Hmmm...

Jag TRODDE att jag hade en bra startmening till det här inlägget.. Men jag körde fast efter bara tre rader...

 

... Vad ska jag skriva? Vad ska jag skriva?.. Vad ska jag skriva?..

 

Jag får väl börja med att beskriva dagen.

Igår gick jag inte och la mig förrän vid tretiden någonting...

Jag funderade för mycket hund... Och jag saknade min och Xsambons vovve, JÄTTEMYCKET...

 

... Men när jag väl gick och la mig, somnade jag iallafall rätt så direkt, tror jag...

Men lägenheten har börjat bli väldigt kall om nätterna, så man får frysa lite grann innan man somnar... Men VÄRRE är morgonarna! När jag har lagt mig igen efter frukosten... ISKALLT!

 

Jag klev upp och åt frukost vid nio. Som jag brukar...

Och gick sedan och la mig igen...

 

Idag skulle jag ha en vilodag. Då jag träffade 27åringen(tidigare 26åringen) igår... Och ska träffa henne även på fredag, lördag och söndag... LÖPANDE tid!

Och imorgon och på torsdag ska jag STÄDA inför dessa dagar!

 

... Men ändå så hade jag FUNDERINGARNA till ifall jag kanske ändå borde åka in till stan och HANDLA idag. Fylla på kylskåpet med sådant som kan komma att ta SLUT snart...

 

... Men jag orkade inte...

För det första så orkade jag inte hålla på och försöka räkna ut vad jag behövde köpa MER av. Vad som skulle ta SLUT inom vilken TIDSRAM... Ja... Hur länge VAD skulle räcka...

 

Och för det andra, så kunde jag inte heller komma fram till hur jag skulle hantera det faktum att jag kanske bara egentligen behöver köpa EN sak eller så... Och att då gå till en större butik bara för DET... Och hur skulle jag prioritera vilka saker som jag skulle passa på att ta på en gång "när jag ändå handlar"..? Och vilka som istället får vänta?..

 

... OCH... Jag ville ha min vilodag emellan det sociala umgänget med 27åringen...

Det är ju fullt prat, all vaken tid... Stoj och flams... Och ibland ganska tunga familjediskussioner... Ja, diskussioner om tidigare händelser i familjen...

 

Dessa kommer ofta upp när vi umgås(dock inte igår.. Skönt).. Eftersom att hon känner att hon behöver prata av sig... Eller jag ANTAR att det är därför iallafall...

... JAG å andra sidan... Inte så mycket. Brukar mest känna mig tung och grå. Lite smått frustrerad... när man pratar om sådant... *Man håller ju sällan med varandra* :}

 

... Så. Det blev iallafall ingen handling idag... Och jag HOPPAS att det jag har hemma... Att jag KLARAR mig på det tills på måndag nästa vecka. Då har 27åringen åkt hem... Och jag får ta mig i kragen och ta fram min mentala ork och styrka. PLANERA för handling ;)

 

... Arbetsförmedlingen hade ringt och messat mig, igår igen...

Det var så konstigt. Jag har ju(dumt jag vet) ignorerat arbetsförmedlingens samtal och mail, sedan i maj förra året...

Och härom dagen fick jag ett brev på posten.. En ny handlingsplan. Där det stod att jag skulle kontakta dem senast första november, för att meddela om jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande eller inte...

 

... Och så messar han IGÅR, och behöver min tillåtelse att skriva ut mig ifrån arbetsförmedlingen!

... Ångrade han sig på några dagar? Eller är han väldigt glömsk? Virrig?

 

... Så jag kände iallafall. I gårdagens ändå relativt lugna och glada sinne, att jag nog borde maila min handläggare.

Jag mailade honom och sa att jag behövde några veckor, till att fundera. "Då min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016", och att jag kanske BEHÖVER dem igen då.

 

Han hade svarat imorse. Tackat för att jag hörde av mig. Och skrivit "Du behöver framför allt ansöka om ny aktivitetsersättning"... Och att han kunde ordna ett möte med min handläggare på försäkringskassan, honom och mig...

 

Jag har dock inte svarat på det...

Jag vill liksom VETA vart jag befinner mig. Vilken väg som är rätt att gå... Och grejen att lita på någon som inte vet vem jag ÄR. Hur jag tänker och känner...

... Ja, men... Vart jag BEFINNER mig just nu. I livet... I hälsan och måendet...

 

... Nej, jag behöver fundera. Fundera och ta ett beslut...

Och när jag vet vad jag ska göra. Då vänder jag mig till arbetsförmedlingen och säger hur jag vill gå vidare...

 

... Men ärligt talat...

Att förnya aktivitetsersättningen, känns bara som att påbörja ett nytt varv i en cirkel av ingenting...

... Men... att svänga UT ur rondellen... Det känns som att köra utför ett stup...

 

... Men kanske måste jag köra utför stupet, för att kunna ta mig dit där jag egentligen vill vara... För att bli starkare...

VÅGA.

 

... Jag åkte ändå in till stan en vända...

Bara för att promenera...

För att.. Att åka in till stan i SIG, är ingen större ansträngning. Så det kan jag göra på en vilodag. Bättre än att sitta hemma och känna sig tung och nere... Om man inte är supertrött, det vill säga!

 

Jag promenerade.. En väldigt KORT promenad. Och sedan gick jag, och väntade en halvtimme på busstationen.

 

När min buss skulle gå om fem minuter, träffade jag på 15åringen. Han skule också åka hem. Men till sig, såklart.

Vi hann ju inte SÄGA så mycket till varandra. Det blev mest hej och hejdå..

Vilket i och för sig var SKÖNT.

 

Väl hemma...

Jag värmde mat ur frysen... En, två, tre och FYRA gånger...

Den vägrade bli varm. Potatisgratängen.

 

Sedan höll jag på att somna framför tv:n. Flera gånger om..

Jag kände mig HELT SLUT.

 

... Jag befinner mig på en främmande plats, just nu. I måendet... Lite grann, även i LIVET...

Saker har förändrats. Inte så mycket... Och säkert mest inombords...

Och jag har en mix av förvirrade och glada känslor inombords. Nästan, sådär om jag inte inser verkligheten... att jag kan se FRAM emot komande dagar i livet...

 

Men jag KÄNNER mig förvirrad. Och jag vågar inte tro att en förändring har skett, till hundra procent, förrän det har gått mer än ett par dagar...

För att jag har känt mig starkare FÖRUT... Och sedan mörknat och bleknat i sinnet, efter... Ja, innan jag hinner REAGERA.

 

... Jag har inte diskat idag ännu...

Och för att inte göra städningen imorgon, jobbigare än vad den behöver BLI, ska jag tvinga mig själv att diska all disk IDAG.. innan jag LÄGGER mig..

För MIN skull. För MORGONDAGENS "jags" skull.

 

Mamma har messat tre gånger idag. Om olika saker...

Men... Ja, ALLT är ju inte perfekt och rosenrött...

Jag får se om jag orkar svara henne imorgon.

 

God natt med er <3

 

 

... Inte på LÄNGE, har jag känt mig såpass lättad över att komma in igenom min egen dörr.

Det har varit en lång och uttröttande dag...

Men samtidigt en rolig och rätt så givande dag...

Den har varit lugn och positiv...

Och den har varit hektisk med ett inslag av lätt ångest...

 

Jag har haft ont i magen... och ÄTIT alldeles för mycket...

Hundarna har busat. Varit oroligare och mer nervösa än få...

ÖVERenergiska.. och stundvis rätt så svåra att förstå...

 

Jag har sett något som jag inte tyckt om, när det kommer till Deras hantering av hundarna... Och diskussioner har ägt rum, om anledningar hit och dit, på insidan av mitt pannben...

 

Men till det mesta, har allt bara varit kul...

 

Imorse klev jag som vanligt upp, vid niotiden. Åt frukost. Och gick och la mig igen. För att låta klockan ringa vid halv elva. Väcka mig.. och "be mig gå till bussen"...

 

Jag gick iväg. Klädde mig ordentligt. Med leggins under jeansen. Och dubbla långärmade tröjor, under min regnjacka... Regnjackan som jag valde framför min favoritjacka.. Fleecen. Då jag var beredd på okontrollerade hoppande hundar...

På med sockor... Också HÄR, sådana som jag inte brydde mig så mycket OM. Då päls är ett faktum i en lägenhet med två hundar och fyra katter.

 

När jag stod där... och ändå SMÅFRÖS, på busshållsplatsen, så messade 18åringen...

Vi har inte hört av varandra på flera... månader..

Men idag ville hon veta vad jag gjorde...

Svarade att jag var påväg till 26åringen...

Och "samtalet" blev inte mycket längre än så.. Men ändå trevligt att hon tänkte på MIG.. i detta dået :)

 

... Hon har ju flyttat flera mil BORT nu. Flyttade med sin kille i somras. Där hon hade lurat mamma och pappa att hon bara skulle dit några VECKOR under sommarlovet.. Men så kom det fram att hon inte tänkte komma TILLBAKA. Hon hade sedan tidigare, planerat att flytta dit.

 

Men hon verkar må bra. BÄTTRE. Och jag kan ju bara säga att jag förstår varför.

Så. Det är ju bra iallafall =)

 

Väl hos 26åringen, möter jag upp henne, och en ung tjej som höll i den stora hundens koppel.. Vilding-tiken till Golden Retriever...

 

... Det var hennes boendestödjare som hon kom med. De hade varit på promenad med hundarna i en och en halv timme.. Vilket gjorde mig LÄTTAD.

Jag hade nämligen bävat lite inför att hon kanske hade tänkt att vi skulle ta dem på PROMENAD när jag kom. Som vi gjorde FÖRRA gången...

Och det hade känts krångligt, med det stora paket jag hade med mig till henne...

 

Och inte BARA det...

Hela GREJEN med att promenera med två stökiga hundar. Den ena mer stökig än den andra, såklart...

... Men det kändes bara... Jag var nervös. Lite smått orolig.

.. Samtidigt som jag var lugn. "Hade ju bara varit att hantera för stunden. I situationen. Det är ju bara onödig nervositet"...

 

... Och samtidigt HADE jag ändå rätt så GOD tro på mig själv. När det gällde att hålla lugnet...

Min historia i SIG, gör att jag tvivlar lätt på mig själv, när det gäller att lyckas vara lugn och inombordsligt harmonisk, i situationer där jag inte har FULL kontroll...

Men samtidigt VET jag att jag KAN. Att jag ofta kan BÄTTRE än många andra. "Jag har det i blodet"...

 

... Men vi gick iallafall in. Boendestöd lämnade oss såklart ifred.

Jag tog den lilla hunden kopplet, den gången...

Och så blev det filmtittande.. och lite smått pratande. Med hundar som sprang vilt fram och tillbaka. Gnällde och hade sig. Och som inte kunde koppla av...

 

Men samtidigt sågs framsteg från FÖRRA gången jag var där. Då jag träffade dem FÖRSTA gången...

... Och jag kunde med enkelhet "ignorera bort" hundarna. Och ett par fingerknäppningar fick den vildaste av hundarna(den stora) att sätta sig ner direkt...(ingenting ägarna använde sig av, iochförsig. De använde hällre rösterna)...

 

Det blev lunch... Och sedan fika på det...

Och så behövde ju såklart hundarna ut på en kort promenad.

Jag tog den stora hunden. Den dragande... hetsiga... och supernervösa hunden...

Men det gick ändå BRA.

 

När vi var påväg IN första gången, mötte vi en hund i trapphuset... och hundarna höll sin INTE lugna. Men det eskalerade inte heller som det gjorde FÖRRA gången jag var där. Utan det kändes helt okej. Det höll sig på en relativt tyst nivå.

 

Men nu när vi var ute.

Det gick faktiskt bra.

Golden plockade fortfarande, likt förra gången, upp allt hon kunde hitta på gatan och försökte tugga i sig det. Så ingen förändring.

Men däremot kändes hon en smula lättare att hantera.

 

.. Hon slängde sig fortfarande in mot kanterna.. Vilket jag fick svaret på VARFÖR, när jag bevittnade 26åringen SAMBO hålla i hennes koppel, senare på kvällen...

Men... Antingen var JAG lite lugnare denna gången... Eller så HAR hon ändå mognat lite grann.. Vovven alltså.

 

Inne igen...

Och det blev mer tv och prat... tills hennes sambo kom hem vid strax efter fem.. Och det blev middag...

... Mer tv... Och NU hade 26åringen och jag på riktigt kommit igång med vårt tidigare alltid förekommande flum...

NU var vi trötta och hade varit i samma rum ALLDELES för länge :P

 

... Dock när jag hörde att de kunde SKJUTSA hem mig SENARE ikväll istället... "Så att jag slipper ta BUSSEN", hade jag dubbla känslor...

Jag var trött. Hade ÄTIT alldeles för mycket...

Jag hade ont i magen... Och djuren började kännas ALLDELES för överallt för mig...

 

Men jag stannade ändå...

 

... Och när vi väl skulle hem.. Så fick jag se anledningen till varför den stora hunden alltid tar SATS in mot kanten... Vilket JAG aldrig vill tillåta henne att göra. "Det är ju LÄSKIGT med en så stor hund"...

Han FLÖG efter. Sa inte ifrån.. Och TILLÄT henne sedan att "gotta sig" i gräset... i samband beteendet..

Själv håller jag henne borta ifrån kanten tills hon känns(hanterbart) LUGN... Och lyckas hon ändå slita sig DIT, ska hon därifrån DIREKT...

 

... Men de löser nog det där, tids nog...

Bara det att DERAS hundar nog ärligt talat är de mest oroliga och nervösa hundar jag NÅGONSIN träffat.. Och det är INGEN överdrift!

... Inte så konstigt kanske.. När åtminstone den ENA ägaren kör mer med högljudda och gälla LJUD, än med kroppspråk och lätt men bestämd beröring, vid kommunikation med dem.

 

... Men slutgnällt. Jag ska nog inte yttra mig så mycket. Jag har ju bara träffat hundarna tre gånger...

Så nästa gång vi ses, kanske de har gjort stora framsteg =)

 

... Nu är jag iallafall hemma... Och det känns SKÖNT.

Jag ska passa på att ta det så LUGNT som möjligt, nu de sista dagarna.. innan 26åringen komer hit och ska sova...

Ser fram emot det, med försiktighet...

 

... Nu blir det en kopp kaffe...

Tv... Och försöka varva ner efter en lång dag...

Och jag hoppas att eftersläntarångesten håller sig i tjack(stavning?)... För att... Jag vill inte tappa mer hopp om framtiden och mig själv, än vad jag tidigare redan gjort...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte riktigt vad jag ska SKRIVA om den här dagen...

Men "skriver jag den ENA dagen, skriver jag den ANDRA.."...

 

Så. Jag rabblar.

 

Inatt sov jag... Hade inget problem att somna... Och vaknade inte heller hela tiden...

 

När klockan ringde, vid nio imorse, klev jag upp och åt frukost...

... Och sov sedan vidare...

 

Jag TROR att jag vaknade av mig själv sedan, vid halv tolv...

Jag la mig framför tv:n och fortsatte vila...

Och åt sedan lunch, vid ettiden...

 

Efter lunchen...

Jag skrev av mig i min textsamling. Då jag hade ångest och var lite osäker på "misstag eller ej?"... Som jag kom att tänka på innan jag somnade inatt... Eller när jag precis vaknat imorse...

Jag FUNDERADE på ifall jag skulle lägga UT den texten här på BLOGGEN...

... Men bestämde mig sedan för att INTE göra det...

 

Jag planerade för veckan, på vita tavlan... Och bestämde mig för att ta en ren och skär vilodag idag... Efter familjesammankomsten igår... Och inför träffen med 26åringen IMORGON...

Dock så hade jag svårt att koppla av, där ett tag. Då jag kände mig stressad och pressad av att jag behöver städa innan 26åringen kommer hit nästa helg... TROTS att jag hade satt två städdagar nästa vecka!

 

Annars har det bara blivit tv...

Jag diskade dock all disk från igår... Eller som var ÖVER från i förrigår, om jag inte missminner mig...

Och så har jag såklart diskat en gång till, nu efter kvällsmålet...

 

... Jag har läst lite bloggar...

... Och jag har försökt peppat mig själv lite grann...

 

Men dagen har, i det stora hela, varit lugn...

Jag har fokuserat på ingenting... Men ofrånkomligt bävat inför morgondagen... Den blir LÅNG. Då jag har sagt att jag inte ska åka hem förrän vid halv... sju... Eller var det halv åtta?

 

... Och jag har pillat sönder mina sår...

 

... Nu till kvällen, tvivlat på bloggandet en smula...

 

... Jag vet inte om jag HAR så mycket mer nu... Känns tomt.. Men hela den här DAGEN har nog varit rätt så tom...

Det kanske är DET som är "vilodag"...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag fryser. Trött...

Och jag vill bara göra natt...

Har bestämt mig för att inte proppa idag. Trots en del ångest... och pressade känslor...

 

... Efter gårnattens inlägg, satt jag kvar vid datorn en stund. Spelade Mahjong, bland annat...

Sedan så gick jag och la mig...

Tror att det var ungefär två eller tre timmar kvar tills jag skulle gå till bussen, då...

 

Men jag tampades med jobbiga känslor. Krigade med mig själv... Och jag kunde inte sluta rabbla samma tanke... Samma överenskommelse.. om och om igen...

 

... Men jag somnade till sist. Halvsov. Vaknade då och då...

Tills jag vaknade för sista gången, vid fem i sju... Och då klev upp och gjorde mig iordning...

Tills larmet ringde vid sju...

 

Det var frost ute.. på backen... Vilket fick mig att komma ihåg att ta på mig sockor över strumporna. Då jag bara har sandaler på fötterna... Äger inga riktiga skor, som det ser ut nu...

Och mössa och vantar... För första gången i höst!

 

Jag stod och väntade på busshållsplatsen, i ungefär tio minuter. En kvart, kanske...

Och när klockan blev fem över halv åtta, klev jag på bussen "som dagens första passagerare", som chauffören sa...

 

... Väl i stan, hade jag ju redan under NATTEN, bestämt mig för att jag skulle PROMENERA medans jag väntade på bussen. Eftersom att jag fortfarande skulle vara MÄTT efter nattens proppande...

 

Så DET gjorde jag...

 

.. Jag gick ner till kanalen...

Det var frost på backen... Och solen hade precis börjat värma med sina trötta strålar...

... Det ingav en viss glädje... Och ett visst lugn...

 

Jag ställde mig och tittade ut över vattnet. På fiskarna som hoppade på ytan på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt...

Det var MASSVIS av dem. Och VART man än tittade, kunde man se MINST tre fiskar hoppa på vattenytan på en och samma gång...

 

... Men efter en stund, blev jag ändå rastlös...

Så jag gick en kortare omväg tillbaka till busstationen... och satt på en bänk och väntade den sista timmen...

 

... Bestämde mig, efter en del vägande fram och tillbaka, för att ändå köpa mig en kopp kaffe, vid nio när Pressbyrån öppnade...

 

*Vänta.. Vänta... Och vänta ÄNNU längre*...

Tills jag kliver på bussen... och drar FEL kort i automaten. Vilket innebar att jag åkte GRATIS på en sträcka där jag egentligen skulle BETALA...

"Men jaja. Skit samma"...

.. Det orkade jag inte bry mig om.

 

... Väl hos mina föräldrar, blev det precis som jag trodde...

Mamma och jag småpratade lite, medans mamma förberedde för dagens familjesammankomst... Och pappa var och sysslade med annat på SITT håll...

 

... Men jag blev fort övertrött... Och orkade bara hålla igång och prata en kort STUND, innan jag blev sittandes på en stol i köket. Gjorde mamma sällskap. Men SA inte mycket...

Svarade i princip bara på tilltal. Och sa någon mening då och då.. När det föll mig in...

 

Och tröttare BLEV jag!

När väl pappa hade kommit upp från källaren... så var jag såpass trött, att jag bara satt och stirrade rakt ner i golvet...

Jag orkade inte flytta ändan från stolen som jag satt på... Och jag brydde mig inte om när mamma och pappa, båda gick in i vardagsrummet för en stund... Och jag blev kvar ensam i köket...

... Men det var ju ingen DÖRR emellan... Så, särskilt ENSAM var jag ju egentligen inte ;)

 

... Dock så blev jag piggare igen, när 22åringen och hennes sambo, och 24åringen kom.

Fler än så, BLEV vi inte. Vilket var skönt.

Det blev alltså pappa, mamma, jag, 22åringen med sambo, 24åringen, och 15åringen.. idag.

.. Lagom.

 

... Det blev mat...

Ja, just det ja. Mamma, pappa och jag, pressade in en liten lunch innan de kom idag, också...

Men... GUD vad jobbigt jag hade det att proppa i mig en macka!

Det var både tröttheten... Bristen på energi... Och det faktum att jag fortfarande var mätt efter NATTEN, som gjorde att det tog längre tid än vad jag NÅGONSIN brukar ge det, att äta upp en smörgås!

 

... Men iallafall.

Det blev räkor, kräftor och paj, när syskonen kom...

Dock åt jag nästan ingenting... Blev bara såå MÄTT på de två små pajbitar jag drog i mig...

... Och vid det här laget, hade jag åter tappat energin nästan HELT, till att orka prata...

Satt mest och stirrade rakt ut i tomma luften.. Över bordet fullt med mat... Och föräldrar och syskon som pratade kors och tvärs...

 

... Vi förflyttade oss till vardagsrumssoffan, för en stund...

.. Jag och syskonen...

 

... Och sedan blev det fika runt matbordet...

Kaffe och te med grädde i, för MIN del... Och även lite chokladpudding... Vilket idag var GOTT... Fastän jag inte annars brukar tycka om det...

... En liten spets av en äppelkaka som 22åringen hade bakat, lyckades jag OCKSÅ trycka i mig...

Men både kaffet och te´t kändes överflödigt... "Jag hade inte PLATS för mer"...

 

... Sedan blev det dags för att fixa med HemligaTomten. Vilken anledning vi EGENTLIGEN samlades för...

Vi drog våra lappar. Diskuterade... Ja, mest DE(Jag var så gott som borta)... Huruvida alla skulle tilldelas ALLAS önskelistor. Eller ifall man bara skulle FÅ den, vars PERSON man skulle köpa till...

 

... Jag fick såklart den personen som jag känner ALLRA minst... 22åringens sambo...

Vilket nu, sålänge som jag är såhär TRÖTT, ändå känns okej... Orkar inte KÄNNA någonting annat just nu...

 

... Jag och 24åringen packade sedan in oss i 22åringens och hennes sambos bil. Och blev skjutsade in till stan...

Jag följde med 24åringen upp i hennes ÖVERSTÖKIGA lilla, lilla lägenhet... och pratade lite med HENNE, medans jag väntade på min buss hem...

 

... Jag berättade för FÖRSTA gången, för någon annan än XSAMBON(som följt hela min resa) om tiden som var en del av de VÄRSTA i mitt liv...

Bara lite på ytan, såklart. Då jag inte vill dra in min familj i vad som EGENTLIGEN hände i H*vetets stad, för mycket...

.. Berättade för FÖRSTA gången, för någon, om vilken inverkan en tvånginläggning på sjukhus, kan ha på en människa. Vare sig man mår relativt BRA innan... eller JÄTTEDÅLIGT...

Sådant som man bara tidigare har kunnat prata med MEDPATIENTER om... Eller Xsambon!

 

... Men som sagt, bara på ytan... Och att prata gav mig ångest. Jag blev tung inombords... Undrade om det var rätt att "avslöja" den sidan av mig... Den TIDEN i mitt liv. Situationen... Helvetet...

 

Men jag höll gott humör... "Det kändes ändå bra.."

Och när klockan blev halv åtta och min buss skulle gå om fem minuter, lämnade jag hennes lägenhet.. och begav mig till busshållsplatsen runt hörnet...

 

Redo för att åka hem...

VÄLDIGT redo för att åka hem!

Försöka koppla AV... SOVA...

 

... För att jag blir stressad när jag TÄNKER på...

"Jag måste somna inatt. Sova imorgon natt... För att på måndag blir det hårda tag... INTENSIVA timmar tillsammans med 26åringen och hennes ÖVERAKTIVA hundar!"..

 

... När jag kom hem, ville jag BARA blogga av mig.. och sedan gå och LÄGGA mig. SOVA.

Eller iallafall FÖRSÖKA sova. Koppla av...

 

Men jag såg att finalen av Spring, började fem minuter tidigare än vad jag kommit in ordentligt...

Så jag var bara TVUNGEN att se på den först...

Även om jag HELA tiden LÄNGTADE efter att den skulle ta SLUT. Så att jag kunde få SKRIVA någon gång...

 

... Och nu är frågan...

"Ska jag lägga mig på soffan.. För att SLIPPA vrida och vända på mig. Stirra... och låta tankarna rulla... För att sedan likt FÖRBASKAT kliva upp IGEN?".. "Eller ska jag satsa på att bädda ner mig i sängen DIREKT. Och ge mig själv chansen att somna på en GÅNG?"...

 

... God natt med er <3

 

 

... Min mage har tagit formen av en ballong...

Grannen talar högt och ljudigt på övervåningen...
Tankarna snurrar...

.. Och den huvudsakliga känslan inombords, är oro... Oro och ånger...

... Oro, ånger, rädsla... Och en nu LITE större motvilja till att leva längre.. och misslyckas mer...

 

... Ja, jag behöver blogga...

Kanske blir saker jobbigare... Kanske orkar jag inte... VILL jag inte hantera...

... KANSKE... blir det jobbigare att leva...

 

Men just nu, är bara känslorna så överväldigande...

Inte BARA det faktum att jag idag, för första gången på länge, har proppat till den grad att magen spänner ut sig och jag mår illa..

.. Så länge att jag kände mättnaden växa och övergå till en allt STARKARE ånger... En ånger som jag igonerade tills jag hade nått mitt halvt ofrivilliga mål... Att äta tills det var slut.

 

... Nej, inte BARA det...

Utan också det faktum att jag ska iväg om... fyra timmar. Iväg med bussen till stan. Sitta på...

.. Eller helst PROMENERA omkring i en och en halv timme, tills bussen från stan.. till mina föräldrar, går...

Och sedan ska jag spendera första delen av dagen, tillsammans med mamma...

Ja, med STÖRSTA sannolikhet mamma. Pappa brukar sysselsätta sig med annat...

Och sedan, resten av dagen, tillsammans med fyra av sex syskon.. Deras respektive... Och så mamma och pappa, såklart...

 

Jag ska orka MED att vara någorlunda social...

Det känns VIKTIGT för mig att åtminstone kunna vara social och pratglad under den tid som jag spenderar med BARA mamma...

För att jag vill prata av mig. Uppdatera henne lite...

Jag vill passa PÅ att... UMGÅS.. Nu när vi ändå ska TRÄFFAS... för första gången på... Ja, men.. flera VECKOR!

 

... Och nu kan jag inte sova...

Jag kan inte koppla av...

Det beror nog delvis på det GODIS som jag för en stund sedan, tvångsmässigt proppade i mig.. av den anledning att jag inte kunde koppla av "om jag inte gav med mig för ätarbegäret"...

 

.. Och delvis av den anledning att jag oftast tillåter mig själv att bli TRÖTTARE och TRÖTTARE, innan jag till slut somnar av utmattning...

Jag SOMNAR liksom inte om jag inte är SUPERTRÖTT, nuför tiden...

Och nu när jag har en ORO inom mig, att inte hinna somna ALLS, så blir det ÄNNU svårare att kunna slappna AV...

 

... Och FÖRUTOM dessa saker, är det även en fullspäckad tid FRAMÖVER, som gör att jag har svårt att koppla av...

Imorgon är det ju familjen. Att umgås, och planera för HemligaTomten.. som i SIG, är ett stress-och orosmoment...

 

Och sedan, på måndag, ska jag över till 26åringen en vända för att "fira" hennes födelsedag. Hon ska firas imorgon. Men då var jag ju upptagen...

Men skönt ändå. Då slipper jag allt folk. Så blir det bara hon och jag... Och hennes HYPERAKTIVA och oroliga hundar!

 

... Nästa HELG vill 26åringen komma hit och SOVA. Vilket jag har gått med på. Då det KAN bli kul. Men mest för att hon har velat det LÄNGE nu...

 

... Och EFTER det...

Ja, jag kan ju inte räkna med att vara HELT fri från "sociala krav och förväntningar" framöver.. Enda fram till JUL...

Men DÅ blir det ju även julfirande... Jag ska hitta julklapp till min "person" för HemligaTomten...

.. Och sedan så är det ju NYÅR också!

 

... Jag har FULLT upp med vardagen. Att försöka få allt att gå ihop... ALLRA helst vad gäller dessa MÅSTEN.. Ätandet och att handla mat. Dessa LIVSNÖDVÄNDIGA "aktiviteter"...

 

Jag tampas med hur jag ska hantera mig själv. Mina tankar och känslor. Mitt liv...

Och ifall jag borde skriva av mig i textsamlingen. Försöka PEPPA mig själv så mycket som möjligt... Eller ifall jag ska våga börja blogga igen...

 

... Och jag känner INGEN kontroll till NÅGONTING...

Otillräcklig...

Framtiden, fortfarande grumlig och grå. Suddig... och upplöst...

 

De senaste dagarna har jag tittat väldigt mycket på videos och foton på min och Xsambons förra hund...

Jag har saknat honom MER än på länge... Och jag har bara velat KRAMA honom. PRATA med honom...

SE hans glädje. KÄNNA hans värme...

 

Och igår messade jag och Xsambon om att jag kanske skulle komma ÖVER snart...

Får se hur det blir med det.

Det tar emot att resa så långt. Då jag alltid sitter på helspänn...

Vill ha LÅNGA väntetider... Och LÅNGA resor på SAMMA buss eller tåg. Så att jag slipper STRESSA...

.. Och bytena är det VÄRSTA jag vet!.. För att... lokalsinnet...

 

... Frågade om Xsambon kunde komma HIT över en helg FÖRST... Och att vi sedan åker TILLSAMMANS tillbaka...

.. Men det är ju ÄNDÅ hemresan sedan...

 

... Jag tror iallafall att jag är normalviktig nu...

Skulderbladen är inte beniga, som de BRUKAR vara... Och jag kan greppa tag i huden, på ett sätt som jag inte HELLER brukar kunna göra...

Ansiktet är lite rundare...

 

På talan om ANSIKTET...

Jag får FORTFARANDE ont... FORTFARANDE utslag...

Men jag har behandlat med både idomin(så att jag inte ska riva sönder) och acnemedlet, i några dagar nu... Hoppas på att det blir bättre...

... Men stessen, oron och ångesten, gör pillandet till ett ibland omedvetet tvång...

 

Men nog för utslag i ansiktet, som i och för SIG, gör allt annat än boostar självkänslan...

Men vad som JOBBIGARE är, är att jag FORTFARANDE tappar ALLDELES för mycket HÅR!

... Varför ÄTA bra, trots ångest och andra svårigheter, om det ÄNDÅ inte gör någon skillnad i det ENDA jag bryr mig om?..

 

... Annars så gick det iallafall bra idag.. när jag skulle hitta en present till 26åringen... Vilket jag hade oroat mig såå för, tidigare...

 

... Jag fick beslutet ifrån kommunen, om kontaktperson, idag...

Och även ett brev från arbetsförmedlingen. Då jag inte har svarat på deras samtal. Och han vill veta ifall jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande...

 

... Men vad ska jag svara?.. Hur ska jag VETA?

... Jag menar... Just nu... Jag är till intet...

 

Men nästa år, kommer jag att stå utan inkomst. Och ska jag vara berättigad till bidrag.. Vare sig det är från Soc eller försäkringskassan, så måste jag vara arbetssökande och göra vad arbetsförmedlingen kräver...

.. Sålänge som jag inte ansöker på nytt, om aktivitetsersättning... Vilket jag inte vill... Kräver läkarkontakt...

Och jag tror att jag behöver kraven på mig.. för att NÅGONSIN ta mig ut!..

 

... Men jag tror iallafall att jag ska börja blogga igen... Får väl sortera ut de saker som jag inte vill nämna här på bloggen. Och skriva dessa, som vanligt, i textsamlingen...

Så får vi SE hur det går...

 

... Nu blev det inget "vad jag har GJORT" idag...

Men... det SKITER jag i, just nu...

Får ta det från och med imorgon...

 

Ska lägga mig framför tv:n... och vänta in att jag ska gå till bussen...

Sedan HOPPAS jag på att jag ändå kan vara RELATIVT pigg hos mina föräldrar...

 

... God natt med er <3

 

 

... Någonting säger mig att jag gör mest rätt i just nu, att bara fortsätta vara stark på egen hand...

 

De senaste två dagarna, har jag fokuserat ganska mycket på att ställa mig på egna ben. Att börja SE livet på ett annat sätt(vilket jag iochförsig inte har satsat så mycket på ÄNNU)... Och att PÅMINNA mig själv om vad livet kan erbjuda... Om vad jag VILL... Och om vilka STEG jag borde ta...

 

... Jag tror mig ha en IDÉ vad gäller det mesta. Förutom just att våga mig ut på praktik. DÄR har jag ingen ANING om vilket steg jag bör ta... Åt vilket håll... Eller hur jag ska gå TILLVÄGA för att ens ta mig ett ynka MYRSTEG i rätt riktining...

 

Jag har skrivit mycket om hur jag bör tänka vad gäller ätandet...

Dock inte här på bloggen, de senaste dagarna. Eftersom att jag ändå KÄNNER någonstans att jag behöver sluta kvällsblogga. Sluta dela MED mig... KANSKE till och med, sluta SKRIVA... Om jag ska kunna gå vidare... Slita mig loss ifrån det förflutna... Släppa taget om tryggheten som jag nu lever i...

... Ja, men jag behöver satsa hundra procent på att skratta och le. Att göra det som gör mig lycklig... Och att ge och ta KÄRLEK...

 

DET, och en annan anledning, som jag inte tänker gå in på.

.. Väldigt personligt.

 

... Ja, de senaste dagarna har jag bara försökt vända mitt liv.. Från att känna att jag ÖVERLEVER, till att känna att jag LEVER ett LIV...

 

Men idag har varit rätt så tungt.

Det har pågått ständiga krig inom mig själv. Och jag har gjort tre olika plus-och minuslistor om olika saker... Som egentligen inte har hjälpt mig NÅGONTING...

Det gjorde mig inte klokare.

 

... Någonting säger mig ändå att jag tjänar på att sluta blogga, rent psykiskt och känslomässigt...

Någonting säger mig också att jag skulle FÖRLORA på att ha kontakt med psykiatrin. Då det, av egen erfarenhet kan ge motsatt effekt. Då jag inte vet om jag mår dåligt... Och då frustrationen på sådana möten, gör att jag direkt backar... Ger upp... Och mår då MYCKET sämre än innan...

Då kanske det är bättre att.. som jag nu så bestämt GÖR(snart iallafall), kämpa friskt i ensamhet. Gå efter en plan... Och bara försöka vara nöjd med tillvaron...

 

... Jag har även funderat lite fram och tillbaka, på det här med kontaktperson. Nu har jag ju ANSÖKT.. Men...

.. Jag funderar samtidigt på ifall jag kanske ska dra TILLBAKA ansökan, INNAN allt sätter igång...

 

... Men samtidigt. Just kontaktperson. Det ligger inte ALLS lika mycket motsträvande känslor i det... Och jag tror att det kan hjälpa mig lite i min plan om att sätta livet i rullning nu...

OM det inte ger mig en superångest för att jag känner mig otrygg... Eller att det på ANNAT sätt, känns fel.. Och att jag därför säger upp även DET, för snabbt...

Frustration. Uppgivenhet.

 

... Ja, det är svårt.

Och än sålänge tänker jag inte säga upp NÅGOT av det...

Utan det får ligga och sväva lite därframme ett tag till...

 

DÄREMOT... bloggningen...

Jag får FUNDERA lite på det.

För att visst känner jag AV en viss dragningskraft till bloggandet. Jag ÄLSKAR den här bloggen! Den bästa jag har haft. Och jag kan inte låta BLI att känna att jag SVIKER mig själv. Den här BLOGGEN, om jag slutar skriva...

 

Men trots det, så känns det någonstans som om jag kommer LÄNGRE på att inte blogga. Det har KÄNTS så, de senaste dagarna. Att jag har varit STARKARE. Lite mer POSITIV...

Mycket till den anledning att jag inte har klankt ner på varenda liten negativ känsla eller tanke som jag har upplevt under dagen...

Dessa har liksom bara blivit lite ner-ältade i stundens hetta, under DAGEN(i min textsamling)... Och sedan inte dokumenterats något ytterligare efter det...

 

... Och jag behöver inte REFLEKTERA så mycket över allt jag känt och tänkt.

Är lika med... Ej nedtryckt... Varken LIVET eller jag :)

 

Okej. Förutom det. De senaste dagarna.

Vet inte om jag HAR så mycket OM det, att säga.

26åringen har inte hört av sig för att meddela om hon tänkte KOMMA i helgen eller inte..

Så det vet jag ingenting om. Kan hända att hon kommer imorgon.. Vem vet?

 

Jag var och handlade lite grann igår... Och när jag kom hem...

Eller VAR det i förrigår. Det MINNS jag inte.

 

Men igår fick jag iallafall hem min shoppingväska. En sådan där på hjul...

Och GUD vad STOR den var! JÄTTESTOR!

Lite otymplig på bussen, kanske. Men nu kan jag iallfall handla lite mer åt GÅNGEN, om jag vill DET.. Och jag får inte så tungt att bära varorna från affären ;)

 

... Jag har inte lagat mat på ett tag. Då jag inte har någon energi... Utan det brukar bli ur frysen...

... Och mina måltider blir inte alltid som jag tänkt mig...

 

... Och idag var jag på en kort promenad i stan... Men åkte hem fortare än vad jag hade önskat...

Det var bara så...

.. Jag var rastlös, helt enkelt. Orkade inte låta den första bussen gå... Inte utan mig.

 

... Ja-a...

Vi får se om jag fortsätter blogga. Jag får fundera på det...

... Det kanske är bra att INTE börja dokumentera allt igen... Bara släppa det.

 

Dock så såg jag att min kära bloggkompis är tillbaka!

Och DET är ju kul :D

 

God natt med er <3

 

 

Igår... Inatt.. eller vad man nu säger.. Satt jag uppe till halv fyra på morgonen. Innan jag vågade mig på att försöka sova...

Jag känner nämligen att jag vill UNDVIKA att gå och lägga mig, så länge som MÖJLIGT. Då det känns jobbigt att bädda ner sig.. Vara trött... Och sedan märka att man bara ligger och rastlöst funderar...

 

... Så. Jag såg på det sista avsnittet av "Intresseklubben" på webben...

Och sedan la jag mig framför tv:n och lät ögonen protestera, fram till halv fyra...

 

Efter det, VET jag inte riktigt hur pass sent jag faktiskt somnade...

Men jag klev upp igen, till klockan, vid nio. Som vanligt.

 

.. Åt frukost. Trots att jag inte hade diskat efter igår... Vilket jag FORTFARANDE inte HAR...

Och sedan klev jag i säng igen.

 

... Jag somnade om. Och vaknade med ett RYCK.. vid fem över halv tolv. Och FLÖG då upp ur sängen.. För att missa så lite som möjligt av HemTillGården som började då...

 

... Jag var inte SÄKER på hur jag skulle hantera lunchen. Då jag absolut INTE var sugen på soppa.

Och egentligen ville jag inte BARA äta smörgås till lunchen...

... Det kändes FEL att hoppa över de enda grönsakerna som jag får i mig om dagarna... Soppan.

 

... Men så fick det bli. Blev dock en banan till också. Istället...

 

... Jag MINNS inte så mycket om dagen...

... Men jag satt nog vid tv:n, fram tills det var dags att gå till bussen.

Jag skulle handla, tänkte jag. Eftersom att det inte blev av igår. Och jag hade vissa saker som jag behövde köpa... Eller som kunde vara BRA att köpa...

 

Jag gick iväg, när klockan blev två...

 

... Och när jag väl närmade mig affären.. Den hållplats där jag kunde kliva AV för att sedan bara behöva promenera knappt tio minuter...

 

... Jag kollade buss-appen, för att se när bussen HEM igen, skulle gå förbi... Ifall det passade BÄTTRE med at kliva av DÄR, eller en halvtimmes promenad bort, som jag BRUKAR göra...

... Men lusten...

 

... Det var bara som att släppa luften ur en ballong...

"Jag ville inte till affären"...

Jag VILLE inte handla...

... Jag ORKADE inte...

 

Så jag åkte vidare.

Klev av där som jag BRUKAR kliva av. En halvtimmes promenad ifrån affären...

... Och gick sedan åt det motsatta hållet...

 

Det blev en promenad istället..

En promenad ner till kanalen. Där jag sedan bara satt och stirrade.

Någonting inom mig, sa att jag ville ta första bästa buss hem...

Något annat, att jag inte kände någon som HELST ro till att åka hem. Att sätta mig i en buss redan NU...

 

... Och jag som brukar tycka att det är SKÖNT. AVKOPPLANDE... att åka buss...

Jag som brukar "BÄVA" inför att resan snart ska vara slut...

Ja, om bussen är lugn.. Inte så full, det vill säga...

 

... Men inte idag. Jag hade inte lust....

 

Så jag satt kvar ett tag till...

Men märkte rätt så fort, att jag inte orkade sitta KVAR, heller...

 

.. Så. Det blev en promenad i omväg, till busstationen...

Vänta i 25minuter, på bussen...

Och sedan åka hem...

 

På bussen, får jag ett mess ifrån 26åringen...

Ett mess som gjorde att jag bara ville sucka. Som sänkte mitt huvud en aning.. där jag satt och alltjämt blundade.. av tröttnad efter ett gäng sömnlösa nätter...

 

.. Ja-a. Ett mess som bara sådär utan vidare, fick mig att tänka på en flera år gammal dikt som jag skrev.. Från en av mina jobbigaste tider i livet... "En kniv i mitt hjärta"...

Jag vill minnas att det var en av mina FÖRSTA dikter.. från när jag låg inne...

Men jag skrev så MÅNGA, under den tiden.. Så...

 

... Egentligen var det inte så farligt...

Men att...

 

Vet inte ens om det är värt att ta UPP det, HÄR... Om det ens är tillräckligt intressant...

 

Men för MIG, kändes det som en extra skopa sand i säcken runt mitt hjärta, när syrran skriver och bjuder över mig till hennes födelsedagsfirande.. Vilket hon inte har gjort på flera ÅR..! Och det infaller på PRECIS samma dag som jag har lovat komma till mina FÖRÄLDRAR och träffa RESTEN av familjen.. För planering av HemligaTomten!

 

... DET kan jag liksom inte svika!.. Även om jag FRUKTAR inför pressen som det errangemaget kommer att innebära!

 

... Jag menar. Jag ser inte fram emot NÅGRA familjesammankomster eller andra sociala.. dagar, just nu... I dagens läge...

Eftersom att...

Jag orkar helt enkelt inte MED något så STORT som det innebär att vara DÄR för någon annan. Ställa UPP...

Om det så bara är att PRATA och SKRATTA tillsammans med sin FAMILJ.

 

... Men jag vill ställa UPP för min syster. Genom att fira hennes födelsedag tillsammans med henne...

Jag vill ställa UPP på HemligaTomten, med familjen. Fastän jag inte GILLAR dessa stora högtider..

.. Eller HÖGTIDERNA är väl okej. Men att FIRA dessa... Nej, inget intresse.

 

... Inte heller FÖDELSEDAGAR.. Ens om det är min EGEN, är intressant...

Det är för mycket att TÄNKA på, bara... Och innebär dessa, ofta INTENSIVA sociala sammankomster...

 

... Men nog om det.

Jag har inte svarat henne ännu...

Men ska göra det de närmaste dagarna.

 

När jag kom hem, så satte jag mig vid tv:n, direkt... Även om klockan var fem, och middag stod på schemat...

 

... Men det var mycket inombords. Och jag kände mig ängslig och tung...

... Och trött, efter nätterna som varit...

 

Jag minns inte riktigt vad jag tänkte och kände. Vad som var bekymren.. TYNGDEN i det hela...

Minns bara ATT det har varit...

 

... Men det blev middag ändå...

Jag orkade inte LAGA middag. Så istället bestämde jag mig för att ta fram soppa ur frysen.. Eftersom att jag ändå inte hade "ÄTIT mina "grönsaker" tidigare idag..

 

Jag testade att hälla över den i KOPP istället. Och DRACK den istället för att äta med sked...

Och jag blev VÄLDIGT positivt överraskad.

"Vilken SKILLNAD det kan vara på smak och konsistens.. Bara man byter sätt att ta IN den på"..

Och DET var ju bra. Med tanke på att jag har ungefär tre matlådor TILL, i frysen!

 

Efter det...

Det har nog i princip bara BLIVIT tv idag.. Om jag inte glömt någonting som jag borde minnas...

 

Det blev kvällsmål vid nio. I form av gröt. Jo, det fick BLI det idag. TROTS att det aldrig tycks kännas bra...

Men det kändes ändå BÄTTRE idag. Jag blev inte FÖR mätt... Och jag hade lite allt möjligt till gröten. Utan att egentligen fundera på VARFÖR jag hade "det, det eller det"... Och inte heller några frågentecken om ifall jag BORDE ha "det, det eller det"..

"Vilka REGLER?"...

 

... Men disken från två dagar, i slasken. I hoarna... Dessa stör mig. Och får mig att tvivla på morgondagen.

Jag vill FORTSÄTTA äta.. nu när det ändå tycks FUNGERA på sätt och VIS...

... Och SKA jag kunna handla MER mat imorgon, så måste jag också kunna vara SÄKER på att jag lyckas hålla såpass ORDNING, att jag orkar fortsätta ÄTA.

 

... Och mitt hår har börjat bli viktigt för mig igen...

... Alltså, det har det ju ALLTID varit. Men jag har börjat se FRAM emot att kanske någon gång, få se det TJOCKARE och finare igen..

 

... God natt med er <3

 

 

... Igår(imorse) satt jag uppe till halv sex...

Eller satt och satt. Den sista timmen, låg jag med brännande ögon och ett trött huvud... och bara stirrade in i tv:n...

 

Jag...

Igår kväll, satt jag först uppe vid datorn, tills ungefär... Kan den ha varit halv tre?..

... Såg på några avsnitt av "Intresseklubben" på webben...

 

Och så, när jag väl gick och la mig efter det, så..

Då låg jag bara där och vred och vände på mig. Jag funderade. Lät hjärnan snurra... Och...

Ja, det var väl inga problem EGENTLIGEN... Men det blev lite långtråkigt. Och jag klev hellre upp igen och såg på tv. America´s Got Talent...

Och när den var slut, vid halv sex, gjorde jag ett till försök till lite sömn...

 

... Jag låg vaken ett tag till, med brännande ögon...

Tills jag till slut somnade. Och vaknade igen till klockan, vid nio.

 

... OCH.. jag var TRÖTT..

Jag råkade hälla ProVivan i frukostskålen... Och när jag skulle hälla tillbaka den...

Hälla den i GLASET istället. Så...

 

Ja, jag MINNS inte riktigt vad som hände.

Det hamnade lite på bordet...

 

... Och ja. Det jag MINNS, är att jag sa.. "Men vad är det som HÄNDER?"... Flera gånger i rad.

.. Då mina händer inte tycktes vilja lyda...

 

Efter att till slut ha fått i mig frukosten iallafall, gick jag i vanlig ordning in i sovrummet och bäddade ner mig igen...

 

... Och vaknade sedan, klockan strax efter elva.

Klev upp.. för att se på HemTillGården. Ett program jag följer.. och INTE vill missa.

 

... Och när det blev dags för DET, blev det lunch. Soppan som jag kokade igår.. och en smörgås...

Men problemet med DENNA soppan, kände jag var att den var tunn... och att grönsakerna inte tycktes ha blivit kokta ordentligt. Utan det låg som grönsaktsspån.. Grönsaksflagor.. och flöt i soppan...

Vilket var tråkigt. God smak i övrigt...

 

Men nej.

 

... Jag funderade på att handla lite grann när jag ändå åkte in till stan idag...

Handla på den butik som jag inte har handlat på, på länge nu...

Och jag skrev då en väldigt kort och kompletterande lista. Sådana saker som de har dåligt av eller inte ens HAR på den butiken som JAG handlar på...

 

Jag hade fått svar från min kontakt på kommunen, angående att ansöka om kontaktperson... Där hon skrev att det kunde ta lång tid, efter att hon hade skrivit beslutet, fram tills att det skulle HÄNDA något...

Och hon undrade då om jag fortfarande ville ansöka. Eftersom att jag tycker att det är jobbigt med långa tider..

Och med mina egna ord.. "ovisst tidsspann"...

 

... Jag blev först lite...

När hon sa att det kunde ta allt ifrån någon vecka, upp till sex MÅNADER!..

Ja, då blev det DIREKT... "Nej, det funkar inte", för mig... SÅpass brett tidsspann..

Jag orkar helt enkelt inte MED det.. Jag behöver veta LITE bättre än så...

... Jag menar. Jag kan ju inte ens SE sex månader framåt...

 

... Men jag åkte, trots att jag nu hade strukit ett av mina alternativ, iväg till stan en vända.

Packade ner isflaskan, i påsen... Och gick iväg..

 

... På vägen till stan, funderade jag lite över varför jag just IDAG, skulle handla på DEN butiken och inte någon ANNAN.. "Vad var det som var bättre DÄR?".. Och "Varför skulle jag handla DÄR idag.. för att sedan handla på min vanliga NÄSTA gång igen?"...

... Jag behövde hitta det logiska svaret. Det FÖRKLARANDE, SJÄLVKLARA svaret...

 

... Men nu struntade jag i det.

Jag klev av, en halvtimmes promenad ifrån affären... Och så började jag GÅ emot den...

Men ju fler steg jag tog, desto långsammare gick jag...

Jag funderade nämligen på dessa två vägar, vilka BÅDA känns som OMÖJLIGA möjligheter...

... Jag BEHÖVDE(på NÅGOT vis) dem båda... Men...

 

Jag hade dragit mig tillbaka från kontaktpersonen.

.. Och det faktum att VÅRDEN skulle kunna komma att ta PRECIS lika lång tid som det andra alternativet, gjorde att jag blev fullständigt frågeteckenformad..

"Vad är det som gör att det skulle kännas ENKLARE att vänta ut en oviss tid utan svar när det gäller VÅRDEN, än när det gäller KONTAKTPERSON?"..

 

... Att inte kunna finna svaret på den frågan..

Att VILJA dra sig tillbaka ifrån även "ansökan" om samtalskontakt på psykiatrin... Fastän man NÅGONSTANS kanske trodde att den kunde vara bra...

Att samtidigt inte orka vänta... Kanske inte heller våga ta emot en KONTAKTPERSON.. Fastän man tror att DET skulle kunna vara gynnande...

 

... Att inte orka vänta. Att inte TRO på att man kan fullfölja...

Att inte VILJA... Inte BEHÖVA...

SAMTIDIGT som allt bara... går huller om buller...

 

.. Ja, det gjorde mig orkeslös.

Jag hade inte längre någon lust att handla idag.. För att dessa tankar gick rätt så per omgående, över till att ge mig "svåra tankar" med ÄTANDET igen...

 

Så jag gick en kortare omväg till busstationen..

 

.. Bussen hem, var sen. Så jag hann med den, med fem minuters väntan...

 

... Och väl hemma...

Det blev ingen mat. För att jag kände mig svag. Psykiskt. Känslomässigt...

Och jag brydde mig inte riktigt...

Fastän jag kan ändå GJORDE det.. Då jag hade ångest. Och kände mig.. som en SVIKARE emot mig själv...

"Jag gjorde någonting som jag ångrade redan när jag GJORDE det"...

 

... Jag började äta godis..

Eller, först tog jag en smörgås från lunchen.. Med en kopp kaffe på mjölk...

Och efter det, proppade jag bara i godis...

 

Eller, inte till en början..

Först åt jag mig bara MÄTT på godiset..

Skrev ett inlägg i min textsamling...

Och satte mig sedan för att proppa...

 

... Efter det, har jag bara suttit vid tv:n.. Gått lite till datorn, då och då...

 

... Jag kontaktade by the way MinKontaktPåKommunen, igen. Då jag ångrade mig...

Jag antar att jag trots allt trivs BÄTTRE med tanken på kontaktperson, än med psykiatrin..

.. Med största sannolikhet för att jag aldrig har HAFT någon kontaktperson(förutom på sjukhuset)..

Men vården har jag försökt mig på, utan framgång.. Flera gånger om..

Förstamöten går bra... Men jag börjar tröttna på att aldrig komma längre än så...

.. Det är ingenting för MIG, helt enkelt...

 

Jag har inte DISKAT ännu. Men idag har det inte blivit så mycket. Eftersom att både MIDDAGEN och KVÄLLSMÅLET försvann...

Så.. Får väl ta tag i det innan jag lägger mig...

 

... Jag VET inte vilken väg jag ska gå... Och kanske ska jag bara... inte gå NÅGON av vägarna. Kanske ska jag bara SLÄPPA det där ovissa som kan komma att sättas i verket, med MÅNADERS tidsspann... Och istället försöka fokusera på att komma UT mer... Att komma i kontakt med min FAMILJ lite mer..

.. Och DÄRMED kanske lyckas känna att jag LEVER, för ett tag...

 

... Men å andra sidan...

Vet inte hur jag ska orka MED livet, när jag känner såhär vad gäller ÄTANDET. Vad gäller bristen på framtidstro... Det dåliga självförtroendet...

Kommer allt detta att försvinna.. så fort som jag får känna att jag LEVER?

 

... Kommer jag att få känna LYCKA och MENING. Kärlek och VÄRME... Bara jag... ger mig själv ett liv?.. Kommer UT lite..?...

... FÖRSÖKER?..

 

Kommer jag att klara det SJÄLV?..

... Kommer jag ens att lyckas ÖVERTYGA mig själv om att jag VILL det?.. Och om att jag orkar KÄMPA för det?..

 

... Vet bara inte hur jag ska orka VÄNTA... Vänta på någonting som jag inte tror att HJÄLPER. Som jag inte tror att jag kan FULLFÖLJA...

... Vet inte heller hur jag ska orka LEVA.. fler dagar nu. Som det ser ut IDAG...

 

".. Jag lever på övertid.."...

 

God natt med er <3

Jag drömde att jag dog, inatt...