helst.. Och hela tiden, frågan... Vart ÄR jag? Och, kommer jag att hinna?

Men. Jag hann. Och det var PRECIS.

Först så hittade jag inte in i byggnaden. Fel sida om stängslet... Ja, de håller typ på och bygger där...

Jag hade för en stund sedan, tagit av mig jackan, och knäppt upp munkjackan... Och nu försökte jag bara lufta och stressa ner, innan jag gick in på ett kontor med en handläggare.

Bara att jag var VARM och kände mig röd i ansiktet, gjorde mig stressad. Så jag hade ett HIMLA problem att stressa ner och slappna av...

Så kom hon... Och precis som alla andra gånger, fick jag ett HELT annat intryck av personen som jag träffade, ANDRA gången, än vad jag gjorde den första. Både till utseendet. Då jag näst intill ALDRIG tittar på personen i fråga, av ren osäkerhet och presskänsla... Men så tar man några snabba tittar, andra gången... och man SER vem det är man har träffat.

Likaså. Rent... Ja-a.. Vad säger man? Ja, men hennes utstrålning. Idag verkade hon MYCKET varmare och mjukare, än vad jag uppfattade henne FÖRRA gången. Hon var jättetrevlig och förstående... Och hon gjorde klart för mig att allt skulle göras på MITT sätt. För att det var viktigt att jag kände mig trygg i det hela..

Hon var glad och utstrålade en varm känsla...

Och ja-a... Vi bestämde iallafall att jag inte behövde ta något beslut om kontaktperson IDAG. Utan det var bara att jag skickade in svaren på hennes frågor, per mail... och sedan påbörjar hon utredningen när jag känner mig redo... OM det händer...

Vet inte.. Då måste jag nog träffa henne, i samband med det... Men har hon redan svaren på frågorna, så går det snabbare(vad jag fattade)...

... Så gick jag därifrån. Nu skulle jag handla mjölk till mamma, innan jag tog bussen hem. Gick till min standard matbutik. Köpte två mjölkpaket, en smoothie och ett tuggummipaket.

Och så. Till bussen.

Stod och väntade en stund... Kanske föör länge, kändes det som. Mycket folk... Och...

... Ja-a. Hemma.

Där fortsatte funderingarna kring kontaktperson. Vilket aldrig kändes särskilt rätt.. Det känns liksom inte som om DET är vad jag behöver... och kanske vill ha..

Det känns liksom som om, ifall JAG vill gå ut och ha kul... Om DET är vad mitt hjärta säger till mig och skriker om... Ja, då har jag ju många syskon..

Nej, det viktigaste för mig, är att känna mig trygg i livet. Att kunna få stöd i de känslor jag har och de tankar jag tänker... Jag behöver tjata ut allt jag bär på, tusen gånger om... Och jag behöver få rätt svar vid rätt tillfälle... Och bloggen gör hälften av det arbetet..

Jag behöver VÅGA, mer än bara en gång i veckan på ett café eller liknande...

Kanske funkar en kontaktperson. Men vad skulle det hjälpa att ansöka, när jag faktiskt alltsom oftast vill fly undan social kontakt? ... Om jag bara riskerar att avvisa.. Avvisa... AVVISA?

- Ja, tankarna snurrar... Men vi får se hur jag gör... Det kanske är mer rätt för mig än vad jag tror :)

Annars.

Jag har iallafall svarat på NÄSTAN alla frågorna som handläggaren på omsorgsenheten skickade till mig...

... Hmmm.. Jag känner att det är något som jag har glömt.. För att jag vet jag tänkte tanken, flera gånger idag, att just "det här" riskerar jag att glömma...

... Nej, jag minns inte..

Det som är glömt, är glömt. Det var nog inte så viktigt.

Middag. Diska efter middagen.. Och sedan upp hit, för att sitta i ett par timmar...

Ja. Jag har läst lite bloggar också!

Annars vet jag inte.. Förutom det där som jag glömt. Irriterande när det händer..

Ner till tv:n. Äta rabarberpaj med vaniljsås, tillsammans med mamma och pappa. Tog fram min smoothie. Men den åkte tillbaka in i kylskåpet igen.. Och så blev det IDOL. Mamma åkte till jobbet. Pappa, jag och 14åringen blev kvar i soffan. 

14åringen drog upp, efter en stund. Pappa och jag satt kvar..

Pappa drog till datorn.. Jag satt fortfarande kvar..

Såg på utröstningen.. Och sedan gick jag upp hit. Skriver nu detta inlägg. Och går sedan och lägger mig.

God natt med er <3

Dagen idag.

Igår såg jag, för första gången på några dagar, Small Wonder, innan jag somnade... Men annars vet jag inte om jag har så mycket mer att berätta om gårnatten...

Vaknade imorse när klockan ringde. Klev upp för att äta frukost, medans jag satt där vid matbordet och funderade över ifall jag skulle ta bussen vid niotiden eller halvtolvtiden, till stan. Jag skulle ju nämligen åka in för att hämta ut järntabletter på apoteket, och även eventuellt köpa kvällsmål, och ta nya blodprov på vårdcentralen...

Men efter frukosten, gick jag som vanligt och la mig igen. Var beredd på att KANSKE kliva upp vid kvart i nio, för att gå till bussen...

Låg och funderade. Och funderade... Kom mer och mer fram till att jag inte alls orkade åka in till stan. Eller riskera att behöva åka hem tillsammans med någon av syskonen. Jag hade ingen som HELST lust...

Och listan över vad jag hade funderingar på att uträtta i stan, blev bara kortare och kortare. "Det där behöver jag inte göra" och "Det där vet jag ju inte ens om jag kommer att ha användning för..."

... Och så var det till sist bara dessa järntabletter kvar... Vilka jag istället skulle ta vid senare tillfälle...

Och jag låg kvar i sängen. Somnade om. Drömde jättekonstigt, och sov väldigt oroligt. Antagligen med tanke på att jag kände att jag tog beslutet att hoppa något som jag egentligen borde göra...

Minns jag drömde sjukhus... Psykiatrin.. Ett helt nytt ställe denna gången. Kände varken igen människorna eller själva omgivningen... Minns när jag rymde. Upp på ett berg, klättrade jag. Och höll sedan på att gå rakt ner för ett stup och ramla i vattnet...
Varpå jag försökte, under dålig balans, hitta en bra väg ner för berget igen.

... Jag låg kvar i sängen fram till klockan tolv. Med lite misslyckandekänslor... Att jag hade svikit mig själv... och faktiskt struntat i att göra de saker som jag egentligen bara skulle göra för min egen skull... Men jag ORKADE verkligen inte! Och listan på WhiteBoardTavlan var sädär jobbigt, störande lång...

Ner för att äta lunch. En Rågkuse med smör och ost...

Diska och prata med mamma... 

Och efter morgonens tvivel på att alls fortsätta äta bra... Eller BÖRJA med det(!), kände jag mig nu säker igen... Framåt och självsäker. Det var ju klart att jag skulle göra det!

Diskuterade det en stund, med mamma, och allt kändes återigen bra. Ja. Jag tog nya tag. Såg fram emot det.

Upp till datorn...

Minns inte om jag har gjort något speciellt här idag. Jag har bloggat någon gång, läst andras bloggar. Jag har kollat blocket. Och fått svar från "Schampo-nissarna". Så nu förstår jag mer, vad gäller DET ;) Kändes väl lite sådär, till en början. Men pratade med mamma... och vande mig vid tanken.

Jag har suttit och tråkat. Bara stirrat på dataskärmen... Funderat på vad jag kunde hitta på... Men inte kunnat komma på NÅGONTING som jag hade lust med..

... Ner för att sitta en stund vid tv:n tillsammans med mamma. För att sedan, när klockan blev tre, åtminstone utföra NÅGON av alla dagens sysslor! Det var jag bara TVUNGEN att göra, för att känna mig värd någonting alls.

Så. Upp hit för att städa badrummet. Vilket tog ungefär en halvtimme. Och efter det, satte jag mig i skräddarställning på sängen, och lyssnade på radion en stund...

När pappa kom hem från jobbet. Ner för middag...

Och sedan upp till datorn igen... Inte heller nu, minns jag vad jag gjorde... Säkert samma sak en gång till... Eller något.

Ner för lite tv tillsammans med mamma. Och sedan, film och fika, tillsammans med pappa, mamma och 14åringen.

... Jag åt lite yoghurt med nötter och frön. Russin. Precis som jag nu ska försöka göra VARJE kväll. Men sparade samtidigt magen för åtminstone EN kaka =)

... Marabou(stavning)hjärtana låg på bordet. Och efter filmen och fikat. När jag höll på att duka av... Var jag ju ändå bara TVUNGEN att SMAKA ett av de där hjärtana. Min mun bad så snällt om det :P

Så. Det gjorde jag. Men bara ett. Sedan var munnen nöjd. Och sinnet tog inte ALLTFÖR illa upp. Lite smått sådär. Men den lilla extra godbiten som hamnade där vid fel tillfälle, accepterades ändå.

... "Det var ju bara en... Och den lilla chokladbiten gör ju varken till eller från, i längden :)"

Men jag ska försöka låta bli... Under måltider får jag äta... Men tror det blir enklare också, när magen har vant sig vid den nya rutinen sedan ;)

Efter lite tv tillsammans med mamma, har jag nu bestämt mig för att inta sängen. För lite Small Wonder, innan jag somnar. Upp tidigt imorgon, för gröt på spisen.. Och sedan lunch vid halvtolvtiden... Och iväg mot visning tillsammans med mamma ;D

God natt med er <3

Det blir så rörigt inombords, när jag börjar med nya saker på bloggen.. Syftar på inlägget nedan...

Jag börjar med natten igår.. Ja. Och så som vanligt.

Som tidigare skrivet, var dagen igår, himmelriket, jämfört med tidigare dagar. Lugna känslor. Glad och framåt. Och så vidare..

Men efter skrivet inlägg... Ja, eller kanske började det INNAN(?)... Ja, då kände jag mig iallafall lite smått(mycket) uppgiven.

... Jag har inte något särskilt starkt minne av hur jag tänkte. Vad det var som gjorde mig så liten och hjälplös igår kväll.. Men jag minns jag skrev på min tredje blogg. Sådana saker som är för privata för att dela med NÅGON annan. Saker som gjorde att stöd och hjälp, helt plötsligt, var en ren omöjlighet...

Men förutom dessa "hemliga" saker, var det även det faktum att jag... Ja, jag vet inte. Jag kände bara att jag inte kunde ta emot hjälp för att allt bara blir värre då. Alla dessa relativt små och betydelselösa bekymmer och problem, blir med ens större...

Jag klev iallafall i säng. Skrev lite dagbok... Låg och stirrade en stund, med lampan tänd.. Och tittade sedan åt min whiteboardtavla.

Bestämde mig med ett RYCK, för att KÄMPA! Ja, jag vet jag säger det ofta. Men för varje gång som jag har sagt det, har jag känt mig ännu lite mer självsäker och stark. Det har känts ytterligare lite mer verkligt och nära.. Så kanske denna gången, klarar jag det =)

Jag ställde mig iallafall och med en fuktig tygbit, nötte bort all gammal text som efter månader, torkat fast på tavlan.. Och skrev sedan dit allt nytt.

Struktur, var ordet. Var sak fick sin plats. Schema med veckodagarna. Sådant som skulle göras varje vecka, i sin färg. Saker som bara händer "denna vecka", i sin färg... Och så en ruta för punkter. "Kom-ihåg-saker". Frågetecken. Och "att göra" som inte har någon speciell dag..

Och så en liten, liten ruta, för "ätar-strukturen". En liten påminnelse för hur många mål jag ska äta om dagen. Ungefär hur långt emellan... Och en uppmaning till att ALLTID äta mig mätt ;D

Och så sist men inte minst. En ruta för pengar-strukturen. Vad som ska betalas varje månad. Vad jag vill spara till. Och hur jag ska spara.

Jag var HELT klar i huvudet. Visste PRECIS vad jag ville. Vad som var rätt. Och jag var MER än bestämd på att denna gången ska jag föra detta enda fram. Jag ska KLARA det här! Ta emot den hjälp som jag behöver. Och inte för dens skull backa! Ej tvivla på rätt och fel. Ej vika för rädslan eller ångesten. Inte denna gången! ... Denna gången ska jag göra vad som krävs, för att ta mig dit jag vill!

Ja. Och med det sagt, måste jag rabbla dagen nu. Annars ryker hela inlägget, på gårnatten.

Jag vaknade iallafall imorse. Rätt så tidigt. Halv sju, tror jag att den var. Men klev inte upp. Utan jag låg kvar. Somnade om direkt. Och klev sedan upp vid... Ja, strax efter niotiden.

Åt frukost. Och klev sedan i säng...

Somnade då om, och drömde såå hemskt. Alltså dessa sjukhusdrömmar. Jag HATAR dem! Samtidigt som det finns en slags tjusning i dem.

Imorse var det iallafall min mamma och min senaste kontaktperson som var med i den. Vi befann oss på sjukhus. En psykavdelning då såklart... Och jag var(tyvärr) på det sättet som jag oftast var på sjukhuset. Bara det att i drömmarna, är allt mycket mer ingående och intensivt... Om man nu kan säga så.

... Jag var dum. Och... Ja, jag kan väl säga som så, att jag INTE hade min mammas förståelse och stöd. Där jag låg och ignorerade verkligheten, och stötte bort alla omkring mig..

Men min kontaktperson gjorde fel. Som höll fast mig för att jag inte hade lust att prata(eller vad som nu hände)... Jag vet inte.. Skitkonstigt var det iallafall.

Klev iallafall upp... Ja, någon gång runt lunch. Och satte mig vid datorn.

Där blev jag sedan sittandes PRECIS HELA DAGEN. Vet faktiskt inte hur jag fick tiden att gå. Tråkade som f*n. Och försökte sådär lite då och då, komma på någonting att skriva till kommunhandläggaren som jag och personligt ombud ska träffa på fredag. Men det är tomt. Jag har faktiskt ingen ANING om mina egna tankar och funderingar. Vad jag förväntar mig av mötet. Vad jag vill ha och behöver för hjälp...

Så det fick vänta.

Annars. Jag har läst bloggar. Spelat BubbleShooter. Jag har slumpat nya bloggar... Ja, vad kan jag mer ha gjort för att få en hel dag att gå framför datorn?

Jag målade iallafall den där bilden. Bara för att tiden idag, inte kunde GÅ mycket långsammare. Tog väl högst fem minuter att göra. Och då jag är otålig när jag målar, blev det suddförbud. Annars hade jag bara gett upp med den.

Annars har jag suttit en del på sängen. Bara suttit av tiden. Inte haft ro till att lämna rummet. Samtidigt som jag hade STORT behov av lite miljöombyte. Och dåligt samvete för att jag bara SITTER bort dagen! Meningslöst.

Middag och sådär. Första gången jag lämnade rummet. Förutom för frukost och lunch...

Mer dator. Bara för att få tiden att gå...

Och sedan fika och film, tillsammans med pappa, mamma och 14åringen. Vet inte vad den hette. Men en WesternFilm av samma skapare som TED och FamilyGuy. Fööör mycket för min smak! Men den blev bättre till slutet.

Så. Nu säger jag god natt. Imorgon blir det städning. För en dag INTE som denna ;)

God natt med er <3

Jag ska skriva "några rader", nu i uppgivenhetens stund...

Jag börjar som vanligt, från morgonen(eller natten) och jobbar mig framåt... Uppåt.

Jag hade i vanlig ordning, svårt att somna igår natt. Men inte så konstigt. Med tanke på de två timmarna som jag sov igår eftermiddag.

Istället för att ens ge sömnen någon vidare chans, började jag efter ett någon gång, titta på "Parlamentet" på youtube, via mobilen.

Såg flera avsnitt. Tills jag bara kände att både nacke och bakhuvud hade en sådan sjujädrans spänningsverk(!), och jag ville inte vara med längre...

Somnade till sist, och vaknade sedan vid halvåttatiden. Blev skrämd av 14åringen som satt och "kröp" nere i hallen, med mobilspelet i högsta hugg. Redo att gå till skolan..

Åt frukost, och gick sedan upp och la mig igen..

Drömde även denna gången, JÄTTEkonstigt. Det har varit mycket gamla klasskamrater, nu på senaste. Inatt var det samma två klasskamrater som i tidigare dröm. Alltså två tjejer som jag umgicks med i perioder, som vänner. Och i andra, kände mig både bortstött och självvalt ovillig att umgås.

Men inatt var de såå elaka. En av kompisarna drygade och var väldigt otrevlig. Och den andra kompisen hatade mig bakom min rygg... För anledningar som jag inte minns...

Vi satt iallafall på ett tåg. På skolresa. Det minns jag!

Klev iallafall upp vid.. Ja, strax efter elva. Efter att ha legat nerbäddad och väntat på att försäkringskassan skulle ringa. Men det gjorde hon dock inte..

Packade ner min lunch, och gick iväg till bussen.

Idag, mindre trafik, och lugnare i det stora hela.

När jag kom på bussen, fick jag åka gratis. Trots att det bara verkade som om chauffören LJÖG om att kortläsaren var trasig(???)! Men inte mig emot ;)

Väl i stan, hade jag två timmar att slå ihjäl, innan mötet skulle börja. Satte mig en stund vid forsen, och bara glodde. Men behövde sedan röra på mig. Så tog en lång och härlig promenad. För att sedan gå in på affären, för en liten mellis. Efter lite beslutsångest, fick det bli en drickkvarg igen.

Vidare till arbetsförmedlingen, för mitt möte med min handläggare. Där vi skulle göra en kartläggning inför praktik. Vad jag klarar av. Och vad jag vill..

Kommer dit. Nervös och osäker. Det var dovt ljus. Trångt och mycket folk. Någon som pratade överallt. Folk som gick ut. Folk som kom in. Frågor som ställdes åt alla håll och kanter. Och blickar som brände hål i min både kropp och själ...

Ja, det kändes väldigt obehehagligt. Jag var stressad. Osäker. Jag kände mig inträngd och väldigt obekväm. Hade det inte sett konstigt ut, hade jag bara flytt in i ett hörn och tryckt in mig så nära jag bara kunde komma.

Jag önskade så VÄL, att det hade funnits en liten röd knapp som jag hade kunnat trycka på för att bli osynlig. Och sedan, när min handläggare kommer, trycker jag mig synlig igen...

Men men. En halvtimme gick. En kvart senare än vår bokade tid. Jag hade väntat i osäkerhet. Inte vetat om hon skulle komma. Om det skulle bli av. Jag hade känt mig övervakad och "på fel ställe"... Och jag fick bara nog. Ställde mig upp och gick.

Frustrerad, sviken och med ögonen närapå exploderande av tårar. Hon hade inte hört av sig. Hon hade inte visat sig. Och bristen på kommunikation, gjorde mig... Ja-a. Bara irriterad. Säger hon 14.00 Så KOMMER jag 14.00

Henne ville jag iallafall aldrig träffa. Jag har ingen ork över till att gång på gång, försöka med folk som inte kan kommunicera och hålla kontakten. Jag är såå beroende av dem. Men det är inte värt det, när man får kämpa som F*N, men alltid märker samma sak... Rena kampen för att ens få dem att öppna MUNNEN!

Jag var lite upprörd. Uppgiven... Och hade ingen som helst lust att åka hem efter detta. Skrev några rader till personligt ombud. Och satte mig sedan i hamnen en stund. Lugnade ner mig. Och började fundera på alternativet "kommunen" istället. Jag orkar inte med arbetsförmedlingen längre. Och det hjälper ju inte att jag är LIVRÄDD för detta steget med en praktik, HELLER! ... Men KANSKE om jag ger en aktivitet/praktik via kommunen, en sista chans(?)... Förra gången hoppade jag ju av det, och "anslöt mig till" arbetsförmedlingen istället. För att inte heller min jobbcoach på KOMMUNEN, var villig att kommunicera med mig. Svara på frågor eller förklara hur hon tänker...

Men där fick jag iallafall möten. Och nu är jag ju starkare än då. Så kanske har jag mer tålamod med tiden som det tar(?) ...

Efter ett tag, bestämde jag mig för att börja gå hem. Jag hade nämligen ingen lust att åka buss.. Och det tar ju bara tre timmar att gå...

Men jag var helt slut i kroppen. Kände mig tom på näring. Trots att jag hade ätit hur mycket som helst under dagen!

.. Så. Jag bestämde mig för att gå till busstationen och kolla läget... Men. För mycket folk.. Och jag orkade inte stanna.

Promenaden hemåt, började. In på affären och köpa en MASSA onyttigheter. "För att nu bryr jag mig VERKLIGEN inte längre!!!"... Och sedan bara PROPPA. PROPPE. PROPPA.

Tog dock bussen från nästa lilla samhälle, ungefär en timmes promenad från köpcentret.

Väl hemma, hade jag insett en sak. Jag är helt enkelt inte stark nog att klara detta själv. Jag måste bara inse det. Annars är mitt liv snart förbi. Utan att jag har hunnit leva det...

Men vem ska hjälpa mig? Vem kan få mig att gå åt rätt håll? Hjälpa mig bli stark, och jaga bort min fastklamrade rädsla? Vem kan vända detta envisa nylle åt hjälpens håll, istället för bort från den? ... Hur ska jag våga? ...

En del ångest. Uppgivenhet. Depp. Intagande av soffan(om man nu kan säga så). För att sedan, istället för mat, gå upp hit för att proppa i mig resten av godiset som jag köpt. Illamående. Både fysiskt och psykiskt. Ett tvång att äta...

För att sedan gå ner på nedervåningen, för så mycket mat som fick plats. Ofrivilligt. Men har man en mamma. Så har man.

Ja-a... Sedan har det blivit lite tv, tillsammans med mamma och 14åringen... Och för min del, en del funderingar på hur jag ska ta mig vidare, och med hjälp av vem... Har nu officiellt gett upp om hoppet att klara detta själv. Att bli en starkare människa..

Jag är den jag är. Och det är den jag är, jag måste utveckla till det bättre... Men hur? ...

Med det säger jag god natt.

God natt med er <3

... Jag ska dra dagen idag, nu. För att sedan, om jag orkar, tänkte jag sätta mig ner på sängen och börja sticka lite grann på ett par nya benvärmare... För att jag har bara två par som mormor har stickat. Och jag är väl inte överförtjust i färgerna. Får se om jag har några snygga garner =) Och så pimpar man till dem lite. Precis som man vill ha dem ;D

... Får se om jag fullföljer detta projekt. Eller om det blir som alltid. Flera påbörjde stickningar. En intensiv start... och sedan brist på ork och intresse.

Men. Dagen idag.

Jag hade rätt så svårt att somna igår natt. Precis som de flesta nätter. Men vad kan man förvänta sig, när man lever som jag gör...

17åringen hade, även hon, svårt att sova. Överaktiva hjärnor som vi har. Men i hennes fall tror jag ju iochförsig att det snarare berodde på spindeln i hennes rum, att hon höll till i allrummet. Störde mig med det blinkande ljuset från tv:n, i dörrspringan..

Men men. Efter ett tag, bestämnde jag mig för att lyssna på lite musik istället. Ja, jag låg ju kvar såklart. Jag har upptäckt att just Gospelmusik är väldigt effektivt för mig när jag ska sova.. Lugnande musik och naturljud gör mig stressad. Och dessa populära låtar som spelas på radion och så vidare, fastnar i skallen. Då jag gärna hänger med och sjunger till dem(på talan om fastna i skallen. Jag har haft samma låt rabblandes i huvudet, i snart en vecka nu... Minst! ... Mer om det, snart.) ...

Men just Gospel. Avslappnande, och enligt mig, vackert =) Jag är ju inte troende. Inte ett dugg. Men jag älskar musiken!

Efter ett tag, somnade jag iallafall. Och vaknade av väckarklockan imorse vid halv nio. Jag skulle ta bussen som gick tio över nio..

Så. Klev upp och gjorde mig iordning. Och traskade sedan iväg. Det var dimmigt som f*n. Man kunde väl se ungefär 25 - högst 30 meter fram..

Det var högtrafikerat uppe vid vägen. Stora långtradare. Charterbussar. Traktorer och personbilar. Långa led som kom åkandes i halvfart.

Det är nämligen som så att motorvägen är avstängd. Och alla dessa fordon måste nu åka på... Ja, den mindre vägen. För att ta sig mellan städerna..

Så stod jag där. Oroade mig lite grann för att inte bli sedd. Men då jag ändå blivit lite lugnare och mindre rädd för fel och förändringar. Konflikter och så vidare. Så var jag ändå rätt så lugn..

Dimman störde mig. Och likaså alla fordon som kunde skymma bussens sikt eller ta ifrån honom uppmärksamheten från busshållsplatserna..

... Och inte nog med det! ... Sedan ska helt plötsligt denna jättestora långtradare av någon anledning in på denna smala lantväg av grus, som gick in precis vid busshållsplatsen... SAMTIDIGT som våra hyresvärdars son ska UT därifrån med sin pickup-liknande bil! Det blir trafikstockning precis där vägarna delar sig. Och att få in lastbilen och ut pickupen, tog sin lilla tid på tre minuter, kanske. Och sedan när det väl hade löst sig, skulle pickupen stå på busshållsplatsen och skymma sikten, lika länge till. För att det bara fortsatte komma bil efter bil, där han skulle ut på vägen!

DÄR blev jag lite stressad!

Men allt löste sig till slut. Bussen åkte en femton meter för långt.. Jag skyndade efter och klev på.

.. Träffade personligt ombud utanför hennes "ställe".. och så gick vi tillsammans in till detta aktivitetshuset som jag kallar det..

Och jag kan väl säga att DETTA var den absolut minst givande gången hittills! Jag kände mig trött, energilös, seg... och inte alls social. Jag ville helst inte SE någon. Inte HÖRA någon... Och än mindre, PRATA med någon!

Varje gång som någon ville hälsa eller tilltalade mig, kände jag bara att jag var färdig där. Redo att gå.. Alla var jättetrevliga. Men det var ju inte människorna i sig, som var problemet. Utan just att orka eller våga vara social.

.. Jo, det var många gånger, jag var beredd att gå. Många gånger som jag hade vänt på klacken och gått min väg, för en lugnare runda i hamnen.. Men anledningen till att jag inte gjorde det, var rädslan för att dra till mig uppmärksamhet..

Så jag stod kvar.

Dock så fick jag ingenting gjort därborta. Jag stirrade mest rakt ut. Och väntade på att tiden skulle gå. Stirrade på klockan i köket. Där jag stod vid dörröppningen medans personligt ombud diskade.

Ja, meningen hade ju varit att jag SJÄLV skulle medverka idag... Men det blev inte så. Och jag hade helt glömt bort att jag ju skulle ta fram mitt modigare och mer "framåta" jag från och med nu..

Men det blir nog inget mer aktivitetshus för mig. Jag behöver bli mer självständig. Slänga mig ut i ett liv där jag MÅSTE bli mer framåt! För att annars kommer aldrig det att hända! Och den enkla vägen, kommer att vara den mest promenerade..

Vi satt ute i solen på gården en stund. Stirrade en del medans de övriga pratade..

Och sedan tog personligt ombud och jag, en runda runt huset. Innan vi skildes åt.

Jag bestämde mig, i noll lust att åka hem igen, för att gå en runda i hamnen. Vädret var ju alldeles underbart =)

Satte mig på en bänk och skrev lite dagbok.. Och efter det, bestämde jag mig för att ändå kanske äta en brunch. Hade egentligen tänkt hoppa både frukost och lunch idag. Av ren vilja, bara. För att hungern fanns där..

Men så gick jag där, på väg till busstationen, och kom på mig själv med att tänka att jag måste bli mer självständig. Att jag ska ordna upp mitt liv och bli mer vuxen... Att jag måste börja använda mina egna vingar, och därför från och med nu, inte kontakta personligt ombud varje gång som jag blir "rädd" för att ringa dit, dit eller dit. Eller göra det, det eller det". För att det stoppar bara upp min inre styrka. Och gör att jag inte behöver använda den.. och därmed blir ÄNNU svagare.

Och då kom jag på. Ja, just det. Vuxen, ansvarsfull... och hälsosam! Alla hänger de ihop, om jag ska klara mig här i livet.

Så. En fralla. En drickkvarg.. och en smoothie, fick jag med mig ut från affären. Åt allt utom smoothien, som blev kvällsmål istället.

Sedan. Hem.

Var hemma vid ettiden, och började kolla det vanliga på datorn. Kanske gjorde jag någon av bilderna i föregående inägg, då(?)..

Sedan la jag mig på sängen.. Kände att jag höll på att somna, och satte mig upp med ett panikartat ryck. Men så beslutade jag, att "Skit samma. Jag FÅR sova nu. När jag sedan har kommit igång med livet, kommer jag inte att göra så mer, ändå." ...

La mig ner igen.. och somnade om. Drömde skitkonstigt. En gammal klasskamrat(eller flera. Minst två) var med. Jag minns jag bollade med en lite äldre kvinna. Japp. Jag låg på backen utomhus. Min gamla klasskamrat stod bredvid mig. Och så kommer den här kvinnan, som började som hund, och jag började slänga omkring med henne som en trasdocka, med mina ben..

Men det hemska var att detta var en mardröm. Min mobiltelefon hade nämligen lyckats hoppa ut ur min lilla ryggsäck, och hamnat UNDER mig.. och den hade då KROSSATS i flera småbitar!

Panik. Och klasskamraten och jag, försökte komma på hur jag NU skulle ta mig hem(!), utan biljetten!

Japp. Skitkonstigt.

Vaknade iallafall efter två timmar ungefär.

Satt vid datorn lite till. Gjorde typ bild nummer två. Inlägget nedan.

Åt middag.. Lite mer dator. Bloggläsning. BubbleShooter. Mailen..

Ja-a. Det kanske var det.

Sedan intog jag vardagsrumssoffan tillsammans med mamma, och senare 14åringen.

Hjärtat lättade. Piggheten slog in. Och jag blev mer pratig än vad jag varit på BRA länge!

Jo, jag berättade saker för mamma. Diskuterade. Log, och höll med..

Och jag var på skojarhumör mot både 14åringen och mamma... Ja, jag mådde bättre ;D

Gjorde iordning en lunchmacka och en flaska kakaomjölk till imorgon. Då jag ska till arbetsförmedlingen, och då inte hinner äta lunch..

Och nu ska jag sova.

God natt med er <3

Idag kan jag säga att har varit en vändning, rent känslomässigt och psykiskt ;D

Det har varit lugnt inombords och det har inte varit mycket som har gått emot mig. Oväsentligt med ångest och snurrande tankar. Ytterst lite presskänslor. Och det har inte känts HELT hopplöst... Nästan lite hoppfullt faktiskt, hela alltet =)

Jag menar. Att ta mig framåt. Att komma dit jag vill, och att åter finna mitt starka jag. Ja. Allt det, verkar ha kommit tillbaka till mig nu. På sätt och vis. Lite tidigt att säga kanske, efter EN bra dag. Men jag blir glad för den lilla glimten hopp jag kan få ;)

Jag börjar som vanligt med... Ja, jag börjar väl med dagen. För att natten minns jag inte om jag har något speciellt att säga om..

Jag drömde iallafall väldigt konstigt inatt, minns jag. Mamma var med. Och vi var i ett stort sjukhus. Jag flydde. Men väldigt långsamt. Jag gick bara omkring där. I vetskapen om att jag när som helst kunde bli hittad. Rädd att gå tillbaka till rummet där vi satt. Då jag visse vad mamma skulle tycka om min dumma och onödiga flykt.

Och trots att folk såg mig hela tiden, gick jag bara där och brydde mig inte om alla som letade. Jag var i princip osynlig. Ett okänt ansikte för alla som passerade mig.

Men sedan hittade jag en utväg från gården som sjukhuset låg på. Och började då min promenad därifrån...

Japp. Annars brukar jag springa. Hoppa upp på berg och över grenar. Springa fort. Nästan så att jag flyger. Men inatt flydde jag lugnt och långsamt. Precis som "skit samma"...

Okej. Det blev lite natten ändå.

Men nu tar vi dagen idag.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv sex. Men det kändes lite tidigt att kliva upp. Så jag låg kvar. Somnade om, och vaknade vid sjutiden. Men då 14åringen var uppe och skulle gå till skolan, och jag inte hade lust att riskera att behöva kommunicera. Så väntade jag kvar en kvart till.

Gick sedan ner och åt frukost. Lagom mycket. Ja, jag ANTAR det iallafall! För ingen ångest ;D

Efter frukosten, gick jag som vanligt upp hit och la mig och sov igen. Efter att ha funderat en hel del över hur jag ska utforma ett fullständigt schema. En planering som täckte hela min vardag, varje dag. Som skulle göra mig trygg. Så att jag fortsättningsvis slipper fundera över det, det och det...

Men jag konstaterade att det inte var möjligt. Att det inte skulle gå att FÅ ett såpass utförligt schema, som inte skulle behöva ändras, tas bort och läggas till på, stup i kvarten.

Ja. Jag sov iallafall fram tills klockan kvart över elva, ungefär. Drömde konstigt. Så jag var nog mäkta trött imorse. Blir väl så när den värsta pressen inombords, lägger sig..

Efter det, blir det grumligt. Men jag ska ändå rabbla vad som hänt under dagen.

Jag fick svar från min handläggare på försäkringskassan, idag. Och för första gången sedan jag tilldelades henne, svarade hon med ett svar som SA mig någonting! Ett utförligt svar som inte bara innehöll en mening som jag skulle klarat mig ÄNNU bättre utan!

Hon förklarade PRECIS hur jag skulle göra för att ta mig dit jag vill, i gym"perspektiv". Ja, min fråga hade ju varit... Eller rättare sagt, mitt BEGÄR hade ju varit att hon skulle ge en UTFÖRLIG beskrivning av hur jag skulle göra för att ansöka om ersättning för gymkort... Ja, den här gången fick jag ge en TYDLIG fråga och be om ett TYDLIGT svar. För att annars svarar hon knappt alls. Har ju försökt såå många gånger tidigare... Och ÄNTLIGEN fick jag ett svar som jag förstod! Det tackar vi för ;D

Så. Nu var det första jag skulle göra, att kolla upp olika alternativ till gym. Sedan skulle jag kontakta henne.

Lättare sagt än gjort. Hur ska JAG veta vart som är bäst att börja gymma? Jag bryr mig inte så mycket. Det är väl snarare DE som har krav på pris och så vidare...(?) ..

Men men. Ett steg på vägen iallafall =)

Annars har det blivit en del dator. BubbleShooter..

... Minnet alltså.

Jag har läst lite bloggar. Kollat blocket. Mailen, såklart. Kollat upp alla dessa gym. Utan att bli särskilt mycket klokare. Skrivit ett svar till handläggaren på försäkringskassan, som jag hoppas att duger för att gå vidare på... Och fått reda på att hon skulle prata med min handläggare på arbetsförmedlingen idag, angående praktik. Vilket jag hoppas att hon gjorde..

Ja, jag gick ut på en promenad, tidigare idag. Efter att ha tagit mig över steget att det känns jobbigt att lämna hemmet..

Gick och sjöng, på grusvägen i det härliga vädret...

Mer dator...

Minns inte så mycket mer. Men det blev lite tv. Medans jag väntade på att pappa, mamma och 17åringen skulle komma hem från ett möte. Så att vi kunde äta middag..

Åt middag. Och sedan GISSAR jag på att det blev lite mer dator. Men ingenting som jag kan garantera :P

Och efter det, en film tillsammans med mamma och pappa.

Rutinerna känns återställda, vad gäller ätandet. Och jag fick åter den härliga känslan av hälsosam kontroll. Inga onyttigheter nödvändiga, heller ;P

Nu på kvällen, tog jag även en HÄRLIG promenad ner med soporna. Och jag kan ALDRIG sluta förundras(förundas?) över hur VACKRA trädens svarta silhuetter(stavning) är mot den blågrå himmelen, en kväll i mörkret. Och hur fullbordad denna UNDERBARA känsla blir, när luften är sådär upplyftande kvällsfrisk!

Det är så HARMONISKT! Och jag fick bara den där JÄTTESTARKA känslan av att vilja ta mig en joggingrunda eller en lång promenad!

Kanske ska jag ge joggingen en ny chans snart =)

God natt med er <3