Hmmm...

 

Jag har inte orkat ha datorn på, sedan igår när jag skrev det där korta inlägget...

Men nu ska jag väl försöka mig på att beskriva min helg.

 

... I fredags.

Jag vaknade på morgonen, som vanligt. Åt frukost klockan nio...

Och sedan...

 

... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag hade ställt klockan på halvnio istället. Då jag skulle hinna äta frukost innan det var dags att gå till bussen.

 

Diskat hade jag inte gjort. Inte på ett par dagar.  "Och inte heller att jag skulle orka det... SÅ tidigt på morgonen!"...

 

...

 

... När klockan blev...

Ja men strax efter nio, tror jag.. Så gick jag iväg till bussen.

Jag var glad. Jag var lättad... "IDAG skulle jag hem till mamma"... "Och ATMOSFÄREN utanför mitt fönster, såg alldeles UNDERBART harmonisk ut!"..

 

Väntade på bussen...

Fick åka en redan medvetet FULL buss till stan.

Jag förstår inte hur alla ungdomar.. i typ gymnasieåldern, kan åka bussen som är i stan vid TIO... Och så ska de VIDARE med tåget!

... "När BÖRJAR dessa ungdomar?"...

 

... Det var iallafall tvunget att sittas BREDVID någon. Då alla såklart sprider ut sig så gott det går...

... Satte mig bredvid en harmlös SOVANDE kille. "DET blir bra"...

 

Dock så kände jag mig inte särskilt lugn...

Killen bredvid mig, kändes bara obehaglig till en början. Men då jag märkte att han satt YTTERST stilla... Och bara fortsatte sova, lugnade jag ner mig ganska fort, när det gällde honom...

 

Dock så var det fortfarande obehagligt med RESTEN av alla människor runt omkring mig...

Så jag satt rätt så spänt... Och kunde inte RIKTIGT slappna av på det sätt som jag gör när jag åker mina NORMALA bussar...

 

... Men det var bättre än vad det BRUKAR vara...

De flesta satt ju och nickade till, på sina platser...

Så det kunde ha varit värre :)

 

... Väl inne i stan, kliver jag av på tågstationen... "Bara ifall ATT killen bredvid mig, vill kliva av där"..

"Och så KAN jag ju kanske MISSA nästa buss, om jag kliver av på busstationen"...

 

Fick vänta i en kvart.. tror jag...

 

...

 

Väl hos mamma...

Ja, vi började prata, rätt så per omgående.

Då det första hon frågade när jag KOM, var hur det var MED mig...

 

Jag märkte redan DÅ, på hennes RÖST, att hon kanske hade varit lite orolig den sista tiden...

... Och det kom även FRAM under dagens gång...

Hon och pappa hade reagerat på hur jag hade svarat på messen, och på att jag inte hade känt för att komma ÖVER, den senaste tiden...

 

... Och under helgen som VAR nu, har jag och mamma pratat VÄLDIGT mycket om min situation och hur jag mår och sådär...

Det kändes liksom helt naturligt...

 

Det är dock inte ALLTID som det har GJORT det...

Jag menar. Jag pratade knappt ALLS med mamma och pappa när jag växte upp...

Och den första och ENDA gången som en klasskamrats mamma hade ringt hem till oss för att uttrycka sin oro för MOBBNINGEN som pågick i SKOLAN, så FÖRNEKADE jag det bara...

 

Jag ville inte ALLS prata om sådant.

Jag ville inte ha någon uppmärksamhet... Ville inte heller ge någon ANNAN problem...

 

... Det var inte förrän jag flyttade HEM igen, efter att ha bott i H*vetets stad i fyra år, som jag BÖRJADE känna mig lite mer trygg och öppen med mina föräldrar...

"Det gick ju liksom ÄNDÅ inte att förneka att man mår DÅLIGT, längre".. Med tanke på sjukhusvistelserna...

 

Pappa, till den grad att jag kan PRATA med honom. Säga fler ord än vad som ingår i EN mening...

Och mamma till den grad att vissa känsliga saker faktiskt KAN berättas.. "Även om de kan skapa oro eller skilda meningar"...

 

...

 

Pappa kom hem vid femtiden. Då satt mamma och jag fortfarande vid tv:n och pratade. Pratade och smågluttade lite grann...

 

Det blev middag...

Och när pappa ställde samma fråga som MAMMA hade gjort. Och nästan SÅG lite orolig ut, kunde jag inte denna gången svara...

 

Det var inte ALLS lika lätt att uttrycka känslor när det gällde honom. Även om mamma fortfarande SATT där bredvid...

... Nej, så det blev inget med DET... Jag blev bara stel som en pinne. Och började istället berätta PRAKTISKA saker som jag hade gjort sedan sist vi träffades... Vilket var typ en MÅNAD sedan!

 

...

 

Efter middagen, tror jag att vi satte oss vid tv:n..

Vi dukade upp med glass, muffins, bulle och pepparkakor...

 

... Och blev sedan sittandes där, fram till klockan elva på kvällen.

Då mamma och pappa började göra sig klara för sängen...

Och jag satt kvar vid tv:n... i TVÅ minuter! ... Innan jag insåg att jag nog var för trött för att sitta kvar...

 

...

 

Det blev ingen sömn för mig på ett par-tre timmar...

Först lyssnade jag på naturljud på mobilen, i form av skvalpande, brusande vågor... Som jag ibland brukar använda mig av i hopp om att kunna koppla av och somna... Funkar ibland. Ibland inte... Men det ÄR trots allt det ENDA ljudet som har funkat ALLS för mig... Alla andra har verkat uppstressande istället!

 

... Efter det, lyssnade jag på lite radio...

För att sedan gå över till att kolla på YouTubeVideos...

 

Låg vaken och funderade en stund. Vred och vände på mig...

Och somnade sedan...

 

Sov inte särskilt tungt. Och jag var medveten om varenda rörelse jag gjorde...

Men när klockan sedan ringde och väckte mig vid niotiden, så hade jag redan vaknat till när mamma och pappa klev upp... Och valde även nu, att ligga kvar...

 

...

 

Vid halv tio, knackar mamma på dörren...

Nu blev det kaffe, om jag ville ha...

 

Jag klev upp... Och satte mig vid köksbordet.

Drack lite kaffe... Och fick till SLUT i mig en smörgås och en lussebulle...

 

...

 

Nu fortsatte mamma och jag prata lite...

Minns inte om vad. Men lite ditt och datt, antagligen...

Och när klockan blev kvart i tolv, åkte vi iväg till stan...

 

Jag SOV hos dem inatt, eftersom att...

Ja, jag VET egentligen inte varför...

 

Men nu skulle jag iallafall hem en vända emellan att vi skulle på StandUpFöreställning på kvällen sedan.

Och på morgonen, hade pappa även föreslagit att vi skulle äta på pizzeria innan.. "Eftersom att jag skulle vara inne i stan redan två timmar INNAN föreställningen!

 

... Jag HADE ju kunnat stanna hos DEM tills det skulle börja...

Men jag var trött. Och det kändes som att SÅ många timmar till, skulle bli väldigt LÅNGT att orka med..

 

...

 

Jag VAR lite stressad och STÖRD av att jag nu skulle hem. Få vila lite grann. Kanske stressa ner... "Förhoppningsvis SOVA en blund"... Och sedan stressa IVÄG igen, efter några timmar...

"Träffa föräldrarna IGEN.."...

 

...

 

När jag kom hem, blev det iallafall en kopp varm kakao... Och en skål yoghurt med Granola...

Jag kröp upp i soffan... Och halvsov till ÄntligenHemma... Nickade till. Gång på gång...

 

Nuför tiden, är det OFTA som jag tjatar på programmet som jag ser, att det ska ta en paus. Bryta för reklam... "Så att jag kan få SOVA en stund. Sluta mina ÖGON för några minuter"...

... Men det slutar ändå alltid med att jag halvsover sittandes. Vilar huvudet mot axeln... Och bara blundar. Och antagligen SOVER jag lite lätt. För att jag HÖR tv:n. Men jag UPPFATTAR ingenting. Hänger inte MED... Och HÖR egentligen inte vad de SÄGER...

 

... Jag skrev ett kort inlägg till bloggen...

Och när klockan blev runt fem, gick jag iväg igen, till bussen.

... Nu skulle jag träffa mamma och pappa, utanför pizzerian.

 

...

 

Jag visste inte RIKTIGT vilken gata jag SKULLE till... Men jag visste UNGEFÄR. Då jag frågade mamma och pappa, innan jag lämnade dem...

 

Så jag började bara gå. Sneglade in på alla gator som jag gick förbi. Och såg sedan med ENKELHET, vart jag skulle in...

... "Jag går ju en del i stan", liksom...

 

...

 

Mamma och pappa blev lite sena. Och jag fick inte heller någon sms. Fastän jag hade sagt att de kunde messa när de närmar sig...

Så jag blev lite osäker på om de hade börjat BRÅKA eller något...

 

... Men till slut, kommer de. Vi går in på pizzerian... Och jag märker ganska FORT, en slagt stelhet i luften...

De verkar lite tysta och... "ointresserade"...

Sådana saker som gör MIG osäker. Osäker på vad de förväntar sig av mig. Vad jag ska säga... OM jag ska säga någonting...

... Och när jag väl SÄGER någonting, blir jag osäker på vad de KÄNNER för det jag sa...

 

... Jag ignorerade dock den känslan. Och fortsatte som vanligt.

 

...

 

Vi åt vår mat. Mamma betalade...

Och det här med betalningen... Det störde mig såå mycket!

"Vad förväntades av mig HÄR?"... "Var det en självklarhet att jag skulle betala för mig, både vad gällde maten(som pappa i och för sig, SA att de bjuder på).. och vad gäller BILJETTEN?"... "Vilket skulle verka mest SKAMLIGT för MIG?.. Att FRÅGA om jag ska betala, FASTÄN det kanske inte ÄR så..? Eller att INTE erbjuda mig... och då verka ta dem FÖRGIVET?"...

 

... Jag kände mig en GNUTTA osäker och... "frustrerad" på detta...

Jag visste ju inte hur jag skulle HANTERA det. Vad som FÖRVÄNTADES av mig...

Och jag kände mig bara SKYLDIG.

SKYLDIG för att jag aldrig ERBJUDER mig att betala någonting... SKYLDIG för att alla ANDRA är så bra på det där. Och alltid tycks VETA hur man TER sig i sådana här situationer...

 

Alla andra verkar så mycket SÄKRARE...

Det VET när de själva borde erbjuda sig att betala... Och de är inte RÄDDA för att säga vad de tycker... Eller att SJÄLVA våga FRÅGA...

 

.. "Och INGEN säger rakt ut, vad som FÖRVÄNTAS!

 

...

 

Vi gick nu vidare till videobutiken en vända. Då pappa ville spendera några minuter innan föreställningen, på att kolla igenom begagnade köpfilmer...

 

Sedan gick vi vidare till stället där föreställningen skulle äga rum...

 

... När den väl började...

Bästa stunden i mitt liv...

Eller ja. Det var att överdriva...

Men jag har LÄNGE velat gå på StandUp, live. Och DESSUTOM med en komiker som jag känner IGEN och har SETT på en del!

 

... Jag tror jag skrattade så att jag kunde få TRÄNINGSVÄRK i magen! ...

Skrattade så att jag blev HES och behövde HOSTA :D

 

...

 

Efter showen, som slutade en halvtimme TIDIGARE än vad vi TRODDE, frågade pappa om jag hellre ville komma hem till DEM och sova över natten. "Så att jag slipper vänta UTE, på BUSSEN, i en timme. När det var så mörkt och kallt"...

 

Jag följde dem till bilen, medans jag funderade...

Men valde sedan ÄNDÅ att vänta på bussen istället... "TROTS att jag var lite småosäker av att det var lördagkväll "och många som festar på stan"...

 

Det var faktiskt rätt så HÄRLIGT ute...

Och jag ÄLSKAR ju atmosfären och den friska LUFTEN om sena vinterkvällar...

 

Jag kände helt enkelt att jag ville HEM nu. Koppla av. Och inte behöva UMGÅS med någon. Inte behöva PRATA mer...

Bara hem till MIG.. Och VILA...

 

...

 

På vägen hem, när jag sitter på bussen, messar 27åringen... Hon undrar om jag vill träffas på STAN imorgon(idag).. "eller hemma hos DIG"...

Och jag kände bara att... "Nej, jag ORKAR inte"... "Jag behöver en paus.. En VILODAG"...

 

... Så när jag kom hem. Hade gjort iordning en kopp kanel-te med grädde i...

... Så skickade jag iväg ett mess till henne. Och svarade att det inte funkar så bra imorgon...

Svarade så gott jag orkade, på hennes nästkommande mess... Tills jag kände att "det där behöver jag inte svara på"...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mess till mamma, och skrev att jag hade kommit hem.. Som hon önskade...

... Och kopplade sedan av, framför en film...

Men det var kallt. Så jag tände en massa värmeljus...

 

...

 

Jag hade säkert orkat blogga igår kväll. Men prioriterade nog att koppla av framför tv:n istället...

Och efter det, gick jag och la mig...

 

...

 

Imorse klev jag inte upp när klockan ringde. Då det kändes meningslöst. Bara stressigt...

Jag menar. Jag hade hoarna fulla med disk... Hade inte orkat diska på LÄNGE... "Och att äta FRUKOST på morgonen, skulle inte göra diskbänken MINDRE full!"...

 

... Sedan vaknade jag iallafall vid halv ett, av att 27åringen messar och säger att "Det var SYND att vi inte kunde träffas på stan idag.." och sådär...

Vilket jag inte ännu har svarat på...

 

...

 

Jag klev upp...

Satte mig vid tv:n...

... Gjorde iordning lite brunch... I form av en skål med yoghurt och granola. En smörgås med smör, ost och medwurst... Och en kopp(hade inga rena glas) ProViva... En kopp kall kakao...

 

... Sedan har jag suttit klistrad vid tv:n hela dagen...

Jag har nickat till, i soffan...

Halvsovit sittandes. Tills jag till slut LA mig ner...

 

Jag har frysit(frusit? fryst?)... Och jag har försökt få upp värmen lite grann, med hjälp av filtar och värmeljus...

Vet att det är fönstren som inte är täta. Och som måste underhållas...

Men som sagt. ETT fönster har behövt tätas på grund av läckage, ganska LÄNGE nu...

 

...

 

Jag gick iväg till affären en snabbis. För att köpa godis till kvällen...

Ett tvång som jag kände "för att jag inte har KÖPT veckans godispåse ännu"...

Jag menar. Jag köper i regel ett hekto lösvikt varje fredag...

Och även fast jag åt godsaker hemma hos mamma och pappa, kände jag att jag SAKNADE något "när jag inte fick godis köpt i fredags"...

 

Det blev ett hekto godis. 110 gram, närmare bestämt...

Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

När kvällen kom, började jag diska all disk, under pauserna av programmen...

Några saker åt gången...

För att. "SKULLE jag kunna äta frukost imorgon.. Och DÄRMED kunna tillåta mig själv att handla mer MAT.. Så MÅSTE jag ha diskat upp "åtminstone det MESTA av disken", innan imorgon!"...

 

... Jag kämpade och kämpade och kämpade...

Och nu är NÄSTAN all disk diskad.

Diskstället är fullt... Och jag känner mig nöjd för dagen...

 

...

 

Jag ska bara nämna vad som har tyngt mig idag, innan jag avslutar detta inlägget...

 

Mamma och pappa...

Det stör mig att de verkar oroliga...

Det stör mig att de känner att de behöver "hålla lite koll"...

... Och därmed STÖR det mig att jag berättade såpass mycket för mamma, som jag GJORDE igår... Och att HON sedan pratar med PAPPA...

 

... Jag VILL inte att de är oroliga... Att de tror saker som kanske inte stämmer...

Jag menar. JAG BERÄTTAR på ETT sätt. Säger hur jag känner, tänker och fungerar.. Hur jag UPPLEVER saker och ting...

... Och den som sedan LYSSNAR, uppfattar saker på ANDRA sätt. KÄNNER annorunda... Och SER det från ett annat håll...

.. Har inte samma NÄRHET till det... Samma KONTROLL eller FÖRSTÅELSE för det, som JAG har... Såklart...

 

Och det är DET som gör det så SVÅRT, när man delar med sig...

... "Jag kan inte kontrollera hur de UPPFATTAR saker och ting...

 

Visst har jag legat inne och sådär...

Och att de då inte ens kunde TRÄFFA mig. Eftersom att jag var över 35mil BORT...

 

.. Men ja. Jag har det bättre nu :)

... Men jag är samtidigt GLAD att de bryr sig. Bara de inte tror att jag ramlar ner igen "utan deras vetskap" :)

 

...

 

Så det är LITE jobbigt. Eftersom att JAG inte tänker som DE tänker... Känner som DE känner...

.. Eftersom att DE inte tänker som JAG tänker... Och känner som JAG känner...

... JAG kan inte kontrollera DEM... Och DE kan inte kontrollera MIG...

 

KOMMUNIKATION.

Viktigt...

Men såå svårt...

 

...

 

Nu blir det lite mer tv för MIN del...

Sedan ska jag väl försöka sova...

 

Jag känner mig lite pressad och orolig över allt som HÄNDER just nu...

.. Så vi får väl se hur det går med DET...

 

God natt med er <3

 

 

... Alltså. Jag vet inte hur jag ska ORKA...

Hur länge till jag KLARAR det här...

 

... Jag BARA springer fram och tillbaka. Stirrar på det där paketet hela tiden...
Jag LITAR liksom inte på det. Då TEJPEN jag valde, är så dålig...

Men jag ÄLSKAR ju hur paketet ser UT nu...

... Jag vågar bara inte släppa det med blicken...

 

Är rädd att när det sedan står i källaren hos mina FÖRÄLDRAR i en månad... Så kommer alla tejpbitarna, en efter en, sprätta...

 

... Jag kanske får TA och tejpa lite extra, ÄNDÅ...

Men jag vill inte FÖRSTÖRA någonting som nu ser BRA ut...

.. Men bör ju tejpa lite mer med genomskinlig tejp. Den är ju iallafall STARKARE än den papperstejp som jag har använt som dekoration...

 

Jag vet liksom inte om jag ORKAR så mycket längre... Om jag ska behöva oroa mig och älta.. fram till JULAFTON!

 

... Och jag trodde att när jag väl har lämnat paketet hos mina föräldrar. Ja, då kommer jag nog att lugna ner mig. "För att. Då kan jag inte längre springa fram och STIRRA på det hela tiden"...

.. Men jag TROR inte det längre...

Jag tror att jag kommer att bli väldigt orolig och nervös, "när jag inte längre kan SE hur paketet "beter sig"...

 

... Så.

Hellre välmåendet före utseendet...

Eller?

 

... Men grejen är ju den. Att även om jag tejpar mer. Och då använder mer av den GENOMSKINLIGA tejpen... Så riskerar ju PAPPERSTEJPEN att tids nog släppa taget och rulla ihop sig...

Och jag vill ju inte att hela min dekor FÖRSVINNER...

... Även om INSLAGNINGEN håller ihop...

 

... "HUR ska jag kunna koppla av... Må bra NÅGONSIN igen?!"... Känns det som nu...

... Ja, den 24:e. När jag ser om det har HÅLLT sig eller inte...

... Men det är LÅNGT DIT!

 

... Det JAG skulle önska att jag visste...

"Torkar pappertejp med tiden.. När den sitter FAST i något?"...

 

Jag kommer att driva mig själv till VANSINNE med det här!

... TUR att jag ska avstå från HemligaTomten nästa år..!

 

.. Och SKA jag någon gång köpa presenter eller julklappar, ska det INTE väga mer än ett par KILO..!

... ABSOLUT INTE över TIO!!

 

... Jag kommer ju att grubbla på det här, tills det känns bra. Tills jag kommer på någonting som får mig att känna mig TRYGG...

... Undrar bara när DET blir..!

 

"Kom och ta mig långt härifrån..."...

 

Dagen idag.

Jag somnnade någon gång mellan sex och sju imorse. Då jag var på helspänn på grund av DenHemligaJulklappen, hela natten..

 

.. Vaknade sedan till klockan, vid nio...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

Jag klev upp till HemTillGården...

Och när det var slut, gick jag iväg till affären en vända. För att bocka av en av de tre punkterna på mitt schema. "Hämta ut paket"...

 

När jag kom hem igen, gav jag mig direkt på punkt nummer två...

"Slå in paket"...

 

Nu började allvaret. Det som jag hade OROAT mig så mycket för...

"HUR skulle jag slå in dessa paket?"... "Alla i samma paket?".. "Alla inslagna i olika papper, men sedan inslagna i  ett stort gemensamt?"... Och "Hur skulle jag göra på bästa sätt, för att paketpappret inte skulle gå SÖNDER av VIKTEN på presenten?"...

 

... Men jag jobbade och slet...

FICK det till sist helt inslaget...

 

Och efter att ha joxat och oroat mig. Försökt komma på lösningar till en det ena. En det andra...

.. Så kände jag mig lättad och nöjd för en stund...

 

... Men min misstro till TEJPEN. Och det faktum att när jag LYFTER det, lossnar tejpen lite grann, sakta men säkert...

Det har gjort att jag nu(FORTFARANDE) inte har kunnat SLÄPPA paketet med BLICKEN, mer än ett par MINUTER i STRÄCK!

 

... Även om jag har gjort sammanlagt SJU inslagningar i ett och samma PAKET, skulle jag bli väldigt MISSNÖJD om dessa papperstejpbitarna i den YTTRE inslagningen, skulle släppa... ÄVEN om jag så hade LIMMAT pappret samman! Så att det, ÄVEN om tejpbitarna rullar ihop sig, skulle hålla IHOP!

... För att. Det är DEKOREN. Jag blev så häpet nöjd över vad jag lyckades åstadkomma UTSEENDEMÄSSIGT. "Fastän det bara BLEV så"...

 

... Ska jag kanske KÖPA lim ändå, och LIMMA fast tejpen i paketet? .. Då MÅSTE jag ju vara säkrad!

... Men förändring. Mer förändring...

Jag är rädd att FÖRSTÖRA någonting...

 

...

 

Det blev iallafall MIDDAG...

Eller ja. Middag och middag...

Jag åt det som jag har ätit de senaste två dagarna. Vilket inte kan kallas middag...

Men ändå...

 

...

 

Det blev ett bad, därefter någon gång...

Avkopplande. Varmt..

En paus.

 

... Och sedan har jag försökt se på tv. Försökt spela lite Bejeweled...

Men haft VÄLDIGT svårt att koppla av..!

 

... Jag vill bara att någon kommer hit nu, och tar LIVETS BÖRDA IFRÅN MIG...

... Jag orkar inte BÄRA den längre...

Jag är SLUT...

 

... Jag är TRÖTT på att vilja fly från det ena bekymret av oro och ångest. Rädsla.. Efter det ANDRA, hela tiden...

.. "Det är LÄSKIGT att leva"...

 

...

 

Egentligen behöver jag diska också...

Diska.. och städa sovrummet...

För att. I sovrummet är golvet fullt av sönderklippta kartonger. Bubbelplast...

Av tejper och saxar...

.. Och DET kan jag ju inte sova i!.. Ja, om jag nu kan sova ALLS inatt..

 

... Men jag känner mig för spänd.

För spänd för att kunna tänka på någonting annat än det där FÖRB*SKADE paketet..!

... Och hade det varit möjligt, hade jag övervakat det 24timmar om dygnet, i 35 dagar!

... Ja, det är SÅ lång tid jag har framför mig!

 

...

 

... Men jag ska kolla på paketet lite till...

 

.. Se om ångesten som att hoppa över diskningen medför... är tillräckligt för att jag ska orka ta TAG i det...

 

.. Och sedan ska jag försöka koppla av...

 

God natt med er <3

 

 

Klockan är snart sex.. Och jag är FORTFARANDE för speedad i huvudet, för att kunna sova...

Trött sedan länge...

… Men ostoppbart fixerad vid de där julklapparna. Hur jag ska paketera dem... Hur jag ska TRANSPORTERA dem...

Och hur det sedan ska gå på julafton...

*Suck*… Jag kommer inte att kunna koppla av förrän jag har löst ut alla knutar...

... Idag har varit en dagdrömmarnas dag, kan jag ju säga.

 

Förmiddagen såg nog ut som den brukar, tror jag...

Ja, egentligen hela dagen.

 

Men.

Ja, jag klev upp vid nio. För att äta frukost.

Gick sedan och la mig igen...

Och klev upp vid halv tolv, till HemTillGården...

 

Jag stressade igång lunchen.. Eller, stressade halvt som halvt.

Jag var ju inte TVUNGEN att åka den tidigare av de två bussarna, idag...

 

Åt lunch...

Och promenerade sedan iväg till bussen..

 

Jag mådde bra. Kände mig glad... Och lång...

Ja, inte lång, rent FYSISKT. Men med huvudet högt, om man säger så...

 

Jag hade inte den där TUNGA ångesten... Inte heller några intensivt jobbande tankar i huvudet...

Och jag kände för att BARA slappna av. Ta en längre promenad i stan. Bara dra in... den relativt friska luften... Och njuta av mörkret som snart skulle lägga sig...

Gatulyktor... Och lagom rörelse...

 

Jag klev av bussen, ungefär en halvtimmes promenad från stan.

Och så gick jag i en bekväm takt... Ja, för det MESTA. Lite stressad var jag ju stundvis...

Men lite motion och puls, skadar ju inte ;)

 

... Jag gick där på vägkanten. På trotoaren, och dagdrömde. Föreställde mig det ena härliga scenariot, efter det andra...

Diskuterade med mig själv. På ett sådant där KRAVLÖST och ÅNGESTFRITT sätt... Utan något som HELST tvång eller stress i...

 

Föreställde mig att jag pratade med någon ANNAN...

Och jag fick ALLTID de svar som jag ville ha. Och sådana frågor som var ENKLA att svara på =P

 

... Jag gick och satte mig en liten(liten) stund, på en fuktig parkbänk nere vid hamnen...

Men gick fort vidare. Då det är var särskilt bekvämt att sitta på bänkkanten...

 

Jag fick för mig att gå in på den lila affären en bit från hamnen...

Då de hade extrapris på en juice som jag kanske ville passa på att köpa.. Såg jag på skylten utanför...

 

Grejen är den att... den HÄR affären, som tidigare var den enda butik som jag kände mig någorlunda BEKVÄM i. Då den är liten och lugn...

... Den HAR faktiskt BRA priser. FASTÄN den ligger nära stan och är relativt liten...

Men jag går ju dit ALLDELES för sällan...

 

Idag köpte jag iallafall två tetror grönsaksjuice för tio kronor styck... Kollade lite grann. Och köpte även en grön växt.

 

Enda sedan jag flyttade IN i den här lägenheten, har jag skullat köpa fler gröna växter. Då dessa gör en pigg.

Eller iallafall MIG...

Och så är det vackert =)

Någonting att ta HAND om, som det egentligen inte GÖR någonting om den tar skada eller DÖR!

 

... Den växten står nu på min fönsterbräda i vardagsrummet. Och passar PERFEKT i samma rum som min Fikus ;D

 

...

 

Sedan så gick jag iallafall till busstationen. Satte mig och väntade de närmare fyrtio minuterarna som var kvar tills min buss gick...

Och lyssnade på musik. Radion.

 

...

 

Ska bara sticka in med..

Jag trivdes med vad jag hade PÅ mig idag.

Jag menar. Jag hade väl typ de kläder som jag BRUKAR ha... Men idag kände jag ändå att jag fick TILL det, på något sätt...

Och jag ser FRAM emot att se likadan ut på fredag när jag ska till mamma ;)

 

...

 

Vidare.

Hoppade iallafall på bussen och åkte hem...

Fortsatte på bussen, dagdrömma. Men nu lite mindre "äkta". Då jag hade fått svårt att koncentrera mig...

Det var nog MER än bara mina DAGDRÖMMAR i huvudet, nu..

 

Ja, just det, ja!

En nisse från DbSchenker ringde mig också. När jag satt och väntade på bussen.

Han ville lämna över paket till mig.

En jättetrevlig gubbe...

 

Men eftersom att JAG inte var hemma, sa han att han ställer det utanför min dörr...

Så. Nu har jag min HemligaTomtenJulklapp klar. Ska bara slås in.

 

... Vilket påminner mig. Jag har inte ens KOLLAT så att min order blev ändrad!

DET måste jag göra! På en gång!.. Om jag nu kommer IHÅG det när jag har skrivit klart och kategoriserat detta inlägg..!

 

... När jag kom hem, sprang jag omkring i lägenheten. Vattnade lite växter. Och stirrade på min nya växt. Gång, på gång.. på gång...

 

...

 

Det BLEV ingen middag idag, HELLER...

Det KÄNNS liksom som om DET är någonting som jag bara vill ge UPP om... För att. Det SÄNKER mig, att FUNDERA på det...

På VAD jag ska äta. På HUR jag ska tillaga det...

 

... Och sedan, att ORKA!

Och att, "ifall jag ska äta NU, vill jag även kunna göra det VARJE dag"... Och då måste jag orka PLANERA för. Sköta INKÖP av mat... Jag måste kunna komma PÅ en maträtt till VARJE DAG...

... Och jag måste känna mig TILLRÄCKLIGT "inte stressad", för att orka ta TILL mig att laga mat "ÄVEN de dagar som jag har gjort ANNAT under dagen"...

 

... Det fick bli samma sak idag som igår, till middag.

Knäckemackor, två stycken. En med jordnötssmör. En med skinkost. En kopp te med honung och lite grädde i.

Lite nötter.. Och ett glas juice...

 

...

 

Sedan har det BARA blivit tv...

Ja, och en hel del Bejeweled på datorn...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag tror att jag tar och kvällsbloggar NU istället. Då det känns lite onödigt att skriva av mig i textsamlingen när jag ÄNDÅ snart ska skriva mitt kvällsinlägg..

 

.. Ja, för att på NÅGOT sätt har jag nu kommit tillbaka till mina RIKTIGA inlägg igen. Vilket känns skönt. Ordning och reda =)

 

Igår natt...

Ja. Först satt jag ju och sökte... Sökte, sökte och SÖKTE... efter rätt julklapp till min HemligaPerson...

Vägde fram och tillbaka. Oroade mig. Ältade och hade mig...

Gick från webbsida till webbsida... Och tillbaka till webbsida IGEN. Säkert tjugo gånger om..!

 

Jag var såå orolig att välja "fel"... Att han skulle bli missnöjd...

Att det sätt som JAG hade resonerat på, var en SJÄLVKLARHET för ALLA andra i julaftonssoffan, att det var HELT VRIDET... Att jag borde ha tänkt SÅ istället...

Och att jag sedan SITTER där... Och inser att det som jag tidigare tänkt men inte VALDE, såklart var det som jag skulle ha VALT... "Det är ju en ren SJÄLVKLARHET!"...

 

... Japp. Perfektionisthjärnan...

Osäkerheten...

.. Rädslan att SVIKA...

 

... Men jag lyckades till slut TA ett beslut. Beställa hem. Betala... Och tillåta mig själv ta en lättnadens suck...

... Ja, för en STUND...

 

För att strax därefter, satte funderingarna igång igen...

Jag slungades mellan att ACCEPTERA mitt val... och vara helt OKEJ med det. LUGN...

.. Och att få hjärtklappning... Blod som forsade extra snabbt genom huvudet... Sådär så man nästan kan svimma...

Kalla och varma kårar som attackerande rusade genom min kropp. Som stötar, fast mer tungt än hårt...

 

Beroende på hur mina funderingar gick, och ifall jag för sekunden, kände att valet jag gjorde var RÄTT eller FEL... Slungades jag mellan dessa känslor...

Och ja. Jag kan ju SÄGA... att jag helst varken ville SOMNA eller VAKNA igen, just då...

 

... Jag somnade bort från mina funderingar och ältanden. Från dessa hopp mellan känslor... Kroppsliga likt som emotionella och tankemässiga...

Och VAKNADE sedan på morgonen, till samma ångest och funderingar...

Jag KUNDE bara inte acceptera mitt val..! "För att det KÄNDES inte RÄTT!"...

 

... Så. Innan det skulle vara försent, STRESSAR jag igång datorn, under frustration över att "den är såå SEG att få IGÅNG..!"...

Och så skickar jag iväg ett mail till webbutiken där jag igår hade beställt och betalat denna julklapp...

Men först kollade jag lite grann på diverse info... "INNAN jag riskerade att ÅTER göra ett misstag..!" "För att DETTA var nog sista chansen att få till det RÄTT!"...

 

... Sedan var det bara att vänta...

Vänta på svar...

 

... Jag gick och bäddade ner mig i sängen igen...

Kunde SÅKLART inte sova. TROTS att jag somnade efter fyratiden på morgonen...

.. Men jag vilade.

 

... Och efter bara några MINUTER, hade jag fått svar ifrån butiken...

Han ändrade i min order direkt...

OCH vilken lättnad!

 

... Men det var ju inte heller NU, helt bekymmerfritt...

Jag började oroa mig för om jag skrev RÄTT info i meddelandet. Eller om det nu skulle bli fel IGEN!

... Och det gick inte heller att kolla UPP. Då MITT mail inte visades i konversationen...

 

Men TROTS det, var jag rätt så lättad över att ha ändrat i ordern... "Detta var nog MYCKET bättre"...

 

... Jag fortsatte ju såklart fundera...

Fortfarande när jag satt på bussen in till STAN idag vid ettiden, funderade jag och ältade. FORTFARANDE fick jag dessa känslosvallningar av stress och nervositet. Kalla och varma blodforsningar... Och lite lätt hjärtklappning. Beroende på vad jag för stunden tänkte om det hela...

 

... Men tillbaka lite grann nu.

Det blev iallafall lunch vid vanlig tid...

Eller ja. Jag STRESSADE igång med den. Då jag kände mig TVUNGEN att åka in till stan idag. "Behövde ju HANDLA!"...

 

Och även om jag egentligen varken ORKADE eller hade lust... Så var det någonting som jag behövde GÖRA, "för att inte svika mig själv"... Och riskera att det kraschar... Att JAG kraschar!

 

Men det kändes ju samtidigt onödigt. Och lite smått motstridigt. Då jag inte känner att jag kan få IHOP ätandet ÄNDÅ...

"Jag har gett upp om att laga mat. Om att försöka komma på VAD jag ska äta. Och att sedan orka TILLAGA maten..!"..

... Och jag har därmed gett upp om att försöka HANDLA mat! .. Vilket gör att det känns FEL att handla någonting till de ENKLARE målen OCKSÅ!

 

Men jag gick iallafall iväg till bussen...

Tog MED mig min stora väska på hjul... Och under spjutande ångest över HemligaTomtenJulklappen... Och samtida tvivel om ifall jag ens skulle TA mig hela vägen till affären idag... åkte jag iväg till stan...

 

Jag TOG mig till affären...

Jag HANDLADE det jag skulle ha och lite till...

Och funderade sedan, hela dagen efter det, på saker som jag hade köpt. Rätt och fel...

Hur jag skulle FÖRVARA dessa... Och i vilket UTFÖRANDE varorna egentligen var BÄST att köpa...

 

Jag menar. Frysta frukter och sådant, har jag läst att behåller mer av sin näring än vad färska som förvaras ett tag, gör...

Torkade frukter och sådant, FÖRLORAR ju såklart mycket näring...

 

Och sedan så var det sötat eller naturellt... Då tänker jag nötter eller torkad frukt...

 

... Och så var det ju PRISET, också...

Vad ska man prioritera när det gäller billigt eller näringsrikt... Och hur ska jag kunna VETA allt? Hålla KOLL på allt?

 

... Jag menar.

På vissa ställen eller med vissa varor, kanske till och med det bästa valet är billigare... Och vad gäller annat, tvärtom...

Och på vissa ställen kanske "DET alternativet" finns, men att jag inte vet OM det...

... "Och om det finns någon kunskap som jag inte HAR... Som det såklart GÖR...

Hur ska jag då veta om att jag kan göra ÄNNU BÄTTRE? ... VÄLJA ÄNNU SMARTARE?"...

 

... Och jag bara ältade och ältade... OCH ÄLTADE...

 

När jag kom hem, var det de färska daddlarna, ananasen och vattenmelonen...

Ja och RESTEN av frukten som jag hade köpt(!), som var det största dilemmat...

"Skulle jag FRYSA IN dessa?.. Då jag ÄNDÅ bara använder dem till smoothies..?"... "Och om jag GÖR det.. Hur gör jag då det på BÄSTA sätt, så att inte alla bitar fryser ihop till en stor isklump?"...

"Och dessa daddlar... Skulle jag ha valt TORKADE istället?.. Fast de är väl inte lika närinsrika?.. Och inte lika Smoothie-vänliga?"...

 

... Ja, jag höll på att tappa mig själv...

Men det DÄR kan jag hantera.

Dock så har jag svårt att acceptera att jag fortsätter äta dessa ENKLARE mål, "när jag nu inte längre ens TITTAR åt att få i mig TILLAGAD MAT!"...

 

... Och hela den GREJEN, får mig att känna mig uppgiven...

Jag vill inte LEVA på lättmat. På frukt, bär och nötter. På möjligtvis grönsakssoppa till lunchen...

Jag vill äta NORMALT..! Ja, vad JAG tycker att är normalt, det vill säga.

... Ett TILLAGAT mål till middag.

 

Idag blev det dock två knäckemackor med jordnötssmör och skinkost. Lite naturella nötter. Ett glas juice och en kopp kaffe med grädde i...

DET var min middag...

 

Kändes inte bra. Inte okej...

Men jag accepterade det. Och jag blev mätt... DET är ju iallafall huvudsaken!

... Ska FÖRSÖKA orka göra GRÖT till kvällsmålet. Så får jag i mig någonting HALVT tillagat iallafall ;)

 

... Sedan så messade jag mamma.

Sa att jag funderade på att komma över imorgon eller på fredag... Varför inte TORSDAG... Det VET jag inte. BLEV bara så.

 

Imorgon var hon inte HEMMA hela dagen. Så fredag passar bättre.

Ska bli skönt att PRATA med henne. Prata av sig lite. Och uppdatera om hur saker har gått och vad jag har GJORT sedan vi träffades sist...

Det var LÄNGE sedan!.. Jag MINNS inte riktigt när..

 

...

 

Ja. Där tog det stopp.

Så. God natt med er <3

 

 

... Jag är så TRÖTT, att jag håller på att somna sittandes.

 

Jag behöver gå och lägga mig...

Men först behöver jag diska...

 

Diskbänken är full med disk...

Det är sådär rörigt, att jag blir stressad, bara av att TITTA på det. Vilket gör att... det inte blir gjort...

Och för varje gång jag äter, blir det ju lite till...

Lite YTTERLIGARE av röran. Av stöket... Av stressen inombords...

 

Och allt blir bara ÄNNU mer meningslöst och tungt att ta TAG i, när jag inte känner att RESTEN funkar...

 

... Jag är inte nöjd med ätandet...

Jag har ingen ork att anstränga mig för att äta någonting tillagat. För att äta det som jag enligt mig SJÄLV, BORDE äta...

 

Och det gör mig missnöjd. Det får mig att känna mig otillräcklig och svag...

Som en svikare mot mig själv...

För att "Jag borde. Jag vill leva så bra jag kan"...

 

Men jag ORKAR inte det.

Jag orkar inte UPPNÅ mina alltför höga krav...

Orkar inte LAGA mat på eftermiddagarna... Orkar inte KOKA gröt till varje kväll...

ANVÄNDA mer disk, så att diskbänken blir stökigare...

 

... Och jag orkar inte KÖPA mat...

Försöka komma FRAM till vad jag ska äta varje dag... Och sedan ta tag i MATLAGNINGEN...

Om så ens ta fram matvarorna ur FRYSEN!

... Orkar inte sätta igång...

 

För att. Egentligen VET jag inte...

Vet inte hur maten ska se ut. Vad det ska bli AV den när jag är klar...

Eller ens om jag är HUNGRIG på det jag TILLAGAR!

Jag har liksom ingen LUST...

 

... Men att känna hur jag hela tiden glider tillbaka...

Att jag inte orkar ta KONTROLL på det sätt som jag ÖNSKAR...

Det gör mig deppig. Tung...

 

För att. Jag vill inte göra det halvdant...

SKA jag göra det...

.. SKA min tanke vara "att satsa"... Att VILJA...

 

... Ja, då ska allt också FUNGERA som jag VILL..!

... För att. Får jag inte i mig RÄTT näring... BRA näring...

Ja, då finns det ingen mening att ta mig IGENOM någonting som jag egentligen inte VILL... Inte ORKAR...

Då kan jag lika gärna STRUNTA i det hela...

 

...

 

Dagen idag...

 

Idag stod "hämta ut paket" och "handla", på schemat...

 

Jag klev upp vid nio. Efter att ha somnat efter...

Ja, men närmare fem någon gång...

 

Åt frukost.

Och gick och la mig igen...

 

Klev sedan upp till HemTillGården...

 

... Efter att ha sett på serien, började jag planera lite för dagens matinköp...

Men jag fann aldrg orken till att åka och handla...

 

... För det första, kändes det jobbigt, bara att ta med sig den stora VÄSKAN till stan...

Och för det andra, kunde jag inte när jag föreställde mig, mig själv gå i affären bland alla varor, känna att jag skulle ORKA hela proceduren...

Att välja vad jag skulla handla. Att PLOCKA varorna...

Att sedan ställa mig i kassan...

BETALA dem...

 

... Nej... Jag ORKADE helt enkelt inte...

Inte idag...

 

... Men jag åkte iväg till stan ändå...

"Busskortet behöver utnyttjas... Annars känner jag mig onödig och dum... Då pengarna kan användas till ANNAT, om jag ÄNDÅ inte ska UTNYTTJA kortet sedan"...

 

... Jag tog bussen vid tjugo över två...

 

Jag TRIVDES inte riktigt med mitt val att INTE handla...

För att på schemat STOD det "handla"... För att jag BEHÖVDE(behöver) handla... "Och jag SKULLE orka...  Om jag bara GJORDE det"...

Och att handla här i byn... Där saker kostar rätt så mycket MER...

Det känns aldrig RÄTT(om anledningen är lättja)... "Då jag KAN handla på större affärer"...

 

... Väl i stan...

Jag var trött. Så jag satt kvar på bussen, ända in till busstation... Och så tog jag en promenad som slutade med att bli en KVART lång.. Som avslutades på busstationen igen...

 

När jag kom tillbaka, stod klockan-tre-bussen på stationen och väntade...

Den buss som alltid är så full av barn och ungdomar...

Den buss som jag ALLTID UNDVIKER..

 

Men jag kikade in i bussen... Och den VERKADE inte så full...

Så jag klev på... "Ingen vits att vänta på nästa"...

 

Men... Nej.

Från och med nu, undviker jag den igen...

Bussen blev mer och mer full...

Barnen och ungdomarna sprang fram och tillbaka mellan sätena... Kunde inte bestämma sig för vart de skulle sitta...

Och JAG... Jag satt och frustrerade mig över att busschauffören TILLÄT det! "Det är ju bälteslag i bussen... Borde de inte åtminstone få en TILLSÄGELSE, när de är BARN?"... En LITEN hint i högtalaren, bara...

 

... Jag gick in en vända på affären, innan jag gick hem...

Skulle köpa mig ett paket bröd, trots allt. Och så hämta ut det där paketet från posten...

 

Klart.

Och hem för att fixa någonting att äta...

Men jag fann ingen ork... Och även IDAG, fick det bli mat ur frysen... Den SISTA av mina matlådor! Så. Från och med IMORGON, MÅSTE jag laga mat igen... "Annars spricker ALLT!"...

 

... Jag har halvsovit framför tv:n...

Och jag har ätit ett kvällsmål med en smörgås och smoothie. Istället för GRÖT och smoothie..! Vilket även DET, satte igång hjärnan!

 

... Jag vill bara att allt ska funka... Funka som JAG vill... Jag vill känna kontroll...

.. Styrka och kontroll...

Och jag vill inte behöva KRIGA med mig själv för att min vilja skiftar...

Jag vill bara kunna ACCEPTERA det. Utan att behöva undra...

Utan att behöva känna mig SVIKEN av mig själv... SVAG.. för att jag känner för en annan SAK än vad jag kanske gjorde "för någon DAG sedan"...

Slippa bli OSÄKER för att jag är rädd att falla ner i skräpträsket... Där LÄTTJA står för mina val..!

 

... Och jag KÄNNER att jag är PÅVÄG dit...

 

Men imorgon måste jag handla...

Hoppas bara att jag ORKAR...

Det känns ju EXTRA tungt, när jag inte känner att jag får kläm på ÄTANDET... Och orken till DET, på det sätt jag vill...

 

Och jag borde diska också...

 

Jag borde(fortfarande) anmäla att mitt fönster läcker in när det regnar...

 

Jag borde beställa hem den sista julklappen, för HemligaTomten...

 

... Och det finns så MYCKET jag borde göra...

*Suck*...

 

...

 

Det är någon ifrån kommunen, som FORTFARANDE går in på min blogg...

Fastän jag har sagt ifrån... För att jag känner att det blir en text skriven ur ett friare sinne, om bloggen är HELT anonym...

 

Men jag är för TRÖTT för att skriva om det nu...

Jag vill bara borsta tänderna och gå och lägga mig...

 

... Men disken...

Utan att diska IKVÄLL, blir det jobbigt med FRUKOST IMORGON...

Och även lunch, middag och kvällsmål...

 

*Suck*...

Tillvaron slipper mig ur händerna...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag BORDE säga att det har gått BRA idag. Att allt gick över förväntan... Och att jag kände kontroll... Kände mig relativt lugn och glad hela tiden...

Och att jag har fått känna mig stolt och stark för en stund...

 

För att. ALLT det STÄMMER...

 

Men jag kan inte SÄGA det...

Jag VILL inte säga det...

 

För att mina känslor just nu, är lite smått ångest efter hjärtklappning...

Jag känner mig trött... Orolig...

Jag känner mig otillräcklig...

Och jag känner mig RÄDD inför kommande känslor och situationer...

 

Och mitt sinne säger mig nu, att jag bara vill fly. Försvinna...

GÖMMA mig...

Att jag inte vill vara MED om ännu en dag under medvetande...

 

För att jag är RÄDD för de känslor jag får när jag tappar kontrollen över situationen... När jag känner mig otillräcklig och liten...

... De känslor som påminner mig om hur jag kände när jag stod med blicken i golvet... Och lät hjärnan pressa sig ner mot marken... Samtidigt som det blev svart framför ögonen... och hjärtat höll på att spricka...

När tårarna försökte banka sig ut.. medans man tog emot all denna mobbning...

 

... Dagen idag handlade såklart inte om mobbning...

... Men att känna sig otillräcklig... Osäker och spänd... Och att gå och OROA sig för den känslan "ifall att".. Fastän den inte ännu har KOMMIT... Eller kanske ens KOMMER att komma..!

 

... Ja, jag vill inte vakna imorgon. För att jag vill inte UTSÄTTA mig själv för att kanske känna mig otillräcklig och liten, igen...

... Vilket antagligen kommer att HÄNDA.. För att. Det hör LIVET till...

 

Men mitt hjärta klarar inte av det. Jag får hjärtklappning... Blir tung i hela kroppen... Och hinner inte TÄNKA i all stress och inre röra...

 

... Dagen idag...

Jag klev upp för frukost, vid niotiden...

Gick sedan och LA mig igen... och låg kvar i sängen, fram till...

.. Jag tror den var elva...

 

Och så gjorde jag mig iordning. Satte mig i vardagsrumssoffan... Men utan ro till att se på tv.

Så att... Jag SATT bara där och stirrade rakt ut. Väntade på att 27åringen skulle messa...

 

När klockan blev... halv ett, kanske. Så klev jag in i deras bil. Blev välkomnad ORDENTLIGT av två skällande hundar. Varav den lilla morrade lite grann...

 

... När vi kom ur bilen, hemma på 27åringens parkering, fick den stora hunden spy klart. Sedan gick vi på en kort promenad.

Jag höll i Golden i kopplet...

Hon var lugn och snäll. Inte alltför dragig... Och jag kände mig både stark och stolt. Med kontroll över en annars väldigt sprallig och stressad hund...

Berömmet och förvåningen hos 27åringen, förstärkte det hela, ÄNNU mer =)

 

In. Och sedan avvinka 27åringen och hennes sambo, som nu skulle åka iväg på teater...

 

Allt gick bra. Den lilla hade lite seperationsångest och gnällde lite grann...

Men annars var det inga som helst problem. De lyssnade bra. Och den stora, som brukar vara svårhanterlig, kunde idag gå lika snabbt från 100-0, som från 0-100...

Och hon var ljudkänslig. Så att ett litet tsch-ljud gjorde att jag fick kontroll DIREKT. Och eftersom att den stora lyssnade så bra, härmade även den lilla, det beteendet.

 

... Det var först när 27åringen kom tillbaka, som hundarna blev såpass stressade att det inte var lönt att ens FÖRSÖKA få dem att lyssna såpass bra som de hade gjort under de sju timmar som vi hade spenderat tillsammans...

 

De blev helvilda. Sprang runt, runt, runt som ena GALNINGAR... Och eftersom att 27åringen var stressad, ansåg jag att det inte var någon idé att försöka lugna ner dem... "För att. DET kräver tålamod och TID... Och TID är någonting som vi INTE har!"...

 

Vi skulle nämligen ut till bilen. Där hennes sambo och hans bror med sambo, satt och väntade. 27åringen och han skulle skjutsa hem oss. Då hans bror OCKSÅ bor här i byn...

 

Denna utgången med hundarna, gick inte ALLS lika bra. Den stora hunden, som JAG även DENNA gången, höll i.. Drog som en jag vet inte VAD, framåt. Det var så att jag FLÖG efter henne!

Och grejen är den, att jag kände mig EXTRA hjälplös och otillräcklig, just för att jag inte hade TID att ta KONTROLLEN över henne. Jag hade inte TID att stanna och lugna ner henne. Eller att visa henne hur hon SKA bete sig när man är ute. Vilket jag ANNARS gör på VARJE promenad!

 

Visst kan jag låta dem SMÅDRA lite. För att koppelträningen. Att få kontroll över en stressad hund i KOPPEL.. DET har jag ALLTID sett som den absolut STÖRSTA utmaningen med hund...

Men jag HAR allt mina regler...

 

... Men jag kände ingen kontoll...

Och en uttröttande dag som gärna fick ta slut. Men som ändå hade fått mig att känna mig stark och stolt, avslutades med att jag kände mig alldeles OTILLRÄCKLIG och liten... Orolig för att behöva upppleva den känslan igen och igen... och IGEN, sedan!

 

... För att. Jag tror att jag har FÖRSTÖRT något, när det SLUTAR sämre än vad det BÖRJADE...

Och jag nu istället känner mig LITEN och svag... Än STOR och stark...

Förstört någonting som jag sedan inte orkar bygga UPP igen...

 

Och jag vill inte uppleva...

Men eftersom att dessa saker nu INGÅR i mitt LIV, VET jag att det kommer att behöva upplevas! ... Igen och igen... Och IGEN!

 

... Det är EN av anledningarna till att jag inte har hund...

Jag VÅGAR inte skaffa(!)... För att jag har så HIMLA nära till osäkerhet och känslan av otillräcklighet...

Jag menar. Dessa hundar är ju inte ens MINA!.. JAG borde liksom inte ens ta ÅT mig av deras beteende och stress..! Utan BARA vara stolt för de gånger som jag TROTS deras osäkerhet och stress.. Deras brist på lydnad, kan få KONTROLL!

 

... Men nej. Jag är perfektionist. Och går NÅGOT fel, är ALLT dåligt...

Och går något bra, är just DEN saken bra.. för en STUND...

 

Det är inte att hunden gör FEL som är det jobbiga...

Det är att JAG inte får kontroll, som stressar upp mig...

 

Men annars.

Jag har suttit vid t:n hela dagen, hos 27åringen. Jag har ätit choklad. Och jag har ätit fryspizza...

Gömt godis för hundarna. Kelat lite grann med hund och katt...

Och längtat lite grann efter att få komma hem till min soffa... Till mitt DJURFRIA hem ;}

 

Jo, det var bra idag. Den STÖRSTA delen av dagen.. Ja, men tills 27åringen kom innanför dörren :P

Men TROTS det. Pressen som jag hela tiden känner i mitt huvud... Och RISKEN som ändå för varje minut, FINNS.. Att jag får hjärtklappning och tappar kontrollen över situationen... Och sedan inte kan ACCEPTERA det.. FASTÄN det är sådant som händer, helt NATURLIGT i LIVET...

Nej, jag är glad om jag får kontroll över mig själv i vardagen...

 

... Jag ÄLSKAR hundar...

Men en dag då och då, räcker gott och VÄL...

Om jag nu känner mig tillräckligt peppad och stark, för att vilja UTSÄTTA mig för dessa känslor av upp - och nedgångar igen.

 

... Fast det hade ju IOCHFÖRSIG, med största sannolikhet varit SUPERENKELT att få full kontroll över den stora hunden, och göra henne lugn och harmonisk... Om situationen hade sett ut som så att JAG hade henne på heltid. För att hon är så HIMLA mottaglig. Hon är supersocial... och reagerar på ljud... Och hon är HIMLA DUKTIG i PERIODER...

 

HON har potential...

Men jag tror att jag känner ÄNNU mer otillräcklighet och motvilja till att utsätta mig själv, när jag är under TIDSPRESS... Jag menar. Jag hinner inte få kontroll på en stressad hund... Om både JAG och hunden är stressade av olika anledningar. IDAG var det en stressad 27åring med familj, som stod ivägen.

 

SNÄLLA D. Var inte så HÅRD mot dig själv...

... Nej, dessa ord hjälpte inte...

Mitt självförtroende har fått sig en liten dust idag...

 

SKA jag få ett harmoniskt förhållande med en hund, måste jag vara stabil och lugn SJÄLV... Och jag måste HA hunden på heltid...

 

Men jag orkar inte...

 

God natt med er <3

 

 

... Det här är första gången jag startar upp datorn idag...

Har nämligen inte ALLS känt för att höra det där brummande oväsendet...

 

Jag har bara suttit och legat ihopkrupen i soffan. Sedan jag vaknade och klev upp, vid ett...

 

... Egentligen har jag velat skriva, hela dagen. Då det.. som vanligt, har varit mycket tankar som rört sig.

Jag har pendlat mellan att känna mig otillräcklig och hjälplös... Och att se FRAM emot att få saken gjord...

 

... Och nu... FASTÄN jag har haft ångest för det, varje gång som jag har FUNDERAT...

"Ska jag skriva för HAND istället... Eller ska jag ta fram den lilla bärbara datorn?.. Min resedator..?"...

Men jag KUNDE inte få mig för att göra NÅGOT AV det...

För att... "Pennor tar slut så snabbt... Jobbigt..." Och "Den lilla bärbara är ju till för när jag inte är HEMMA.."...

 

Men nu fick det bli såhär... Jag skriver på den bärbara.

 

Dagens funderingar har iallafall legat på måndagens handling...

"Det BEHÖVER göras!"...

Men samtidigt som jag var och varannan minut, har känt att det ska bli SKÖNT att få handlat. Att få börja äta fyra gånger om dagen igen... Att få äta varierat(ja någorlunda)... Och att VETA vad jag kommer att äta NÄR, hela tiden...

 

... Men så får jag som en kalldusch över mig... Och jag kommer på alla de saker som är så JOBBIGA med att åter ge sig in i detta...

Alla känslor. Allt tvivel... Och de inombordsliga diskussionerna...

Att inte veta... Inte vara SÄKER på VARFÖR jag skulle äta "DET" då, men inte "DET"...

Och om jag köper någonting som jag inte BRUKAR köpa... "Vart ska jag klämma in DET i mina mål?"... Och "Varför NU men inte SEDAN?"...

 

Men även det faktum att allt känns så LUDDIGT just nu. Så att jag inte känner att jag egentligen VET vad jag behöver handla... Jag VET inte hur mina måltider ska se ut. Vad jag ska äta när... Och jag har inte kunnat, hur mycket jag än ÖNSKAT att jag orkade, få ihop alla komponenter och bestämma mig för hur jag ska lägga pusslet...

 

... Annars så är det sista som stör mig, också att det blir MYCKET att handla. RÖRIGT i huvudet... Men OCKSÅ otympligt att få av och på BUSSEN...

Jag menar. Dragvagnen. Varorna väger noll. Som att gå med den tom...

Men att lyfta den på och av BUSSEN... DET känns otympligt...

Ett mindre problem, dock...

 

... Så. Idag har jag pendlat mellan att känna mig ynka framåt. Lite ljus i mörkret... Och att bara vilja ge upp... "Fastän jag VET att det enda rätta är att KLARA det här"...

Jag menar. Jag VILL inte svälta igen...

Och KÖPER jag ingen mer MAT.. Ja, då FORTSÄTTER svälthjärnan att dominera mig. För att. "Kan jag inte ha RUTINER på ätandet, vill jag inte äta alls... Då vill jag inte att NÅGONTING fungerar"...

 

Men livet är stort, hårt och tungt. Och hade jag bara känt att jag hade haft ENERGIN att återigen MISSLYCKAS... Att återigen KÄMPA och TÄNKA. FUNDERA och TVIVLA... DISKUTERA med mig själv... Och sedan FALLA...

Ja, då hade det här inte ALLS känts lika hårt och omöjligt...

 

... Jag har SVÅRT att ta STEGET... Och jag känner mig klämd mellan två väggar...

 

Kuratorn mailade ju mig i torsdags...

Men jag har ingen ANING om hur man pratar med honom... Det kändes bara så FRÄMMANDE och KONSTIGT...

Och eftersom att jag inte haft en enda MENING i huvudet, som säger mig vad jag kan svara på hans mail... Så tror jag inte att det kommer att bli av...

 

Det är bara en sådan främmande situation... Och jag vet inte hur man GÖR...

Andra mailkontakter brukar gå bra... Det är ju SÅ jag har kommunicerat med de trygga kontakter som jag SJÄLV "har funnit"...

Men... nej...

 

Det känns som om jag inte riktigt vet vad som förväntas...

Kanske för att det inte var JAG som tog första kontakten. Initiativet...

Eller så TROR jag helt enkelt inte på det...

Jag vill ha en sambo... DET är trygghet. DET är stöd.

 

Annars.

Jag har BARA suttit vid tv:n idag. Ätit lite makaroner med dressing, två gånger...

Och funderat över hur jag ska lyckas handla på måndag...

 

Egentligen behöver jag duscha... Och FORTFARANDE DISKA! Men det har inte orkats med...

 

God natt med er <3