... Jag mår illa...

Känner mig trött.

Helt slut...

 

...

 

Jag vet inte om det beror på hur jag äter... Eller inte äter...

Eller om det beror på att RödaVeckan ska sätta in när som helst nu...

 

... Men faktum är...

Jag äter. Det gör jag.

Men jag äter inte regelbundet. Och jag äter bara när jag känner hunger... Tror mig bli mätt. Och slutar äta, då efter väldigt lite näring. Och så, innan jag vet ordet av, är jag hungrig igen. Och börjar om...

 

... Jag äter...

Ja, jag har dragit i mig grönsaker. Grönsaksjuice och sådant...

Men ingen ordentlig mat.

Soppa...  igår, tror jag...

 

... Och så en del godis...

 

...

 

Men jag vet inte.

 

Det kan vara att jag äter för dåligt. För lite. För ofta...

... Ja, magen behöver ju vila, också...

 

... Det kan bero på hur jag...

Ja, hur jag känner för vardagen... Tillvaron, just nu...

Stressen. Oron, osäkerheten... Och att känna mig såhär himla vilsen, och uppgiven i dagen...

 

...

 

Men det här har jag ju redan tagit upp en gång idag.

 

Så jag ska beskriva min dag. Och sedan blir det HundraProcentBonde, vid tiotiden.

Tycker att det är ett mysigt program. Och så tycker jag ju om det danska språket :)

Går på Svt24.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv. Såg på HemTillGården...

 

... Nej, nu ljuger jag...

Jag vaknade tidigare idag.

Kände mig hungrig. Så jag klev upp och åt yoghurt med Granola, och såg på vad som var kvar från MalouEfterTio... I väntan på HemTillGården...

 

...

 

Sedan har jag diskat.

Diskat... Och diskat.

 

Jag är väldigt bestämd nu, till att göra iordning inför helgens matlagning. För att gör jag inte det, lagar jag garanterat inte mat. Det känns ju tungt som det är! .. Utan all disk.

 

...

 

Jag har ätit flera gånger. Ibland bara druckit någonting...

Och minsta lilla näring, får mig att känna mig illamående. Vilket jag konstaterar som mättnad...

Men det kan även vara att kroppen inte gillar sortens näring den får...

 

...

 

Jag har skrivit lite grann...

Känt mig... tung...

Och tvingat mig själv att fundera lite grann över det här med Boendestöd.

 

Jo visst. Jag kan ha kvar insatsen och bara säga att hon inte behöver komma, de dagar som känslorna eller tankarna går emot...

... "Men insatsen kostar mig 530 kronor i månaden. Vilket känns som onödiga pengar... om min inställning till stödet, är att jag vill avboka våra möten... Och bara inte vågar avsäga mig insatsen "för att jag kanske behöver stödet"...

 

...

 

... Jag känner mig svävande tung idag...

Antagligen på grund av en tillvaro, helt fri från rutiner.

Jag menar. Min vardag innehåller ju egentligen ingenting. Och de enda rutiner jag brydde mig om, var när jag äter och vad...

Dessa är borta nu. Då det ju blev för jobbigt och jag inte orkar hantera några matrelaterade krav eller förväntningar alls...

 

... Också uppgiven. Vilsen.

Då jag inte finner vägen. Inte ens vet om den finns att finna...

Och jag inte känner att det finns någon vits att söka längre...

 

...

 

... Men trots det...

Jag söker och söker och söker...

Det är en naturlig bedrift, att vilja söka sig hem. Till tryggheten...

Tydligen.

 

... Dock så är det svårt att blicka framåt, nu. Då mitt hjärta skrumpnar varje gång som jag tänker på det...

Jag ser liksom inget positivt mål i det här... Jag kan inte se någon annan utväg ur all smärta, än att till slut åter eliminera all mat ur hemmet...

 

... Och ja. Vilka möjligheter har jag då kvar?

... Svälten.

Vilket leder till samma dödläge som jag nått så många gånger förut...

 

...

 

... Det är liksom där det slutar. Längre än så, kommer jag inte. Utan att dö...

Och den enda vägen, om jag ska fortsätta gå, är tillbaka in i matchen...

 

... Evighetsnurr...

Men jag vill inte heller stanna i svälten...

... "Den överlever jag inte"...

 

... Och det värsta i så fall, är sveket mot min familj...

 

...

 

Nu ska jag se på tv.

Kanske äta något mer...

 

Men jag är egentligen varken hungrig eller särskilt sugen... Känner mig väl mest tvungen... av ingen anledning alls egentligen... Bara för att det finns... Bara för att ha någonting att göra...

 

... God natt med er <3

 

Ja. Och en hel del Bejeweled har spelats också. På grund av hur jag har mått i kroppen, knoppen och själen...

 

 

... Det här tynger mig så mycket, just nu...

Så mycket, att jag inte ser hur jag ska kunna fortsätta...

 

... Jag menar.

Det är inte att äta. Det är inte vad, hur och varför jag äter "det, det eller det"...

... Det är hur mycket jag äter... Men inte huvudsakligen...

 

... Utan...

Det som tynger mig just nu, är att jag inte vet hur jag ska få ihop det... Hur jag ska kunna ha mat hemma. Varierad mat. Liksom lite av varje... Men ändå hinna äta upp det innan det hinner bli dåligt...

 

...

 

Jag vet inte om jag är onödigt orolig. Det vore ju inte helt konstigt.. eftersom att jag oftast är "onödigt orolig"...

Men det känns verkligen som om maten bara kommer att bli gammal, snabbare än vad jag hinner blinka...

 

Så fort som jag har fått hem ny mat, börjar jag oroa mig för när jag ska bli av med den...

 

...

 

Men det är ju klart.

Just nu har jag ju så mycket mat hemma, som har legat ett tag...

Och dessa saker har ju tyngt mig ett bra tag, nu...

 

Det kanske vore en annan sak ifall jag hade rätt så varierad mat hemma... men som allt var relativt nyköpt...

 

...

 

Men jag kan ändå inte se hur jag ska få det att gå ihop.

"Jag är bara en person"...

 

... Jag minns dock inte hur det funkade under de perioder då jag har lyckats och för ett tag, orkat äta regelbundet... med matlagning och allt...

Ifall maten gick åt då... Eller ifall jag ens köpte särskilt varierat då...

 

Men nu är iallafall ett faktum.

"Jag är orolig. Och jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop".

 

...

 

Det är sådana här saker som gör att jag bara vill bli av med alla mat, så att jag kan börja leva på godsaker. Bara godsaker...

Slut med oron.

 

... Det vill säga.

Jag orkar inte köpa hem mat igen. Igen, igen och igen.

Men kanske känns det annorlunda när jag har blivit av med all "gammal mat"...

 

.. Men så kommer det ju ny(om jag handlar igen)... Och ska jag inte köpa endast en sak åt gången och leva på den tills det tar slut...

 

... Ja-a...

 

...

 

Jag överreagerar nog på min oro. Men ångesten gnager. Och jag springer ständigt in i köket för att kolla i kylen...

Skriver ständigt ner vad det är som riskerar att bli dåligt...

Och känner mig hela tiden tvungen att äta "utan en chans att hinna ändå"...

 

...

 

Det är nog inte så illa att slänga maten. Och det är det jag tänker göra om jag inte hinner...

Jag orkar inte känna mig stressad, längre...

 

Jag bör tillaga den där köttfärsen och falukorven som har legat i frysen alldeles för länge...

Men för att kunna göra det, måste jag diska klart först...

Och jag är såpass stressad till att få dessa maträtter tillagade "innan de blir dåliga", att det inte känns som om jag har en dag till övers(samtidigt som jag inte orkar lyfta ett finger till matlagning)!

 

... Och på det, behöver jag åka till föräldrarna också!

 

...

 

Stress, stress, stress...

 

Men jag får väl intala mig själv att jag gärna slänger pengarna i soporna för denna gången. Och att jag sedan inte köper någonting som riskerar att inte bli uppätet...

 

... Jag kan verkligen inte hantera det här!

... Så. Finner jag inget sätt att äta på, som kräver lagom och känns tryggt... Då ger jag upp. Då får det vara...

 

... Men enbart färdigmat och godsaker...

Det borde jag väl klara av, i värsta fall...

Känns dock inte det minsta hälsosamt.

"Jag överlever. Men vart har jag näringen?"...

 

...

 

Dagen idag.

Igår var en pressad natt... Jag bara tänkte och tänkte och tänkte...

 

Somnade trots allt till slut...

 

... Klev upp till HemTillGården.

Åt lite yoghurt med Granola.

Och tog sedan nästa buss till stan. Hade några erbjudanden på Willys, som jag vill utnyttja.

 

Jag handlade. Och åkte sedan hem igen.

 

...

 

Väl hemma, har jag ätit lite...

Oroat mig och ältat.

Pillat sönder läpparna, så att det gör ont... Verkligen jätteont.

 

... Skrivit i min textsamling. Några gånger...

... Spelat Bejeweled... och sett på TheBigBangTheory...

... Sprungit fram och tillbaka mellan vardagsrummet och kylskåpet...

 

... Och tvivlat på ifall det är möjligt...

"Är det möjligt att äta när jag bor själv?"...

... Men det är ju klart att det är. Folk gör det ju...

Jag har bara ingen energi till att försöka få det att fungera...

Vet nog inte heller hur...

 

... Just nu vill jag bara ha en sak att äta. Och jag vill hålla mig till den saken hela tiden...

Den ska vara hållbar. Hålla länge.

Och den ska gå att äta som den är...

 

Jag orkar inte mer...

 

...

 

Jag ska väl fortsätta älta.

Spela lite mer Bejeweled...

Oroa mig lite till..

Och se på TheBigBangTheory.

 

... Sedan blir det sängen.

 

.. God natt med er <3

 

Glömde att nämna att jag blev uppraggad på affären idag.. 

 

... Jag tänker. Jättemycket hela tiden...

Men det har lugnat ner sig nu, till det sätt att det känns hanterbart...

 

Jag vet inte hur det kommer att gå för mig... Eller ifall imorgon... I övermorgon... eller om ett par veckor, är dagen då det kommer att falla...

.. Ifall mitt förnuft kommer att sabba mitt samvete, såpass att jag känner mig tvungen att bara vända håll...

 

Frustrationen. Hjälplösheten...

 

...

 

Ja, jag tänker lika mycket. Fortfarande.

Sådär så att det gnager inombords. Och tankarna bara upprepar sig. Upprepar sig... Och upprepar sig...

 

Det känns fortfarande rörigt...

 

... Men då jag nu ändå har lyckats släppa på kraven en del... Och det bara finns de tvångsmässiga tankarna kvar, som inte vill försvinna... så känns det ändå befriande på något vis...
Ovisst, men befriande...

 

Ja, då hjärnan har släppt på trycket åtminstone lite grann, har jag även blivit väldigt känslig.

Ja, men så att jag blir tårögd och nästan börjar gråta för minsta lilla, när jag ser på tv...

... Och det är ju dags för det. Att gråta, alltså.

Har inte gjort det sedan den dagen på sjukhuset, då jag var tvungen att ta mig ut på en promenad för att jag hade gråtit halva dagen.. och behövde en paus...

 

...

 

Dagen idag.

 

Som sagt. En massa funderingar. Men under lite lugnare känslomässiga förhållanden...

Svårt att sluta tänka. Då jag har något framför mig, som jag inte vet hur det ska gå...

 

...

 

Jag klev...

 

.. Jag stängde av alla matklockor igår...

Men klev istället upp när klockan ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

 

...

 

Jag drömde om hundar, hela natten...

Jag och 27åringen och hennes hundar, skulle det nog vara. Tror jag.

 

Vi var ute och åkte tåg. Reste...

Men det var inte vi hela tiden...

Jag vet att det ibland var jag och Xsambon, med våran hund och en liten hund som är den hunden 27åringen äger nu...

 

... Drömmen var iallafall väldigt verklig. Kändes väldigt verklig.

 

Men mindre intressant.

 

...

 

Jag...

 

... Vet förresten inte om jag vill prata om just ätandet idag...

Kan väl säga att jag har snålat på det. Men inte svält mig själv. Bara dragit ner på mängden. Känt efter mer efter mättnaden...

Och jag har ställt in mig på att bara äta när jag blir hungrig. Istället för att äta efter klockan...

... Jag ska försöka ta bort alla(alla) krav... Så att jag kan orka leva...

 

...

 

Tv.

 

Jag har diskat. Inte allt. Långt ifrån allt.

 

... Jag har messat mamma. Bara för att se hur hennes jobbschema ser ut det närmaste.

Då hon jobbar natt. Och jag vill inte ta mig dit någon dag då hon sover halva dagen...

 

...

 

Jag har spelat Bejeweled. För att lugna mig själv lite grann...

Gått mellan tv:n och det...

 

...

 

Jag har skrivit... Ett par gånger, kanske...

 

...

 

Och nu längtar jag efter att somna.

För att jag är trött...

 

... God natt med er <3

 

 

"Ska jag ge upp nu? ... Är det dags?"...

 

Ska jag ge upp nu, så tänker jag proppa idag... Kanske proppa imorgon...

... Och sedan, när jag känner mig tvungen, börja svälta...

 

...

 

Det är ju verkligen inte vad jag vill!

Men livet är en enda röra... Jag är en enda röra... Och mitt huvud svämmar över och exploderar... av en enda röra!

 

... Jag är trött på att vilja, nu...

Trött på att vilja men inte orka...

 

... Så kanske ska jag bara försöka vända på viljan igen...

Ge upp om ätandet och alla höga, tunga krav kring det...

... Iallafall tills jag har en plan... En plan som kan fungera...

 

... För att detta litar jag inte på...

Jag känner mig så vilsen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Och att inte vilja, är nog det enda som skulle göra livet... och vardagen dräglig igen...

 

...

 

För att nu bara planerar jag. Fram och tillbaka, hela tiden. Och med planerna, kommer osäkerhet, oro... Ångest... och en himla röra!

 

... Utan planerna...

Ja, då löses jag upp till ingenting...

"Hur agerar man utan plan?"...

 

...

 

Jag vill.

Det är det som är det jobbigaste med det här...

Med att jag nu bara har lust att ge upp igen "för att jag inte orkar"...

 

Jag vill. Och det känns viktigt för mig, just nu... Kanske viktigare än någonsin förut...

Jag har blivit mer vuxen. Mognat...

Och för att inte glömma... Tröttnat på att återvända till samma meningslösa helvete, gång på gång, på gång!

 

...

 

Men jag blir trött...

Och vad gör man när det enda som man verkligen måste göra i vardagen, är för mycket för att man ska orka leva? För att man... ska kunna acceptera att överösas med "dag, på dag, på dag av detta helvete!"..?

 

...

 

Men egentligen är jag inte redo för ett bakslag till, just nu...

... Jag vill inte...

 

...

 

Dagen idag.

 

Innan jag klev i säng igår kväll(natt), messade jag Boendestöd...

Sa att hon behövde ha med sig blanketterna. Då jag inte har någon skrivare...

 

...

 

Klev upp vid åtta på morgonen. Då jag vaknade av hennes svar, strax efter sju...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

...

 

Lite tv.

Och så dags för Boendestöd...

 

... Vi fyllde i blanketterna... Eller jag gjorde det. Men med hennes hjälp...

Och konstaterade att jag skulle behöva komplettera detta...

Jag behöver hem till mina föräldrar och låna deras skrivare. För att det var några papper till bostadstillägget, som skulle bifogas...

 

... Det kändes rörigt. Men jag ska ändå försöka få det klart. Så att jag får en inkomst...

... Så jag får se när jag orkar åka till mina föräldrar...

 

...

 

Vi pratade lite grann... Vilket jag inte hade tänkt göra, egentligen. Då det gör mig förvirrad. Får mig att känna mig vilsen...

Och egentligen känns det helt meningslöst. Då jag ändå inte vet varken vart jag står, vart jag vill eller vart jag är påväg...

 

Jag vet inte om jag kan ta emot något mer stöd...

 

...

 

Efter det, såg jag på HemTillGården. Åt lunch...

 

... Och efter att ha...

Ja, jag minns inte ens vad det var jag ältade...

 

Men jag åkte iallafall till stan en vända. Mest för att komma hemifrån. Koppla bort ett tag... Och koppla av på en bussresa...

 

...

 

Jag tog en promenad. Relativt lång. Men ändå alldeles lagom kort...

 

... Väntade på bussen.. Och åkte hem igen...

 

...

 

När jag kom hem, började jag planera en massa. Skriva upp nya ideér, och skriva handlingslista(inte för att jag trodde att jag skulle våga handla). Några stycken...

Flera listor för olika saker. Till olika syfte...

 

... Och all text... Alla listor... Alla dessa... regler...

Det blir för mycket... Och jag tänker för mycket...

Allt blir en enda röra...

 

... Ångest, osäkerhet. Snurrande tankar av dilemman...

"Om. Varför? varför inte?"...

... "Det" går inte. För att då blir det "så" ... Och det där går inte. För att då blir det ju "så"... "Hur gör jag då?" ... "Kan jag kanske göra "så"... Nej men då blir det ju fel där istället..."...

 

... Hur man nu kan göra en sådan stor sak av att handla mat...

 

...

 

Men det är ju också att jag inte är säker på hur jag orkar äta... Ifall jag orkar laga mat längre...

Och ifall jag inte gör det... "Det känns inte bra att bara leva på färdigmat"...

Och om jag köper hem mat.. "Kommer jag att äta den då? Eller kommer den bara att ge mig ångest?"...

 

...

 

Efter en stund, blev det iallafall middag.

Soppan/purén som jag gjorde härom dagen... Jättegod. Och den tycks bara bli godare :)

Och en smörgås till det. Grönsaksjuice...

 

...

 

Det har blivit att skriva i min textsamling.

Att gruva mig över all disk och röra i köket. Kladd...

 

Och så har det blivit tv...

Som jag nu på kvällen, inte har orkat koncentrera mig på. Då jag inte kan släppa det här inköpsdilemmat...

 

...

 

... Jag antar att jag bara kan släppa det... Finna inre ro(inte inre frid, iochförsig), ifall jag backar igen... Släpper det hela...

 

Att bara ta saker som de kommer... Det funkar inte i ätandet. Inte alls. För att jag är för osäker...

Men kanske funkar det i livet. I vardagen.

Kanske kan jag iallafall umgås med familjen. Skratta och le...

 

...

 

God natt med er <3 

 

 

Nu blir det nog att titta på några fler avsnitt av säsong ett av TheBigBangTheory, som jag började om med idag. För att jag behövde tänka på annat. Skratta lite grann..

Och jag har redan sett alla som jag hade...

 

... Sedan blir det lite Bejeweled i ett desperat försök att bli lugnare...

 

Och så sängen.

... Jag har ingen plan på hur jag ska orka fortsätta...

Jag har ingen plan på vad jag ska göra när maten börjar ta slut. Då jag varken orkar med allt vad det innebär att äta, eller vill svälta...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hela grejen...

Jag tycker efter varje måltid, att jag har ätit för mycket. Eftersom att jag har blivit mätt...

Och efter varje måltid, gör den känslan att jag bara vill börja proppa. På grund av stress och ångest. Uppgivenhet... En känsla av brist på kontroll...

 

...

 

... Och som det ser ut nu, vill jag varken svälta... eller orkar fortsätta äta...

 

... Ja, jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen... Vill inte känna att jag medvetet och av egen vilja, drar mig själv åt fel håll... Skadar mig själv på ett onödigt vis...

 

...

 

Men jag orkar inte heller fortsätta... Inte när jag känner såhär...

 

Ja. Just nu, är hur jag känner efter att ha ätit. Den där känslan av att man aldrig kan äta lagom...

Och det där begäret man känner, av att alltid behöva börja proppa efter en måltid...

 

... Just nu är det, det som gör att jag inte orkar fortsätta...

Mer än disken och kladdet på min diskbänk... Översvämningen av matstöket...

Mer än känslan av att jag inte kan komma fram till beslut om vad, när, hur och varför... Och därför inte orkar varken planera för, handla eller laga mat...

 

...

 

Men jag kan inte bara sluta, heller...

Jag kan inte gå in i svält än en gång...

För att det skulle innebära att jag verkligen inte har någon chans till ett liv...

 

Jag menar.

Jag har försökt så många gånger.. och alltid ramlat tillbaka ner i svält...

Och jag är trött på det!

 

... Min vilja är att strunta i livet. I vart jag hamnar. Vad jag gör och inte gör. Uppnår och inte uppnår...

Och bara leva för stunden. Försätta mig i de situationer med de människor, som gör att jag skrattar och ler...

Det skulle vara det enda som betydde någonting!

 

...

 

Men det blev bara så himla svårt.. när jag väl började äta.. att ens orka försöka leva utefter det. Den planen...

Jag har inte orkat. Och kommer inte att orka...

 

... Och nu...

Efter att ha slutat svälta. Börjat äta... vet jag inte alls hur jag ska gå vidare! Åt vilket håll jag ska titta...

 

För att detta är ett dödläge... och det finns inga rätt vägar...

Vad jag än gör, kommer det att vara fel. Otryggt. Jobbigt...

 

...

 

Jag kan inte vara ensam...

Jag behöver en trygghet. Någon som ser vad jag gör, men som inte reagerar som jag på det. Som ser alla dessa jättestora dilemman och hur jag hanterar dessa, som något självklart och inte alls uppstressande... Att jag inte gör något fel...

 

Jag har ingen som kan bekräfta hur jag äter... eller vad, just nu...

Ingen som kan se det som normalt, hur mycket jag äter...

Och jag har ingen som kan ta mina tankar ifrån det som tynger mig... i min egen vardag!

 

Det är ju klart att jag kan ta mig hemifrån(om jag hade orkat)... Och därmed träffat någon som lugnar mitt sinne... och tar bort alla krav och förväntningar för ett tag...

Men det är i mitt liv jag mår dåligt...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Jag känner mig uppgiven... Och jag har inga vägar att gå...

 

Jag vill varken dö eller svälta...

Och det gör att de enda vägar som tidigare gett mig trygghet, nu har suddats ut, de också...

 

... Vart vänder man sig då? ...

 

...

 

Jag behöver kanske en aktivitet. Någonting att fylla mina dagar med...

Men hur hinner jag det? Hur orkar jag det om jag ska fortsätta äta? ... Hur orkar jag äta om jag har annat som fyller mitt huvud?

 

...

 

Dagen idag.

Frukost vid nio. Mer än vad jag brukar äta. Som om magsäcken har växt. Dock inte omöjligt...

... Sängen igen... Och kliva upp vid tolv...

 

Tv. Tv, tv, tv...

 

... Skriva massor(massor) i min textsamling... En dag, full av ångest för ätandet och vägar hit och dit... Eller rättare sagt... Inga vägar...

 

...

 

Äta.

Äta, äta, äta...

Och ingen diskning alls... Fastän det inte finns en decimeter ledig yta. Varken på diskbänk eller i slask.

 

...

 

Jag har duschat. Då det var två veckor sedan sist(usch, jag vet)... Och Boendestöd ska väl komma imorgon...

 

... Och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

God natt <3, från någon som snart exploderar... Hoppas jag.

Denna känslan är för tung att bära.

 

 

... Jag ska beskriva dagen...

Jag känner mig väldigt förvirrad. Så jag vet inte hur det kommer att bli...

 

...

 

Men jag vet att dagen idag har fört med sig att den diskbänk som jag bearbetade lite igår, nu ser minst lika illa ut igen... Om inte värre!

 

Det är ett bombnedslag därinne..!

Skräp, disk... Kladd... Och jag orkar inte lyfta ett finger...

 

...

 

Men jag kan ändå ursäkta mig själv lite grann... Även om det inte känns bra att må dåligt över en explosion som man inte orkar röja upp efter...

 

Men faktum är att jag plöjde mig igenom mina jobbiga känslor idag. Jag tog ett beslut utan att vara helt säker. Utan att fundera allför länge på varför... Eller ens kräva ett svar på den frågan...

 

... Jag bara skrev av mig i min textsamling...

Och så tog jag fram lite olika ingredienser... Och började..!

.. Bara började.

 

Jag höll på halva dagen... Sköljde och skar. Funderade ut vad jag skulle ha i, när...

... Och bara lät det hela bli som det blir...

 

...

 

Det blev mat till slut, iallafall...

 

...

 

Men jag vet inte...

Vet inte mer, vad jag ska säga om det.

Det blev gott... Men diskbänken...

 

... Oj, oj, oj...

 

...

 

Nu på kvällen...

Jag känner mig bara så förvirrad. Så vilsen...

Och allt jag egentligen har lust med, är att proppa. Bara vräka i mig. Och fortsätta vräka i mig, tills det inte längre finns rum för en enda smula till därinne..!

 

... Sedan vill jag svälta. Svälta tills hjärnan börjar tänka konstigt. Ge alla möjliga signaler till att det är dags att äta för att inte ta allvarlig skada...

Då vill jag proppa igen... Tills hjärnan kräver svält... för att kunna acceptera mig...

 

...

 

Jag menar...

Idag har det väl gått rätt så bra...

Jag orkade för en gångs skull, laga mat...

.. Jag hade bara ångest efter kvällsmålet på grund av mättnaden.. Vad jag minns...

 

... Men det är väl mest det att jag inte är redo.

Jag kan inte lita på... Jag tror inte för fem öre, att jag kommer att orka med den här proceduren varje dag...

Att jag kommer att orka ta så snabba beslut om matlagningen varje dag...

Jag tror inte att jag kommer att orka se alla dessa ingredienser. Alla dessa råvaror... Denna mat i mitt huvud, i flera dagar till...

 

... För att faktum är. Den stressar upp mig...

Den gör hjärnan och tillvaron rörig...

Den gör att jag inte känner att jag varken hinner eller orkar ha ett liv där jag skrattar och ler. Umgås och kanske hittar på någonting, på sidan om...

 

...

 

... Och det gör bara att...

En dag som den här, gör mig mer förvirrad än lättad...

 

... Och jag är inte säker på att jag är redo att försöka få till någon fungerande rutin... Ett bekvämt förhållandesätt till mat... Till ätandet...

 

... Och ett faktum är ju ändå...

Även om jag bara struntade i min osäkerhet idag, så var denna matlagningen något som jag tagit mig tid, alla vakna timmar om dygnet i flera dagar nu, till att älta... Fundera över... och försöka komma fram till "hur, vad och varför"...

 

...

 

Jag klev iallafall upp vid nio. Åt min frukost...

Och gick sedan och la mig igen...

 

Sedan. Eftersom att HemTillGården inte går idag, ringde inte min klocka vid halv tolv... Utan runt ettiden, klev jag istället upp.

Gjorde iordning min lunch. Och hamnade sedan i soffan framför tv:n...

 

...

 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde mer.. Om jag bara satt vid tv:n sedan, fram tills jag började med maten...

 

Ja, jag skrev ju i min textsamling någon gång därinnan, också...

Men sedan började jag med maten...

Sprang mellan tv:n och matlagningen...

 

...

 

Ja, det finns nog inte så mycket att berätta om dagen...

Jag har känt mig vilsen... Inte riktigt vetat vart jag står. Åt vilket håll jag är påväg eller vill...

Och jag har krigat väldigt mycket med mig själv... Men annars mått bra. Varit på bra humör...

 

...

 

... Nu till kvällen, har jag spelat Bejeweled, för att kunna koppla bort lite tankar. Eller kunna fundera under lite mer lugna förhållanden...

Ja, jag känner mig lite lugnare av att dra juveler fram och tillbaka. Upp och ner...

 

...

 

Imorgon, får vi se vad som händer...

 

Jag borde iallafall duscha. Då det var... Hmmm. Jättelänge sedan sist! Alldeles för länge! ...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte vad jag är inne i för någonting just nu. Vad jag hela tiden ramlar in i... Eller varför jag ramlar ner i så många olika gropar hela tiden...

 

Jag vet inte om mitt nuvarande dilemma beror på min ätstörning. På att jag i grund och botten, inte vill äta... Eller ifall det mer beror på hur svårt och omständigt det faktiskt är.. Och att hela vardagen just nu, känns för tung för att orka med...

 

...

 

Men det jag vet, är att jag inte har kunnat äta problemfritt på bra länge. Att det tycks bli svårare och svårare att få det att fungera, för varje gång...

Och att jag, varje gång som jag ger upp och börjar svälta, tror att jag inte kommer att orka ge det en chans till...

... Men att jag varje gång, efter längre och längre tid, ändå har vänt håll och gett mig in på det igen... Orkat en stund... Och sedan fallit pladask...

 

Jag vet också att jag har svårt att ta emot stöd. Lika svårt att klara det själv. Att jag ena stunden, kan känna att jag behöver stödet, och att det kunde hjälpa. För att nästa, se det som en förvärrande omöjlighet... Eller rent utav onödigt. Då jag "klarar allt sådant själv. Mår bra"...

 

... Jag vet att jag sitter fast och har gjort så, länge...

... Och jag vet att jag trots det, gör vissa framsteg... Framsteg som dock aldrig känns, eller inom mig, räknas... "För att livet är för hårt. Och jag kommer inte att orka... Framtiden är mörk..."

 

... Och jag vet... att idag... finns det inget liv... Inte om jag även ska orka handskas med ätandet... Och tankarna kring det, all vaken tid...

 

... Jag vet att jag vill vakna upp imorgon, till en annan värld... Eller helst bara sova förevigt...

Jag tycker om livet... Vissa delar av det...

Men... jag vet inte om detta är värt det...

 

...

 

Dagen idag.

 

Jag klev upp imorse när klockan ringde. Åt frukost. Den frukost som jag skulle...

Gick och la mig igen. För att sedan halvsova fram till HemTillGården.

Gjorde iordning min lunch medans jag väntade på att den skulle börja...

 

... Och åt sedan, när klockan nästan hade blivit lunchdags. Orkade inte vänta...

 

...

 

Jag minns inte så mycket om hur jag har mått under dagen. Känslomässigt... och psykiskt...

Men det har varit en del pressade känslor. Osäkerhet och oro, vad gäller matlagningen. Vad jag ska äta.. och varför. Vilka av sakerna som riskerar att bli gammalt först, och så vidare... Vad jag hellre skulle vilja äta...

 

Men faktum är, att alla känslor och tankar som tynger mig. Alla val och "felval"... Att känna av det här dödliga allvaret hela tiden...

Att dessutom vilja proppa hela tiden... för att bli av med maten... För att slippa detta.. För att få utlopp för min stress...

 

.. Ja, det har gjort att jag varken haft lust, orkat, eller vågat ta steget att laga någon mat alls...

 

...

 

Men jo. Jag kokade soppa till slut. Vet inte hur den blev... Inte min bästa soppa som jag lagat.

Men det fick iallafall bli på tomater och paprika...

Blev vattnig och konstig. Men trots det, ätbar. Så det blir lunchsoppan...

 

.. Men orken till att laga middag sedan, fanns inte då... Allra helst inte med tanke på att jag inte orkar diska. Och diskbänken nu ser... Förjävlig ut, rätt ut sagt!

 

... Så det fick bli färdigmat idag. Vilket gjorde min hjärna väldigt missnöjd. Väldigt missnöjd...

"Jag har mat som behöver tillagas så fort som möjligt, i frysen. Och så äter jag någonting som säkert håller i flera månader till!"...

 

...

 

Jag gick iväg en vända idag. Tänkte åka till stan och promenera. Eller egentligen inte ens promenera. Bara vänta på nästa buss hem...

 

Men det blåste såpass att femtio kilos jag, nästan blåste iväg. Jag lyfte boktavligt några millimeter från marken!

... Så jag gick hem igen...

 

...

 

Jag tänkte väl att jag skulle passa på att utföra lite sysslor. Allra helst diska, laga mat och duscha... Behöver verkligen duscha nu, för flera dagar sedan!

... Men jag orkade inte. Orkade koka soppa... Men något annat har jag inte orkat...

 

Men jag misstänker att det inte bara är hur jag mår, som ligger bakom... Är nog lite lat också... Känner bara ingen anledning att inte vara lat, när det känns som om hela vardagen håller på att rasa samman... Som om jag går i spillror... i en hög på golvet. *Kabooom!*.. Utspridd...

 

...

 

Annars har jag... funderat, funderat... funderat...

Jag har skrivit och skrivit, hela dagen...

Ätit, ätit och ätit...

 

... Jag har sett på tv...

 

... Och jag har bävat inför nästa dag. Nästa måltid...

Hjärnan har känts som låst. Svårt att tänka. Komma fram till svar... Och jag har oroat mig för att glömma... Vilket har gjort att jag har ältat och ältat. Rullat och rullat dessa tankar...

 

...

 

Hur ska jag orka imorgon också?

... Jag vill inte äta igen. På grund av allt runt omkring. Hur det får mig att må...

Det är för mycket. För ansträngande. Och jag är trött på att ha ångest hela tiden...

... Samtidigt tycker jag om att äta. Det lindrar stressen fö en stund. Det är gott...

 

... Det enklaste vore om maten bara kunde försvinna. Att jag kunde leva utan näring...

Som jag skulle leva då!

.. Ja, förhoppningsvis. Måste ju lära mig att gå ut i livet och må bra, också. Men utan matbekymren, skulle det vara möjligt...

.. Nu orkar jag inte. Finns inte plats i mitt huvud...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

...Jag äter. Jodå... Och det känns jobbigt på alla sätt det kan kännas jobbigt på...

 

... Jobbigt att bli mätt. För mätt...

Jobbigt att jag "äter fel" hela tiden. Alltså på ett sätt som "egentligen inte ingår i min dagskost"... Fel saker vid fel tidpunkt. För mycket av det ena. För lite av det andra...

... Och jag kan bara inte sluta tänka. Oroa mig... Älta vad, hur, när och varför...

Och den ständiga längtan till få sluta äta igen. Att allt i mina skåp, tar slut igen...

 

... Jag orkar inte.

För att när det väl tar slut och jag känner att jag har tagit mig igenom mycket nog... så kan jag ändå inte tillåta mig själv att börja svälta igen...

Allt är ett evighetsspel! .. Och jag måste leva med det här, tills dagen då jag äntligen får lämna. "Det här är livet"...

... Jag måste ju äta.

 

...

 

Dagen idag.

Jag klev upp vid nio, när klockan ringde. Tänkte äta den frukost som jag har och har haft väldigt länge på mitt schema... Och märkte att den inte hade hunnit tina helt...

Så det fick bli smörgås istället. Inte kul. Inte rätt... Men gott.

 

...

 

I säng igen. Och klev upp till HemTillGården...

Och det blev lunch. Gjorde mig en egen wrap med sallad, grönsaker, rödbetssallad och några köttbullar...

"Inte rätt". Men orolig över brödet som jag hade köpt till att göra wrap med. Någonting som jag inte brukar köpa. Alltså inte har någon plats för... "När ska jag trycka in dem i min dagliga kost?"...

 

... Så det fick bli till lunchen. Ingen soppa. Då wrapen är för stora... "och jag vill inte riskera att börja hetsäta eller bli för mätt"...

 

...

 

Jag var stressad och kände mig obekväm. Hade ångest för att jag inte orkade någonting. Orkade inte diska. Inte städa iordning... Jag skulle inte orka laga mat... Och jag hade bekymmer som var omöjliga att lösa.. Och fortfarande är... "Jag kommer inte att orka... Det går inte att leva och att äta samtidigt"...

 

... Så trots att jag idag tänkte stanna hemma och göra lite sysslor. Kanske till och med orka laga mat "fastän jag inte visste hur jag skulle få ihop det. Lägga detta pussel"...

"Kanske orkade jag duscha också, efter alldeles för lång tid utan?"...

 

... Men nej.

Hellre än att sitta hemma och må dåligt, och bara önska att jag kunde få allt att fungera... och ändå inte få det gjort.. Så bestämde jag mig för att lämna hemmet för en stund...

En vända in till stan, bara. För att sedan ta första bussen hem...

... "Så fick jag ta tag i ätandet när jag kom hem igen"...

 

...

 

På bussen, funderade jag fortfarande över det här "livsförödande dilemmat".. Men jag mådde inte sådär desperat dåligt av det. Då jag fick lite distans till problemet för en stund...

Tankarna kretsade kring hur det hela skulle måstat sluta till slut... Hur jag skulle orka leva... Och ifall jag någonsin skulle kunna få det att gå ihop...

 

...

 

Jag messade Boendestöd för att fråga om ansökan till aktivitetsersättning... Men förstår inte mycket mer nu än innan, hur jag ska gå tillväga...

Hon säger ju att hon kan hjälpa mig på måndag, då hon egentligen ska komma...

Men jag känner mig alldeles för uppgiven för att veta om jag vill ha boendestöd eller inte, just nu...

Jag vet ju inte vad som tar mig vart... Och alla vägar tycks leda mig bakåt, i slutänden...

 

...

 

Jag tog mig en kort promenad. Klev av bussen lite tidigare, och promenerade resten av biten till busstationen...

... Bestämde mig efter en stund, för att gå en kort promenad till. Då bussen inte skulle komma förrän om tjugo minuter...

 

...

 

Och så, på bussen och hem igen...

 

... Väl hemma...

Jag lagade mat.

Stekte schnitzlar... Då jag tror att de hade legat i frysen längst. Iallafall av de öppnade sakerna...

Och så kokte jag ris och pulversås till det...

 

... Jag var hela tiden stressad...

Stressad över vad jag åt. Vad jag borde äta... Stressad över maten i skåpen... och över disken i hoarna. Skräpet på diskbänken... Och det faktum att jag måste diska om jag ska kunna fortsätta... Och även sedan, efter varje gång jag har ätit...

Det kändes(känns) som ett omöjligt högt berg att bestiga...

 

...

 

Jag åt... Och jag blev mätt... Vilket jag inte tyckte om...

... Och disken hamnade i slasken och på diskbänken... En ännu större röra, som stressade upp mig och tyngde mitt bröst ännu mer...

 

...

 

Jag skrev av mig lite. Har nog gjort det några gånger idag...

Och så har det blivit tv... Eller ja, försök till tv...

Jag har inte kunnat slappna av. Då jag ältar hela tiden. Funderar och diskuterar. Väger fram och tillbaka...

 

... Och ärligt talat... har jag ingen tro på... Ingen aning om hur eller ifall jag ska orka leva med det här. Orka fortsätta äta...

... Ja, men. Hur jag ska orka leva och äta samtidigt... "Hur får man det att gå ihop?"...

 

... Och börjar jag svälta igen... Eller slänger en massa mat...

... Ja, hur ska jag kunna tillåta mig själv att försöka igen och igen och igen(?).. När jag hela tiden bevisar för mig själv att det inte går? ... Det är ju inte hållbart...

 

...

 

Jag diskade lite disk, trots allt. Tog tag i några koppar. Och ett fåtal skedar... Men sedan orkade jag inte mer... Och diskbänken ser fortfarande ut som en äcklig sörja... Hade det inte legat ren disk i diskstället, hade jag inte märkt att det blivit mindre...

 

...

 

Kvällsmålet blev en smoothie. Vilket var precis rätt. Då det står på schemat...

Men resten av det som skulle vara, brast... Då jag inte orkade göra iordning.

Så det slutade med en till smörgås... Och en hjärna som bara snurrade. Ältade. Läste det förenklade schemat, om och om igen. För att det kändes som att jag inte kunde förstå det.. Jag kunde inte klura ut hur jag skulle klara av att följa det...

"Och allt annat än det som står, känns så fel inombords, att det känns som om jorden ska gå under(det vore väl för väl)..!"..

 

...

 

Och nu sitter jag här. Skriver... Och vet inte alls hur länge till jag ska orka... Hur länge till jag vill det här... Det är svårt att vilja när det inte fungerar. När det känns så tungt...

Något så basalt som att äta, borde inte kunna bli så stort och livförgörande som detta känns nu...

Jag funderar ärligt på ifall det någonsin kommer att bli möjligt att både leva(ute i livet, och kanske må bra) och äta okej varje dag.. Samtidigt!

 

... Jag vill fly någonstans... Men jag kan inte fly från livet... Det kan jag inte. Har familj...

Och det går inte heller att fly ifrån sig själv... "Detta är mitt liv och jag är fast med att leva det... tills det är över"...

 

... Men hur?

Det känns möjligt om jag svälter... Men det leder mig mot döden...

.. Och det är även smärtsamt på andra sätt än vad detta är...

 

...

 

... Jag önskar att jag kunde kombinera livet med vardagssysslorna... Men dygnet har bara 24 timmar... Och med både tänkandet och utförandet...

Stress och brist på ork... Jag får inte ihop det...

 

...

 

God natt med er <3