Jag vill FLY.. för att slippa uppleva... BLUNDA.. för att slippa inse...

Kortkort...

Jag har hälsat på ett gäng grymtande mopsar idag...

Jag har blivit förfrågad av en gubbe, att han skulle få ta ett porträtt till någon "analog film".. eller vad det nu hette... Vilket jag "tackade nej" till...

... Och ätandet har rent praktiskt, gått som det ska, idag... ÄN sålänge...

Ifall att jag inte bloggar ikväll...

 

Morgondagen känns oviss...

"Äta eller inte äta?".. "Rutinellt eller totalt okontrollerat?".. "Börja gå framåt.. Ta nya tag.. Eller inte orka någonting?"... "... Ljust eller mörkt?"

... "Kämpa rätt eller fel?"...

Jag VILL ju gärna börja äta enligt rutiner imorgon. Så att jag slipper proppa... Så att jag kan känna kontroll...

... "Men orkar jag?.. VILL jag... VERKLIGEN?"...

... Jag ska nog skriva ett kvällsinlägg trots allt...

Kände inte att det var någon mening, tidigare ikväll... Och kanske ÄR det inte det heller...

"Men varför inte?"...

 

...

Dock så vet jag inte hur mycket jag MINNS... Eller hur mycket jag orkar tänka EFTER för att minnas...

... Typ ingenting, känns det som...

 

När jag kollar mitt sista inlägg på bloggen, minns jag dock att jag hade väldigt svårt att orka imorse. I förmiddags... Eller eftermiddags...

Jag hade ett stort krig med mig själv, för att jag visste att jag behövde handla. Men samtidigt inte... VILLE...

 

Jag menar. Jag har redan lite mat och sådant hemma...

Och eftersom att jag har så svårt att ens vilja äta det jag HAR, just nu.. Så var det också VÄLDIGT ångestbetingat att bestämma sig för att stressa iväg och köpa MER...

När ångesten över att låta mat ligga och bli gammalt i kylen, redan stör mig...

 

... Det blev ingen frukost imorse. För att alla matklockorna är fortfarande avstängda... Och fastän jag vaknade strax efter nio, hade jag ingen lust att äta någonting...

 

Vid lunchtid... Eller så... Blev det iallafall lite yoghurt och Granola. Och ett litet glas ProViva...

Och när klockan blev två, rusade jag iväg till bussen... Jag behövde VERKLIGEN hemifrån en stund!.. Fastän det tyngde mig en smula, att jag nu åkte iväg till STAN... och ÄNDÅ inte skulle handla någon MAT!

 

... Väl i stan, gick jag en kort promenad...

Satt en stund nere vid glassbodarna... Fast på andra sidan kanalen...

 

... Ja, just det. Höll på att glömma...

Idag var en RIKTIGT grå dag för mig. Jag kände mig rätt så nere... Och inbunden i mig själv... Vilket jag ganska ofta är, i och för sig...

Och när jag sitter där.. nere vid forsen. Vilket jag först GJORDE. Så kommer det fram en tant och frågar om hon får sätta sig och vila bredvid mig...

 

"Ja, det är klart".

 

... Hon var trevlig. Glad... Och varm...

Började lite lätt, prata med mig. Om vädret...

Och jag svarar kort. En- eller högst-tvåordsmeningar... Samtidigt som jag bara fortsatte stirra rakt ut i tomma intet...

 

Eller ja. Jag tittade ju på henne och log, de korta sekunder som min mun fortfarande pratade... Men vände sedan direkt, huvudet åt det andra hållet...

 

Hon märkte ju såklart att jag inte var så pratglad... Och sa "Jag behöver inte prata med dig. Jag ska vara tyst", med ett leende på läpparna...

"Det är LUGNT", säger jag och ler...

Och sedan blir det tyst... Tills hon ställer sig upp... "Nu har jag vilat klart :) Hejdå"...

 

Jag kände mig så... OTREVLIG... SKYLDIG, på något vis...

Trevlig tant... Men kanske inte den bästa dagen, rent socialt...

 

Satt iallafall en stund vid kanalen... Tittade på gubbarna som fiskade...

Och så kommer det fram en gammal gubbe, när jag sitter och lyssnar på musik...

En gubbe som jag inte kunde förstå vad han sa... Tror även att jag har "träffat" honom förut... Och inte heller DÅ, kunde förstå honom...

 

Jag har VÄLDIGT svårt för språk(och brytningar). Jag kan FÖRSTÅ engelska... Men jag kan BARA PRATA SVENSKA.

.. Därför blir det så svårt när någon kommer fram till mig och frågar om bussarna, på engelska... Och JAG bara kan svara på svenska...

DE fortsätter fråga på engelska... Och JAG fortsätter försöka visa... på SVENSKA!

... Ibland helt meningslöst... Men de brukar nog hitta till sist.

 

Men iallafall. Den här gubben...

Jag förstod aldrig vad han ville. Utan han fortsatte bara sin väg vidare, efter ett "hejdå"...

 

Sedan gick jag tillbaka till busstationen... Och väntade på bussen hem...

 

Väl hemma...

Jag MINNS inte riktigt...

Men det blev nog läsa lite bloggar... Kolla tv... Och dricka lite kaffe med grädde i...

 

Jag har skrivit i min textsamling...

 

Jag har ätit jordnötssmör och nutella, rakt ur burkarna...

Konstigt nog, är det lättare att äta onyttigheter än mat just nu... Vilket...

Ja, det beror nog på näringen... Jag vill inte... vara hälsosam, just nu... Försöker göra slut på alla godsaker... Och sedan ge mig på all mat...

Och jag har inga planer just NU, på att fylla på några skåp...

Börjar nog ge upp lite grann... Tröttna.

 

... Och nu på kvällen, har jag gjort lite styrkeövningar i några minuter... Vilket det kanske inte HELLER är rätt period för, just nu... i och för sig...

 

... Jag hade en ljus stund, då jag försökte hitta en tavla.. eller fler, att ha över tv:n, också...

 

Med det, säger jag nog god natt.

God natt med er <3

 

 

 

... Men nu ska jag og iallafall åka in till stan. Promenera i det grådystra vädret. Orkar inte sitta hemma.

Vi hörs ikväll <3

... Det blev(väl) ungefär tre decilliter glass.. och en halv kopp kaffe med grädde idag...

Men dagen är ju inte slut ÄN. Inte med tanke på MINA långa nätter..!

... Så det hinner kanske bli någonting mer... Men hoppas INTE på ännu en upprepning av proppande!

 

... Och faktum är att jag har kommit underfund med en sak idag... Någonting som jag nog redan var medveten om... Men som jag samtidigt har sett förbi...

 

... Jag skyller väldigt gärna på "disken i hoarna".. Att jag inte har orkar diska... och därför inte vill fylla på med ÄNNU mer disk(varför nu DET skulle vara en "bättre" anledning)...

Men faktum är att idag när jag funderade på att ta tag i den där disken... För att bli AV med det där bombnedslaget som gör att jag, trots att jag blir stressad av det, bara är TVUNGEN att gå in dit och bli ytterligare lite tyngre inombords...

 

... Men vid tanken på att då "tag tag i det. Vänta med kaffet tills efteråt.. Och sedan äta smörgås och kanske yoghurt till kaffet"...

Ja, då kände jag bara att... "Nej, jag vill inte HA..."...

.. Jag vill liksom inte ÄTA. Det är DET som är grejen... Och mitt konstaterande blev "... Okej. Nu beror det åter på ätstörningshjärnan... Mer än på att jag har svårt att orka med vardagssysslorna(diskningen)"...

 

Och ja-a...

Kan ju alltid skylla på situationen. Att vardagarna blir hårdare i perioder... Och att jag då kommer IN i dessa perioder av att vilja svälta... Eller rättare sagt... Att INTE vilja ÄTA...

För att "svälta, det vill jag ju inte. Inte egentligen"...

 

... Och varför jag inte vill svälta...

... Mitt hår.

 

Ja, jag vet jag brukar NÄMNA det ibland. Men det kommer samtidigt inte upp lika ofta som alla mina ANDRA bekymmer gör...

 

... Men faktum är...

... Att jag blir både ledsen och orolig... Känner mig dum och onödig... "Jag vet MED mig det är jag som förstört... Och ÄNDÅ fortsätter jag".. -När jag TÄNKER på... När jag MÄRKER hur mycket hår jag tappar... Och HAR tappat!

 

... Jag hade tjockt hår, som barn...

Föddes med mycket hår... Och tappade ytterst, ytterst lite när jag växte upp...

 

.. Minns att Bästisen tappade JÄTTEMYCKET hår när hon var liten. Hon hade två föräldrar som nog inte var så bra... Mamman var ju alltid hemma. Iallafall när JAG var där... Men pappan däremot, som hade ett hus han aldrig VAR i...

Där bodde Bästisen och jag. Och jag vet att vi var där helt ensamma, dagar i streck... Och IBLAND kunde han komma hem dit i någon timme och titta till oss. För att sedan försvinna bort igen...

 

... Och hon tappade nog såpass mycket hår, på grund av näringsbrist... Eller.. Ja, någon slags blodbrist, skulle jag tro...

Och jag VET ju att det är därför jag tappar...

... Det började när jag... Något ÅR efter att jag hade flyttat hemifrån, till Xsambon...

Tappade ungefär två tredjedelar av mitt hår, under den period i mitt liv, då jag pendlade mellan att bo på sjukhus och att bo med Xsambon...

Och det håret kommer nog aldrig tillbaka... Jag kan ju bara försöka få det hår jag fortfarande HAR, att sitta kvar på huvudet...

Vilket inte fungerar särskilt bra just nu!

 

... Dagen idag...

Det BLEV lite styrkeövningar igår natt.. Eller kväll.. igen...

Jag proppade i mer än vad som skulle kunna få plats i min mage... Och till slut så började, förutom skuldkänslorna, sveket mot mig själv... och känslan av brist på kontroll, jag även må illa av allt socker...

 

Jag kom att tänka på att jag på något sätt, måste hitta någonting som jag blir mer MÄTT på, till kvällsmålet..

"Gröt", tänkte jag... Men eftersom att min hjärna... är just MIN hjärna... Så blir ett litet bekymmer... En liten UTMANING... Väldigt jobbig att hantera...

 

Jag visste inte hur jag skulle hantera "att äta gröt"... "Vad skulle jag ha till?"... "Vad är bäst?".. "Vilka alternativ finns?"... "Och hur ska jag orka verkställa det hela?"... "Hur vet jag vad jag ska köpa i affären? Vad jag ska VÄLJA?" ... "Och hur vet jag att det jag VÄLJER, verkligen är det som jag vill HA?"...

 

Nej, det kändes verkligen övermäktigt att börja med någonting nytt... "Skulle jag ens ORKA?"...

... Samtidigt som jag såg FRAM emot att börja koka gröt till kvällarna... "Det var TILLBEHÖREN som var svårt"...

 

... Jag sov oroligt inatt...

Och fastän jag hade stängt av alla matklockor, så vaknade jag strax innan nio... bland annat. Även en hel del gånger innan dess...

Men när klockan var halv nio, var jag klarvaken...

 

Klev dock inte upp... utan låg istället kvar och drog mig... Tills jag sedan klev upp runt halv elva.. kanske...

 

När jag vaknade på morgonen... Så hade jag fått svar ifrån min kontakt på kommunen...

Hon ville ringa psykiatrin och boka tid till oss...

Och man kan ju säga att det TOG ett tag för mig att skicka iväg ett "okej"... För att jag kände bara.. "Är det nödvändigt?"..."Är det VÄRT det?"... Och ".. Kommer det att sluta på något ANNAT sätt denna gången?"...

 

... Nej, det KÄNNS verkligen fel... Men jag kan ju(som vanligt) försöka ge det ett första möte och se hur det känns...

Men grejen är ju...

Min kontakt på kommunen, tyckte att jag skulle ge det fyra gånger. Ett första möte, med henne där... Och sedan tre gånger till, ensam...

... Och sanningen att säga... Sannolikheten för att DET ska hända(som jag känner NU), är lika med tre procent... Typ.

 

... Det känns helt enkelt för oöverkomligt. För stort... Och samtidigt... väldigt ONÖDIGT...

... Säger JAG... och önskar ett avslut...

 

... Jag klev iallafall upp, några timmar därefter.

La mig framför tv:n.. och såg sista halvan av MalouEfterTio... Och sedan HemTillGården och halvt som halvt, GoodWife...

 

Jag har läst lite bloggar... Och jag har gjort ett par inlägg på bloggen...

 

Förmiddagen spenderades dock med att försöka orka mig iväg för att handla... Men att samtidigt kriga med mig själv som F*N.. För att jag inte kände att jag orkade stressa mellan affären och busstationen idag...

Och jag kände bara att jag förstörde för mig själv, när jag valde att INTE handla. Eftersom att jag tvingar mig själv att leva näringsfattigt. Då jag hellre äter skitsaker.. Sötsaker.. Istället för riktig mat... "Och snart tar MJÖLKEN slut också"...

 

... Men jag tycks ju ha svårt att äta... och att äta ordentligt.. ÄVEN om jag har mat hemma, så...

 

... Jag kände mig VÄLDIGT tung och grå... Som om jag trycktes in i ett trångt svart hål...

Huvudet var tjockt... Och jag hade ont i magen, efter gårkvällens ostoppbara proppande...

 

... Eftersom att jag inte hade ätit varken frukost eller lunch idag... Och inte ville äta någonting ordentligt.. Så tog jag fram glass ur frysen... Och åt upp den.. För att sedan gå in och bädda ner mig med kläderna på, i sängen...

 

... Och där SOMNADE jag nästan, för en stund. Tror att jag åtminstone nickade till några gånger...

Och vaknade sedan, piggare och lite mer "lätt i sinnet", en timme senare...

 

Det blev ett kort blogginlägg. Och sedan att lägga sig framför tv:n en stund till...

Jag tog en halv kopp kaffe med grädde i... Och sedan tvingade jag mig själv att ta tag i disken... Dock i omgångar...

Och det kan jag säga... Det var SKÖNT att få det gjort!

 

... Nu är det rent(renare) därinne. Och istället för att gå och "titta på smutsen", gick jag istället in dit gång på gång, för att kolla "hur rent det har blivit"...

 

... Sedan har det bara varit mer tv... Titta på humörhöjaren "Vänner"...

 

Och som hela dagen, haft dåligt samvete för att jag inte hör av mig till 26åringen.. och Bästisen...

.. För att jag sviker... och VERKLIGEN inte visar att de är önskade!

 

... Visst för Bästisen... Vi har ingen särskilt bra kontakt... Och inte heller en egentlig ANLEDNING att ha det!..

Men 26åringen. Blodsband... Och ett visst ansvar att "visa att hon BETYDER någoning för mig"... Att jag FINNS här...

 

... Och fönstret är fortfarande en återkommande "skuldbild" i mitt huvud... Rädsla för fuktskador och mögel... Men ingen som HELST ork att ta TAG i det. Kontakta någon som kommer hit och FIXAR det...

 

... Det var nog DET...

Imorgon är min sista ärliga chans att handla... Ja, för att ha allt som jag BEHÖVER, hemma...

... Men jag vet inte hur det kommer att bli... Och får jag inte till ÄTANDET, vet jag inte hur VIKTIGT det kommer att kännas, HELLER...

 

... Det är ju bara håret... Och är det "bara håret"... Det hår som ÄNDÅ faller av huvudet...

Ja-a...

 

Det funderade jag OCKSÅ över idag. "Vem kan jag fråga om denne vill följa med mig och ta blodprov?"... OCKSÅ en sådan sak som känns oöverkomlig, just nu.. Att ta BLODPROV.

... Men faktum är... Jag känner INGEN som jag känner mig bekväm med att fråga.. Alternativt att ha MED mig...

 

... God natt med er <3

 

 

 

Allt var tungt. Svart. Som ett stort hål...

Uppgivet.

Nu finns bara de praktiska/faktiska problemen kvar.. för tillfället.

Får se hur jag löser dessa.

 

 

... Nej, jag vet inte...

Jag känner mig hjälplös. Uppgiven...

Och allt känns som en enda gröt...

Jag FÖRSTÅR inte hur det kan vara så olika...

Jag fick det ju att fungera ett tag under sommaren... Men nu hittar jag inte rätt...

Det är en djungel... Och jag orkar inte orientera mig...