Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 27 september 2016

Till H*vetets Stad, för semester jag far

Av D - 27 september 2016 18:00

Imorgon reser jag iväg. Lämnar min vardag och dess problem och bekymmer, för ett tag...

För att nu finner jag ingen kontroll. Noll kontroll... Och greppet jag kände i början av sommaren, tycks vara ett minne blott...

Tillåtelserna att strunta i vad jag egentligen borde göra för mig själv... Tillåtelserna att gå åt ett håll som känns så, så fel... Som tar mig dit jag verkligen inte vill.. -Blir bara fler och fler... Och det går inte ens dagar emellan gångerna!


... Att inte känna kontroll, fick mig att åter börja rabbla vad jag borde göra men som aldrig har fungerat...

Och till slut fick jag bara för mig "Jag åker iväg. Till H*vetets Stad, reser jag iväg"...

Samma kväll som jag fick för mig det, messade jag Xsambon som jag inte hade hört någonting ifrån sedan jag i vintras konstaterade honom ointresserad och gav upp om hans kontakt...


Jag frågade honom hur hans liv såg ut nu och ifall han var intresserad av besök...

Det var han.

... Så. Dagen efter, ringer jag honom. Vi pratar i tre och en halv timme...

Visst. När vi var nykära, hann jag varken tröttna eller bli trött... Men nu ville han bara prata, prata och prata. Fastän jag redan efter mindre än halva tiden, hade för mycket ångest och kände mig för trött, för att orka fortsätta..!


Men han hade mycket att säga.

Han stöttade mig iallafall från sitt håll, med att beställa biljett till resan... Och imorgon åker jag.


... Så. Från att få infallet på lördagen, ringa Xsambon på söndagen... Och så reser jag 35mil bort, till ett ställe som jag tidigare velat dö på... Med en person som tyngde mitt liv såå mycket...


Men han är min själsfrände. Min varmaste person.. och tryggaste vän(bara han tillåter det)... Och naturen är underbart fin. Hans familj, trygga vänner...

Och jag behöver en semester ifrån vardagen och ätstörningen... Så jag får hoppas på det bästa... Det vill säga, att jag inte tyngs ner under jorden och längtar hem det första jag gör...

"Energin, kära Xsambon. Energin. Du får inte tynga energin. Jag saknar ju dig. Oss."...


...


Den senaste tiden har iallafall bestått i att äta... Att äta, äta och äta...

Får jag för mig att börja svälta igen... Eller som nu... Att börja äta strax under den mängd som jag kanske borde. "Så att jag har kontroll, men inte rasar i vikt".. -Så kommer jag alltid på en anledning till att, dagen efter typ, tillåta mig själv "en sista gång av hetsätande"...


Det har i princip bara varit godis. Godis och andra sötsaker... Och jag vet inte hur mycket pengar jag har gjort av med på det de senaste veckorna!

Men min kropp har iallafall vant sig vid den sortens kost nu... och mängden! Så att jag får inte längre ont. Blir inte längre illamående... Det är bara magen som blir stor, stor, stor(men den går ju tillbaka igen)!


...


... "Jag är inte fet. Jag är bara mindre spinkig"...

Ja, så är det. Men ju mer jag äter, desto mer går jag upp i vikt. Det vet jag. Och det säger sig ju självt...

Och när jag tittar på mina lår. Känner på min mage. Slänger en inspekterande blick på mina överarmar. På vristerna och vaderna...


-De är stora! Eller ja. Större.

Och när man för bara några veckor sedan, har gått med tio kilos undervikt under fungerande svält... Och sedan helt plötsligt bara väger tre kilo under gränsen till normalvikt... Ja, då ser man sig ändå som fet... och rädslan smyger sig på. Oron.


... Jag menar. Det är ganska stor skillnad mellan att gå omkring med varken muskler eller fett... Och att börja närma sig normalvikt...

Och eftersom att jag inte tycks kunna tygla mig själv, vet jag ju inte vart jag kommer att sluta... Och det är ju en rädsla i sig!


...


Men imorgon reser jag iallafall till H*vetets Stad. Stannar under obestämd tid...

Mår jag bra där. Bättre. -Då stannar jag nog, jag vet inte hur länge! Men mår jag dåligt, kommer jag med största sannolikhet bara att stanna i fem dagar eller så...


... Egentligen har jag möte bokat med MinKontaktPåKommunen och JobbCoach. Då jag kände att jag verkligen behövde komma hemifrån, den perioden då hetsätandet var relativt nytt och jag inte kunde acceptera beteendet. Så. Jag ville ut på praktik. Behövde verkligen ut!


... Men nu vet jag inte. Det känns som en återvändsgränd. En rondell... Och utvägen ur det hela, blir aldrig någon annan än vad den blev gången innan...

Jag menar. Ingen praktik. Ingen framgång... Ingen vilja när det väl kommer till kritan...


... Jag var hos mina föräldrar i söndags. Då de hade skrivit ut min biljett för resan, åt mig. 

Och då pratade mamma och jag om det här med att komma ut på aktivitet...

Jag börjar ju såå tappa hoppet och tröttna. Och ju fler gånger jag försöker men inte tar mig, desto mindre har jag lust att försöka igen, igen och igen...

Jag menar. Man tappar ju lite av det lilla självförtroende man ändå besitter... Och nu känns det som om jag försöker pressa ut den sista droppen...


...


Sedan jag skrev sist, har jag varit nära på att köpa hund. En valp. Stor hund...

Jag kontaktade uppfödaren. Hade lite kontakt med henne. Men kunde inte riktigt ta det steget, då det är en sådan stor förändring. Och att även om jag behöver någon annan att fokusera på och lite kärlek i mitt liv.. -Blir kraven i vardagen, med ens jättehöga! Och hela min tillvaro kan braka samman!

.. "Och hur är det med ekonomin?"...


... Mina föräldrar... Eller mest mamma, var en annan orsak...

Jag vill inte se hennes skrumpna ansikte. Hennes besvikna och oroliga ögon, gå ner i golvet...

Vill inte höra hennes stönande suckar... Känna hennes negativa energi...


Ja, hon gör så. När hon tycker att man gör någonting som hon inte håller med om, visar hon det...

Och visst. Jag är vuxen. Och jag ska inte behöva någons medkännande för att kunna få gå min egen väg... Men jag känner mig skyldig.

Gör jag mina föräldrar oroliga eller besvikna, känner jag mig skyldig...


Sist jag var i H*vetets Stad och kom hem och sa att jag funderade på att flytta dit igen, fick jag precis de blickarna... Det ljudet... Den energin... Hon tyckte inte om tanken på att jag återigen skulle flytta 35mil bort, till den stad där jag höll på att dö ifrån dem utan att de kunde närvara som stöd i helvetet...

Och hon tycker inte om tanken på att jag skaffar hund och därmed drar på mig ett ansvar som jag inte kan eller kunde hantera...


...


Ja just det, ja. Jag skulle ju skriva om vad mamma och jag pratade om i söndags.


Jag behöver liksom kraven på mig, för att ta mig ut någonstans. Jag menar. Utan krav från samhället.. eller från någonstans alls, kommer jag inte heller någonstans.

Jag kan liksom inte tvinga mig själv ut i någonting smärtsamt och otryggt... Någonting jobbigt.. -Om jag inte behöver!

.. Men om jag måste, så kan jag!


Jag menar. Jag gick en hel skolgång. Tolv år i skolan. Pluggade genom stress och press. Genom krav som var aningen för höga(på grund av perfektionism och konfliksrädsla)...

Jag gick bestämt till skolan varje dag. Kom alltid i tid. Och utsatte mig själv för mobbning och utanförskap. Otrygghet...

.. Och jag fick bra betyg!


Jag visste ingenting annat när jag var liten. Jag visste bara att pleasa. Göra vad som förväntades av mig. Och undvika utskällning. Besvikenhet... Eller dömande blickar.. -Till den grad som jag själv klarade av...

Men hade jag vetat att det var okej för mig att inte göra som andra förväntade sig, tidigare än vid 17 års ålder... Ja, då hade jag nog inte sett den där jobbiga skolgången som ett krav, heller...


Men den var ett krav. Och jag behöver krav. För att kämpa mig igenom jobbiga saker, behöver jag krav. Annars godtar jag dem inte...

Men med aktivitetsersättning. Inga krav...


... Och nu, med det här självskadebeteendet och vetskapen om att "det går bra att inte vara till lags. Inga konsekvenser", vet jag inte vad ett krav skulle göra för eller mot mig...

... Men det får jag inte heller veta... om ingen ställer kraven...


*Suck*...


...


Jag skriver kanske mer, från H*vetets Stad sedan...

För att jag känner att den resan kan både bli en stor och tung undergång... Med mycket ångest och besviket grubbel...

Eller en känsla av lättnad, kärlek och glädje... Och en vilja att med bums, flytta tillbaka dit och aldrig mer utsätta mig själv för min meningslösa vardag!


Jag menar. Jag har vänner där. Och med "vänner" menar jag Xsambon, hans bror, hans syster och mamma...

Men det känns ändå mer som ett liv än vad det här gör. Jag lever ensam. Har familjen. Men inte i vardagen...


... 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se