.. Alltså. Jag kan inte äta med rutiner, om jag inte äter ORDENTLIGT när jag väl äter. Det ÄR bara så. SKA jag äta regelbundet och BARA vid vissa tider, så kan jag ju inte bestå såhär rädd för att bli mätt, och därför vara HUNGRIG vid fel tider... Men ändå inte kunna tillåta mig själv att ÄTA.

... Ja. Om ni förstår hur jag menar. JAG förstår iallafall. Men jag VILL bara inte äta mig MÄTT...

Och jag är inte så säker på VARFÖR. Jag vet bara att jag HATAR känslan.. Och att jag ångrar mig. Får ångest varje gång som jag "ätit för mycket"...

...Kanske ÄR jag rädd att bli tjock, ändå.

Jag menar. Rädd att börja gå upp i vikt, utan kontroll på HUR MYCKET... Ja, det VET jag ju redan att jag är.. Men jag har på senare tiden, trott att jag VILL gå upp dessa fyra till fem kilo, som jag EGENTLIGEN behöver gå upp...

Men kanske inte... Då hade jag väl klarat att äta ORDENTLIGT, utan att må DÅLIGT för det(?!)...

Men vidare.

Igår natt, åt jag en MASSA naturgodis. En muslibars... Och en flaska smoothie... Ja, ALLT för vad jag TRODDE var den anledningen som jag gjorde ett kort om igår..

Åt och åt och åt.. Antagligen för att jag ville passa på när jag väl "fick"... För att, man vet ju inte när jag nästa gång, kommer att tillåta mig själv äta ORDENTLIGT.

Och OJ vad illamående jag blev... Jag tyckte INTE att det var gott... och jag TVINGADE mig själv med varenda tugga, efter hälften ungefär..

Sedan blev det ett till matschema.. Ett som jag ska FÖRSÖKA följa.. Ett med MINDRE krav... Och inte ALLS lika hårda regler... Ja. Ett schema som det fungerade UTMÄRKT att äta efter, under en period i somras.

Men idag, fungerade det dock inte så bra.. Nej, jag tror att hjärnan har hakat upp sig såpass nu..

.. Att jag har styrt in mig så HÅRT på dessa känslor... Att det känns bara.. Ja. Såå jobbigt att bryta det...

Jag brydde mig inte ens om att kliva upp imorse. Jag stängde bara av klockan som ringde vid kvart i åtta... Och så somnade jag bums, om igen..

Jag klev inte upp förräns klockan tjugo över tolv. Då jag hörde lunchstöket nere från kök och matrum..

... Jag satte en snodd i mitt halvskitiga hår... Under lite lätt ångest över att VISA mig efter att inte ha duschat på ett tag... Hand i hand med oron över att inte hitta någon bra lucka att smita in och duscha, i..

Ner för att äta lunch tillsammans med mamma, pappa, 17åringen och 14åringen..

Diskutera lite grann, vad det är som ska göras under dagen. Vad som ska packas. Vilka utrymmen... Och vad man bör börja med..

Diska iordning efter lunchen..

Och sedan direkt upp hit, för att börja packa ner alla vhs-filmer ur bokhyllan... Vidare till alla skåpen och övriga saker i hyllorna...

Ja, det var kämpigt.. Inte så mycket, fysiskt.. Men att jobba med någonting som man inte har någon ANING om vad man ska göra MED. Jag menar. "Vad vill de ha kvar?" ... "Vad ska slängas?" ... "Och vad är vems?" ... "HUR vill de ha det packat?" ... "Och när jag är klar... Vad vill de ha gjort härnäst?" ... "Och när?" ...

Ja. Och sedan. Ju fler och fler grejer som kom fram. Lades på hög.. Desto rörigare och tyngre blev det att titta på... Och ju tröttare man blev i huvudet, desto mindre motivation kände man till att fortsätta... Ja. Men ALLT jag gjorde... Gjorde jag för dem... Så. Jag fortsatte.

Frågade. Frågade. Och frågade.. Ja, det var det enda jag kunde göra.

En timme, kändes som en hel dag... Men efter middagen, sa jag bara att "Nej, nu räcker det. Nu ska jag KISSA och DUSCHA." ... Ja, jag hade inte velat gå på toaletten tidigare. Mitt uppi allt stök. Jag höll mig hellre tills jag var klar... Och SEDAN kunde jag avsluta och koppla av.

Efter duschen, direkt in på mitt rum. Stänga dörren om mig.. Och på med mina favvis-låtar på YouTube, ut genom mobilens högtalare... på låg volym...

Ligga. Slappna av.. Koppla av.

Sedan. Ner på nedervåningen. Se på film och äta fika. Tillsammans med mamma och pappa.. 17åringen och 14åringen satt med vid fikat..

Jag bestämde mig för att ta en munk, trots att jag inte var hungrig. Inte hade någon större matlust... Men i vetskapen om att jag inte skulle få äta onyttigt och sött, förrän nästa helg... Då får man ju passa på!

Mamma åkte till jobbet.. Pappa gick och la sig... Och jag satt kvar en stund vid tv:n..

Jag tog mig en muslibar.. Bara för att jag var hungrig. Och tänkte att.. Det är ju helg. Och på helgen får jag väl tillåta mig själv att frångå rutinerna LITE.. Allra helst, när jag är såå motvillig att NÅGONSIN äta mig mätt! Jag går ju NER i vikt! Inte upp! ... KÄNNS det som iallafall(!)... Men vad vet väl jag(?)... Vågen är ju sedan någon vecka, nerpackad...

Nej, jag måste kämpa. Från och med imorgon... ALLTID MÄTT ;)

.. Då SLIPPER jag äta vid "icke måltider" också ;)

God natt med er <3

.. Ja, nu är det ju bara två veckor kvar... Sedan tar jag steget ut i det vuxna livet igen.

... Och jag VILL ju gärna säga att mina känslor är mest positiva vad gäller den nya lägenheten. Att få ett eget liv. Ta eget ansvar... Att ÄNTLIGEN kunna få ta hem hundar till mig när jag känner för det...

Och SJÄLVKLART att TILL SLUT ha tagit mig såpass långt att jag ska få börja praktisera vilken dag som helst nu! ... Och på HUNDDAGIS!

... Men sanningen är den, att jag är mest orolig och rädd. Självförtroendet tynar bort mer och mer... och allt det mörka med ett vuxet liv... växer sig bara större och större... Tyngre och tyngre...

Nej, det är ingenting som jag tänker på hela tiden... Men när jag SER åt det vuxna livet, så ser jag bara en massa tungt ansvar, och jag själv som ligger och ger upp på vardagsrumssoffan, nerbäddad under täcket... Med skitigt hår... Mår dåligt för att jag inte gör det, det och det... Men vill samtidigt inte göra någonting för att må bättre...

Ja. Mardrömsscenario.. Men jag har VARIT där. Och det är nog DÄRFÖR som jag har en sådan klar bild av det.. Någon annanstans har jag aldrig befunnit mig, i det vuxna livet.. Livet hemifrån...

Okej... Men babbel. Babbel...

Nu blir det dagen idag.

Bla. Bla. Bla.. Undrar om jag ens behöver SÄGA hur mina morgonar börjar. Kliva upp. Äta frukost. Gå och lägga sig igen. Sova vidare. Och kliva upp igen.

Äta min lunch.. Och sedan börjar dagen...

Idag började jag direkt efter lunchen, röja lite i mitt rum. Sortera de saker som jag hade lagt i en SlängaHög... Och packa ner de där få sakerna som samlats på min hylla över skrivbordet, vartefter jag fått dem av mamma och pappa...

Sedan började jag... Ja, jag minns inte.. Jag tråkade. Ja, framför datorn.. Läste väl lite bloggar. Kollade blocket hundar... Ja, och la in en uppdatering av Kvar-Att-Göra-Listan...

Sedan minns jag inget mer.. Minns bara att jag satt här vid datorn och stirrade. Hade tråkigt. Försökte komma på vad jag skulle göra... Utan en IDÉ på att jag kunde gå ut en stund och klippa skott!

Bestämde mig för att trots allt betala den där räkningen som har legat på mitt skrivbord i flera dagar.. Räkningen på den första hyran på den nya lägenheten... Har inte känts bra att göra det, innan. Då jag kände att det var så tidigt. Men "vad väntar jag på?"...

Så. Betald. Och så fixade jag den på e-faktura också. Kanske är enklast, tyckte jag. Fastän jag knappt vet vad det ÄR för någonting...

Få se om jag även tar den på autogiro sedan.. Men vet inte. Jag vill ju ha kontroll...

Ja-a.. Tråk. Tråk. Vad  jag vet..

Och sedan blev det middag.

Äta.. För att sedan gå upp hit och sätta mig vid datorn en stund.. Tråka. Tråka...

Sedan kom 17åringen hem från sin kille.. Kom in på mitt rum, jättemunter... Men jag var nog inte på mitt bästa humör. Var inte otrevlig eller så.. Men väldigt ointresserad av att prata... Eller på annat sätt... Intressera mig av någon konversation...

La mig på sängen och väntade. Medans hon var i köket och åt mat... Och sedan gick jag ner och såg på tv..

14åringen kom hem. 17åringen kom ner... Och.. Ja, det blev inte mycket av konversation från min sida. Korta svar.. Som visade att jag var bara liiite intresserad. Knappt. Men ändå inte avvisande... De hade ju varandra, pratkvarnarna :P

Pappa och mamma kom hem från 21åringen, tidigare än räknat.. Så då blev det kaffe och fika, ändå. Vilket INTE var tänkt.

Idag var aptiten helt okej. Jag har ätit bra.. Eller iallafall bättre än vad jag har gjort de SENASTE. Och fika gick allt ner, det också ;P

Film. Tillsammans med pappa, mamma och 14åringen.

Diska iordning efter fikat... Och sedan gå upp hit. För att stirra rakt in i dataskärmen, minut efter minut. Utan att ha någonting att egentligen TITTA på.. Bara försöka komma på någonting att göra... Utan framgång. Komma på någonting att blogga om... Men sedan, när jag väl har skrivit de första styckena... ändå känna att det inte hör till denna dagen i SIG(!)... Lite ångest på det... Och trots känslan av att vilja ta BORT de översta styckena i inlägget, så tänker jag spara det som det är... För att, det var ju SÅ det BLEV :)

God natt med er <3

.. Jag tänker att bilden som jag precis la ut, ska vara det enda viktiga i mitt liv, just nu... Det ska ju inte VARA mer än så.. Alla problem på vägen dit, borde inte få klänga sig FAST såpass mycket som de hittills har gjort... Och rädslan för att göra fel... eller VARA fel, ska ju inte HELLER få stoppa mig på min väg mot "livet som jag vill ha"... på det sättet som de hittills gjort.

... Men ÄNDÅ så är det så svårt att slappna av.. ÄNDÅ tillåter jag gång på gång, rädslan och ångesten... Dessa brister på logiska förklaringar... Ja, ALLT vad det nu kan vara(!), stoppa mig...

Ja, det är svårt..

Imorse när jag gick på min väg mot bussen. Tog steg efter steg, på denna långa, lite lätt snirkliga grusväg.. Ja, då slogs jag helt plötsligt av känslan... Av TANKEN på hur jag egentligen skulle KÄNNA där jag gick i min egen takt, om jag var ett BARN.. Om livet vore näst intill kravlöst. En lek... Då man inte ens kunde FÖRESTÄLLA sig, hur livet som vuxen, skulle vara... Hur STORT det skulle bli... Hur många livsnödvändiga MÅSTEN som skulle dyka upp framför näsan på en...

Ja, jag tror inte att jag... Att NÅGON skulle må såhär dåligt. Vara såhär stressad och osäker. Rädd.. Om livet FORTFARANDE kunde vara lite av en LEK. Om man inte behövde TÄNKA framåt.. Inte behövde bry sig om pengar eller samhällets krav...

... Förr ville jag bo på en öde ö... Bortom samhället...

Har alltid känt att jag hör hemma på typ stenåldern eller något... Man dog BRA mycket tidigare... Och fick själv kämpa fysiskt för sin mat... Men det var äkta. Som alla andra djur... i det vilda...

Inget vetenskapligt bakom detta... Bara mina egna känslor :)

.. Men nu går vi vidare. Dagen idag.

Vaknade imorse. Bla. Bla. Bla.

Hade drömt om mig och den värsta mobbaren i klassen(när jag gick i grundskolan. Sexårs till nian).. Vi busade(i drömmen) och kramades. Skojjade med varandra. Och umgicks... Ja. Vi TILL OCH MED... HÅNGLADE!

Inget som jag tycker om att göra i VANLIGA fall. Då jag inte ser tjusningen i det. Och har basillskräck.. Xsambon och jag, såklart. Men egentligen ingen större njutning. Och det upphörde rätt så omgående...

Men iallafall. ÄNNU värre när det var just den HÄR killen! Helt osannorlikt!!! :P

Konstigt man kan drömma =P

Klev iallafall upp. Åt frukost. Klev i säng igen.. Fick sedan svar från personligt ombud, som jag messade igår natt och frågade ifall hon tyckte att jag borde gå på dagens möte eller inte. Och varför..

... Hon tyckte att jag skulle gå dit. För att det kunde hjälpa mig i min strävan ut i livet..

Sov en stund. Men klev sedan upp till klockan, vid tjugo över tio. Då jag skulle äta lunch med mamma och pappa, innan jag skulle dra till bussen och pappa till jobbet.

Traskade sedan iväg. Mamma fick ta disken idag..

Nu kom dessa funderingar.. Så jag behöver ju inte berätta mer om det.

Väl i stan, gick jag in på ClasOlsson en vända. Ville bara kolla lite. Få tiden att gå. Tills jag skulle på möte klockan två.

Beslutsångest, som vanligt. Då jag drogs med tanken att jag INTE ville släpa hem någonting nytt, nu när jag snart ska flytta. Bara mer att packa ner och flytta över, då.. Men samtidigt såg jag såå fina saker. Skulle jag passa på... eller bara gå vidare, och antingen hoppas att de finns kvar NÄSTA gång, eller att det finns andra ÄNNU finare saker då?!

Gick ut därifrån..

Över en timme kvar till mötet. Så jag gick in i stensalen utanför biblioteket och satte mig. Väntade. Skrev dagbok. Funderade.

... Bestämde mig sedan för, när det var 55 minuter kvar, att ta en LÅNG promenad medans jag väntade. Gå RUNT alltihop och sedan komma FRAM precis vid omsorgsenhetens kontor...

... Dumt gjort, D.. Dumt gjort.

Jo, man kan ju säga som så, att jag inte är särskilt bra på att bedöma sträckor och tider.. Inte så konstigt, iockförsig. Eftersom att jag ALLTID går för mig, okända sträckor..

Men så. Jag började långsamt. Tänkte. Jag har gott om tid på mig.. Men ju längre tiden gick, och ju mer jag kände mig borttappad. Ja, inte visste vart jag var... Desto mer stressad började jag känna mig... Och det slog mig plötsligt... Hade jag gjort ett misstag? Skulle jag hinna dit i tid? Till mötet som har varit bokat i en månad...

Började ryka under fötterna på mig. Det blev varmt i hela kroppen. Nästan så att det ångade.. Och benen rörde sig BOKSTAVLIGT talat, så fort de kunde bära mig...

Bultande hjärta. Nästan magknip... Och varmt i nacke och ansikte.. allra helst.. Och hela tiden, frågan... Vart ÄR jag? Och, kommer jag att hinna?

Men. Jag hann. Och det var PRECIS.

Först så hittade jag inte in i byggnaden. Fel sida om stängslet... Ja, de håller typ på och bygger där...

Jag hade för en stund sedan, tagit av mig jackan, och knäppt upp munkjackan... Och nu försökte jag bara lufta och stressa ner, innan jag gick in på ett kontor med en handläggare.

Bara att jag var VARM och kände mig röd i ansiktet, gjorde mig stressad. Så jag hade ett HIMLA problem att stressa ner och slappna av...

Så kom hon... Och precis som alla andra gånger, fick jag ett HELT annat intryck av personen som jag träffade, ANDRA gången, än vad jag gjorde den första. Både till utseendet. Då jag näst intill ALDRIG tittar på personen i fråga, av ren osäkerhet och presskänsla... Men så tar man några snabba tittar, andra gången... och man SER vem det är man har träffat.

Likaså. Rent... Ja-a.. Vad säger man? Ja, men hennes utstrålning. Idag verkade hon MYCKET varmare och mjukare, än vad jag uppfattade henne FÖRRA gången. Hon var jättetrevlig och förstående... Och hon gjorde klart för mig att allt skulle göras på MITT sätt. För att det var viktigt att jag kände mig trygg i det hela..

Hon var glad och utstrålade en varm känsla...

Och ja-a... Vi bestämde iallafall att jag inte behövde ta något beslut om kontaktperson IDAG. Utan det var bara att jag skickade in svaren på hennes frågor, per mail... och sedan påbörjar hon utredningen när jag känner mig redo... OM det händer...

Vet inte.. Då måste jag nog träffa henne, i samband med det... Men har hon redan svaren på frågorna, så går det snabbare(vad jag fattade)...

... Så gick jag därifrån. Nu skulle jag handla mjölk till mamma, innan jag tog bussen hem. Gick till min standard matbutik. Köpte två mjölkpaket, en smoothie och ett tuggummipaket.

Och så. Till bussen.

Stod och väntade en stund... Kanske föör länge, kändes det som. Mycket folk... Och...

... Ja-a. Hemma.

Där fortsatte funderingarna kring kontaktperson. Vilket aldrig kändes särskilt rätt.. Det känns liksom inte som om DET är vad jag behöver... och kanske vill ha..

Det känns liksom som om, ifall JAG vill gå ut och ha kul... Om DET är vad mitt hjärta säger till mig och skriker om... Ja, då har jag ju många syskon..

Nej, det viktigaste för mig, är att känna mig trygg i livet. Att kunna få stöd i de känslor jag har och de tankar jag tänker... Jag behöver tjata ut allt jag bär på, tusen gånger om... Och jag behöver få rätt svar vid rätt tillfälle... Och bloggen gör hälften av det arbetet..

Jag behöver VÅGA, mer än bara en gång i veckan på ett café eller liknande...

Kanske funkar en kontaktperson. Men vad skulle det hjälpa att ansöka, när jag faktiskt alltsom oftast vill fly undan social kontakt? ... Om jag bara riskerar att avvisa.. Avvisa... AVVISA?

- Ja, tankarna snurrar... Men vi får se hur jag gör... Det kanske är mer rätt för mig än vad jag tror :)

Annars.

Jag har iallafall svarat på NÄSTAN alla frågorna som handläggaren på omsorgsenheten skickade till mig...

... Hmmm.. Jag känner att det är något som jag har glömt.. För att jag vet jag tänkte tanken, flera gånger idag, att just "det här" riskerar jag att glömma...

... Nej, jag minns inte..

Det som är glömt, är glömt. Det var nog inte så viktigt.

Middag. Diska efter middagen.. Och sedan upp hit, för att sitta i ett par timmar...

Ja. Jag har läst lite bloggar också!

Annars vet jag inte.. Förutom det där som jag glömt. Irriterande när det händer..

Ner till tv:n. Äta rabarberpaj med vaniljsås, tillsammans med mamma och pappa. Tog fram min smoothie. Men den åkte tillbaka in i kylskåpet igen.. Och så blev det IDOL. Mamma åkte till jobbet. Pappa, jag och 14åringen blev kvar i soffan. 

14åringen drog upp, efter en stund. Pappa och jag satt kvar..

Pappa drog till datorn.. Jag satt fortfarande kvar..

Såg på utröstningen.. Och sedan gick jag upp hit. Skriver nu detta inlägg. Och går sedan och lägger mig.

God natt med er <3

Mycket i huvudet, just nu. Mest intryck. Saker som jag sett och snappat upp under dagen. Tankar som fastnat i huvudet. Då jag slarvat med att skriva i punktlisteboken... Men också de saker som inte släppt efter ÄVEN om jag har "punktat" ner dem!

... Men förutom det, så är det ju också så mycket andra saker som etsar sig fast i skallen... Och småsaker som ligger och trycker i bakhuvudet... och skapar pressade känslor med ångest som sällskap...

Ja. Det händer ju för mycket just nu, helt enkelt.

Men vidare.

Igår natt, innan jag somnade, såg jag klart på den där pjäsen på youtube, som jag hade börjat med natten innan... Ja. Efter att ha lyckats sluta oroa mig för presentasken till 21åringen, som inte gick att öppna(!)...

Klev iallafall upp imorse. Helt nyvaken... När klockan ringde, vid kvart i åtta.

Åt min frukost, i tron om att mamma och pappa låg och sov i det öppna sovrummet, några få meter bort..

Tassade sedan upp på övervåningen igen. In på rummet.. Och bäddade ner mig för att sova en stund till.

Sedan klev jag som vanligt upp igen, vid tolvtiden. Då jag hörde mamma och pappa, förbereda för lunch...

Åt lunch tillsammans med dem. Och plockade av och diskade iordning efter det..

Sedan så TROR jag allt att jag gick upp hit och började fiffla på den där presentasken. Testa...

Eller så satte jag mig vid datorn först... Jag MINNS faktiskt inte..

Men DET kanske inte var så viktigt då.

Fifflade iallafall med den där presentasken. Försökte klura ut hur man fick upp den... Men precis när jag skulle börja, hörde jag 17åringen komma hem ifrån skolan... Och JAG blev JÄTTESTRESSAD!

... Jag tycker inte om att göra väsen av mig... Inte när andra hör... Blir orolig. Stressad... Får ångest...

Ja, jag är för försiktig, helt enkelt.. Jag vill inte att folk undrar vad jag håller på med... Eller tycker att jag beter mig underligt... Inte när de inte kan SE vad jag faktiskt gör!

... Och så ville jag inte riskera att "locka någon TILL mig"!

Så. Jag blev bara mer och mer frustrerad, ju längre jag höll på. Ju fler GÅNGER som jag la undan asken i frustration... Och tog fram den igen, av ren envishet.

... Satte igång datorn... Och skrev av mig mina känslor, på denna bloggen...

.. Och nej. Jag hatar inte mina syskon ;) Jag tycker bara inte om att umgås. Förutom om jag SJÄLV VÄLJER det, förståss =)

Efter det. Ja, då började jag skriva ner intruktionerna på Word. Översätta de tyska, mer utförliga instruktionerna... Liksom de engelska, väldigt "veka" instruktionerna... Och så ändrade jag och justerade, så att det skulle bli begripligt.

... Så HUR man gör, VET jag. Det är jag på det klara med. Men att sedan få TILL det(!)... Nej, det tvivlar jag STARKT på. Och det hela bränner HÅL på mig...

Efter det... Hmm..

Ja, jag minns jag satt...

Nej. Nu kom jag PÅ en sak. Det var NU som jag såg klart på pjäsen! Och inte igår natt. Då VAR det väl så. Jag VAR för trött inatt... Annars vet jag inte..

Efter det, så blev det iallafall middag. Då jag kände att jag bara ältade och ältade. Skrev punkt efter punkt... Skrev av mig i dagboken... Och bara samlade tanke på tanke, som störde mig. Press och oro... För mycket på en gång i livet...

Ja, då blev det ner för lite mat. Pannkakor från frysen, blev det idag.

Åt tre stycken. Och satte mig sedan vid tv:n och stirrade.

Osocial och nere... Trött. Och ville inget annat än att stirra rakt ut...

17åringen kom ner. Var lite social... Men det var en jobbig stund.. Ingenting jag visade. Men SA inte heller särskilt mycket när hon pratade.. Svarade bara lite kort. För att inte verka avvisande..

Där blev jag sedan kvar hela kvällen.. Blev lite lättare i sinnet, under kvällens gång... Men fortsatte fånga intryck på intryck.. Och känna mig lite spänd över att jag ville hålla FAST vid dessa tankar som kom... Och märkte att jag inte riktigt orkade...

Åt iallafall den andra delen av min rågkuse från lunchen, och en liten skål med yoghurt, nötter, frön och russin... Och till det, en kopp varm kakao.. Ja, ska väl försöka hålla fast vid den rutinen till VARJE kväll nu. Förutom helgen. Då det kan bli fika eller godis istället. Om jag vill.

En sista notis... innan jag säger god natt.

Jag har oroat mig en del och tvivlat på ifall jag vill GÅ på det där mötet på omsorgsenheten imorgon. Då jag faktiskt inte vet vad jag ska SÄGA. Jag menar. Vad är jag DÄR för? BEHÖVER jag ens någon kontaktperson? Kommer jag att vilja umgås med någon ALLS, när jag har flyttat?

... Men mest av allt... Kommer jag att klara av att framföra vad jag vill ha sagt, på mötet? VET jag ens vad jag vill ha sagt?! ... Kommer det att BLI någon KONVERSATION?

Nej. Allt känns osäkert. Så får se om jag avbokar det.. Men känns ju lite dumt. När det har varit bokat i en månad..

God natt med er <3

Okej. Nu har jag fått hem 21åringens födelsedagspresent..

Då jag inte kunde komma på vad jag ville ge henne från hennes önskelista... och hon även hade önskat sig pengar, tänkte jag göra det lite roligare ändå... Och ge henne pengar..

MEN. Med en sådan här liten rolig träask från coolstuff. Där man kan lägga sedeln bakom en bit plexiglas... Och sedan får hon sitta och försöka komma på hur man får UT pengen därifrån.

Men ja-a.. Det hade ju hjälpt lite om jag SJÄLV hade vetat hur jag får IN den där ifrån BÖRJAN :P

... Ja. Jag känner mig helt lost. Jag vågar ju iockförsig inte FÖRSÖKA just nu. Då folk försöker sova härhemma, och man kanske behöver LÅTA en del... Men det värsta är ju att bruksanvisningen är på TYSKA!

... Ja, jag får försöka imorgon. In ska jag nog allt få sedeln till slut ;D Irriterande bara att jag inte vet HUR. Snacka grubbla, tills jag får något annat att grubbla på :P

... Lite uppstressande. Men det löser sig nog. Är bara rädd att den ska gå sönder medans jag FÖRSÖKER.. Trät verkade så skört.. Men det BORDE ju hålla. Vad är det ANNARS för sport att få ut sedeln?!

Dagen idag.

Orka "prata", EGENTLIGEN...

Men en LITEN sammanfattning ska jag nog orka med.

Började se på en pjäs eller liknande, på youtube, igår natt.. Såg en timme och en kvart. Sedan orkade jag inte ligga på rygg och hålla i mobilen. Koncentrera mig, något mer...

Ligga vaken en stund till...

För att sedan kliva upp till klockan, vid kvart i åtta.. Efter att ha vaknat till, några gånger...

Ja. Jag vaknade någon gång inatt och fick panik, också. Jag hade LEGAT på hela min hand. Och jag vaknade upp och kände att den var HELT bedövad. Myrorna kröp inuti den... Och när jag kände på den med andra handen, så kändes den helt tjock...

Så jag började i panik, slå och slänga med den... Och bli alldeles förskräckt för att jag trodde att den hade dött. Skulle ruttna och falla av xD

Ja. Jag ursäktar mig väl med att jag knappt var vaken :P

Ja. Frukost iallafall. Hungrig. Men ville ändå inte äta mer än vad jag brukar. Läskigt det där, vet ni :P

Upp och lägga mig igen. Sova. Halvsova vidare en stund.. Och sedan kliva upp runt tolv... Ner för att äta lunch tillsammans med mamma och pappa..

Efter lunchen, gick jag nog upp hit och satte mig vid datorn ett tag. Kollade blocket hundar, lite snabbt... Och säkert något mer som jag inte kommer ihåg...

Jo. Jag kollade lite bussmöjligheter, till och från hunddagiset. Både här jag bor nu, och där jag kommer att bo sedan... Då jag fick mail från min jobbcoach idag. Hon hade nu pratat med den praktikantansvarie. Och fått reda på att tisdagar och torsdagar går bra. Och att han hade föreslagit tiderna 0800 till 1200...

Hon ville även träffa mig och planera mig praktik, nu på fredag. Men då jag redan HAR ett möte inbokat på fredag och inte hade någon större lust eller tillit till ork att vara i stan i ÅTTA timmar, för att ha möte i HÖGST två(!)... Så mailade jag, efter mycket om och men. Mycket funderande fram och tillbaka, och frågade om det gick bra någon annan dag...

Sedan kom 21åringen på besök. Hade med sig 14åringen hem..

Jag började packa ner lite fler saker som jag kanske inte skulle behöva innan flytten, i en svart säck...

... Och efter det... Nej, just det ja. Det var innan... Jag tog en dusch.. Och jag kan ju säga... Jag har FORTFARANDE hårbottensproblem! Det vill säga. MJÄLL och HÅRAVFALL! Ja, jag blir inte KLOK på det hela! Och det stör mig som F*N.

Mamma kom hem från affären... Och 21åringen började baka kakor... Själv gick jag, halvt ovilligt, ut och klippte lite skott. Snart skulle ju huspekulanterna komma... Inte för att jag kände mig särskilt otrygg idag... Nu var det ju så många andra i min familj, hemma. Så jag kände mig inte lika rädd för uppmärksamheten.

Men men. Skotten måste ju klippas.

Var väl ute i ungefär en 45minuter... Och de blöta löven, stressade upp mig lite lätt, där de klistrade fast sig på vartenda gren. Likaså dessa långa grenar som bara MEST av ALLT, ville sticka in i mina ögon eller fastna i mitt hår..

In igen... Och husspekulanterna hade ännu inte kommit. En halvtimme sena... Och ingen hade hört av sig till oss, med en uppdatering... Suck och stön...

Men så kom de. Visst var det lite jobbigt, men jag undvek bara att möta någons blick... Och det gick bra, förövrigt. Inga problem alls :) JAG behövde ju inte bry mig ;)

Låg en del på sängen... Om jag inte minns fel... Vilket jag KAN göra, känner jag(minnas fel).

Så vi går vidare. Kan ju bara säga att minnet strugglar nu, i skrivandets skull...

Middag iallafall... Och jag åt mig ALLDELES för mätt. Fick ÅTERIGEN erfara den obehagliga känslan av mättnad... Svårt det där med att finna en balans. Antingen blir man för mätt... Eller så förblir man hungrig.

Tv. Tillsammans med 21åringen, 14åringen och mamma...

Mamma åkte på nattmöte/kvällsmöte. 21åringen åkte hem... 14åringen gick upp på sitt rum... Och JAG satt kvar vid tv:n.

Åt en kaka som 21åringen hade bakat... Och jag kände bara att jag var så MISSNÖJD med dagens ätande... Och känslan av brist på kontroll, gjorde att jag åt mer än vad jag borde. Av onyttigheter. Socker och sött...

Kände mig mer mätt än någonsin... Okej, överdrift.. Men är beredd på att äta mer lagom imorgon.

Oroade mig och ältade lite grann, det här med flytten. Inredning. Vad jag vill ha för saker. BORDE ha för saker... BEHÖVER för saker... Hur jag ska PACKA resten nu, när det tillkommer saker efterhand. När jag inte vill ta FLER kartonger... Men ändå känner att VISSA saker vill jag faktiskt HA, som mamma och pappa ger bort...

... Och så har jag oroat mig lite över att packa FAMILJENS saker(!)... För att DET behöver ju OCKSÅ göras... Och jag tycker att det känns såå SVÅRT att packa saker som inte är MINA.. Då andra inte TÄNKER som jag och så vidare... Hur ska JAG veta vad som ska packas vart(?!).. Och vad som ska vara kvar eller slängas? Och så vidare... SKITSVÅRT.

Ja. Stressen inför flytten, börjar bli påtaglig igen.. Och jag oroar mig för egentliga struntsaker. Sådant som kommer att lösa sig tids nog ändå.. Som jag inte ens kommer att TÄNKA på sedan! Jag kommer att sitta där i min lägenhet. Nöjd med vad jag har åstadkommit...

Och här sitter JAG... Rädd för att GLÖMMA hur jag vill inreda min lägenhet(!) ... Ja, det är kanske lite överdrivet... Lägenheten formar sig med tiden, kära D. Stressa inte upp dig för DET ;)

Prat med mamma.. Och sedan grabba åt mig ugnsformarna som jag ändå till slut beslutade mig för att ta, och gick upp på mitt rum..

Öppnade paketet med 21åringens present i. Kollade på den... Blev orolig för att ha sönder den... Eller för att den ska gå sönder när HON försöker... "misslyckad present"...

... Och här är jag nu.

Säger god natt. God natt med er <3

... Ångest. Ångest. Ångest... Frustration.

Men vi tar dagen från början.

Igår natt.. Eller kväll. Var jag för trött för att orka vara inne på youtube. Iallafall till en början.. Men minns inte om jag lyssnade på musik eller något efter en stund...

Jag skulle ju iallafall skriva ett matschema... Vilket jag inte orkade med... "Hur ska jag äta?" liksom... Skulle också ha skrivit en punktlista över alla intryck jag hade i huvudet... Och om jag inte minns fel, en... Eller ja, just det. Det gjorde jag ju! Jag planerade iallafall morgondagen(denna dagen) igår... På min whiteboard, innan jag klev i säng.

Men som sagt. Trött igår natt.

Vaknade sedan imorse... Ja, innan klockan, tror jag... Kan ju minnas fel, såklart.. Eftersom att jag kliver upp TVÅ gånger per dag, så håller jag inte reda på VILKEN av gångerna som jag vaknade innan klockan.

Ja. Upp och äta frukost. Pappa satt redan och åt. Och mamma joinade oss..

Efter frukosten, gick jag direkt upp och la mig igen. Ville hinna sova åtminstone en timme, innan folket skulle komma och titta på huset..

... Klev sedan upp till klockan, vid tjugo i tio... Och när jag stod här och höll på att klä på mig. Göra mig redo för att lämna huset, såg jag även bilen komma körandes nerför allén...

"Okej. Jag kommer att möta dem... Men skitsamma. Jag går bara förbi"...

Ut genom dörren, och får "ett hej i ansiktet" när jag öppnar ytterdörrarna.. "Hejhej" svarar jag och passerar dem.. Börjar gå nerför(eller borde jag säga uppför, denna gången?) allén. Nu skulle jag gå en timmes promenad, tänkte jag. Bara så att de hann lämna huset igen..

Jag kände mig lite handikappad, där jag gick och stapplade. Försökte komma på ett bra sätt att sätta fötterna på. Att GÅ, för att det inte sklle göra så FÖRJORDANS ont i hälen... Skavsåret sved som SJUTTSINGEN! Och jag hade svårt att röra på benen alls.. Och ändå tog jag jumpadojjorna, för att vinterstövlarna var vad som GAV mig skoskavet.

Ont, ont, ont. Men jag fortsatte gå. Långsamt. Långsamt.. Men inte mig emot. Jag skulle ju ändå vara borta i en hel timme.

Jag gick ner till bron. Och ställde mig och bara glodde. Stirrade ner i vattnet. På vassen som rörde sig i vindens takt..

Och där stod jag bara och gjorde ingenting. Ingen musik i öronen. Trots att jag tog med mig både mobil och hörlurar...Nej, jag hade ingen lust. Ville inte HA någonting i öronen. Inte idag.

Jag hade luvan uppdragen. Hörde att det kom någon gåendes på stavar.. Men hade ingen lust att reagera. Inte för att jag BEHÖVDE det(!)... Då jag inte kände personen som kom. Men när han sa hej, var jag ju tvungen att åtminstone vända mig om lite SNABBT, och svara.

Men. Direkt tillbaka till vassen nere i ån(bäcken?)... Ja, med blicken, dåda :P

Efter en stund. Sådär tjugo minuter, kanske. Kände jag ändå att jag kunde börja stappla hem igen. Jag var ju väldigt långsam idag. Så då kanske jag blir hemma lagom. Och så ville jag inte riskera att behöva hantera en situation då gubben på stavar kommer förbi igen... "Ska man säga hej, igen? ... Eller bara ignorera? ... Skulle någotdera kännas konstigare än det andra? ... För honom? För mig?"

På hemvägen, kände jag knappt av skavsåret. Det hade bedövat sig själv, och jag kände mig BRA mycket mindre handikappad.

Väl hemma. Och jag möter hela gänget(hyresvärdar och husspekulanter), utanför vårt hus.. Vi hälsar inte på varandra. Och jag går bara förbi och in. Vovven deras(hyresvärdarnas) fick dock en snabb klapp i förbifarten.

Skönt, tänkte jag. Lite halvt osäker på ifall de ens hade varit INNE ännu.

La jag mig på sängen och satte youtube på mobilen. Musik och vila. Det var vad jag behövde.

... Fem minuter går... Och så knackar mamma på min dörr. "Det kommer ett par till, om tio minuter"...

Stress, stress. Stress. Frustration och irritation... Ångest. "Vad F*N! Kan de inte ge en en SMULA framförhållning!?... Jag orkar F*N inte gå ut en gång TILL, NUUU..."

Ville stanna inne.. Men visste inte hur jag skulle hantera det hela. Ville bara kunna sätta mig någonstans och gömma mig, tills de hade gått igen... Men vid husvisning, kollar de ju igenom HELA huset! Så det skulle inte finnas NÅGONSTANS för mig att sitta ostört.. Och den sociala situationen, kändes omöjlig att hantera.

Jag funderade lite grann på att bara sätta mig i vardagsrumssoffan och stirra. Inte låtsas om att de kommer... Men rädslan att dra någon som HELST uppmärksamhet till mig, gjorde att det inte kändes möjligt.

Så. Jag ställde mig och stirrade i hallen, en stund. Försökte tänka.. Men kunde inte komma fram till NÅGON möjlig lösning. Frustration. Bultande hjärta... Hjälplöshet... Irriterad på våra hyresvärdar som "råkade GLÖMMA nästa par som skulle komma"..

Jag drog iallafall på mig sandalerna... Ja, DET kanske inte skulle störa min häl så mycket! ... Och så gick jag upp på övervåningen för att hämta min mobil. Drog med mig jackan, när jag ändå var där..

Och ut jag for. I RASK takt denna gången. Fort gick det.. Ja, frustrationen gjorde nog sitt. Och stressen också.

Gick på stora vägen. Tänkte gå in på skogsvägen, precis över gatan. Men där såg jag en av grannarna... Hon med siberian husky hunden och den relativt nyfödda sonen... Så jag ville inte gå dit... Ingen lust till att prata.

Fortsatte istället på stora vägen. Till den andra änden av skogsvägen.. Och där satte jag mig ett par meter in i skogen, och bara satt. Stirrade. Tänkte. Irriterade mig som f*n...

Efter ungefär tio minuter, messar mamma... "de kom inte. Så du kan komma hem igen"... IRRITERAD.

... Så jag satt kvar en stund till... Bloggade lite snabbt. Bara för att få ut den VÄRSTA frustrationen. Och tog mig sedan i kragen. Gick hem igen. Snabbt. Jag ville ju hinna äta lunch tillsammans med mamma och pappa.

Bättre humör, under lunchen. Diska efteråt, som vanligt...

Och sedan blev det dator en stund. Började beställa hem alla dessa julklappar och presenter. Efter att ha kollat runt lite på Fyndiq, efter olika inredningsprylar och så vidare. Då jag funderade väldigt mycket över hur jag ville att det skulle se ut i min lägenhet. Vad jag behövde och ville ha... Mycket intryck och sådär i mitt huvud... Som stressade mig lite grann...

Beställde iallafall hem alla julklappar och presenter idag. SOM jag har oroat mig för dessa! Och nu har jag äntligen lyckats! Behöver inte bry mig igen, förräns jag ska hämta ut dem på posten ;)

Efter det. Ner och hjälpa mamma packa upp varor ur kassarna.. Prata lite med HENNE.. Och sedan upp hit igen. Vila.. Bara ligga på sängen. Vila.

Middag.. Mamma gjorde iordning efter middagen. Då jag bara satt och stirrade vid köksbordet.. Väntade ut tiden. Och undvek 23åringens X, när han kom och lämnade hem 14åringen... Ville INTE riskera att behöva prata!

Vila igen. På sängen.

... Och sedan VET jag inte om jag satt vid datorn någonting. Minns iallafall att jag kollade blocket hundar, lite snabbt..

Men då jag var väldigt frustrerad under middagen, tror jag nog mest att jag låg i sängen och lät tiden gå. Trött som jag var..

Ner för lite tv tillsammans med mamma...

Skriva lite i punklisteboken. Då jag känner mig stressad och tankspridd... Bli ännu mer frustrerad och ångesttyngd(om man nu kan säga så), på 17åringens tjatande och repeterande fram och tillbaka... "Jag lovar att varken mamma eller jag är döva"... Ja, det gnager i öronen, kan man ju lugnt säga. Och sakerna hon säger, är ju inte fjärillslätta, precis. Det ska bli SKÖNT att komma till eget! Då slipper jag lyssna på sådant som får mig att må dåligt... Och jag behöver inte få skav i öronen av höga ljud.

Lite dagbokskrivning för att lätta på frustrationen.. Och sedan upp hit för att gå och lägga sig. Sova. Och vänta in morgondagen.. Med ÄNNU en visning!

God natt med er <3

Just det ja. Jag skrev ett matschema idag. Så nu ska jag försöka börja äta ÅTMINSTONE kvällsmål igen! Då jag nästan är ständigt hungrig nuförtiden... Och DET kan ju inte vara bra! Då är det bättre jag fyller på en extra gång på kvällen ;)

Jag har såå mycket intryck i min skalle just nu... Och jag vill bara sova.. Välkomna morgondagen.

Men nog om det.

Dagen idag.

Jag vaknade imorse, vid kvart i åtta, som vanligt. Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen...

Ja, gjorde jag inte DET, så har det helt enkelt blivit en vana att skriva det :P Jag minns inte riktigt. Och jag orkar inte tänka efter.

Drömde konstigt, minns jag iallafall att jag gjorde... Men får inte ihop tillräckligt mycket minnesbilder, att jag kan sätta ihop det i text..

Så. Vidare.

Jag klev iallafall upp igen, vid halvtolvtiden, tror jag.. Vid det här laget, hade jag redan fått ett mail av min jobbcoach, som skrev att hon skulle kontakta den praktikantansvarige på hunddagiset.. Och så skulle hon och jag ha ett möte sedan, innan jag börjar. Planering.

Åt lunch tillsammans med mamma, pappa, 20åringen.. och hans tjej.

Satt länge vid lunchbordet. Trots att jag bara åt en halv rågkuse till lunch. Och en halv kopp svart kaffe till det.

Men jag vet inte riktigt. Åt den ena halvan... Och så fick jag ingen lust efter det. Jag kände ingen som helst mättnad. Nästan lite hunger, faktiskt.. Men jag hade inte en TANKE på att äta den andra delen som låg tjugo centimeter ifrån mig..

Och vad jag inte HELLER tänkte på, var att jag skulle PROMENERA i två timmar idag! Inte bra att gå hungrig från lunchbordet då...

Men iallafall.. Satt och drog ut på tiden ORDENTLIGT vid lunchen idag. Lyssnade på när de övriga runt bordet, pratade. Och skrattade till, då och då.

Sedan blev det... Ja, disken som vanligt, såklart. Men dator efter det.

... Jag minns inte riktigt vad jag gjorde... För att jag kan inte minnas mig ha gjort egentligen NÅGONTING på datorn idag..

Däremot svarade jag på mailet från jobbcoachen, lite snabbt. Då... Ja, jag minns inte riktigt vad jag svarade på...

Men det är ju strunt samma. Vi går vidare.

Sedan blev det iallafall till att städa badrummet. Då det skulle komma en familj och titta på huset idag... Vid tretiden.

Så jag stressade mig igenom det... Och sedan väntade jag ut tiden lite grann... Framför datorn. Vad jag minns. Men minns inte alls vad jag gjorde.. Konstigt det där... Vad är det jag missar(?)...

... Ut för en promenad iallafall.. Långa rundan, skulle det bli. Och jag väntade mig en promenad på MINST två timmar!

Musik i öronen. Bandit Rock är vad som gäller hos mig just nu. När det inte är youtube.

Men jag blev snabbt trött. Jag var stressad, fastän jag ville gå så långsamt som möjligt, för att inte riskera att "besökarna" var kvar när jag kom hem igen.

Men... Ja, jag var lite stressad. Tog inte in omgivningen, och kunde inte heller komma in i det dagdrömmar-och fantiserarläget.. Det var bara trögt i skallen..

Jag mådde inte DÅLIGT så, PSYKISKT. Men däremot så blev jag väldigt trött och utpumpad av att knappt ha ÄTIT något under dagen... Där jag gick med min reflexväst i handen...

.. Det blev mörkare och mörkare, under promenadens gång. Och hemlängtan gjorde sig lite påmind, i bakgrunden av oron att de fortfarande skulle vara hemma när jag kom hem..

ÄNTLIGEN hemma.

... Och där var BARA mamma ;) Skönt.

Hon satt dock och pratade i telefon. Men jag drog bara av mig mina vinterstövlar som ger skoskav. Tog med mig min post upp... och rev upp kuvertet från arbetsförmedlingen..

Det var en ny handlingsplan. Ingen stor grej EGENTLIGEN. Då det bara stod att jag hade aktivitet på annat håll för tillfället, och att jag skulle höra av mig till dem när jag var redo för en planering DÄR.

... Ja. Och sedan lite info om min situation och bakgrund.

Ner för att äta middag. VÄLBEHÖVD sådan! Klockan var fem... och jag hade bara ätit ca en decilliter naturell lättyoghurt, med en halv decilliter russin, frön och nötter... Ett glas apelsinjuice... och en halv rågkuse med kokt ägg... På HELA dagen!

Jag valde iallafall en matlåda med spaghetti och köttfärssås ur frysen.. Och efter HELA den portionen(!).. Fortfarande ingen större mättnadkänsla...

Men ett glas mjölk till det... Och jag var nöjd. Imorgon ska det nog allt bli en bättre "ätardag"... Jag har nämligen funderat på, att eftersom att jag bara äter en HALV rågkuse till lunch nuförtiden, kanske jag kan ta den ANDRA halvan till kvällsmål(?)... För att, eftersom att jag är en vanemänniska, och har ätit väldigt lite till frukost enda sedan jag flyttade hit, så kan(vill jag inte öka på den... Och inte heller lunchen, tycks jag få i mig mer än just "det jag vill"... Men KANSKE klarar jag av ett kvällsmål denna gången. Annars kan jag ju inte förvänta mig någon viktuppgång efter all denna tiden av försök.

"Ät mer". Det borde vara enkelt... Men det ÄR nog någon rädsla därbakom..

Efter middagen(som åts framför tv:n), blev det tv resten av kvällen.. Jag stack bara upp på övervåningen och hämtade min punktlistebok, dagboken och min penna..

Sedan blev det mamma och jag framför tv:n... Jag var lite småhungrig och ÄR det nu också.. Men det har typ blivit en vana att gå och lägga sig hungrig... Skärpning, kära D!

Ja. Med det säger jag god natt. Ska göra ett schema för morgondagen. För lugnets skull. Både matschema.. Och ett att-göra-schema ;)

... God natt med er <3

Och kanske lite punkter om alla intryck i mitt huvud. Så att jag kan bli av med "förvirringen"... Eller vad man nu ska kalla det ;) 

Okej.. Såå trött.

Så jag tar bara och rabblar dagen "lite kort"..

Ja-a... Det kanske faktiskt BLIR lite kort idag.. För att jag är inte helt säker på att jag kan komma ihåg hela min dag..

Men jag kan allt komma ihåg att den har varit bra. Att jag varken har störts något särskilt av varken tankar eller känslor ;)

Klev som vanligt upp till klockan imorse. Klockan kvart i åtta.. Åt min frukost, som vanligt... Och gick sedan som vanligt och la mig igen..

... Jag klev upp igen, runt halv tolv-kvart i tolvtiden.. Då jag trodde att det snart kunde bli lunch.. Möttes av mamma som dammsög, och pappa som jobbade på... med vad han nu jobbade på med... Alltid inför flytten..

Ingen lunch ännu, alltså.

Nej. Nu fick jag istället frågan, ifall jag kunde hjälpa honom med att flytta fram trädgårdsmöblerna nu.. Vilket jag såklart skulle göra.

Så. Vi började bära stol efter stol. Skitiga och danna. Efter naturens... Ja, alla träd och sådär. Löv och pollen. Så som det BLIR när man har möblerna står under träd i flera månader i sträck.

Jag försökte bära dem så långt ifrån kroppen som möjligt.. Men stora stolar med långa ryggstöd... Ja, det var otympligt..

Efter det, blev det bordet som skulle flyttas. Det var ju inte så svårt... Pappa på den ena sidan. Och jag på den andra...

Och när vi nästan var klara, kom 14åringen ut och skulle hjälpa till..

Så då hjälpte jag HONOM att flytta stora, tunga plank, bort till högen av trä, uppe vid det stora vita godset, några tiotals meter bortför allén..

Det var inte det enklaste. Tunnt som självaste f*n... och jag kände bara att sista biten gav mig mjölksyra i både skuldror och axlar..

... Ja. När vi stod där borta vid trähögen, och 14åringen lät mig få den stora äran att lyfta dessa stora träbitar de sista meterarna, mötte vi 23åringen på vägen.. Hon skulle komma och hälsa på idag.. Mest för att ta tillvara på lite saker härhemma. Nu när vi ska flytta härifrån. Både hennes egna grejer och lite saker som mamma och pappa ville bli av med..

Det var en annorlunda känsla idag. Att syskonen kom och hälsade på.. När jag först såg 23åringen komma där på vägen, fick jag en känsla av vagt missnöje.. "Ånej..." liksom.. Men det gick fortare än kvickt, över.

Vi började prata och busa. Skratta. Jag, 14åringen och 23åringen.. Började planera fars dags present. En upplevelse, hade vi tänkt oss..

Vi gick iallafall hem tillsammans. Den korta biten nerför allén..

Och när vi kom fram, blev jag med ens lite osäker.. Jag visste ju att pappa ville ha hjälp igen... Men inte NÄR.. "Nu på en gång?" ... "Eller vad tänker han?"...

Osäkerheten gjorde att jag inte orkade vänta.. Så jag gick med de andra in, och bestämde mig för att äta lite lunch.. Då jag var hungrig, och jag fick veta att mamma och pappa hade tagit en tidig lunch idag..

Syskonen joinade mig. 23åringen, 14åringen, 17åringen... Ja, och så hennes kille..

Jag hann äta en överdel av en franska... Tror jag att de kallas. Antingen DET, eller fralla..

Och sedan fick jag se genom fönstret, att pappa gjorde gester om att han behövde hjälp. Så jag rusade ut. Nu skulle vi tvätta av möblerna ordentligt.. Eller ja. Han duschade av dem med högtryckstvätten, och jag hjälpte till att vända på stolarna och sedan att vika ihop dem.. Eller fälla ihop dem, kanske det heter.

... Och så blev min sista uppgift för dagen, att bära upp två vita platsstolar till garaget.

In till syskonen igen.. Och nu blev det till att fixa med den där presenten till pappa, som vi hade pratat om. Så vi invaderade mammas och pappas hobbyrum. Lekte hemliga agenter... Eller ja. Vi var iallafall på hemligt uppdrag.. Vi hade jättekul och alla skrek till, i panik, varje gång som någon närmade sig hobbyrummet :D Detta var ju topphemligt :P

Ja. Vi hade kul. Roligare än vad jag haft på länge, när syskonen har kommit över.. Jag som oftast mår dåligt av denna "påtvingade" kontakt... Men idag kanske DET var just vad jag behövde ;)

... Dock så är ju jag, jag. Så jag stod ju där och stampade lite lätt av rastlöshet och längtade tills vi var klara, mellan dessa skrattattacker och busiga ord.

Klara. Och jag gick upp på rummet. Stängde dörren om mig och la mig på sängen en stund. Utpumpad. Trött. Seg..

Satte på musik på mobilen och la mig för att vila en stund...

Sedan blev det middag..

Och så kom 21åringen, PRECIS när jag skulle börja diska och göra iordning. Tjugo minuter för tidig.

Men jag fortsatte ändå. Gjorde klart..

Och efter det, kollade vi lite grann, på de saker som vi kunde ta ur mammas och pappas köksskåp om vi ville. Jag 21åringen och 23åringen.

Jag hittade faktiskt en till skål, som jag ville ha. JÄTTEFIN. Men det fick bli det enda. Då jag vill ha med mig så lite onödigt som möjligt när jag flyttar.. Och så en påse bestick. Eftersom att DET är något som jag behöver.

Funderingarna började snurra. Och jag började försöka reda ut i mitt huvud, vad det egentligen är jag HAR, och vad jag kommer att BEHÖVA. Vad jag vill köpa nytt... Och hur jag vill HA det med allt...

Fika. Tårta. Då det var fars dag.. Även här, höll jag mig relativt pigg och glad.. Det var ju inte så att jag bara LÄNGTADE tills jag kunde smita ifrån. Nej inte DENNA gången. Idag kändes det faktiskt helt okej att umgås med familjen.

Efter fikat, skulle jag diska. Som vanligt.. Men blir avbruten mitt i. Av att jag ska joina 23åringen när hon kollar igenom gardiner. För att se om det fanns någonting som JAG ville ha.

Och det fanns EN intressant. Bruna, naturfärgade, långa gardiner.., Dem ville vi båda ha. Men det var ju inte så viktigt. Så vi sa bara det att vi får ju låna dem av varandra ;)

Fortsätta med disken... För att sedan stänga in mig på rummet igen. Sitta en stund vid datorn...

Minns inte riktigt vad jag gjorde.. Men jag kollade iallafall hundar på blocket...

Ner för att sätta mig vid tv:n, när syskonen lämnade huset. Vila. Avkoppling. SKÖNT.

Mamma satt med... och vi pratade om hundar.. Medans vi väntade på att pappa och 14åringen skulle komma hem igen..

Sedan började vi se på filmen på kanal 4(tror jag allt att det var), i vetskapen om att vi skulle bli störda av 20åringen och hans tjej, som skulle komma på besök senare under kvällen..

Ingenting som JAG såg fram emot. Nu fick det vara bra med kontakt för idag.. tyckte jag. Och även mamma, som hellre ville se på filmen, om hon inte hade lovat 20åringen att de fick komma.

... Och så slutade det med att de KOM. Försvann upp på övervåningen direkt. Kom ner igen, strax därefter. Varpå 20åringen skulle duscha... Tjejen hans, hamnade i soffan med mamma, pappa och mig... Och när han var klar, gick de båda upp och la sig..

Japp. Givande umgänge :P

Men vad som fastnade i MITT huvud, var ångesten för att de skulle SOVA här.. Vilket jag INTE hade räknat med...

Men nu blir det iallafall sängen. TRÖTT. God natt med er <3