... Jag vet inte HUR många gånger jag har satt mig på GOLVET eller toalettlocket de senaste dagarna.. Det är liksom där jag hamnar. Ångesten blir för tung.. Jag vill gråta. Men inga tårar finns... Ibland nästan HUGGER det i hjärtat. Det trycker och ilar... Precis som om hjärtat försöker tala om för mig vart kniven ska sitta om det var vägen jag valde att gå...

... Jag är HELT klart inne i någon slags kris... Och jag vet inte vilken väg jag ska gå för att hitta rätt.. Samtidigt som jag hela tiden tar mig små små myrsteg framåt... Eller ja. Åt NÅGOT håll iallafall!

Men just nu, till kvällen, har allt blivit extra jobbigt. Precis som det ALLTID blir framåt kvällen. Ångesten som bara har försvårat LITE grann under dagens gång, har till kvällen gjort hjärnan tjock av tankar och själen tung till golvet... Och frågetecknen blir bara större och större..

... Jag kände mig rätt så hoppfull i morse.. Men att inte veta... Att...

Ja, jag vet inte. Det känns bara tungt... hela alltet...

Och nu i skrivandets stund, blev bara allt så tomt i huvudet... Så jag vet varken ut eller in.

Därför börjar jag rabbla dagen nu, så kanske allt klarnar.

... ... OM jag orkar.. *suck* ...

... Jag önskar jag kunde prata med någon... Men vet inte med VEM. Behöver svar. Behöver en riktning. Vägledning... Jag behöver trygghet. Säkerhet... Jag behöver pepp...

... Ja, och så behöver jag mening och kärlek...

Behöver, behöver. Behöver...

Jag har iallafall, efter en lång natt, varit i kontakt med...

.. Jag börjar tröttna. Jag vet inte ens vad jag ska kalla henne.. Känns så långt att säga "min kontakt på kommunen" varje gång..

Men henne iallafall.. Och det kändes bra, för en stund. Att läsa hennes peppande ord... Men det DÖR ju så snabbt. Vet inte hur jag ska kunna hålla någon låga ALLS vid liv...

Och så har jag iallafall som vanligt, varit i stan en snabbis. Köpt dagens "mat" ... Och sedan väntat på bussen hem igen...

Ätit framför datorn, med en kopp kaffe...

SUTTIT vid datorn. Messat mamma.. Skrivit till soffnissarna(därifrån jag ska köpa soffan)...

Jag har kollat blocket. Läst bloggar...

Ja, och så har jag, efter att Boendestöd hade ringt, tagit ett bad.

Och på talan om dem. Kvinnan som ringde, hon kändes jättekonstig. Jag tyckte att det var så extra svårt att hantera samtalet med henne.. Jag som har lite svårt med att prata i telefon.

Hennes sätt att prata.. Att konversera. Ja, hon sa någonting. Men verkade helt frånvarande. Som om hon ringde, men samtidigt var upptagen. Höll på med någonting annat...

Och under dessa relativt LÅNGA stunder av tystnad... Ja, jag visste inte om hon väntade på att JAG skulle säga någonting... Eller ifall hon normalt sätt TAR sådär långa pauser under samtal...

Obehagligt. Och jag undrade hur det skulle gå att träffa henne... Men "förklarade" även för mig själv att "Det där var ett första intryck. Kanske blir någonting HELT annat när vi sedan träffas". Får väl hoppas.

Annars. Ja. Ett bad. Ett långt bad. Vari jag ALDRIG ville kliva upp! Nej, jag ville helst ligga kvar där. Somna.. Ja, och så var det bara...

Det var fridfullt. Ångesten var borta... Och ja, något annat ville jag inte ha...

Sedan dess... Ja, meningslöst datahäng. Ett avsnitt av "Unga föräldrar"... Och så sminka mig, i ren frustration. Japp. Nu börjar jag göra mig FIN på grund av frustrationen. Först naglarna.. Och nu smink.

... Men grejen är den, att nu MÅR jag såpass dåligt vissa stunder, att jag gör VAD som helst för att få några SEKUNDER.. En ynka MINUT av någonting att göra. Fokusera mig på...

Så kom jag på... Det bara slog mig... och det kändes SJÄLVKLART. JAG ville ha en hund. Det var det enda rätta. Då jag behövde kärlek. Någon att bo med.. Och någonting att göra. Jag behövde någonting som kunde lyfta upp mig och göra vardagen värd att leva...

Och betydde en hund att jag kunde vara LYCKLIG... Ja, då kunde ALLTING annat kvitta.

Då betydde inte praktiken NÅGONTING.. Inte heller det faktum att det blir svårare att träffa föräldrarna... Inte att jag blir låst och inte längre kan dra iväg hit och dit om jag hade velat, på samma sätt som tidigare...

Och skulle mitt val göra mig boendelös någon gång... Ja, det kunde jag riskera. Om jag fick chansen att bli lycklig. Må bra, här och nu..

Men nej. Tvivel. Tvivel... Tvivel...

Och bröstet.. HJÄRTAT SKREK. Skriker än.

... Imorgon är en dag. I övermorgon en annan... Och på söndag en till... Och så FORTSÄTTER det bara! ... Och jag vet inte hur länge till jag orkar MED min... Mitt eget jag...

God natt med er <3

... God natt med er <3

... Nej, jag kanske ska skriva ett LITET inlägg om dagen iallafall.. Ävenom jag känner att varje dag är den andra lik... och att jag har tröttnat på att rabbla samma visa... samma vardag, kväll efter kväll... efter kväll...

Det finns liksom ingenting att skriva. Och de senaste dagarna har varit så LÅNGTRÅKIGA.. Innehållit så mycket ÅNGEST och oro, att jag bara har bett till högre makter om att få sova... Önskat mig sömntabletter, då mina dagar är tre timmar långa... Sedan börjar natten igen..

Saker går segt. Saker är ovissa... Vet ingenting. Händer ingenting.. VILL allting... Men kommer ingenstans... Kan, men orkar inte...Kan inte... Men önskar jag kunde...

Viljan tryter...

... Ja, jag vet inte... Allt känns så komplicerat. Och faktum är att det inte är LIVET i sig, som jag har tappat tilliten till.. Nej, jag tror på livet.. Jag tror på och SER alla goda ting bakom det tunga, som livet kan erbjuda mig... Men jag litar inte på mig själv...

Jag har ALDRIG riktigt litat på mig själv.. ALLTID haft dåligt självförtroende... Vilket såklart inte blev BÄTTRE av att även de flesta ANDRA såg ner på mig!

... Men nu de senaste dagarna... Eller låt oss till och med säga, ÅREN! ... Har allt bara blivit så mycket blekare.. Om möjligt så har självförtroendet fått sig en REJÄL smäll av allt som hänt och INTE hänt sedan jag flyttade hemifrån för första gången!

... När jag först flyttade, var allt fortfarande möjligt. Trots allt jobbigt som hänt under skolåren.. ALLT var möjligt! Och jag skulle jobba. Jag skulle ha egna husdjur... Ja, flera stycken! Många barn... Och jag skulle bo tillsammans med min mörka, snygga kille, i ett litet sött hus ute på landet...

Och det var inga planer som FÖRSVANN sedan när jag hamnade med min mörka snygga kille i en liten etta med kokvrå och fransk balkong i H*vetets stad.. Nej, inte på säkert två år! Två ÅR av helvete! ...

Nej, jag FORTSATTE planera.. FORTSATTE drömma och blicka framåt... Även EFTER att jag hade slutat kämpa.. Gett upp...

... Men nu... Nej, jag kan önska... Och jag önskar ganska mycket... Men jag TROR inte... Jag kan inte och VÅGAR inte se framåt... Framtiden FINNS liksom inte.. Då jag varje gång jag FÖRSÖKER föreställa mig framtiden och det goda livet, kommer på alla hinder på vägen.. Det jag aldrig lyckas åstadkomma... Det faktum att livet... men mest jag SJÄLV, sätter krokben för mig innan jag ens hunnit ta det första steget!

... Det möjliga är omöjligt...

Och som bilden nedan säger... "Jag skulle kunna dansa på bordet. Men jag ligger i sängen" ... Och DET är det jobbigaste! ... De omöjliga möjligheterna.

... Men dagen idag... Och igår.

Jag orkar ju inte tänka EFTER vad som hände igår och rabbla hela DEN dagen.. Men kan ju berätta ungefär.

... Jag har börjat ligga i sängen och kolla på serier på mobilen istället... Jag har såklart enligt rutin, varit och handlat min mat för dagen... Vilket är bra i SIG. Då det är den i princip enda händelsen UTANFÖR lägenheten, på hela DAGEN.

Dock så tycker jag att det är jobbigt att jag åker så TIDIGT hemifrån. Då jag blir så tidigt HEMMA igen då.. Men vaknar man vi sju och inte kan somna om... Ja, då blir det bara uppstressande att stanna hemma... Och man bryr sig inte riktigt OM hur stressad man kommer att bli.. Hur DÅLIGT man kommer att må av RESTEN av dagen sedan om man är hemma igen redan vid ELVA!

Annars.

Jobbcoach ringde mig igår... Ja, jag BLEV lite förvånad! ... Trodde att vi brukade köra på sms och mail... Men tydligen inte den här gången.

Ja, jag svarade. Men kände mig inte särskilt trygg.. Och hade tyckt att ett mail hade fungerat lika bra..

Men nu ser det iallafall ut som så, att hon och jag, tillsammans, ska ut på praktik på måndag och tisdag nästa vecka...

Ja, det var väl det!

... Efter det, började jag må väldigt dåligt. Satte mig inne på toalettlocket och bara... visste inte vart jag skulle ta vägen...

... Jag är bara rädd att det ska bli som det BRUKAR bli! Jag ställer mig och stirrar. Paralyserad och vågar inte göra någonting. Och sedan, då jag vill därifrån men inte vill åka med i bilen, så GÅR jag därifrån... Uppgiven och dann... Och visst. Det är väl inga större problem... om jag hade kunnat vägen! Och haft en ANING om hur LÅNGT det är!

... Gick och la mig till slut... Svårt att somna...

Och vaknade sedan vid sju imorse... Eller tidigare... Minns inte riktigt. Då jag vaknar så MÅNGA gånger under morgonen.

... Klev iallafall upp vid halv nio. Och gick iväg till bussen. Fullt villigt. Och halvt motvilligt... Ville ju åka mitt på DAGEN idag. Så att jag kan komma HEM senare..

Iväg. Handlade det jag skulle äta... En lång och tröttsam promenad dit och tillbaka till busstationen... En promenad under funderingen ifall jag skulle dra ut på tiden och ta nästa buss... Eller om jag skulle raska på och ta den som kommer snart... VILLE ta nästa.. Men mina ben ville raska på... Ja, jag var för stressad för att sakta ner... Vilket resluterade i första bussen.

... Väl hemma... Dator. Sängen... Dator. Sängen... Serier i sängen...

... Och så ett mess från mamma, som undrade hur det var och sådär... 

Själv har jag rivit upp mina sår, gång på gång på gång... Oroat mig och ältat en det ena, en det andra... Och det är bara så mycket som hänger i luften just nu... Så mycket ovisshet... Och så mycket OGJORT som borde göras men inte orkas med...

Min dag är slut efter bussresan, affären och ätandet... Mitt dygn är tre timmar långt... Och... jag vet inte...

God natt med er <3

... Nu önskar jag att dagen kunde vara slut. Jag är redo. Jag är klar.

Men då jag har legat i sängen, halvdöd, nästan hela dagen idag, så förväntar jag mig ingen natt med god sömn och befriad från rastlöshet. *Suck*. Men jag får skylla mig själv.

...Men om jag ska försöka beskriva dagen idag, då. Med några få(antagligen väldigt många) ord..

Ja-a.. Vad kan man säga?

... Jag har känt mig... Ja, jag har känt en VÄLDIG massa. Och ingenting har varit en självklarhet..

... Okej. Börjar från natten.. Annars kanske det blir väldigt "få ord"...

Som jag i början hade tänkt. Då jag har varit såå trött och slut idag. "Ingen bloggning"...

Men men... Ja, natten igår.. Vet inte om jag minns så mycket.. Minns inte ens ifall jag klev upp igen efter att jag hade lagt mig.. Minns inte gårkvällens bloggning. Hur jag mådde...

Så kanske INTE det enklaste att börja från gårnatten.

Men jag vaknade iallafall, undrar om det var INNAN klockan ringde imorse..

Klev upp och gjorde mig iordning för att gå till bussen.. Och göra sig iordning, för MIG, är samma sak som att byta från mjukisbyxor till jeans.

Iväg till bussen, som gick klockan tio i nio, om jag inte missminner mig...

Och så blev det in till stan. Handling av "mat" på... Ja, jag gick FÖRST till Lidl. Men var inte sugen på NÅGONTING. Gick vidare till nästa butik.. Och hittade då någonting som jag kunde tänka mig.. Idag skulle det ju se lite annorlunda ut, hela alltet, med handlingen.. Vad jag äter och så vidare..

Men det är ju helt ointressant, när jag inte tänker berätta vad skillnaden är.

... Så. Jag går vidare.

Tillbaka till busstationen. Och sätta mig i ett bussbås och äta mitt första mål. Även fast det satt andra folk i närheten. Men jag ville inte vänta... Och visst. Obehag. Men det var någonting som jag bara tålde idag.

Istället satt jag och oroade mig för och HOPPADES på att inte alla dessa tjejer därborta skulle med samma buss som JAG. "SKANDAL!" ...

Förflyttade mig dock, efter "maten", in till väntsalen i ett par, ja kanske fem minuter. Trivdes inte riktigt därinne... med ALLA UNGDOMAR. STIRRANDE!

... Ut igen. Frysa lite grann.. Men det var ändå inte så farligt. Det är ju trots allt VÅR. Även om detta tycks kunna gå mycket upp och ner.

Fortsatte hoppas. Hoppas och hoppas.

Och när bussen kom... Sanningens ögonblick...

Japp. Alla dessa tjejer skulle INTE med. Men dock blev det lite FÖÖÖR många som klev på ändå, enligt MIN smak. Men. Tysta och lugna. Så ingen fara.

Hem. Känna sig lite "förudmjukad", kanske är rätt ord?

...Och in genom dörren.

Åt lite grann, med en kopp kaffe, framför ingenting alls på datorn. Ja, jag stirrade i princip bara på en tom skärm.. Antingen det, eller så var det en stilla mailsida eller en lika stilla skrivbordsbakgrund..

Emmmh.. Ja, och sedan blir allt lite rörigt. För att jag har gått och lagt mig såå många gånger, och halvsovit. Lyssnat på lite musik... Jag har kollat mailen. Blocket... Jag har funderat fram och tillbaka, angående det här med hundvakt respektive praktik. Då jag varje gång som jag la mig och kopplade av, kände att hundvakteriet VISST skulle vara en bra sak för mig...

Jag har oroat mig över det faktum att det känns som om jag har blivit lurad... Och "varför har folk mail om den inte används?"... Jag tänker på butiken som jag gjorde en kundbeställning av lampor på, för några, typ fem veckor sedan.. De HAR en mailadress.. Men jag har skrivit två gånger... och inte fått något svar.. DET i "samband med"(säger man så?) att jag har BETALT lamporna, men inte fått hem dem.. Och det inte står NÅGONTING OM det på kvittot!

Ja, jag börjar bli orolig för att ha blivit lurad... "Jo, men dessa fick du hem direkt.. Det finns ingen kundbeställning här" ...

Men jag får väl gå dit någon dag och fråga henne. En butik mitt i stan... Nej, det känns konstigt om de skulle våga göra någonting SÅDANT..

Ja-a... Mer idag..

Ja. Jag har fått mail från Jobbcoach. Och nu tycks det som om vi ska... Eller rättare sagt. JAG ska få testa på att praktisera på det där slottet som jag och hon var på studiebesök på för någon vecka sedan. Men det är ju ingenting som är bestämt ännu. Kanske inte ens finns någon ledig plats.

Jag har gjort en slarvstädning av toalett och handfat. Och så har jag plockat ur diskstället.

... Känt mig... Ja, hjälplös. Önskat mig bort.. Då jag kom på mig själv med att säga(tänka) att det enda jag vill ha hjälp med. Göra. Är att få börja äta ordentligt igen.. Och att få någonting att GÖRA om dagarna, som bedövar mina känslor och tar fokus från mina tankar... Jag vill liksom inte ha något LIV för övrigt. Det bryr jag mig inte om. Jobba tills jag stupar... Och äta tills jag inte längre orkar stå.. SÅ känns det typ... Och det beror BARA på att mina vägar suddas ut framför mina fötter... Jag orkar liksom inte..

... Och just nu, ser det inte ut som om NÅGONTING av det kommer att hända.. Varken att få komma ur mat-oron eller... Ja, det andra.

... Jag har inte orkat se på serier. Inte orkat sitta upp en längre stund. Inte sett någon glädje i att gå ut i det soliga vädret... Och att sova, känns återigen som en bra flykt.. TROTS att det är lite svårt att komma till ro ibland...

... Jag vill BO med någon...

God natt med er <3

... VILL ju skriva ett inlägg nu... Men vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Idag, till skillnad från igår, har varit en rätt så tung och seg dag.. Och det hände någonting inom mig. Någonting sprack.. Till det vis att jag nu har ändrat på det trygga sätt som jag ändå hade funnit, vad gällde ätandet... Det sätt som var ALLT utom hälsosamt, men ändå en överlevnad, bättre än många andra...

... Och jag har inte planerat om det till det bättre... Nej, jag överlever fortfarande... Men...

... Ja-a...

Igår natt var en rätt så lång natt.. Då den började med ångest som gjorde så ont i bröstet, att jag bara ville smörja på med bedövningssalva...

Klev då upp igen.. Tog mig ett okokt spaghettistrå, tände det batteridrivna vaxljuset i min "öppna spis" i hallen... Och satte mig i den korgfåtölj som jag aldrig tidigare suttit i...

... Stirrade en stund. Och gick sedan och la mig igen... Ångesten var nästan helt borta... Och jag somnade någon timme därefter.

... Jag vaknade tidigt imorse. Klockan halv sju. Vilket gjorde att jag då klev upp och tog bussen som gick tjugo över åtta härifrån in till stan.

Handlade. Och gick sedan tillbaka till busstationen...

Några minuter senare, kommer 14åringen in genom dörren, till väntsalen. Jag var inte så säker på att det var han först. Då han hade klippt sig och såg så mycket ÄLDRE ut! ... Och det faktum att han tittade på mig men bara gick förbi... Ja, det gjorde mig inte säkrare... Och inte heller på den frågan... "Ville han vara ensam?" ...

Men jag gick fram, bakom hörnet där han stod. Sa hej. Och så stod vi där tillsammans. Ibland prata lite grann.. Och ibland bara helt tysta.

Klev på bussen tillsammans. Då vi skulle åt samma håll... Och då han ville lyssna på musik i bussen, kunde även JAG, efter en stund, slappna av.. Kände mig dock väldigt spänd och obekväm till en början. Då han själv, ibland kan verka lite osäker. Och jag ville inte att han skulle behöva känna att han dissar mig för lite musik.. Och jag ville inte heller att han skulle tro att jag FÖRVÄNTADE mig att han skulle vara social på bussresan.

Nej, jag sitter gärna tyst och dagdrömmer. Ingen fara brorsan ;)

... Väl hemma... Ja, det blev lite dator. Och att äta.

... Minns inte vad jag gjorde på datorn. Men jag läste iallafall lite bloggar. Ja, alla som jag alltid läser. Kollade efter lite nya. Och var inne på blocket för att kolla husdjur(inte för att jag ska köpa)..

... Ja, härefter kom mycket funderingar. Ältanden... Och huvudet blev tungt att bära...

Jag gick och la mig på sängen. Jag somnade en stund... Och sedan, efter andra gången på sängen. Med trasiga sår i ansiktet, som jag idag bara har struntat HELT i att lägga salva på. Då jag "inte orkar bry mig" ...

Jag började fundera på olika justeringar som jag kände att jag behövde göra för att "må bättre" igen... Justeringar som jag vet MED mig att inte är särskilt hälsosamma...

Vilket sa mig direkt, att jag inte klarar av mig själv just nu. Och att jag har en del att reda ut för att orka med... Så att, att vara hundvakt, kändes helt enkelt inte rätt.. "Skulle jag orka?" ... "Skulle jag klara av det?" ... "Och när jag ångrar mig gång på gång, vad...". Nej, jag kunde inte göra så mot hundarna. Och inte mot mig själv eller deras ägare..

Och en annan stor sak som satte kuggar i hjulet... "När jag inte längre orkar handla "mat" ...Vart skulle jag få min energi ifrån? Hur skulle jag överleva?" ..

... Så jag tog bort annonsen som jag la ut igår.. Jag har den kvar, sparad på datorn. Och den får helt enkelt läggas in när jag någon gång har fått ordning på hela den här soppan... För att det bör väl ske.. Eller?

Sedan dess... Ja, jag har stirrat ut genom fönstret. Velat gå ut... Men att det blåste och såg kallt ut... Nej, jag ville inte. Orkade inte..

Såg på lite serier på datorn. Och planerade om... Ja, i den planering som betyder ALLT för mig just nu! Och skrev av mig om dessa tunga känslor kring det hela..

... Nu hoppas jag starkt på att istället finna en trygghet och struktur på en praktikplats.. Och att sedan på NÅGOT sätt, finna vägen fram genom detta buskaget som jag kallar liv.. Fram till vad jag kallar "Det bättre, VÄRDIGA livet".

... Nu blir det sängen. Även om jag borde vänta... Men tråkigt och rastlöst, där... Lika tråkigt och rastlöst, här..

God natt med er <3

... Ja, just det. Höll på att glömma. Jag har plöjt igenom precis ALL disk på både bänk och i diskho idag! Så, den explossionen ligger nu väl(eller ja, inte "väl")-strukturerad i torkställningen istället :) Skönt att ÄNTLIGEN kunna SE diskbänken! ... Och fylla på med nytt skräp och smutsdisk :P

God natt med er <3

Eftersom att jag bara vill att den här dagen ska ta slut(har slut på sätt att aktivera mig själv), så bloggar jag nu och går och lägger mig sedan. Får väl försöka stå ut tills jag somnar.

Och så blir det nog en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag inte vet hur jag ska få dagen att gå, om jag ska vänta till tolv innan jag åker.. Nog för att jag behöver både städa och diska. Men ingen motivation till det... Bättre sedan när jag... får ett LIV!

Ja. Men dagen idag. Ungefär iallafall.

Jag klev upp, efter att ha vaknat av klockan, vid kvart i elva imorse... Skulle med bussen in till stan, 45 minuter senare...

Ja. Så. Jag minns inte så mycket. Men jag åkte in iallafall. Handlade det jag skulle ha. Var lite stressad. Då jag skulle med första bussen tillbaka igen. För att slippa vänta i flera timmar på bussen. Vilket inte passade så bra just idag. Då jag är inne i röda veckan...

Väl hemma igen... Ja, jag har ju såklart sprungit en del på toaletten.. Men den har för ovanlighetens skull, varit väldigt lugn och odramatiskt denna gången :)

... Jag har suttit vid datorn. Och ätit det jag köpt. Småkollat lite på serier på webben. Men saknat koncentration och intresse.

... Jag har varit på ett par promenader i solen. Varav jag på EN av dessa, bestämde mig för att ge hundvakteriet en ny chans.. Eller ny chans. Egentligen. Det låter fel att säga så. För att förra gången jag var hundvakt, gick ju allt bara utmärkt. Dock vet jag inte hur det kommer att gå nu när jag är ENSAM om det. Trots att det var jag, och inte Xsambon, som höll i själva hundvakteriet och besatt den största kärleken för hundarna...

... Så det var in igen. Och så börja fila på en bra annons att lägga ut. Gjort.

... Och ja-a.. Nu är det bara att vänta.

Jo. Det här med hundvakteriet. Jag känner bara att jag på något sätt vill få in hundarna i mitt liv igen.. Jag DÖR varje gång jag går ut på promenad, av känslan av saknad. Får ALLTID värsta suget efter att skaffa egen hund igen. En kompis att kunna ta med mig och någon att alltid älska. Att titta på. Att krama och prata med...

Men då jag känner att jag inte är REDO att skaffa hund, och att inte heller LIVET är redo för en hund på heltid just nu, så känns hundvakt som det rätta stället att börja på... Och att passa på, nu sålänge som jag ÄNDÅ inte kommer ut på praktik.

... Ja, kanske FLYR jag lite, och skjuter problemet med praktik framför mig... Men hundar är ju trots allt något jag brinner för. Och kanske öppnar det på något sätt, mina sociala vägar. Och gör mig tryggare i mig själv...

... Det blev en till promenad sedan. Framåt... Ja, om det var sex-eller halvsju-tiden...

En LÅNG promenad. Vilken gjorde mig glad... Ja, jag var nervös och orolig, under promenadens gång. Då vägen var ny.. En lantväg. Och jag visste inte ifall det var en återvändsgränd där längre fram.. Ifall jag skulle vara tvungen att gå tillbaka... Ifall jag skulle hamna på någons tomt... Eller hur LÅNGT jag skulle behöva gå för att ta mig runt eller tillbaka sedan.

... Men jag gick och gick och gick.. Jag trodde ALDRIG vägen skulle ta slut. Men det var en mysig väg. Vacker. Och när jag väl kom ut på en bilväg igen, och jag till slut insåg vart jag var... Ja, då kunde jag inte vara annat än glad.

... Vägen var underbar. Rundan lagom lång. Och jag behövde inte vända och gå tillbaka EN ENDA GÅNG.

... Och ett plus.. Jag kunde nästan RULLA in på min gata, när jag kom ut från lantvägen ;P

... Jag vet inte exakt. Men det kan väl ha tagit mellan en och en och en halv timme kanske... Men tog inte tid. Så jag ska kolla det noggrannare nästa gång.. Tänkte mig att den vägen ska bli min nya promenadrunda, när jag vill kunna gå lite längre.. Till exempel med hund sedan, om det blir något med det ;)

... Och nu till kvällen, har det bara blivit tråk, tråk, tråk... Känner mig rastlös och jag har en orolig, tankspridd känsla i kropp och knopp... Varför jag nu ska bädda ner mig och försöka koppla av.. Blir nog som sagt en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag väljer bort den LÅNGA dagen hemma =)

God natt med er <3

... Hade jag velat ge upp nu, hade jag lagt mig på sängen och bara blundat. Låtit tiden gå. Och igorerat verkligheten..

Men samtidigt vet jag hur HÅRT det känns att ge upp. Hur TRÅKIGT jag har... Och hur mycket SÄMRE jag mår.. av att endast se insidan av ett sovrums mörka väggar hela dagarna. Natt 24 timmar om dygnet. Ingen skillnad.

... Och då tänker jag. Varför göra någonting som redan är jobbigt, jobbigare? ...

Så det är därför som jag inte har viljan att ge upp.. Inte ens ORKEN till det. Samtidigt som jag inte heller har orken att fortsätta... Inte lusten..

Men viljan den finns. Eller är det tvärt om? Att lusten att fortsätta försöka, finns.. Men inte den egentliga viljan? Hjärtat vill, men hjärnan har tröttnat?

... Ja, jag vet inte. Men idag har jag, som så många dagar tidigare, insett att skrivandet. Det här, hos mig, väldigt ÄLSKADE och NÖDVÄNDIGA skrivandet... Ja, det är egentligen HELT meningslöst, om man tänker till framtidens och det lyckliga livets sida..

Och jag vet inte. Just nu känns det som om skrivandet är det enda jag har. Det enda jag klarar av... Ja, det enda som jag kan föra ett steg framåt varje dag..

.. För att ätandet... Ja, det fungerar "sådär" just nu. Jag äter. Men jag äter fel.. Antagligen för lite. Men samtidigt tryggt... Men jag är inte nöjd. Känner mig svag..

Praktik.. Ja, jag är för rädd.. För folkskygg.. Och jag har ett ALLDELES för dåligt självförtroende.. I kombination med att jag inte riktigt har viljan.. Då det i mitt huvud, känns väldigt rörigt att få livet att gå ihop, om jag ska lägga in en heldagsaktivitet också.. Men som sagt. Säkert bara som det känns NU, innan jag har provat.

Inte heller på kärleksfronten går det framåt.. Varken hund, barn, vänner eller sambo, tillhör min vardag just nu...

Ja-a.. Och en sådan, vad som BORDE vara ENKEL sak, som att få in en SOFFA som man har vetat vilken man vill ha i flera MÅNADER, har jag inte heller uppnått ännu.. Och lägenheten är fortfarande nästan halvtom..

Ja, nu överladdade jag bloggen med "självtyngd" här.. Men det jag ville komma till, var att bloggen... Skrivandet.. Ja, det är det enda som ger mitt liv en någon sånär mening, just nu..

... MEN.. Den för mig inte framåt. Den gör ingen skillnad i min situation... Och... Tyvärr... Men den gör mig inte heller STARKARE.

Dagen idag. Lite snabbt. Men jag tror att jag slarvar denna gången. Då jag VERKLIGEN inte har någon större lust.

... ... Och jag tycks inte heller kunna minnas särskilt.

... Jag har iallafall varit på affären en vända. Köpt mig den där pizzan som jag pratade om igår. Och sedan hem igen.

Jag åt lite choklad framför datorn. Såg på lite serier. Kollade mailen. Blocket husdjur. Och så läste jag lite bloggar.

Sedan åt jag min pizza. Även den, framför datorn...

Minns inte så mycket mer.

Men jag tog mig en promenad där någon gång vid femtiden.. Långsam. Långsam.. Ja, nästan så att jag stod stilla..

Och sedan när jag kom in, blev det nog mer segande framför datorn..

Fick svar från Jobbcoach. Men endast på det senaste av mina mail. Och alltså inte det om att jag ville ge praktiken en till chans nu på en gång...

... Jag har legat en stund på sängen.. Och nerbäddad... Jag har druckit en HEL del vatten. Då pizzan var så stark...

Och jag har funderat en del... ALLRA helst nu till kvällen.. Då allt började kännas så mycket jobbigare och mer tröttsamt..(Behöver VERKLIGEN ut på praktik)...

Skrev av mig i min textsamling... Men det hjälper inget nämnvärt... Fortfarande samma problem att möta.. och gå igenom...

... Hade jag orkat och velat ge upp, hade DET just nu känts som det bästa alternativet... Vad håller jag på med? Och när ska det ta slut?

God natt med er <3

Imorgon har jag bestämt mig för att äta pizza. Ville egentligen gå till pizzerian och köpa kebabrulle... Men då det inte känns särskilt tryggt.. När jag inte har någon att gå DIT med... så satsar jag på en fryst pizza från affären istället. Det blir nog också gott :)

För övrigt så har jag väl inte världens bästa stund just nu... Huvudet känns tjockt och alldeles överansträngt av funderingar.. Dessa funderingar som hakar upp min hjärna och gör att jag inte kan sluta tänka. Planera... Och ja.. Fundera...

... Och så har det varit HELA dagen! Ja, ingen lugn stund idag. Kanske blir så när man, för det första är hemma hela dagen, för första gången på länge.. Och för det andra, ändrar sina tankegångar mot vad man har haft som "rutin" i flera dagar nu...

Men jag tar som vanligt dagen ifrån början. Börjar med gårnatten.

Xsambon svarade på mitt mess. Och vi messade några gånger fram och tillbaka.. Sedan "dog han"... och jag satt kvar vid datorn en stund till...

Minns inte så mycket mer..

.. Men sedan så gick jag iallafall och la mig...

Lika orolig natt som vanligt.. Drömde starkt och konstigt. Samtidigt som jag kände mig halvt medvetande hela natten.

... Vaknade tidigt imorse. Flera gånger om... Försökte som vanligt, sova vidare.. Men inte såpass trött som jag behövde vara.. Somnade dock om en stund, till slut...

Psykiatrin ringde vid elva.. Ja, prick elva, tror jag... Med hemligt nummer!

... Jag blev så stressad och frustrerad, bara jag SÅG det. För att jag var INTE beredd på att svara på psykiatrins samtal.. Men jag kunde inte heller ignorera samtalet. Då jag även väntar samtal någon dag framöver(förhoppningsvis) från butiken som jag gjorde en kundbeställning på ett par lampor hos, för några veckor sedan.

... Så. Jag svarade.

Först var det dålig mottagning. Trodde jag. Men det visade sig att hennes telefon brukade krångla.. Så de första meningarna missade jag.. Men TROR att hon sa att hon ville ha svar på några frågor till en enkät(eller blankett).. Men inte säker. Antagligen någonting de gör innan man ska börja träffa dem.

... Och.. så första frågan. "Vad är det du behöver hjälp med?" ... Och, ja... Jag kan ju säga.. Att redan DÄR, sprack det. Det var över.. "Nej, jag vet inte. Jag orkar inte", blev mitt första svar.. Och när hon försöker komma vidare.. "Nej, jag vet inte. Jag orkar inte.. Vi struntar i det istället"...

Och ju mer hon pratade... Ja, det hjälpte inte så mycket...

Och lättnaden när vi äntligen la på...

Det första jag gjorde efter samtalet, med stressen och lite lätt frustration, blandat med en viss lättnad... JA, jag gick in på datorn och gjorde ett kort till bloggen. Och mailade min Jobbcoach. "Nu har de ringt och det blir ingenting."

... Vilket för mig till en av dagens största funderingar...

"Hör gärna av dig när de har kontaktat dig" ... Ja, HON vill gärna att JAG hör av mig och uppdaterar om vad som händer.. Men hon kan inte inse att även JAG vill att HON hör av sig? ... Och så hör man AV sig.. Man uppdaterar henne om vad som händer här och nu. Då och där... Men hon svarar sällan på dessa mail.. Så inte heller DÅ, kan jag få en uppdatering!

... Men det är ju klart. Egentligen.. Hon är ju viktig för mig. Då jag är beroende av henne.. Av hennes insatser.. Men jag å andra sidan.. Hon är ju inte särskilt beroende av mig.. Så kanske inte lika viktigt..

Men det är ju skit samma... Hon kanske till och med ligger hemma, sjuk(?)...

... Jag hoppas bara på att hon kan svara snart, på det mail som jag skrev om att jag ville börja praktisera så snart som möjligt, för några dagar sedan. DET är det viktigaste för mig. För att jag vill se skillnad på helg och vardag.. till annat än veckodagens namn...

... Annars. Ja, jag har suttit här vid datorn. Jag har legat på sängen. Gick och la mig en stund till, efter att ha fått det där samtalet...

Jag har suttit och stirrat ut genom fönstret...

Och så har jag tagit en promenad ner till affären och köpt mig "dagens mat"...

... Det har däremot INTE blivit varken städning eller diskning idag. Då det inte har känts särskilt viktigt... Och jag istället har spenderat min tid med att älta och stirra rakt ut. Medans jag bara HÄNGER av att känna mig uttråkad, frustrerad och rastlös.. Runt, runt, runt i lägenheten. Utan någonting att göra... Men inte heller med någon ork till någon som helst nytta...

Men det blir en till hemmadag imorgon. Antagligen. Då jag köper pizzan på affären här i byn, tror jag. Så jag gör väl ett nytt försök då.

... Jag tror att det blir sängen. Trots att jag varken har kroppslig eller psykisk ro just nu, till att ligga ner...

Men jag vill göra slut på dagen.

... Så. God natt med er <3

... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

God natt med er iallafall <3