Men ack så nöjd jag är över min nya header. Svart och vitt... Inte så dumt ändå :) Tråkiga färger. Men jag trivs helt klart med bloggen som den ser ut nu. För nuet iallafall ;)

Ja-a... Vad kan jag säga om dagen idag?

Jag minns inte riktigt hur det gick till. Men på NÅGOT sätt har jag bara accepterat utmaningen idag. Jag har accepterat att livet ÄR en kamp och att hur mycket jag än vill, kan jag inte göra någonting åt det. Det enda jag kan göra, är att ta mig an kampen och kämpa tills jag vinner... Eller sätta mig på tvären och ge upp. Så. Vad väljer då en tjej som inte ännu haft chansen att testa på livet? ÄR en kamp det enda sättet att äntligen få leva på riktigt, är det klart att jag "springer" tills jag nått mitt mål =) Ingen fråga om saken. Sluta ifrågasätta livets kamp, D. :P

Ja, så jag tog iallafall kontakt med det där stället som alla tipsar mig om... Stället som hjälper till i kontakten med olika myndigheter. Skickade iväg ett mail till dem, och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få en ny arbetsbedömning. Då jag inte är inskriven på psykiatrin längre och min handläggare på försäkringskassan därför inte fick hjälpa mig att boka tid hos dem.

Nej, för att det är nämligen såhär. Försäkringskassan vill inte låta mig börja praktisera... Ja, eller rättare sagt, göra en gemensam kartläggning med dem och arbetsförmedlingen, med den arbetsbedömningen som jag redan har. Utan jag måste skaffa en ny först... Och det var ju okej, tyckte jag. Jag kunde ju bara gå till arbetsförmedlingen istället och börja praktisera utan försäkringskassans "deltagande" (eller vad man nu ska kalla det)... Men tyvärr verkar det som om även DE vill ta del av mitt nuvarande läkarintyg. Vilket kommer att göra att även DE anser att jag behöver ett nytt för att de ska våga släppa ut mig på en praktik...

Ja, så idag kontaktade jag iallafall personligt ombud, och såg om de kunde hjälpa till, så att jag fick ett nytt intyg från någon läkare. Känner nämligen inte att jag klarar av att ta kontakten med vården själv. Bara för ett litet intyg.

Jo. Och förutom det, har jag varit ute och cyklat idag. En HEMSK cykeltur! Ja, ärligt talat. Den var en tur av mardrömsstuk! För det första, är min cykel alldeles för kort och väldigt trött, efter sådär 13års användande. Ja, minus fem, då för åren som den bara stått nu. Så jag behöver en ny.

Cykelturen var tung. Det är bara förnamnet! Det var varmt som bara f*n... Pedalerna gjorde rejäla motstånd när jag försökte trampa, och första biten, klev jag av cykeln varannan meter, för att hjärtat försökte pumpa fortare än vad min andning klarade av att ventilera! Benen blev som spaghetti, och halsen började strama från hakan och ner. Till och med tänderna, kände jag av!

Ja, hela turen var en kamp mot vinden som tog i som ALDRIG förr! När vägen var platt, fick jag kliva av cykeln och gå. När jag promenerade med cykeln bredvid mig, var jag tvungen att böja mig över den och verkligen ta i för att kunna gå FRAMÅT. Och andningen saktade inte ner bara för att jag GICK inte!

Och inte ens i nedförsbackarna fick jag vila! Nej. Jag lovar er. Hade jag slutat trampa i nedförsbackarna, hade cykeln börjat glida bakåt UPPFÖR backen istället =P

Det var inte heller det enklaste att hålla sig kvar på vägen! Nej för att när jag väl hade svängt ut på stora vägen från landsvägen, blåste istället vinden ner mot diket. Och här var balansen viktig! För att eftersom att vinden alltför ofta saktar ner ett par sekunder, för att hämta nya tag, så flög jag ju nästan ut på vägen! Eftersom att jag lutade mig ut mot vägen hela tiden, för att inte hamna i diket när det blåste som mest!

Ja, så var det med den cykelturen. Och GISSA om jag var nöjd när jag väl kom hem och knappt kunde gå nerför trapporna utan att benen darrade och vek sig under mig :P Jo, stolt över att ha varit så uthållig och bestämd. Stolt över att inte bara ha slängt cykeln i diket och GÅTT hem =P SKA jag ha ett bättre liv, så SKA jag! Och det fysiska är faktiskt någonting så mycket enklare att kontrollera än det psykiska. Så jag börjar väl där. Ett enkelt steg ;)

Ja-a... Annars. Jag har ju bevisligen gjort en ny header till bloggen. Jag har... Nej, det har jag inte. Jag har INTE kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Inte idag. Jag har läst lite bloggar och kommenterat lite med min kära bloggvän T...

Ja, och så har jag suttit vid middagen i över en timme. Säkert två. Jo, vi skulle göra våfflor, familjen och jag. Men det blev inte så mycket AV det. Nej, det slutade med att mamma ställde sig vid spisen och gjorde pannkakor av våffelsmeten istället :P För att järnet ville inte grädda våra våfflor. Det tog över en halvtimme per våffla och då var de fortfarande inte frasiga! Och SOM hon svor över det där järnet, min mamma =P Järnet som de köpt lagom till denna dagen.

Ja-a... Som det kan gå. Men vi skrattade lite över det också. Så ingen gråt, här inte :P Blev en lång familjemiddag, helt enkelt :P

Sedan har vi typ sett på film. Det var nog det enda. Vi såg på "Polisen som vägrade ta semester! Roligt roligt. Ni borde se de filmerna. Det är sådana filmer som man ABSOLUT finner sin favoritkaraktär i! Min är Evald Larsson.

God natt med er <3

Ni får ingen bild idag. För att mina ben känns som spaghetti och jag är fortfarande andfådd :P Spänd under hakan och ner i halsen... Kall om både öron och kinder...

MEN så nöjd jag är! Jag kämpade mig nerför nedförsbackar... Ja, tro det eller ej! Men inte ens nedförsbackarna fick jag vila! Uppför uppförsbackar! Och att hålla mig borta från diket och vägen, var rena rama korsordet! =P

Att bara gå, var inte det heller, lugnande för min ack så ansträngda andning!

Men inlägget kommer som vanligt, ikväll ;)

Jag känner att jag skriver mitt inlägg redan nu, idag. För att idag är inte en dag som alla andra dagar. Idag är en dag då jag inte bryr mig. En dag då ingenting kan gå tillräckligt fort. Då jag tittar utan att se. Känner mig förvirrad och kluven. Vilsen.

Ja, idag är en dag då jag inte längre är så säker på vad jag vill. Inte heller så säker på vad jag har framför näsan eller vad som är viktigt för mig. Vilket håll jag ska titta. Vilken väg jag ska välja eller vart jag ska vända mig...

En dag helt utan ångest, men då hjärnan har styrt mig desto mer... Mina känslor har varit snälla... Ooooh, så snälla. Men jag har bara känt att hjärnan har fört mig ett steg tillbaka och viljan att kämpa, har trytit. Jag  har även låtit frågan passera. VILL jag kämpa? För att grejen är den, att jag vill inte se på livet som något att KÄMPA för. För att en kamp, det är ett krig. Och jag vill inte behöva kriga om mitt eget liv. Varken med mig själv eller någon annan.

Nej. Jag vet inte. Kanske borde man inte se det som om man "kämpar"... Kanske borde man inte se det som om man måste vara STARK för att kunna leva sitt eget liv. Men hur ska man se på det, då? Man tycks ju inte få åka snålskjuts iallafall. Nej, allt ligger hos en själv! Och slutar jag kämpa, slutar jag även röra mig?

Ja, som sagt. Jag har inte känt mig helt okej, idag. Känslorna har varit på sin plats. Men hjärnan min har bråkat konstant med mig. Fått mig att undra. Fått mig att tveka och fundera. Jag har dock känt mig lite deppig. Men det mest på grund av att jag inte har tagit mig för att göra någonting. Jag har inte känt någon mening med någonting. Då jag tänkt som jag tänkt...

Jag har skrivit på mina andra bloggar tre gånger... Och jag har även TÄNKT lägga ut en bild här. Men då den kändes negativ, struntat i det.

Ja, jag befinner mig vid ett vägskäl (eller hur det nu stavas). Och därför kan jag varken se framåt eller någon annanstans, just nu. Svårt att veta vad nästa steg ska bli. Svårt att ta sig framåt... När jag inte vet vart...

Så idag har jag typ inte GJORT någonting! Pendlat mellan datorn och tv:n. Knappt haft lust att prata... Ja, jag har lyssnat på musik. Knappt två låtar... Innan jag inte kunde koncentrera mig längre. Då jag försökte fundera samtidigt.

Jag har läst lite bloggar, och blivit glad för min kära bloggväns skull. SOM hon kämpar! Heja T!!! Jag har även kollat blocket en gång, och varit inne i ren desperation, på... Ja, där man söker lägenheter...

Ja, sedan har jag bara längtat mig framåt, bakåt... bort. NÅGONSTANS bara! Trött på att stampa.

Så. Inte mycket positivt att dela med mig av idag. Men gårdagen var ju desto underbarare ;)

Som jag skrev tidigare idag (ej här på bloggen)... "För att hitta min väg här i livet, behöver jag karta, kompass och GPS!"

*Visa mig vägen, och jag skall följa den...* ... Ja, så gott jag kan :)

Nu säger jag god natt. Blir nog snart sängen för min del. Var redo att gå och lägga mig, med ens jag klivit upp.

God natt med er <3

Förutom det faktum att jag har haft ca två-tre meningar ur en viss låt, rabblandes i huvudet sedan i FÖRRIGÅR(!!!), så har idag varit en näst intill FANTASTISK dag! Jag känner för att gnälla först och ta allt positivt efter det. Känns mest rätt åt det hållet ;)

Så. Varsågod gnäll, D.

Ja, det är väl typ det enda som stört mig idag. Jag har blivit alldeles TRÖTT i huvudet av att ha nynnat, rabblat och småsjungit på denna sång. Jag menar. Det blir ju så TJATIGT! Det hade ju varit EN sak om jag hade kunnat HELA låten! Men jag kan typ bara melodin och så högst fyra meningar... Utspritt på flera ställen. Så snacka jobbigt. Jag rabblar och rabblar... Suck. Det har ju hållit på i flera dagar nu. Och inte hjälper det att lyssna på annan musik eller försöka sjunga en annan låt, HELLER. Nej, det ÄR just DEN sången...

Okej. Så jobbigt(?). Jo, visst kan man kalla det DET! Men om DET hade varit det enda man led av här i livet, hade jag dansat lyckodansen :P Jo, det har varit en bra dag idag ;) En dag utan ångest. Utan oro, osäkerhet och press. Jag... Ja, det har känts bra.

Natten var trög. Kunde inte sova...(Ja, lite till gnäll :) Det får vi tåla =P Somnade säkert efter klockan tre på morgonen, och vaknade sedan, utan att vilja kliva upp. Låg lääänge och drog mig... Kände ingen större glädje i att kliva upp ur sängen...

Men nu till det positiva! För att. När jag väl hade gjort det, vattnade jag mina växter och upptäckte att min ledsna växt som nästan dött, nu står starkt på sitt skaft igen. Japp. Kanske har jag lyckats rädda den! Men bara kanske :P

Sedan medans jag väntade på att jag skulle börja med lunchen som mamma "beställt" tills de skulle komma hem från sin shopping, gick jag ut på gården och satte på youtube i mobilen. Här skulle sjungas! Vädret var fint och glädjen... Ja, den var närvarande :) Så. En kvart hade jag på mig att sjunga högljutt, mina favoritlåtar. Och jag SJÖNG! SOM jag SJÖNG! Högt och ljudligt. Både falskt och ..."sant(?)"... Hihi =P Jo, det var härligt. ÄLSKAR att sjunga. Jag blir bara så glad av det. Och att ta i enda från magen, får mig att tänka på annat... Eller rättare sagt, ingenting, för ett tag ;)

Sedan har jag suttit lite vid datorn. Kommenterat lite med min bästaste bloggkompis. Ja, jag kan ju bara säga EN sak! ... Jag har hittat min dubbelgångare! En själsfrände. För att idag skrev hon en text som lika gärna skulle kunnat komma från min egen mun, rakt ur mitt eget hjärta, för ett år sedan. Jag slår vad om att jag har skrivit minst FEM nästan PRECIS likadana texter, för sådär... Ja, jättemånga månader sedan. När jag hade det som jobbigast. Och att stötta henne genom vad jag en gång tidigare, gått igenom, känns som... Ja, det känns helt overkligt. Jag vet faktiskt inte. Men hon är helt klart en av de närmaste och... Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men hon känns verkligen nära. Och är den jag känner mig som absolut närmast just nu. Häftig känsla. Då jag inte ens träffat henne =)

Men jag har iallafall kollat hundar på blocket, idag. Ja, lusten har lite smått kommit tillbaka. Nu då jag verkar börja må bättre igen. Och nu när jag kommer ihåg det. Jag har kommit fram till, att om allt fortsätter i samma takt som tidigare, kommer jag att ha en lägenhet till sommaren. Senast till hösten! UNDERBART! DÅ kan äntligen mitt liv börja!

Jag har även läst lite bloggar... Ja, det kanske var allt. Ja, förutom filmen som vi såg på ikväll, mamma, pappa, jag, 13åringen, 17åringen och 19åringen :) Minns tyvärr inte vad den hette. Men känner inte för att tipsa om den ändå. Satt nämligen bara och LÄNGTADE efter att den skulle ta slut!

Jo, och så till sista grejen (vad jag minns =P)... Jag har CYKLAT! Ja, jag STRUNTADE blankt i att jag behöver en ny cykel och att min är närapå att falla ihop! Jag mådde bra och jag fick lust att CYKLA =) Och det var UNDERBART. Underbart tungt =P Nej men. Man märkte ju verkligen att man inte har cyklat på över fem år! VILKEN avsaknad av kondition! Jag trodde att jag skulle DÖ, vissa stunder. Minsta lilla uppförsbacke, och andningen blev helt överansträngd. Det blåste i rejäl motvind och musiken i mitt öra, kunde inte vara mer frånvarande. Kunde höra en HINT av den när jag vred huvudet från blåsten.

Jag blev andfådd, varm, det stramade ordentligt under tungan... Ja, som det alltid gör... Brukar även få ont i tänderna :P Och att cykla på treans växel, var BRA mycket tyngre än vad jag mindes det! Orkade KNAPPATS cykla i samma takt som under mina aktiva år :P Och på en väg, var det stenar stora som tennisbollar, utspridda och tjockt lager över hela vägbredden... SNACKA om att jag STUDSADE fram! Blev såpass orolig över cykeln, att jag var tvungen att GÅ den vägen!

VARMT, varmt, varmt. Ja, det var vad det var. Andfådd som få och tanken att kanske vända om.... slog mig några gånger. MEN jag var uthållig och TRIVDES trots allt med vad jag gjorde. Kände mig nöjd och ville göra samma sak VARJE dag! Få upp min kondition igen och känna mig mer hälsosam och nyttig. En ny god vana?

Kände mig iallafall ÄNNU gladare när jag kom hem igen, och har haft humöret på lagom nivå HELA dagen =) En LYCKAD dag!

God natt med er <3 Ursäkta min oförmåga att skriva korta inlägg =P

Jag älskar den första bilden, by the way. Hihi :P Konstigt sätt att börja ett inlägg på =P

Jag mår bara så mycket BÄTTRE nu. Känslan av osäkerhet, press... Ja, och av att vara instängd i en grumlig, smutsig, lufttunn och sådär unket varm bubbla, har äntligen lagt sig. Jag känner mig fri och lätt igen. Inte pressad på NÅGOT sätt. Inte osäker eller otillräcklig. Ångesten har lättat... Och ja-a...

Det känns skönt. På... Ja, jag vet inte hur jag lyckades. Men jag bestämde mig för att jag måste börja ta det lugnare. Att det inte var VÄRT att känna sig såpass orolig, pressad och ångestfylld som jag de senaste dagarna, har gjort...

Minns inte ens vad jag hade tänkt skriva idag... Nackdelen med att vänta till kvällen med att skriva sitt inlägg :P

Men faktum är. Att jag bryr mig inte. Från och med nu, ska jag inte bry mig. Det som blir, det blir. Resten kommer jag inte att ångra att det inte blev :P Om man nu kan säga så =P

Så. Fasten jag inte minns hur jag bestämde mig för att gå vidare, lämna pressen och perfektionismen bakom mig, så känns det som om detta kommer att bli en nystart. Nu ska jag inte tänka så mycket. Inte grubbla och fundera...

Men gud, det känns som om jag babblar utan att ha något att säga :P Hjärnan är nog lite seg fortfarande :P ...

Så vi går vidare till dagen idag istället ;)

Ja-aww. Hmm. Vad kan jag säga om dagen idag? Om jag nu kan minnas vad jag har gjort :P Kanske börjar bli senil, eller något =P

Det jag minns, är iallafall att jag har sett på tv. Suttit med mamma, i en varsin skinnsoffa, och kollat på tv. Inte ens vad det var för programm, kan jag minnas :P ...

Och eftersom att jag inte minns något, går vi vidare till nästa sak :D

Jag har varit ute på en promenad idag. Då solen sken så varmt in genom fönstret. Det var dock ingen överaskning att det inte skulle vara lika varmt när man väl kom ut. Nej för guuud vad det blåste! Och nu när jag säger det. Inatt kändes det som om hela huset skulle blåsa omkull! Började undra om jag skulle vakna på morgonen och märka att övervåningen låg på backen utanför huset :P Ja. Det är sant. Våran stora tiorummare, VIBRERADE av den hårda blåsten!

Ja, nu tappade jag ju ämnet. Jag gick iallafall ut på en promenad. Det blåste som aldrig förr! Jag ville inte gå så långt. Kände bara att jag behövde andas in den friska luften, i hopp om att kunna slappna av och tränga mig ut genom denna täta bubbla som jag befann mig i...

Jag gick ner och ställde mig på bron nere vid ån. Tittade ner i det grå-guldbruna vattnet som forsade hastigt och bildade små vågor. Lutade mig mot räcket och lät blåsten trycka mig mot det i en gungande takt, för vart gång den saktade ner och tog nya tag. Jag bara stod där och stirrade. Kände vinden i ryggen och funderade. Drömde mig bort...

Ja, och eftersom att jag inte kunde stå där föralltid, så vände jag hemåt efter tio minuter sådär. Hemvägen var inte lika skön. Man går ju alltid såpass långt som man har lust med... Men sedan ska man ju gå TILLBAKA också! Tänker jag aldrig på :P

Ja. Och hemma har jag suttit en del vid datorn. Minnet sviker mig även här. Minns inte vad jag har gjort. Kollat mailen några gånger, kanske... Kollat min bloggväns kära blogg. Undrat hur det var med henne. Och så har jag skrivit... Ja, eller FÖRSÖKT skriva av mig en massa skit... YTTERLIGARE ett försök att ta mig ur bubblan! En härlig dusch var ännu ett. Men inget av det, hjälpte ju.

Det var nu till kvällen som jag har börjat må bättre. Känt mig fri och lätt. Nu när vi har sett på film. Några fler avsnitt ur "polisen"serien.

Ja, annars har jag nog mest suttit vid tv:n idag. Vilket liv man har :P Men som sagt. Man får se på det med klara ögon. Jag har det bättre än många andra ;) Och detta är ju ändå något som JAG kan kontrollera och styra ;) Bara att aktivera sig, liksom :)

Nu säger jag godnatt. God natt med er <3

Jag sitter här och stirrar på min elektroniska skärm. Stirrar och stirrar. Utan att riktigt tänka, sitter jag här och desperat försöker komma på någonting att göra. Hjärnan känns som tuggummi, och någonting att göra, kan jag inte komma på...

Kanske är min dag slut nu(?). Kanske är det bara så att det är dags för mig att gå och lägga mig. För att vad ska jag göra annars, liksom? Tv:n känns inte särskilt lockande. Att kolla hundar på blocket... Nej, det har jag inte haft lust med alls idag. Tittade in en gång igår och en gång idag... Men backade ut lika fort igen. Det där jättelika suget som jag kände för några dagar sedan, har nu plötsligt lämnat mig. Orkar inte kolla alla dessa annonser. Spara de intressanta och allteftersom de blir sålda eller borttagna, plocka bort dem igen.

Jag har inte heller känt någon dragningskraft mot att föra in några siffror i sina diagram... Bloggarna har jag bara skummat igenom, typ... Och ja. Egentligen har jag inte haft lust med mycket. Allt där jag behöver tänka, lägga ner tid... Ja, engagera mig, har liksom inte bryts (heter det så?) om...

Så vad har jag gjort idag då? Jo, efter en natt med mycket funderingar och kanstateranden. Mycket pepp och övertalningar till mig själv, för att få må bättre... Efter en natt då jag ÄNTLIGEN kände att jag hade löst min inre konflikt och kunde slappna av... men ÄNDÅ inte tycktes kunna sluta tänka... Ja, efter den natten, vaknade jag imorse efter att ha drömt jättekonstigt. Minns inte vad det var, nu. Men jag minns att min gymnasielärare var med i drömmen, och skolan som jag befann mig på, var en annan variant av min gamla gymnasieskola. Mer minns jag inte. Tyvärr.

Men jag vaknade iallafall, redo för arbetsförmedlingen. Klädde på mig, åt frukost och gjorde mig iordning. Sedan gick jag på mitt lugna lilla vis, stressande :P ner mot bussen. Ja, trots att jag går en halvtimme innan bussen ska gå, en promenad som tar tio minuter, så känner jag ALLTID att jag måste stressa :P Konstigt det där. Men NÄR jag än går, "kommer jag försent" om jag inte går i rask takt =P

När jag kom in till stan, var jag bara TVUNGEN att gå på toaletten. Ja, nöden kallade. Så jag knallade ner till biblioteket, för att sedan gå åt det tvärtomma (finns det säkerligen inget ord som heter :P Men nu finns det det =P) hållet, för att komma till arbetsförmedlingen. Lagom där är jag en halvtimme för tidigt. Hade inget annat att göra. Så skit samma, liksom. Kunde väl sitta där, likväl som på en bänk i stan ;)

Ja. Mötet då. Ointressant jag kände mig nu :P Ja. Mötet är väl inte så mycket intressantare. Jag kan väl säga att mina känslor när jag väl satt där, var tomhet. Hade inget att säga, och när han inte pratade, var det knäpptyst i säkert fem minuter. Man skulle kunnat höra en knappnål falla. Jobbig tystnad, där det enda som hördes, var "gubbens" tunga andning och tangenternas långsamma "tackande". Ja, han skrev lååångsamt. Snacka otålig :P

Jag kände mig även lite smått förvirrad och trög i skallen. Visste inte riktigt vad jag ville... Vad jag ville få ut av vårt möte. Hur jag ville ha det... Vad jag hade för förhoppningar och förväntningar. Frågorna han ställde, knöt sig i skallen på mig, och jag visste inte om jag skulle säga ja eller nej.

Jag kan tänka mig att jag blev lite stressad också. Helt plötsligt var jag där jag hade väntat på i flera månader. Ett steg närmare ett arbete... Klart man blev ställd! ... Ja, jag vet inte. Det var dags. Och en massa frågetecken kom upp efter mötet, om hur jag egentligen hade tänkt mig. På vilket sätt skulle allt skötas och vad är jag beredd att göra för att få denna praktikplats(?). Vad var det nu jag hade för tanke med min praktikplats?

Fast egentligen när jag tänker efter, så kom aldrig de där frågentecknena upp i tanke. Utan de var känslomässigt. Hjärnan själv verkade ha låst sig helt, under detta möte. Vet inte vart den tog vägen. Men den ville inte hjälpa mig att reda ut situationen idag, iallafall. För att. Där satt jag, och svarade vad jag TRODDE att jag bestämt mig för innan. Men utan att egentligen vara säker på någonting... Och hjärnan låg och sov :P Lugnt och tyst därinne =P Och efteråt kändes allt fel... 

Men det löser sig nog. För att trots att jag kanske har svarat på ett sätt som jag egentligen inte hade tänkt göra, går det ju att ändra på de svaren. Saker som jag sa nej till idag, för att jag trodde att det var vad jag ville, kan jag ju säga ja till, nästa gång de frågar. Jag menar. Jag hinner ju. Jag ska ju eventuellt få prata med en arbetspsykolog. Så jag hamnar nog på en praktikplats tids nog ;)

Annars känns det svårt. Att söka praktikplats själv, är ett stort hinder för mig. Vad ska man säga? Och vad är det jag egentligen VILL med min praktikplats? Vart vill jag vara? Och skulle jag klara av att gå dit sedan? Vem skulle jag höra av mig till, om det skulle hända att mitt sinne vänder upp och ner på tillvaron igen, mittuppi en praktikperiod? Det vore bara så mycket skönare att bli tilldelad en :)

Ja, nog om det. Måste bara säga att guuud vad min hjärna krånglar just nu! Det är helt otroligt! Den är allmänt seg och att skriva detta inlägget, känns som att försöka dra dragkamp med tangentbordet :P Nej, men ärligt. Det går trögt. Och jag får inte fram ett ord. Hur ska jag formulera mig? Vad ska jag skriva? ... Ja-a. Ovanligt svårt, för någon som brukar låta orden TRILLA ut i fingrarna på henne! Hoppas det är bättre imorgon. Sega hjärna =P

Ja, så ursäkta för detta inlägget. En ofokuserad hjärna till bloggtorka idag, kanske :P Men kanske låter det bättre i era öron när ni läser det :)

Annars har jag inte gjort mycket. Sett på tv, ätit kladdkaka med grädde, kommenterat lite med min kära bloggvän, och pratat i telefon med min Xsambo. Då jag var "upprörd". Hade lite ångest för att... Äsch. Vi går inte in på det, förresten. Men jag har iallafall lärt mig att ALLTID titta i kuvertet en extra gång innan jag slänger det. Om det är något kort man fått eller så ;) För att, annars kan man råka slänga betydelsefulla saker :P

Långt trögt och onödigt utdraget inlägg. Men god natt med er <3

Jag tar mitt inlägg nu då. När jag ändå är såpass "aktiv" som jag är :P

Idag kan jag med handen på hjärtat, säga att jag har haft en ren skitdag...

Det började med kvällen och natten igår. Efter mitt inlägg igår, mådde jag väldigt dåligt. Jag hade beslutsångest som få, och vilket håll jag än la mitt beslut åt, kändes det som om jag valt fel. Och perfektionist som jag är, var det jordens undergång. Mitt sista andetag.

Jag testade skriva av mig på min andra bloggen. Bloggen vars inlägg jag brukar sno till den här ibland. Blev inte lugnare. Ångesten försvann inte, och jag kände mig fortfarande lika hjälplös och inombordsligt stressad och upprörd. Jag testade att skriva av mig på min tredje blogg. Bloggen för jobbiga texter och inlägg... Men ångesten kvarstod. Stressen och pressen... Hjälplöshetskänslorna likaså...

Jag KUNDE bara inte få ordning på mina känslor. Inte få fram en bra tanke ur min hjärna. Vad var "rätt" och vad var "fel"? Hur skulle jag lösa detta JÄTTESTORA bekymmer? Bekymret som egentligen inte var värt ett sandkorn på denna planet. Det problem som egentligen bara spelade min perfektionisthjärna ett spratt.

Jag VISSTE så väl att det som jag egentligen kände en sådan PRESS för att välja rätt angående... Det jag var och är så himla rädd att aldrig klara igen, att misslyckas med... Jag visste så VÄL att det egentligen bara var en skitsak i detta stora universum. Att egentligen skulle jag ju inte ALLS dö... Jorden inte ALLS braka samman bara för att jag inte lyckas PERFEKT med någonting som till och med JAG bestämmer hur det ska vara och se ut!

Men jag var orolig, osäker och ångesten tryckte ner mitt hjärta och gjorde det psykiskt svårt att andas. Jag låg där i min säng. Ältade, och BAD om att inte behöva vakna upp till ännu en morgondag. Behövde en vila från detta livet. Var RÄDD för att behöva känna på det där bekymret ÄNNU en gång...

Och jag KÄNNER av det. Även idag. Jag är rädd för att behöva ta beslutet och inte bli nöjd. Rädd för att återigen inte kunna lita på mig själv och min magkänsla. Rädd för att "jorden ska gå under"...

Ja. Vidare till dagen idag... Annars blir det ingen plats över till det :P Blir ett långt inlägg, detta :)

Dagen började iallafall lika illa som den slutade igår. Jag kände mig nere och stressad. Vädret var mörkt och tråkigt. Bara anblicken av den vita snön utanför mitt fönster, fick mig att frysa. Och... Ja-a... Det var ingenting som var särskilt bra, EGENTLIGEN.

Jag satt här på min stol. Min svarta snurrstol. Försökte lösa ett problem som inte tycktes gå att lösa. Ville göra reklam för min blogg, tänkte jag. Bara för att det är kul att pyssla ihop en banner. Men så försökte jag få in min banner på en bannerutbytessida... Men det gick inte. Försökte igen och igen och igen. Blev bara mer och mer stressad... För att det GICK inte!

Så. Efter att ha hållit på halva dagen. Ja, några timmar sådär... Så gav jag upp. Tackade för mig på den där sidan, och kom fram till att "varför?". Det är väl roligare EGENTLIGEN, om bloggen växer av sig själv? Av att folk med tiden, hittar in och blir intresserade?

Ja, så efter att ha gett upp med det där och bara accepterat det, TRODDE jag att jag skulle börja må bättre. Men fastän avsaknad av anledning till depp och ångest, höll den i sig. Jag kände mig deppig, orolig och osocial. Hade inte lust med någonting och ville varken höra eller se någon. Inte BRY mig om någonting.

Men jag började trots allt, måla lite grann. På det där programmet där jag gjorde headern. Den lila. Skriva lite texter med deras "pensel". Och medans jag satt där och klottrade. Skrev lite grann... Så kom jag också fram till att ibland måste man nog TILLÅTA sig själv att må DÅLIGT. Ja, man måste bara acceptera att det ÄR så ibland. Ibland ORKAR man helt enkelt inte peppa sig själv. Tänka positivt och le. Man måste bara få ge upp och må DÅLIGT för ett tag. På så sätt, kan man hämta nya krafter och kämpa ÄNNU hårdare, när man väl hämtat sig :)

Och så var det ju. Efter ett tag så vände det. Nu till kvällen, känner jag bara av en HINT av ångest. Träningsverk i hjärtat, kanske :P Och jag är på bra humör. Ser fram emot arbetsförmedlingen imorgon.

Och jag måste bara ÄLSKA denna underbara person som klivit in i mitt liv, och på mindre en en månad, fått ljuset att uppenbara sig i slutet av tunneln. Kära T. Hon gjorde mig så GLAD med sina fina ord idag =) Tack för det, kära vän! Jag är säker på att vi kommer att göra varandras liv SÅÅ mycket enklare =)

Ja. Annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag har inte läst bloggar. Förutom Lev-i-nuet. Och jag har inte kollat hundar på blocket. Jag har nu till kvällen, gjort en ny header. Ännu ett rehabiliteringssätt för mig ;) Och så har jag suttit med mamma, 17åringen och 13åringen, i tv-soffan och pratat. Och även haft en del diskussioner med mamma.

Nu blir det nog sängen. Arbetsförmedlingen imorgon. ÄNTLIGEN skall min dom falla! Mina frågetecken redas ut!

God natt med er <3

Jahapp. Vet ni vad? Vi slänger ihop ett inlägg nu, och ser om det blir något av det. För att, varje dag känns det som om jag inte har NÅGONTING att dela med mig av, och varje dag blir det ändå nästan ett helt A4 med text :P Så kanske HAR jag ändå något att förmedla :P

Känns bara som om det inte HÄNDER någonting om dagarna... Och idag har jag dessutom knappt tänkt eller känt något. Förutom nu till kvällen. Då jag har känt av en hel del prestationsångest över just min blogg. Jag VET ju hur onödigt det är. Att det är en väldigt dum sak att få ångest över. Men ibland kommer det bara stunder då jag känner att... Ja, jag VET egentligen inte ens. Men jag känner mig kanske lite otillräcklig och ointressant. Jag menar. Idag är en dag då jag känner att det jag skriver, kanske inte alls kommer att vara av samma nivå som annars... Dagen har flugit förbi i en väldans fart... Och jag har knappt hunnit med att varken tänka eller känna. Inga intryck. Ingenting.

Men klargnällt :) Jag VET att jag ofta är onödigt hård mot mig själv. Att jag inte ens borde BRY mig om vad jag skriver. För att denna bloggen är min dag, helt enkelt. Och den ska inte vara annat än just det. Min dag. Och HAR det då varit en dag där det inte hänt så mycket. Där jag varken tänkt eller känt... En dag då jag egentligen inte HAR någonting att dela med mig av... Ja, då ÄR det så. Och då ska min blogg spegla just det :)

Så hädanefter. Upp med hakan, kära överspända D. Dra lite på mungiporna. Och låt herr Ångest hitta någon annanstans att bo. För att här är vi glada :D Här är vi positivt inställda till livet och tar saker som de kommer ;) Ler man stort, försvinner bekymrena. Iallafall för en stund :) Det är min erfarenhet. Det finns inget bekymmer viktigt nog att tillåtas dra ner en i sanden och förstöra ens liv och tillvaro ÄNNU mer, när livet är så kort :) Så. Bort med onödiga bekymmer!

Ja. Om jag nu går vidare, från onödiga bekymmer och pepp, till min dag idag :) För att dagen idag, har innan denna lilla skjunkning i sanden, varit lugn som få. Jag har mått bra, känt mig positiv (ja, det lilla jag hunnit känna), och dagen har flutit (heter det flytit?) på utan bekymmer eller ångest. Vet faktiskt inte riktigt vart den har tagit vägen! Fastän jag har spenderat min dag härinne på rummet, som vanligt, har dagen inte alls känts lång, som den brukar göra! Den har bara flygit förbi, utan att hälsa :P

Jag har vattnat mina växter. Suttit någon timme och fyllt i nästan ALLA siffrorna för nästan ALLA dagarna fram till idag, i sina diagram. Så snart är jag ÄNTLIGEN klar med min besökarstatistik för "Dagen Min"! Sedan får jag bara se till att hålla igång det varje dag. Men jag har ett LITET bekymmer vad gäller det... För att, ju större bloggen blir, desto fler siffror måste jag föra in i diagram. Det känns som om det kommer att bli mycket jobb med denna bloggen, om jag ska hålla på med DET varje dag! Allra helst om jag samtidigt ska praktisera!

Men men. Får se hur det blir med det. För att det vore ju samtidigt kul att kunna kolla tillbaka på hur bloggen har växt och krymt med tiden :) Får se hur envis jag känner mig :P

Annars. Jag har läst lite bloggar. Kommenterat lite med T. Min kära bloggvän som jag känner att jag kommer alltnärmre :) Jag har som vanligt, kollat hundar på blocket... ... ...

Ja. Och så har jag gjort en banner till min blogg. Har inte fått den godkänd ännu. Men jag hoppas att det ska gå igenom. Kanske kommer lite fler intressenter in hit då :) Inte så viktigt egentligen. Men vore kul att få dela mitt liv och mina erfarenheter med er alla ;) Och så tycker jag ju att det är så kul att göra olika kort. Och bannern var jätterolig att pyssla ihop :)

Ja-a... Som sagt. En bra dag. Men väldigt förbipasserande. Om man kan säga så :P Nu till kvällen, åt vi vattenmelon och såg på "Farmen" och "Bygglov", mamma, 13åringen och jag.

Har jag inte glömt någonting "JÄTTEviktigt" nu, så var det allt av min dag idag :) Så. God natt med er <3