... Jag orkar inte mer...

Jag orkar inte fortsätta äta. Inte fortsätta tänka...

Jag orkar inte bry mig. Inte ha någonting att bry mig om...

Och allt det här, gör bara att ätstörningshjärnan triggas. "Jag vill inte gå upp i vikt, när allt ska kännas såhär..."...

 

...

 

Jag vill bara kunna koppla av. Men det går bara när jag svälter...

Jag ville leva ett kravlöst liv. Där det enda jag skulle fokusera på, var att tillåta mig själv att må bra i de stunder och situationer.. På de platser där det är möjligt...

Men det förstörs av alla krav i ätandet. Av alla måsten för att få det att hända. Planeringar, utföranden... Och så diskningen efteråt...

 

Det är så mycket större än vad det borde vara, att få till ett fungerande ätande. Och just nu är det "ett fungerande ätande" eller svälten som gäller. Då jag inte klarar av att acceptera att äta på ett rörigt sätt som jag inte förstår...

 

Och maten i mina skåp, bränner hål i både hjärta och tinning på mig just nu...

Jag blir nervös när den ligger där. Eftersom att jag inte vet hur jag ska hinna äta den innan den blir gammal... Hur jag ska orka äta den alls. Då jag inte orkar få ihop det. Inte orkar besluta mig för vad, när, hur och varför. Kombinationer av allt jag har i skåpen...

 

... Och det känns bara som att det var ett stort misstag att ge det en till chans. Nu när jag riskerar att behöva slänga maten. Då den inte får plats i frysen...

... Och så vill jag inte svälta ändå. Och kommer därför att köpa ny mat när jag känner mig tvungen till det...

 

...

 

Nej, det var ett misstag...

Men samtidigt har jag ingen avsikt just nu, att börja svälta igen... Jag känner mig bara så handfallen. Och jag ser inte hur jag ska orka fortsätta. Både äta och leva på samma gång...

Och viljan försvinner ju lite grann när det ska vara såhär tungt... Då vill jag bara backa...

 

Min vilja ligger ju i att "bara vara"...

Jag är trött på att sträva efter någonting bättre nu. Jag är trött på att vilja saker. Att rannsaka mig själv varje dag... Att klanka ner på livet. Önska och drömma... Med en samtidig uppgivenhet under noll tro på framtiden...

 

... Jag vill bara skratta och le. Umgås med mina föräldrar och syskon... Tillåta mig själv att må bra i det jag har. Istället för att eftersträva någonting som jag inte kan nå...

 

...

 

Jag bestämde mig iallafall för att handla idag. Inte för att jag hade någon plan. Inte för att jag trodde att jag skulle gå med framgång, och lyckas "inte bry mig" om hur det går. Hur jag äter... Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ta det som det kommer. Tänka mindre... Och lyckas leva och må bra ändå...

 

Nej, jag var bara rastlös. Och jag ville att något skulle ske...

 

... Så klockan ett. Efter att ha sett på HemTillGården, gick jag iväg till bussen, med min stora väska på hjul...

Jag funderade mest hela tiden. Bävade mig lite inför vad jag nu gav mig in på. Stressade upp mig i förväg över hur svårt det skulle bli att hantera det här stora måstet som jag nu tog tag i utan plan...

 

...

 

Väl i affären, var jag stressad. Förvirrad... Och kluven till det mesta.

Men jag gick in dit, med tanken att det inte skulle finnas några måsten eller borden. Jag hade ingen lista att följa. Utan jag skulle gå på känsla. Köpa vad jag hade lust med. Vad som kändes rätt. Och strunta i allt annat. "Så fick det bli som det blir"...

 

... Men det var svårt. Och jag behövde ju samtidigt ha någon slags tanke med det hela, i huvudet. Vad jag skulle ha det till. Varför jag köpte just det... "Skulle det annars bli uppätet?"...

 

...

 

Det blev mycket varor i min korg... Och jag blev mer stressad över ifall jag skulle orka få på och av väskan på bussen...

 

... Men det gick. Fick lite problem när jag skulle på. Då jag inte lyfte den. Och bussen stod för långt ifrån trottoaren. Men det gick till sist...

 

...

 

Väl hemma, har jag ätit. Jag har ätit alldeles för mycket. Då jag är stressad... Vilket leder till oro och uppgivenhet...

Det höjer ju liksom inte min självsäkerhet, vad gäller att klara det här och orka med... När jag samtidigt inte kan lita på att jag kan äta lagom mycket...

Och som alltid... Ska jag välja mellan att hetsäta och att svälta, så blir det självfallet svälten...

 

...

 

Jag lagade dock ingen hemlagad middag idag. Utan satte bara en färdigrätt i mikron... Sedan blev det semlor, två stycken. Vilket var mer av stress än av sug. För att, jag hade ju kunnat vänta till senare...

 

.. Och nu till kvällen blev det en smörgås. Och där stoppade jag mig själv.

Men trots att jag hindrade mig själv denna gång, från att äta mer, mer och mer. Så känner jag fortfarande av stressen. Då jag bara vill bli av med all mat igen. Så att jag slipper den...

 

...

 

Imorgon måste jag diska... Om jag ska orka fortsätta äta. Frukosten funkar nog ändå. Om det jag tog fram ur frysen har tinat, det vill säga...

Men det är så olidligt skitigt i köket nu. Och ska jag kunna laga mat någon dag framöver, när jag väl orkar.. Så måste allt skit bort.. Disken måste diskas...

... Och ja-a...

 

...

 

Ja, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Och jag vill bara fly, innan jag exploderar...

... Jag orkar inte med stressen. Alla tankar som gnager i mitt huvud. Att känna mig hjälplös på grund av någonting som jag är tvungen att hantera varje dag...

Och när inte svälten känns som något alternativ längre... "Vad ska jag göra?"...

 

... Jag vill orka leva också. Och inte sitta fast i mig själv, med dessa mörka och tunga bekymmer...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

När min skrivbordsbakgrund på datorn, är full av bilder med olika tankar, punkter och planer på... om precis allt..!

... Ja, då vet jag att saker har vänt igen. Då är jag pågång. Igång...

 

...

 

Jag är bara så jättestressad nu. Då hjärnan skjutsar på så mycket från alla håll... Små saker, som stora...

Och det spelar ingen roll hur många texter och punkter jag skriver... Det blir inte lugnare...

 

.. Det är nästan så att man överväger mellan att "ge upp igen" och att låta det hela fortskrida...

 

Jag menar. Det blir ju alltid såhär.

Men så orkar jag inte heller hålla igång det tillräckligt länge. På grund av olika saker som stör och tröttar ut.. För att hinna se om det hela lättar lite med tiden...

 

...

 

Dagen idag.

 

Ja, vad har jag gjort idag?

 

Jag klev upp vid halv tolv, till HemTillGården...

Satt vid datorn lite grann. Innan jag gick iväg till bussen...

Ja, mest för bussresans skull...

 

För att. Väl i stan, gjorde jag ingenting. Jag hade ingen plan för vad jag skulle göra. Och hade ingen lust att förflytta mig från busstationen...

Jag väntade bara in nästa buss hem, en halvtimme senare. Och köpte mig, vad som skulle bli "den sista riktiga måltiden", på macken...

 

...

 

Jag har tänkt en del på det här med ätandet. Då jag tycks bli mer och mer inställd på, känslomässigt, att börja äta normalt. Vilket har gjort att jag fick lust att skriva ett nytt matschema idag...

Jag skrev matschemat när jag kom hem. Fast såklart helt utan några planer på att börja äta efter det.

 

Jag menar. Jag orkar inte försöka igen. Jag vill... Men det känns för tungt. Och jag har gjort det för många gånger...

Jag är inte redo...

 

Jag har inte längre särskilt stor vilja till att svälta. Utan just nu, känns det bara som "det enda fungerande alternativet"...

Och jag vågar inte. Orkar inte... Ser inte hur jag skulle kunna göra något annat...

 

...

 

Jag hämtade ut paket på posten. Affären här i byn...

Och så har jag bloggat en del...

Jag har kollat blocket husdjur...

 

Och jag har ältat 27åringen...

Ältat det mesta med livet. Då jag känner mig vilsen och förvirrad...

.. Och min hjärna har mer än hakat upp sig på precis allt jag råkat tänka...

 

...

 

Ja, vart befinner jag mig just nu?

Rent känslomässigt. Psykiskt... I livet..? Vart befinner jag mig just nu?

Vad händer?

 

...

 

Förövrigt har jag sett på tv...

 

...

 

... Och tänker jag mig morgondagen...

Nej, det kan jag inte göra... Vill jag inte göra..

För att vardagen håller inte. Jag känner att jag hanterar mig själv fel... Och jag vet inte hur jag ska orka med mitt hanterande av ätandet...

Inte heller, hur jag ska orka med den tunga känslan jag har i sinnet just nu...

 

...

 

... Vet inte om min hjärna fortfarande är strypt på näring... Eller om förändringen i livet verkligen ger mig såhär pass tunga biverkningar just nu...

 

... Hur ska jag orka med livet, om allt blir såhär stort innan jag ens har hunnit börja? Innan jag ens har hunnit bestämma mig för om jag ska våga börja eller inte? ... När bara hjärnan, utan mitt samtycke, har drastiskt bytt håll..?

 

Jag orkar egentligen inte...

Blir skrämd av att tänka på expanderingen av mitt liv, som blir... om jag börjar bry mig mer än vad jag gör nu...

Det är för mycket...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte om jag kommer att må särskilt bra av att gå in i dessa förändringar...

Jag blir bara så vilsen och förvirrad. Kluven... Och jag tappar greppet om situationen. Mig själv...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Men vill samtidigt inte backa nu. För att på vilket sätt skulle jag då kunna ta ut den ökade frustrationen som blir, när jag redan nu skadar mig själv periodvis rätt så gravt... Nästa steg blir ju döden, liksom...

 

... Jag menar.

Backar jag nu, kommer jag ju att vilja göra klart för mig själv att det är slut. Att jag ger upp. "Det är över"...

Vilket innebär att jag kommer att känna att jag vill... skada mig själv mer än vad jag gör nu...

 

...

 

.. Äsch, skit samma. Svårt att förklara.

 

Men faktumet är iallafall att jag inte orkar med att känna mig såhär vilsen. Sliten mellan två världar. Där jag inte har någon aning om vart jag hör hemma. Inte en aning!

 

Och jag mår bara dåligt av det.

Vilket ändå får mig att någonstans känna att det vore så mycket mindre smärtsamt att ge upp. Backa. "Jag vill ju ändå inte framåt"...

 

...

 

För att alternativet vore ju att faktiskt ta tag i livet. Kämpa för att uppnå någonting. Lycka, värme och mening... Välmående...

Och där är jag ju inte riktigt redo... Vill inte vara det...

 

...

 

Jag vill bara gå och lägga mig... och sova...

Sova tills...

... Föralltid...

 

Jag orkar inte tänka längre. Orkar inte vara...

... Ska jag orka vara, måste livet fungera.. Och jag måste vara nöjd och tillfreds med det.. Att det fungerar...

 

Jag måste både orka och vilja...

... Och det känns för stort. För skrämmande... För tungt...

 

...

 

Kanske ska jag bara lämna allt... Och då menar jag inte livet... För att det kan jag inte. Familj.

... Nej, men lämna alla förväntningar på mig själv och livet. Lämna viljan av att allt ska fungera...

Bara vara.

... Fast "vad blir livet värt?"...

 

...

 

Jag har ingen lust att berätta om min natt. Den hemska natten...

Har inte heller någon lust att berätta om min dag. Min timme med boendestöd... Mina 30 minuter på promenad i stan...

Mina tankar kring ätandet...

 

... Jag känner mig för uppgiven för det. För vilsen i mig själv...

Alldeles för mycket formad som ett frågetecken...

 

...

 

Kanske ska jag backa igen...

Sluta bry mig...

... Vem vet?.. Kanske blir livet till och med bättre då..? ... Ja, eller så dör jag av det...

 

...

 

Jag måste iallafal välja.

Antingen så rycker jag upp mig och börjar ta tag i livet och vardagen. Tillåter mig själv att må bra och ha kul...

Eller så backar jag och ger upp... Och då får jag anta det vara över... och jag försöker inte igen...

 

... Men jag vill inte dö... Är inte redo...

... Min mage mår inte bra. Den mår så himla dåligt...

Och om det inte vore för vad jag har ätit och hur myket, hade jag trott att jag blivit sjuk. Smaken som stöts upp i munnen hela tiden, är outhärdig. Och svälten är för mig, mer än välkommen nu...

 

...

 

Ännu har jag inte svarat på Boendestöds mess...

Och 27åringen har skickat ännu ett mess. Där hon skriver att hon gärna vill träffas i stan.. Äta och gå på bio. Och sedan sova här i en eller ett par nätter...

 

Men jag skrev specifikt att vi kunde träffas i stan under en dag någon helg. Och jag skrev så, eftersom att jag inte vill ha hem någon hit när allt är en enda röra. När jag varken bryr mig om eller orkar med vardagen just nu... Och när jag dessutom inte äter. Inte ska äta... Iallafall inte på ett sätt som antas acceptabelt...

 

... Men jag har inte svarat på hennes mess ännu. Får väl göra det sedan...

 

...

 

Diskat har jag inte heller orkat göra...

 

...

 

Men jag tar det ifrån början...

 

Inatt sov jag bra. Det var inte kallt...

Och jag vaknade sedan till en behaglig temperatur. Nästan lite varm.

Klev upp i bara t-shirt, trosor och strumpor. Och satt sedan i bara det, vid datorn och vid tv:n. Enda tills jag skulle åka till stan vid tvåtiden...

 

...

 

Jag satt vid datorn. Fastnade vid att undersöka en ny idé till hur jag ska kunna få ett tryggt ätande...

.. Och när klockan började närma sig, skulle jag bara kolla "lite till"... "Lite till, lite till... Och lite till"...

... Vilket resulterade i att jag sedan, med tio minuter kvar tills bussen skulle gå, fick stressa på mig kläderna, ruscha på mig ytterkläderna... Och med knappt fem minuter kvar, raska mig iväg till bussen...

 

Men det hjälpte inte. För att, två minuter kvar tills den skulle gå, och jag såg den svischa förbi.

... Jag vände håll, och tog mig en lång promenad på lantvägen istället...

Funderandes, diskuterandes med mig själv. Stundvis dagdrömmandes...

... Och fortsatte sedan mitt "projekt" vid datorn, när jag kom hem...

 

...

 

Jag blev sittandes vid datorn, större delen av dagen.

Kollade blocket. Läste lite bloggar. Bloggade...

Åt, åt, åt...

Betalade räkningar...

 

Och så har jag sett på lite tv...

 

...

 

Boendestöd kommer imorgon. Ja, om jag lyckas svara på messet, det vill säga.

Känns bara så svårt. Då jag inte vet vad hon skulle kunna hjälpa till med. Vad jag vill eller behöver ha hjälp med... Ja, men vad det finns för anledning egentligen...

 

... Men jag ska svara sedan. Vi kanske bara kan träffas för att se hur det känns...

Känns det sedan helt onödigt, vet jag ju det...

 

... Samma sak med kuratorkontakten...

Det var ju den och boendestöd som bestämdes på vårdplaneringen...

Men likt som boendestöd, känns det inte som om jag någonsin kommer att komma igång med kontakten...

 

Jag menar. Det är via mail. Och i vanliga fall brukar jag kunna skriva långa texter med en massa känslor och tankar i, till personer som jag har tagit kontakt med på mail...

Men det känns inte lika enkelt denna gång. Antagligen för att det hela skedde på fel sätt...

Jag brukar i regel ha ett ärende hos de som jag fattar tycke för. Någonting konkret som jag behöver hjälp med, som sedan blir lika fort och tydligt avslutat...

 

... Men nu är det så flygande, på något vis...

Jag vet inte vad jag behöver hjälp med... Vilket har gjort att jag inte heller har lyckats etablera någon kontakt. Någon trygg sådant...

Känns bara så trögt...

 

... Och nej.

Just nu verkar det inte som om det kommer att komma igång...

Men vi får väl se...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Nej, jag måste släppa på mitt trygghetsbehov och gå vidare...

Det är det jag inte vet hur jag ska handskas med, bara...

För att bristen på trygghetskänsla, är ju det som gör att jag inte vågar...

 

...

 

Ja, jag känner mig rädd. Osäker. Uppgiven.

Samtidigt som jag önskar någonstans, att allt bara kunde gå vidare nu.

Jag har stått stilla så länge, och det beror ju inte på någon annan än mig själv. Mina tankar och känslor. Hur jag fungerar...

 

Och hur mycket jag än har försökt peppa mig själv. Tjata mig själv framåt. Skriva diverse budskap på datorn. På små kort. I långa texter...

... Jag gör det helt enkelt bara inte. Jag tar mig inte vidare...

.. Lever mitt liv i texter... Ja, det kan man nog kalla det.

 

... Och det, för att jag inte vågar. För att livet känns för stort.. Och för att jag prioriterar fel...

Vilket gör att jag inte vill...

 

...

 

Jag har ett behov av trygghet. Och att som det känns för mig varje gång som jag ska ta ett steg någonstans, slänga mig utför ett stup, känns som en omöjlig utmaning att anta. För att det vågar jag inte. Ingen säkerhetslina i världen, är tillitsfull nog för att jag ska våga ta steget utför ett sådant högt fall...

 

... Och jag är trygg där jag är nu...

Jag vill inte bli ensam. Mer ensam än vad jag är. Göra livet större... Ta större ansvar...

... Och sedan, ändå riskera att dö olycklig och utan mening... Utan att "ha uppnått tillräckligt"...

 

...

 

Det känns som om jag ger mig ut på en resa på liv och död, helt ensam. Fastän jag vet att jag har min familj därborta i det andra hörnet... En familj som gärna stöttar och ger kärlek...

 

... Men jag känner mig ensam. Då jag har ett helt liv att upprätthålla. Att bygga upp eller bryta ner... Och det känns bara för stort för mig att orka handskas med... För många möjligheter. Omöjligheter. Val, hit och dit...

Och så kan det ändå sluta med missnöje... "för att det var alldeles för stort för att kunna lyckas"...

 

...

 

Och jag behöver.. kärlek, värme.. Trygghet...

Från någon stabil. Trygg.. och varm person...

 

... Och någon annan än mig själv att tänka på, vore ju bra...

Någon annan att ta hand om, så att jag glömmer bort mig själv för ett tag... Någon som är viktigare än jag... Som fyller min värld, istället för alla feliga tankar. Allt inombordsligt krig... Och allt som bara är "fel, fel, fel" med mitt liv och vad jag åstadkommer... Inte åstadkommer...

 

...

 

Igår när jag kom in till sjukhuset vid ettiden, hade jag fått byta rum...

Jag hade åter placerats i en sal med en annan patient. Och jag gjorde än en gång, vad jag alltid gör. Undvek att gå in i rummet och satte mig ute på avdelningen. Med alla ytterkläder på...

 

Och jag fick eget rum igen.

Jag klarar inte av att dela rum med andra människor. För mig kända, som okända. Jag är för osäker och försiktig för det. Vågar knappt varken andas eller röra på lemmarna... Vet inte vart jag ska titta. Eller hur jag ska hantera min mun. Mitt ansiktuttryck...

Och så i det här fallet, skulle jag även sitta spänt och oroa mig över att bli tilltalad, hela tiden...

 

...

 

Nej, men jag fick eget rum iallafall.

La mig direkt i sängen, under filten, och vilade.

Låg sedan kvar där tills imorse när det var dags för vårdplanering.

 

Jag åt ingenting igår.

Och på natten när jag skulle sova, hade jag ont i kroppen. Magen pulserade varje gång som jag la mig på den... Och huvudet gjorde ont...

Att sova kändes som en omöjlighet. Då min hjärna, oavbrutet rabblade en massa olika mat och godsaker hela tiden.

 

... Och då menar jag verkligen "rabbla". Det var inte en lugn stund. Och jag vet att det var för att näringsbristen hade gått så långt att hjärnan började desperat skicka ut signaler om att jag svälter och behöver äta för att överleva.

Det har jag lärt mig nu. Då hjärnan reagerar på samma sätt varje gång som jag svälter mig själv för länge.

 

...

 

Jag vaknade imorse vid kvart i åtta.

Fick in frukost på rummet, som jag åt.

Och sedan, klockan nio var det dags för vårdplanering... som varken gav mig till eller från. Inga tydliga känslor eller tankar om någonting.

Och när man inte vet vad man behöver hjälp med, eller egentligen förväntar sig någonting...

Ja, vad hade jag förväntat mig att känna, liksom?

 

...

 

Efter mötet, gick jag tillbaka in på rummet.

Pratade lite med kontaktpersonen...

Hade utskriviningsmöte med läkaren...

.. Och gick sedan till affären för att handla dagens "propparmat"...

 

... Jag handlade för mycket, som jag alltid gör när jag handlar propparmat.

För att egentligen ska ju den maten bara vara för en dag. Men det är ju svårt när det mesta bara finns i storpack. Och när jag dessutom nästan aldrig äter längre. Så när jag väl tar en proppardag, vill man ju ha det mesta... "vet ju inte när det blir nästa gång"...

 

...

 

Väntan på bussen, blev lång.

Jag åt lite grann. Frös.

Gick in i väntrummet och väntade.

Ut igen. Vänta i en halvtime till.

... Bussen blev sen. Så ytterligare tjugo minuter i kylan...

 

...

 

Väl hemma...

 

... Ja, jag har ätit... massor!

 

Jag har sett på TheBigBangTheory. Jag har bloggat en del...

Sett på tv... Skrivit i min textsamling...

 

... Nu på kvällen, skrev jag någonting som jag tyvärr inte vill dela med mig av. Men som jag hoppas ska kunna bli någon slags vändning... Tror dock inte det. Det känns så invecklat, att jag inte ens vet om jag kommer att komma ihåg det...

... Det handlar om att våga släppa på tryggheten, iallafall. Att på något sätt, våga hoppa... Eller "hissa mig ner för det där stupet". Ett steg i taget...

 

...

 

Jag har lust att proppa ännu mer nu. Och jag önskar bara att det var slut.

Har lust att äta upp det sista jag har.. Så att jag slipper äta imorgon också...

 

... Men jag mår redan dåligt av allt proppande. Jag kommer att få ångra om jag äter ännu mer... Både fysiskt.. och allra helst psykiskt!

 

...

 

Jaja. Vi får se hur det går med allt.

Men just nu sitter jag fast. Och har gjort så, alldeles för länge...

Trots att jag gör framsteg. Tar mig små steg i rätt riktning.. Sitter jag fast i gummiband. Och en liten avslappning för att hämta andan.. och jag studsar tillbaka igen!

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det nog mer proppande. Och lite tv... Innan jag ska sova.

 

 

Jag ör trött efter att inte ha somnat förrän efter åtta imirse. Vaknat åter vid kvart över elva sista gången...

Jag har ont i huvudet. Bröstkorgen ömmar när jag vilar armen mot den... Ligger jag på mage, smärtar bubblorna däri... Och allt jag kan tänka på, är mat, mat, mat...

Och jag kan inte somna...

… Jag fick iallafall eget rum...

Okej. Nu har jag längtat i över en timme, på att filmen ska ta slut "så att jag kan få skriva detta inlägg"... Sedan ska jag försöka sova...

 

...

 

Som sagt så har hjärnan nu börjat reagera på svälten. Till det vis att den rabblar en massa olika mat och onyttigheter hela tiden. Sådär så att jag måste skriva upp dem på mobilen, för att "inte glömma"...

Ja, när jag börjar stapla olika ätbart på rad i text, så vet jag att jag börjar bli påverkad...

 

...

 

Dagen idag.

Efter att jag väl hade fått somna igår natt. Natten som var.. Så sov jag ändå rätt så okej. Det var inte alltför kallt. Och även dagen idag, har varit lite mer behaglig temperaturmässigt...

 

... Rent psykiskt och känslomässigt, har det också känts bättre än igår. Jag har känt mig lugnare och inte varit lika desperat till döden. Rätt så munter. Och inte så mycket ångest och oro...

 

Det är ju klart att uppgivenheten har funnits. Att jag har tänkt lite grann på hur det ska bli efter måndagen. Ifall jag...

 

Ja, jag vet inte...

Jag vill ju gärna skriva att jag undrar ifall jag kommer att överleva efter vårdplaneringen. Att jag inte är helt säker på ifall jag kommer att behöva ta livet av mig eller inte...

Och det är ju så jag känner. För att jag kan inte se någon annan lösning ifall det visar sig vara lika omöjligt efter vårdplaneringen som innan... Hur jag ska svara på de känslor som då uppstår, utan att välja döden...

 

För att. Jag kan inte se mig själv hantera detta något mer. Jag kan inte se mig själv finna en väg. Veta vart jag ska ta vägen. Vart jag ska titta... Åt vilket håll jag ska rikta fötterna när jag går...

Inte om jag inte får en smula påfyllning av mitt hopp, efter eller under mötet på måndag morgon...

 

...

 

Men som sagt, har känslorna ändå varit lugnare idag. Tankarna inte lika många, ältande eller stökiga... Inte lika gnagande frustrerande...

Och jag har inte behövt kriga med mig själv...

 

...

 

På talan om "kriga med mig själv". Det kommer jag dock att behöva utstå imorgon. Ungefär två tredjedelar av dagen. Men sedan är det bara en natt kvar på sjukhuset. Tills på morgonen klockan nio. Då det blir vårdplanering.

Så jag ska nog klara det... Det jobbigaste blir ju ändå att hantera "äta eller inte"...

 

...

 

Jag vaknade iallafall några gånger under natten igår, och under morgonen och dagen idag. Tills jag klev upp vid tretiden. Då jag inte orkade ligga kvar längre...

 

...

 

Jag har suttit vid datorn. Sett på TeenMom. Bloggat lite grann. Kollat Blocket efter husdjur. Inte allvarligt. Utan bara för att hålla koll...

Jag har sett på TheBigBangTheory, och ett par filmer på tv:n...

... Och så har jag tagit ett bad...

 

...

 

... Och nu ska jag väl gå och lägga mig. Ska åka hemifrån vid halv ett imorgon.

God natt med er <3

 

 

... Ett kort inlägg innan jag går och lägger mig...

 

...

 

Jag är trött. Har inte sovit på över trettiofem timmar. Det är ruggigt i lägenheten... Och dundermusiken på övervåningen, gör att jag varken orkar tänka eller kan blunda...

 

...

 

Det går mycket funderingar just nu. Kring huruvida jag kommer att orka vara hemma ända tills på söndag eller inte...

 

Men jag känner samtidigt att jag måste. Jag måste orka. För att på måndag ska jag skriva ut mig. Måste ju klara att bo i min egen lägenhet...

 

...

 

Idag har jag i princip bara suttit vid tv:n. Jag har bloggat en del... Och så har jag diskat lite grann av disken i diskhon...

 

...

 

God natt <3

Jag hoppas på lite sömn nu iallafall. Helst så lång om möjligt. Då jag bara vill att dagarna ska gå...