... Jag ska rabbla dagen, uppifrån och ner...

För att jag hittar nämligen inte vad jag ska skriva idag.. För trög i skallen... helt enkelt.

 

... På talan om "trög i skallen"...

Jag tror att jag ska kolla blodtrycket.. eller något... För att jag känner mig alltför ofta, alltför trött, nuför tiden...

 

... Men iallafall...

 

Jag tog tag i all disk på diskänken igår, trots allt...

Jag KUNDE bara inte tillåta mig själv att vakna upp till ett kladdigt, blött och äckligt BOMBNEDSLAG som jag inte utan en HEL del tankemöda, skulle klara av att ta hand om!

 

... Så jag tog mig igenom det...

Och la mig sedan framför tv:n, resten av kvällen.. Natten. Tills jag gick och la mig...

 

Typ HELA natten... och morgonen, hade jag ont i min väntra arm. Så fort som jag RÖRDE mig. VRED på armen... Eller bara LYFTE den lite...

Jag ANTAR att jag har råkat LIGGA tokigt på den.. eller något...

Minns dock inte om jag redan hade ont när jag gick och LA mig igår...

 

Men ändå...

Jag har FORTFARANDE lite ont... Kanske tack vare de tunga kassarna som jag bar hem idag... Men det börjar nog gå över nu.

 

Jag klev iallafall upp imorse, när klockan ringde...

Åt frukost...

Struntade i disken.. och klev i säng igen...

... Sov en stund till...

 

Minneslucka...

 

... Och så blev det lunch framför tv:n...

 

... Minneslucka...

Och orkar inte tänka efter...

 

Och så åkte jag in till stan...

Jag kände mig TVUNGEN att handla mat idag. Eftersom att jag redan hade MISSAT mina två TIDIGARE "menade inköpsdagar"... Och igår hade jag...

Ja, just det ja. Då mådde jag rätt så "för skit"...

 

... Så jag behövde ha hem lite av det mesta..

Men jag delade listan på två. Vilket innebär att jag måste in och handla imorgon också..

Men mer om det, senare i inlägget.

 

...Så jag åkte iväg.. Tog med mig påsen med kompostsopor. Efter att ha bytt påse och sköljt ur hinken... Ja, påsen hade HELT gått sönder. Och allt bara föll rakt igenom!

Men men. Som tur var, hamnade det i HINKEN och inte på GOLVET ;P

 

... Och så slängde jag den, på vägen ut.

 

Väl i stan, tog jag mig en VÄLDIGT varm och stressad promenad till affären.. Jag gick fort... Men samtidigt med brist på ork att jäkta. Så att, det blev lite halvdant...

Men värmen var OLIDLIG. Stora, tjocka baggyjeans.. Och en relativt tjock och stor t-shirt, med ärmar ner till armvecken...

Och där jäktade jag på...

 

Inget minne, vad gäller tankar och känslor. De funderingar jag hade...

Jag vet bara att jag har varit tjock i skallen hela dagen. Tröga tankar... Och en ständigt snurrande hjärna...

Antagligen allt som händer just nu... Och det beslut som jag måste ta...

.. Men OCKSÅ bristen på ork att laga mat idag... Ja, det störde mig och stressade upp mig, den STÖRRE delen av dagen...

 

Men jag är envis... Jag känner bara att mitt enda alternativ just nu, trots jobbiga känslor... Brist på ork, är att fortsätta kämpa...

Jag tappar greppet om vissa saker... Och hela nästa ÅR, känns väldigt ovisst...

Men där jag KAN vara stark och lyckas...

... Ja, jag MÅSTE helt enkelt fortsätta göra vad jag KAN.

... Och att få till ätandet igen... Det känns som om DET är vad jag ändå har STÖRST chans att gå med framgång i, just nu.

 

När jag väl kom fram till affären, började jag dra varor ur hyllorna och bocka av i min inköpslista... Plus att jag idag lyckades köpa någonting som jag kan äta istället för GODSAKER, till "kvällsfikat"...

Vilket OCKSÅ har varit ett gnagande frågetecken, i några dagar nu!

 

Jag känner liksom att jag behöver ha någon slags riktlinje som ALLTID är densamma. Någonting att GÅ efter.. Jag menar. Frukost, lunch, middag och kvällsmål... Dessa ska HA sina stolpar. Så att jag VET vad som är vad... Och nu tror jag att jag börjar få kläm på det igen...

Jag HOPPAS det iallafall... Ska bli skönt när jag känner att allt stämmer :)

 

Lite beslutsångest vid yoghurtarna... Då jag hade bestämt mig för att inte fortsätta köpa hem yoghurt med smak till kvällsfikat... Men nu ÄNDÅ kände att jag ville GÖRA det...

Vilket förde med sig att jag blev osäker. "Vilken vilja stämde? Den jag hade FÖRUT? Eller den jag har NU?.. Vilket beslut kommer jag att ångra?"..

 

Men jag köpte till slut en yoghurt..

Och nu var korgen tung.. Tiden knapp... Och JAG stressad...

 

... Så. Betala.

Och sedan börja med raska, tunga steg, promenera mot busstationen...

... Tur för mig, så såg jag två ungdomar stå vid busshållsplatsen, ca tio minuters promenad bort...

Och jag stannade.. Och snabbt kollade bussarna från där jag stod...

"En buss skulle gå till busstationen om fem minuter"..

 

... Och VILKEN LÄTTNAD!

Det var såå SKÖNT. Nu behövde jag inte STRESSA hela vägen tillbaka, i säkert tjugo minuter till. Inte BLI mer varm... Och KÄNNA mer stressad instängdhet... Inte OROA mig mer för att inte hinna fram i tid.

 

Jag stannade. Väntade på bussen... Och SATT min väg tillbaka till busstationen.

... Väntade på bussen, ståendes vid mina kassar...

Och åkte sedan, halvt sovandes... Halvt supertjock i huvudet... Halvt tyngd, hem...

 

... När jag kom hem, plockade jag undan varorna... Och tvekade på ifall jag skulle laga mat eller inte... "Jag ORKADE inte"...

"Men jag MÅSTE.. SKA jag få ordning, så MÅSTE jag.. Och jag VILL"...

 

... Men middagen idag, blev ALLT utom fullständig... Och det blev ett rent KAOS...

Ingenting som jag tänker gå in närmare på...

 

Diskbänken var nu kladdig och fet. Slaskarna fulla av disk... Och bänken full av... Det MINNS jag inte ens!

Men det var iallafall INGENTING som jag ville ta tag i! Aldrig NÅGONSIN, om jag hade kunnat slippa!

... Och efter maten, mådde jag så DÅLIGT. Inte så JÄTTEMYCKET psykiskt, jämfört med resten av dagen.. LITE mer, kanske..

Men FYSISKT. Jag var ÖVERMÄTT.. Lite smått illamående och ont i magen... Och inte heller om jag hade mått bättre, varit piggare PSYKISKT, hade jag orkat ta tag i disken i DET tillståndet!

 

... Jag låg framför tv:n en stund...

Och när jag väl hade börjat må lite bättre FYSISKT. Efter att ha hoppat över kvällsmaten, då jag fortfarande var mätt efter MIDDAGEN, så började jag lite smått med disken.

.. EN sak i taget. Under varje reklampaus...

... Och till SIST... ÄNTLIGEN en ren diskbänk. Ingen disk.. Inget fett eller skräp. Klart ;D

 

... Jag ska nog snart gå och lägga mig... Men som jag känner mig NU, är det antingen sova som gäller.. ELLER att bara se på tv... Så det blir nog tv en stund till, tills jag är HELT SÄKER på att kunna somna.

 

.. God natt med er <3

 

 

... Nu skriver jag mitt kvällsinlägg, ÄVEN om klockan bara är sju..

För att känslan inombords just nu. Det tjocka huvudet. De tröga tankarna... Den dova luften(rent psykiskt)... Nästan så att man får lite klaustrofobi(stavning)...

... Nej, jag måste helt enkelt skriva av mig...

 

Eehmm... Jag minns inte när jag kvällsbloggade sist..

Men jag börjar från i lördags...

 

Jag åkte tidigt iväg, på morgonen. Halv åtta.

Luften var frisk. Fuktig... Och det var så tyst. Så tyst..

Härligt. Harmoniskt.

ALLTID härligt att gå ut och åka buss, när alla andra sover :)

 

... Väl i stan, var det två timmars väntan... Och jag KUNDE bara inte sluta fundera. Tänka efter.. Diskutera med mig själv..

Jag ville ha någonting MED mig till 14åringen(nu 15åringen) när jag kom dit, att ge honom i dörren.

 

.. Jag visste jag ville köpa ett par TRISS... Men jag visste inte VART jag ville köpa dem... Eller ifall det ens kändes NÖDVÄNDIGT.. "Jag HADE ju redan en present"..

Men det var ju just glädjen i att sitta och SKRAPA dessa lotter tillsammans med honom.. Det var DET jag såg fram emot.

 

Till sist gick jag iallafall och köpte lotterna.. Och så åt jag en choklad och drack kaffe, till frukost...

 

Väl hos föräldrarna, klockan tio, skrapade jag och 15åringen skraplotterna... Och...

Ja, det blev ingen vinst denna gången. Blir det ju aldrig. Inte för oss iallafall. Men chansen finns ju alltid. Kunde ha blivit en stor present, det där :P

 

... Resten...

Eller resten och resten. Två av syskonen missade bussen, respektive tåget. Och kunde därför inte komma..

Så det blev bara 22åringen och hennes kille som kom... Till en början.

 

... Vi åt tårta...

... Och sent, men ändå.. så kom 20åringen.

Han hade lyckats få skjuts av sin chef... Så det var ju kul. För 15åringen iallafall ;)

 

...

Jag har nog inte så mycket mer att SÄGA om det.

Jag kan ju säga att, vid det här laget, hade jag fått mess ifrån 26åringen, som undrade om hon kunde komma över imorgon(igår)... Och jag hade fått förslaget av mamma och pappa, att jag skulle följa med DEM hem igen efter grillfesten, och se på JohanFalk med dem, som de hade hyrt.

 

... Så redan NU, hade jag blivit lite stressad. Då jag kände att mina egna planer sprack... Ja, eller rättare sagt, att oförutsedda händelser skulle ske.. Och alltså ett hopp ifrån vardagen, som jag INTE hade räknat med..

 

Men ja..

Jag skjutsades hem av 22åringen och hennes kille. När de ändå skulle till byn för att grilla tillsammans med mammas kusin, och släkt...

... Och så...

 

Ja, jag var trött. Orolig...

Jag MINNS inte riktigt. Så det korta inlägg jag skrev då, får säga sitt..

Så går jag vidare istället...

 

... Efter en stund, kommer iallafall 20åringen, 15åringen och 24åringen och ringer på dörrklockan..

Festen hade varit tråkig och alla hade bara suttit och pratat med de som de hade kommit DIT med..

Det hade tydligen varit väldigt stelt... Och ja.. TRÅKIGT.

 

... Så vi satt i mitt kök. Muntra.. Och JAG, lite smått orolig för grannarna, under 24åringens "höga" musik :P

 

... De tittade på lägenheten.. som ingen av dem hade sett möblerad... Och 20åringen hade inte sett den ALLS...

 

Och sedan så tog vi en promenad upp till grillfesten..

... Jag kände mig spänd och nästan lite rädd, där jag satt... Jag var orolig. Vågade inte ta ögonkontakt... Ville helst inte andas...

 

Det var så mycket, för mig okända personer. Många blickar som kunde skära mig sönder och samman. Mycket uppmärksamhet man kunde riskera få, om man råkade lyfta blicken åt fel håll...

 

... Så jag höll min blick i knät.. På marken... Eller på någon ifrån min egen familj... Såg till att undvika dess blickar som kände mig någorlunda, men som jag inte vågade bli sedd av... De människor som jag riskerade MEST att behöva öppna min MUN till om de SÅG att jag SÅG dem...

 

... Jag längtade efter att vi skulle åka. Lämna festen för att åka hem och se på film...

Och när DET väl blev dags... Ja, då mådde jag bra igen..

Trött, tyst...

Men jag kände mig lugn.

 

... När vi kom hem, var jag egentligen för TRÖTT för att orka SE på någon film.. Och så var även mamma och pappa.. Egentligen..

Men vi SKULLE se på den där filmen!

 

... Och efter att... åtminstone PAPPA och jag hade sett klart på filmen... Mamma sov sig igenom den :P.. Så somnade jag nästan bums.. Efter att ha bäddat rent i gästsängen...

 

Dagen därpå.

Frukost... Och sedan åkte 15åringen och jag därifrån.

Han skulle jobba. Och jag skulle hem och vila så mycket jag bara hann, innan 26åringen skulle komma.

 

... Väl hemma.. la jag mig på sängen.

Låg på sängen och halvsov... Nästan HOPPADES lite grann, att 26åringen skulle lämna återbud...

Jag var helt enkelt för trött. Bar på för mycket oro... Och kände mig för SPÄND för att orka umgås med någon ALLS... ALLRA helst någon med den intensiviteten som 26åringen har!

 

Men när klockan blev 12.05, messade 26åringen och sa att hon var på väg.

Vi går direkt in och sätter oss på soffan. Pratar...

 

Till en början, var det egentligen INGEN av oss som visade någon speciell glädje... Vi pratade bara lite...

.. Och för MIG berodde det nog mycket på att jag var inne på första dagen av RödaVeckan. Och kände mig dels trött på grund av DET. Dels på grund av gårdagen(fredagens) ståhej. Och att jag hade lite smått ont i magen... Och inte är det heller särkilt HÄRLIGT när man läcker :P

 

... Men efter ett tag, när vi lämnade lägenheten för att gå och handla fika, så släppte det hela lite grann.. Vi blev lite mer avslappnade och glada...

Men diskussionerna. Samtalsämnena vi hade, var mer allvarliga än roliga...

 

Det var först till kvällen. När vi hade varit på pizzerian och köpt pizza, som vi började skratta och flumma lite grann.. Inte sådär som vi brukade göra när vi hade syskonkontakt och var rätt så nära varandra.. Men ändå lite skratt.

 

... Jag längtade nästan hela dagen, efter att hon skulle vilja hem. Så att jag kunde lägga mig och vila. Sova..

Men hon å andra sidan, var mer intresserad av att "stanna så sent som möjligt", som hon skrev till sin sambo... Och så ville hon komma nästa helg och sova över någon natt...

Vilka ord, gjorde mig VÄLDIGT stressad inombords. Dock ingenting som jag visade.. Jag vek mig bara undan genom att säga "Ja, vilken helg det än blir, ska vi se till att laga ChilliConCarne tillsammans då ;)".. För att FÖRSÄKRA henne om att jag VILL ha hit henne, men samtidigt inte råka LOVA att det blir nästa HELG.. "Vet ju inte om jag orkar"..

 

... När hon väl gick, mådde jag såå dåligt, psykiskt och känslomässigt..

Allt som vi hade diskuterat.. Allt som jag känt, upplevt och tänkt... Det bara snurrade runt i mitt huvud... Samtidigt som jag inte orkade tänka...

 

Jag orkade inte ta tag i skräp och disk efter dagen... Vilken FORTFARANDE "pryder min diskbänk"...

Det enda jag orkade GÖRA, var att lägga mig på sängen och stirra...

 

26åringen messade, några minuter.. Timme senare... och överöste mig med kärlek och uttryck om hur KUL hon hade haft. Och hur mycket det BETYDDE för henne...

 

... Och efter en stund, klev jag upp istället, och la mig framför tv:n..

Jag åt lite mer godis... Utan att det var någon egentlig måltids-tid... Utan att jag var hungrig eller sugen...

 

Låg framför tv:n resten av kvällen. Vad jag minns...

Och så orkade jag inte blogga, på grund av stressen inombords.. Den sega skallen... Tröttnaden efter all social tillvaro... Och RödaVeckans onda krafter.

 

... Så jag gick och la mig istället.

 

... Och idag. Jag höll på att glömma "idag".

 

Men jag tror inte att jag orkar skriva så mycket om det..

Drar det snabbt.

 

Frukosten gick bra. Som vanligt. Kliva upp när klockan ringer. Äta och gå och lägga sig igen..

Kliva upp igen när jag vaknar. Lägga mig framför tv:n...

 

Sedan åt jag lunch.. Lite grillrester som jag fick från syskonen när de kom över igår...

Mer tv... Några godisar och en Giffel(eller vad nu dessa bullar heter) till middag...

 

Tv. Tv.. Tv...

Försök till att skriva mail till Personligt ombud, om vad jag behöver hjälp med. Vad gäller mina funderingar kring "livet efter aktivitetsersättningen"... Men utan framgång..

Jag VET inte riktigt vad jag vill veta.. Vet inte heller vad jag ska besluta... Vad som är bäst för mig. Rätt... Vad jag klarar och inte klarar... Ifall aktivitetsersättning vore att ta den enkla vägen.. fastän jag skulle klara ett arbete, bara jag FÖRSÖKTE... Och att det då snarare skulle BEGRÄNSA mig, än att GAGNA mig.. att ansöka ny ersättning...

 

... Men samtidigt. "Blir kraven för höga för mig, för att jag inte ska bryta ihop och "bli sjuk?"...

"Men om jag INTE avstår en ansökan, kanske jag ALDRIG kommer ut i arbetslivet.. Jag träffar ju inte vården... Så jag kan ju inte RÄKNA med att allt kommer att bli mirakulöst bättre"...

 

... Ja-a... DET har varit mina funderingar IDAG...

Men jag lyckades aldrig skicka IVÄG några frågor om "livet efter" till Personligt Ombud..

Ska väl försöka skicka iväg ett mail, så fort som huvudet känns mer öppet. Så att jag vet vad jag TÄNKER ordentligt...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag har städat idag.. Och DET är ju positivt!

Men något som INTE känns lika positivt, är vad jag känner och tänker...

Och just nu, har jag bara lust att proppa...

 

... Jag känner mig stressad. Orolig. Tyngd...

Och jag har ångest över... allt. Mig själv... LIVET.

"Vad är meningen?"...

 

Jag känner bara att jag vill komma VIDARE nu. Men när jag ser till mig SJÄLV.. Vem jag ÄR... Och hur jag HANTERAR allt...

Ja, då känns ingenting särskillt hoppfullt...

 

... Jag kommer ALDRIG att kämpa mig vidare. Tillåta mig själv att ta mig dit jag vill, med de medel jag behöver...

Men inte heller med de medel.. Den STYRKA som jag redan HAR...

För att det KÄNNS inte som om det är det jag VILL... Även om jag ÖNSKAR att det var det!..

 

... Och att gå runt hela dagarna och känna som jag gör... Tänka det jag tänker... Dessa tankar och känslor som blir så mycket mer INTENSIVA när jag börjar känna av något slags LIV... Eller PÅMINNAS om det! Om vad jag missar... Vad jag kunde ha... Uppleva... Vad jag hade kunnat känna...

 

... Det TÄR på mig. Allra helst när jag ständigt påminns om... Övertygas av mig själv, att någonting annat än det här, aldrig någonsin kommer att ske... "Inte med MIN tillåtelse!"...

... Det känns så deprimerande. Ensamt... Till intet.

... Och jag blir arg på mig själv... "Det är ju så ENKELT!"..

 

... Och det säger jag inte bara för att klanka ner på mig själv. Utan för att jag KÄNNER det... Jag KAN och jag ORKAR. Men NÅGONTING inom mig, säger alltid ifrån... Någonting som jag inte tänker nämna här på bloggen. Då det är ALLDELES för privat...

Fast jag TROR i och för sig att jag har "pratat" om det, tidigare i bloggen...

 

... Det är inget kul att ha "bra dagar", när jag alltid ska känna såhär... Vilket inte GÖR dagarna särskilt bra i slutänden...

... Jag tänker. Jag ältar... Jag funderar... Grubblar... Och får ångest...

Jag blir trött. Sliten... Deppig...

 

... Men IDAG tror jag ju i och för sig att det handlar mycket om att VERKLIGHETEN kom så mycket NÄRMARE igår... Och att då även SKULDKÄNSLORNA pressar sig inpå...

Jag menar. Från och med nästa år, ska jag bli vuxen. Alltså, ÄNNU mer vuxen än vad jag redan lyckats bli!

 

... Jag har växt en del, det senaste halvåret. Sedan jag flyttade hemifrån för andra gången... Och jag börjar sakta men säkert, få ihop någon slags vardag...

Men då har den ENDA sociala pressen kommit från FAMILJEN. Att träffa och ha kul med... Prata med DEM...

 

... Annars har det bara varit att få till ätandet. Att tvätta kläder... Handla... Planera för inköp...

Ja, men det är det som jag har börjat jobba på i vardagen...

 

... Men från och med nästa år, så måste jag finna ett sätt att göra RÄTT för mig i samhället. Jag måste TJÄNA... Eller FÖRTJÄNA mina pengar. Min "inkomst"...

Och jag måste komma ÖVER min rädsla och MOTVILJA till att gå ut på praktik. Att börja söka jobb... Plugga.. Eller vad jag nu vill göra...

 

... Och även om jag VET att jag är redo... Så vågar jag inte... VILL jag inte slänga mig ut...

... Och DET ger mig dåligt samvete!

"Jag kan jobba. Göra rätt för mig i samhället, likväl som någon ANNAN kan det. Och jag har PRECIS samma skyldighet att GÖRA det, som alla ANDRA!"...

... Men jag vet inte hur det ska gå...

 

... Och även det faktum att allt är så OVISST just nu... Att jag inte VET hur ekonomin kommer att se ut. Vartifrån jag kommer att få pengar att LEVA för... Ifall jag kommer att behöva flytta...

... Och ifall jag kommer att kunna samarbeta med någon ALLS... och inte bara sätta mig på tvären... "Inte orka... Inte vilja.."...

".. Då är jag inte VÄRD pengar!"...

.. "Då förstör jag mitt liv. Sänker mitt hopp.. ÄNNU mer!"...

 

... Ja, jag KÄNNER verkligen att jag gör ALLT för att rubba mitt eget liv, just nu. Slå ner mig själv... Och göra det OMÖJLIGT för mig att ställa mig upp igen och börja klättra...

Och... Ja-a... ÄNTLIGEN börjar jag iallafall REAGERA på det ordentligt!.. "Då kanske jag snart tar tag i det"...

... "Eller så dör jag olycklig... Fortfarande i samma situation"...

Fast å andra sidan... Förstör jag för mig själv mycket längre, så vet jag inte om jag orkar LEVA med mig själv särskilt länge till...

 

... Men jag mår bra.. annars.

Idag har varit en bra dag. Jag har ätit..

Jag har dragit ett varv med sopborsten(istället för att damma). Jag har dammsugit... Och så har jag slarvtvättat toalett och handfat.. (Orken tog slut)...

 

.. Förutom det, har det bara blivit tv...

Jag har ätit oregelbundet.. Antar att dessa gnagande tankar och känslor...

.. Ja, jag vek för dem... Kändes inte värt det att inte äta när jag var sugen...

 

... Vilket har fört med sig viljan... Begäret att "äta, äta, äta..."..

.. Vilket jag tror att jag ska ta och göra...

Även om det tar emot... Men jag känner BEHOVET...

"Och KANSKE har jag ny styrka till nästa vecka"...

 

... Nu blir det mer tv...

Och sedan, sängen.

 

... Imorgon åker jag till stan, vid åttatiden.. Blir där i ett par timmar. Köper kanske en chokladask eller något, att ge 14åringen i handen när jag kommer... Och så åker jag till föräldrarna.

 

God natt med er <3

 

 

Okej. Nu ska jag försöka få ihop ett positivt inlägg, om en positiv dag.. Det är svårare än vad man kanske kan tro. Då det alltid finns problem och bekymmer i vardagen. Alltid osäkerhet eller ångest. Gnagande funderingar, INBAKADE i dessa positiva och mer LÄTTA dagar...

 

... Men jag ska försöka. Såklart kommer jag inte att hoppa ÖVER det negativa. Jag hoppas bara på att det positiva ska VÄGA mer denna gången ;)

 

Ja men..

Jag vaknade. Åt frukost...

... Nej, just det. Det VAR faktiskt annorlunda idag!

Jag tänkte liksom "Ah, vad jobbigt. Rabbla SAMMA sak idag IGEN...".

 

... Men idag klev jag upp till klockan. Åt frukost... och fixade iordning mig..

Funderade på ifall jag skulle hinna DUSCHA innan jag gick iväg till bussen..

Men kom fram till att HÅRET inte hinner torka på tio minuter...

 

Så. Fastän jag kände mig äcklig och ofräsch.. Och därav trött.. Så satte jag mig istället vid tv:n... Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall...

Men jag MINNS också att jag höll mig sysselsatt med någonting NÄSTAN hela tiden...

 

Jaja. NÅGONTING gjorde jag iallafall..

Satt vid tv:n en stund. Tills det var dags att gå till bussen. Klockan var strax efter nio...

 

... Nu har skolungdomarna börjat åka igen. Vilket märks på bussarna. Stressigare och inte ALLS lika luftigt och harmoniskt, varken på busstationen eller i bussen...

Men jag KLARAR det. Bara inget jag föredrar..

Det är ju trots allt EN sak nu när jag kan VÄLJA vilka tider jag vill åka och vilka bussar jag vill undvika, varje dag... Det blir ju ANNAT sedan när jag börjar praktisera. Får tider att passa...

 

Väl i stan, hade jag börjat känna mig orolig och nervös...

Jag tyckte inte om tanken på att närma mig huset där Jobbcoach satt. Tyckte inte om tanken på att bli sedd. Känna mig övervakad...

Bara en känsla jag FÅR, när någon väntar mig...

Då vill jag helst bara försvinna. Dra den svarta manteln över mig... och hoppas att de inte SER...

Jag vill varken höras eller synas.. Inte finnas till för någon som känner igen mig...

 

Men det var inte BARA att närma sig den "obehagliga byggnaden", som gjorde mig orolig och nervös... Utan OCKSÅ det faktum att DENNA dag inte skulle bli någonting annat än någon ANNAN dag.. vad gäller mötena med Jobbcoach...

För att inte heller IDAG, hade jag några vidare idéer om vad jag ville göra.. Eller planer på hur jag skulle lyckas...

"Det var ett dödläge"...

 

Jag hade en halvtimme på mig.. Nej, fyrtio minuter. Bussen blev tidig...

Och jag visste inte hur lång tid det skulle ta att promenera igenom stan...

Men jag valde trots det, att gå långsamt.. För att i det HÄR läget var "bättre sen än tidig" min synvinkel...

Jag ville vara så KORT tid som möjligt inom synhåll för "det där huset...".

 

... Men trots att jag gick långsamt, hade jag ungefär tjugo minuter på mig att nervöst sitta och vänta bakom hörnet.. Så att jag INTE blev sedd...

 

Men jag tröttnade. Började gå bortåt.. "Jag går en vända runt huset.. Så är det kanske lagom sedan", tänkte jag..

Började gå... Och så händer det där som jag brukar se på film..

Jag ställs näsa mot näsa, med en kille.. Försöker gå åt det ena hållet. Båda åt samma håll.. Står och tvekar en stund. Båda två... Och försöker sedan igen... Båda åt samma håll!

... Vi stannar upp. Skrattar till, båda två... Och så går vi förbi varandra :P

 

... Jag kan ju säga att, bara att TÄNKA på det.. Att SE bilden FRAMFÖR mig sedan, gjorde att jag skrattade inombords...

Det var en sådan konstig upplevelse :P

 

Jag var ungefär tio minuter tidig, när jag kom fram till "huset"... Jag undvek till 99%, att titta in... Ville inte råka bli sedd. Inte råka möta hennes blick...

Jag kände mig spänd och osäker...

.. Men av att stirra åt ett annat håll eller rakt ner i mobilskärmen, kunde jag ändå känna mig RÄTT så lugn...

 

Ja-a... Lite tidigare än sagt, ropar hon på mig... Och jag går mot dörren. Blir insläppt...

Med en stark obehagskänsla.. Nästan så att jag ville FLY.. Gick jag in och satte mig i fåtöljen...

... Och så började hon prata. Fråga...

Vilka svar jag nästan inte kunde ge... Ja, de var halvdana...

 

Men det bestämdes iallafall att hon skulle kontaka det där slottet som vi var på studiebesök på för några månader sedan... Och att det kanske var enklast att de bara körde förbi mig(de åker tillsammans i en liten minibuss till arbetet) och hämtar upp mig... Och sedan får vi ta det DÄRIFRÅN..

.. För att skulle HON och jag ge det en till chans, så skulle jag nog inte klara av att stanna.

 

... Så hon skulle iallafall höra av sig när hon hade pratat med dem.. och berätta om de hade någon plats kvar till mig...

 

Efter ca tio minuter, var vi klara... Och jag tog mig en relativt långsam.. eller rask.. Vet inte riktigt... promenad... För att få tiden att gå.. "En timme kvar till bussen går"...

 

... Jag var hungrig.. Kände mig kroppsligt svag...

Men jag hade tankar som stoppade mig ifrån att köpa någonting...

Och efter att ha varit inne på butiken och kollat ifall jag ville ha någonting att äta. Kunde KÖPA någonting, gick jag därifrån tomhänt...

 

Men jag funderade på att åka in igen, efter att ha varit hemma och ätit lunch... ".. Så DÅ kanske jag köper något"...

 

... Istället gick jag tillbaka till busstationen. Väntade på bussen. Och åkte hem...

 

Väl hemma.

Jag hade fått post ifrån försäkringskassan.

Ett brev som förklarade att min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016.. Och att jag, om jag ansåg att jag av medicinska skäl, inte kunde jobba eller vara arbetssökande, måste göra en ny ansökan och få ett läkarutlåtande av min läkare...

 

... Jag tänkte bara... "Jag TRÄFFAR ju ingen läkare... Klarar inte AV att träffa någon läkare... Är inte säker på att jag BEHÖVER träffa någon läkare...".

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags att ta tag i arbetslivet nu... Jag är inte värd ersättning en gång till... "Inte om jag har en chans på MILJONEN, att tvinga mig själv ut i arbetslivet".. Nu måste det gälla...

 

Dock så känner jag mig stressad...

För det första... "Om spärren ALDRIG släpper. Jag ALDRIG tar mig ut i arbetslivet... Och att det skulle hända att jag inte kände mig VÄRD några pengar då... Ja, det osar bara "min tid i H*vetets stad".. Det vill säga... INGA pengar."..

Och för det andra... "Har jag råd att bo KVAR? Vad kommer att KRÄVAS av mig på arbetsmarknaden.. för vilken summa pengar? Och vart KOMMER dessa ifrån?"...

 

... Ja-a.. Jag vet inte..

Men jag kontaktade iallafall Personligt Ombud. För att fråga ifall jag kunde prata med HENNE om det. För att få lite klarhet. En liten förberedande plan för min tid efter aktivitetsersättning. Så att jag vet UNGEFÄR hur det kan komma att se ut...

 

Men vi får se. Annars får hon skicka mig vidare. JAG vet ju inte vem jag bör prata med om sådant...

 

... När jag kom hem och såg det brevet, blev jag först lite deppig. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Och den tycks springa fortare och fortare...

Jag har ju alltid varit beredd. Medveten om att det kommer att hända... Men jag fortsätter hela tiden skjuta det framför mig... Och även så nu...

Men det är dags att åtminstone FÖRBEREDA mig för det oundvikliga.

 

... Så jag var lite...

Ja, mina tidigare planer på att åka in till STAN igen efter lunch. De kändes för en stund, inte så lockande längre...

 

Men trots det, hade jag lugnat ner mig tillräckligt när tiden väl var inne, för att ändå åka in en vända till stan..

Alternativet. Att stanna hemma nästan en HEL dag... Nej, DET kändes inte så lockande.

 

... Så jag åkte in igen. Promenerade i solen ett tag... Och gick sedan in på affären igen... För att se om jag ville, kunde.. orkade köpa något litet att äta. "Bara för njutningens skull"...

 

... Jag gick runt, runt, runt i affären. Fram och tillbaka. Kollade och funderade. Tvivlade och ältade... "Ja, men nej".. "Varför inte? Men varför?"...

Men så lyckades jag ändå köpa mig en munk och en Pucko... Gick och satte mig i solen. Stressåt, utan att knappt hinna smaka...

Blev lite missnöjd. Tankar som nästan exploderade. Men ändå på en rätt så LUGN nivå...

 

Och så tillbaka till busstationen..

Vänta på bussen... Och åka hem.

 

Idag fick vi ROPA i bussen. För att chauffören var VÄLDIGT borta, kan man ju säga. Vet inte om han GLÖMDE fort.. Eller ifall han var väldigt ofokuserad och inte ens HÖRDE att det plingade...

Men jag ropade. Högt... Hade nog ALDRIG hänt om det inte hade varit för att det bara var jag och någon till, på bussen. Annars hade jag nog åkt med enda upp till slutstation. Vilket bara blir knappt tio minuters promenad. Men ändå...

 

Klev av...

Och just när jag kommer innanför dörren, plingar min mobil till, två gånger...

Jag blev väldigt fundersam... "Jag har väl ingen påminnelse på IDAG?.."

Kollade... "Tvättid?.."

 

Jag var tvungen att fundera en stund. Jag kunde inte placera att jag hade en tvättid på mitt schema idag.

Kollade WhiteBoardTavlan. För att jag trodde att jag var helt virrig...

OCH.. så kom jag på..

"Ja, just det ja. Jag SKULLE ju ha tvättat idag. Men så kom ju mötet ivägen."..

Snacka mycket i tankarna. Hade HELT glömt bort den. TROTS att jag har försökt tjata på mig själv att jag skulle OMBOKA den :P

 

... Jag kollade på klockan. Tvekade en stund.. "Orkade jag?"...

Och så började jag slänga ihop tvätten i tvättpåsen. Väga den... Och dosera tvättmedel...

Ja, och så tog jag bara tag i det. "Det behövde ju göras"..

.. Började känna mig stressad för att jag använder så mycket kläder utan att tvätta... "Och nu behövde jag inte ens vänta på ledig tvättid ;D"...

 

Ner i tvättstugan. Tvättmaskinen visade ÅTERIGEN en annan vikt på kläder, än vad JAG hade vägt det till!

Grubbel på det. Försöka med minnet av tvätten, i ögonmått, väga tvätten i efterhand. Där jag satt i vardagsrumssoffan och oroade mig för illaluktande kläder igen...

"Men det MÅSTE vara rätt. Jag kan inte ha vägt tvätten till sex kilo.... och att det sedan skulle visa sig vara TOLV!"...

 

... Men när jag slängde över tvätten till torktumlaren sedan, så doftade de gott. Så BLEV nog rätt ändå ;D

 

... Jag hade även glömt en tröja som skulle tvättas skonsamt på trettio grader... Som jag kunde ha lagt i den andra maskinen, istället för hälften av den mörka fyrtiograderstvätten... Vilket gjorde att jag ÄVEN kom på att jag hade kunnat tvätta VIT tvätt(alernativt trettiograders) i den maskinen... FASTÄN det bara var ett plagg...

 

... Så jag började grubbla på DET en stund. Tills jag hade löst kriget... Och kommit på en lösning på trettiograderströjan... "Då jag i princip bara HAR den, så kunde jag lika gärna slänga in den i en extra maskin IDAG, som att låta den vänta flera tvättdagar TILL..".

 

Så jag slängde på en ny maskin med BARA tröjan i... Och trodde IGEN att jag hade doserat tvättmedlet fel. Då maskinen visade mer vikt än vad JAG hade doserat för... Även om jag DENNA gången, tänkte fel när jag doserade. Och inte vägde fel...

 

Men även DEN, blev ren ;)

 

...  Tvätten var helt klar vid halv åtta. Eller det var iallafall då som jag hämtade upp den. Vet dock inte hur länge torktumlaren hade varit klar...

Så dumt när det inte står tid...

 

... Jag har haft lite tankar som har bråkat med mig idag. Sådana som får mig att känna mig dum, och gör mig frustrerad...

... Men annars har det varit bra. Förutom oron för nästa års ekonomi, och arbets-och livssituation, såklart..

 

Men ljust ändå... Och en i stort, lättare dag än på senaste :)

Och för att inte TALA om, PRODUKTIV!

EFTER två vändor i stan. Ett möte.. Tvättning. Vikning av tvätt... Så tog jag även tag i DISKEN som hade legat och växt till sig genom lunch, middag och kvällsmål!.. FASTÄN jag egentligen var helt SLUT!

 

Produktiv dag. Vilket fick mig att undra om jag egentligen skulle orka MED en SCHEMALAGD produktiv dag IMORGON. Idag blev ju lite oförutsett...

 

... ÅTMINSTONE hoppas jag att jag orkar DUSCHA imorgon. Det MÅSTE jag orka. För att på lördag ska jag till föräldrarna. Fira 14åringens 15årsdag.

 

... Just det. Jag planerade veckans... En DEL av dess måltider, idag, också. Så att jag kunde avgöra när jag måste handla nästa gång. Och vad jag ska köpa då...

Var nog mest för att se så att jag inte skulle behöva handla IDAG. Vilket jag INTE orkade...

... Och det gick ihop sig till slut.

Efter mycket funderande fram och tillbaka, verkar jag ha fått pusselbitarna att klaffa. Någorlunda iallafall ;)

 

... God natt med er <3

 

 

Jag är trött. Sliten...

 

... Jag kvällsbloggade aldrig igår. Eftersom att jag hade en rätt så jobbig dag. Minns inte riktigt HUR. Men antagligen som vanligt. Men med lite mindre ork till att hantera det, kanske..

Så jag skrev bara av mig i min textsamling. Såg på tv... Och gick sedan och la mig...

 

Vet inte hur mycket jag kan SÄGA om gårdagen. Då jag inte MINNS så mycket...

Men jag var iallafall i stan i någon timme...

Hoppade på fel buss hem. Med flit. Jag var bara stressad. Hade gått orolig och spänd... för en egentlig småsak... Och kunde därför inte komma hem snabbt nog..

 

Så jag hoppade medvetet på en buss som endast körde till trafikplatsen.. Tänkte att "en promenad klarar jag av.. Bara jag kommer härifrån... NU!"..

... Men så ångrade jag mig. Jag kollade på klockan och insåg att min egen buss skulle gå om bara tio minuter... och att det då var inte annat än ONÖDIGT att ta en buss som innebär tidstillägg och stressig promenad... innan jag kunde lösa det bekymmer som gnagde sönder mig till pulver inombords...

 

... Så jag plingade... och klev av på nästa hållplats. Men då nästa hållplats var ganska LÅNGT bort, så blev jag osäker och stressad...

... klev dock av ändå... Och hoppades på att hinna till närmaste hållplats som MIN buss skulle avgå ifrån. Innan den redan hade passerat...

 

Jag gick fort. Fort...

Och så fick jag vänta i nästan tio minuter på bussen. Ja, promenaden tog nog bara tre-fyra minuter, kanske...

 

... Ja-a...

Sedan VET jag inte riktigt...

Det första jag GJORDE, var att kolla upp mitt nervöst, oroligt och ångestfyllt gnagande dilemma...

... Och insåg sedan att jag inte behövde oroa mig längre...

Jag kände en viss lättnad. Och kopplade sedan bort...

 

Mer VET jag inte...

 

Så jag går vidare till dagen.

.. Dagen idag.

 

... Jag klev upp vid åtta. Åt frukost... Och gick och la mig igen...

Sedan klev jag upp igen, när jag vaknade...

... La mig på soffan och såg på tv...

 

... Lunch...

En bra lunch. En bra frukost...

Middagen bra, likaså...

... Men känslorna är ju en annan sak...

.. Dock så har just IDAG, varit lite mindre av dessa känslor. Nu börjar det mer bero på hur PÅTAGLIG jag tycker att mättnaden känns... Än det faktum att jag blir MÄTT.. Så DET är ju bra, iallafall...

 

Men iallafall... Hela förmiddagen, satt jag och försökte komma på hur jag skulle lägga upp dagen för att orka...

Jag kände mig tung och grå. Stressad och pressad.. Det fanns måsten som behövde göras... Saker som jag kände att var nödvändiga...

Men MÄNGDEN saker att göra, gjorde också att det kändes extra tungt att göra någonting alls...

Och det faktum att jag är såå trött, både fysiskt och psykiskt just nu, gjorde det hela ÄNNU kämpigare...

LATHET.. känns det som... Och kanske ÄR det, det, också...

 

... Jag var orolig. Tung... Det som låg framför mig, kändes för svårt... För rörigt att utföra.. En gröt i min skalle... Och inte ens att DUSCHA, kände jag att jag skulle kunna klämma in i min stressade skalle... ÄVEN om jag så tog bort varenda PUNKT på schemat!

 

... Jag försökte med halva min koncentration(halva på tv:n) komma fram till ifall jag bara skulle åka in till STAN idag, istället. För att få koppla av... Fly vardagen, antar jag...

Men jag kände mig skyldig. "Jag jobbar inte. Jag har fritid hela dagarna, varje dag... Och ÄNDÅ orkar jag inte ta tag i de få saker som behöver göras i vardagen"...

 

... Men faktum är, att det KÄNNS inte som om jag är ledig varje dag. Det känns som om jag jobbar 15 timmar om dygnet... Och hela min själ SKRIKER efter att få ta en paus och bara LEVA för en stund. Gå på moln... Sväva...

Ja, jag undrar hur LYCKA känns. Att vara nöjd och tillfreds... Och jag undrar hur det känns att på riktigt "bara vara". LEVA...

Och vissa stunder, undrar jag hur DÖDEN känns. Om jag då får känna mig lätt och fri.. Sväva på moln...

 

... Men när jag börjar jobba... DÅ kanske jag kan känna att jag är LEDIG på min fritid :)

 

... Jag bestämde mig iallafall för att åka iväg. Redigerade på WhiteBoardTavlan.. och flyttade hela DAGENS schema, till på fredag.. Med argumentet ".. DÅ ska jag ju laga mat. IDAG tar jag ju ur frysen. Så då kanske är en mer PASSANDE dag att vara hemma hela dagen"...

 

Och så gav jag mig iväg..

Satte mig på busshållplatsen... Och bloggade ett kort inlägg...

Och väl i stan, gick jag en långsam promenad. Satte mig i hamnen... Och sedan en kort omväg tillbaka till busstationen...

 

Eller jag klev av bussen på ett annat ställe idag. Då jag kände att jag behövde lite OMBYTE. VARIATION. Istället för att utgå ifrån busstationen varje gång som jag åkte till stan...

 

Men annars. Jag gick till busstationen. Satt och...

STOD och väntade på bussen...

Och åkte hem...

.. TRÖTT.

 

... Väl hemma...

Då började jag koka makaroner till min köttfärssås...

Åt maten... MYCKET mat. Jag ska börja fylla matlådorna lite mindre, har jag konstaterat. Visst för att äta mig mätt... Men jag tar ju hellre någonting TILL sedan, än att känna mig tvungen att äta mer än vad som gör mig nöjd.. Fysiskt nöjd. För att psykiskt nöjd är jag nog efter första tuggan...

 

... Efter det...

Jag har faktiskt förberett lite inför fredagens städning..

.. Förberett lite grann för vilka filer från datorn, som jag behöver.. VILL kopiera och inte...

 

... Och.. annars har det bara blivit tv och diskning. Vad jag minns...

 

Jag har känt mig VÄLDIGT trött. Tung...

 

... Och jag har sett fram emot mötet med Jobbcoach imorgon...

Jag är i BEHOV av någonting att göra. Av att ge livet något utav VÄRDE.. UTÖVER den vardag jag har IDAG...

 

.. Och KONTAKT. Kanske är det just det som inte FUNGERAR... Men det är samtidigt det ENDA som kan ge mitt liv det där lilla extra... Eller rättare sagt, få mitt liv att RÖRA på sig!

 

... God natt med er <3

 

 

… Jag valde att åka hemifrån ändå...

Solen sken utanför mitt fönster. Jag var trött och deppig. Tyngd av allt som skulle orka göras. Av alla dagars schema... Orolig över den säkerhetskopiering som jag måste göra för att datorn har börjat bli seg och gammal...

…Och så ville jag bara koppla av...

Men att prioritera rätt, var svårt... Jag behövde ju även GÖRA alla dessa saker som står på schemat...

… Jag flyttade problemet tills på fredag... Då MÅSTE det bli en hemmadag!

... Jag behöver prata med någon. Men ingen känns rätt...

… Jag behöver prata med någon som kan stötta, ge råd och leda mig rätt...

… Jag behöver svar. Mod att fortsätta framåt. Att våga sikta mot mina drömmar...

… Och jag behöver kärlek...

... Men allt känns fel. För krävande eller skrämmande...

… Och jag vågar inte satsa...

Trots att, just nu skulle det släcka törsten efter ett stort begär... Fylla ett mörkt tomrum...

... Det är JAG som bestämmer vad jag VILL och INTE vill...

Varför KÄNNS det inte så?..

 

... Jag menar. Jag säger ofta till mig själv. Skriver.. Att "jag ÖNSKAR jag ville "det, det eller det"...

Men är inte den saken jag ÖNSKAR, den saken jag VILL?

... Inte för att det kanske spelar så stor roll... Men det gör bara allt så tvetydigt(heter det så?)...

 

... Jag tar dagen ifrån början.

Hade egentligen, på grund av trötthet.. och tunga känslor, tänkt strunta i att blogga idag.. Men då dessa tunga känslor... Denna trötthet.. ÄNDÅ gjorde att jag behövde(behöver) skriva AV mig.. Så kan jag lika gärna göra det, här.

 

... Inatt sov jag SUPERBRA.

Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall.

HÅRT sov jag...

Jag kan ju säga att jag blev lite paff.. och förvirrad, när jag vaknade av klockan vid fem över åtta, istället för klockan åtta...

För att DET måste ha betydat att jag inte vaknade av larmet FÖRSTA gången...

 

... Men det var härligt. Måste betyda att jag för en gångs skull, fick sova på RIKTIGT. Och inte sådär halvt och.. oroligt..

 

Dock så vaknade jag några gånger. Och var själv MEDVETEN om att jag sov.. Så kanske var det fifty-fifty inatt...

 

Klev iallafall upp.. och åt frukost...

Lämnade disken framme.. Och gick och la mig igen..

Sov fram till... Det minns jag inte...

 

... Men det blev lite tv.. Medans klockan drog sig mot lunch...

Idag testade jag att ha en halv persika i min bananshake...

En halv, just för att jag hela natten inan jag somnade.. Och hela dagen fram till lunch, satt och ältade hur jag skulle göra för att kunna både ÄTA persikan, och DRICKA den, till samma lunch.. Utan att bli för MÄTT..

 

... Men det funkade..

Smakade inte så mycket persika. Men konsistensen var underbar. Och även så, smaken.

 

... När klockan blev ett, gick jag till bussen...

Traskade omkring lite i stan.. Bara för att få tiden att gå..

Det var MENINGEN att jag bara skulle in för att "vara", idag... Men.. Ja-a...

Jag hade inte så många idéer...

 

Jag gick in på ClasOhlsson... Oj, vad stavningen ser fel ut.. Men men.

... Jag ville egentligen undvika det. Då jag inte hade någon ork för beslutsångest idag. Ingen ork att fundera fram och tillbaka. Att överväga ifall jag ska köpa "den saken" som jag behöver.. eller inte...

 

... Men jag gick in ändå...

Och det resulterade i nervositet. En tung känsla över bröstkorgen. Stress och värme...

Och att titta på sakerna...

.. Ibland såg jag inte ALLS. Tittade utan att se... Och andra gånger, sprang jag fram och tillbaka mellan samma saker, flera gånger om... För att jag inte kunde tänka tillräckligt klart för att besluta mig...

 

Ja, jag känner PÅ mig vilka dagar det fungerar och inte. Ibland går det rätt så bra... Men idag, precis som jag trodde innan, var det inte annat än jobbigt...

 

Ut därifrån igen. Med beslutet att inte köpa någonting alls idag. "Det kommer fler chanser.. Jag klarar mig bra som det är NU, också"..

 

... Och sätta mig på en bänk på gågatan.. I några minuter, tills det var halvtimmen kvar tills bussen gick...

 

En trött men härlig resa hem...

VÄLDIGT trött..

Jag var hungrig. Helt slut...

Till den grad att jag, denna gången UTAN kylvaror att få undan eller tunga kassar att bära, ändå klev av här uppvid gatan...

 

... Och ÄNTLIGEN skulle det bli att laga MAT..

Den här gången såg jag till att ha diskat INNAN jag åkte till stan...

 

Skära potatis. Skära korv. Koka potatisen i mjölk och grädde. Steka korven...

Och sedan mixa den kokta potatisen... Fylla på med lite vatten.. Och koka den en stund till.. med lite olika kryddor...

 

... Försöka rengöra en klibbig stavmixer.. Från klibbig, klistrig potatis... Ja, inte rätt potatis för sin sak, kanske...

.. Och bli nervös över hur svårt allt kommer att bli att göra rent "nu när jag inte har tid att fixa det på en gång"...

 

... Och sedan, i med den stekta korven...

 

EGENTLIGEN hade jag tänkt göra potatissoppa med korvbitar i...

Men "soppan" blev för fast. Såg ut som puré eller något. Och i utseendet påminde den om mannagrynsgröt...

Och eftersom att jag ÄLSKADE konsistensen, fick det istället bli potatismos på mitt vis :)

 

... Men det blev MYCKET. MYCKET..

Eller ja. Mycket i den bemärkningen att det blev MER än vad jag äter NUFÖR tiden.. Men lika MYCKET som jag åt de där veckorna i SOMMAR...

 

... Men eftersom att jag inte hade några matlådor kvar, och det ÄNDÅ hade blivit för knappt att dela upp det i TVÅ... Och jag inte tänker slänga en GNUTTA mat.. "Mat är ALLDELES för gott för att slängas!"... Så tvingade jag ÄNDÅ i mig all den maten...

Vilket gjorde mig mätt.. Ja, jag kände en LITEN mättnad... Och jag fick ångest...

 

Jag vet inte RIKTIGT vad jag kände. Det var ängslan. Missnöje... Kluvenhet...

Det var lite smått uppgivenhet...

"Borde jag inte kunna VILJA vad jag VILL vilja?.. Och inte bara kriga med mig själv.. och utan framgång, försöka övertyga mig själv om vad det är som gäller?".. "MÅSTE man FÖRBJUDA sig själv till att VILJA det som är fel?.. Samtidigt som man envist VILL vad man inte BORDE vilja?"...

... Och ja-a... Det borde vara så enkelt... Jag borde bara kunna ta kontroll över mig själv och göra det som jag ÖNSKAR att jag ville göra. Det som är "rätt"...

 

... Och jag börjar TRÖTTNA på att bli missnöjd över det som egentligen är en FRAMGÅNG..

"Jag blev MÄTT idag. Det är ju vad jag KÄMPAR för..." Men det ger BARA motsatt effekt... i mina känslor... Och i sinnet...

 

Praktisk framgång...

.. Emotionell nedgång...

 

Efter middagen... Ja, allt fick bara stå. Jag var trött..

Innan, trött och hungrig. Efteråt.. Trött och mätt... Med ångest i släptåg...

 

... Diskbänken var ett mindre bombnedslag... Men jag hade under stress, gjort ren stavmixern.. Så att det inte skulle fastna. Och resten hade jag bara hafsat lite vatten i och över.. Och HOPPADES på att potatisen inte skulle vara för fastgrodd när jag väl orkade diska...

 

... Jag låg på soffan. Kände en dragningskraft till att träna bort... Röra på mig lite.. Så att jag inte behövde känna av MÄTTNADEN...

Men varje gång jag ställde mig upp, satte jag mig ner igen.. Och låg ner, sekunderarna efter...

... Jag ORKADE helt enkelt inte. Och träning utan att ha det som en slags RUTIN... Nej, det kändes så MENINGSLÖST.. "Det måste BETYDA någonting... Och inte bara hända en gång utan värde"...

 

Sedan blev det...

Jag skrev nog in siffrorna i budgeten. Och förberedde för nästa månads "tabell"...

Och så blev det kvällsfika. Vilket inte gjorde mig gladare..

Jag var sugen. Men jag kände mig samtidigt mätt...

.. Stressad till den grad att jag åt en halvtimme TIDIGARE än vad jag BEHÖVER...

 

... Och efter första tuggan, hade jag ätit "för mycket"...

INNAN jag hade börjat äta, hade jag ätit för mycket.. Bara genom att SE sakerna jag hade plockat fram!

... Men jag åt allt ändå... För att, efteråt hade jag kunnat äta utan stopp...

.. Antagligen en känsla som uppkommit på grund av "brist på kontroll"...

 

Jag suckade... Släpade mig själv upp ur soffan... Och tog tag i all disk...

Det går ju FORT, när jag väl kommer IGÅNG... Jag är bara så TRÖTT just nu.. Och antagligen har det hela börjat kännas mindre VIKTIGT.. Så att jag DÄRFÖR bara låter allt vara, tills jag inte står UT med diskbänken..

 

Men idag diskade jag för att jag VÄGRADE att vakna upp till en bombad diskbänk imorgon.. Och att det FÖRSTA nyvakna jag skulle behöva GÖRA, var att diska en massa disk...

 

... Och nu bloggar jag..

.. För att sedan(förhoppningsvis) kunna slappna av till en film ikväll. Kommer inte ihåg VAD. Men det går en på 3:an, vid nio.

 

God natt med er <3