Tänkte bara visa ett par bilder som jag förde över till datorn idag..

De två första är från dagens promenad. Vilket är en historia i sig!

... Japp. Jag tvivlade på ifall jag verkligen orkade bära med mig den stora tunga systemkameran runt min hals. Om jag ändå inte hade lust att fota..

Men jag tog mig i kragen. Har jag köpt kameran, så får jag ju använda den. Riskera att hamna i ännu en "tvångsperiod" där intresset blir ett helvete(dock så hände inte det =)

Så. Jag tog kameran med mig. Fick hålla i den hela tiden. Då jag var rätt att displyen skulle repas om jag lät den slängas mot bröstet. För att väskan orkade jag inte släpa på.

... Och så kommer jag ner till ett ställe där jag känner att jag nog borde knäppa några foton iallafall. Jag hade promenerat två minuter. Till en av granntomterna. Knäpper dessa två foton + ett till. Vilka alla blev för ljusa. Överexponerade. Testade att "sänka" blixten. Igen. Igen. Och igen. Tills jag kom på att jag inte ens hade blixten uppe. Så den påverkade INTE fotot!

... Och PRECIS när jag kom på vad det var, dog kamerans batteri. Typiskt. Så då fick jag släpa på denna kameran UTAN att kunna ta foton. När inte ens medtagandet av den, hade varit en självklarhet!

Jaja. Det var ingenting som störde mitt humör. En extra vikt till min egen, bara, att släpa på ;) Så blir det när man inte kollar batteriet innan man släpar med sig den :P

De andra två bilderna är på en gåva till mina föräldrar. Som jag tog för någon vecka sedan.

Jag fick precis... Eller jag fick den igår, såg jag. Men jag fick en kommentar från en tjej idag. En väldigt trevlig kommentar. Som frågade om jag ville börja chatta med henne. Jättekul att höra lite från de som läser. Från dessa vänliga och förstående själar =) Det tackar vi för!

... Dock så kom en "förfrågan" om chatt, som en ren chock. Vet inte varför. För att jag ÄLSKADE att chatta förr! Då det var det enda(i princip) sättet som jag kände mig trygg i att kommunicera..

Men nu efter flera år "på avstånd", kändes även DET som en helt ny värld!

Träffade Xsambon på det sättet, by the way.

Men kanske. Det vet man ju aldrig. Glad blev jag för den kommentaren iallafall. Visar att någon bryr sig :)

... Men nu till det som jag TÄNKTE skriva. Inte lika positivt.

Jag mår ILLA. Så ÄCKLIGT.

Jag fattar inte det här. Ena dagen, är man JÄTTENOGA. Nästan PERFEKTIONISTISK i vad man äter. Oro och press läggs på hög. Ångest och osäkerhet... Och man bara grubblar och grubblar och grubblar. "Vad är bäst för mig? ..

... Jag menar. Jag vågar ju inte ens äta en TUGGA till, när jag inte längre känner av hungern. Jag vågar inte variera min frukost. På grund av att näringsintaget inte blir det samma. Jag får ÅNGEST om jag äter någonting onyttigt på vardagarna... Och jag gör SCHEMAN efter SCHEMAN för att kunna hålla koll på hur jag lever. Inte bli förvirrad. Känna kontroll...

... Men så plötsligt släpper jag allt. Jag skiter i vilket och kunde inte bry mig MINDRE om vad jag gör mot min kropp och hälsa. Jag äter tills jag mår illa. Bara för ätandets skull. Samtidigt som jag sitter och har ångest, under bristen på kontroll. Fortsätter äta, fastän jag VET att det kommer att få mig att vilja svälta(som även DET, är ICKE hälsosamt!). Inte äta någonting alls. Efter det.

Men jag måste nog ta dagen idag, nu.

Jag har varit tjock i huvudet. Känt mig tung och... Ja, tung.

Men annars har det, förutom långtråkigheten, varit en ralativt bra dag.

Jag har suttit vid datorn, i princip hela dagen. Förutom när jag städade och var ute på promenad...

Dagen började med att jag klev upp efter en LÅNG natt, vid niotiden.. Eller var den halv nio?

Åt frukost, och gick sedan i vanlig ordning, och la mig igen.

.. Min handläggare på försäkringskassan, hade svarat på mitt mail som jag skrev igår under ren frustration. Där jag sa att jag VERKLIGEN behövde börja träna och därför undrade hur lång TID den här utredningen skulle komma att ta.

Hon hade svarat att jag skulle ringa henne, så att vi kunde planera tillsammans..

Efter frukosten, låg jag där i sängen och funderade och funderade. Och funderade. Vågade jag eller vågade jag INTE ringa? Vad skulle hända OM jag gjorde det? Vad var jag RÄDD för?

... Jag kände efter. Gång på gång. Ända ner i benstommen(okej, det lät inte som om man kunde säga så). Och kom fram till att det nog skulle bli ett kaosartat misslyckande i min skalle. Hur skulle jag veta vad jag skulle säga, liksom? Under stressen att tänka klart? Men bad henne tills slut att ringa mig när hon får tid istället.. Och så hoppas jag att jag är redo då... För att VILL jag framåt, så måste jag ju kunna klara av detta enkla steg som kan leda mig dit ;)

En hel del dator. Städning av badrummet här på övervåningen. Läst bloggar. Kollat mailen. Spelat BubbleShooter... Ja, och sedan blev det musik i öronen och en promenad. En RASK sådan. Då jag var kroppsligt stressad. Ja, det verkade som det iallafall. Eftersom att jag inte hade ro att gå långsammare.

Håll i magen... Så saktade ner efter att det började "klämma" lite föör mycket.

Efter två och en halv timme. Kanske. Släpandes på en systemkamera som ändå fick slut på batteri efter bara två minuters promenad. I en nästan gastande sol. Kom jag hem igen.

Mer dator.. Ännu mer dator. Tråk. Tråk. Tråk...

Tv under tystnad. Tillsammans med mamma, som gärna gav några sociala försök under de timmar som var.

Och sedan PROPPA i mig av en massa sötsaker.

Börja må illa...

Ja, och nu bara se fram emot en bättre dag imorgon..

God natt med er <3

Ingen gosig(eller vad jag nu ska kalla det) känsla inombords just nu. Jag vill inte ens skriva HÄLFTEN av vad jag har gjort idag! Halva dagen gick åt till en sak som jag inte vill nämna... Och jag känner mig både tjock i skallen, tung i hjärtat.. Stressad , och instängd i mig själv.

Det är bara för mycket i skallen. För många funderingar.. Och allt blir bara så tungt att bära...

Men kanske ÄR det inte så konstigt. Jag menar. Jag påminns ju ständigt om vem jag är. Vem jag har varit... Ja, hur livet HAR varit och KAN komma att bli... Nu när jag känner att jag hela tiden måste älta mig själv för att ta mig framåt i livet..

Och nu har jag kommit till en punkt där jag ser tillbaka mer och mer. Gräver ner mig i det gamla. Undrar och försöker förstå... Kan jag inte ta mig framåt, så ängnar jag mig åt det förflutna... Eller?

Men dagen idag. Det lilla som jag faktiskt VILL berätta.

Jag minns inte gårnatten. Hur den var och sådär. Minns inte heller ifall jag hade svårt att somna eller ifall jag somnade direkt..

Men jag vaknade iallafall utvilad, imorse klockan tjugo över sju. Klev direkt upp och duschade. Tänkte att det kanske var bra att passa på. Då jag tycker att det är så jobbigt att duscha när det är mycket folk som springer omkring i hemmet. Inte för att vi är fler än högst fem stycken hemma(mig inräknat) om dagarna, i en tiorummare... Men ändå!

Efter duschen, som innehöll mycket av ett litet obehag... En liten "rädsla" för att störa och väcka föräldrarna.. Gick jag och la mig igen.

Låg halvvaken fram tills klockan halv nio, och klev sedan upp till en frukost tillsammans med mamma och pappa.

Frukosten var större än vanligt.. Men mängden mat i sig, var inte så jobbig. Det kändes helt okej. Nej, det var mättnaden som blev, som störde mig lite grann...

Efter frukosten, upp och lägga mig i sängen en stund till. Fram tills halv tolvtiden... eller tolvtiden någon gång.

Slog igång datorn. Och kollade det vanliga. Vid det här laget, hade jag redan börjat ängna mig om den sak som jag inte vill nämna(på grund av de människor som vet vem jag är... Japp därför som det är en GNUTTA jobbigt att ha gett ut den). Fortsatte då att utforska detta, på datorn. Kollade även mailen. Och läste lite bloggar och sådär...

Annars har jag spelat lite BubbleShooter idag. Känt mig mer och mer stressad, ju längre jag grävde ner mig i den här "hemliga" aktiviteten... Så jag bestämde mig för att gå ut en stund. Rehabilitering it was ;) Japp. Som vanligt, satte jag musik i öronen. Youtube. Och sjöng ut ordentligt. Det hjälper verkligen! Jag kände mig lugnare och lite lättare i själen. Kände mig fortfarande rätt så proppad i huvudet... Men.. Ja. Gladare.

In och upp till datorn igen. För ÄNNU mer ältande på det förflutna. Mig själv. Omgivningen... Framtiden. Ja, hela situationen! LIVET. "Kommer jag NÅGONSIN att bli kvitt mig själv?" ... "Kommer jag NÅGONSIN att kunna börja leva?" ... "Och VARFÖR är jag så envis?" ...

Annars... Vad har jag MER gjort idag. Jag har ju lärt känna mig själv... Kanske... Eller inte...

Men vad har jag MER gjort?

Vi såg iallafall på en film idag. Jag kände mig stressad. Ofokuserad. Tankspridd... Och ingenting blev bättre av en YNKA liten ANTYDAN till att någon inte tyckte och tänkte som jag. Inte kände som jag(Då kände jag mig missförstådd och osynlig..). Och inte heller att det förekom störande ljud i bakgrunden när jag(vi) skulle se på film. Japp. Lättstött och känslig idag.

... Men det var nog det jag kunde komma på, iallafall.

God natt med er <3

Glömede att säga att jag gjorde iordning en bild på mig, med tillhörande text om situationen som var då. Som jag tänkte lägga ut på bloggen... Men är inte ännu riktigt säker på att denna bloggen NÅGONSIN får bli offentlig... Så den får vänta. 

Mitt huvud är helt tjockt av tankar som jag inte orkar med. Det förflutna har hunnit ikapp mig. Och jag orkar bara inte tänka mer. Jag orkar inte fundera och reflektera. Inte hoppas och tvivla. Jag orkar inte tänka tillbaka på vad som tidigare varit, och undra varför. Hur. Och om...

Samma tankar. Samma slags tankar, virvlar runt därinne, nästan hela dagarna och nätterna. Sålänge som jag är ensam. Och även när folk finns omkring mig, hänger den tunga känslan av ängslan och ångest kvar. Inte särskilt aktiv. Men den FINNS där i bakgrunden... och får mig att känna mig en gnutta mindre lugn och lycklig än vad jag egentligen hade kunnat göra...

Jag vill bara sluta tänka. Lämna allting bakom mig. Men det är svårt att göra. Sålänge som jag inte kan förstå det som tidigare var. Och inte heller kan vara SÄKER på att det förblir det förflutna...

...När jag inte kan nå det självständiga livet...

Men till dagen. Om jag nu kan minnas den..

Jag hade VÄLDIGT svårt att somna inatt. Vilket såklart beror på denna sega process som har tagit närmare ett år, att komma ut på en PRAKTIKPLATS eller någon form av aktivitet. Delvis på grund av mitt egna ständiga backande, och på de myndigheter och liknande som har svårt med kontakten(eller kommunikationen?)..

Jag behöver helt enkelt MER att göra om dagarna!

Jag låg iallafall och vred och vände mig. Stoppade musiken i örat, efter långa vakna timmar. Skrev lite dagbok. Punktlistebok... Och försökte sova.

Blinkandet från tv:n utifrån allrummet. En till som inte kunde sova. 17åringen.

Klockan halv tre på morgonen. Fortfarande vaken. Får jag ett sms. Det var Bästisen som bara sådär, helt plötsligt, utan någon kontakt på flera veckor, skickar en bild på en katt med stora ögon och inga öron. Antagligen från facebook. Den påminde mig om Mästerkatten i stövlar. När han gör den där tiggande blicken :P

Vi sms:ade fram och tillbaka ett tag. Jag blev tröttare och tröttare. Tills jag fick lov att säga. "Nu somnar jag". Och så vände jag mig inåt i sängen, och brydde mig inte om att kolla något svar. Såå trött! Då var klockan halv fyra- fyra någon gång.

Vaknade sedan, imorse klockan nio, tror jag. Klev upp och åt frukost tillsammans med mamma och pappa. Helt jättetrött...

Direkt upp igen för att sova. Minns jag kände mig lite tyngd inombords för något, men minns inte vad det var...

Sov fram till elva- halv tolv någon gång...

Och som vanligt sviktar minnet här.

Men jag kan ju rabbla UNGEFÄR vad jag har gjort idag!

Jag har suttit och kollat en massa sängar på google. Samlat inspiration. I TIMMAR satt jag där, och bara glodde på bild efter bild. Blev tröttare och tröttare. "Men sidan är ju inte slut ännu. Lite till". Kollade mer och mer och mer. Men så fort som den sidan var slut, fanns det ju en till att kolla.

Trött i huvudet. Stressad på grund av alla bilder jag gick igenom fastän jag egentligen inte orkade mer..

Och ångestbetyngd(om det nu är ett ord) på grund av mammas och pappas vilda diskussioner från nedervåningen.

Japp. Det gamla vanliga. Mamma var orolig för allt och alla. Sina barn. Sin man. Sig själv.. Och det gick utöver pappa, i form av en tjatig irritation. Vilket antagligen gjorde att pappa började känna sig illa berörd och därför till slut sa ifrån... På sitt eget lilla överdrivna och lite smått elaka sätt.

Mamma säger förlåt, på förlåt. Och förklarar sig. Försöker övertala honom om att hon jobbar på det och att hon ska göra vad hon kan för att inte utsätta honom för det. Och han fortsätter tjafsa ifrån...

Tjafs och obehaglig atmosfär... Och iväg jag for, på en promenad i den lite friskare luften. Musik i öronen. Ångest i bröstet. Tyngd av egna tankar och problem med det förflutna, liksom nutiden... och framtiden. Gick jag där med raska ben.

Småsjöng lite grann. Men inte mer än så...

Stannade på bron nere vid ån(eller vad det nu är för något). Stod i ett par minuter och bara stirrade ner i vattnet. För att sedan vända hemåt. För att middagen snart var redo att inta tallrikarna.

När jag kom hem, var stämningen lite bättre. De småtjafsade fortfarande lite grann. Men mamma gav mig ett leende och någon minut senare, hade allt lugnat ner sig till sin normala nivå.

Lite mer dator för mig. Läsa lite bloggar...

Ja-a. Vad har jag GJORT idag, vid datorn? Det måste ju ha varit mer än så? ...

Nej, kanske inte. För att efter middagen, åkte pappa, mamma, 14åringen och jag, iväg för att handla lördagsgodis. Efter att jag hade tagit hand om disken, med extra stress i sinnet. Så att mamma kunde följa med oss, och inte behöva stanna hemma och diska. För att det är ju alltid trevligare när "alla" följer med =)

Efter affären, blev det en halvtimmes dator. Vilket jag inte minns vad jag gjorde av... Och efter det, en fika, godis, snacks och Wallander. Två avsnitt. Idag fick jag i mig en hel liten rulltårtbit, en halv sådan där stor Cookie, och en ostbåge :)

Mitt eget godis fick vänta...

Lite BubbleShooter nu på kvällen...

Ja, jag glömde nästan. Då jag har blivit så fast vid det förflutna, har jag även läst igenom lite gamla inlägg här på bloggen... Är dock fast längre bak än så. Men ändå. Ville väl se hur långt jag har kommit sedan jag började.

... Och jag säger bara EN sak(!)... Vad DÅLIGT jag skrev då :D

Så. God natt med er <3

Idag kan jag säga att har varit en vändning, rent känslomässigt och psykiskt ;D

Det har varit lugnt inombords och det har inte varit mycket som har gått emot mig. Oväsentligt med ångest och snurrande tankar. Ytterst lite presskänslor. Och det har inte känts HELT hopplöst... Nästan lite hoppfullt faktiskt, hela alltet =)

Jag menar. Att ta mig framåt. Att komma dit jag vill, och att åter finna mitt starka jag. Ja. Allt det, verkar ha kommit tillbaka till mig nu. På sätt och vis. Lite tidigt att säga kanske, efter EN bra dag. Men jag blir glad för den lilla glimten hopp jag kan få ;)

Jag börjar som vanligt med... Ja, jag börjar väl med dagen. För att natten minns jag inte om jag har något speciellt att säga om..

Jag drömde iallafall väldigt konstigt inatt, minns jag. Mamma var med. Och vi var i ett stort sjukhus. Jag flydde. Men väldigt långsamt. Jag gick bara omkring där. I vetskapen om att jag när som helst kunde bli hittad. Rädd att gå tillbaka till rummet där vi satt. Då jag visse vad mamma skulle tycka om min dumma och onödiga flykt.

Och trots att folk såg mig hela tiden, gick jag bara där och brydde mig inte om alla som letade. Jag var i princip osynlig. Ett okänt ansikte för alla som passerade mig.

Men sedan hittade jag en utväg från gården som sjukhuset låg på. Och började då min promenad därifrån...

Japp. Annars brukar jag springa. Hoppa upp på berg och över grenar. Springa fort. Nästan så att jag flyger. Men inatt flydde jag lugnt och långsamt. Precis som "skit samma"...

Okej. Det blev lite natten ändå.

Men nu tar vi dagen idag.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv sex. Men det kändes lite tidigt att kliva upp. Så jag låg kvar. Somnade om, och vaknade vid sjutiden. Men då 14åringen var uppe och skulle gå till skolan, och jag inte hade lust att riskera att behöva kommunicera. Så väntade jag kvar en kvart till.

Gick sedan ner och åt frukost. Lagom mycket. Ja, jag ANTAR det iallafall! För ingen ångest ;D

Efter frukosten, gick jag som vanligt upp hit och la mig och sov igen. Efter att ha funderat en hel del över hur jag ska utforma ett fullständigt schema. En planering som täckte hela min vardag, varje dag. Som skulle göra mig trygg. Så att jag fortsättningsvis slipper fundera över det, det och det...

Men jag konstaterade att det inte var möjligt. Att det inte skulle gå att FÅ ett såpass utförligt schema, som inte skulle behöva ändras, tas bort och läggas till på, stup i kvarten.

Ja. Jag sov iallafall fram tills klockan kvart över elva, ungefär. Drömde konstigt. Så jag var nog mäkta trött imorse. Blir väl så när den värsta pressen inombords, lägger sig..

Efter det, blir det grumligt. Men jag ska ändå rabbla vad som hänt under dagen.

Jag fick svar från min handläggare på försäkringskassan, idag. Och för första gången sedan jag tilldelades henne, svarade hon med ett svar som SA mig någonting! Ett utförligt svar som inte bara innehöll en mening som jag skulle klarat mig ÄNNU bättre utan!

Hon förklarade PRECIS hur jag skulle göra för att ta mig dit jag vill, i gym"perspektiv". Ja, min fråga hade ju varit... Eller rättare sagt, mitt BEGÄR hade ju varit att hon skulle ge en UTFÖRLIG beskrivning av hur jag skulle göra för att ansöka om ersättning för gymkort... Ja, den här gången fick jag ge en TYDLIG fråga och be om ett TYDLIGT svar. För att annars svarar hon knappt alls. Har ju försökt såå många gånger tidigare... Och ÄNTLIGEN fick jag ett svar som jag förstod! Det tackar vi för ;D

Så. Nu var det första jag skulle göra, att kolla upp olika alternativ till gym. Sedan skulle jag kontakta henne.

Lättare sagt än gjort. Hur ska JAG veta vart som är bäst att börja gymma? Jag bryr mig inte så mycket. Det är väl snarare DE som har krav på pris och så vidare...(?) ..

Men men. Ett steg på vägen iallafall =)

Annars har det blivit en del dator. BubbleShooter..

... Minnet alltså.

Jag har läst lite bloggar. Kollat blocket. Mailen, såklart. Kollat upp alla dessa gym. Utan att bli särskilt mycket klokare. Skrivit ett svar till handläggaren på försäkringskassan, som jag hoppas att duger för att gå vidare på... Och fått reda på att hon skulle prata med min handläggare på arbetsförmedlingen idag, angående praktik. Vilket jag hoppas att hon gjorde..

Ja, jag gick ut på en promenad, tidigare idag. Efter att ha tagit mig över steget att det känns jobbigt att lämna hemmet..

Gick och sjöng, på grusvägen i det härliga vädret...

Mer dator...

Minns inte så mycket mer. Men det blev lite tv. Medans jag väntade på att pappa, mamma och 17åringen skulle komma hem från ett möte. Så att vi kunde äta middag..

Åt middag. Och sedan GISSAR jag på att det blev lite mer dator. Men ingenting som jag kan garantera :P

Och efter det, en film tillsammans med mamma och pappa.

Rutinerna känns återställda, vad gäller ätandet. Och jag fick åter den härliga känslan av hälsosam kontroll. Inga onyttigheter nödvändiga, heller ;P

Nu på kvällen, tog jag även en HÄRLIG promenad ner med soporna. Och jag kan ALDRIG sluta förundras(förundas?) över hur VACKRA trädens svarta silhuetter(stavning) är mot den blågrå himmelen, en kväll i mörkret. Och hur fullbordad denna UNDERBARA känsla blir, när luften är sådär upplyftande kvällsfrisk!

Det är så HARMONISKT! Och jag fick bara den där JÄTTESTARKA känslan av att vilja ta mig en joggingrunda eller en lång promenad!

Kanske ska jag ge joggingen en ny chans snart =)

God natt med er <3

Nu tar vi lite bloggning.

Jag minns inte riktigt hur gårnatten var. Men jag satt uppe rätt så sent. På grund av hjärnans rullande tankar. Spänsten i sinnet...

Kollade lite på youtube. Videos om Titanic... Ja. Spelade lite BubbleShooter...

Och klev sedan i säng.

Jag tror jag låg vaken rätt så sent. Skrev av mig lite i dagboken. Punktade lite i punktlisteboken...

Ja-a. Minnet.

... Spelar roll liksom. Det var väl en natt som alla andra av mina senaste nätter.

Så vi går vidare.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv sju. Klev upp och åt frukost direkt. Vet inte varför. Men lika bra att få det gjort, när jag ändå var vaken.

Gick sedan och la mig igen. Somnade väl halvt som halvt om..

Låg fram tills klockan blev närmare tolv. Då jag klev upp... Ja, egentligen för lunch. Men då jag ville skippa den idag, efter en för stor frukost(japp ångesten för att ha blivit för mätt, attackerade mig efter frukosten), hoppade jag in i duschen istället.

Efter duschen... Ja, vad gjorde jag då? Lite dator?

Ja, idag är minnet lite extra grumligt, känns det som. Kanske med tanke på hur mycket skit som har rört sig därinne de senaste dagarna!

Men idag bestämde jag mig för att det blir min SISTA dag utan kontroll över mitt eget liv! Jag måste ta TAG i det hela! Men det enda problemet jag ser, är att jag inte vet hur jag ska klara det... Hur man gör. HUR jag tar mig framåt och kommer dit jag vill! Jag vet inte vart jag ska börja. Eller åt vilket håll jag ska sträcka mig för att ta mig till det stället som kan forma mitt liv på det vis som JAG vill ha det.

.. Jag har ingen ANING om... Ja, om hur man gör.

Men jag ska iallafall göra det! Det MÅSTE jag! Och från och med imorgon blir det till att göra vad som är bäst för mig. Alltid. SÅ långt vet jag iallafall ;D

Lunchen min, blev ingen bra idag. Jag proppade i mig några småkakor och en mellanmålsbars. Bara för "skit sammas skull"...

Såg på lite tv... Satt vid datorn. Bara för att kolla det vanliga...

Sedan kom 21åringen på besök. Ja, bara för en timme eller så. Hon skulle hälsa på hos en kompis här i närheten, och ville då hämta lite saker här, på en gång. Saker som tydligen visade sig inte finnas härhemma.

Så vi satt och pratade en stund. Hade rätt så trevligt, vill jag erkänna. Trots att jag innerst inne, satt där och väntade på att få bli ensam igen.

Jo, jag ÄLSKAR mina syskon. Min familj. Men jag ÄR något av en ensamvarg. Och mer än kortkorta stunder, gör jag helst inte. Och bara TANKEN på att hon skulle komma, gjorde mig stressad och osäker, till en början. Då jag var ensam hemma, och därmed blir den ENDA som kan bära det sociala när hon är här. Ett krav på mig, som jag inte tycker om. Som gör mig pressad och osäker...

Men som sagt. Det var trevligt. Jag berättade saker. Hon berättade saker. Och vi gav några skratt. Och förvånade miner :P

Sedan åkte hon. Jag pustade ut. Tog fram golvmoppen och skulle försöka svabba bort det hala som blev på golvet efter att rörmokaren varit här... Men det hjälpte inte. Ska ta en ny omgång imorgon. Så får vi se om det hjälper ;)

Lite dator till, kanske. Annars iallafall ännu mer tv.

Sedan kom 17åringen hem. Hon satte sig i vardagsrumssoffan. Gjorde ett par småförsök till att vara social. Men jag var väl inte lika intresserad, antar jag. Satt mest och glodde på tv:n...

Pappa kom hem. Satte sig även han, vid tv:n. Och väntade på att programmet som jag såg på tv:n, skulle ta slut. Så att vi kunde börja med maten. Tacos skulle det bli idag. Och jag skulle steka köttfärsen.

Åt middag. Upp hit en stund. För att skriva lite fler scheman...

Jag har tvivlat en aning på mig själv. Funderat över HUR... Men annars har det i förhållande till de senaste dagarna, varit en väldigt lugn dag idag. Lite ångest, bara. Men det får man ta ;P

Lite mer tv, framåt kvällen.

Och nu, efter en dag utan kontroll över varken det ena eller det andra, ska jag ta tillvara på min sista stund av "skit samma", och proppa i mig MER av vad jag nu kan finna att äta ;D Bara för ätandets skull.

God natt med er <3

Ont i ansiktet. Växande sår. Tyngd över bröstet. Och kaos i skallen...

Men ändå är jag okej...

Det är så svårt att veta vad jag ska skriva, när livet just nu, tycks vara vänt upp och ner. Jag är nog minst lika frustrerad på mig själv som på livet. Lika förvirrad över vem jag är och hur man lever.. Vart jag hör hemma... Och OM jag hör hemma. Lika trött på att leva samma dag om och om igen, som att inte kunna kontrollera mig själv eller vad som händer omkring mig...

Jag vet inte om jag ser någon mening med att fortsätta hoppas. Med att fortsätta GÅ på denna mörka, nästintill osynliga väg mot ingenstans. Mot någonting som jag inte kan se. Med den kraft som jag inte orkar hålla fast vid...

För att. Ensam är inte stark. Men tillsammans gör mig bara svagare.. Jag behöver kontrollen..

Samtidigt som själen SKRIKER efter hjälp. Ett avslut. Kan jag inget annat göra, än att kämpa på min egen väg. Med min egen kraft..

... Och nu vet jag ingenting. Jag har tappat kontrollen helt. Och i skrivandets stund, känns det som om jag även är beredd att släppa den. Släppa allt.. Jag har inte VILJAN att envist krampa vid hälsans kontrollbehov. Inte orken att bry mig om rätt och fel. Vad som är bra och inte bra...

Men samtidigt står livet där bredvid och väntar. Och jag måste ta mig an det, sålänge som det stannar kvar.. Varför annars all denna smärta? Varför annars stanna kvar?

SÅ. Gymmet nästa =) Jag MÅSTE klara det här! TROTS att själen säger nej, och huvudet... Ja, hälften av det iallafall, håller med!

Men något annat alternativ FINNS inte. För att jag har familj. Nära och kära, att tänka på. Att få deras hjärtan att krossas. Deras liv att vändas på tvären... Bara för att JAG inte orkar... Nej. Jag måse få ett bra liv. Inte bara för min egen skull. Utan för ALLA som bryr sig! Det blir ingen H*vetets-stad-händelse nummer två!

Jag måste nog rabbla kort. För att känslorna tog mycket plats i detta inlägg..

Igår natt var en jobbig natt. Jag hade grävt ner mig DJUPT i den svarta lortiga gropen... Ja. Jag tror nästan att jag hade gett upp. Jag var bortom all kontroll över mitt eget liv. Över allt som betyder något. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Åt en mellanmålsbars vid fel tid. Samtidigt som jag inte hade kunnat äta tillräckligt mycket när jag väl SKULLE göra det! Vilket resulterade i att jag inte kunde få ihop någonting. Hur skulle jag gå upp i vikt, om jag inte kunde få kontroll över mig själv... och därför får återkommande svält-och flyktbegär hela tiden?

Natten spenderades då med dagboken och punktlisteboken i högsta hugg. Varvandes med att proppa i mig TRE mellanmåls(protein)bars på raken! Äta bara för ätandets skull. För ångestens skull. För uppgivenhetens och "jag skiter i vilket"s skull..

Vaknade imorse vid tjugo över sex, av en mardröm. En mardröm om 14åringen och en Bålgeting.14åringen retades med den där JÄTTELIKA getingen som spelade död. Satt och väntade in rätt ögonblick att attackera. Medans 14åringen petade på den, och jag satt paralyserad av rädsla, en meter bort. Försökte desperat få honom att förstå att getingen kunde bli arg och attackera...

Vaknade iallafall av rädsla för getingen. Då den började flyga omkring ilsket runt oss :P

Japp. Annars flyr jag från sjukhuspersonal, var och varannan natt. Men inte idag inte :P

Så jag klev upp och åt frukost direkt. Då jag fortfarande hade en bit vilja kvar att klara detta livet. Att ta mig dit jag vill, till det jag hoppas att finns.

Jag kände att det var lika bra att äta frukost direkt och sedan sova vidare. Då rörmokaren skulle komma idag. Och jag hade lovat mamma att jag skulle äta frukost ändå. Fastän obehaget av att äta när en okänd gubbe joxade i köket!

Bäddade ner mig i sängen igen. Hur jag mådde, minns jag inte. Inte heller vad jag gjorde eller tänkte..

Men klockan blev... Ja, jag minns inte.

Minns bara att jag satte mig vid datorn och väntade på att rörmokaren skulle gå hem. Och när klockan närmade sig ett, kunde jag ÄNTLIGEN gå ner för att äta lunch!

Jag pressade i mig dubbelt så mycket lunch än vanligt. En hel Rågkuse(över-och underdel) med smör, ost och skinka. För att jag vill ju få ordning på ätandet. Och en macka ska jag väl få i mig. Nu när jag märkt att det inte räcker att gå på mättnadskänslan.

Dagen har annars till största del bestått av att jag suttit vid datorn. Men segheten i skallen, gör att jag inte riktigt minns vad jag har gjort..

Jo. Jag såg två videos på youtube. Dokumentärer om konstiga saker som hänt. Typ.

Och så har jag kollat det vanliga. Och spelat BubbleShooter...

Mer? ...

När det var dags för middag, kände jag mig både tyngd, orolig... Ja... Jag befann mig inte på någon trevlig plats. Har faktiskt inget svar på vad som har hänt(???)... Jag som var så stark... Eller?

... Denna känsla resulterade i total brist på matlust. Vilket gjorde att jag bara åt några tuggor middag. Och satt och kände mig pressad av mamma, som reagerar på hur jag har ätit den sista tiden..

Lite till dator. BubbleShooter. Ja, mer minns jag inte..

Sedan blev det iallafall ner på nedervåningen, för film tillsammans med pappa och mamma. Kaffe, och hela FEM småkakor(!!!)... Då jag faktiskt struntade helt och fullständigt i hur jag äter eller när. Struntade fullständigt i min hälsa. I rätt och fel. Bra och dåligt. I att upprätthålla rutiner... Att ha kontroll..

Men inte så fullt ut, att jag inte mådde lite dåligt av denna brutala vändning, såklart.

Jag bryr mig fortfarande. Jag måste bara hitta tillbaka till styrkan... Börja lyfta upp mig själv, istället för att pressa mig nedåt.

... Men jag är vilsen...

God natt med er <3

Idag har varit en... Ja, det har varit en dag..

Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om mående, EGENTLIGEN. Då jag känner att det mer kan dra ner än lyfta upp...

För att ett faktum ÄR ju, att det känns som om jag GÖR det mot mig själv. Jag drar ner mig själv i skiten. "Skapar" ångest som jag likväl skulle kunnat slippa. Och grubblar över de saker som ständigt får mig att svikta..

Jag gör ingenting för att ta mig framåt... Och tar inte heller till mig, att göra saker som får mig att må bra.. Jag tvivlar gång på gång, på åt vilket håll jag vill gå. Och får en återkommande lust att bara isolera mig från allt...

... Men varför(???)...

Jag KAN ju liksom må bra. Ha ett liv. Jag är fullt kapabel till att skratta. Det är fullt möjligt för mig att göra de saker som får leendet att uppenbara sig på mina läppar... Fullt möjligt att ta mig ut bland folk. Att finna kärleken.. Jag menar. Killar finns det gott om!

Ja, jag vet inte. Jag är inte särskilt intresserad av livet... Inte särskilt intresserad av vad som finns omkring mig. Av alla möjligheter... Av mina medmänniskor...

Men vi tar dagen idag.

Igår slutade natten med att jag bestämde mig för att bli ÄNNU noggrannare på att äta ordentligt. Att jag skulle äta mig YTTERLIGARE lite mättare. Och att jag skulle se till att köra ÄNNU hårdare på rutinerna. Så att jag kan gå upp till den vikten jag ska vara i. Och så att jag är SÄKER på att jag får i mig den näring som jag behöver...

Tassade ner i källaren. Och hämtade upp min kartong med mellanmålsbars. Åt en. Skrev lite dagbok. Då jag mådde som jag mådde...

Övertalade mig själv om att det får vara nog nu. Ska jag kämpa på egna ben från och med nu, ska jag även klara av att ÄTA som jag ska! EJ lyssna till min oro och ångest!

Så. Ner på nedervåningen, för en halvstor skål med vaniljyoghurt med kakao och banan i.

Åt den, och skrev sedan lite mer i, om det var punktlisteboken(?) eller dagboken(?)...

Lystande på lite musik. Blev tröttare och tröttare. Men kunde inte sova..

Jag vaknade iallafall idag, klockan runt kvart över nio - halv tio...

Klev upp och åt frukost. SKULLE äta lite mer än normalt, var det meningen. Men mättnaden sa stopp. Så, det blev väl ungefär samma mängd. Men mer av müslin och mindre av yoghurten..

Upp och lägga mig i sängen igen. SUPERTRÖTT. Tror dock inte att jag somnade..

Men jag låg kvar i sängen, fram tills klockan var tolv. Då jag klev upp... för att "jag måste ju äta lunch"...

Vattnade mina växter. Och satte igång datorn. Minns inte vad jag gjorde på den sedan. Men det var säkert inte viktigt. Bara det gamla vanliga.

Ner för lunch... Vilket inte heller DEN, gick bättre. En överdel av Rågkusen, med en skinkbit och en ostbit... Ja, det var vad jag fick i mig. Fortfarande mätt efter frukosten.

Efter lunchen, blev det till att börja städa badrummet här på övervåningen. Lovat är lovat. Och det är min uppgift. Hur liten ork jag än må ha. 17åringen och 14åringen har allrummet. Då jag aldrig vistas där. På grund av att rummet känns kallt och tungt...

Det gick iallafall bra. Och humöret, liksom psyket, skötte sig utmärkt. Den egentliga bristen på ork, störde mig inte särskilt :)

Jag städade i min egen takt, och trivdes faktiskt rätt så bra med att "leka med vattnet" och flyga i mina egna tankar. Samtidigt som jag halvt som, fick koncentrera mig på annat för en stund.

... Och så är det ju alltid trevligt att se att man gör skillnad. Få känna sig lite vuxen och sådär =)

Efter badrummet, gick jag direkt på hallen och trappan ner. Torka av trappräcket och tavlorna i trappen. Och sedan dammsuga nedervåningen.

När dammsugaren var igång, var min mun i full fart. Jag sjöng högt och tydligt, på låten "Concrete Angel" av Martina McBride. Om och om igen... Jag KAN ju den låten utantill. Så det var den enda låten jag kunde sjunga utan musik i öronen.

Vissa gånger lät det mer falskt. Andra gånger lät det jättebra. Men man märkte ju till slutet, att orken började ta slut... Så då slutade jag sjunga =)

Japp. Det var EFTER dammsugningen. Då jag blev trött. Som jag började känna av alla dessa tunga känslor...

Jag satte mig vid datorn, för att ta upp "arbetet" där jag slutade igår. Fortsätta med rasgrupp 2. Hann bara kolla upp NÅGRA hundar... och så var jag tvungen att sluta igen. Huvudet var tjockt av tankar(?). Tungt. Och jag orkade inte SE alla dessa bilder. Och all denna text. ÄN mindre, SKRIVA om dem!

Lämnade sidan. Men sparade det lilla jag faktiskt skrivit, framme. Då jag kanske orkade senare(men raderade sedan allt, istället)..

Tog istället fram en ny omgång av spelet BubbleShooter. Sköt några bubblor... och sedan stängde jag ner även det...

Jag var väldigt känslig för både bild och ljud, just nu... Och jag orkade inte med några intryck, i och över huvud taget..

Jag gick och la mig på sängen istället. Lyssnade på lite musik... Youtube. Bara låg och stirrade rakt ut. Kände mig ledsen och ensam. Ville bara blir ÄNNU mer ensam. Minns jag skrev i min punktlistebok, att jag ville sätta mi... Nej, det var nog dagboken, förresten.. Eller så var det min tredje blogg. Minns faktiskt inte... Men jag skrev iallafall att jag bara ville sätta mig i en mörk och trång garderob, och ta avstånd ifrån livet... Ville inte träffa människor...

Ja. Och så vidare.

Ner för att äta lite middag. Skulle ju ha ätit mer. BORDE ha ätit ner. Men jag var inte heller nu, särskilt hungrig. Matlusten har varit puts veck, de senaste dagarna..

Men jag åt.

Sedan BÖRJADE jag diska. Men det kändes för jobbigt. Jag var för trött. Hjärtat för tungt. Och skallen för full...

Så mamma tog över, efter hälften..

Själv gick jag upp och la mig på sängen. Sänkte volymen rejält på min mobil, och satte RixFM i örat. Och så bara låg jag där och lät tiden gå. Kände vad jag kände. Och tänkte vad jag tänkte..

Vetskapen om att saker hade kunnat vara annorlunda om jag bara... Ja, var annorlunda.. Fick mig att känna, som vanligt, att jag bara ville isolera mig. Jag menar. Vad är det för mening att tänka att man ska kämpa sig framåt, när det ändå inte tycks betyda någonting för en? När det ÄNDÅ inte tycks vara menat att hända(?)...

Ner för att dricka kaffe. Äta en kola... Ja, inte heller en kaka, kunde gå ner. Då jag redan kände mig för mätt... Och så en till WallanderFilm. Tillsammans med pappa och mamma.

Ja. Så nu blir det väl sängen. Får se vad jag hittar på imorgon. Hoppas ju på att finna styrkan då ;)

God natt med er <3