Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under september 2015

Av D - 6 september 2015 19:24

... Jag orkar inte blogga idag...

Trött, hungrig, tjock i skallen... Och fet i hyn...


... Så, jag lägger ut denna sålänge..  

... Och lägger till..


Jag har trots allt, bestämt mig för att jag måste diska imorgon... Och att jag sedan måste börja med matrutinerna igen, på tisdag...

... Maten jag har...

Ja, jag vägrar slänga mat, helt enkelt.


... Förövrigt så VET jag inte...

Igår var det bristen på matlust, under känslan av att inte ha någon framtid... Och den historia som tynger mig...

... Men så idag... Jag tror att jag har LITE matlust... Men alldeles för lite för att gå emot tankarna om att ÅTER vilja SVÄLTA...


Och det stör mig.. Jag faller ständigt tillbaka i mitt svältbegär... Så FORT som hjärnan finner anledning.


God natt med er <3

Kvällsbloggar nog imorgon. Då har jag förhoppningsvis ätit lite mer ordentligt.

Av D - 5 september 2015 18:03

... Nu blir det lite kvällsbloggning...

Lite tidigt egentligen... Men jag... orkar inte...

 

... Det börjar kännas mer och mer som ett misstag att kontakta Xsambon igår... Och nu är jag MER än låg...

Jag har inte diskat sedan i förrigår... Ätit rätt så dåligt...

 

... Igår natt var iallafall en...

Jag kunde inte somna. Låg bara och funderade. Och funderade...

Till slut gick jag ut i vardagsrummet och hämtade min stora perm med viktiga papper. Bland annat sjukhuspapper... Papper från gamla förhandlingar om fortsatt LPT, och så vidare. Och så dessa dryga sjuttio ark med min journal.

 

... Jag började läsa alla papper, ett efter ett...

Tills jag till slut, med bara ett tjugotal sidor kvar, klockan fyra på morgonen, la mig för att somna...

Vilket jag också GJORDE.

 

... Jag vaknade av klockan, imorse. Men eftersom att jag inte hade diskat.. och hoarna var fulla med disk, så såg jag ingen anledning att kliva upp och äta... För att, jag vill diska det första, innan jag ger mig själv ÄNNU mer arbete och rörigare sinne!

 

... Jag låg kvar...

Halvsov fram till klockan tolv. Då jag klev upp och la mig framför tv:n istället...

Men jag mådde inte bra...

Deppig. Frustrerad... Och jag kunde se bilder från alla sjukhushändelser. Känna känslorna jag hade när läkarna frågade ut mig.. och "trampade på mig"...

Jag kunde känna vad jag kände när jag "utsattes" för en det ena en det andra. Hur det tjafsades.. Och hur jag kunde se allting från två håll.. Deras och mitt...

Hur jag kände när mina argumentationer inte gjorde skillnad... När jag inte fick bestämma själv över vart jag skulle vara. Hur jag skulle sitta... Eller vem jag ville ha i närheten av mig...

 

Jag påmindes om hur dåligt jag betedde mig.. och hur jag gjorde läkarna förvirrade... Utan att bry mig om att förklara för dem hur saker låg till...

.. Inte för att jag tror att jag KUNDE. Jag menar. Jag är förvirrad NU. Och jag var förvirrad på SAMMA sätt, DÅ. Men att ligga INNE och inte ha något val. Att få känslorna "placerade" inom sig och möta någon annan som trodde de kunde läsa mina tankar BÄTTRE än jag själv...

Att inte själv få avgöra hur man MÅR...

 

Ja, det var hårdare. Svårare att hantera, helt enkelt. Än vad det är nu. Nu när jag själv är den enda som tror mig veta eller inte veta. Som analyserar... Och som försöker hitta rätt.

 

Jag fortsatte iallafall läsa igenom RESTEN av läkarnas anteckningar IDAG... Och jag kan ju säga... OJ, vilket dribbel!..

.. Och det är ju klart... Jag skäms ju lite över det. Över hela situationen.. Och hur jag tvingade dem att agera...

.. Den sidan av mig som känner, och även kände DÅ, att jag mår BRA... DEN känner väldigt mycket skuld och skam, såhär i efterhand. Och gjorde det även DÅ.

Därav(en av anledningarna till) mina svårigheter att hålla mig på sjukhuset om chanserna sågs... att INTE göra det.

 

... Men det FANNS också några sidor i journalen, som jag inte alls kan läsa. Jag menar. Jag kan tåla andras spekulationer i mitt mående. I hur jag tänker och känner. Fungerar. För att där handlar det ju om uppfattningar. Och man får tycka och tro som man vill... De ville ju bara hjälpa, liksom...

 

Men dessa sidor...

Tror att det var två A4-sidor med text. Där min kontaktperson som jag lärde mig lita på(den sista kontaktperson jag hade som inlagd).. pratar med en läkare om mig...

 

... HON uppfattar ju mig på ETT sätt. Och alla andra, på ett annat. Inga konstigheter med det. Hon var ju den enda jag kände mig trygg med...

Men det hon sa. Det hon berättade...

 

För det första, tycker jag nog att jag kunde ha fått ett förvarning om att ALLT jag säger till henne, kan hon sedan föra vidare... För att.. Det hade jag kanske "bordat" förstått... Men jag hade inte en TANKE på det...(Samma sak när personalen snodde mina texter utan att jag visste.. Får de GÖRA så? Desperata, kanske.. Kan jag iochförsig förstå).

 

För det första, var det mycket faktafel. Hon la till namn på syskon, som inte fanns... Hon la till diagnoser som i familjen, inte existerar... Och diagnoser som ändå fanns(finns), hamnade på HELT fel syskon...

 

Och sedan, också vissa saker som hon nog säkert TRODDE att skulle hjälpa mig om hon "överdramatiserade", om man nu kan säga så... Men som egentligen bara beskrev mig som HELT fel personlighet...

 

... Men hon SÅG mig som sitt barnbarn. Sa hon...

Och jag antar att hon ville mitt bästa...

 

Men vilket fall, så klarar jag inte av att läsa igenom dessa sidor. Då jag känner mig sårad och sviken, när jag läser alla dessa fel... Och att man ändå pratar fritt, två A4 i rad, om en sak som man inte ens kan hålla koll på vad som egentligen hade blivit sagt...

 

Hmmm...

Efter att ha läst klart, försökte jag titta på lite tv. Jag åt lunch. En matlåda ur frysen. Dock väldigt knapp. Då den blev kvar sedan tiden då jag ville äta så lite som möjligt...

 

Och sedan gick jag och bäddade ner mig i sängen... Klockan var fyra...

Så, antagligen läste jag alltså dessa papper, EFTER att jag hade ätit lunch...

 

Jag kände tårarna trycka mot ögonen... Jag var frusen... Och jag ville bara bort...

Jag är klar... Orkar inte mer utan framtid...

 

.. Jag borde känna när jag läser allt det där... Eller när jag pratar med Xsambon och åter minns...

Jag borde känna mig lättad och stolt över att jag faktiskt tog mig IGENOM allt det där... Att jag till slut lyckades FLYTTA från Xsambon och sedan inte har lagts in något mer på sjukhus sedan dess...

 

... Men jag vet inte... Det HJÄLPER ju inte.. om jag inte kan känna att livet kan bli bättre...

För att, faktum är. Jag är ALLDELES för samma person fortfarande. Hade jag fortfarande bott i lägenheten. Hade jag fortfarande haft Xsambon och hunden... Hade jag FORTFARANDE känt av kraven från soc...

... Hade jag aldrig flyttat..

Ja, jag vet inte om jag hade LEVT fortfarande då. Eller hur många FLER av dessa evighetsinläggningar jag hade utsatt mig för!

 

... Och jag... Ja, jag ser ingenting gott längre fram...

Mitt förflutna jagar mig... Och min framtid FLYR ifrån mig...

 

Jag klev upp...

Kom på en idé...

Jag satte mig vid datorn och skrev ett brev... Till min familj...

"Jag MÅSTE skaffa mig fler alternativ", tänkte jag...

 

Jag beskrev för dem hur jag upplevde hela min situation som barn. Hur jag mådde och vad som hände "förbi deras ögon"... Fortsatte berättelsen uppi åren... Och avslutade sedan med situationen med Xsambon.

Bara lite kort. Sådär sex A4-sidor...

 

... Men det brevet ska inte läsas. Eller det ska läsas. Men bara när situationen talar...

Det är mest en trygghet till mig själv. En förklaring jag vill att de får...

... Inte heller någon ursäkt för vad som skett...

 

Sedan blev det trots allt lite middag...

En smörgås från igår, som jag hade i kylen. Och så lite smoothie som blev över efter lunchen igår...

 

... Godiset har legat framme hela dagen. Då jag vill äta någonting, utan att behöva diska...

Men jag har inte ätit av det... Är nog inte säker på att jag VILL.. Då jag kommer att få känslan av att jag hetsar.. Eftersom att jag inte borde äta just godis...

Och mitt mående till det, kommer att förstöra mycket. Känns det som...

 

Jag har funderat en del över ätandet.

.. Allt börjar glida mig ur händerna, just nu...

Sinnet känns gråare. Hjärtat tyngre att bära... Och själen, den försöker banka sig ut... Fly den dåliga miljön...

Och jag... Ja, jag vill helst inte bli glad. Inte utsätta mig för glädje och skratt... Vill undvika sådana situationer...

 

... Disken blir med största sannolikhet inte diskad idag heller...

Och att handla mat imorgon, börjar kännar mer onödigt än nödvändigt...

 

... Får se om det blir något kvällsmål idag.. Kanske proppar jag i choklad...

 

Annars.

Tv, tv, tv.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 4 september 2015 21:58

... Hösten är här...

 

... Ja, jag ville bara säga det...

 

Nu tar vi dagen idag.

 

... Jag vaknade säkert som vanligt imorse, när klockan ringde.

Åt frukost, och gick sedan och la mig igen...

 

... Men jag somnade inte om... Utan låg bara och tänkte. Funderade...

Ja, vilade...

Och klev sedan upp igen, när MalouEfterTio började...

 

... När klockan blev... Ja, men när jag nu åt lunch idag, så åt jag... bara frukt.

Ja, det råkade BLI så idag. Då jag skar upp tre frukter, till min smoothie. Halva frukterna ville jag äta som de var... Och de kunde ju inte ligga uppskurna tills imorgon... Vilket gjorde att smörgåsen som jag ändå hade gjort iordning, hamnade i kylen istället.. Tills imorgon.

 

... Jag minns inte riktigt.

Men jag satt nog som vanligt, vid tv:n hela första halvan av dagen...

Jag fick svar från min gamla biståndshandläggare. Denna UNDERBARA person, som jag inte hade kunnat saknar MER just nu. Hon var... Ja, men TRYGG.. Och på NÅGOT sätt, tror jag att hennes stöd och hjälp hade gjort mig susen... Om jag bara hade varit mottaglig när jag väl BODDE i H*vetets stad...

 

Jo.

Jag mailade nämligen henne igår. Bara för att saknaden kom till mig åter, när jag påmindes om hur många av mina olika kontakter och tryggheter som egentligen har hunnit byta JOBB sedan jag flyttade hemifrån för första gången...

Och hon... Ja, hon är nog den.. INKLUSSIVE alla mina kontaktpersoner som jag hade daglig kontakt med på sjukhuset, som jag har funnit störst trygghet för. Fått mest förtroende för... Och som jag kände att kunde gå HUR långt som helst för att hjälpa mig...

 

Ja, hon var underbar...

.. Hon skrev att jag skulle höra av mig nästa gång jag kom till H*vetets Stad. Så kunde vi träffas då.. Precis som vi gjorde FÖRRA gången jag var på besök där...

 

... Jag kände mig deppig på förmiddagen... Funderade länge och mycket, på ifall jag skulle åka hemifrån idag eller inte... Gick till kylskåpet några gånger, för att se vad som behövde handlas...

Men allt kändes bara väldigt luddigt. Det var inte LITE av något... Men inte heller särskilt MYCKET av VISSA...

 

... Vilket gjorde att jag ältade och ältade..

Jag skrev upp vissa av sakerna, på inköpslistan... Men satte frågetecken på varenda en... Vilket gjorde det både RÖRIGT i huvudet.. Och osäkert...

 

... Handlingen blev ett frågetecken...

 

... Men när klockan blev två, så bestämde jag mig ändå för att åka in en vända till stan... TROTS regnet som öste som spön i backen, då och då...

Men att sitta hemma. Fortsätta deppa. Känna tyngden mot golvet...

Ja.. Dega i soffan...

Det var nog MYCKET värre...

 

Innan jag lämnade hemmet, bestämnde jag mig dock för att messa Xsambon...

Jag har ju inte GJORT det... Inte brytt mig OM honom på BRA länge. Jag har rent ut sagt, HINDRAT mig själv ifrån att ta kontakt med honom.. Eftersom att jag känner mig lika låg och ensam VARJE gång som jag har pratat(eller skrivit) med honom...

"Han vill ju inte ha kontakt... Sålänge som jag inte tjatar"... Och det faktum att han PÅSTÅR att han VISST vill ha kontakt.. Varje gång som jag NÄMNER det... Ja, DET gör mig frustrerad.. och lite sårad... För att jag VET jag inte betyder något... "Så, varför inte bara SÄGA det rakt ut? "Jag har gått vidare"?..

 

Det enda jag SKREV till honom... Vilket jag GJORDE, för att det var "hellre en DÅLIG kontakt.. än ingen kontakt alls"... Jag känner mig ensam, helt enkelt.. Och han är ju en levande, tidigare nära människa..

 

Jag skrev till honom att han inte behövde ha kontakt med mig om han inte ville. Men att jag inte har någonting EMOT att höra hur han HAR det och hur han MÅR.. "För att jag fortfarande BRYR mig om honom"...

 

... När jag hade lämnat soporna i soprummet, hade Xsambon svarat. Han hade skrivit, kort och gott "Har du tid att prata?"..

 

Ja minns inte exakta ord jag svarade. Men påväg till bussen, ringde han... Och vi pratade i ca två timmar...

 

Istället för att åka till stan.. och ha folk med öron, runt omkring mig.. Så gick jag den längsta promenaden jag hittat, som byn bjuder på... Med nästan ingen trafik alls...

 

Jag var glad. På bra humör... Men det är ju klart att jag inte kan prata med honom efter såpass lång tid, utan att få lite förklaringar... Eller i hans fall... Bortförklaringar.. och ursäkter...

Jag minns han nämnde under promenaden.. som förklaring... "Ja, men jag har inte velat höra av mig, för att du inte brukar vilja prata när du mår dåligt"... What? "Närdå?", tänkte jag...

Men jag SA liksom det.. "Messa mig gärna ändå.. Orkar jag inte, så svarar jag senare när jag orkar.. Jag mår bättre av att du VISAR att du bryr dig och VILL ha kontakt. Om det nu är så det ÄR"...

 

Men under vårat långa samtal, kom det också fram att... det på något sätt var MER rätt att JAG hörde av mig, än att HAN skulle behöva göra det... Och han har typ bara VÄNTAT(?!)...

... Undrar då hur han resonerade när vi BODDE tillsammans.. När jag fick tjata på en NACKE i flera år...

 

... Men jag ska inte klanka ner mer på honom.. Vi är BÅDA väldigt dåliga, rent socialt.. ibland... Och det är nog DÄRFÖR mycket, som vi inte fungerade som sambos...

Trots att vi även IDAG, pratade om att vi säkert skulle kunna bli lyckliga ihop... "Förutsättningarna är andra nu"...

 

... Ja. Kärleken mellan oss, är konstig...

Han, som verkar älska mig och alltid har gjort. Som tycker att det fortfarande borde vara vi.. Men som samtidigt spenderade hela vårt "samboskap" framför datorn... Med mig trånandes efter sällskap och kärlek ifrån den enda person på JORDEN, som betydde trygghet och kärlek för mig...

.. Och JAG som vet MED mig att jag inte klarar AV ett samboskap.. Och att jag bara mår DÅLIGT och IRRITERAR mig på honom.. På vad han GÖR.. Och på den sinnesstämning som han för stunden har.

... Men som ÄNDÅ(även när jag åkte in och ut från sjukhus, månader i sträck), FORTFARANDE vill tillbaka till honom, om jag bara kunde känna att den enda det påverkade vore mig själv...

 

... Men han är speciell..

Han är fortfarande mina barns(som jag inte ännu har) pappa... Han är FORTFARANDE den enda person... Den enda SAK som kan ge mig en blick av framtiden... Ja. För att faktum är, att utan honom, ser jag inte min sjugosexårsdag... "Jag vill inte BLI tjugosex, utan att kunna se en bättre framtid.. Det är inte VÄRT det"...

 

HAN ger mig hopp... helt enkelt. Hur tokigt det än kan låta.. Även i mitt EGET huvud.. Med tanke på KAOSET vi levde.. SKITEN vi fick varandra att utstå... Mest jag.. egentligen. Om man ska jämföra Jävelskap mot varandra...

 

.. Som vi pratade om idag... Jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur han kunde stå ut. Med mitt beteende... Med att jag inte tog emot något bidrag... Och med hur många gånger jag slängde ut honom... ur VÅR lägenhet!

... Inte för att säga att han var felfri.. såklart... Har man tjej... HAR man hund... Ja, då har man väl NÅGOT slags ansvar... En överrenskommelse.. om att...

Ja, men VISA att man vill HA dem där... Och..

... Ja, pratar man om HUNDEN... Ge honom vad han behöver... Så att inte partnern som håller på att bryta IHOP, behöver känna både ALLDELES för stort ansvar... OCH dåligt samvete på det?..

 

Ja, men det var mycket positivt också... Om man återgår till dagens samtal..

Vi skrattade och skojade... Och vi diskuterade tanken att vi kunde flytta IHOP igen... Fastän det känns som om jag nu har rotat mig på ett ställe som gör att både JAG och mina föräldrar känner sig trygga med det..

Så, någon flytt 35 mil för MIG, blir det INTE igen.. Nej, ska vi flytta ihop igen, får HAN ställa upp denna gången...

.. Även om det gjorde mig deppig.. att inse...

 

Efter samtalet, hade jag börjat få ångest... Stormen efter lugnet.. helt enkelt...

Mycket funderingar efter intryck.... Sådant som vi pratat om... Och sådant som han sagt... men som jag VET att är tomma ord... SJÄLVKLARA saker, som han ÄNDÅ tror att jag ska gå på...

 

Och så faktumet att... det FINNS ingen framtid för oss... Och även om DET är den enda framtid jag kan SE... Så kommer den aldrig att inträffa... För att... det är BARA därför jag trånar efter honom och livet i H*vetets Stad... "Det är min enda framtid... Och jag vill komma vidare... För att döden är inget alternativ..."..

 

Jag blev deppig... VÄLDIGT tung...

La mig och lyssnade på musik, på soffan... Och bara... Ja, jag ville gråta...

"... Jag HAR ingen framtid.. Och jag ORKAR inte längre... Jag vill inte ens bli GLAD. Skratta och le... Det känns inte VÄRT det"

 

.. Jag är glad i livet. Har nära till skrattet...

Jag glömmer ibland mina problem och vart jag befinner mig i livet, för en stund...

Men att leva såhär... i kanske sextio år till... I ens ETT år till!.. Nej, det VILL jag inte...

... "Och den framtiden är den enda jag kan SE..."...

 

Jag åt lite mat ur frysen, där vid femtiden...

Och vid halv sju-tiden, proppade jag lite godis.. "För att det spelar ingen roll"... Fastän med mycket ångest, såklart... "För att jag gav upp kontrollen"...

 

Lite grann, sprack det inom mig, i det ögonblicket...

För första gången på länge, kändes det nästan MER värt... att sluta med allt... "För att, jag släpper på kontrollen för ofta.."...

 

... Men jag kan inte sluta nu. Inte ge upp...

För att, då vill jag inte fortsätta alls...

Och att dö... det GÅR inte... Då jag...

Ja, JAG tror starkt på något slags liv efter döden... Och jag är rädd att få uppleva både skuldkänslor och skam, efter detta...

Jag har en MASSA texter på både bilder, i dokument och på bloggar... PLUS en, säkert tre-fyra STYCKEN kollegieblock med texter från när jag låg INNE!

 

... Jag kan inte sitta och titta på när min familj läser allt detta och får reda på vem jag egentligen är... Den här snälla och försiktiga... Generösa och förstående dottern... Systern.. Barnabarnet, som lyssnar så bra...

 

... Men jag vill inte vara glad.. Jag vill inte ACCEPTERA livet som det är... Även om jag KAN...

För att, jag är rädd att jag inte ska komma vidare då... Att det ska få mig att ta livet för vad det är... Och därmed bara fortsätta LEVA i situationen.. även om jag inte är LYCKLIG...

... Liksom jag gör NU...

 

Sedan började ett musikprogram på ettan... Vilket jag såg... Och efter det, något annat med musik och komik...

Riktiga humörhöjare.

 

... Och nu borde jag diska... För att jag har inte diskat på hela dagen...

Och vaknar jag imorgon, utan att ha diskat... Ja, då BLIR det ingen frukost...

 

.. Oj.. GUD vad jag känner att allt glider mig ur händerna... Jag KAN, men jag ORKAR inte... Och just nu GLÖMMER jag bara saker, också.. Till exempel det faktum att jag har DISK i hoarna.. Lätt att glömma.

 

God natt med er, iallafall <3

 

 

Av D - 4 september 2015 18:24

 

... Det känns som om jag har en del känslor och tankar att få ur mig, just nu... Så jag ska nog testa att skriva lite...

Får se sedan, om jag väljer att lägga ut det, här...


... Annars så hörs vi kväll <3

Av D - 4 september 2015 16:54

 


.. Men jag vill...

Jag önskar jag kunde lita på ett liv tillsammans. Önskar allt hade fungerat bättre än vad det gör.. Än vad det tidigare gjort...

Och jag önskar att inte det ena valet skulle svika min omgivning så mycket... Att svika mig SJÄLV, är en sak... Men jag TÅL inte min mammas oroliga skrumpna blick...


.. Tål inte heller att göra någonting som jag inte själv litar på...


... Så, trots det ynka hoppet om att äntligen få igång något slags liv i gemenskap och lycka... Så...

Ja, jag kan inte satsa igen, på någonting som tidigare inte blev annat än farligt...


... Det är bara så SVÅRT, när HAN har varit min enda äkta kärlek. HAN har varit min varmaste trygghet.. att säga ALLT till... Och HAN har varit den enda "vars baciller jag vågat röra" :P ... Den ENDA som jag kan se min framtid tillsammans med...

.. Eller, se min framtid ALLS!


... Det är grått.

... Och som det ser ut nu, vill jag inte ens acceptera att bli tjugosex!

... DÄRFÖR skulle jag, utan min familj, ha gett vårt liv tillsammans, en tjuttioelfte chans.. För att där finns en gnutta hopp...

Av D - 3 september 2015 20:27

... Jag beskriver dagen. Så ser vi hur det blir...

 

När jag vaknade imorse, kollade jag som vanligt mobilen... Och såg att jag hade fått mail...

Ett från min kontakt på kommunen. Eftersom att jag mailade henne igår...

Och så ett ifrån Personligt Ombud...

 

... Jag har ju inte HAFT särskilt mycket KONTAKT med henne, de senaste månaderna... Men det hon skrev, verkade ändå tas rätt så hårt...

Jag fick som en klump i... Vet inte om det var magen eller bröstet...

Och när jag kom in i köket och precis hade plockat fram skål, sked, glas och sådär...

 

... Ja, jag satte mig bara pladask på stolen. Färdigdukat... Men ingenting att äta, framme...

... Lusten att äta försvann... Luften drogs ur mig...

... Och jag bestämde mig för att gå och lägga mig istället...

 

... Jag tror att det har att göra med...

 

Nej, jag VET faktiskt inte...

Jag tänkte ju en del IMORSE... Men NU minns jag inte riktigt...

 

... Hon ska iallafall byta jobb...

Vilket inte BORDE göra så mycket för mig. Eftersom att jag...

Ja, men som jag sa.. inte har haft kontakt med henne på länge...

 

... Jag går vidare.

Idag kunde jag inte heller somna om...

Så efter ett tag. När klockan blev tio, tror jag.. Så klev jag upp och la mig framför tv:n istället...

 

Eftersom att jag hoppade ÖVER frukosten idag, så blev lunchen lite tidigare...

Hjärnan sa mig...

Nej, förresten. Jag tror att KÄNSLORNA sa mig att jag inte ville äta längre. Att det inte var VÄRT det... Då jag ÄNDÅ står stilla och har så gjort i flera ÅR...

 

... Men jag har kommit FÖRBI det där nu. Jag SVÄLTER inte längre så fort som det händer någonting... Jag tar inte längre TILL det när jag känner att jag behöver trygghet eller känner behov av att protestera mot mig själv...

... "Det finns fler NEGATIVA faktum i svälten, än positiva..".

 

Så...

Ja-a... Jag är vänd åt ätandets håll nu. Viljemässigt. Lusten är ju en helt annan sak, såklart... Och även så, mina problem med "en överkänslighet för mättnad"... Alltså, en motvilja... En obehaglig känsla... En OSÄKERHET när jag blir mätt("FÖR mätt")...

 

Men.. oj vad lätt det är att komma ifrån ämnet..

Vart var jag?..

...Jo. Lunchen blev tidigare idag. Och eftersom att jag kände mig hungrig. Hungrigare än vanligt. Så tog jag lite yoghurt till också...

 

Och.. jag fick magknip. Inte sådär JÄTTEmycket. Eller JÄTTEjobbig. Men den kändes. Och jag VISSTE inte om det var att mjölken hade börjat surna... Att jag hoppade över FRUKOSTEN för första gången på LÄNGE...

... Eller VAD det var..

 

Men jag fick magknip. Och ...

Ja-a. Jag kan väl säga att jag tar varje chans jag FÅR, till att bli missnöjd, när det gäller ätandet.. Saker ska vara och bli EXAKT som jag har tänkt mig... EXAKT efter min inre boks regler... Annars så kommer osäkerhet.. Det kommer ångest... Och ett stort gangande missnöje i släptåg...

 

Det handlar nog om att jag inte FÖRSTÅR. Jag behöver veta VARFÖR jag känner på ett visst sätt.. Varför jag BORDE känna på det sättet... Och jag behöver veta vad det är som leder till vad...

 

Rätt så onödigt.. EGENTLIGEN... Men annars kan jag ju inte... förutspå mina känslor... Kan det VARA så jag känner?

... Inte så säker. Men ATT jag känner det... Missnöjdhet... Ja, DET vet jag.

 

Tillbaka till dagen.

Efter lunchen... Ja, då såg jag på tv... Medans jag mailade lite med min kontakt på kommunen...

Eller det kanske var på morgonen. Jag minns inte riktigt...

 

... Jag vet jag kände mig nere... Antagligen på grund av PersonligtOmbud. Men också på grund av att jag idag, ÄN en gång, kände att jag inte har några vägar att gå... Och idag kände jag även att jag kanske inte ens VILLE gå.. "Var det VÄRT det?".. "VARFÖR?"... Och "Hur?".. "I vilket universum?"..

 

... Nej, jag klarar mig nog.. Det har jag ju gjort HITTILLS...

Än sedan... Nej, GUD vad fel det lät.. "Än sen" säger vi istället... Kanske är så man skriver?

... Iallafall... Än sen, om jag inte kommer vidare. Aldrig riktigt kan känna mig "hemma"...

... Jag kanske bara mår lite BÄTTRE av att "ge upp" och sluta BRY mig. För att, att BRY mig, mår jag iallafall INTE bra av.. Förväntningar.. Drömmar och önskemål... Höga berg att bestiga, utan några bra redskap i min hand... Att klättra på rullande stenar...

 

... Nej. Kanske... Kanske tar jag mig framåt lättare.. om jag slutar KONCENTRERA mig på det...

Om inte annat, så blir jag ju TVUNGEN att börja klättra, inom några månader...

ANNARS så kan jag ju säga att jag sviker mig själv.. OCH min familj!.. För att.. utan ekonomi, blir mitt liv ett helvete.. Om det nu ens skulle finnas något liv KVAR!.. "Hur KLARAR man sig?", liksom..

 

... Ja...

Jag bestämde mig för att dra iväg till stan... Hoppa över det sista programmet för dagen, som jag följer... Och bara ta en LÅNGSAM promenad i stan...

"Och LÅNG fick den bli". För att.. "En timme tidigare dit, innebar INTE en timme tidigare hem!".. Jag ville nämligen inte åka den proppfulla bussen hem... Men behövde samtidigt åka iväg på en gång, kände jag...

 

Väl i stan...

Musiken sedan "avstart", i mina öron...

Hög volym... Inte om man jämför med andra.. Men för att vara jag...

Ville överrösta trafiken... bussens buller.. och alla människor...

Inte för att DET gick så bra..

 

Men där gick jag. Långsamt. Långsamt. Och bara stirrade rakt ut...

Kände mig deppig... Men trivdes samtidigt i min distans till livet(musiken)...

 

... Efter halva promenaden, började jag känna mig trött.. Fysiskt.. Rent psykiskt och emotionellt, ville jag ALDRIG sluta promenera.. En evighetspromenad... Ja...

 

Men jag gick tillbaka till busstationen. Lite omvägar. Då jag undvek övergångställen där det var för mycket bilar på en gång.. Hade ingen lust att stanna och vänta... Eller att stå stilla för många sekunder, så att andra människor kunde ge mig en längre blick...

 

Väl på busstationen... hade jag nu fått ont i huvudet. Bara lite grann.. Jag brukar få en lättare huvudvärk... Spänningsvärk kanske.. när jag lyssnar på musik för länge... Kanske träningsvärk för att mina egna tankar försöker överrösta musiken :P

 

Jag struntade i den första bussen hem. Då jag såg hur många skolungdomar som klev på.. Och jag hade ingen lust att åka en full och kanske högljudd buss. Trångt... Och kanske behöva ha någon BREDVID mig.. bakom mig.. Eller ja.

 

...Jag satte mig i ett bussbås och fortsatte vänta. Det var en halvtimme kvar tills nästa buss gick...

Och nu fick jag nog av musiken... Jag hade ingen lust att höra omgivningen... Men spänningen i huvudet, gjorde att jag behövde en paus...

 

Det var obehagligt där jag satt... Socialt obehagligt... Och jag hade inte riktigt koncentrationen till att "hålla uppe min svarta mantel över huvudet"... Ja, den som jag föreställer mig att jag har över mig, för att inte känna mig "attackerad" av omgivningen... Av deras blickar...

 

Jag orkade inte föreställa mig den... Utan försökte istället bara stirra åt ett håll där jag inte behövde känna mig sedd.. Övervakad... Vilket var svårt...

Folk överallt... Och jag vågade aldrig titta ifall någon tittade på mig... Men de gånger jag råkade(svårt att låta bli.. Nyfiken som jag ändå är), så mötte jag nästan ALLTID någon annans blick.

 

Bussen blev full ändå... Jag behövde aldrig ha någon BREDVID mig. Men jag TROR nog allt att alla dubbelsäten, hade åtminstone EN rumpa på sig :P

... Och det tjattrades. Mycket. Precis runt mig...

 

.. Och den där FLUGAN.. Det var en halvt handikappad FLUGA vid mitt fönster... Och jag som är DÖRÄDD för insekter som beter sig konstigt. Flyger hackigt, snurrigt eller avvikande. Saknar ett ben... Eller håller på att dö nästan PÅ mig!

 

... Och den här såg ut att skulla dö eller något.. Ena bakbenet var snett och användes inte alls. Flugan var ILLGRÖN! Och den haltade uppför fönstret... För att sedan FALLA ner med ett surr... Flera gånger om!

 

... Usch, vad obehagligt. Och jag trodde nästan att den skulle falla ner i mitt knä.. Ligga där och surra... Skrämma vettet ur mig... Och sedan DÖ!

 

Men som TUR var, lämnade den mitt fönster innan jag bytte plats till sätet BREVID mig... Tänkte det hade sätt konstigt ut... om jag glider över på rund av en fluga :P

 

... Normala flugor har jag inget problem med. Växte upp med dem. Gjorde dem tama. Så att de stannade kvar i mina händer, även när jag rörde på mig :P

 

Men skadade.. med konstigt beteende... Usch.

 

Skit samma. Vidare.

 

Väl hemma... Då gjorde jag iordning en påse med snabbnudlar...

Skulle ha ätit ur frysen idag... Men känns inte värt, när varje dag hittills, har blivit halva middagar. Då det ena inte blir gjort... På grund av brist på ork... Eller på grund av att "pusslet" helt plötsligt inte går ihop... av någon anledning...

 

.. Så jag tog vad jag hade lust med istället.

 

Tv... Läsa bloggar och sådär...

Och sedan fick jag för mig att äntligen slänga mig in i duschen... Och eftersom att jag var deppig, fick det bli ett bad. Bara ligga.. och inbilla mig att jag aldrig behövde kliva upp igen...

.. Härligt.

 

... Precis när jag skulle börja, försvann dock lusten. Orken...

Men jag BEHÖVDE duscha..

Så, i ändå ;)

 

... Och efter badet, tvingade jag mig upp... För att jag ville klippa håret istället...

Jag klippte det. Det blev snett... Jag struntade i det.. Klädde på mig...

Men ville nog ändå jämna till lite...

 

"Fortfarande lite snett.. Men MYCKET bättre..".. Det fick duga...

Men nej... Efter lite tv.. ville jag ÄNDÅ jämna till, lite till...

 

.. Nu fick det duga. "Det ser bra ut"...

 

Men nej.. "Inte riktigt"...

Så, efter ännu lite tv.. utan koncentration, klippte jag lite till... Och konstaterade att det nu ser helt okej ut... Visst, lite halvsnett.. "Men nu ser jag ut som människa".. "Hade jag velat ha snygg frisyr, hade jag gått till frisör... Nej, jag vill bara att håret ser lite tjockare ut"..

 

Kvälls"fika"...

En rätt så bra sådan...

Men i samma veva som jag skulle HÄMTA det, såg jag också chocken på diskbänken.. Båda hoarna var överfulla!..

Och ja-a... Jag hade helt glömt BORT att jag inte hade diskat alls idag...

 

En glad överraskning :P

 

Jag åt...

Och så var det ju bara att ta tag i den där översvämningen av disk... "Fanns ju inget annat alternativ.."...

 

... Och nu sitter jag här...

Ska väl se på lite tv, innan jag lägger mig...

 

.. God natt med er <3

 

 

Av D - 2 september 2015 21:34

Igår var en mörk dag...

Idag har på vissa sätt, varit en ljusare dag. Inte fullt lika tung...

 

Jag har inte fått gjort allt som skulle göras.. Och disken blev färdigdiskat, efter mycket om och men, nu för ett par minuter sedan...

Hyresvärdarna blev aldrig kontaktade. Då det tar emot... Men måste ju såklart göras SNART...

Sovrummet blev inte heller röjt i idag...

 

... Och duschen blev aldrig använd... Även om jag VET att jag mår sämre när jag tillåter mig själv bli så skitig... Smutsig i håret. Nästan stinkande om hyn...

... Och att gå omkring i bara underkläderna halva dagen...

... Ja, det är sådant som jag VET får mig att må ÄNNU SÄMRE... Och jag VET jag känner mig friskare och lite mer.. ny.. om jag tar en snabb dusch...

Det löser inte situationen.. Det löser inte heller allmänhälsan... Men det lyfter upp lite grann :)

 

Nog om det. Det blev iallafall inte av idag...

Och nu när jag tänker efter, var egentligen de ENDA saker som blev avverkade från mitt schema idag, att laga mat.. och säkerhetskopiera lite filer ifrån datorn... Bara ifall ATT den bestämmer sig för att krascha...

 

... Men det duger väl...

... Dock så kan jag inte se hur jag ska lägga upp min dag imorgon. Dagen är tom, rent schemamässigt... Nja. Jag flyttade över "maila hyresvärdarna" till imorgon... Så får vi se om det blir gjort...

 

Men annars. Jag vet inte riktigt... Jag BEHÖVER röja i sovrummet. Bli av med lite kartonger och retursopor...

Jag BEHÖVER(VERKLIGEN) duscha...

... OCH.. jag skulle behöva kontakta hyresnissarna...

 

... Iochförsig så kan jag ju kontakta dem imorgon kväll... Men då måste jag också vara SÄKER på att jag orkar vara borta under dagen, på FREDAG...

 

... Men det jag EGENTLIGEN tänker på, är väl "handla eller INTE handla".. "Stanna HEMMA, eller åka IVÄG..."... "Vad orkar jag?.. Orkar jag INTE?"...

 

... Men det märks väl imorgon.

Orkar jag åka iväg, så måste jag planera morgonen för dusch... Och alltså INTE gå och lägga mig igen efter frukosten...

 

Oj, tjockt i skallen...

Känner mig verkligen JÄTTEÄCKLIG, hela JAG, just nu...

Och tom...

 

... Dagen idag...

... Jag drömde även INATT, väldigt konstigt. Minns ju inte NU, vad det var. Men i mitt huvud har jag såå många gamla nattadrömmar som ligger huller om buller, just nu... Som om bara alla har kommit till minnet just IDAG... Olika platser som jag i drömmarna, befunnit mig på. Där vi har haft våra konflikter. Där jag har sprungit och sprungit. Genom skog och över berg. Långa, flygande steg... Och HELT oövervinnerlig. Alltid jagad av en eller flera personer... Om inte skrikandes och tjafsandes. Utskälld... Anklagad... Utan en egen röst...

 

Det har varit båtar. Och skolor. Förskolor.. och sjukhus. Det har varit i vatten... Och i konstiga, vågiga byggnader... Det har varit familjen... Vänner... Och HELT okända människor... Det har varit både vuxna.. och små små barn...

 

... Ja... Men jag ser helt enkelt rätt så klara bilder ifrån alla mina drömmar, just idag... Vet inte riktigt varför...

Men det var det första jag såg när jag vaknade imorse... Och känslan jag fick, gjorde att...

Vet inte ens om jag vill SÄGA det en gång till... Men jag längtade helt enkelt efter ett avslut...

Och jag vet inte hur allvarligt jag egentligen KÄNNER det... Men det är bara en... känsla...

 

Hmmm. Vart var jag?..

 

... Jo, just det. dagen idag. Hade inte ens BÖRJAT med det.

Jag klev upp till klockan... Tror att jag vaknade ett par minuter... eller mer.. FÖRE den ringde.. Men jag hade inte öppnat ögonen, när den väl ringde..

 

Klev upp. Åt frukost...

Och klev i säng igen...

 

Jag sov inte vidare särskilt länge.. Utan klev istället upp, vid tio.. och såg på tv... MalouEfterTio...

Och när det var dags för lunch, åt jag...

 

Minnet vad gäller känslor och tankar... Det... Jag MINNS inte riktigt, helt enkelt.. Så jag berättar ju.. logiskt nog, det jag minns.

 

... Efter lunchen...

Ja, det har nog BLIVIT väldigt mycket TV idag...

Jag hade säkert i tankarna, vad som måste GÖRAS idag... Men hade samtidigt lite svårt att komma igång.

Så, fram tills klockan två, låg jag bara och degade i soffan... Tittade på tv... och bävade lite inför andra hälften av dagen...

 

... Det var först när klockan blev TVÅ, som jag...

 

Nej, jag vet inte...

Mina program på tv:n, var slut... Och nu var det dags att ta TAG i dagen...

 

.. Det faktum att jag gick omkring i bara t-shirt... Kände mig skitig och unken...

... Ja, jag visste det tyngde mig... Men allt jag orkade göra, efter mycket om och men, var att dra på mig ett par byxor, och vattna mina växter... Så att åtminstone EN punkt kunde suddas från listan...

 

... Det blev lite dator...

Ett mail till min kontakt på kommunen... Mest av rent TRÖTTNAD över livet och situationen...

... Vet inte ens VARFÖR jag brydde mig om att maila... Jag tar ju ÄNDÅ inte tag i saker och ting sedan...

Jag VET bara att jag behöver någonting som jag inte kan FÅ... Av någon som jag inte HAR...

Jag vet inte VEM jag behöver... Och jag tror inte heller att den person som jag BEHÖVER, FINNS..

... Om INTE... den personen är jag själv... Och inte heller DÅ, vet jag hur jag ska finna den!..

 

... Nej, jag är vilsen... I mig själv. I världen... I LIVET...

... Och det ENDA jag kan veta med säkerhet, är att jag sitter fast... Det är liksom det ENDA jag vet... Allt annat är luddigt och tvetydigt... Det FINNS liksom inget rakt svar... Och jag HATAR sådant! Rätt ut sagt... För MIG ska allt vara svart och vitt.. Ja eller nej... Upp eller ner...

... Framåt eller bakåt...

 

Inte som det här... Spreta åt alla HÅLL och kanter...

 

... Jaja. Skit samma...

Vart var jag..?

 

.. Ja, just det. Efter datorn...

Ja, jag började med att ta tag i de saker som jag skulle fixa på datorn. Vilket jag hade varit såå orolig för... Alltid.. Och trots att det tog tid... och jag blev stundvis, nästan olidligt förvirrad... Slarvade mig igenom en hel del.. Och "skit samma" på det mesta.. Bara för att få det GJORT... Så var det såå skönt när det var klart.

 

... Nu var det dags att laga mat... Vilken visade sig bli såå god. Även om det var träligt att stå där och steka, genom rastlöshet... och lätt... ångest...

 

.. Jag gjorde potatisplättar. Eller rättare sagt, pannkakor med morot och potatis i.

JÄTTEGODA! Och jag blev positivt överraskad ;D

 

... Ja, inget mer om DET...

Sedan blev det tv... Och då och då, svaga försök till att beta av disken...

Det tog TID. Jag var slut på energi... Och lusten var inte den bästa...

Och inte heller MÄNGDEN disk, och kladdfaktorn, gjorde ju det hela enklare...

 

... Det blev dock klart till slut... Som sagt...

 

Kvällsmål...

Jag jag blev lite frustrerad när jag märkte att jag inte heller IDAG, blev hungrig till kvällsmålet.. För att nu har jag äntliget HITTAT ett lite nyttigare alternativ till kvällen... Och så vill jag inte ÄTA...

Och som jag sa(skrev) härom dagen... "Jag BEHÖVER kvällsmålet, om jag inte ska bli hungrig till natten"..

 

... Ja, frustrerande. Irriterande...

Och egentligen inget fel ALLS. Vill min kropp inte HA ett kvällsmål. Så okej... "Då äter jag bara lite grann. Knappt märkbart..".

Men när sinnet säger "inte sugen på det... Inte på det, det eller det"... Ja, då blir det svårt.

 

... Jag fick dock i mig rätt så bra idag, ändå...

Och sedan blev det att kämpa sig igenom den sista disken.. I en vägran att låta mig själv vakna upp till smutsig disk i diskhoarna... SÅ långt tänker jag aldrig sjunka!

 

... Det fina vädret var iallafall till LITE hjälp idag. Atmosfären utanför mitt fönster, är viktig...

... Hade jag bara tvingat mig själv in i duschen, så kanske jag hade mått ÄNNU lite bättre...

 

Nu blir det tv...

.. Måste komma på hur jag ska lägga upp kommande dagar. Stressad.

 

.. God natt med er <3

 

 

Av D - 1 september 2015 20:14

... Jag känner ändå för att blogga...

Jag hade inte TÄNKT blogga idag, ifrån början. För att jag... helt enkelt inte orkar. Bär på för tunga känslor... Käner mig för negativ... Och vardagen för... tom.

... Så jag skrev bara i min textsamling. För dokumentationen av vardagens skull...

 

Men jag försöker mig väl på ett inlägg ändå... Det kan ju inte BLI mer än tungt och negativt.. Kanske till och med lite inslag av positivitet, om jag har tur ;)

 

... Jag minns inte igår natt.. Vilket jag kanske borde göra...

Men jag börjar väl ifrån imorse...

... Det KÄNNS verkligen som om jag har någonting att minnas ifrån igår...

 

Men skit samma.

Dagen idag...

Inatt/tidig morgon, drömde jag jättejobbigt. Det var verkligen HEMSKT. Och jag kände mig så utsatt.. Anklagad.. Och ja, jag kunde aldrig göra NÅGONTING rätt.. i mina föräldrars(mest pappas) ögon...

Ja, det var hemskt. Stress. Bråk... Nedtryckt till marken...

Det handlade om städning. Och jag vet inte. Minns inte riktigt... Men det var tyligen inte tillräckligt bra... Eller inte ALLS gjort, fastän jag städat och städat och städat...

 

Ja, skit samma. Jag vaknade iallafall med en lättnadens suck.. I sällskap av den ständigt, nuför tiden, återkommande tanken "Gud vad skönt det hade varit att vara död nu.."... Inte någon större negativitet i själen. Ingen direkt tyngd över bröstet eller mörker framför ögonen...

Men bara "Skönt", liksom.

 

... Det handlar väl mest om att jag känner mig klar här. Jag är väl inte riktigt säker på att jag har någonting mer att hämta... Eller att ge... Och att mina dagar som dessa. Hur livet hittills varit... Och hur jag tror att det kommer att fortsätta...

Nej, jag ser nog inte anledningen, helt enkelt... Tjusningen med att fortsätta...

 

... Men, bara en känsla...

Det HÄR är verkligheten. Min vardag...

 

Jag klev upp när klockan ringde. Eftersom att det var då jag vaknade...

Åt frukost. Och klev sedan i säng igen. Vilket jag tog med en pust... En lättnadens suck...

Jag ÄLSKAR att gå och lägga mig. Och varje gång jag ska somna, ber jag om att få fortsätta sova...

För att, trots drömmar som ibland kan vara jobbiga, kan inte så mycket gå fel i sovande tillstånd. Inte så mycket att kämpa för eller att uppnå... Ingen social kontakt... förutom det man drömmer :P

 

... Och ja-a... Livet hålls på vänt, på något sätt...

Och faktum är, att i vaket tillstånd, är jag livrädd för att vakna upp en dag och inse att jag har slängt bort hela mitt liv... Aldrig riktigt tagit tillvara på det... Aldrig kämpat för att bli lycklig och finna mening... "TROTS att jag har tjatat på mig själv som F*N!"...

Rädd för att vakna upp och bli missnöjd. Besviken på mig själv... Dö och inte kunna förlåta... Inte få en andra chans...

 

... I vaket tillstånd, har jag kontroll... Men tar inte tag... 

... I vaket tillstånd, lever jag livet i medvetenhet... Utan att riktigt LEVA...

... I vaket tillstånd... Ja, då krigar jag med mig själv... Är aldrig riktigt nöjd...

... Där vet jag inte vem jag ÄR... Vad om är viktigt...

Samtidigt som jag vill och inte vill... Kan och inte kan... Orkar... Orkar inte...

 

... I sovande tillstånd...

Ja, en paus. Stopp... Ett avstånd från medvetenhet och logik...

 

Jag klev väl upp igen... Jag MINNS inte riktigt NÄR... Men jag la mig framför tv:n. Kände mig tung och grå... Antar det var på grund av VÄDRET...

Låg och funderade på allt som skulle GÖRAS idag... Utan att riktigt orka TÄNKA...

 

Jag kände mig bara STRESSAD. Idag skulle vara en HEMMADAG.. Jag skulle röja lite i sovrummet. Pyssla lite med saker som behövde fixas på datorn...

Jag skulle maila fönsternissarna(hyresvärdarna).. och säga till dem att fixa mitt fönster som läcker för TREDJE gången sedan jag flyttade in. Det fönster som för tredje gången, började läcka när... Ja, för några MÅNADER sedan. Men som jag inte har orkat meddela om ännu(har dock kollat då och då, så att det inte börjar mögla av fukten)...

 

Grejen är väl att jag inte vill ha IN någon hit. Jag har ingen ORK att hålla mig borta en hel dag.. Bara för att jag inte VET när de kommer...

... Och jag DRAR mig också för att lyfta ner gardinerna igen. Då jag VET hur jag mår av att det inte ser LIKADANT ut sedan, när jag har hängt UPP dem igen.. Att de inte HÄNGER på samma sätt.. LIGGER på samma sätt mot golvet(har långa gardiner)... Och att de tjocka gardinerna framför de tunna, in har rätt avstånd ifrån varandra...

 

... Jag som inte ens vågar RÖRA vid mina gardiner!

 

... Det blev lunch...

Och den här gången testade jag att mixa en Smoothie med morot, apelsin och banan...

Rätt så smaklös. Vilket förde mig till tanken att jag borde köpa hem KRYDDOR också...

Men att börja med för MÅNGA nya saker samtidigt... Kan väl säga att det blev rörigt i skallen. Osäkerhet.. Vilket ledde till ångest... Som så mycket annat, just nu...

 

... Eftersom att jag kände mig så nere. Stressad... Obekväm med tillvaron...

Eftersom att atmosfären utanför mitt fönster, var kall, blöt och grå...

Eftersom att det faktum att vintern(hösten) är påväg, gör mig dyster i förväg... Orolig för hur jag ska klara nästa årstid...

 

... Så ORKADE jag inte sitta hemma idag... Jag ORKADE inte göra dessa saker som stod på schemat... Rädd för att bli för deppig. För tung... Bära på för mycket ångest... Eller erfara en ALLDELES för lång dag...

 

Så jag bestämde mig för att flytta över dagens punkter, till morgondagen.. Och stanna hemma DÅ istället...

Det passade nästan BÄTTRE. Imorgon var det en dag med matlagning.. Vilket det inte var idag. Då jag hade i frysen...

Imorgon var också min duschdag.. Japp. FÖRSÖKER få till ett PAR duschar i veckan, åtminstone... Men det bukar inte funka så...

... Och på en duschdag, är det ÄNDÅ bra om jag är hemma... Så ökar chanserna att jag känner att jag "hinner" duscha.. Får RO till det... Beroende på hur stressad eller tung jag känner mig, såklart...

 

... Så nu gav jag mig ut i det knappa regnet.. Den gråa, tunga atmosfär, som inomhus bidrog till att göra mig tung och grå, likaså...

 

På bussen, lyssnade jag på musik.. Liksom HELA min raska promenad i regnet, i stan...

Musiklyssnandet fortsatte sedan, halva vägen hem med bussen...

 

... Ja, jag.. kände mig väldigt osocial... Osocial är jag väl till det mesta... Men idag ville jag inte ta av mig lurarna, i känsla för att jag inte ville "veta av" omvärlden. Jag ville inte HÖRA runtomkring mig... Helst inte SE, heller...

Och med musiken i mina öron, kändes det som på film... Där man får se människor promenera och röra på sig. Socialisera...

Men det enda man själv HÖR, är musik... Som nästan SAMSPELAR med vyens(vyns?) rörelse...

 

.. Det ger på något sätt, en LUGN och... lite SORGSEN känsla...

Men jag tycker OM den... Och allt känns lite mindre verkligt. Lite längre bort... Och jag får känslan av att jag inte DELTAR i livet... Utan bara INSPEKTERAR det från håll...

 

Hem igen, efter en kort promenad...

Äta middag ur frysen.. Bli PROPPMÄTT...

Jobbigt...

Och sedan, inte känna att jag orkar kvällsmålet... "ÄVEN om det gått fyra timmar!"..

 

... Jag antar att jag antingen äter för MYCKET till middagen... Eller så BEHÖVER jag inget kvällsmål, helt enkelt. Men GREJEN om jag hoppar ÖVER det, är ju att jag blir HUNGRIG igen, till natten... Och eftersom att jag känner mig svag i alla HÅLL och kanter just nu.. och det inte FINNS något som "nattmål" på schemat... Så skulle det innebära en hel del skräpätande för mig... Vilket leder till ångest... Osäkerhet... Och en känsla av kontrollbrist... Och i VÄRSTA fall, hetsätande!

 

... Nej, jag vet inte. Men det fick iallafall bli en deciliter(kanske) vaniljyoghurt... en halv näve av de där honungsflingorna... Och en liten chokladtopp ur godispåsen... Bara för att ändå äta NÅGONTING... Då KANSKE jag klarar mig utan att falla dit, tills frukosten imorgon!

 

Nu blir det mer tv, resten av kvällen...

Ska väl försöka hinna kategorisera detta inlägg(vilket tar längre tid än att skriva det), innan EttJobbFörBerg börjar...

 

Och imorgon räknar jag med en TUNG dag.. Men hoppas att jag mr bättre då.. Så kanske jag både får FIXAT lite.. OCH duschat ;D

 

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards