Okej, vad jag har längtat efter att skriva det här inlägget nu.

Jag menar. Jag har ju kunnat skriva egentligen hur mycket jag vill idag. Men jag har inte känt att jag orkar pressa fram tankarna. Så att jag tror att det blir enklare med ett kvällsinlägg. Då beskriver jag ju dagen nerifrån och upp... Eller heter det "nedifrån"? .. Brukar flyta på bättre på det viset.

...

Natten var rätt så hård. Då jag inte hade ätit på över ett dygn. Jag hade ont i bröstkorgen. Smärtsamma bubblor i magen... Och spänningshuvudvärk...

... Vaknade imorse väldigt tidigt, som jag brukar göra. Vaknade även till nästan varje gång som personalen öppnade dörren under natten...

Jag var inte säker på ifall jag skulle äta någon frukost idag eller inte. Och såg då inte fram emot kriget som skulle bli inuti mitt huvud. Eller känslorna av hjälplöshet och frustration som detta innebär...

...

Det kommer in någon på mitt rum, vid 07.50 Talar om vem som är min kontaktperson, och att denne snart kommer in med frukost till mig...

Jag var inte särskilt intresserad, och hoppades nästan lite grann på att bli bortglömd. Som jag har gjort de flesta dagar den senaste tiden...

Men trots det, känner man sig väldigt ensam och nästan lite sårad när de väl glömmer... Inte för matens skull... Inte när man lever med den här ätstörningen. Utan som person. För att "man inte är viktigare än så"...

Jag menar. Det har ju hänt flera gånger... Och på många avdelningar... Och de är bara så slarviga...

Antagligen trodde min kontaktperson idag, att någon annan tog in frukosten. Utan att se till att denna "någon annan" visste om att det förväntades...

...

Jag låg kvar i sängen. Skrev några inlägg på mobilen... Och diskuterade sedan fram och tillbaka med mig själv... Innan jag vågade trycka på signalknappen... Japp. Jag skulle hem på permission.

Fömedlade min önskan till min kp som nu frågade om jag hade ätit frukost... Mitt svar blir ju såklart nej...

Men denna gången struntade jag helt i att säga att de hade glömt bort mig. Då de ändå alltid tycks tvivla på mitt ord när det gäller den saken. "Såklart de inte kan ha glömt"...

...

Jag blev tillsagd att äta åtminstone en del av lunchen "för att du tror väl inte att läkaren släpper hem dig annars?"... "Jo, det tror jag", blev mitt svar...

För att det trodde jag faktiskt.

En läkare som är beredd att släppa hem någon.. Skriva ut någon som vill svälta. Och ofta svälter utan stopp... Någon som är helt inställd på det... Ja, hon släpper hem mig i några dagar på permission.

... Men trots det, tvingade jag i mig hälften av lunchen. För att slippa råka på en mindre nöjsam överraskning... Det var väldigt viktigt för mig att komma hem ett tag. Helst fram tills vårdplaneringen. Så att jag kunde ha den... och samtidigt slippa vara på avdelningen något mer... För att på måndag efter vårdplaneringen, skriver jag ut mig...

...

Klockan tolv, kommer läkaren in på mitt rum. Säger "självklart" till permission. Och gör mig påmind om att stället finns kvar. Platsen finns kvar(ifall jag vill tillbaka innan permissionens slut, antagligen). Och eftersom att jag inte kommer att träffa henne mer, att ifall jag börjar må illa eller känner mig svimfärdig, ska jag åka in akut igen...

Och en, kanske tjugo minuter senare var jag påväg till busstation.

Eller ja. Det skulle ha varit busstation. Men bussen skulle inte gå på ett tag. Så mina kalla händer sa åt mig att gå och köpa ett par vantar av tunnare sort. Då jag har ett par tjocka redan.. Fast hemma.

...

Jag fick med mig, efter lite letande, två par vantar... I mocka... Ett par fingervantar. Och ett par tumvantar...

Sedan rusade jag halvt som halvt till bussen...

Men då jag kollade fel rutt. In till stan istället för hem, så var jag en halvtmme tidig. Så jag köpte mig en wrap och en kaffe på Pressbyrån.

Och så satte jag mig och väntade...

...

Väl hemma...

Känslan som jag fick, var inte som jag trodde, tung och negativ. Den var inte överväldigande på något sätt... Det var snarare en lättnad att komma hem. Och jag kände mig munter för första gången på länge..

.. Jag minns dock inte riktigt vad jag gjorde...

Jo, jag kollade lite post som hade kommit. Satte igång datorn. Skickade iväg mail... Och läste ikapp lite bloggar...

Jag bloggade. Och sedan blev det tv... Och alldeles för mycket choklad... Alldeles för mycket choklad!

... Jag tände lite värmeljus också...

Proppade i mig de sista bitarna choklad. Borstade mina tänder och munsköljde. Och såg nu fram emot svälten, med en gnutta vemod...

...

Ja, det ska bli skönt att inte äta. Men samtidigt känns allt väldigt rörigt just nu... Jag känner av min elaka hjärna... Och bredvid den, min svaga och röriga hjärna... Som sällskapar med min lite lugnare och mer... Jag vet inte om jag vågar säga "levnadsglada" hjärna...

... Det är bara så mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Orkar liksom inte hålla allt kvar i huvudet... Orkar inte prioritera rätt tankar... Och just nu känns det som om det enda jag orkar göra, är att inte tänka alls...

Jag har skrivit på den vita tavlan, vad jag har för planer för dessa dagar. Inte när jag vill göra det. Utan bara att...

... Det står "åka till stan", "diska", "bada"...

... Det är inte mycket..

Men det som gör mig stressad, är väl resten av alla tankar som sitter och borrar sig fast i mitt huvud just nu... Jag ser mina föräldrar... Jag ser livet och vardagen. Framtiden...

Jag ser vårdplaneringen. Sjukhuset... Jag ser boendestöd...

... Och jag ser hur omöjligt allt kan(fortsätta) komma att bli...

... Jag ser min syster som jag inte orkar höra av mig till. Då hon är rätt så krävande...

... Och jag ser smärtan som svälten kommer att ge... Kriget som åter kommer att väckas till liv när jag kommer tillbaka till avdelningen... Svårigheterna med att hantera mig själv och min stretiga hjärna...

... Jag ser en vovve... Kärlek...

... Och jag vill inte se något mer. Det är för mycket...

...

Samtidigt som allt detta, känns det som om jag lever på sidan av livet... Det känns som om jag lever i en mardröm. En tjock och immig mardröm. Och jag hittar inte ut. Luften är tät och kvav. Jag är vilse...

... Jag har bara levt i det här så länge nu, att jag har glömt att det faktiskt går att leva ett liv. Att det finns ett liv, bortom denna dimman... Men jag bara dansar en smärtsam dans med döden... Dag efter dag. År efter år... Och de gånger som jag faktiskt skrattar och ler... Ja, det känns bara som ytterligare en dimenssion bredvid livet...

... När ska jag vakna upp till verkligheten?

När ska mitt liv bli ett liv?

När ska tilliten.. Tron och hoppet..? När ska glädjen, värmen och lyckan väckas till liv?

... När... ska jag få känna att jag lever? Få uppleva klarhet..?

... Och kommer det att ske i detta livet? ... Eller hinner jag ge upp?.. Fara vidare?

...

Det är klart att jag är glad över att ändå ha det som jag har. Men jag kräver mer av mitt liv. Av mig själv. Någonting som jag ännu inte vågar titta åt...

Och det känns verkligen som en annan värld. Någonting för stort och ljust för att en enkel person som jag, att kunna uppnå...

... Kanske får jag nöja mig med det jag redan har...

Det är bra och kan ge mycket glädje... om jag bara accpterar det och tar tillvara på det...

...

God natt med er<3

Jag ska väl försöka koppla av nu. Men jag känner mig egentligen för ängslig och tom, för att se någon sömn eller morgondag...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...