Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Tänkte jag lägger in en ny viktbild.
... Men jag kan ju säga att detta ändrar sig väldigt mycket hela tiden. Vet jag vägde 51.5 för någon vecka sedan(efter att ha vägt 48 någon vecka efter hitflytt)... Men såhär såg det ut nyss iallafall.
Jag försökte precis blogga. Började. Det gick trögt. Kändes inte rätt. Inte bra. Inlägget blev bara mer och mer fel. Och jag märkte hur många gånger jag bara raderade vad jag hade skrivit. Mening för mening.. Vilket gjorde att hela inlägget kändes falskt. Påhittat. Fastän det inte VAR det, såklart. Så jag raderade hela inlägget.. Och nu testar jag igen.
... Anledningen är ju att jag har såå mycket funderingar i huvudet, these days.. Och en dag som denna. Då jag knappt sovit under natten. Har suttit på möte och samlat på mig funderingar... och när jag har ÄTIT såpass fel några dagar, att jag är alldeles konstig inombords och märkbart segare i huvudet... Ja, jag orkar inte tänka. Tankarna är sega, och tunga att släpa på.. Det känns som att släpa på en elefant. (När jag säger det, ser jag Världens Starkaste Man(som brukade gå på tv), släpa på dessa lastbilar)
Så. Ni vet ju att jag hade bestämt mig för att kämpa. Att återigen ta mig an kampen att vända på mina tankar och tvinga mig gå fullt ut åt ett och samma håll... Ja, idag var det ju bara att lycka till med!
Jag fick ångest. Kände mig seg. Stressad. Jag visste jag hade funderingar... Men orkade inte pressa fram en TANKE! ... Och att försöka mig på NÅGOT slags schema... NÅGON slags lista... Struktur.. Ja, det gav jag upp med innan jag ens hade börjat.
Det känns för hårt. För tungt. Och när man inte orkar tänka... Hur ska man då kunna tänka rätt? ... Men tanken slog mig... "Men då kanske jag inte heller orkar tänka fel... Och DET är ju bra"... Då får helt enkelt livet ta mig dit livet vill ta mig... Och kanske BLIR det åt rätt håll! Kriget tar ju iallafall slut...
Ja. Men vi tar dagen idag. Så får ni veta mer.
... Igår natt var ingen vidare natt. Efter att jag hade bloggat, fick jag för mig att proppa igen. Jag var redan illamående. Konstig inombords av allt det dåliga jag hade ätit under dagen... Och så proppar jag ÄNNU mer!
... Jag kände INGEN som helst kontroll...
Ja, nu minns jag ju inte hur gårdagens inlägg såg ut rent känslomässigt. Så är svårt att minnas övergången mellan inlägg och incident.
.. Men iallafall. Så. Frustrerad går jag in på datorn igen. Gör ett sådant där kort som det var såå länge sedan jag gjorde sist(till bloggen iallafall) ... Och sedan satte jag på mig ytterkläderna och tog mig en promenad. Klockan var halv elva.
Det var härligt. Lite lätt avslappnande. Jag funderade ju fortfarande. Men frisk luft. Mörker... Och inga folk! ... Ja, det var lugnande.
.. Kom in igen vid kvart över elva. Fortfarande med en jobbig känsla inombords.. Allra helst i magen!
Satte mig vid datorn en stund till. Och klev sedan i säng..
Men det var inte slut HÄR. Nej, för att klockan halv tre, klev jag upp igen. Halv tre på morgonen, och jag kunde inte sova, på grund av känslan i magen.. Och antagligen tankarna i huvudet också... Och energin från godiset, kanske. Inte för att jag brukar påverkas av det...
Satte mig i köket, med morgonrocken på. Bara stirrade. Hade lust att proppa. Bara för stressens skull. För ångesten det innebar att inte kunna sova på grund av någonting som man SJÄLV utsätter sig för!
.. Kunde inte äta igen. Ville, men kunde inte. Eftersom att jag REDAN var för mätt. Illamående. Och inte alls sugen. Bara trött på att äta. "Det hade inte varit rätt", helt enkelt.
Satte mig istället och löste lite korsord. Ett efter ett. Ja, ord alltså. Tror att jag har minst TJUGO påbörjade men ej avklarade korsord i den boken! Och det, för att jag inte har ro till att klura på EN ruta i mer än tio sekunder!
Så. Nästa. Nästa. Nästa.
Till slut gav jag upp(klockan var halv fyra) och gjorde ett nytt försök till sömn... FORTFARANDE med samma unkna känsla! Instängd i mig själv. Ångest. Och illamående...
Somnade iallafall. Och vaknade igen vid femtiden. Japp, ingen bra natt inatt. Men klev inte upp. Låg kvar och vaknade en gång i halvtimmen ungefär, fram tills klockan sju. Då jag inte längre kunde sluta ögonen...
... Nu var det bara att vänta på att bussen snart skulle gå. Så att jag kunde promenera dit.
Väl i stan, var jag där en halvtimme för tidigt. Usch, tänkte jag...
Satte mig på busstationen, i väntsalen, och väntade... Jag var RIKTIGT nervös. Mådde riktigt dåligt av att skulla dit. Vet inte varför. Jag är van vid att gå på möten... Och jag BRUKAR inte känna mig i NÄRHETEN av lika spänd innan! ... Men... Ja-a. Känslan av tvivel, som har rört sig inom mig det senaste, satte väl sina spår.
... Till slut, orkade jag inte vänta längre. Så jag gick. Tre minuter tidigare än vad jag hade tänkt. Men det blev rätt så lagom ändå. Jag kom dit i samma veva som tjejen från boendestöd gjorde...
Dock vågade jag inte ringa på porttelefonen idag. Då jag hade glömt hur det gick till... och därför inte vågade testa.
Väl på mötet. Ja, jag var ju mig själv... Eller INTE mig själv, om man så vill! Nuför tiden, är jag inte så säker på vem som ÄR jag själv!
... Jag satt tyst. Stirrade. Och kände mig allmänt obekväm... Kunde inte säga någonting. VILLE inte säga någonting! Och egentligen kände jag bara att det inte var någon mening. "Jag VILLE ju uppenbarligen inte" ...
Men samtidigt ville jag. Precis som det har sett ut de SENASTE dagarna..
... Ja. Det här är det svåra. Det jag ska försöka beskriva NU. För att det känns så RÖRIGT alltihop. Och jag VET egentligen inte ens vad som hände! MINNS inte i skrivandets stund, vad jag kände... Ja, när jag kom ut därifrån..
Jag VET bara att jag inte kände mig bekväm med vad som sagts. Och att det där "ABSOLUT inte var något för mig" .. Jag VET att det öppnade upp mitt sinne och fick mig att känna att jag kunde uppnå ALLT jag bara ville! Och att jag skulle klara det SJÄLV! Att jag har PRECIS samma möjlighet till att uppnå det jag vill åstadkomma, bara jag gav mig FAN på det och FÖSÖKTE tillräckligt!
... Och ja. Jag MINNS också hur SJÄLVKLART valet kändes i den stunden. "DETTA var början på mitt nya liv!" ... Och ju längre tiden gick och jag fick leva i mina egna tankar, desto mer självklart var det. "Det var ju klart att jag skulle klara det" ... "Strukur, struktur och struktur" ... "Listor och scheman" ... Och en j*vla vilja att tänka åt rätt håll!" ...
Jag tog första bästa buss hem...
Och väl hemma, satte jag mig vid datorn. Jag VISSTE att det skulle bli en utmaning att orka med. Att UTFORMA alla dessa listor och känna mig TRYGG med dem sedan... Så jag tog mig lite skräp att äta... Och så började jag göra ett par kort till, till datorn. Mest för att det redan hade börjat kännas lite rörigt i huvudet, av alla funderingar och den nya förändringen inombords, som nu hade kommit så plötsligt..
"Nu var det MYCKET pågång!" ... Men humöret var bra. Och modet likaså..
... Men så hände något. Det blev bara ALLDELES för rörigt i skallen. Och dessa LISTOR som skulle komma att göras IMORGON(!), blev redan för mycket att stå i. "Hur skulle jag orka?" ... "Hur skulle jag få dessa att gå ihop?" "Kunna LITA på dem?" ... Och "HUR skulle jag sedan orka med att övertala mig själv om att FÖLJA dem(!?), när jag inte orkade tänka ALLS?" ... Och att orka med att ständigt övertala sig själv om hur man ska tänka. Hur man ska känna.. Och vad man ska sträva efter... "Nej, energin fanns inte. Och lågan som så nyligen tänts... Ja, den slockade igen. På samma sätt som jag själv, efter lite musik, slocknade i sängen..
Men nu är jag vaken igen. Jag har suttit en stund i köket. Funderat. Proppat lite till onyttigheter... Samtidigt som jag har funderat över "SKA man kanske chansa på boendestöd ändå?" ... För att, visst. Saker kan vända fort. Och innan jag vet ORDET av, kanske jag klarar allt själv igen.. Som jag hela tiden TROR att jag ska göra! ... Och kanske KLARAR jag redan av det själv, om jag som jag säger, bara FÖRSÖKER hårdare.. Kanske ÄR det som jag TROR, att jag kan men bara inte VILL det tillräckligt. Att allt är ENKLARE än vad jag TILLÅTER det att vara!
... Men sanningen ser ändå ut så, att jag inte TAR mig dit jag vill. Att jag inte GÖR dessa saker "som jag såväl klarar av" ... Jag går RUNT i denna h*vetescirkel... Och trots tjat och gnäll i frustration, från min egen sida, så TAR jag mig inte ur det...
... Så. Kanske ska man chansa.. Vad har jag att förlora? Det enda jag kan förlora, är min vilja att hetsäta, för att sedan svälta... och hetsäta igen... För att jag HAR ju ingenting annat just nu! Mina problem i vardagen, är mitt enda liv.. Tur man har sin familj att byta av det med ibland.
... Och SKULLE det nu gå för långt... Ja, då avbryter jag alltihop.. Det KAN ju faktiskt göra gott också. Och då är det VÄRT det!
... Vi får se. Skriver inte till min kontakt på kommunen förrän jag känner mig någorlunda klar i huvudet..
... Men just nu, känns det bara som om jag vill ha någon snabb lösning som tar bort all ångest.. Men vet att denna lösning(iallafall en del av den) är en hälsosam kost och en fungerande vardag. Att prata med någon trygg och stabil person, hade dock inte varit helt fel...
God natt med er <3
Jo. Har kollat tv idag också. KANSKE har valt en. Men jag kan ju ingenting om sådant där. Bokstäverna säger mig ingenting..
.. Kanske att jag delar på punkt ett lite. Då listan direkt ger för mycket ångest. "Hur lyckas?" ... Man BEHÖVER ju inte klara allt på en gång :)
Kanske kan börja med shoppingen. Så att jag får hem mat och sådant. Och så satsar jag på matrutinerna.
Det blir ju lite dumt. För att allt i hushållet behöver ju göras. Men det får ske i min gtakt, helt enkelt =)
... Det nya livet.. Kampen inför framtiden, börjar nuuu! ... Ja, eller imorgon ;)
... Just nu, i skrivandets stund, går det väl inte så jättebra... Egentligen.
Men jag insåg precis hur jag omedvetet slutat kämpa. Visst. Dagen är en kamp... Men jag kämpar inte för att vrida på mina tankar, som jag gjorde de första veckorna i denna bloggen.
... Men JAG har ju, precis som alla andra, chansen att göra egna val i mitt liv.. Sur eller glad. Arg eller ledsen. Ha kul eller tråkigt. Tänka negativt eller positivt...
Visst. Jag måste kämpa en del för att klara AV att ändra på saker och ting.. Men jag VET att jag KAN! ... Jag måste bara göra valet.
... MIN chans till glädje och lycka. Mening i livet... Ja, den är PRECIS lika stor som någon annans!
Så nu gäller det! Bloggen ska bli, vad den skapades för att vara!
... Ska ta nya tag.. Men idag blir en vilodag.. En dag utan krav.
Idag har inte grejen varit viljan. Eller brist på vilja.. Idag har grejen varit att våga. Eller i det här fallet.. Att INTE våga..
Emmh. Vi börjar med gårnatten... Om jag nu kan minnas vad jag gjorde då...
Nej, just det. Det var detta jag skulle skriva..
Jag åt ju burgare på Max igår... Var mätt när jag kom hem. Inte så konstigt. Var mätt innan jag gick och la mig... Och var FORTFARANDE mätt när jag skulle sova! Såpass mätt att jag inte kunde sova. Bara låg där och vred och vände på mig.. Liksom KÄNDE hamburgaren därinne!
Önskade att den bara kunde försvinna, så att jag kunde få sova... Japp. Snacka fett!
Vaknade imorse, tidigt. Ja, jag tror att den var antingen sex eller sju... Och somnade aldrig riktigt om efter det... Låg bara halvvaken och... Ja. Jag varken tänkte eller kände. Bara låg där. Död. Men ändå levande.
Klev väl upp någon gång runt nio. Då jag inte orkade ligga kvar längre. Efter att ha slagits av tanken... Ja, denna ÅNGEST för soptunnorna igen!
... Jag kunde inte slappna av.. Orolig. Spänd. Osäker... Ja, jag trivs inte med tanken på att jag inte VÅGAR gå ut och slänga mina sopor! Bara för att jag inte vet i vilken soptunna! "Är det dem i huset rakt över vägen?" ... "Är det kanske den i huset bredvid...?" Och alla dessa hus som inte har någon soptunna. Dessa är så många... Vart SLÄNGER de sina sopor?!
Idag la jag den TREDJE avfallspåsen över matsoporna. Då jag är så orolig att den ska börja läcka av förmultning. Innan jag har hunnit få ut dem! ... Och inget svar från hyresvärden. Är det så självklart... Dumt? ... Så att hon tror att det är en fråga som inte kräver svar? För att i sådana fall, är inte hon den ENDA som tror att man ibland ställer frågor utan att vilja ha svar!
... Inte heller från internetsnubbarna har jag hört ett knyst. Men tålamod. Tålamod. Jag har iallafall lagt av med att skriva arga mail dit. Dessa ger ju inga resultat. Nu kör jag istället på strategin att skriva som om det var BESTÄMT att de skulle komma! Skriver att det bara är att höra av sig någon dag innan... Vilka dagar jag är borta och så vidare..
Får väl se.
Men när jag klivit upp, åt jag iallafall en smula. Och satte mig vid datorn. Kollade väl bloggar och sådär. Ja, det gamla vanliga...
Men jag kände mig grubblande.. Orolig...
Ja, ni vet.
Så jag bestämde mig för att jag MÅSTE få dagen att gå! ... Funderade på att åka till stan. Men det var några timmar kvar tills den bussen som jag i SÅ fall ville ta, gick!
... Så jag tog mig en promenad.
Långsamt.- Långsamt. Gick jag där. Visste inte hur långt jag skulle gå. Men finner inte många promenadvägar i den här lilla staden...
Långsamt. Långsamt. Myrsteg...
När jag funderade på att börja gå på den stora vägen och riskera att bli nedstänkt av diverse bilar... Ja, då gav jag upp och vände hem istället...
Lite halvt motvilligt.. Men men. Orkade ändå inte gå längre... Och var så mäkta medveten om att jag inte ens borde ha promenerat såpass långt som jag ändå GJORDE, idag när jag hanterade ätandet som jag gjorde..
Väl hemma... Ja, då satte jag mig nog vid datorn igen..
Och nu tar vi allt pö om pö. För att nu minns jag inte ordningen längre.
Jag har iallafall spelat lite småspel på datorn. För att få tiden att gå. Då jag var uttråkad. Rastlös. Grubblande. Stressad... Och BARA pillade sår!
... Jag har även druckit några koppar te, kaffe och kakao...
Ja, vad kan man MER säga om dagen?
... Jo, jag bäddade ner mig i sängen en stund. Bara under filten.. Efter att ha suttit och stirrat ut genom fönstret i några minuter. Timme?
... Lyssnade på lite youtube.. Lisa Ekdahl. Jag ÄLSKAR henne! Men ärligt talat så tycker jag bara att hon har några få låtar... som faller MIG i smaken!
Upp ur sängen.. Mer grubbel. Men jag var ju såå hungrig! Lite te... Eller om det var kaffe?
... Och nu när jag satt där i köket. Hade fått för mig att ändå messa min Xsambo och se om han hade tänkt komma ÖVER snart, som han lovade. Har funderat på det i många dagar.. Men vägrat höra av mig. Då han alltid är lika ointresserad av mig... och jag nästan får SLITA i honom för att han ska ge mig en blick!
... Men jag kände verkligen att jag BEHÖVDE honom idag. Vare sig HAN är värd det eller ej... Så känner jag att den enda tryggheten jag känner... Ja, den är jag värd just nu. I detta krig. Allra helst nu när det känns som om allt eskalerar!
Så. Vi messade lite. Och han hade som vanligt inte råd. Och hade nog inte heller tänkt berätta det för mig, om jag inte hade frågat.
Men det är ju skit samma. Han gör ju som han vill. Ser dock ut som om han ska komma ändå. Jag betalar hans resa sålänge... Så får jag HIT min kära vän ändå! Japp. Jag köper hit honom ;P
Ja, men iallafall. När jag satt där i köket och messade, slogs jag så många GÅNGER av tanken, känslan att...
Ja, eller rättare sagt. Jag har slagits av den tanken hela dagen idag. Som små stötar. Små snabba, övergående stötar. Att jag vill kämpa mig framåt. Att det inte ÄR så svårt. Och att det BORDE vara värt det!
... Ja, viljan har det inte varit något FEL på idag! Jag har velat. Det HAR jag verkligen. Jag har känt mig redo... Ett FLERTAL gånger! ... Men så stoppar jag alltid upp mig själv ifrån att tillåta mig själv att FÖRSÖKA. Då jag känner mig trött. Utmattad på att hela tiden vända håll. Lita på att en positiv förändring ska ske... För att sedan ALLTID några timmar senare, vända håll igen och ge upp. För att den där viljan som jag tidigare kände, inte ALLS var någon vilja.. För att viljan.. Ja, den ligger FORTFARANDE åt det andra hållet!
Jag orkar det inte igen. Skenet bedrar mig liksom hela tiden.
Och jag kom fram till, idag, att det jobbigaste med detta kriget, inte är att misslyckas eller lyckas... Utan det jobbigaste är att ständigt tvingas inse... Leva med att ingen av sidorna VINNER! ... Ja, jag skulle skita FULLSTÄNDIGT i ifall jag gick bakåt eller framåt. Mådde skit eller superbra... Ifall jag...
Ja, ni förstår. Men det jag INTE orkar med, är att leva med att båda sidorna är lika starka. Att båda viljorna går på samma turbo... Jag orkar helt enkelt inte stå och vingla. Vibrera på stället... EN sida kan gärna få vinna! ... Så att jag kan finna frid i mig själv..
Idag har iallafall, FÖRUTOM soptunnorna och långtråkigheten, en ständigt återkommande känsla, varit HUNGERN. Jag har känt mig hungrig. Tom. Men inte kunnat äta.. Eller kunnat. Det är klart att jag har kunnat. Men jag har inte vågat tillåta mig själv. På grund av att jag bara skulle ångra mig direkt det var gjort... Och därmed "behöva börja om igen" ...
Men nu till kvällen, slutade det ändå med att jag åt lite till. I tanken att allt skulle ordna sig snart. Att det inte var värt att svälta. För att... Ja, det ÄR nog möjligt att ta sig ur det hela till slut. Och uppnå något slags LIV. .. Men med hjälp då såklart..(Och så var ju såå hungrig!)
... Dock med ett mäkta tvivel... Då jag var beredd på att jag kanske skulle sluta i någon slags svält ändå...
Men just nu, svälter jag ju inte. Jag snålar på näringen om dagarna, och hetsäter till kvällarna...
Men det är så det ser ut... Med en LITEN förhoppning att jag kanske inte ska BÖRJA svälta med hjälp... Utan få det lite ENKLARE att INTE göra det ;D
... God natt med er iallafall <3
... Okej. Vi får se hur DETTA går. Har nämligen noll megabit kvar att surfa för. Vilket innebär... SEGT internet! Men det ska nog gå. Måste fylla på det igen imorgon. Om jag ska kunna blogga då... Men hör internetsnubbarna av sig om mitt adsl, så struntar jag nog i det. Och bloggar när jag fått tillbaka DET istället.
Men. Dagen idag.
Vi börjar med igår.
Efter att jag hade bloggat, blev jag med ens mycket piggare. Som alltid. Vet inte varför. Men det känns som om jag bara sitter och spänner mig och känner att jag vill bli av med bloggningen för att få gå och lägga mig. Men så när jag väl har bloggat... Ja, då kan jag sitta uppe minst en timme till!
.. Jaja. Gick och la mig iallafall. Där vid elva någon gång kanske... Men klev även inatt, upp en gång... För att göra vadå? ... Jo, äta, såklart.
... Jag vet inte. Jag hade legat där i sängen. Funderat. Känt mig sådär motvillig till... Ja, allt. Men samtidigt himla mån om att få ett slut på dessa känslor som jag så ofta känner. På denna desperation, och missnöjet...
Ja, jag tyckte inte om att vara i krig med mig själv. Ville göra mig själv nöjd för en gångs skull. Bli tillfreds med det jag gör... Ja.. Ta den enkla vägen.
... Kom upp med en ny plan. En ny struktur. Och raderade alla gårdagens larm från mobilen... Japp. Nu var det nya regler som gällde!
... Vilket till slut gjorde att jag klev upp. "Ny struktur imorgon", är oftast lika med... "Äsch, skit samma" idag...
Upp för att äta, alltså. Äta i massor. Vilket betyder, lite ont i magen efteråt. Eller inte ont, kanske... Men man känner sig lite proppad... Om ni förstår vad jag menar. För mycket på en gång..
Sedan gick jag iallafall och la mig igen..
Bäddade ner mig... och somnade till sist.
Larmet stod på klockan nio och klockan halv ett. Bara för att jag inte visste ifall jag ville ta den tidiga bussen(vilken innebar att jag skulle vara hemma igen alldeles för tidigt... Mer krig).. Eller ifall jag skulle ta den senare bussen(vilken innebar hemfärd antagligen tillsammans med en hel DRÖSE ungdomar!)...
Första klockan ringde.. Men jag hade tidigare redan vaknat. Halvsov.. Men klev inte upp. Nej, den tidigare bussen, orkade jag inte ta...
Jag klev väl upp någon gång runt halv elva, kanske. Åt då maten som blev kvar från igår. Bara för att bli av med den..
Satte mig sedan vid datorn en stund. I väntan på att klockan skulle bli kvart i ett. Så att jag kunde gå till bussen...
Fick på NÅGOT sätt tiden att gå. Minns dock inte hur. Läste ju såklart bloggar. Kollade blocket och sådär, som jag ALLTID gör... Men annars minns jag inte.
Kollade säkert bara ut genom fönstret...
När klockan blev... Ja, bara LITE för tidigt, så började jag klä på mig. För att gå till bussen.
... Där, femton minuter för tidigt. Satte mig i båset och väntade. Halsduken var virad runt halsen på ett sätt som gjorde att jag inte behövde hålla upp huvudet. Kände hur jag nästan kunde SOMNA där jag satt! ... Inte heller var möjligheterna så stora att titta åt sidorna.. För att då behövde jag vända på HELA kroppen :P ... Ja, hur jag lyckades :P
Väl i stan... Ja, jag hade en plan. Ett halvklart upplägg över dagen... Men jag visste inte RIKTIGT vart jag skulle börja, bara. Och inte heller riktigt hur jag skulle våga. Hur jag skulle få det att fungera...
... Nu kommer ju allt att låta väldigt hemlighetsfullt. Men jag HAR ju en textsamling. Så PRECIS vad jag gjore i stan, sparar jag till den. Då vissa saker som händer. Som man tänker och gör, är saker som man vill hålla för sig själv.
... Men jag gick iallafall till några affärer... Fixade. Vågade. Det gick bra. Problemfritt. När jag väl hade kommit fram till, när, var och hur...
På vägen ifrån affären... Ja, eller på vägen TILL, också! Sneglade jag mot Max. Ja, hamburgarna ni vet... Funderade. VILLE våga. Jag SKULLE bara ha hamburgare idag! Ville passa på. Men JAG... Ja, jag tycker att det är väldigt jobbigt med just att beställa mat i kassan.. Allra helst på ställen där det finns mycket att välja på. Där allt ser likadant ut... Men ändå smakar olika... Ja, där det finns såpass många tavlor, med säkert tio saker att välja på, på varje... Ja... SER man ens allt vad där finns?! Allra helst på Max, vet jag... Nu kollade jag aldrig ens tavlorna idag.. Men sist jag var där, med pappa... Ja, då var tavlorna rörigare än rörigast! Minns jag berättade det här på bloggen också..
Så vi går vidare.
Jag gick iallafall förbi Max. På vägen TILL affären.. Och även på vägen därifrån sedan... Men när jag kommit några... kanske femtio meter, vände jag om igen... "Jag SKULLE bara ha min hamburgare!" ..
In. Men extra osäker var jag. Då det var så lite folk. Två barnfamiljer... Och de gick när jag kom. Stress. "Då var det MIN tur DIREKT!" ... "Och så skulle jag ÄTA ensam bland all personal också!" ...
Gick fram till kassan iallafall. Då hon stressade fram och välkomnade mig direkt. Och så beställde jag bara den första affischen jag hade sett. Enkelt. Hon frågar om jag vill ha menyn på den. Okej, såklart. Enkelt att bara svara ja. "Antar det", liksom. Och så frågar hon om någon dipp.. "Okej, varför inte".. "VILKEN?!?! ...
Ja, jag tog bara den första hon nämnde. Avklarat. Japp.
Jag åt min burgare och pommes frites(eller är det två "t"?) ... Utan något större obehag.. Om ens NÅGOT! Satte mig med ryggen mot personalen.
... Och sedan packade jag ihop mig och gick igen. Nu mättare än NÅGONSIN! Nej, inte riktigt kanske. Men mätt. Japp.
Nu gick jag tillbaka till busstationen. Hade varit borta såå länge... Enligt mig. Och nu ville jag åka hem.
När jag kom till busstationen, såg jag att klockan var halv fyra. Ganska lagom, tänkte jag.
Och som en skänk från ovan. Precis som om de VISSTE att jag skulle vara klar just då, stod bussen och väntade på stationen.
... Och den var inte särskilt FULL, heller! Yeeey ;D
Jag fick sitta ensam. Fundera i mina egna tankar. Känna hur jag bara ÄLSKADE att åka buss... Fantisera. Visionera(om det nu är ett ord) ... Ja, bara diskutera med mig själv, i lite lugnare tankar denna gången. Det enda som störde lite grann, min sinnesro, var väl att jag vet MED mig att jag gör någonting fel just nu... Ja, den kan ni inte förstå.. Men det har ju sin förklaring.
Så vi lämnar det.
Hem och in. Och sedan jag kom hem... Ja, jag satte nog på datorn direkt. Kollade det vanliga en gång till.. Och tog mig sedan... Hmm. Nej, just det ja.
Jag började kolla gardiner också. För att på hemvägen kände jag mig så missnöjd för att jag inte ännu har lyckats köpa hem en enda GREJ till lägenheten.. Och det är ju såå mycket jag behöver!
Som jag sa till mig själv.. "Jag vill ha en f..."... Haha. Ja, så kan det gå :D Det tog stopp. Jag MINNS inte vad jag sa till mig själv :P Men det hade iallafall med livet, mig själv och lägenheten att göra ;P
Jaja. Mer fick ni väl inte veta då ;D
Men gardiner iallafall. Började kolla lite. Sparade ett par i "bokmärken" ... Men beställde ingenting. För att jag kände bara... "Nej, vad jobbigt det blev" ... För mycket gardiner. För mycket osäkerhet... Ja...
... Efter det, gick ju såklart hjärnan igång.. Jag började fundera på inredning. Känna att jag måste köpa en tv snart. Och till den, ett tv-bord.. Vilket gjorde att jag ÄNNU mer kände att jag inte orkade!
Började försöka se mitt vardagsrum framför mig igen. Skriva ner idéer och låta skallen knyta några knutar om sig själv..
Ja, jag blev trött. Tog en kopp te. Under en del ångest... Och bäddade sedan ner mig under filten i sängen.. Funderandes över inredningen!
... Att försöka se en bild i sin skalle när man är trött och inte riktigt kan finna tankar... Ja, det var krävande...
Men tror att jag har släppt det för en stund nu.. Och nu tror jag att jag ska gå och lägga mig.. God natt med er <3
Det känns för tidigt att blogga nu, tycker jag. Men jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. Så "sängen" tänker jag...
Dagen idag.
Ja-a. Vad ska man säga. Inte mer "hemma" i mig själv än vad jag var igår. Snarare mer vilsen. Men idag... Ja, det har varit en konstig känsla. Inte sådär frustrerat aktiv som den BRUKAR vara...
Men jag vet inte. Jag har väl typ idag, liksom många(många) dagar innan, försökt komma fram till det ultimata svaret. Frågat mig frågan, gång på gång. "VAD ska jag GÖRA?" ... Det har varit TVÅ frågor i min skalle idag. Vars svar, gör att jag måste gå åt båda hållen för att lyckas. Samtidigt som jag inte kan gå åt NÅGOT för att inte misslyckas!
Jag har känt mig... Ja, svävande. Liksom igår. Men samtidigt slagits av tanken att "Jag LEVER inte. Jag SER inte livet, mer än inifrån en grumlig bubbla utan luft. Min skalle är så mäkta aktiv... Men inte JAG. Och även om jag kanske fixar en del härhemma ibland. Tar mig utanför dörren emellanåt... Ja. Jag KÄNNER ändå inte livet. Jag ÄR i det. Men..." ... Ja. Det är så det är...
Men ska inte babbla mer om DET nu. För att... Ja, jag vet inte vad jag säger... Om det verkar rimligt :P
Men. Dagen idag.
Jag klev upp imorse... Nej, det gjorde jag INTE.
Men däremot klev jag upp inatt igen. Det lät ifrån övervåningen... Sängen luktade ALLDELES för starkt av parfym. Ja, min morfars tant. Det är henne lakanen kommer ifrån..
Och... Ja, jag kunde inte sova.
.. Så. Klev upp. Satte mig och proppade knäckebröd med smör på. Brydde mig inte så mycket. "Äsch. Jag har ju några kilo kvar att gå upp" ... "Äsch. Imorgon ska jag ju ändå börja äta efter min nya struktur. Med tider och allt" ... "Äsch. Skit samma. Kan ju ändå inte sova..."
Ja. Så jag åt en. Efter en. Efter en. Upp till ungefär sådär sju-tio stycken.
... Och sedan gick jag och la mig igen.
Somnade väl någon gång därefter. Konstig känsla att inte känna sig mätt. Men sådan var ju hela gårdagen.
... Vaknade imorse klockan åtta.. Men klev inte upp. Somnade om. Det var såå skönt att sova i VANLIGA lakan för en gångs skull! Nu efter några gånger av sidenlakan.
Klev inte upp. Klev inte upp. Klev inte upp...
Det första larmet ringde klockan åtta. Frukost. "Men nej. Orkar inte. Och jag åt ju ändå inatt"..
Det andra larmet ringde klockan nio. Bussen till stan. Men "Nej, jag tar det imorgon istället. Orkar inte"...
Tredje larmet. Klockan tio. Mellanmål. Men.. "Nej". Låg kvar.
Fjärde larmet. Vid tolv. Lunch. "Nope".
Femte larmet... Ja, det hann aldrig ringa. Jag klev väl upp vid ett. Satte mig vid datorn i väntan på klockan-två-larmet. Då jag skulle ta mitt mellanmål... Ja, tiderna är VÄLDIGT viktiga för mig, om jag ska känna att jag har någon chans ALLS att få ordning på ätandet och min egen vilja att faktiskt hålla FAST vid det. Missar jag ETT mål, måste jag vänta på nästa. Helt enkelt.
Minns inte vad jag GJORDE vid datorn. Men iallafall det vanliga. Kollade bloggarna som jag alltid läser. Blocket husdjur... Ja-a. Och läste mail och sådär.
Fick svar från kommunen. Min handläggare där. Angående mailet jag skrev igår... Läste det redan på morgonen... Har varit inne på det, jag vet inte HUR många gånger idag(!)... Men eftersom att detta... Ja egentligen hela min SITUATION, är det rörigaste i mitt huvud just nu, så hade jag ingen ANING om vad jag skulle svara! Mailet krävde ju det svaret som är och hela tiden har varit det största frågetecknet! Det vill säga. VILJA eller INTE vilja. Behöva. Eller INTE behöva. Chansa eller INTE chansa.
... Ja, jag pratar ju om boendestöd. Det stöd som jag FORTFARANDE inte vet om det kommer att slå mitt liv, mig själv av banan igen... Nu när jag ÄNTLIGEN ändå har KOMMIT så långt med mig själv... Eller om det kan hjälpa mig med de saker som jag känner att håller min själ i ett H*vetiskt vasst gepp just nu! ... Det som drar mig till vansinne och får mig att känna mig desperat nog... Ja, men som...
Ja, jag tar mig ÄNDÅ inte igenom DET!
Rörigt detta. Så jag går vidare. Min hjärna är seg som gummi, ihopvirad som ett garnnystan. Och knycklat till en liten skrynklig pappersboll..
.. Vart var jag nu då?
... Ja, just det. Sedan blev det iallafall mellanmål. Två knäckemackor med smör på. Ja, svårt att hitta på någonting att äta, när man inte har någonting hemma. Men shoppingdagen står på den femte varje månad. Ja, och ett datum till, som jag inte minns. Så förhoppningsvis får jag handlat lite grann då.
Och efter mellanmålet, blev det nog lite mer dator. Något annat kan jag inte tänka mig!
Klockan måste väl ha vart närmare halv tre nu. Vilket innebär att jag satt här en stund. Skrev lite grann på WhiteBoardTavlan. Bland annat en TID till diskningen som jag skulle göra idag. Då jag var rädd att det inte skulle bli gjort annars. Och så, eftersom att jag nöter på det här med dessa SOPTUNNOR och inte TRIVS med att se soporna i sopskåpet och VETA att de egentligen borde UT! Så tog jag mig en liten promenad. "Måste HITTA dessa soptunnor. Om de nu finns" ... Men inga soptunnor. Nej, det känns så KONSTIGT om de har GÖMT soptunnorna! ... Skrattar inombords när jag skriver den meningen :P
Nej, men det kanske är enklare än man tror. Det kanske ÄR dessa här vid huset bredvid. Men känns konstigt om hela GATAN ska slänga soporna vid DET huset. När nästa EFTER det, OCKSÅ har soptunnor!
... Kom tilbaka in. Inte klokare än innan. Och skickade, trots viss motvilja, ett mail till hyresvärden. Motvilja, för att det har gått så lång tid sedan jag flyttade in... "Slänger hon inga sopor förrän NU?" ... Har varit bortrest säger vi ;)
Ja-a...
När jag kom in, blev det lite datorhäng i väntan på att börja diska klockan halv fyra...
Ojojoj. Jobbigt. Mycket disk. Äckligt. Och grisigt. Jag brukar vara noga med att skölja av grejerna innan jag ställer dem i diskhon. Men jag har ju inte bara tappat greppet kring mig själv... Utan även DISKNINGEN, som faktiskt var den grej... Den ENDA grej som jag kände mig bekväm i eftersom att jag gjorde det efter varje måltid HEMMA. Ja, när jag bodde hemma hos mina föräldrar, alltså.
Det blev lite diskat. Men långt ifrån allt. Då matklockan ringde. Middag.
.. Stress. Stress. Stress. Då det är något att komma in i, att synka alla delar av maten med varandra. Och ingenting som bara händer. Det ena blir klart. Det andra görs klart under stress. Och det tredje... Ja, det hade man helt glömt bort och måste börja med NU! Såsen blir för tjock. Och riset behöver mer vatten... Fisken är trögre på att börja koka, än vad man innan trott...
Ja, men det BLEV middag till slut. Om än senare än vad schemat säger. Men det är okej. Ställer jag klockan på den tid jag ska äta, måste man ju räkna med en viss tid för att GÖRA maten också!
... Jag blev mätt. Äckligt mätt. Och motviljan kom till mig, som en kalldusch från ovan. Nej, men typ så. Jag påminns ständigt, varje gång som jag försöker, om att jag inte tycker om Herr Mättnad. Jag tycker om hungern. Trivs med hungern. Mättnaden är obehaglig...
Kanske för att jag har nött in svälten så länge nu. Den har blivit trygg... Och eftersom att allt med svälten och hetsätningen... Eller att inte vilja svälta, vände IGÅR, kan man kanske inte räkna med frid och fröjd.
Efter middagen. Mer dator... Skriva lite i min textsamling. Och försöka komma på vad jag skulle svara på detta mailet... Men inga svar uppenbarade sig i huvudet... Bara SAMMA gamla frågetecken, om och om igen.
Stirrade ut genom fönstret. Satte mig i badrummet. Böt till rum efter rum... Men kände mig bara allmänt grubblande...
"Jag kunde ju FÖRSÖKA, och sedan, ifall det kändes överflödigt... Eller om allt eskalerade... Ja, då kunde jag ju bara dra mig tillbaka och återgå till att kämpa på egen hand. Ensam...?" ...
Men ja. Det var svårt...
Tänker inte gå in på allt en gång till... Om jag inte gjorde det i början av inlägget.. Om VARFÖR beslutet är så svårt. För att det är LIKA rörigt att komma fram till, varje gång som jag ska dra upp det.
... Men vi går vidare.
Vad har jag skrivit? ...
Hmm. Middagen har jag nämnt.. Den var klockan fyra. Men blev senare.
... Jaja. Jag svarade iallafall på mailet till slut. Kan ju åtminstone gå på mötet på torsdag. Och höra vad de har att säga. Det skadar ju inte.
La mig på sängen. Frös. Bäddade ner mig under filten till slut.
Funderade och funderade. Slogs av olika tankar. Vissa som gav mig känslan av att allt var/är okej. Att jag kommer att klara det här... Och att det faktiskt inte FINNS några problem. Andra som gjorde att jag kände att jag bara ville gräva ner mig. Vissa gav mig känslan av att behöva en del hjälp och stöd... Och andra sa till mig att det finns så mycket kul därute... Jag blev glad. Fick en känsla av mening... Och tänkte nästan avsäga mig stödet, bara för att ALLT var möjligt och jag var påväg ut nu!
... Men alla känslor bara byter plats så fort. Så jag hinner inte riktigt med. Vet inte vad som ger mig känslan. Men helt plötsligt bara slår den till... Och lika fort, byter den plats med någon annan.
... Oj. Vad långt detta inlägget blev! En blogg vars uppgift var att berätta om vad jag har gjort under en dag..
Men men.
Emmmh.. Ja-a. Youtube musik, i sängen. Och sedan när klockan skulle till att ringa. Kvällsmål. Ja, då klev jag upp och gjorde mig en kopp te. Något annat orkade jag inte. Efter dagens middag!
... Och det är där jag befinner mig nu.
Ynka trög i skallen. Och MÄKTA förvirrad och svävande! ... Men ändå..
Ja, med det säger jag god natt. Ska släpa mig iväg till stan imorgon. Måste det. För att annars får jag ALDRIG ihop tre dagar denna veckan(för att busskortet ska vara värt pengarna). Utan att behöva åka två dagar i rad.
På lördag ska jag till föräldrarna. Mormor kommer dit för att fira 17åringens 18årsdag. Ska passa på att fira min 25(=stress)års då också.
God natt med er<3
Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 |
29 |
30 |
31 |
|||||
|