... Idag har varit en dag av "tänka, tänka, tänka"...

Inget ovanligt för att vara jag, kanske... Jag som lever mitt liv, helt på insidan av mitt eget huvud...

Men det finns ju mer eller mindre intensiva dagar... Och idag har varit en av de mer intensiva...

 

...

 

Jag tror egentligen inte att jag har mått så dåligt.. till jämförelse med andra dagar...

... Men det har bara varit så långt.

 

När man tänker intensivt. Låter hjärnan rulla hela dagen...

När man springer fram och tillbaka mellan det ena tråkiga tidsfördrivet, efter det andra...

... Och känner hur meningslöst allt är...

 

... När man bara ältar och ältar, samma saker hela tiden...

 

... Vare sig dessa saker är positiva eller negativa... Drömmar eller uppgivna tankar...

.. Så blir det väldigt långt... och man blir väldigt slut...

 

...

 

Jag vet inte...

Idag har det varit mycket tankar på...

 

... Då jag har haft lust att bjuda över 27åringen till nästa helg. För att få någonting att göra. Få lite sällskap...

 

... Jag har bara ältat det...

Tagit upp mobilen flera gånger... för att sedan lägga ifrån mig den lika snabbt igen... Eftersom att jag inte kan veta nu, ifall det är ett mistag eller ej. Att ge henne förhoppningar, om jag sedan ångrar mig och inte längre orkar, tills nästa helg...

 

...

 

Jag har även haft stor lust att skaffa hund.. Av precis samma anledning...

Att jag behöver någonting att göra. Sällskap...

Och någon annan än mig själv, att fokusera på. Bry mig om...

 

... Men det handlar om ekonomin...

Utan aktivitetersättning har jag verkligen inte råd! ... Och om jag nu blir beviljad ny... "Har jag råd?"..

 

... Det handlar även om att låsa upp sig...

Ja, det går ju inte att komma ifrån... Med hund, blir jag väldigt låst...

"Mina föräldrar tar inte in djur"...

Jag har inget körkort... och bussförbindelserna är inte jättebra...

 

... Och så, ansvaret...

Jag är inte bra på att hantera press.... Press som lätt kommer med eget ansvar...

Jag blir stressad. Orolig... Och osäker...

... Vet inte om jag är redo för det. Att satsa på lyckan i att ha hund, om jag aldrig kommer att nå dit "för att det kräver för mycket"...

 

...

 

Och nu på kvällen...

 

... Även om det nu känns som om jag har funnit ett sätt att hantera hela det här ätarproblemet på, som gör att jag inte behöver dö nu direkt. Som gör att jag inte heller känner det där superstarka behovet av att svälta "för att det är den enda möjliga vägen"...

... Och som också gör att jag orkar med att diska. Inte känner mig hindrad från att lämna lägenheten... "Leva" om jag hade velat... "Eftersom att, att få ihop ätandet, inte längre tar all min tid och ork"...

 

... Även trots det, så känns det här allt annat än hälsosamt..!

Jag mår illa, istället för att bli hungrig...

Jag äter onyttiga saker... Egentligen vad som helst. Nyttigt som onyttigt. Bara vad jag känner för...

Äter dessa precis när jag känner för det. Natt som dag...

 

... Ibland blir det en timme emellan... Ibland lite längre...

Ibland blir det endast någon dryck... Ibland enbart mat... För att sedan kanske bli både och...

 

...

 

... Och nu till kvällen... Då osäkerheten över när jag bör äta och inte... Ovissheten över ifall jag äter för mycket eller lagom under ett dygn... Ifall jag får i mig alla dessa viktiga näringsämnen...

Och sedan, min ovilja som ligger i bakhuvudet... och tränger sig fram alltmer, att jag vill äta "mindre, mindre... mindre!"...

 

... Ja, det ger mig bara lusten att proppa. Då jag är stressad. Orolig...

Uttråkad... Underaktiverad...

.. Och i brist på mening i vardagen...

 

... Det är så tungt...

Jag behöver en meningsfull vardag. Orkar bara inte få det att ske...

 

... En aktivitet vore bra...

Eller en hund som lyfter upp...

Umgänge med nära och kära. Vilket för tillfället bara i mina ögon, är mina föräldrar och 27åringen...

 

...

 

... Men jag vet inte...

Det är tungt... Och hjälplösheten får mig bara att vilja svälta... "Hellre det, än röran i att äta som jag gör nu... Än smärtan i att börja proppa.."...

 

... Men jag vill egentligen inte börja svälta. Det är inte rätt väg...

 

Jag önskar att det krävde såå mycket mindre energi och tunga känslor, att äta under mer struktur...

"Det vore trygghet!"...

 

...

 

Ja-a...

 

Jag klev upp vid halv två idag... Vaknade då...

Efter att ha vaknat vid nio första gången...

 

... Det har blivit tv...

Jag har skrivit en gång i textsamlingen...

... Och så har jag sprungit rastlös, fram och tillbaka mellan datorn och vardagrumssoffan...

 

...

 

... Jag har ätit... Ätit några gånger till...

 

... Och nu har jag lust att proppa... Bara vräka i mig!

Men för att göra det, måste jag vara beredd på svält... Beredd på att överge allt gott jag nu får äta när jag vill... För den fysiska smärtan i att svälta...

Överge möjligheten att kunna ta hem någon till lägenheten...

 

... Jag blir begränsad...

Backar... Trycker ner mig själv...

 

... Men jag vet ändå inte om det är värt att ha det såhär... Att känna att tillvaron är såhär kaotisk...

Svävande... Liksom.. instabil...

 

...

 

Nu blir det mer tv...

Sedan, sängen...

 

Jag ska åtminstone diska och duscha imorgon..

 

... God natt med er <3

 

 

… Idag är en dag då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Då jag inte känner att jag riktigt orkar forma meningar på ”papper”…
Jag finner liksom inte riktigt ord i djungeln… ”Det är någonting jag behöver ”prata av mig om”, men jag vet inte vad”…

 

…

 

Jag har gjort dessa ugnspannkakor idag. Två stycken små…

 

Jag hade ju jätteproblem med att komma fram till ifall jag skulle göra två små av en sats… Ifall jag skulle göra en stor av en sats… Ifall jag skulle göra två satser. Två stora… Fyra små…

 

Hade svårt att komma fram till vilken form jag skulle använda. Då tillagningstiden i ugnen, blir längre eller kortare, beroende på pannkakans tjocklek… ”Och om den behövde vara inne längre… Behövde jag sänka graden då?”…

 

… Sedan hade jag svårt för att bestämma mig för ifall jag skulle ha broccoli i den ena pannkakan(om jag nu gjorde två)…

Ifall jag skulle ha det idag… Eller ifall jag skulle göra endast en sats pannkakor idag, och sedan använda de resterande tre äggen till en ny sats, imorgon… Och då ha broccoli i den…

 

”Och om jag inte använde de övriga tre äggen till en till pannkaka… Vad vill jag använda dem till istället? … Hur ska jag äta dem då?”…

 

…

 

… Men faktumet var i alla fall…
”Kommer jag inte att göra en till ugnspannkaka sedan, vill jag ha broccoli i en idag”…

 

… Så det slutade med att jag tog fram tre stycken små buketter broccoli till den sats pannkaka jag bestämde mig för att göra. Delade den satsen på mina två lite mindre ugnsformar. Och hade söndermixad broccoli i den ena…

 

… Jag saltade lite extra i satsen med broccoli. Eftersom att det verkade rimligt att även broccolin ville sno åt sig lite av saltet…

Kryddade den med någon ört, tror jag. Vet inte vad det var. För att jag luktade bara på kryddburkarna i skåpet, och valde den som passade..

 

… Och sedan var det in i ugnen.

 

…

 

Jag hade nu kvar dilemmat med tiden…
Den pannkakan med broccoli i, var ju lite tjockare än den andra…
”Men det kanske i och för sig den andra pannkakan också är, i jämförelse med vilken form de använt i receptet”…

 

… Jag tog fem minuter extra på båda formarna(så ingen extratid på broccolin), än vad som stod…
Och det blev bra.

 

…

 

Broccolipannkakan var helt klart min favorit. Supergod!
… Den var dock lite mer ömtålig än den vanliga. Men tillräckligt stabil för att kunna ätas med händerna, och då hålla ihop i en bit…
Så helt okej…

 

…

 

Efter det, kom bara alla dessa ältande tankar. Denna störande oro i själen, fram…
Jag minns inte riktigt vad det var. Men jag hade helt enkelt en ängslan inombords. Precis som alltid när jag… gör eller har gjort någonting…

 

…

 

Idag har jag inte…
Min ätstörningshjärna har gjort sig påmind idag…
Jag känner att jag äter för mycket. Fastän det som är ”för mycket”, egentligen bara är viljan att äta när jag är hungrig…

 

… Jag slutar äta när jag blir mätt. Och det fungerar bra. Inget proppande…
Men ätstörningshjärnan vill gärna se mig hungrig. För att…

 

… Jag vet inte…
Någon del av mig, kanske vill svälta…
Eller i alla fall inte vill äta tillräckligt…

 

… Jag vet inte.
Lagom är för mycket i alla fall…
.. För lite är just nu, också för mycket…

 

…

 

Jag har i alla fall diskat idag…
Helt klar med det! Så det är ju skönt…

 

…

 

Ja, jag kan laga mat. Om det inte blir för ofta. Om jag får dagar och åter dagar, på mig att fundera och mentalt förbereda mig först…
… Och sedan är beredd… Redo för all ångest, ängslan… Alla snurrande, gnagande tankar som blir efteråt…

 

… Jag kan diska, om jag är i en period då jag inte bryr mig för mycket om annat…
Som nu, när jag inte bryr mig om hur jag äter eller vad, för mycket…
Jag menar. Jag bryr mig ju fortfarande. Får ångest. Känner för att svälta, och så vidare…
Men jag bryr mig tillräckligt lite för att åtminstone orka någon av vardagens alla sysslor. ”Inga krav”, liksom…

 

…

 

Annars har jag bara sett på tv idag. Sedan jag klev upp, vid tolv imorse…

 

…

 

Hmm…
Jag har funderat lite grann, under inläggets gång…

… Jag skrev detta nu i textsamlingen på datorn…
Men jag vet med mig att det platsar lika bra som kvällsinlägg på bloggen… Så att jag vet inte…
”Kanske borde jag bara kopiera texten och klistra in den som ett vanligt kvällsinlägg?”…

 

…

 

Vilket fall…
God natt med er <3

... Jag har hakat upp mig riktigt ordentligt... Big time...

Och jag vet inte hur jag ska gå vidare nu...

 

Det bara gnager och gnager. Och det känns som världens dilemma. Livsfarligt. Olösligt(heter det så?)...

... Och jag kan inte koppla av..!

 

...

 

Idag när jag var på affären, hittade jag en liten WhiteBoardTavla som man kunde sätta på kylskåpet... Vilken fanns med rosa ram eller blå ram...

... Och jag kände just då för rosa...

 

... När jag står i kassan och ska betala för mina varor... Ja, medans kön fortfarande är rätt så lång, framför mig...

... Då kommer jag ändå att tänka på att ju mitt kök inte har så mycket rosa. Utan mer blått... Och att jag då med största sannolikhet skulle haka upp mig. Få svårt att acceptera detta "oregelbundna mönster" som blir när jag helt plötsligt väljer att föra in... "rosa.?!"...

 

... Men ja...

Jag ville ha rosa. Tänkte inte byta till blå "för den sakens skull"...

 

... Så jag betalade mina varor, och tänkte inte mer på det...

... Och så kommer jag hem. Öppnar förpackningen. Ingen ångest. Inga konstigheter. "Det funkar nog bra"...

 

...

 

Men nu när den hänger där...

Jag har skrivit av mig, minst fyra gånger. Ältat. Sprungit fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet...

 

Jag har verkligen försökt acceptera att jag valde rosa...

Försökt, för att mildra ångesten, intala mig själv att jag ju kan köpa den blå också. "Hittar säkert en ny plats till den rosa"...

 

... Men jag kan varken acceptera det ena eller det andra...

 

"Kökets basfärger är blått, grönt, orangegult och orangerött(tror inte att jag glömt någon nu)"...

"Men samtidigt. Jag har ju ett par rosa detaljer i köket... Men räcker det? Och är det rätt sorts rosa.."...

"Hur ska jag få WhiteBoardTavlan att flyta in i resten av inredningen?"...

 

...

 

Men jag är inte säker på att jag vill köpa den blå "bara för att jag har mer blått i köket"...

... Så istället har jag suttit här och försökt, med ångest i bröstet "så att det värker", försökt göra det okej. Accepterbart att ha den där rosa ramen hänga där...

Försökt finna olika inredingsdetaljer på internet, som passar in i både den övriga inredningen... och är rosa(!)... "Så att den rosa ramen ska smälta in i rummet bättre"...

 

... Men det är så jobbigt...

För att jag har ångest. Och återigen har ett litet dilemma växt sig såpass stort att det känns som "på liv och död". En omöjlighet att fixa. "En omöjlighet att acceptera som det är"...

 

... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Det här enkla problemet.. som inte ens är något problem...

"Vad gör väl en liten ram?"...

 

...

 

*Suck*...

Jag kan inte koppla av och tänka på något annat...

"Vill bara slita ut hela köket, så att jag slipper tänka.."...

 

...

 

Än sålänge har jag inte proppat. Även om jag kan. Även om jag har mycket hemma, tillgängligt att proppa på...

 

.. Och jag har lust...

Men jag ska försöka undvika. Jag ska klara att undvika!

För att... Ett litet problem(som i och för sig känns överväldigande tungt), ska inte få föra mig på "svältovägar" igen!

 

...

 

Dagen idag...

 

Jag bestämde mig igår natt, när jag kom på att det ju kommer helg efter fredagen, för att åka iväg en vända idag. Istället för att laga ugnspannkaka. "Då jag ju ska vara hemma hela helgen, på grund av "feliga bussar"... Och då kan ta ugnspannkakan då, istället"...

 

... Så idag åkte jag iväg med ettbussen, för att handla fredagsgodis, mjölk och grädde...

"Och inte hade jag räknat med att det skulle föra med sig den här ångesten!"... Det var länge sedan jag hade inredningsångest. Hade ju en fasans till inredningsångest när jag nyss hade flyttat in! ... Ohanterbar!

 

...

 

Det tog tio minuter att gå från busshållsplatsen, till affären där jag skulle handla...

Jag tog mig med relativ lätthet, igenom butiken. Lite beslutsångest här och där. Rörigt huvud...

Men ändå helt okej...

 

...

 

Promenaden till busstationen tog mig lite knappt en timme...

Och så femton minuters väntan på bussen...

 

...

 

När jag kom hem, blev det som sagt ett panikartat, gnagande helvete inom mig, som fortsätter än... Och tycks trappas upp!

... Det är klart. Ju mer jag ältar, desto mer orolig blr jag... "Om jag inte finner en lösning..!"...

 

...

 

Jag har skrivit en hel del.

Ätit lite grann...

Jag har sökt efter inredningsdetaljer... Funnit något som kan funka... Men haft en ångest "som gör det omöjligt att ta något beslut just nu"...

 

... Och så har jag sett på tv...

... När jag inte har stått och stirrat mig blind, i köket..

 

...

 

Kanske ska jag bara försöka släppa det nu...

Känns nog bättre och mindre jobbigt imorgon. Då kan jag säkert känna en klarare känsla av ifall jag vill köra på den WhiteBoarden jag har.. Eller ifall jag vill gå och köpa mig den blå istället...

 

... Men det är bara så svårt att släppa... När det känns så... stort...

 

... Vid sådana här tillfällen, önskar jag verkligen att jag hade en andra åsikt härhemma. Någon som kunde förminska det hela... Kanske "inte bry sig"...

... Men å andra sidan. En andra åsikt. Att någon "förminskar problemet", brukar nästan göra mig mer stressad och frustrerad... "Jag kan inte lita på någon som inte kan se det här jättestora problemet som finns precis framför ögonen på oss"...

 

...

 

Jaja. Det kanske löser sig...

Annars får jag väl lägga undan den där tavlan... "Men den var ju bara så bra"...

 

...

 

... Det är väl också stressen över att jag hängde fram en rosa kökshandduk idag... "för att kanske få det hela att gå ihop", som gör det hela lite jobbigare...

"Funkar den i rummet?"...

 

... Men så har jag ju några gråa(och några limegröna) detaljer... "Och dessa passar ju egentligen inte alls in! Men de har blivit accepterade!"...

".. Så varför är detta så svårt?!"...

 

... "Och om jag ska köpa de där kakeldekoren till köket, som jag tror att passar in... Ska jag verkligen göra det om det bara är för den sakens skull? Hur vet jag om jag verkligen vill ha dessa? .. Och att det inte bara är av desperation och ångest?"...

 

...

 

Ja, jag orkar inte tänka...

... Så jag ska väl försöka släppa det nu...

 

... God natt med er <3

 

 

... Man kan ju säga med fast säkerhet, att jag... inte vet vart jag befinner mig just nu...

Jag tänker jättemycket... Hela tiden. Är munter... men samtidigt med en känsla av press...

Tankarna snurrar. Maler och ältar... Och jag tycks på något sätt ta mig an vardagen... utan att egentligen ha den planen...

 

... Jag menar.

Mitt sätt att hantera mig själv och vardagen... Min tillvaro på just nu, är ju att tänka "Jag ska inte bry mig. Inte vilja uppnå någonting... Inte ha några förväntningar... Jag ska "bara vara"...

 

... Men faktum är... Jag tänker framåt. Jag visionerar. Föreställer mig... Jag nästan drömmer lite grann... Vill verkligen saker(!)... Ofrivilligt...

... Och jag har nu, vad det verkar, lite mer ork till att... åtminstone diska...

... Trots att jag mår illa rätt som det är! Och äter helt oregelbundet. Helt olika saker, beroende på vad jag känner för, för stunden...

.. Och hur många gånger per dag jag får i mig någonting... Eller om det ens är tillräckligt... Det har jag ingen aning om!

 

...

 

Men det känns ändå som om jag börjar slappna av lite. Även om så antagligen inte är hela fallet. Då min hjärna rabblar och stressar upp mig, gång på gång. Till den grad att min textsamling blir överöst med texter om tankar, händelser och känslor...

 

... Men jag lever... På sätt och vis...

 

...

 

... Och när jag skriver nu, så märker jag också att allt jag skriver, har två sidor. Både ja och nej. Både sant och falskt...

Jag känner mig liksom lite splittrad. Inte så säker på... någonting...

 

...

 

Det jag skulle skriva, var iallafall.. att jag lever...

... Men jag är inte så säker på det. Visst ältar jag och drömmer framåt...

Men jag litar inte på att jag någonsin kommer att ta ett steg emot något av allt det som jag önskar att göra, att uppnå eller att uppleva... Kommer nog aldrig ta steget i riktning mot "ett värdfullare liv"...

 

... Det enda nu, är väl att jag...

 

... Tänkte skriva att jag känner mig lugnare vad gäller ätandet... Men det stämmer nog inte heller. Lite muntrare vad gäller det, iallafall. Då jag ju får äta vad jag vill... Hur mycket jag känner att är lagom. Inga krav...

... Och jag behöver inte känna att jag måste vara hemma "för att hinna, orka laga mat" eller för att "kunna äta vid rätt tider"...

... Det är liksom helt fritt, det hela.

 

... Och det känns ju skönt, på sätt och vis...

Men samtidigt, så himla rörigt...

Kroppen mår inte särskilt bra av det. Jag har blivit slöare. Känner mig.. Ja men, slö...

Jag ligger ner i soffan, allt oftare...

Och speciellt till kvällen, blir jag lite lätt illamående...

Huvudet kan pulsera eller dåna lite lätt ibland. Då jag säkert har druckit för lite...

 

... Och röran i mitt huvud. Osäkerheten på mättnad och hunger... Och att veta med sig att det här egentligen inte är särskilt hälsosamt... Men att samtidigt vilja fortsätta "För att det är hanterbart. Och då slipper jag(kanske) svälta... Eller kan iallafall skjuta på det en stund till...

 

... Men svälten. Tankarna att ge upp och vända mig ditåt igen, finns ju hos mig dagligen. Flera gånger varje dag...

För att denna hanteringen av det hela, är flygande. Osäkert... Och hade det varit möjligt, hade jag svävat iväg... Det gör jag inombords...

 

...

 

Jag drömmer. Tänker framåt...

Jag vill saker...

 

.. Och det gör mig uppgiven. Missnöjd...

"Det är så mycket enklare att inte vilja... Att inte ha någonting att uppnå... när det ändå aldrig kommer att ske..."..

Jag är rädd för att misslyckas. Dö lika olycklig, och med ett lika ovärdigt liv som jag lever nu... "Och då är det inte längre möjligt att ångra och göra om"...

 

...

 

Hmm..

 

Vad jag dribblar...

 

Men jag tror att jag är redo att beskriva dagen, nu...

Har väl tänkt ge mina "standardinlägg"... Kvällsinläggen som egentligen skulle skrivas varje kväll, en ny chans..

Men var beredda på supermycket upprepningar :)

... Att dela med mig av resten av mina texter, det vet jag dock inte hur det kommer att bli med... Egentligen inte kvällsinläggen, heller. Men vi testar :)

 

...

 

Igår var jag och handlade mjölk och grädde. Hade lite problem med, natten(och dagen) innan, vart jag skulle handla dessa två saker. Dribblade fram och tillbaka. Ältade i timmar. Gjorde mig själv orolig och nervös...

Men bestämde mig sedan för att ändå åka till stan. Ta en lite... biligare iallafall, affär, än den i byn...

 

... Handlade, och fick med mig även lite andra saker. Vilket är meningen.

"Sålänge som jag kan se till att äta mig mätt varje dag, och aldrig proppa. Så ska jag ju helst tillåta mig själv att handla hem lite vad jag känner för, att äta"...

 

... Jag hade dock lite problem. Kände mig så orolig, för att jag inte vågade köpa vad som helst. Jag vågade inte köpa hem sådant som räcker länge... Eller som det kändes för stunden, som att skulle bli ett riskobjekt för proppandet...

"Kanske ville jag svälta snart. För att jag inte orkar längre... Kanske känner jag mig tvungen, för att jag har proppat.."...

 

...

 

När jag satt och väntade på bussen hem igår, var vädret såå fint.

Solen sken. Och människorna på busstationen, gav mig en härlig känsla i kroppen.. Bara genom att... leva. Vara. Prata, skratta och le...

Solen som reflekterade sig i människa, djur och natur, gav mig bara känslan av att jag gärna hade stannat ute ett tag till, innan jag åkte hem...

 

... Men.. kylvaror.

Så jag åkte hem ändå.

 

...

 

Idag hade jag dock bestämt mig för...

Eller jag bestämde mig igår, men.. För att jag skulle åka in idag istället. Om vädret var lika fint...

"Jag hade ju diskat nästan helt klart. Köttfärsen är tillagad... Och resten av disken, och ugnspannkakan som ska göras så att äggen går åt, kan jag ta på fredag"...

 

...

 

Jag åkte in idag. Inte alls lika fint väder... Men jag orkade inte stanna hemma. Riskera att älta. Oroa mig för mycket... Kanske känna av ätstörningshjärnan. Vilja svälta...

Äta för lite... Och sedan, kanske proppa.

"Jag behövde komma ut idag".. Komma bort.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv.

Såg på HemTillGården... Och åt en hamburgare. Hemgjord, från när jag tillagade köttfärsen. Och en liten klase vindruvur.. Till frukost/lunch...

 

...

 

Och sedan blev det in till stan...

Promenad genom hamnen. Bort och runt. Tillbaka till busstationen...

Och en timme efter promenadens början, var jag tillbaka på stationen. Tog bussen hem, som gick tio minuter senare...

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag ätit. Säkert nästan en gång i timmen...

Men det har inte bara varit "ätit". Jag har även druckit.

... Jag gör ju oftast inte ett mål av dryck och mat. Utan.. delar upp dem. Då jag är orolig att bli "för mätt"...

... Dock så har dessa nog blivit rätt så sammanslagna idag. Förutom att jag nog egentligen inte har "ätit" särskilt alls i eftermiddag. Har nästan bara varit drycker...

 

...

 

Jag har sett på tv.

Skrivit...

Spelat lite Bejeweled...

 

... Jag skriver även loggbok över vad jag äter. Inte hur mycket. Utan bara vad.

Mest för att få lite koll över hur många gånger jag hinner äta under ett dygn... Och även såklart, om jag får i mig något med näring under dagen. Och hur mycket det kan komma tänkas bli... ungefär.

 

... Min ätstörningshjärna är ju inte heller helt oskyldig..

... Bredvid den desperata viljan att lägga av. Svälta, på grund av brist på ork.. Finns ju även den delen som gärna vill äta så lite som möjligt. Hellre gå ner i vikt, än upp. Och så vidare.

... Den är inte så stark. Men den finns där. Påverkar mig en del...

 

... Men då detta bara sker under tunga perioder.. så tror jag att det har mer att göra med att livet är kaotiskt och att jag känner mig flygande. Än att jag faktiskt vill... bli smal...

Ja, det är ju en säkerhet, förståss... Jag har väl egentligen aldrig velat gå ner i vikt för att "bli smal"... Utan det enda har väl i så fall varit att hålla stenhård kontroll, så att jag inte blir överviktig...

 

...

 

Men skit samma.

Vart var jag?

 

... Eehmm...

Förutom det, har jag nog inte gjort så mycket mer...

 

... Så.. det får nog räcka så.

Nu har jag tjafsat och rabblat tillräckligt.

 

... God natt med er <3

 

 

... Det är en stor utmaning, att inte bry sig... Tror inte ens att det är möjligt. Inte för någon...

Hamnar man i en djup depression, kanske man slutar bry sig...

Fast det borde ju vara "att man bryr sig" som gör att man mår så dåligt, även då?

 

...

 

Ja, jag försöker iallafall...

Jag önskar att det var enklare att bara släppa allt...

 

Men jag bryr mig om det ena. Jag bryr mig om det andra. Oroar mig och blir osäker... Får ångest för att jag gör "fel, fel, fel"...

Ser "livsavgörande dilemman" överallt...

 

... Och jag vill svälta för att besluten blir för många. Huvudet för rörigt. Och felen staplade på hög, när jag äter...

"För att jag inte kan avgöra "rätt och fel"...

 

...

 

Det känns kaos i mitt huvud...

Och jag har svårt att avgöra en sådan enkel sak, som när jag är hungrig eller inte... Känner av ett vagt illamående halva dagarna...

 

Och jag känner mig så utmattad av dagen, att jag bara vill lägga ner allt "för att kunna få koppla av".

Sluta bry mig "för att få ett avslut på det hela"...

 

...

 

Min själ skriker efter "allt det där som jag hade kunnat få"... Efter de saker jag saknar. De möjligheter jag berövar mig själv...

En ångest över att jag blir äldre. Att tiden går framåt, "utan att jag följer efter"...

 

... Jag saknar motvilligt kärlek och lycka... Upplevelser och glädje... Jag saknar mening i livet...

Och att den enda möjligheten jag ser, till att orka leva, är att intala mig själv att inte bry mig om någonting, gör att...

 

... Ja, jag blir nog uppgiven... Det känns liksom inte värt det. Och jag vill bara gömma mig i ett hörn "för att jag inte kan sluta bry mig.. För att jag gör såhär mot mig själv"...

 

... Jag ser inga möjligheter...

Eftersom att det borde vara så enkelt... att åtminstone ta ett första steg mot någonting av allt det man vill ha och göra... Uppleva i livet och vardagen...

... "Men jag strävar inte ens efter det"...

 

...

 

Och just nu är jag bara så uppslukad av det här jättestora matproblemet och allt därkring, att jag inte ens orkar mig utanför dörren!

 

...

 

Jag är hungrig... Jag tror att jag är hungrig. Men då inte hungern visar sig på samma sätt som den gör när jag äter regelbundet och någorlunda varierat och hälsosamt, så kan jag aldrig vara säker...

Jag känner mig bara illamående hela tiden... Oftast till kvällarna. Men även dagtid...

Inte illamående så att jag måste spy... Men ett dovt illamående i bakgrunden...

 

Och just nu, har jag bara mat som går att värma i mikron, hemma...

Bara mat som ger ordentlig mättnad. Riktig mat...

Ingenting som jag vågar äta när jag inte är säker på hunger eller inte...

 

... Vill ha något enkelt i så fall...

Men som det ser ut nu, när jag har svårt för att ens vilja äta. När jag fortfarande äter, men gärna skulle sluta...

Ja, då vet jag inte om jag heller ska tillåta mig själv att köpa hem något mer. Något enklare...

 

För att jag satte upp en regel för mig själv igår, när jag hade det som rörigast. Tyngst...

... Att jag inte fick fortsätta handla vad jag hade lust med, när jag har lust med det, om jag inte äter mig ordentligt mätt varje dag. "Då jag med största sannolikhet kommer att proppa på det då"... På grund av att kroppen får för lite näring, och hjärnan då skriker efter att få proppa.

 

... "Jag måste bestämma mig för svält, halv svält... Eller att äta ordentligt".. Helt enkelt.

Och sedan hålla mig till det.

 

...

 

Igår skickade jag äntligen in ansökningarna om aktivitetsersättning och bostadstillägg, till försäkringskassan. Det var på tiden!

Då jag kom på att de pengar jag har på kontot, nog inte kommer att räcka så länge till...

 

... Så jag tvingade mig iväg. Trots ångest och svårigheter att ta steget "Då jag inte visste om jag skulle passa på att handla också, eller inte"...

 

...

 

Idag tillagade jag köttfärsen. Stekte egna hamburgare och gjorde köttfärssås...

Men köttfärssåsen blev konstig... och köttfärsen kan ha varit dålig... "Märks väl om jag blir sjuk"...

Den såg nämligen lite konstig ut...

 

... Brandlarmet gick igång. Och då det var första gången det hände, fick jag smått panik...

Som tur var tystnade den av sig själv, efter ett tag...

Men jag förstod inte alls hur jag skulle hantera det.

 

... Får nog kolla upp om det är något speciellt man ska göra... För att, oförberedd hade inte den rätta känslan!

 

...

 

Imorgon ska jag handla mjölk och grädde. Åtminstone det, är ett säkert kort. Då det är någonting som jag kommer att ha hemma även om jag börjar svälta. Halvsvälta...

 

... Men då jag ältar och inte kan komma fram till vilken affär jag ska gå till... Och då jag inte just nu, vet ifall jag ska tillåta mig själv att "handla vad jag känner för "för stunden", så känns det rätt så tungt, bara det. Att ta sig iväg för att handla mjölk och grädde...

 

... Men dessa är snart slut. Ja, grädden är helt slut...

Så det ska väl göras.

 

...

 

Så. Sammanfattning.

 

... Jag fortsätter gå. Fortsätter äta. Fortsätter öppna ögonen varje morgon...

 

Jag fortsätter försöka intala mig själv att jag inte ska bry mig...

... Samtidigt som saknaden... Missnöjet... Ångesten för vad jag gör mot mig själv. För vad jag missar.. -Den inkräktar på min själ.. stup i ett...

 

... Jag äter oregelbundet... Dricker oftast ingenting till det jag äter. Utan har drycken som egen måltid...

Jag har ingen aning om hur många gånger jag äter per dag.. Eller hur många timmar det blir mellan målen. Då detta är olika från dag till dag. Och jag sällan kollar klockan...

 

... Och allt detta, får min hjärna att bilda en tornado av tankar. Hjärtat att tyngas till botten av bly...

... "Tillvaron är kaotisk"...

 

...

 

"Vill sätta mig i hörnet på golvet i ett mörkt rum. Lägga armarna runt mina uppdragna ben, och luta pannan mot knäna...

Gunga. Ignorera... Glömma.."...

 

... Det här känns som en mardröm som jag bara vill vakna upp ifrån...

"När ska mitt hjärta tömmas på allt överflödigt tryck?... När ska hjärnan få explodera?"...

... "När ska verkligheten öppna sig för mig?"...

 

... Jag är trött nu...

Jag vill inte leva... Inte egentligen...

... För att... "Vad är det värt?"...

 

...

 

... Ja. Jag har nog inte så mycket mer.

Så. God natt med er <3

 

 

... Jag har proppat...

För första gången på länge, har jag proppat...

... Ett moment av svaghet...

 

... Och just nu, vet jag inte hur jag ska fortsätta...

Hoppas väl att jag ska kunna vänta på tydlig hunger nu, innan jag äter igen... Att det ska ta lång tid.. Så att det innebär att det hela jämnar ut sig. Och att jag kan glömma bort detta lilla snedsteg... och bara fortsätta som innan, sedan...

 

...

 

För att faktum är. Att även om det känns rörigt och ohälsosamt, så har det ändå känts tryggt och som om det iallafall är en fungerande lösning. Någonting som jag kan acceptera...

... Att äta vad jag vill, när jag vill... Och endast när jag känner tydlig hunger..

... "Slutätet vid minsta lilla mättnad"...

 

... Det har fungerat bra... Men idag var bara så svårt... För att jag kände inte hunger. Har typ inte gjort... Och det kanske beror på att min kost har i princip bestått av godis, både igår och idag...

... Jag vet inte...

 

...

 

Och nu, efter proppandet... Efter att ha ätit utan att ha varit hungrig... Efter att ha fortsatt äta.. långt efter mättnad...

Bara proppat under stress...

 

... Ja, då vet jag inte hur jag ska gå vidare...

Jag vill inte köpa mer godsaker... Även fast det är det enda jag vill äta om jag ger upp. Mår dåligt... Eller om det blir för jobbigt att göra iordning riktig mat...

Nej. Det vill jag inte. Inte om det innebär att jag under jobbigare dagar, börjar proppa på det...

 

... Jag vill inte heller tillaga eller köpa riktig mat, om jag känner att jag hellre vill börja svälta igen...

... Vilket jag såklart inte vill...

 

Jag menar. Jag vill inte. Det vill jag inte...

Man blir trött och hängig. Man får ont i kroppen. Huvudvärk... En hjärna som hakar upp sig på mat, mat, mat...

... Och man förstör för sig själv vad gäller att orka umgås med sina nära... Att kunna bjuda hem dem till lägenheten... Då man ju måste ha saker hemma att äta, då...

 

... Men känner jag mig tvungen, så...

 

...

 

Det är bara det att det känns så rörigt, alltihop...

Att äta...

... Hela tillvaron. Vardagen... Jag själv, och situationen... Allt känns som en svävande röra..!

... Och jag vet inte riktigt vart jag är. Vart jag befinner mig...

 

... Visst vore det skönt att somna in i trygghet inatt. Och sedan aldrig behöva vakna igen. Slippa rädslan och ångesten. Slippa osäkerheten och alla beslut...

Att känna mig svag och dum...

Att svika...

 

... Att bara somna in i trygghet och harmoni. Lugn...

Och ingen märker att man är borta... Vet om att man har funnits till...

 

Ja, tack!

 

...

 

Jag bloggar inte lika mycket längre...

Men egentligen vill jag inte säga "längre"... För att det går ju lite upp och ner...

Just nu är jag bara inne känslomässigt, i någonting som gör att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Vad jag vill eller vågar... Borde dela med mig av... Och jag skriver mycket hellre till mig själv. "Då spelar det ingen roll vad jag skriver, eller hur många gånger"...

 

...

 

Det är mycket just nu...

Mycket som jag känner att egentligen behöver eller borde göras för att livet ska fungera. Flyta på...

 

Men jag slits mellan att faktiskt känna att jag verkligen måste fixa "det, det och det", och att känna att det bästa jag kan göra för mig själv just nu, för att orka leva, är att strunta i allt. Och "bara vara"...

... Strunta i vad jag uppnår och inte uppnår... Hur livet kommer att se ut när jag till slut dör... Om jag fortfarande sitter fast... Blir missnöjd. Olycklig... Med mera, med mera... Med mera.

 

...

 

... Det är så mycket... Och jag orkar inte riktigt...

 

... Men idag har jag ändå börjat beta av diskexplosionen i köket. Snart klar...

 

Annars har det bara blivit tv. En del ätande... Och nu på kvällen, ett oförlåtligt men ändå självvalt proppande på godis...

Med ett hopp om att inte äta mer nu, förrän jag känner tydlig(tydlig) hunger. För kontrollkänslans skull... För tryggheten...

 

...

 

Jag har ännu inte orkat svara på 24åringens mess... Har typ gett upp om det...

27åringen messade igen idag. Varpå jag skrev att jag har lite mycket just nu. Och är helt slut...

Varpå hon frågade om vi kunde träffas hemma hos mig imorgon eller för att sova över nästa helg!

 

... Stressad...

Hon pressar på. Men jag orkar inte träffas alls. Allra helst inte härhemma!

... Och just som det känns nu... Inte heller någon annanstans..!

 

Allt är kaos. Tillvaron är kaos... Jag är kaos!

 

...

 

Jag har skrivit en hel del idag...

Spelat en del Bejeweled...

 

Men annars har jag nog inte så mycket mer just nu...

 

...

 

... En hel del ånger över mitt proppande.. som förstörde en trygg(are) känsla inombords än vad jag har haft på länge...

Ja, det är nog min huvudkänsla, just nu...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Kom på att jag inte har bloggat idag. Men som det ser ut nu, bloggar jag ju knappast regelbundet. Så what ever...

 

Får se om det blir någonting av detta inlägg. Då jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig utåt, för tillfället. Att skriva till mig själv, tycks fortfarande fungera...

 

.. Men annars så raderar jag bara detta inlägg.

 

...

 

Jag minns inte så väl, gårnatten...

Men jag tror att jag för en gångs skull, somnade nästan med ens jag lagt mig. Även om det var rätt så sent...

 

Vaknade...

Ja, jag vaknade nog ganska många gånger under både morgonen och natten...

 

...

 

Jag klev iallafall upp vid halv tolv. Åt ingenting. Utan satte mig bara och såg på HemTillGården...

Jag äter ju inte längre någonting, om jag inte känner av en tydlig hunger...

Det känns rörigt att göra på det sättet. Men allt för att minska ångesten...

 

...

 

När klockan blev ett, struntade jag i att jag hade "diskningsdag" idag. Och gick istället iväg till bussen...

Jag ältade fram och tillbaka... "Handla eller inte handla när jag kommer till stan"...

Men det stannade på "inte handla"...

 

...

 

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen. Då jag ju ville säga upp boendestödet...

Hon var väl inte riktigt på samma sida som jag. Vilket jag kan förstå. Men jag agerar ju åt det håll som jag tror att ska bli minst smärtsamt.

 

... Och som det är nu(när jag inte bryr mig), känner jag ändå att jag kan fortsätta leva... Att jag kan acceptera mig själv...

 

... Och jag har precis lyckats övertyga mig själv, och landa i att jag inte ska ha några krav och förväntningar på mig själv och livet... Vilket gjorde att..

...Ja, men jag blev stressad av hennes svar då. För att jag vill helst slippa tänka om. Fundera... Nu när jag äntligen har lyckats acceptera saker som de är, efter en lång tid av en desperation till att fly, på grund av att jag inte kunnat finna ro i mig själv och livet... En tid med ständiga krig med mig själv...

Jag krigar fortfarande. Men inte alls lika ofta, lika intensivt, eller om lika många saker hela tiden...

 

...

 

Jag sa iallafall upp boendestödet. Lämnade stressen och ångesten bakom mig, och lät allt lägga sig tillrätta inom mig igen...

Dock med en viss ängslan inombords...

 

...

 

När jag kom till stan, satt jag bara kvar på busstationen. Väntade på nästa buss hem...

Och åkte hem...

 

...

 

Väl hemma. Då började kvällens krig.

Jag åt lite grann(kriget handlade inte om denna måltid, dock)... En matlåda från maten jag lagade igår. Den matlåda som jag hade sparat min mage till, och sett till att jag skulle vara tillräckligt hungrig för...

 

... Satt vid datorn. Krigade med mig själv. Skrev...

 

...

 

Vet inte om jag vill ta upp vad kriget handlade om. Men det var matrelaterat.. och berodde på en vilja som gick åt motsatta håll... En regel jag hade satt upp... men som ändå idag kändes helt fel... Men som jag fastän det, ville hålla mig till...

... En regel om att jag inte skulle bry mig... Men en samtidigt vilja att visst bry mig. För att jag har ett förnuft som lägger sig i hela tiden...

 

...

 

Men till slut, efter att ha skrivit några gånger. Gått fram och tillbaka i lägenheten.. och inte kunnat släppa denna gnagande vilja, tog jag ändå det mindre hälsosamma beslutet...

... För att sedan efter det, gå och bada. Duscha...

... Och efter det, känna mig mycket lugnare...

 

...

 

Jag har sett på tv...

Kollat husdjur på blocket. Funderat på att trots allt, skaffa hund...

Och nu på natten, har jag ätit knäckesmörgåsar med smör och ost. Druckit varm kakao, gjord på mjölk och grädde.

... Jag var tydligen riktigt hungrig, nu på natten. För att jag åt säkert fyra knäckemackor..!

 

...

 

Ja, jag försökte skriva in siffror i budgeten idag, också. För första gången på flera veckor...

Men jag ger upp. Det gick inte så bra...

Jag kan bara inte förstå alla dessa siffror som står i mina kontoutdrag. Och när jag bara använder mig av kvittona från affären, hamnar saldot på kontot, ändå fel i mina uträkningar...

 

Så screw budgeten. Tycker bara att det är intressant att hålla koll på hur mycket jag gör av med på vilket område...

Men men...

 

...

 

Jag har som sagt var, inte diskat idag...

Diskbänken ser ut som efter en explosion...

 

... Och imorgon ska jag till mina föräldrar. Så explosionen får ligga och pyra ett tag till...

Så blir det diskning när jag kommer hem. Om jag inte ska eller har handlat den dagen... Då får det bli diskning nästa...

 

Och efter det...

.. Den där köttfärsen måste tillagas...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag funderar på att skaffa katt.

Jag minns inte riktigt vad som gav mig den där plötsliga, nästan självklara känslan av att jag ville ha en katt härhemma...

Men nu känns det som om det vore rätt för mig.

 

Jag får någon att kela med. Att leka med. Krama, och ta hand om...

En bästa vän som klarar sig väldigt bra själv. Om man jämför med hund... Vilket jag inte vågar eller orkar ha härhemma just nu. Annars är ju helt klart hund mitt favoritdjur!

 

...

 

Katten som jag funderar på att köpa, är leveransklar nu och står som "först till kvarn" på Blocket...

Så egentligen är det ju fritt fram.

Bestämmer jag mig för att köpa den. Slå till...

Så ska jag kontakta ägaren, och sedan få alla saker köpta(om nu katten finns kvar, det vill säga)...

 

Sedan är det ju bara att hämta!

Den bor i min kommun. Så det blir inte så omöjligt att ta sig, även om jag inte kör bil, i så fall...

 

...

 

Idag klev jag upp till HemTillGården.

Drack min sista hemgjorda tomatsoppa, och åt lite godis, till frukost/lunch...

Och åkte sedan, vad jag minns, iväg till stan...

 

Eller ja. Jag vet att jag åkte iväg till stan. Men jag minns inte om det var något annat som gjordes, kändes eller tänktes, däremellan HemTillGården och stan...

 

...

 

Jag bestämde mig helt enkelt igår, för att strunta i att jag egentligen behövde diska idag. Då jag inte tänkte tvinga mig själv till att hålla mig hemma en heldag till. Inte när helgen ändå spenderas hemma, "Då bussarna inte går som jag är van vid och trivs med, då"...

 

... Så jag skulle istället diska på lördag. Laga mat på söndag och måndag. Istället för lördag och söndag...

 

...

 

Jag klev av bussen, en bra bit ifrån busstationen, och tog mig en lugn promenad dit...

 

Eller ja. Den började relativt lugnt. Men efter ett tag, började höfterna göra sig påminda... Jag blev trött i kroppen. Slut. Som om jag hade slut på bränsle...

Och RödaVeckan satte igång mitti. Inte rikligt. Så ingen fara...

 

Men det som störde mig lite grann... Vilket det andra i princip inte gjorde.. Var att jag inte kunde komma fram till något beslut vad gällde boendestöd eller inte...

"Jag klarar det inte utan..

.. Jag kan inte heller konsten att ta emot...

Men jag vågar inte säga upp, när jag kanske egentligen behöver dem... och längre fram, tar emot det "och därmed börjar klara mig bättre"...

 

...

 

Jag dribblade, dribblade och dribblade under min långa promenad...

Och när jag sitter och väntar på bussen. Vilket blev i femtio minuter, då jag vägrar åka den fulla "klockan- 15-bussen"... -så mailar jag ändå och säger upp det hela. För att jag inte orkar bry mig...

 

... Åkte hem och skrev en lång text för att lätta mitt hjärta. Och göra det "rätt att säga upp det hela"...

Argumenterar med en massa ursäkter om varför det är bra att "bara vara" istället... "och inte bry sig"...

 

Och det är ju så.

Jag behöver dessa ursäkter. Jag behöver kunna ge upp när det blir för mycket i mitt huvud. När känslan av hopplöshet och uppgivenhet blir för långvarig i livet och vardagen...

... För att annars får jag svårt att orka leva. Att klara av att hantera både mig själv och livet...

 

... Och det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag kan acceptera att bara vara. Att endast bry mig om att skratta och le tillsammans med mamma, pappa och alla syskon...

Att det ska vara det enda som jag själv eller livet ska kräva av mig...

Att det funkar att leva så...

 

Det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag ska kunna undvika att tänka på vad jag uppnår och inte uppnår. Bara släppa alla krav. Inte bry mig om hur jag egentligen mår... Vad jag vill och inte vill... Sluta önska och drömma...

 

... För att... det är enklare...

Vill man ingenting..

.. Bryr man sig inte om hur livet eller tillvaron ser ut eller kommer att se ut...

Ja, då finns det inte heller någon ångest. Ingen oro eller osäkerhet...

 

...

 

Ja, jag är trött nu. Och jag önskar och hoppas att jag ska sluta bry mig. Slappna av...

Bara fokusera på glädje och kärlek... Strunta i bedrifter...

 

... Jag har mått såhär, och i psyket gått i cirklar i flera år nu...

 

Och om det känns rätt, ska jag köpa mig en kärlekskatt. En bästa vän =}

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt skrivit. Bara en gång...

 

...

 

Just det.

När jag satt och väntade på bussen, messade mamma. Hon föreslog att jag kunde komma över på tisdag om jag ville, och äta semla tillsammans med dem. Om jag vill, sova över. Och se på film på kvällen...

Älskar våra filmkvällar! Och saknar dem nu när det blir alltmer sällan..!

 

... Eftersom att mensen nu har åtminstone börjat lite grann, känns det som om det vore en bra idé. Eftersom att det värsta ändå borde vara över på tisdag, då.

... Så jag tackade ja. Och så får vi se om jag stannar över natten eller inte. Annars blir det iallafall en heldag där.

 

...

 

Annars har jag ätit. Godis.

Jag har även ätit en burk av min grönsakssmoothie. Lite mer godis. Druckit lite grönsaksjuice.

Jag har sett på tv. Kollat blocket, om och om igen...

 

Och jag har fått ett mess ifrån 27åringen.

Vet inte om jag la ut inlägget som jag skrev härom dagen. Men då skrev jag iallafall det att "27åringen kommer att höra av sig. Det gör hon alltid. Och hon kommer att vilja sova här. Det vill hon alltid". Eller något liknande.

 

Och nu gjorde hon det.

Hon undrade över imorgon. Och då sova tills på söndag. Och annars undrade hon över nästa helg...

 

Men jag har inte svarat ännu. Vill inte varken avfärda eller rista någonting i sten, just nu...

Så vet inte riktigt vad jag ska svara...

 

... Ja, och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

Imorgon har jag planerat att åtminstone diska... Och så behöver jag ta ut soporna. Eftersom att jag ska laga mat på söndag...

Och så ska jag vattna mina kära växter.

 

På söndag har jag "laga mat, duscha, och avboka boendestöd" på schemat...

Ja, MinKontaktPåKommunen svarade inte idag. Så jag vet inte om hon hann se mailet innan hon gick hem för dagen. Och jag har ju boendestöd bokad på måndag förmiddag...

 

...

 

Ja, just det. Jag mailade Tyfon som jag har mitt bredband hos...

Då jag vill byta till fiber, nu när det är kopplat även här i byn. Och jag hade lite frågor till dem...

 

...

 

Tillbaka till schemat.

På måndag har jag "laga mat", än sålänge.

På tisdag har jag "till föräldrarna"

Och på onsdag har jag "skicka in ansökan". Det vill säga, aktivitetsersättning och boendestöd.

 

... Ja, det är det jag har än sålänge.

Men jag har ju egentligen mycket mer som behöver göras.

Boka tvättid, är väl en utav sakerna...

 

...

 

Vi får se vad vi får gjort.

 

Nu blir det nog att torka idominsalvan från läpparna, och äta lite potatis,-morot-och ingefärasoppa..

Det är nog den näst sista, tror jag.

 

... God natt med er <3