... Min mage har tagit formen av en ballong...

Grannen talar högt och ljudigt på övervåningen...
Tankarna snurrar...

.. Och den huvudsakliga känslan inombords, är oro... Oro och ånger...

... Oro, ånger, rädsla... Och en nu LITE större motvilja till att leva längre.. och misslyckas mer...

... Ja, jag behöver blogga...

Kanske blir saker jobbigare... Kanske orkar jag inte... VILL jag inte hantera...

... KANSKE... blir det jobbigare att leva...

Men just nu, är bara känslorna så överväldigande...

Inte BARA det faktum att jag idag, för första gången på länge, har proppat till den grad att magen spänner ut sig och jag mår illa..

.. Så länge att jag kände mättnaden växa och övergå till en allt STARKARE ånger... En ånger som jag igonerade tills jag hade nått mitt halvt ofrivilliga mål... Att äta tills det var slut.

... Nej, inte BARA det...

Utan också det faktum att jag ska iväg om... fyra timmar. Iväg med bussen till stan. Sitta på...

.. Eller helst PROMENERA omkring i en och en halv timme, tills bussen från stan.. till mina föräldrar, går...

Och sedan ska jag spendera första delen av dagen, tillsammans med mamma...

Ja, med STÖRSTA sannolikhet mamma. Pappa brukar sysselsätta sig med annat...

Och sedan, resten av dagen, tillsammans med fyra av sex syskon.. Deras respektive... Och så mamma och pappa, såklart...

Jag ska orka MED att vara någorlunda social...

Det känns VIKTIGT för mig att åtminstone kunna vara social och pratglad under den tid som jag spenderar med BARA mamma...

För att jag vill prata av mig. Uppdatera henne lite...

Jag vill passa PÅ att... UMGÅS.. Nu när vi ändå ska TRÄFFAS... för första gången på... Ja, men.. flera VECKOR!

... Och nu kan jag inte sova...

Jag kan inte koppla av...

Det beror nog delvis på det GODIS som jag för en stund sedan, tvångsmässigt proppade i mig.. av den anledning att jag inte kunde koppla av "om jag inte gav med mig för ätarbegäret"...

.. Och delvis av den anledning att jag oftast tillåter mig själv att bli TRÖTTARE och TRÖTTARE, innan jag till slut somnar av utmattning...

Jag SOMNAR liksom inte om jag inte är SUPERTRÖTT, nuför tiden...

Och nu när jag har en ORO inom mig, att inte hinna somna ALLS, så blir det ÄNNU svårare att kunna slappna AV...

... Och FÖRUTOM dessa saker, är det även en fullspäckad tid FRAMÖVER, som gör att jag har svårt att koppla av...

Imorgon är det ju familjen. Att umgås, och planera för HemligaTomten.. som i SIG, är ett stress-och orosmoment...

Och sedan, på måndag, ska jag över till 26åringen en vända för att "fira" hennes födelsedag. Hon ska firas imorgon. Men då var jag ju upptagen...

Men skönt ändå. Då slipper jag allt folk. Så blir det bara hon och jag... Och hennes HYPERAKTIVA och oroliga hundar!

... Nästa HELG vill 26åringen komma hit och SOVA. Vilket jag har gått med på. Då det KAN bli kul. Men mest för att hon har velat det LÄNGE nu...

... Och EFTER det...

Ja, jag kan ju inte räkna med att vara HELT fri från "sociala krav och förväntningar" framöver.. Enda fram till JUL...

Men DÅ blir det ju även julfirande... Jag ska hitta julklapp till min "person" för HemligaTomten...

.. Och sedan så är det ju NYÅR också!

... Jag har FULLT upp med vardagen. Att försöka få allt att gå ihop... ALLRA helst vad gäller dessa MÅSTEN.. Ätandet och att handla mat. Dessa LIVSNÖDVÄNDIGA "aktiviteter"...

Jag tampas med hur jag ska hantera mig själv. Mina tankar och känslor. Mitt liv...

Och ifall jag borde skriva av mig i textsamlingen. Försöka PEPPA mig själv så mycket som möjligt... Eller ifall jag ska våga börja blogga igen...

... Och jag känner INGEN kontroll till NÅGONTING...

Otillräcklig...

Framtiden, fortfarande grumlig och grå. Suddig... och upplöst...

De senaste dagarna har jag tittat väldigt mycket på videos och foton på min och Xsambons förra hund...

Jag har saknat honom MER än på länge... Och jag har bara velat KRAMA honom. PRATA med honom...

SE hans glädje. KÄNNA hans värme...

Och igår messade jag och Xsambon om att jag kanske skulle komma ÖVER snart...

Får se hur det blir med det.

Det tar emot att resa så långt. Då jag alltid sitter på helspänn...

Vill ha LÅNGA väntetider... Och LÅNGA resor på SAMMA buss eller tåg. Så att jag slipper STRESSA...

.. Och bytena är det VÄRSTA jag vet!.. För att... lokalsinnet...

... Frågade om Xsambon kunde komma HIT över en helg FÖRST... Och att vi sedan åker TILLSAMMANS tillbaka...

.. Men det är ju ÄNDÅ hemresan sedan...

... Jag tror iallafall att jag är normalviktig nu...

Skulderbladen är inte beniga, som de BRUKAR vara... Och jag kan greppa tag i huden, på ett sätt som jag inte HELLER brukar kunna göra...

Ansiktet är lite rundare...

På talan om ANSIKTET...

Jag får FORTFARANDE ont... FORTFARANDE utslag...

Men jag har behandlat med både idomin(så att jag inte ska riva sönder) och acnemedlet, i några dagar nu... Hoppas på att det blir bättre...

... Men stessen, oron och ångesten, gör pillandet till ett ibland omedvetet tvång...

Men nog för utslag i ansiktet, som i och för SIG, gör allt annat än boostar självkänslan...

Men vad som JOBBIGARE är, är att jag FORTFARANDE tappar ALLDELES för mycket HÅR!

... Varför ÄTA bra, trots ångest och andra svårigheter, om det ÄNDÅ inte gör någon skillnad i det ENDA jag bryr mig om?..

... Annars så gick det iallafall bra idag.. när jag skulle hitta en present till 26åringen... Vilket jag hade oroat mig såå för, tidigare...

... Jag fick beslutet ifrån kommunen, om kontaktperson, idag...

Och även ett brev från arbetsförmedlingen. Då jag inte har svarat på deras samtal. Och han vill veta ifall jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande...

... Men vad ska jag svara?.. Hur ska jag VETA?

... Jag menar... Just nu... Jag är till intet...

Men nästa år, kommer jag att stå utan inkomst. Och ska jag vara berättigad till bidrag.. Vare sig det är från Soc eller försäkringskassan, så måste jag vara arbetssökande och göra vad arbetsförmedlingen kräver...

.. Sålänge som jag inte ansöker på nytt, om aktivitetsersättning... Vilket jag inte vill... Kräver läkarkontakt...

Och jag tror att jag behöver kraven på mig.. för att NÅGONSIN ta mig ut!..

... Men jag tror iallafall att jag ska börja blogga igen... Får väl sortera ut de saker som jag inte vill nämna här på bloggen. Och skriva dessa, som vanligt, i textsamlingen...

Så får vi SE hur det går...

... Nu blev det inget "vad jag har GJORT" idag...

Men... det SKITER jag i, just nu...

Får ta det från och med imorgon...

Ska lägga mig framför tv:n... och vänta in att jag ska gå till bussen...

Sedan HOPPAS jag på att jag ändå kan vara RELATIVT pigg hos mina föräldrar...

... God natt med er <3

 

T :)

10 oktober 2015 12:17

Jättekul att du är tillbaks tycker jag :D :D
Kram!

http://lev-i-nuet88.bloggplatsen.se

D

10 oktober 2015 21:30

Tack käraste T =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...