Jag skrev ett långt inlägg, för att jag mår dåligt... Och mobilen sviker mig... Den SUGER att blogga med!!

… Men faktumet iallafall.

Jag kommer aldrig kunna ta emot stöd. Då behovet inte finns.

Kommer aldrig att orka med livet på egen hand. Då jag skulle lösas upp till trilljoner små organismer, om jag försökte...

Och den enda plats där jag någonsin kommer att fungera, är hos mina föräldrar...

Och detta får mig bara att desperat, sukta efter ett avslut. Den enda platsen för frihet...

...

Ja-a...

Jag känner mig uppgiven...

Men jag är stark. Jag mår bra... Och jag klarar mig själv...

Egentligen...

...

Men ändå sitter jag fast i den här gropen. Ofrivilligt nedtvingad av mig själv... Och jag varken kan, vill eller vågar ta mig upp...

Hur länge ska jag leva såhär? Vad är det värt? … Och om det inte finns något avslut i detta livet.. Borde jag ens göra det? Leva menar jag..?

För min familjs skul.. Ja...

Men om jag ser till mig själv.. Vad är snällast?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...