Jahapp... Dagen idag.

Den började långtråkigt. Jag satt häruppe på mitt rum. Stirrade rakt in i dataskärmen, som jag alltid gör. Spelade lite Bejeweled som jag också alltid tycks göra nuför tiden. Kollade mailen hundra gånger om, och bara väntade på att tiden skulle gå. Att någonting skulle hända... Som jag alltid gör.

Jag lyssnade på lite musik. Låg i sängen. Kände mig både otålig och uttråkad...

Jag har säkert kollat blocket några gånger. Ja, löst lite korsord har jag faktiskt också gjort. Sådär tre ord på tjugo korsord :P Ja, jag kan ju inte kalla mig själv uthållig =P Finns inget tålamod här inte! Så, jag gav upp efter några stycken :D

Sedan minns jag inte om jag har gjort någonting mer idag innan jag gick ut... Ja, förutom att vänta och vänta och vänta, då da. Det jag har väntat på, är ju det där intyget. Jag vill komma igång nuuu. Men allt tar för lång tid. Och eftersom att jag är tjejen som bara sätter mig på ändan och väntar på vad hon vill ha, istället för att göra det bästa utav situationen sålänge, så har dagen idag(liksom alla andra dagar) känts väldigt lång...

Men vid halv fyra-tiden någon gång, bestämde jag mig för att gå ut en stund... "Jag är TRÖTT på att vänta... Jag behöver GÖRA någonting...".

Och nu börjar den konstiga känslan. Eller kanske inte på en gång. Det minns jag faktiskt inte. Jag minns inte hur början av promenaden var. Hur jag tänkte och kände då... Men jag minns att promenaden kom att bli en väldigt konstig promenad. Jag började föreställa mig saker framför mig. Först har vi den svarta väggen. Ja den var ju faktiskt rätt så smart. När jag mår dåligt psykiskt och känslomässigt, vill jag helst inte SE någon. Inte möta någons blick. Jag vill inte att någon ser MIG, och jag vill bara vara ifred.

Så. Då kom jag på att föreställa mig en svart vägg framför mig, när jag skulle gå förbi någon grannes hus. Och det fungerade! Det gjorde mig lugnare. Och jag kunde med gott självförtroende och lugn i sinnet, gå förbi det som jag annars tyckte var väldigt jobbigt ;)

Så DET var ju inte så konstigt. Men det var hur jag MÅDDE, som var det konstiga. Jag kände mig bara så vilsen. Borttappad. Men ändå så säker och trygg. Jag kunde inte riktigt komma underfund med vilken sida av mig som var starkast... Eller vad inom mig som försökte lura vad. Jag visste inte(vet fortfarande inte) vad jag egentligen vill i livet. Om jag vill leva eller dö... Om jag är svag eller stark. Om jag mår bra eller dåligt. Jag kunde inte bestämma mig för åt vilket håll jag skulle titta. Framåt eller bakåt. Åt höger eller vänster... "Vem ÄR jag? ... och VART är jag?"...

Jag... Äntligen, för första gången sedan jag återfick känslan. Har nu satt mig på en sten i skogen och gjort ingenting. Jag satte mig inte där för att tyna bort, dö, som jag egentligen ofta känner för. Men jag satte mig där för ingenting. Bara satt där och stirrade. Ville inte gå hem. Aldrig någonsin igen. Och det var ju inte så kontigt. Vem skulle INTE bli trött på att leva som jag gör?! Det är ju inget liv...

Men där satt jag. Funderade på vad jag egentligen ville. Om jag ville leva eller dö. Vad jag känner för livet, liksom döden. Men jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Jag känner mig helt likgiltig. Vilket i mitt huvud, känns väldigt jobbigt. Varför kämpa, när man inte känner motivation? Men varför dö, när det egentligen inte finns anledning till det?

Jag försökte föreställa mig ett svart hål i marken framför mig... När jag kunde se hålet klart, så började jag sedan föreställa mig att jag tippade ner från stenen som jag satt på, rakt ner i hålet. Om jag kände mig trygg med den känslan och även VISSTE att det faktiskt var vad jag skulle ha gjort om situationen uppstod, så visste jag om jag ville dö eller inte...

Men nej. Det fungerade inte särskilt bra. Jag föreställde mig det både en och två gånger. Tre och fyra. Men känslan blev olika varje gång. Jag tror inte att jag har något emot döden, om den kommer och knackar på min dörr. Men frågan är om jag skulle haft något emot livet, om jag hade befunnit mig i döden, och DET hade knackat på min dörr.

Ja. Och varför då allt detta snack om liv och död? Det är väl mycket för att jag befinner mig i just den krisen, just nu... Inte mer med det. Vet helt enkelt inte vart jag hör hemma eller vart jag vill vara. Vad jag klarar av, och vart jag kan ta mig... Vad som är bäst för mig... Rätt för mig.

Men nog om det. Efter ett tag, fick jag nog och tog fram min mobil. Började sjunga till Youtube, där jag satt på min nyligen funna bästa vän "stenen". Sedan började jag gå hem, med den beslutna tanken i huvudet. Jag ska ta mig ut VARJE dag. Till stan ska jag åka. Jag ska köpa mig ett busskort och få ett liv! Nu är det slutväntat! För att, SKA jag leva, så ska jag också LEVA!

Japp. Och nu när jag kom hem, har jag sett på finalen i "Junior Masterchef Australia". Sedan var det "Talang", tror jag(om det inte var något emellan), och efter det "En svensk Talkshow". Och GUD vad jag älskar det programmet. Som man skrattar! Tycker om hans svenska =D Även "Talang" är ett nyttigt program, om man tycker om att skratta! Och vem gör inte det =D

Annars har jag sms:at en del med bästisen som jag inte hört från på länge. Och mailat lite med personligt ombud. Så. imorgon blir det en tripp till stan ;)

God natt med er <3

Okej, nu blir det allt ett inlägg :)

Ja, jag vet inte hur många jag redan har gjort idag. Men i mitt huvud känns det rörigt när det blir för många. Mår bättre när jag gör högst två per dag typ. Från början var det ju meningen att jag bara skulle skriva kvällsinlägg. Ett i slutet av varje dag... Men det har expanderat lite. Från och med nu, ska jag iallafall försöka hålla det enkelt, för min egen skull ;)

Just nu, är jag återigen inne i en period av prestationsångest. Ja, som sagt så kommer den och går, lite hur den vill. Inget som jag känner att jag orkar ta kontroll över för tillfället. Idag har inte orken funnits ALLS. Men nu har jag iallafall än en gång kommit fram till att jag måste börja slappna av mer. Allt BEHÖVER inte vara perfekt! Och just när det gäller bloggandet, så är det ju såå onödigt. Då jag faktiskt gör det för min EGEN skull. Men det är svårt att komma ihåg och inse det ibland. När känslorna tar över och man känner sig otillräcklig...

Men nu ska jag verkligen FÖRSÖKA! Jag ska intala mig själv att jag bloggar för min EGEN skull. För attjag själv ska kunna minnas tillbaka och läsa. För att, det GÖR jag ju! Och då är ju meningen att jag SKA skriva tråkigt eller fattigt, när dagen har VARIT sådan. Vart ligger sanningen ANNARS i det jag skriver?

Men dagen idag har inte BARA varit prestationsångest! Utan också en hel del ändlöst stirrande in i dataskärmen. Jag har bara suttit och stirrat. Typ väntat ut söndagen bara. Önskat att den kunde gå fortare... Att Måndagen kunde komma.

Jag har känt mig... Ja, jag minns inte. Men har typ velat bort. Sväva ovan jord och bara vila. Vila från livet och allt vad det innebär. Jag har bara för en stund, gett upp allt. Men bara... Ja, jag vet inte hur man ska förklara. Jag har väl KÄNT för att ge upp och dö... Men samtidigt vetat om att det inte skulle hända. Jag har tittat framför mig, utan att se. Världen har känts grå och tung som bly...

Jag tog en liten promenad mitt på dagen.. Eller ja. Innan middagen precis. Den var inte alls härlig. Och det var då som jag bara längtade mig bort. Bort från allt. Jag gick där på grusvägen. Stirrade rakt ut och sjöng tankspritt...

Ja. Annars. Dagen idag. Jag har suttit här vid datorn och kollat blocket... Ja, lite halvhjärtat sådär. Jag har läst min bloggväns blogg. Åow.. Min kära bloggvän. På något konstigt vis, känns det som om hon är den enda jag har, just nu... Men jag har ju fler... Känner mig bara så ensam. Att hon känns nära, är ju för att vi tillsammans kämpar mot ett bättre liv. Hennes kamp är min kamp och min kamp är hennes kamp... Ja-a. Underbara T (Jag har länkat henne i tidigare inlägg. Så är ni intresserade, kan ni kolla där)...

Ja. Annars har jag läst bloggar. L... Tänkte skriva lyssnat på musik. Men det tror jag inte. Inte idag. Däremot har jag pratat i telefon med min Xsambo. Jag saknade våran första tid tillsammans så mycket, när jag tittade ut på den soliga naturen. Minnen ni vet. Härliga minnen. Gjorde mig ledsen. Eller vad ska man säga? Jag fick ont i bröstet.

Så jag ringde honom och pratade av mig lite grann. Men när samtalet började bli trögt, la vi på. Inte så mycket mer med det :)

Annars vet jag inte. Lite Bejeweled. Ja och så en del bloggning, som ni märkt. En del ängslan... ångest. Största delen av dagen, instängd på mitt rum. Ingen lust till social kontakt. Jag har sett fram emot... längtat till Måndagen. Då jag kommer en dag närmre mitt intyg... Och nu på kvällen, såg vi på en film. Pappa, mamma... Ja hon sov väl mest :P... 19åringen och 13åringen.

Ja. God natt med er <3

Nu är det dags att slappna av och släppa på allt för en stund ;) Jag måste återigen glömma alla inre krav och min ständigt återkommande perfektionism. Denna bloggen är min vardag. Och så måste det förbli. Kort och enkelt. Tråkigt och roligt. Bra och dåligt :) Mer än så, behöver den inte vara ;)

Slappna av käraste D =) Här kommer lite avslappnande bilder på mina växter. Än lever de! =P

Vi hörs ikväll <3

Helgerna är ju alltid en dag mittemellan, liksom. En dag av ingenting. Jo, jag trivs bäst med vardagarna just nu, och mina helger går ut på att vänta in måndagen...

Idag sa jag med ett stort leende på läpparna att "Snart är det måndag". Mina föräldrar blev lite förvånade över att jag blev så glad för att MÅNDAGEN ska komma! För att för dem är ju helgerna dagarna som de ser fram emot. De få dagar i veckan, som de faktiskt kan pusta ut och vila. Göra vad de känner för och LADDA inför den nya veckan!

Och jag vet. Jag har ju också haft vardagarna fulla av arbete. Ja, jag har ju gått i skolan. Och då var även JAG en av dem som ÄLSKADE helgerna! Men nu när jag befinner mig där jag faktiskt gör i livet, vill jag bara ha vardag. För att vardagarna är de enda dagar som jag har en chans att ta mig dit jag vill. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan för praktik. Hyresbolag eller liknande för egen bostad. Personligt ombud för hjälp med kontakten... Och om saker VERKLIGEN skulle krisa(!)... Vården för att få hjälp att ta mig upp när jag faller ner.

Helgen är för mig, bara ett par dagar att sega. Att ta sig igenom helskinnad. Ett par dagar där allt står stilla. Ett par dagar av ingenting...

Ja. Nog om det. Det jag egentligen skulle skriva, var att dessa helger HÄNDER inte så mycket! Så det finns inte heller särskilt mycket att SKRIVA om. Inte för att det gör det någon annan dag heller. Men ändå. Det blir ÄNNU mindre på helgen!

Men egentligen bryr jag mig inte. För att jag skriver ju trots allt för mina minnens skull. Och jag skulle lika gärna kunna skriva det i ett dokument att kunna läsa i om några år. Men det är ju så mycket ROLIGARE att blogga! Det blir snyggare. Mer välorganiserat... Ja, och så har ju folk CHANSEN att läsa om mina dagar och ta del av min vardag, precis som jag! OM de nu skulle råka bli eller vara intresserade.

Men det ÄR inte särskilt viktigt för mig. Det är ju klart att det uppskattas om man får känna sig intressant. Men då vill jag ju såklart att de blir intresserade av det jag skriver. Och inte att jag ska skriva någonting så ATT de blir intresserade!

Nej, jag är nöjd bara jag faktiskt skriver. För att det är guld värt. Jag BEHÖVER skriva. Jag BEHÖVER minnas... Och jag BEHÖVER kunna återuppleva. Och dessutom är min blogg som en bebis för mig. Den ligger mig såå kärt om hjärtat. Liksom de få besökare som tittar in då och då. Och kanske slänger in någon kommentar! Tack Käraste Annie och T.

Oj vad långt jag babblar om ingenting =P Men vad har man annars att babbla om på dessa dagar av just ingenting =)

Ja, jag ska ju såklart som bloggen lyder, nämna vad jag gjort idag, också ;) ... Ja och det var ju lättare sagt än gjort :P Minnet är ju som bortblåst ibland. Och jag får väl snällt ta och gissa mig till dagen :P Halvt som halvt!

Jag vaknade iallafall och klev upp imorse när jag hörde att mamma och pappa körde iväg på våran grusväg utanför huset. De skulle och handla. Så jag passade på att sno duschen medans de var borta. Blev sedan pålurad att hänga tvätten. 17åringen kom in till mig och sa att mamma hade sagt att NÅGON skulle hänga tvätten klockan halv ett. Snäll som jag är, tog jag såklart på mig den uppgiften. För att, ska det bli gjort, så ska det bli gjort. Så enkelt ÄR det ju =)

Men sedan när mamma kommer hem och frågar mig om 17åringen hade hängt upp tvätten nu, så fick jag veta att det tydligen var HON som skulle ha gjort det :P Lilla latoxen =D Jaja. Jag gjorde det gärna. Så ingen fara skedd ;)

Efter tvätten, tog jag mig an att plocka ur diskmaskinen, medan jag väntade på att få ett sms från mamma "Kaffe tack". För att då betyder det att de snart är hemma så att vi kan äta lunch. Klockan halv två eller två, kom de hem, och vi åt lunch tillsammans.

Annars har jag suttit härinne på mitt rum idag. Jag har sjungit. Och idag gick det faktiskt bättre. Mindre spänd, kanske :) Jag har läst bloggar. Kommenterat till käraste T. Och fått reda på lite om hur det går för henne på sjukhuset. Fått lite tillbakablickar på hur JAG hade det! Och jag har kunnat relatera till hennes upplevelser. Ja, hon har kommit att bli en viktig vän i mitt liv. Hennes resa känns som MIN resa! Och den är PRECIS lika viktig för mig, som min egen! Därför kollar jag in på hennes blogg oftare än oftast. Måste ju se hur det går och kommentera hennes inlägg på mitt egna lilla vis ;)

Och så har jag suttit och tråkat framför Bejeweled. Kollat hundar på Blocket. Jag har bäddat rent min säng. Skönt att bädda ner sig inatt ;) Och nu på kvällen har vi sett på film tillsammans. Pappa, mamma, jag och delvis 19åringen. Ätit tårta och godis. Fråga mig inte varför tårta. För att det vet jag inte. Föräldrarna mina kände väl för det :P Inte mig emot =P

Nu blir det sängen. Bara en helgdag kvar. Sedan blir det måndag, och ett steg närmre mitt efterlängtade läkarintyg. Vilket tar mig ett minimisteg närmre en praktikplats ;) God natt med er <3

Min käraste bloggvän T är inlagd nu, och hon kämpar på starkt. Hårdare än någonsin! Ni kan själva följa hennes resa om ni vill :)

Ja-a... Dagen idag. Hmm. Har nog egentligen inte hänt så mycket idag. Jag har varit rätt så spänd. Och förutom att tänka på T och hur det går för henne, har jag även känt mig orolig för ett eventuellt läckage. Ja jag mår väldigt dåligt några dagar i månaden. Ni kanske kan gissa vilka :P Och att gå omkring spänd för DET, sänker ju även mitt humör och får mig att känna mig uppgiven.

Men de jobbiga känslorna försvann ganska snabbt, denna gången. Ibland är det värre och ibland är det rätt så lugnt ;)

Jag har iallafall skrivit ett par inlägg på min tredje blogg. Försökt skriva av mig lite ångest och förtvivlan. Och så har jag fått mail från min handläggare på försäkringskassan, som sa att läkaren hade ringt henne och att han skulle skriva det där intyget. Så det verkar ju bra! Nu HÄNDER det äntligen något! ;) Då får man bara hoppas att han skriver något som är för mig positivt, och inte har en massa "säkerhetsinvändningar" eller vad man nu kan kalla det :P

Jag har även läst bloggar... Ja, och nu när jag kommer på det! Jag har även gjort en lite sväng igen! Nu har min "ätstörningshjärna" lämnat mig igen ;) Ja, idag vände det. Jag kom att tänka på mitt dyrbara hår som förra svältperioden, föll som döda flugor från mitt huvud. Tappade ju mer än hälften av mitt hår, den gången! Såå inte värt det! Och så känns det ju lite twistat att proppa i sig vitaminer för hårets skull, men samtidigt vilja halvt svälta ihjäl! Hur dubbelt är inte det!?

Ja. Jag känner ju fortfarande av en viss ovilja till att äta ordentligt. Men jag känner ändå att det är okej att äta lite grann igen ;) Typ frukost och middag. Bättre än ingenting alls ;)

Ja. Annars. Jag har kollat hundar på blocket. Jag har spelat något bubbelspel på datorn. Ja, bara ett par minuter. Sedan tröttnade jag. Och så har jag kollat bebiskläder på Tradera. Jag har lyssnat på musik och sjungit. Jag idag mer falskt än vanligt. Iallafall på vissa låtar. Ingen bra sjungardag idag =P Älskar däremot att sjunga "Concrete angel" av Martina McBride(stavning). Jag bara ÄLSKAR den låten! Och att sjunga den, är alldeles underbart!

Nu på kvällen, har jag pratat lite med mamma. Lite småprat om torsdagens läkare. Om vad som tidigare hänt. Och hur svårt det borde vara att vara vårdpersonal. Och allra helst inom PSYKIATRIN! Vilken ansvar! Man kan ju liksom inte SE felet! Man kan inte TA på felet!

Pappa, mamma, jag och delvis 17åringen har sett på en film idag. Vi såg på "Hungergames 2". Kan inte namnet på den. Men den var bra. Minns inte riktigt ettan. Men jag känner på mig att den inte var lika bra som tvåan iallafall. Minns att ettan var lite långtråkig. Men kanske minns fel :)

Vet inte om det bar något mer idag. mer än att springa på toaletten, på toaletten... På toaletten. Jo, vi började se på "Have you heard about the Morgans"(kan den ha hetat så? Ja något liknande var det iallafall :)) Men både mamma och jag, var för trötta för att orka se klart.

Så nu blir det god natt. God natt med er <3

Ja. Vi tar det här inlägget nu på en gång. Jag ska ju upp tidigt imorgon så.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om dagen. Då jag inte miss särskilt mycket. Rätt så grumligt hela alltet.

Jag minns iallafall att natten igår, var precis lika jobbig som vanligt. Liggandes i sängen. Kudden obekväm. Håret ivägen. Luften tät att andas, och ögonen svåra att hålla stängda. Man bara vrider och vänder sig. Funderar och tänker... Tills man plötsligt somnar. Sover oroligt, drömmer konstigt... Men det var nog ändå en rätt så bra natt, mot vad det varit de senaste nätterna.

Jag vaknade runt halv elva. Fick ett mess från personligt ombud som sa att hon förmodligen är hemma med vård av barn imorgon. Så jag får helt enkelt gå till läkaren själv. Jag klarar ju det. Vore bara en trygghet att ha med sig någon.

Sedan åt jag frukost trots att jag inte ville. Men jag hade ju lust. Så lika bra att passa på ;) Ja, klockan var två när lusten kom. Men vadå då :P Bättre än att inte äta alls =)

Efter frukosten, har jag suttit härinne och spelat Bejeweled. Jag har kollat barnvagnsblogg.com. Bara för mitt stora intresses skull. Men det väckte mig inte på samma sätt som det BRUKADE göra! När jag förut börjat läsa om barnvagnar på nytt, har jag alltid fastnat i ett TIMMARS arbete, med undersökningar, studera tester, hämta bilder. Jämföra barnvagnar, och så småningom komma fram till min favorit. Den ultimata barnvagnen för mig...

Men inte denna gången. Jag tror inte att jag har varken koncentrationen eller orken att sitta och låta min hjärna sätta hundra procent till det, just nu. Det är för mycket annat pågång, med vården, praktik, flytt och allt det där :)

Jag har iallafall läst lite bloggar också. Och så har jag sett på tv. Ja-a. Dagen kanske inte hade så mycket mer att bjuda på idag. Och jag har för första gången på länge, lyckats bjuda på ett relativt KORT inlägg :P Yeeeey =D

Så imorgon blir det Läkarbesök och förhoppningsvis glada miner och en påföljande lättnad. Nu är vi nära ;) Snart har jag mitt vuxna liv och allt vad det innebär! Och därefter kommer lyckan, kärleken och meningen med livet ;)

God natt med er <3

Jag satte mig precis vid datorn för att försöka göra iordning en sådan där bild som jag brukar göra, igen. En typ "I mitt huvud just nu"... Men jag stoppade mig själv. Då jag varken är speciellt säker på vad som skulle stå på den bilden, och för det andra inte hade en aning om vart jag skulle placera den! Ja, idag undviker vi besluts-och prestationsångesten. För att, nu när jag ÄNTLIGEN lyckats klättra upp, tänker jag inte falla ner igen... Inte än på ett tag!

Jag var nyss inne på T:s blogg och fick se vad jag... Ja, både jag och hon redan anade komma. Vi har ju pratat lite fram och tillbaka om det. Om hur hon kände inför en eventuell inläggning och hur jobbigt hon hade det... Ja, jag ska inte prata över ryggen på... Eller säger man bakom ryggen? Ja, det är iallafall bättre om ni själva besöker hennes blogg om ni vill veta vad hon skriver om och vad vi diskuterat...

Men samtidigt som detta sänkte mig lite grann, då jag nyss tagit mig upp. Ångesten kom tillbaka lite lätt och sinnet började bråka med mig. Men jag är samtidigt rätt så lättad för hennes skull. Då det känns som om detta kan vara en stor hjälp på vägen för henne. Det känns som om hon kan komma att lämna det där stället med ett MYCKET bättre mående och massor av ny styrka ;)

Dagen idag. Ja, den har väl inte varit så mycket mer än hemsk. Tråkigt att säga det... Men så är det! Jag tror att jag föll ner i min gamla djupa grop som jag tidigare bodde i. Jag kände att jag nu låg så långt ner jag bara kunde komma. Hade ångest. Kände mig hjälplös. Instängd i mig själv. Jag ville för första gången på länge, svälta. Skada mig själv på bästa sätt. Ja, jag kunde inte se en välmående D.

Ja, ni vet ju inte hur jag tänkte. Vad jag kände och vem jag var, dagen innan jag började skriva på denna bloggen. Vad det var för en mörk och vriden plats som jag så viljestarkt gjorde en U-sväng ifrån. Ni vet inte vad det var för några tankar och beteenden som jag så tvärt bestämde mig för att göra mig av med, dagen innan jag startade upp "Dagen Min"... Men just den gropen, kändes det som om jag hade fallit tillbaka till idag...

Jag ville ingenting. Orkade ingenting. Och jag kunde inte bestämma mig för ifall jag ville svälta eller äta tills jag dör. Vilket jag än riktade in mig på, gav mig ångest. Ja, jag fruktade för läkarmötet på Torsdag. Då jag hade ställt in mig på att gå dit. Le och svara så bra jag kan. Och sedan lämna stället med ett intyg i handen och frislagen från vården. Och "Hur skulle DET gå, när jag mådde såhär?"!

Jag vet inte om mitt mående berodde på att jag läser mycket om ätstörningar just nu, och därför påminner mig själv, eller om det mer hade med läkarmötet att göra. Kanske är jag bara rädd och orolig(?). På torsdag ska ju trots allt, allt det gamla tas upp på nytt... Kanske föll jag ner i just den gropen, bara därför(?)...

Men vilket fall, har dagen varit jobbig. Jag sa ju i mitt kvällsinlägg igår, att idag skulle bli en bra dag, eftersom att det hela tiden går upp och ner, okontrollerbart. Men jag missbedömde lite. Dagen idag, ville "bovarna" ha på sig att göra vad de nu gör inom mig. Men nu till kvällen. Vid sextiden någon gång, lämnade de mig. Jag började le. Fick LUST att le! ORKADE le igen. Jag kände mig fri och glad. Kunde SE igen. Bara sådär helt plötsligt. Det känns som att, det enda jag kan göra när allt är som mörkast, är att släppa allt, ta mig igenom det och vänta. För att, plötsligt vänder det.

Idag har jag iallafall spelat lite Bejeweled, lite Zudoku. Jag har läst min kära T:s blogg... Ja, jag har legat i sängen och bara stirrat. Proppat i mig russin i raketfart. Och därpå nötter. Ja-a... Det var nog min dag. Minns inte om jag GJORT något mer! Men nu till kvällen, så jag på tv... och även det sista avsnittet av den första polisen-filmen. ... ...

Ja, vi får se vad det blir av det hela :) Lycka till underbara T <3 Och god natt med er <3

Ja även en mörk dag kan bli ljus, när man har underbara människor omkring sig. Och jag kan ju säga med högsta säkerhet, att denna bloggen har förändrat mitt liv. Den har förändrat hela mig! Den här bloggen har gjort mig starkare. Den får mig att fortsätta kämpa. Att tänka rätt och att lära känna mig själv. Vem jag är och vart jag vill...

Men viktigast av allt. Den har öppnat upp en helt ny värld för mig. En värld där folk bryr sig och stöttar varandra. En värld där jag får möjhlighet att känna värme och kärlek. Gemenskap och harmoni. Där jag kan känna att jag BETYDER något för någon. Genom denna bloggen, får jag nu kontakt med underbara människor som jag inte visste fanns. Människor som inte är RÄDDA för att stötta någon annan och berömma dennes "beteenden"(kan man kalla det så?)...

Ja, att börja blogga igen och igen och igen, har bara gjort mig gott. Och att till slut finna en blogg som man trivs med att skriva på och som man oftast mår bra av... Det har gjort att jag inte längre är "jag"... Utan jag har blivit ett nyare, starkare jag. Jag har funnit en bloggvän för livet, och hon kan alltid få mig att smälta och känna mig viktig. Duktig och stark. Ja-a... Dagens fråga fick mig att le :) Tack käraste underbaraste T. Du betyder mycket för mig =)

Ja. Annars. Vi börjar med natten som var och jobbar oss framåt :)

Jag hade en jättejobbig natt. Svårt att somna och när jag väl somnade, vaknade jag flera gånger. Drömde konstigt och var nära på halvvaken, hela natten(Ja, mig vetligt). Och sedan när jag vaknade på morgonen, hade jag en sådan konstig känsla inombords. Jag kände mig tung och unken. Sliten men inte särskilt trött. Lite smått deppig... Instängd i mig själv...

Och inte fick jag något mail från personligt ombud heller, så att jag visste hur jag skulle bära mig åt med den där aktiviteten eller "arbetet" som jag tänkte gå till idag. Jo, jag fick svar klockan ett, men då var det ju försent för att åka. Så lågan slocknade... Och vi får se om jag får lust att ta mig dit imorgon istället. Känner mig ju inte särskilt ljus och klar i sinnet. Men hinner kanske ändras tills imorgon ;) Borde det ju göra! Med tanke på att livet är en berg-och dalbana :P Och nu är jag nere. Då borde jag vara uppe imorgon =P

Jag klev iallafall upp. 22åringen och hennes kille var här. Vi pratade lite. Jag slappnade av lite grann, trots att känslan av att vara fången i mig själv, fortsatte i bakgrunden...

Sedan satt jag på mitt rum och åt för ätandets skull igen. Eller egentligen för mina känslors skull denna gången. Jag bara proppade i mig russin, utan att smaka på dem. En efter en, i raketens fart. Dumma mig. Att göra så, får mig att inte vilja äta alls. Men jag är stark. Och äta ska jag fortsätta med ;)

Ja-a. Mestedelen av dagen, har jag suttit härinne och känt mig pressad. Instängd i mig själv. Och inte vetat vad jag ska göra. Allt har känts fel och jag har bara struntat i det mesta. Men jag kom fram till att tillåta mig själv att må dåligt just idag. För att jag känner på mig att morgondagen kan komma med nya krafter till mig :D Det som går ner, går upp =) Och för mig, i en hisklig fart ;)

Jag har iallafall spelat lite på datorn. Skrivit ett par inlägg på min andra blogg. Jag har kontaktat personligt ombud och typ bett henne följa med mig på mötet på Torsdag. Kunde inte komma fram till ett ja eller nej. Så jag tog bara ett beslut. Kan kännas tryggt ändå, att ha ett stöd med sig. För att läkarna kan ju få för sig alla möjliga saker. Och även jag kan hamna lite fel :P

Annars har jag läst bloggar. Försökt på mitt allra bästa sätt, stötta min bästaste, närmaste vän, genom hennes längsta och mest krokiga resa...

Ja, det kanske var det. Och nu till kvällen, såg vi på den första filmen i "Polisen"serien. Jag vet. Vi såg det sista först och det första sist :P Råkade bara bli så =P Så istället för att karaktärerna blev äldre och äldre, blev de istället yngre och yngre :P

Så god natt med er <3 Imorgon vaknar jag upp med ett leende på läpparna och vingar på hjärtat =)