Okej, vad jag har längtat efter att skriva det här inlägget nu.

Jag menar. Jag har ju kunnat skriva egentligen hur mycket jag vill idag. Men jag har inte känt att jag orkar pressa fram tankarna. Så att jag tror att det blir enklare med ett kvällsinlägg. Då beskriver jag ju dagen nerifrån och upp... Eller heter det "nedifrån"? .. Brukar flyta på bättre på det viset.

 

...

 

Natten var rätt så hård. Då jag inte hade ätit på över ett dygn. Jag hade ont i bröstkorgen. Smärtsamma bubblor i magen... Och spänningshuvudvärk...

 

... Vaknade imorse väldigt tidigt, som jag brukar göra. Vaknade även till nästan varje gång som personalen öppnade dörren under natten...

 

Jag var inte säker på ifall jag skulle äta någon frukost idag eller inte. Och såg då inte fram emot kriget som skulle bli inuti mitt huvud. Eller känslorna av hjälplöshet och frustration som detta innebär...

 

...

 

Det kommer in någon på mitt rum, vid 07.50 Talar om vem som är min kontaktperson, och att denne snart kommer in med frukost till mig...

Jag var inte särskilt intresserad, och hoppades nästan lite grann på att bli bortglömd. Som jag har gjort de flesta dagar den senaste tiden...

Men trots det, känner man sig väldigt ensam och nästan lite sårad när de väl glömmer... Inte för matens skull... Inte när man lever med den här ätstörningen. Utan som person. För att "man inte är viktigare än så"...

Jag menar. Det har ju hänt flera gånger... Och på många avdelningar... Och de är bara så slarviga...

 

Antagligen trodde min kontaktperson idag, att någon annan tog in frukosten. Utan att se till att denna "någon annan" visste om att det förväntades...

 

...

 

Jag låg kvar i sängen. Skrev några inlägg på mobilen... Och diskuterade sedan fram och tillbaka med mig själv... Innan jag vågade trycka på signalknappen... Japp. Jag skulle hem på permission.

Fömedlade min önskan till min kp som nu frågade om jag hade ätit frukost... Mitt svar blir ju såklart nej...

Men denna gången struntade jag helt i att säga att de hade glömt bort mig. Då de ändå alltid tycks tvivla på mitt ord när det gäller den saken. "Såklart de inte kan ha glömt"...

 

...

 

Jag blev tillsagd att äta åtminstone en del av lunchen "för att du tror väl inte att läkaren släpper hem dig annars?"... "Jo, det tror jag", blev mitt svar...

För att det trodde jag faktiskt.

En läkare som är beredd att släppa hem någon.. Skriva ut någon som vill svälta. Och ofta svälter utan stopp... Någon som är helt inställd på det... Ja, hon släpper hem mig i några dagar på permission.

 

... Men trots det, tvingade jag i mig hälften av lunchen. För att slippa råka på en mindre nöjsam överraskning... Det var väldigt viktigt för mig att komma hem ett tag. Helst fram tills vårdplaneringen. Så att jag kunde ha den... och samtidigt slippa vara på avdelningen något mer... För att på måndag efter vårdplaneringen, skriver jag ut mig...

 

...

 

Klockan tolv, kommer läkaren in på mitt rum. Säger "självklart" till permission. Och gör mig påmind om att stället finns kvar. Platsen finns kvar(ifall jag vill tillbaka innan permissionens slut, antagligen). Och eftersom att jag inte kommer att träffa henne mer, att ifall jag börjar må illa eller känner mig svimfärdig, ska jag åka in akut igen...

 

Och en, kanske tjugo minuter senare var jag påväg till busstation.

Eller ja. Det skulle ha varit busstation. Men bussen skulle inte gå på ett tag. Så mina kalla händer sa åt mig att gå och köpa ett par vantar av tunnare sort. Då jag har ett par tjocka redan.. Fast hemma.

 

...

 

Jag fick med mig, efter lite letande, två par vantar... I mocka... Ett par fingervantar. Och ett par tumvantar...

Sedan rusade jag halvt som halvt till bussen...

Men då jag kollade fel rutt. In till stan istället för hem, så var jag en halvtmme tidig. Så jag köpte mig en wrap och en kaffe på Pressbyrån.

Och så satte jag mig och väntade...

 

...

 

Väl hemma...

Känslan som jag fick, var inte som jag trodde, tung och negativ. Den var inte överväldigande på något sätt... Det var snarare en lättnad att komma hem. Och jag kände mig munter för första gången på länge..

 

.. Jag minns dock inte riktigt vad jag gjorde...

Jo, jag kollade lite post som hade kommit. Satte igång datorn. Skickade iväg mail... Och läste ikapp lite bloggar...

 

Jag bloggade. Och sedan blev det tv... Och alldeles för mycket choklad... Alldeles för mycket choklad!

 

... Jag tände lite värmeljus också...

Proppade i mig de sista bitarna choklad. Borstade mina tänder och munsköljde. Och såg nu fram emot svälten, med en gnutta vemod...

 

...

 

Ja, det ska bli skönt att inte äta. Men samtidigt känns allt väldigt rörigt just nu... Jag känner av min elaka hjärna... Och bredvid den, min svaga och röriga hjärna... Som sällskapar med min lite lugnare och mer... Jag vet inte om jag vågar säga "levnadsglada" hjärna...

 

... Det är bara så mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Orkar liksom inte hålla allt kvar i huvudet... Orkar inte prioritera rätt tankar... Och just nu känns det som om det enda jag orkar göra, är att inte tänka alls...

 

Jag har skrivit på den vita tavlan, vad jag har för planer för dessa dagar. Inte när jag vill göra det. Utan bara att...

... Det står "åka till stan", "diska", "bada"...

 

... Det är inte mycket..

Men det som gör mig stressad, är väl resten av alla tankar som sitter och borrar sig fast i mitt huvud just nu... Jag ser mina föräldrar... Jag ser livet och vardagen. Framtiden...

Jag ser vårdplaneringen. Sjukhuset... Jag ser boendestöd...

... Och jag ser hur omöjligt allt kan(fortsätta) komma att bli...

 

... Jag ser min syster som jag inte orkar höra av mig till. Då hon är rätt så krävande...

... Och jag ser smärtan som svälten kommer att ge... Kriget som åter kommer att väckas till liv när jag kommer tillbaka till avdelningen... Svårigheterna med att hantera mig själv och min stretiga hjärna...

 

... Jag ser en vovve... Kärlek...

... Och jag vill inte se något mer. Det är för mycket...

 

...

 

Samtidigt som allt detta, känns det som om jag lever på sidan av livet... Det känns som om jag lever i en mardröm. En tjock och immig mardröm. Och jag hittar inte ut. Luften är tät och kvav. Jag är vilse...

 

... Jag har bara levt i det här så länge nu, att jag har glömt att det faktiskt går att leva ett liv. Att det finns ett liv, bortom denna dimman... Men jag bara dansar en smärtsam dans med döden... Dag efter dag. År efter år... Och de gånger som jag faktiskt skrattar och ler... Ja, det känns bara som ytterligare en dimenssion bredvid livet...

 

... När ska jag vakna upp till verkligheten?

När ska mitt liv bli ett liv?

När ska tilliten.. Tron och hoppet..? När ska glädjen, värmen och lyckan väckas till liv?

... När... ska jag få känna att jag lever? Få uppleva klarhet..?

 

... Och kommer det att ske i detta livet? ... Eller hinner jag ge upp?.. Fara vidare?

 

...

 

Det är klart att jag är glad över att ändå ha det som jag har. Men jag kräver mer av mitt liv. Av mig själv. Någonting som jag ännu inte vågar titta åt...

Och det känns verkligen som en annan värld. Någonting för stort och ljust för att en enkel person som jag, att kunna uppnå...

 

... Kanske får jag nöja mig med det jag redan har...

Det är bra och kan ge mycket glädje... om jag bara accpterar det och tar tillvara på det...

 

...

 

God natt med er<3

Jag ska väl försöka koppla av nu. Men jag känner mig egentligen för ängslig och tom, för att se någon sömn eller morgondag...

... Jag sitter hopkrupen i soffan. Med tre fleecefiltar och ett halvtjockt täcke.

Fryser. Försöker koncentrera mig på lite tv...

 

... Men jag har inte sovit någonting idag. Inte på över.. eller närmare trettio timmar...

Och jag har ångest. Känner mig tung och grå. Dyster...

 

... Det enda jag har fått i mig idag, är en kopp kaffe med en lite större skvätt grädde i. Och en kopp te, med väldigt lite grädde och lika lite flytande honung i...

Självvalt... och inte alls lika utmanande som igår...

 

...

 

Men nu är det iallafall bestämt. Valt. Beslutat...

Ska jag klara det här, så gör jag det på egen hand... Annars får det vara...

... Och jag ser inget hopp. Inte längre...

 

...

 

Jag behöver vila. Men det finns ingen sådan plats. Ingen plats att permanent hämta mina krafter. Styrka och tro...

 

... Jag önskar att jag kunde se eller finna några möjligheter. Att det hade funnits en lösning på det hela. En fri... oblockerad väg i livet...

 

... Men nej...

...

 

Jag känner mig så sjuk... Som om jag lever i en mardröm, där jag är boven...

Och jag vill gärna vakna upp nu...

 

Mitt liv har inga möjligheter, sålänge som jag hanterar det på det här sättet...

Och som det ser ut nu, kommer jag inte heller... någonsin att börja hantera det annorlunda...

 

...

 

Dagarna är olidligt långa. Det är kallt i lägenheten... Jag är ensam... Och mitt största begär, är och förblir att svälta mig själv. Må dåligt...

... Och när jag inte gör det "så sviker jag mig själv"... "Misslyckas"... "Begår ett stort misstag"... Ja-a... "Förstör"...

 

...

 

Svälta för att jag tycker om att lida... Svälta för att livet inte betyder någonting... Svälta för att, att få mat på bordet varje dag, är krävande...

Svälta... För att jag är jag...

 

...

 

Och jag är trött på att inte känna hopp... Att inte kunna se någon framtid...

Och att varken lyckas ta emot någon hjälp.. eller klarar det utan... Att varken behöva hjälpen... eller orka själv...

... Att varken kunna säga med säkerhet, att jag mår dåligt... Eller att jag mår bra... Att jag är stark... Eller att jag är svag...

 

... Hur tar mig sig någonstans i livet, då?

 

...

 

Och när livet inte är värt att levas... och döden inte dags att upplevas...

Vart tar man vägen?

 

... Jag har ingenstans att ta vägen...

Ingenstans att vända mig...

 

Jag vill inte dö... Men orkar inte leva...

 

.. Mina texter finns här. Kan inte radera dem... Slänga dem... Då jag inte kan vara utan dem... Men kan inte ha dessa kvar om jag försvinner. Då jag inte vill att min familj ska kunna läsa...

 

... Ja, och så kan jag inte skada min familj genom att lämna... En stor anledning.

 

...

 

Tiden är lång. Väldigt långsam... Och nu när möjligheterna är strypta... känns det extra meningslöst...

.. Vart ska jag fly? Hur flyr man från sig själv? ... Hur flyr man från livet, utan att dö?

 

...

 

Funderar på att börja äta en liten sak om dagen igen.. Som jag gjorde när jag höll på med DagensMat för några månader sedan. Så att jag kan lyda svälthjärnan.. men samtidigt inte behöver helsvälta... Eller leva på en skvätt grädde om dagen...

... Klockan är tio...

Jag fryser. Är uttråkad... Och känner mig dum... Misslyckad... Uppgiven...

Och mitt största begär just nu.. På grund av hjälplös desperation.. Är att åter vara dum emot mig själv... Åter svälta...

 

... Inte för att jag vill, denna gången...

Eller antagligen lite för att jag vill...

.. Men det är väl mest för att jag inte ens orkar försöka få till det med ätandet... Äta lagom. Någorlunda regelbundet... Och ta mig an hela utmaningen med att få mat på bordet varje dag...

Inte en gång till...

 

Jag har inte energin. Inte tron eller hoppet...

... Och min innerliga frustration, gör att jag inte värdesätter varken livet eller mig själv tillräckligt för att ha något emot att skada mig själv...

 

... Men det är dumt. Jag vet...

 

...

 

Vet inte om jag ser någon mening med att beskriva min dag. Eller de dagar som varit... Eftersom att livet i sig, känns borta. Över... Och idag, extra meningslöst...

Vill liksom inte gå och lägga mig ikväll... För att jag kan inte se till imorgon...

 

...

 

Det är ju klart.

Det är som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag måste själv förändra. Jag måste själv bestämma mig och vilja.

Det är ju liksom jag som sitter på kontrollen. Likväl jag själv som tar den ifrån mig och kämpar fel hela tiden...

 

... Jag har bara väldigt svårt att varken vilja eller orka kämpa åt rätt håll och för rätt sak... Och ju mer medveten jag blir om mig själv. Ju mer jag förstår hur jag fungerar... Desto mer uppgiven blir jag...

Hoppet försvinner. Livet blir grumligt och svart...

Och jag kan varken leva eller dö... Orkar inte... Vill inte...

 

...

 

Men jag är en vanlig människa. Jag måste komma ihåg det.. Och inte monsterfiera mig själv...

Jag har ju samma möjligheter som någon annan...

 

Men varför är det då så svårt? Varför gör jag det då så omöjligt?

 

...

 

Jag tänker inte åka in på sjukhus igen...

Så.. Väljer jag att svälta, får jag stå för det sedan. Då får jag lida, trots rädsla.. Eller frivilligt själv vända håll...

... Och ska jag ta mig någonstans i livet, måste jag själv ta tag i det och vilja...

Annars får jag leva med mitt val att inte göra det...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Och jag vet inte hur någonting ska vara möjligt...

Hur jag ska kunna ta emot stöd och hjälp när problemen inte finns... Hur jag ska kunna klara mig själv, när dessa ändå finns...

Och jag vet inte hur jag ska våga leva, när jag inte ens har viljan... Hur jag ska kunna vända på viljan, när jag inte vågar...

 

...

 

Jag vill ha hund. Kärlek. Någon att leva för och ta hand om...

Men livet blir större och svårare, ju fler saker man tillför. Allt jag väljer att ge mitt liv, ger ytterligare krav... Och ytterligare tankar som ska få plats i ett och samma huvud...

... Det är då som jag känner att jag kommer att lösas upp till en gas... Och spridas ut över jordklotet som en svävande röra... Kanske explodera till små, små partiklar.. Omöjliga att samla ihop igen...

 

... Men det kanske är mer möjlgt än vad jag gör det. Än vad jag föreställer mig... Jag tänker bara för mycket...

 

...

 

Vet inte vad jag känner för någon vårdplanering eller stödkontakt alls, just nu...

... Men hur länge orkar jag leva, om jag inte träffar på några punkter av chans till förändring någonstans längre fram? ...

 

...

 

Jag önskar jag hade något problem som gick att ta på... Någonting självklart även för mig...

... Men nu finns ingenting. Och jag sitter fast... Utan hopp... Utan möjligheter...

Om jag inte lyckas fly... Fly från mig själv...

Kanske finna ett annat jag... En styrka i en del av mig som jag inte visste att jag hade...

 

...

 

Detta blev inget vanligt kvällsinlägg. Då jag inte beskrev min dag... Men skit samma. Orka...

 

.. God natt med er <3

… Nej, jag vill inte dö... Då hade jag inte blivit rädd när jag i mitt huvud, desperat ber om dödshjälp hos läkare... Ja, när jag föreställer mig att det är lagligt...

Nej, jag orkar bara inte leva...

Jag är rädd att, när döden själv knackar på min dörr. När det är dags, ska jag dö under ånger. Jag ska känna mig dum och onödig...

.. Att livet fortfarande ska vara lika meningslöst. Jag ska fortfarande inte ha upplevt eller uppnått någonting. Jag svälter mig själv, till och från...

… Och ja-a...

Det känns som om jag hellre avslutar allt själv, i förtid. Erkänner mig besegrad. Än att dö med samma känsla som jag har nu(eller ännu tyngre), sådär sjuttio år senare.

… Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tror inte att det är möjligt...

Och nu längtar jag hem...

Jag skrev ett långt inlägg, för att jag mår dåligt... Och mobilen sviker mig... Den SUGER att blogga med!!

… Men faktumet iallafall.

Jag kommer aldrig kunna ta emot stöd. Då behovet inte finns.

Kommer aldrig att orka med livet på egen hand. Då jag skulle lösas upp till trilljoner små organismer, om jag försökte...

Och den enda plats där jag någonsin kommer att fungera, är hos mina föräldrar...

Och detta får mig bara att desperat, sukta efter ett avslut. Den enda platsen för frihet...

...

Ja-a...

Jag känner mig uppgiven...

Men jag är stark. Jag mår bra... Och jag klarar mig själv...

Egentligen...

...

Men ändå sitter jag fast i den här gropen. Ofrivilligt nedtvingad av mig själv... Och jag varken kan, vill eller vågar ta mig upp...

Hur länge ska jag leva såhär? Vad är det värt? … Och om det inte finns något avslut i detta livet.. Borde jag ens göra det? Leva menar jag..?

För min familjs skul.. Ja...

Men om jag ser till mig själv.. Vad är snällast?

... Det är ju klart att jag ska fortsätta äta, liksom... Eller?

 

... Sedan jag kom hem, har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit...

Utan hunger, har jag bara proppat. Sak efter sak. Godis efter godis...

Och nu har jag en fiskgratäng(fryst) påväg in i ugnen...

 

... Jag kan inte sluta...

Jag har tråkigt. Känner mig lite smått ängslig och svävande...

Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Min tid...

 

... Och i skrivandets stund, längtar jag efter att sluta äta...

Min själ ropar efter stöd "nuuu!"...

 

... Och i desperationens stund, har jag lust att messa 27åringen. Fråga om hon vill komma i helgen... Bara för att få tänka på annat, fram tills livet ska ordna upp sig "och bli värt någonting"...

... Men jag vågar inte riktigt. Då jag inte vet om jag är redo. "Är min själ. Mitt sinne, redo för den sociala pressen igen?"... "Är min vardag. Mitt liv.. Min lägenhet redo för besök under en hel helg ännu?"...

 

...

 

Det var inte för tidigt att skriva ut mig själv. Inte alls. Snarare "väldigt på tiden". Då jag mådde väldigt dåligt av att vara inlåst bland alla krävande människor... Utan egen kontroll...

Men samtidigt vet jag inte vart jag är, just nu. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera mig själv och vardagen... Eller min tid...

 

...

 

Jag känner mig mer än desperat till att få det där stödet i vardagen nu... Vilket i och för sig är något positivt. Kanske har jag nu ändå mognat på något sätt, under min kortare period på avdelningen. Kanske har jag ändå insett någonting.

.. Förutom att jag vägrar bli inlagd igen...

 

Men samtidigt som det är positivt att jag nu känner mig strävande efter hjälpen på hemmaplan, så är det jobbigt. För att sådana känslor kommer alltid på fel tidpunkt. Under helgdagar eller semestrar. Då det inte är möjligt, eller iallafall väldigt svårt att få igång det direkt... Och jag vet ju inte ens egentligen om eller när någon vårdplanering kan ske. Inte heller hur!.. Eller vart...

... Och när den sker. Kommer jag att kunna tillåta något alternativ alls? Kommer jag fortfarande att känna av behovet när det väl är dags?

 

...

 

Dagen idag.

Sedan jag kom hem, har jag som sagt ätit. Ätit, ätit och ätit.

Var även iväg en snabbis till affären. Då jag ville köpa grädde till mitt te och kaffe...

 

Jag har sett på film. Skrivit lite grann...

Och så har jag suttit vid datorn och desperat försökt få tiden att gå...

 

Funderat på det här med ekonomin. "Måste lösa detta nu... Men hur?"...

Ja, jag blir ju inkomstlös efter januari... Och har ännu inte orkat ta tag i det...

 

Jag har funderat över morgondagen. "Ska jag åka till mina föräldrar eller inte? Kanske bara över dagen. Så att jag får sova hemma(?).."...

 

... Och jag har haft tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Men jag ska inte gnälla... Det var bra mycket jobbigare på avdelningen!

 

...

 

Jobbigt att inte veta om eller när allt ska lösa sig... Om eller när jag ska ta emot något stöd eller hjälp... Och på vilket sätt det i sådana fall skulle ske...

Att inte veta om jag kommer att falla ner igen... Om jag redan är påväg... Eller hur många gånger till, det kommer att ske...

... Och ifall det kommer att sluta med att jag lämnar allt... Hur lång kampen i sådana fall kommer att bli innan jag tar steget... Och hur många gånger jag kommer att behöva kämpa... Kämpa mot mig själv och livet... Kämpa för mig själv och livet...

 

... Och "Hur länge kommer jag denna gången att få känna att jag vill ha stödet? .. Hjälpen?"...

"Hur länge kommer jag nu att få känna att jag vill någonting med livet? Att jag i och över huvud taget har lust att vara social igen?"...

Ännu tror jag inte på livet. Litar jag inte på vardagen, när jag tänker efter... "Men kommer jag ändå att klara det här? Finns det ändå någonting för mig?"... "Och kommer jag någonsin att släppa på min envishet och bjuda in det värdiga livet intill själen? In i vardagen? ... Lita på andra? ... På mig själv?"...

 

...

 

Ja, jag har så många frågor. Så många funderingar. Som egentligen kan buntas ihop till några få stora...

 

Funderar på att maila kuratorn. Nu när jag har blivit utskriven. Men vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva...

 

Sköterskan nämnde även en psykolog som egentligen hade planerat att träffa mig innan jag åkte hem... Som hon tyckte att jag skulle ge en chans. Men där har jag ingen aning om hur kontakten skulle "startas upp", eller vad man nu ska säga... Om det skulle vara någonting som de fixar... Eller vad...

Eller ens varför...

 

Men i skrivandets stund, är jag nog tillräckligt desperat till förändring, att jag är beredd på det mesta...

 

...

 

Nu ska jag snart fortsätta proppa. Det blir färdigköpt fiskgratäng. Gott.

Men dock inte så bra för kroppen. Nu när jag redan är fullproppad...

"Hur ska jag klara det här?"... "Kommer jag någonsin att besegra den här utmaningen?"...

 

God natt med er <3

 

 

Som om jag behöver trycka i stålrör genom mitt bröst, för att pysa ur all luft... Det är vad jag känner just nu...

Som om hjärtat ska sluta slå, och all smärta släpper med en sista suck...

Det vore inte helt ovälkommet... Inte just nu...

Inte nu, när jag ligger här. Nedbäddad i sängen. Med endast mörkret och musik som sällskap... Med trycket över bröstet. Mer fysiskt än psykiskt denna gång, som påminner mig om att jag lever...

Som försöker, med hög röst, få mig att inse vad jag gör...

Oron.. som säger mig... Om ett liv i Självvållad smärta, är det enda jag har att erbjuda mig själv, kanske ändå döden är en bättre väg...

... Ja.. om det inte vore för det lilla... Det stora hindret... Svek.

Men egentligen är livet över.. Och jag tackar inte nej till en okomplicerad död... Om mina nära får vara inkluderade i det okomplicerade..