... Okej. Det här var sista gången som jag köpte godis på vardagarna. Sista gången som jag handlar "för dagen".. Från och med nu, blir det strukturerad handling av MAT, för åtminstone en vecka åt gången...

För att nu mår jag såå illa... IGEN.

... SÅ. TILLS jag känner mig redo att börja äta regelbundet och mer hälsosamt... så får jag försöka klara mig utan handling. På det sättet kanske jag till slut tvingar mig själv att ta tag i ätandet...

.. Godis... Nej, jag mår inte bra...

Ser såå fram emot att börja äta LAGOM mycket, och vid MÅLTIDER som känns strukturerade och inte bara hipp som happ... Och för att inte TALA om, NYTTIGARE! ... Det ska bli så GOTT!

... Men till dagen idag...

Jag vet jag klev upp igen igår natt... Då jag bara låg vaken och funderade. Kunde inte sova... Tror att jag mådde dåligt. Skrev en massa anteckningar på mobilen...

... Så jag klev upp... Klockan var två eller tre..

Jag satte mig och såg på tv...

Blev tröttare och tröttare. Men ville se klart på programmet som jag höll på att se på... Så inte förrän klockan fyra, kom jag i säng igen...

Och då tror jag att jag somnade rätt så per omgående...

Men jag vaknade VÄLDIGT tidigt igen... Om den var sex kanske... Somnade om flera gånger. Men bara så att jag halvsov. Drömde konstigt.. En mardröm om min mammas kusins hund. Den hund som var tvungen att låtas somna in, på grund av aggressivitet...

Ja, en hemsk dröm. Fast skillnaden var väl att denna hunden(i drömmen) var en DanskSvensk, och mammas kusins var en JuckRussel...

Den var iallafall aggressiv(i drömmen) och jag hade STORA problem med den. Blev biten hela tiden..

Och grejen är den, att jag sov så HIMLA konstigt imorse... Och hela tiden vid medvetande... Ville bara att klockan skulle gå fortare... Men ville samtidigt inte kliva upp...

När klockan blev tolv, och det började spöregna ute... Ja, då klev jag upp och raskade mig iväg till affären. Köpa dagens mat, tänkte jag..

Sedan blev det, äta framför tv:n. Med en kopp kaffe...

Och när tiden blev inne, gick jag iväg till bussen...

... Måste bara...

Jag är alldeles stel i fingrarna. Så att det är väldigt svårt att skriva just nu. Att pressa ner tangenterna och att röra på fingrarna... "Fa-an också!" vill jag bara säga...

... Men så messade jag iallafall 23åringen. Och sa att vi kunde träffas närsom helst mellan tre och sju. För att jag var påväg in till stan nu...

... Väl i stan, gick jag bara omkring. Varvade det med att sitta på en bänk. Eller en stol. Väntade på att 23åringen skulle höra av sig...

Så träffades vi...

Vi satte oss på ett fik. Åt. Och pratade. Pratade... Och.. PRATADE.

Ja, vi satt där i TVÅ TIMMAR och bara pratade. Delade erfarenheter. Och diskuterade tidigare upplevelser... Och jag kände inte för en SEKUND, att det var jobbigt att umgås! Innan gjorde jag det... Men inte när vi väl satt där... Det fanns bara så mycket att prata om. När man inte har pratat på så länge...

... Sedan blev det musikföreställningen... Den var långtråkig...

De var duktiga. Men ärligt talat... Nej, jag kände inte riktigt för det. Längtade bara, från första stund, efter att det skulle ta slut... Antagligen för att jag inte visste vad som skulle hände EFTER.. Och det var det enda jag ville ta reda på..

Och efteråt... Ja, jag följde mamma, pappa, 23åringen och 14åringen, till bilen... Och sedan tog jag en RASK promenad..

Jag försökte hitta en öppen affär. Så att jag kunde köpa "dagens mat" för ANDRA gången idag..

... Ja, det stör mig en smula.. Jag hade funnit struktur. Jag hade funnit stabilitet. En stark vilja. Och jag hade kommit överrens någorlunda med mig själv..

Men så tänker man om. Kanske för att man för en stund, börjar må bättre. Och därför känner att man vill göra förändringen... Till det bättre...

... Och då, när man väl märker utmaningen i det hela... Och känner att man inte orkar... Att det var ett "misstag" att tänka om... Ja, då är det försent... För att nu har man inte längre den starka viljan. Inte längre strukturen och tryggheten i sitt gamla upplägg...

Ja, men iallafall...

Jag gick till två affärer. Stressad. Då den sista bussen skulle gå om en timme. Och missade jag den... Ja...

... Men jag VILLE verkligen HA GODIS! ... Så jag gick. Snabbt.

Och trots att jag krigar en del med mig själv. Vill hålla fast vid tryggheten i en strikt "dagens mat" och därför gärna vill äta så lite som möjligt... Enklare att hålla reda på. Struktur...

Ja, så känner jag mig även NÖJD när jag känner att jag nu kan gå raskt utan att känna mig ansträngd... Och ett plus vore ju om jag även kunde börja äta nyttigare, så att håret kunde stanna på huvudet..

För att grejen är den att många av mina tankegångar under dagarna.. Trots att jag nästan aldrig nämner det på bloggen, handlar just om mitt GROVA håravfall. Och oron för det...

Är rädd att snart inte ha något hår kvar...

Min hy mår inte bra. Mitt hår mår inte bra.. Det enda som inte tar stryk av mitt beteende emot mig själv, är mina naglar... Dessa har ALLTID varit hårda och långa! ...

Men iallafall...

Jag köpte sallad. Jag köpte godis i massor... Och nu i efterhand. När illamåendet kom till mig och jag lyckades hejda mig själv från att fortsätta äta...

Ja, som vanligt, känns struktur och hälsosamt ätande, som en välkommen... Ja, vad man nu ska kalla det.

Sedan jag kom hem, har jag iallafall ätit... för mycket. Druckit kaffe... Och bara HOPPATS på att jag nu ska låta BLI att handla någonting alls, tills jag kan handla och äta... HÄLSOSAMT(eller iallafall regelbundet.. Och mat istället för skräp)..

... Medans jag satt där vid tv:n...

... Nu får det vara bra..

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...