Helgerna är ju alltid en dag mittemellan, liksom. En dag av ingenting. Jo, jag trivs bäst med vardagarna just nu, och mina helger går ut på att vänta in måndagen...

Idag sa jag med ett stort leende på läpparna att "Snart är det måndag". Mina föräldrar blev lite förvånade över att jag blev så glad för att MÅNDAGEN ska komma! För att för dem är ju helgerna dagarna som de ser fram emot. De få dagar i veckan, som de faktiskt kan pusta ut och vila. Göra vad de känner för och LADDA inför den nya veckan!

Och jag vet. Jag har ju också haft vardagarna fulla av arbete. Ja, jag har ju gått i skolan. Och då var även JAG en av dem som ÄLSKADE helgerna! Men nu när jag befinner mig där jag faktiskt gör i livet, vill jag bara ha vardag. För att vardagarna är de enda dagar som jag har en chans att ta mig dit jag vill. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan för praktik. Hyresbolag eller liknande för egen bostad. Personligt ombud för hjälp med kontakten... Och om saker VERKLIGEN skulle krisa(!)... Vården för att få hjälp att ta mig upp när jag faller ner.

Helgen är för mig, bara ett par dagar att sega. Att ta sig igenom helskinnad. Ett par dagar där allt står stilla. Ett par dagar av ingenting...

Ja. Nog om det. Det jag egentligen skulle skriva, var att dessa helger HÄNDER inte så mycket! Så det finns inte heller särskilt mycket att SKRIVA om. Inte för att det gör det någon annan dag heller. Men ändå. Det blir ÄNNU mindre på helgen!

Men egentligen bryr jag mig inte. För att jag skriver ju trots allt för mina minnens skull. Och jag skulle lika gärna kunna skriva det i ett dokument att kunna läsa i om några år. Men det är ju så mycket ROLIGARE att blogga! Det blir snyggare. Mer välorganiserat... Ja, och så har ju folk CHANSEN att läsa om mina dagar och ta del av min vardag, precis som jag! OM de nu skulle råka bli eller vara intresserade.

Men det ÄR inte särskilt viktigt för mig. Det är ju klart att det uppskattas om man får känna sig intressant. Men då vill jag ju såklart att de blir intresserade av det jag skriver. Och inte att jag ska skriva någonting så ATT de blir intresserade!

Nej, jag är nöjd bara jag faktiskt skriver. För att det är guld värt. Jag BEHÖVER skriva. Jag BEHÖVER minnas... Och jag BEHÖVER kunna återuppleva. Och dessutom är min blogg som en bebis för mig. Den ligger mig såå kärt om hjärtat. Liksom de få besökare som tittar in då och då. Och kanske slänger in någon kommentar! Tack Käraste Annie och T.

Oj vad långt jag babblar om ingenting =P Men vad har man annars att babbla om på dessa dagar av just ingenting =)

Ja, jag ska ju såklart som bloggen lyder, nämna vad jag gjort idag, också ;) ... Ja och det var ju lättare sagt än gjort :P Minnet är ju som bortblåst ibland. Och jag får väl snällt ta och gissa mig till dagen :P Halvt som halvt!

Jag vaknade iallafall och klev upp imorse när jag hörde att mamma och pappa körde iväg på våran grusväg utanför huset. De skulle och handla. Så jag passade på att sno duschen medans de var borta. Blev sedan pålurad att hänga tvätten. 17åringen kom in till mig och sa att mamma hade sagt att NÅGON skulle hänga tvätten klockan halv ett. Snäll som jag är, tog jag såklart på mig den uppgiften. För att, ska det bli gjort, så ska det bli gjort. Så enkelt ÄR det ju =)

Men sedan när mamma kommer hem och frågar mig om 17åringen hade hängt upp tvätten nu, så fick jag veta att det tydligen var HON som skulle ha gjort det :P Lilla latoxen =D Jaja. Jag gjorde det gärna. Så ingen fara skedd ;)

Efter tvätten, tog jag mig an att plocka ur diskmaskinen, medan jag väntade på att få ett sms från mamma "Kaffe tack". För att då betyder det att de snart är hemma så att vi kan äta lunch. Klockan halv två eller två, kom de hem, och vi åt lunch tillsammans.

Annars har jag suttit härinne på mitt rum idag. Jag har sjungit. Och idag gick det faktiskt bättre. Mindre spänd, kanske :) Jag har läst bloggar. Kommenterat till käraste T. Och fått reda på lite om hur det går för henne på sjukhuset. Fått lite tillbakablickar på hur JAG hade det! Och jag har kunnat relatera till hennes upplevelser. Ja, hon har kommit att bli en viktig vän i mitt liv. Hennes resa känns som MIN resa! Och den är PRECIS lika viktig för mig, som min egen! Därför kollar jag in på hennes blogg oftare än oftast. Måste ju se hur det går och kommentera hennes inlägg på mitt egna lilla vis ;)

Och så har jag suttit och tråkat framför Bejeweled. Kollat hundar på Blocket. Jag har bäddat rent min säng. Skönt att bädda ner sig inatt ;) Och nu på kvällen har vi sett på film tillsammans. Pappa, mamma, jag och delvis 19åringen. Ätit tårta och godis. Fråga mig inte varför tårta. För att det vet jag inte. Föräldrarna mina kände väl för det :P Inte mig emot =P

Nu blir det sängen. Bara en helgdag kvar. Sedan blir det måndag, och ett steg närmre mitt efterlängtade läkarintyg. Vilket tar mig ett minimisteg närmre en praktikplats ;) God natt med er <3

Jag satte mig precis vid datorn för att försöka göra iordning en sådan där bild som jag brukar göra, igen. En typ "I mitt huvud just nu"... Men jag stoppade mig själv. Då jag varken är speciellt säker på vad som skulle stå på den bilden, och för det andra inte hade en aning om vart jag skulle placera den! Ja, idag undviker vi besluts-och prestationsångesten. För att, nu när jag ÄNTLIGEN lyckats klättra upp, tänker jag inte falla ner igen... Inte än på ett tag!

Jag var nyss inne på T:s blogg och fick se vad jag... Ja, både jag och hon redan anade komma. Vi har ju pratat lite fram och tillbaka om det. Om hur hon kände inför en eventuell inläggning och hur jobbigt hon hade det... Ja, jag ska inte prata över ryggen på... Eller säger man bakom ryggen? Ja, det är iallafall bättre om ni själva besöker hennes blogg om ni vill veta vad hon skriver om och vad vi diskuterat...

Men samtidigt som detta sänkte mig lite grann, då jag nyss tagit mig upp. Ångesten kom tillbaka lite lätt och sinnet började bråka med mig. Men jag är samtidigt rätt så lättad för hennes skull. Då det känns som om detta kan vara en stor hjälp på vägen för henne. Det känns som om hon kan komma att lämna det där stället med ett MYCKET bättre mående och massor av ny styrka ;)

Dagen idag. Ja, den har väl inte varit så mycket mer än hemsk. Tråkigt att säga det... Men så är det! Jag tror att jag föll ner i min gamla djupa grop som jag tidigare bodde i. Jag kände att jag nu låg så långt ner jag bara kunde komma. Hade ångest. Kände mig hjälplös. Instängd i mig själv. Jag ville för första gången på länge, svälta. Skada mig själv på bästa sätt. Ja, jag kunde inte se en välmående D.

Ja, ni vet ju inte hur jag tänkte. Vad jag kände och vem jag var, dagen innan jag började skriva på denna bloggen. Vad det var för en mörk och vriden plats som jag så viljestarkt gjorde en U-sväng ifrån. Ni vet inte vad det var för några tankar och beteenden som jag så tvärt bestämde mig för att göra mig av med, dagen innan jag startade upp "Dagen Min"... Men just den gropen, kändes det som om jag hade fallit tillbaka till idag...

Jag ville ingenting. Orkade ingenting. Och jag kunde inte bestämma mig för ifall jag ville svälta eller äta tills jag dör. Vilket jag än riktade in mig på, gav mig ångest. Ja, jag fruktade för läkarmötet på Torsdag. Då jag hade ställt in mig på att gå dit. Le och svara så bra jag kan. Och sedan lämna stället med ett intyg i handen och frislagen från vården. Och "Hur skulle DET gå, när jag mådde såhär?"!

Jag vet inte om mitt mående berodde på att jag läser mycket om ätstörningar just nu, och därför påminner mig själv, eller om det mer hade med läkarmötet att göra. Kanske är jag bara rädd och orolig(?). På torsdag ska ju trots allt, allt det gamla tas upp på nytt... Kanske föll jag ner i just den gropen, bara därför(?)...

Men vilket fall, har dagen varit jobbig. Jag sa ju i mitt kvällsinlägg igår, att idag skulle bli en bra dag, eftersom att det hela tiden går upp och ner, okontrollerbart. Men jag missbedömde lite. Dagen idag, ville "bovarna" ha på sig att göra vad de nu gör inom mig. Men nu till kvällen. Vid sextiden någon gång, lämnade de mig. Jag började le. Fick LUST att le! ORKADE le igen. Jag kände mig fri och glad. Kunde SE igen. Bara sådär helt plötsligt. Det känns som att, det enda jag kan göra när allt är som mörkast, är att släppa allt, ta mig igenom det och vänta. För att, plötsligt vänder det.

Idag har jag iallafall spelat lite Bejeweled, lite Zudoku. Jag har läst min kära T:s blogg... Ja, jag har legat i sängen och bara stirrat. Proppat i mig russin i raketfart. Och därpå nötter. Ja-a... Det var nog min dag. Minns inte om jag GJORT något mer! Men nu till kvällen, så jag på tv... och även det sista avsnittet av den första polisen-filmen. ... ...

Ja, vi får se vad det blir av det hela :) Lycka till underbara T <3 Och god natt med er <3

Ja även en mörk dag kan bli ljus, när man har underbara människor omkring sig. Och jag kan ju säga med högsta säkerhet, att denna bloggen har förändrat mitt liv. Den har förändrat hela mig! Den här bloggen har gjort mig starkare. Den får mig att fortsätta kämpa. Att tänka rätt och att lära känna mig själv. Vem jag är och vart jag vill...

Men viktigast av allt. Den har öppnat upp en helt ny värld för mig. En värld där folk bryr sig och stöttar varandra. En värld där jag får möjhlighet att känna värme och kärlek. Gemenskap och harmoni. Där jag kan känna att jag BETYDER något för någon. Genom denna bloggen, får jag nu kontakt med underbara människor som jag inte visste fanns. Människor som inte är RÄDDA för att stötta någon annan och berömma dennes "beteenden"(kan man kalla det så?)...

Ja, att börja blogga igen och igen och igen, har bara gjort mig gott. Och att till slut finna en blogg som man trivs med att skriva på och som man oftast mår bra av... Det har gjort att jag inte längre är "jag"... Utan jag har blivit ett nyare, starkare jag. Jag har funnit en bloggvän för livet, och hon kan alltid få mig att smälta och känna mig viktig. Duktig och stark. Ja-a... Dagens fråga fick mig att le :) Tack käraste underbaraste T. Du betyder mycket för mig =)

Ja. Annars. Vi börjar med natten som var och jobbar oss framåt :)

Jag hade en jättejobbig natt. Svårt att somna och när jag väl somnade, vaknade jag flera gånger. Drömde konstigt och var nära på halvvaken, hela natten(Ja, mig vetligt). Och sedan när jag vaknade på morgonen, hade jag en sådan konstig känsla inombords. Jag kände mig tung och unken. Sliten men inte särskilt trött. Lite smått deppig... Instängd i mig själv...

Och inte fick jag något mail från personligt ombud heller, så att jag visste hur jag skulle bära mig åt med den där aktiviteten eller "arbetet" som jag tänkte gå till idag. Jo, jag fick svar klockan ett, men då var det ju försent för att åka. Så lågan slocknade... Och vi får se om jag får lust att ta mig dit imorgon istället. Känner mig ju inte särskilt ljus och klar i sinnet. Men hinner kanske ändras tills imorgon ;) Borde det ju göra! Med tanke på att livet är en berg-och dalbana :P Och nu är jag nere. Då borde jag vara uppe imorgon =P

Jag klev iallafall upp. 22åringen och hennes kille var här. Vi pratade lite. Jag slappnade av lite grann, trots att känslan av att vara fången i mig själv, fortsatte i bakgrunden...

Sedan satt jag på mitt rum och åt för ätandets skull igen. Eller egentligen för mina känslors skull denna gången. Jag bara proppade i mig russin, utan att smaka på dem. En efter en, i raketens fart. Dumma mig. Att göra så, får mig att inte vilja äta alls. Men jag är stark. Och äta ska jag fortsätta med ;)

Ja-a. Mestedelen av dagen, har jag suttit härinne och känt mig pressad. Instängd i mig själv. Och inte vetat vad jag ska göra. Allt har känts fel och jag har bara struntat i det mesta. Men jag kom fram till att tillåta mig själv att må dåligt just idag. För att jag känner på mig att morgondagen kan komma med nya krafter till mig :D Det som går ner, går upp =) Och för mig, i en hisklig fart ;)

Jag har iallafall spelat lite på datorn. Skrivit ett par inlägg på min andra blogg. Jag har kontaktat personligt ombud och typ bett henne följa med mig på mötet på Torsdag. Kunde inte komma fram till ett ja eller nej. Så jag tog bara ett beslut. Kan kännas tryggt ändå, att ha ett stöd med sig. För att läkarna kan ju få för sig alla möjliga saker. Och även jag kan hamna lite fel :P

Annars har jag läst bloggar. Försökt på mitt allra bästa sätt, stötta min bästaste, närmaste vän, genom hennes längsta och mest krokiga resa...

Ja, det kanske var det. Och nu till kvällen, såg vi på den första filmen i "Polisen"serien. Jag vet. Vi såg det sista först och det första sist :P Råkade bara bli så =P Så istället för att karaktärerna blev äldre och äldre, blev de istället yngre och yngre :P

Så god natt med er <3 Imorgon vaknar jag upp med ett leende på läpparna och vingar på hjärtat =)

13åringen har sovit HELA dagen idag. Från typ tolvtiden någon gång, och han sover än! Blir väl uppe hela natten sedan, skulle jag tro :P Han hade kompisar här över natten. En av dem satt vaken i allsängen(sängen som står i vårt allrum), när jag kom hem idag. De andra två sov. Och sedan åkte den vakne hem. Då han antagligen hade tråkigt där han satt mellan två sovande kompisar. Sedan vaknade den andre kompisen. 13åringen fortsatte sova. Och medans han fortfarande sov, åkte den andra hem. Trött broder idag :P

Jag har precis tagit mig igenom en utmaning som för mig är väldigt tuff. En situation som ger mig ett starkt tryck över bröstet. Ett världans obehag och stelhet i hela kroppen. Vågar knappt andas... Men ändå är det ingen hemsk upplevelse! Inget farligt eller fysiskt smärtsamt... Nej, det borde vara värme och kärlek.

Mamma går bra. Men det är annat med pappa. Båda tillsammans går också bra. Det är ju så det ska vara! ÄLSKAR när de båda är ensamma samtidigt!

Mamma och jag kan sitta i varsin tv:soffa, tysta i timtal. Säga någonting då och då. Skratta till. Kommentera tv:n...

Men med pappa är det inte lika enkelt... Idag har jag iallafall tagit mig igenom en HEL film med bara pappa som sällskap! Jag kände mig stel. Ont i bröstet. Osäker. Visste inte hur jag skulle sitta. Ville inte göra ljud ifrån mig...

Men stelheten försvann efter ett tag. Och trycket över bröstet lättade en aning. Men det var fortfarande obehagligt vid filmens slut... SKÖNT ändå att det är över! Och även DEN utmaningen klarade jag! ;) Yeeey meeee!

Ja. Annars. Dagen idag...

Jag hade ju bestämt mig redan igår, att jag skulle ta bussen in idag. Men osäkerheten kom och jag började tvivla. Vad skulle jag göra i stan(?). Hur skulle jag få tiden att gå(?) Och vad var det för mening(?)... Men jag kunde inte heller stå ut med att svika mig själv. Att känna att jag ÄN en gång backar och tvingar mig själv att känna mig svag... Och ALLRA helst, tvingar mig själv till ÄNNU en tråkig och meningslös dag!

Så klockan 10 slängde jag mig iväg till bussen. Åkte in till stan, som tänkt. Och påbörjade sedan en VÄLDIGT lugn promenad ner till hamnen. Tittade på folket. Kände solen varvas med lite lätt vind och kyla. Vid vindstilla, var vädret underbart och solen brände lite lätt <3

Jag kände mig lite friare än vanligt, men ändå bunden. Som om jag äntligen lyckats med min nagelfil, såga av detta tjocka repet till den grad att det nu bara var en tunn tunn bit kvar att "knäcka". Vilket jag nu BORDE kunna göra, endast med ett litet knyck ;) Osäker på om jag kommer att kunna göra det. Men ändock med en gnutta hopp.

Jag gick iallafall ner till hamnen. Där satte jag mig på en bänk en stund. Solade. Njöt. Kollade på förbigående folk och hundar. Sedan fortsatte jag promenadspåret fram... Och upptäckte att de har en HUNDGÅRD(!) här... LYCKA! Jag har nu funnit mitt ställe att hänga på :D Jag bara satt där och kollade på hundarna som sprang och lekte. Skällde och morrade. Viftade vilt på sina svansar. Lyssnade och iakttog ägarnas ignorerade röster. Vänliga som skrikandes. Satt där och funderade över hur JAG hade hanterat hunden istället. Diskuterade med mig själv, vad jag tyckte att de gjorde fel, och vad hundarnas döva öron kunde bero på...

Ja, jag njöt. ÄLSKAR hundar! Och jag kan ju bara längta ÄNNU mer efter att få börja praktisera bland hundar! Jobba med hundar. DET är vad jag vill göra! Med säkerhet!

Sedan, efter ungefär en halvtimme, fortsatte jag min promenad. Gick in och handlade lite på mataffären och gick sedan till bussarna och åkte hem. Nöjd över vad jag gjort idag...

Väl hemma, har jag suttit här vid datorn. Kollat lite hundar på blocket. Sökt lägenheter. Spelat ännu mer Bejeweled =P Läst lite bloggar... Ja, jag minns inte...

Och så har vi iallafall sett på film, mamma, pappa och jag. Och därefter diskade jag, för att sedan se en ny film, med pappa :)

Och nu blir det sängen. För att klockan är mycket. Och det blir ny dag fortare ifall jag sover ;) Och ju fler nya dagar, desto närmre mitt ack så efterlängtade mål =)

God natt med er <3

Jahapp. Vill börja med att säga hur mycket jag verkligen UPPSKATTAR att bli sedd. Att få känna mig viktig och värdefull... Att få känna att jag har något att ge. Att dela med mig av, som kan få människor att reagera. Och ni får mig att känna just så. Ni som tittar in och kommenterar. Ni som återkommer då och då. Ni får mig verkligen att känna att jag har något värdefullt... något meningsfullt att ge. Och det är viktigt för varenda människa! Så tack för det, kära läsare <3 Ni är inte många. Men ni finns ;) Och det räcker för mig. Hellre ett par trogna än flera "ströare" =P

Ja. Nu vill jag fortsätta med att säga...

Imorgon är det Måndag, och den välkomnar vi med ett leende på läpparna =) Eller iallafall jag! För att ju fler måndagar som kommer och går... Ju fler VARDAGAR som kommer och går(!), desto närmre mina drömmar, kommer jag ;) Eftersom att jag är "beroende" av att kunna få tag i folk... Folk som bara jobbar på vardagar, typ. Så på helgerna kan man inte ta många konkreta steg för att uppnå någonting alls. På varken praktik-eller boendefronten. Inte heller med vården eller någon annan myndighet... Så helgen välkomnas INTE lika starkt hos mig =P "Men välkommen Måndag!" =D

Idag har jag inte gjort mycket. Faktiskt ingenting nämnvärt som jag kan komma på.

Jag vaknade imorse... "Imorse" hihi :P Nej, men klockan var halv två på eftermiddagen när jag vaknade. Jag blev lite chockad. Fick lov att tänka efter. Fundera... Fråga mig själv... "Vad gjorde jag igår kväll? När somnade jag?"... Men jag kan inte minnas. Hade jag en hemsk natt igår(?). En natt då jag inte kunde somna(?). Men nej. Jag tror faktiskt inte det. Och då kan man ju undra vad som gjorde att jag sov som en stock fram tills HALV TVÅ! Jag har liksom inte vaknat så sent på flera veckor! Säkert åtminstone två MÅNADER!

Men men. Så var det iallafall. Låg kvar en stund. Ca en halvtimme, och drog mig. Kändes inte särskilt lockande att kliva upp när klockan hade blivit så mycket. Ville inte äta "frukost" när det snart var dags för middag... Och så vidare...

Men jag klev upp, duschade, åt lite youghurt och musly (stavning)... och sedan gick jag och satte mig vid datorn. Åt lite godis kvar från igår... Men då jag helt plötsligt börjat tänka på mitt ätande igen, och bara känner för att äta så lite som möjligt, ska jag nu sluta med godis. Hellre DET än maten! För att, svälta mig själv, ska jag INTE börja med igen! ;) Det vore bara korkat från min sida :P

Jag satt iallafall och tråkade. Åt godis efter godis, och funderade över min vardag. Hur lite jag gör, och vad jag önskar att händer här närmast. Spelade lite "Bejeweled" på datorn. Och... Ja-a...

Sedan har jag kollat blocket ett par gånger. Läst lite bloggar... Och skickat iväg ett mail till personligt ombud, om vart hon ska åka för att komma till mig. Hon kommer ju hit på onsdag. Då vi ska ringa psykiatrin för att se vart jag ska få min arbetsbedömning ifrån. Vårdcentralen eller dem. Så det ser vi fram emot :)

Annars så har jag typ bara suttit. Vi såg på en film nu på kvällen. Minns inte vad den hette, men det var en gangster-film.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Då jag inte vågar lägga mig för tidigt, när jag kom upp den tiden jag gjorde idag...

Men jag säger godnatt. God natt med er <3

Förutom det faktum att jag har haft ca två-tre meningar ur en viss låt, rabblandes i huvudet sedan i FÖRRIGÅR(!!!), så har idag varit en näst intill FANTASTISK dag! Jag känner för att gnälla först och ta allt positivt efter det. Känns mest rätt åt det hållet ;)

Så. Varsågod gnäll, D.

Ja, det är väl typ det enda som stört mig idag. Jag har blivit alldeles TRÖTT i huvudet av att ha nynnat, rabblat och småsjungit på denna sång. Jag menar. Det blir ju så TJATIGT! Det hade ju varit EN sak om jag hade kunnat HELA låten! Men jag kan typ bara melodin och så högst fyra meningar... Utspritt på flera ställen. Så snacka jobbigt. Jag rabblar och rabblar... Suck. Det har ju hållit på i flera dagar nu. Och inte hjälper det att lyssna på annan musik eller försöka sjunga en annan låt, HELLER. Nej, det ÄR just DEN sången...

Okej. Så jobbigt(?). Jo, visst kan man kalla det DET! Men om DET hade varit det enda man led av här i livet, hade jag dansat lyckodansen :P Jo, det har varit en bra dag idag ;) En dag utan ångest. Utan oro, osäkerhet och press. Jag... Ja, det har känts bra.

Natten var trög. Kunde inte sova...(Ja, lite till gnäll :) Det får vi tåla =P Somnade säkert efter klockan tre på morgonen, och vaknade sedan, utan att vilja kliva upp. Låg lääänge och drog mig... Kände ingen större glädje i att kliva upp ur sängen...

Men nu till det positiva! För att. När jag väl hade gjort det, vattnade jag mina växter och upptäckte att min ledsna växt som nästan dött, nu står starkt på sitt skaft igen. Japp. Kanske har jag lyckats rädda den! Men bara kanske :P

Sedan medans jag väntade på att jag skulle börja med lunchen som mamma "beställt" tills de skulle komma hem från sin shopping, gick jag ut på gården och satte på youtube i mobilen. Här skulle sjungas! Vädret var fint och glädjen... Ja, den var närvarande :) Så. En kvart hade jag på mig att sjunga högljutt, mina favoritlåtar. Och jag SJÖNG! SOM jag SJÖNG! Högt och ljudligt. Både falskt och ..."sant(?)"... Hihi =P Jo, det var härligt. ÄLSKAR att sjunga. Jag blir bara så glad av det. Och att ta i enda från magen, får mig att tänka på annat... Eller rättare sagt, ingenting, för ett tag ;)

Sedan har jag suttit lite vid datorn. Kommenterat lite med min bästaste bloggkompis. Ja, jag kan ju bara säga EN sak! ... Jag har hittat min dubbelgångare! En själsfrände. För att idag skrev hon en text som lika gärna skulle kunnat komma från min egen mun, rakt ur mitt eget hjärta, för ett år sedan. Jag slår vad om att jag har skrivit minst FEM nästan PRECIS likadana texter, för sådär... Ja, jättemånga månader sedan. När jag hade det som jobbigast. Och att stötta henne genom vad jag en gång tidigare, gått igenom, känns som... Ja, det känns helt overkligt. Jag vet faktiskt inte. Men hon är helt klart en av de närmaste och... Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men hon känns verkligen nära. Och är den jag känner mig som absolut närmast just nu. Häftig känsla. Då jag inte ens träffat henne =)

Men jag har iallafall kollat hundar på blocket, idag. Ja, lusten har lite smått kommit tillbaka. Nu då jag verkar börja må bättre igen. Och nu när jag kommer ihåg det. Jag har kommit fram till, att om allt fortsätter i samma takt som tidigare, kommer jag att ha en lägenhet till sommaren. Senast till hösten! UNDERBART! DÅ kan äntligen mitt liv börja!

Jag har även läst lite bloggar... Ja, det kanske var allt. Ja, förutom filmen som vi såg på ikväll, mamma, pappa, jag, 13åringen, 17åringen och 19åringen :) Minns tyvärr inte vad den hette. Men känner inte för att tipsa om den ändå. Satt nämligen bara och LÄNGTADE efter att den skulle ta slut!

Jo, och så till sista grejen (vad jag minns =P)... Jag har CYKLAT! Ja, jag STRUNTADE blankt i att jag behöver en ny cykel och att min är närapå att falla ihop! Jag mådde bra och jag fick lust att CYKLA =) Och det var UNDERBART. Underbart tungt =P Nej men. Man märkte ju verkligen att man inte har cyklat på över fem år! VILKEN avsaknad av kondition! Jag trodde att jag skulle DÖ, vissa stunder. Minsta lilla uppförsbacke, och andningen blev helt överansträngd. Det blåste i rejäl motvind och musiken i mitt öra, kunde inte vara mer frånvarande. Kunde höra en HINT av den när jag vred huvudet från blåsten.

Jag blev andfådd, varm, det stramade ordentligt under tungan... Ja, som det alltid gör... Brukar även få ont i tänderna :P Och att cykla på treans växel, var BRA mycket tyngre än vad jag mindes det! Orkade KNAPPATS cykla i samma takt som under mina aktiva år :P Och på en väg, var det stenar stora som tennisbollar, utspridda och tjockt lager över hela vägbredden... SNACKA om att jag STUDSADE fram! Blev såpass orolig över cykeln, att jag var tvungen att GÅ den vägen!

VARMT, varmt, varmt. Ja, det var vad det var. Andfådd som få och tanken att kanske vända om.... slog mig några gånger. MEN jag var uthållig och TRIVDES trots allt med vad jag gjorde. Kände mig nöjd och ville göra samma sak VARJE dag! Få upp min kondition igen och känna mig mer hälsosam och nyttig. En ny god vana?

Kände mig iallafall ÄNNU gladare när jag kom hem igen, och har haft humöret på lagom nivå HELA dagen =) En LYCKAD dag!

God natt med er <3 Ursäkta min oförmåga att skriva korta inlägg =P

Jag tar mitt inlägg nu då. När jag ändå är såpass "aktiv" som jag är :P

Idag kan jag med handen på hjärtat, säga att jag har haft en ren skitdag...

Det började med kvällen och natten igår. Efter mitt inlägg igår, mådde jag väldigt dåligt. Jag hade beslutsångest som få, och vilket håll jag än la mitt beslut åt, kändes det som om jag valt fel. Och perfektionist som jag är, var det jordens undergång. Mitt sista andetag.

Jag testade skriva av mig på min andra bloggen. Bloggen vars inlägg jag brukar sno till den här ibland. Blev inte lugnare. Ångesten försvann inte, och jag kände mig fortfarande lika hjälplös och inombordsligt stressad och upprörd. Jag testade att skriva av mig på min tredje blogg. Bloggen för jobbiga texter och inlägg... Men ångesten kvarstod. Stressen och pressen... Hjälplöshetskänslorna likaså...

Jag KUNDE bara inte få ordning på mina känslor. Inte få fram en bra tanke ur min hjärna. Vad var "rätt" och vad var "fel"? Hur skulle jag lösa detta JÄTTESTORA bekymmer? Bekymret som egentligen inte var värt ett sandkorn på denna planet. Det problem som egentligen bara spelade min perfektionisthjärna ett spratt.

Jag VISSTE så väl att det som jag egentligen kände en sådan PRESS för att välja rätt angående... Det jag var och är så himla rädd att aldrig klara igen, att misslyckas med... Jag visste så VÄL att det egentligen bara var en skitsak i detta stora universum. Att egentligen skulle jag ju inte ALLS dö... Jorden inte ALLS braka samman bara för att jag inte lyckas PERFEKT med någonting som till och med JAG bestämmer hur det ska vara och se ut!

Men jag var orolig, osäker och ångesten tryckte ner mitt hjärta och gjorde det psykiskt svårt att andas. Jag låg där i min säng. Ältade, och BAD om att inte behöva vakna upp till ännu en morgondag. Behövde en vila från detta livet. Var RÄDD för att behöva känna på det där bekymret ÄNNU en gång...

Och jag KÄNNER av det. Även idag. Jag är rädd för att behöva ta beslutet och inte bli nöjd. Rädd för att återigen inte kunna lita på mig själv och min magkänsla. Rädd för att "jorden ska gå under"...

Ja. Vidare till dagen idag... Annars blir det ingen plats över till det :P Blir ett långt inlägg, detta :)

Dagen började iallafall lika illa som den slutade igår. Jag kände mig nere och stressad. Vädret var mörkt och tråkigt. Bara anblicken av den vita snön utanför mitt fönster, fick mig att frysa. Och... Ja-a... Det var ingenting som var särskilt bra, EGENTLIGEN.

Jag satt här på min stol. Min svarta snurrstol. Försökte lösa ett problem som inte tycktes gå att lösa. Ville göra reklam för min blogg, tänkte jag. Bara för att det är kul att pyssla ihop en banner. Men så försökte jag få in min banner på en bannerutbytessida... Men det gick inte. Försökte igen och igen och igen. Blev bara mer och mer stressad... För att det GICK inte!

Så. Efter att ha hållit på halva dagen. Ja, några timmar sådär... Så gav jag upp. Tackade för mig på den där sidan, och kom fram till att "varför?". Det är väl roligare EGENTLIGEN, om bloggen växer av sig själv? Av att folk med tiden, hittar in och blir intresserade?

Ja, så efter att ha gett upp med det där och bara accepterat det, TRODDE jag att jag skulle börja må bättre. Men fastän avsaknad av anledning till depp och ångest, höll den i sig. Jag kände mig deppig, orolig och osocial. Hade inte lust med någonting och ville varken höra eller se någon. Inte BRY mig om någonting.

Men jag började trots allt, måla lite grann. På det där programmet där jag gjorde headern. Den lila. Skriva lite texter med deras "pensel". Och medans jag satt där och klottrade. Skrev lite grann... Så kom jag också fram till att ibland måste man nog TILLÅTA sig själv att må DÅLIGT. Ja, man måste bara acceptera att det ÄR så ibland. Ibland ORKAR man helt enkelt inte peppa sig själv. Tänka positivt och le. Man måste bara få ge upp och må DÅLIGT för ett tag. På så sätt, kan man hämta nya krafter och kämpa ÄNNU hårdare, när man väl hämtat sig :)

Och så var det ju. Efter ett tag så vände det. Nu till kvällen, känner jag bara av en HINT av ångest. Träningsverk i hjärtat, kanske :P Och jag är på bra humör. Ser fram emot arbetsförmedlingen imorgon.

Och jag måste bara ÄLSKA denna underbara person som klivit in i mitt liv, och på mindre en en månad, fått ljuset att uppenbara sig i slutet av tunneln. Kära T. Hon gjorde mig så GLAD med sina fina ord idag =) Tack för det, kära vän! Jag är säker på att vi kommer att göra varandras liv SÅÅ mycket enklare =)

Ja. Annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag har inte läst bloggar. Förutom Lev-i-nuet. Och jag har inte kollat hundar på blocket. Jag har nu till kvällen, gjort en ny header. Ännu ett rehabiliteringssätt för mig ;) Och så har jag suttit med mamma, 17åringen och 13åringen, i tv-soffan och pratat. Och även haft en del diskussioner med mamma.

Nu blir det nog sängen. Arbetsförmedlingen imorgon. ÄNTLIGEN skall min dom falla! Mina frågetecken redas ut!

God natt med er <3

Vet inte vart jag ska börja. Hur jag ska formulera mig. Jag känner mig bara så tom. Men så underbart glad. Jag känner mig stark, men så konstigt vilsen... Det känns som om livet tar en ny början... Samtidigt som jag fortfarande sitter fast och inte tycks ta mig loss... Jag känner mig så läskad. Så viktig... Så betydelsefull. Jag känner mig som en helt ny människa. En människa som står på egna ben och som ingen vill slå på eller trycka ner. En människa värd respekt...

Ja, det är en sådan konstig känsla. Vem är jag? Är det sant att efter allt helvete man har utstått. Efter alla inläggningar, bältesläggningar och tvångsmedicineringar. Efter att ha tvingats vandra inom dessa murar som sjukhuset så fint utgjorde... Är det sant att mitt liv nu kan ta en ny början? Att jag nu är en stark person, värd att lita på? Att jag hädanefter ska kunna vandra genom livet med ett leende på läpparna och huvudet högt?

Ja, det finns en tjej som ger mig hopp. På något konstigt vis, får hon mig att känna mig starkare. Hon kämpar och jag kämpar. Och bara genom att finnas där för henne, känner jag mig mer värd som person. Jag har funnit en bra vän. En bloggvän för livet. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Följa varandra genom våra elektroniska skärmar, och hålla våra tummar för varandras resor... Tack för att du la den första kommentaren. Annars hade vi aldrig "träffats" och kunnat stötta varandra =) Genom våra skärmar, kan vi lära känna varandras person och historia. Kom ihåg att du är värd mycket =)

Ja. Nog om det. Konstig känsla, helt enkelt. För övrigt, känner jag mig enbart tom. I en egentlig brist på hopp, släpar jag mig genom vardagen. Jag lever men ändå inte. Gör egentligen ingenting värt att minnas. Och går runt och väntar på att tiden, dagarna ska gå. Väntar på en praktik. På en lägenhet... På ett värdigt liv. Och det går segt... Men fastän det, fortsätter jag kämpa. Håller ut och bara låter dagarna föra mig alltnärmre mitt mål. Första delmålet. Arbetsförmedlingen på Torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas det går bra! Hoppas, hoppas, hoppas att de är villiga att lita på mig. Ge mig en chans till en praktikplats. För att det behöver jag :)

Och medans jag väntar, sitter jag vid min dataskärm. Vår tv-skärm... Och ägnar mig åt vad jag gör bäst... Skriver. Skriver och skriver. Idag gjorde jag dessutom en ny ritning till en hundsele. Jag försöker göra en ritning på en sele som ska växa med valpen. Men inte lätt att konstruera när man inte har varken stor hund eller valp i närheten :P Det är ju nog så svårt att få alla bitarna på plats, så att det blir ergonomiskt riktigt, ÄNDÅ!

Idag har jag även... Ja, vad har jag gjort? Jag har kollat mina växter. Vattnat dem ett antal gånger! Jag har tagit en kort och kall promenad. Inga kommentarer :P Och så har mamma, pappa, 13åringen, 17åringen och jag, sett på några fler avsnitt av "Polisen och pyromanen". Ja, vi såg klart hela idag. Så nästa gång blir det någon annan "Polisen".

Ja. Jag har kollat hundar på blocket, också. Annars vet jag inte. Kanske inte var så mycket mer :)

God natt med er <3

Och kära bloggvän. Jag hoppas att jag inte kommer att skrämma dig med min historia med tiden =)