Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 15 november 2015

Självförtroendet fick sig en dust

Av D - 15 november 2015 21:39

... Jag BORDE säga att det har gått BRA idag. Att allt gick över förväntan... Och att jag kände kontroll... Kände mig relativt lugn och glad hela tiden...

Och att jag har fått känna mig stolt och stark för en stund...

 

För att. ALLT det STÄMMER...

 

Men jag kan inte SÄGA det...

Jag VILL inte säga det...

 

För att mina känslor just nu, är lite smått ångest efter hjärtklappning...

Jag känner mig trött... Orolig...

Jag känner mig otillräcklig...

Och jag känner mig RÄDD inför kommande känslor och situationer...

 

Och mitt sinne säger mig nu, att jag bara vill fly. Försvinna...

GÖMMA mig...

Att jag inte vill vara MED om ännu en dag under medvetande...

 

För att jag är RÄDD för de känslor jag får när jag tappar kontrollen över situationen... När jag känner mig otillräcklig och liten...

... De känslor som påminner mig om hur jag kände när jag stod med blicken i golvet... Och lät hjärnan pressa sig ner mot marken... Samtidigt som det blev svart framför ögonen... och hjärtat höll på att spricka...

När tårarna försökte banka sig ut.. medans man tog emot all denna mobbning...

 

... Dagen idag handlade såklart inte om mobbning...

... Men att känna sig otillräcklig... Osäker och spänd... Och att gå och OROA sig för den känslan "ifall att".. Fastän den inte ännu har KOMMIT... Eller kanske ens KOMMER att komma..!

 

... Ja, jag vill inte vakna imorgon. För att jag vill inte UTSÄTTA mig själv för att kanske känna mig otillräcklig och liten, igen...

... Vilket antagligen kommer att HÄNDA.. För att. Det hör LIVET till...

 

Men mitt hjärta klarar inte av det. Jag får hjärtklappning... Blir tung i hela kroppen... Och hinner inte TÄNKA i all stress och inre röra...

 

... Dagen idag...

Jag klev upp för frukost, vid niotiden...

Gick sedan och LA mig igen... och låg kvar i sängen, fram till...

.. Jag tror den var elva...

 

Och så gjorde jag mig iordning. Satte mig i vardagsrumssoffan... Men utan ro till att se på tv.

Så att... Jag SATT bara där och stirrade rakt ut. Väntade på att 27åringen skulle messa...

 

När klockan blev... halv ett, kanske. Så klev jag in i deras bil. Blev välkomnad ORDENTLIGT av två skällande hundar. Varav den lilla morrade lite grann...

 

... När vi kom ur bilen, hemma på 27åringens parkering, fick den stora hunden spy klart. Sedan gick vi på en kort promenad.

Jag höll i Golden i kopplet...

Hon var lugn och snäll. Inte alltför dragig... Och jag kände mig både stark och stolt. Med kontroll över en annars väldigt sprallig och stressad hund...

Berömmet och förvåningen hos 27åringen, förstärkte det hela, ÄNNU mer =)

 

In. Och sedan avvinka 27åringen och hennes sambo, som nu skulle åka iväg på teater...

 

Allt gick bra. Den lilla hade lite seperationsångest och gnällde lite grann...

Men annars var det inga som helst problem. De lyssnade bra. Och den stora, som brukar vara svårhanterlig, kunde idag gå lika snabbt från 100-0, som från 0-100...

Och hon var ljudkänslig. Så att ett litet tsch-ljud gjorde att jag fick kontroll DIREKT. Och eftersom att den stora lyssnade så bra, härmade även den lilla, det beteendet.

 

... Det var först när 27åringen kom tillbaka, som hundarna blev såpass stressade att det inte var lönt att ens FÖRSÖKA få dem att lyssna såpass bra som de hade gjort under de sju timmar som vi hade spenderat tillsammans...

 

De blev helvilda. Sprang runt, runt, runt som ena GALNINGAR... Och eftersom att 27åringen var stressad, ansåg jag att det inte var någon idé att försöka lugna ner dem... "För att. DET kräver tålamod och TID... Och TID är någonting som vi INTE har!"...

 

Vi skulle nämligen ut till bilen. Där hennes sambo och hans bror med sambo, satt och väntade. 27åringen och han skulle skjutsa hem oss. Då hans bror OCKSÅ bor här i byn...

 

Denna utgången med hundarna, gick inte ALLS lika bra. Den stora hunden, som JAG även DENNA gången, höll i.. Drog som en jag vet inte VAD, framåt. Det var så att jag FLÖG efter henne!

Och grejen är den, att jag kände mig EXTRA hjälplös och otillräcklig, just för att jag inte hade TID att ta KONTROLLEN över henne. Jag hade inte TID att stanna och lugna ner henne. Eller att visa henne hur hon SKA bete sig när man är ute. Vilket jag ANNARS gör på VARJE promenad!

 

Visst kan jag låta dem SMÅDRA lite. För att koppelträningen. Att få kontroll över en stressad hund i KOPPEL.. DET har jag ALLTID sett som den absolut STÖRSTA utmaningen med hund...

Men jag HAR allt mina regler...

 

... Men jag kände ingen kontoll...

Och en uttröttande dag som gärna fick ta slut. Men som ändå hade fått mig att känna mig stark och stolt, avslutades med att jag kände mig alldeles OTILLRÄCKLIG och liten... Orolig för att behöva upppleva den känslan igen och igen... och IGEN, sedan!

 

... För att. Jag tror att jag har FÖRSTÖRT något, när det SLUTAR sämre än vad det BÖRJADE...

Och jag nu istället känner mig LITEN och svag... Än STOR och stark...

Förstört någonting som jag sedan inte orkar bygga UPP igen...

 

Och jag vill inte uppleva...

Men eftersom att dessa saker nu INGÅR i mitt LIV, VET jag att det kommer att behöva upplevas! ... Igen och igen... Och IGEN!

 

... Det är EN av anledningarna till att jag inte har hund...

Jag VÅGAR inte skaffa(!)... För att jag har så HIMLA nära till osäkerhet och känslan av otillräcklighet...

Jag menar. Dessa hundar är ju inte ens MINA!.. JAG borde liksom inte ens ta ÅT mig av deras beteende och stress..! Utan BARA vara stolt för de gånger som jag TROTS deras osäkerhet och stress.. Deras brist på lydnad, kan få KONTROLL!

 

... Men nej. Jag är perfektionist. Och går NÅGOT fel, är ALLT dåligt...

Och går något bra, är just DEN saken bra.. för en STUND...

 

Det är inte att hunden gör FEL som är det jobbiga...

Det är att JAG inte får kontroll, som stressar upp mig...

 

Men annars.

Jag har suttit vid t:n hela dagen, hos 27åringen. Jag har ätit choklad. Och jag har ätit fryspizza...

Gömt godis för hundarna. Kelat lite grann med hund och katt...

Och längtat lite grann efter att få komma hem till min soffa... Till mitt DJURFRIA hem ;}

 

Jo, det var bra idag. Den STÖRSTA delen av dagen.. Ja, men tills 27åringen kom innanför dörren :P

Men TROTS det. Pressen som jag hela tiden känner i mitt huvud... Och RISKEN som ändå för varje minut, FINNS.. Att jag får hjärtklappning och tappar kontrollen över situationen... Och sedan inte kan ACCEPTERA det.. FASTÄN det är sådant som händer, helt NATURLIGT i LIVET...

Nej, jag är glad om jag får kontroll över mig själv i vardagen...

 

... Jag ÄLSKAR hundar...

Men en dag då och då, räcker gott och VÄL...

Om jag nu känner mig tillräckligt peppad och stark, för att vilja UTSÄTTA mig för dessa känslor av upp - och nedgångar igen.

 

... Fast det hade ju IOCHFÖRSIG, med största sannolikhet varit SUPERENKELT att få full kontroll över den stora hunden, och göra henne lugn och harmonisk... Om situationen hade sett ut som så att JAG hade henne på heltid. För att hon är så HIMLA mottaglig. Hon är supersocial... och reagerar på ljud... Och hon är HIMLA DUKTIG i PERIODER...

 

HON har potential...

Men jag tror att jag känner ÄNNU mer otillräcklighet och motvilja till att utsätta mig själv, när jag är under TIDSPRESS... Jag menar. Jag hinner inte få kontroll på en stressad hund... Om både JAG och hunden är stressade av olika anledningar. IDAG var det en stressad 27åring med familj, som stod ivägen.

 

SNÄLLA D. Var inte så HÅRD mot dig själv...

... Nej, dessa ord hjälpte inte...

Mitt självförtroende har fått sig en liten dust idag...

 

SKA jag få ett harmoniskt förhållande med en hund, måste jag vara stabil och lugn SJÄLV... Och jag måste HA hunden på heltid...

 

Men jag orkar inte...

 

God natt med er <3

 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - Måndag 27 aug 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - Måndag 2 april 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - Lördag 13 jan 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se